Lista över hänvisningar
Jutikkala, Eino
, Suomen talonpojan historia
, Toinen uudistettu ja lisätty laitos
, Toinen uudistettu ja lisätty laitos
, 257
, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura
1958
.
A
Högljutt bifall, allmänt bifall, bifallsrop vid val utan omröstning. Att avgöra genom acklamation: enhälligt
beslut utan omröstning.
Folk, menighet, den stora massan av befolkningen som saknade undantagsförmåner (privilegier). Med ”allmoge” avsågs ursprungligen de politiskt myndiga männen inom ett juridiskt eller kyrkligt avgränsat område som en domsaga, en
lagsaga eller ett rike. Efter uppkomsten av det andliga och det världsliga frälset användes uttryck som ”menige allmogen” om de skattskyldiga samhällsklasserna i motsats till de privilegierade stånden. Ännu under senmedeltiden skilde man inte alltid mellan allmogen på landet och allmogen i städerna. Först när borgarståndet blivit etablerat avser ”allmogen” uttryckligen den skattskyldiga befolkningen på landsbygden.
Före storskiftet om skogs-, mark- eller vattenområde som ägdes av
samfällighet och som fick nyttjas samfällt av befolkningen i området. Innebörden av
allmänning varierade under medeltiden.Allmänningar förekom som krono-, by-, socken-, härads- och landsallmänning. De första reglerna finns i landskapslagarna och gällde stora skogar och mark invid åar. I östra Finland dominerade det halvnomadiska svedjebruket i de stora råskogarna. I sydvästra Finland hade man
fasta åkrar med ägande som var baserat på personer.
Värderingsbrev utfärdat åt en
bonde i kolonisationsområdena i Savolax under Gustav Vasas tid (1523–1560). Arviobrevet innehöll uppgifter om det område bonden fått som sin enskilda egendom (anekki) med namn och rår samt den
skatt som egendomen skulle betala till kronan.
Före storskiftet om bebyggelse som anlagts på en odal- eller bolbys utmarker och som avskilts som en självständig enhet. Vid
skifte av samfällda ägor fick
avgärda by hälften mot
hemman av motsvarande storlek i bolby. Avgärda
by kunde också beteckna ett ensamliggande hemman.
Jordäga som innehavaren själv hade odlat upp eller köpt. Det kunde också vara fråga om jord som överlåtits som gåva eller genom giftorätt eller jord som någon hade bytt till sig utan att använda
arvejord som betalning. Denna jord kunde innehavaren i princip själv bestämma över, till skillnad från arvejord som inte fick säljas eller överlåtas utan släktens tillstånd.
B
(Bebott och brukat)
hemman som betalade skatt. Motsats: ödehemman.
Säteri där innehavaren kunde behålla säteriförmånerna mot rusthållsskyldighet. De berustade säterierna var vanligen gårdar som innehafts av adeln, men som
kronan övertagit i samband med reduktionen. De uppstod i samband med att det
yngre indelningsverket genomfördes efter 1682. Benämningen kvarstod i Finland under autonoma tiden, trots att den
indelta armén upplöstes tills vidare 1810. Benämningen försvann 1864.
Område i utmarken som tagits i besittning för jakt och som utmärkts med bläckningar, som höggs i träden längs rån. Rågränsen slutade vanligen där den började, och bildade således en ring.
Bebodd eller odlad jordegendom, som
kameral term ett
stycke jord, mark eller äng, tidigare också gård, hemman.
Skatteuppbördsdistrikt i Finland under 1500–1600-talet, motsvarande fjärding,
treding (
tridung),
nötslag (Åland) och markabol.
Fram till storskiftet det
stycke jord eller mark (inklusive avkastningen) med vilket hemmanen indelades i teglag; bolstad.
I en lagmansdom i Södra Österbotten 1574 benämning på gårdstomt och huvudåkrar, i motsats till utjordar. Bestämde proportionen mellan varje hemmans andel i inägor och utjordar, som skulle vara lika, emedan hemmanen i Södra Österbotten inte hade konstanta skattetal; örestal.
Åker som räknades som bröstmark.
Oskiftad skog som nyttjades gemensamt av en by, vanligen som betesmark, en bys allmänningsskog.
D
Den mängd arbete som en landbonde,
torpare och annan dagsverkare kunde eller brukade få gjort under en dag.
Fond instiftad av senaten 1898 för medel som skulle användas till att skaffa odlings- och bostadslägenheter åt den del av befolkningen som inte ägde jord. Fondens medel hade inskaffats genom insamling enligt ett kejserligt
reskript 1892 och en
kungörelse 1896. Tillgångarna lånades ut till landskommuner,
lantbrukssällskap och andra jordinköpsandelslag som bildade kassor för att finansiera inköp av jordbrukslägenheter eller bevilja lån till obesuttna.
Den obesuttna befolkningens lånefond instiftades i anslutning till Statskontoret. Åren 1906–1915 förvaltades den av inspektören över de ur statsmedel utgivna lånen för den obesuttna befolkningen, därefter av kolonisationsinspektören fram till 1917, då ansvaret tillkom Kolonisationsstyrelsen. År 1920 överfördes fonden till den nyinstiftade Kolonisationsfonden.
Adelsman som erhållit donationsgods, särskilt om donationsinnehavare i
Gamla Finland 1721–1812 och under autonomin i Viborgs
län till cirka 1867.
Bonde på
donationshemman i ett donationskomplex i Gamla Finland. Donationsbonden hade i princip
besittningsrätt till sitt hemman. Från 1826 till cirka 1867 användes benämningen donationslandbonde. År 1811 utfärdades bestämmelser om hur donationsböndernas avgifter skulle erläggas. År 1817 fick de flesta donationsmottagarna full
äganderätt till jorden medan bönderna bibehöll dispositionsrätten. År 1826 jämställdes donationshemmanen i Viborgs och
Kymmenegårds län med
frälsehemman och donationsbönderna förlorade sin
bördsrätt till jorden. Åren 1863 och 1867 bestämdes att staten skulle lösa in donationsgodsen och bönderna fick
rätt att friköpa de
hemman som de hade besittningsrätt till.
I allmänhet jordlägenheter som donerats av kronan. Begreppet användes särskilt om de cirka 2 700
gods som donerades till ryska adelsmän i
Gamla Finland som avträddes 1721 och 1743. Formellt gällde donationerna endast skatterna, medan bönderna fortsättningsvis hade kvar sin besittningsrätt. I Gamla Finland skulle 1721–1812 en tredjedel av donationsgodsens skatter tillfalla kronan. I praktiken förlorade bönderna sin besittningsrätt, och 1826 förklarades donationsgodsen i Gamla Finland vara frälsegods. I Sverige förbjöds
donation av
hemman till allodialt
frälse 1682. År 1867 beviljade
lantdagen medel för inlösning av donationsgodsen i Gamla Finland. Bönderna fick då
rätt att genom årliga amorteringar inlösa sina hemman av staten. Jordreformen genomfördes i slutet av 1800-talet.
Cirka 1569–1682 huvudsakligen kronohemman, senare också skattehemman, vars skatter och
besittningsrätt var upplåtna åt en adelsman. I
Gamla Finland 1721–1812 och i Viborgs
län 1826–cirka 1867(–1917)
hemman på donationskomplex, vars innehavare betalade
avrad in natura och utförde dagsverken åt donatarien.
F
En av de äldsta skiftesformerna i landskapslagarna som i motsats till det senare solskiftet antagligen avsåg en oregelbunden
fördelning av byns åkrar och ängar, men som antagligen fastställde äganderätten till gårdstomten och huvudåkrarna.
G
Väg eller stig i utmarken längs med vilken villebråd fångades med snaror och andra fällor. Gillerstigen utmärktes av besittningstagaren med bläckningar, som höggs i träden längs stigen. Den slutade vanligen där den började, och bildade således en ring.
H
Vid hammarskifte: skogbevuxen stenbacke, stenig mark, ”tvär” udde eller brant bergsstup. Åkrarna som låg i
hammarskifte var förmodligen av sämre kvalitet än de fornskiftade och sedan gammalt gödslade huvudåkrarna. Benämningen torde ha varit pejorativ. Ifall jorden var tegskiftad användes ”hammar” om byns utjord.
I tegskiftad by, benämning på de oregelbundna åkerstycken (inom eller utanför åkergärderna) som hade tillfallit ett enskilt
hemman under de
äldre skiftesförhållandena.
Hammarland omnämns tidigast 1410.
En av de äldsta formerna för jordskifte, omnämnt i landskapslagarna.
Hammarskifte delade in byns nyligen uppodlade utmarker i oregelbundna jordstycken som bytte brukare varje år eller med vissa års mellanrum. De av gammalt odlade och sedan urminnes tid reglerade huvudåkrarna nära tomterna sades ligga i fornskifte. Landskapslagarna stadgar inte om hur ägoförhållandena reglerades. Hammarskifte anses inte vara ett jordskifte i egentlig bemärkelse. Besittningsrätten till byns samfällda bättre åkrar och ängar reglerades förmodligen enligt samma principer som i sol- eller tegskiftet.
Samlande benämning på landbönder,
torpare och andra arrendatorer till jord eller en del av ett hemman.
Efter 1285 benämning på riksmöte för andliga och världsliga stormän som ersatte de forna allshärjartingen. Herredagen saknade fast organisation och lagfästa befogenheter. Ursprungligen deltog endast de som konungen kallade till samtal (parlamentum) med honom. Under 1400–1500-talen deltog också lägre frälsemän och
ombud för
borgare och bönder. Herredagen benämndes efter 1544 och senast från 1561 också riksdag, vilket blev vedertaget senast 1719.
Det kungliga hushållet, den avlönade uppvaktningen, hovstaten, samt ibland – speciellt för tiden före 1700 – de högsta ämbetsmännen samt i vid bemärkelse oftast även kretsen av övriga adelsmän och adelsdamer som var introducerade och vistades kring monarken, eller annan furstlig person, och deltog i fester, tornerspel och dylikt som ordnades för och av monarken. Hovet kan också innefatta den kungliga bostaden där monarken med uppvaktning vistas och bor.
Under 1600-talet benämning på en konungs och hans uppvaktnings tillfälliga bostad, särskilt under fälttåg och dylikt. Hovlägret förestods av en hovlägerförvaltare.
K
Benämning på vissa råmärkta jordstycken i sydöstra Finland under 1300-talet som hörde till
kronan och som koloniserades på kronans initiativ.
Församlingens högsta beslutande organ med
ansvar för ekonomin och uppbörden av de avgifter som kyrkostämman hade fastställt. Kyrkostämman valde kyrkoråd,
kaplan och vissa andra kyrkliga befattningshavare. Kyrkostämman bestod av kyrkoherden och alla de församlingsbor som hade
rätt att rösta i prästval. Kyrkoherden kunde ersättas av kaplanen. Åren 1635–1865 sammanföll vanligen kyrkostämman med sockenstämman. Kyrkostämman ombildades 1865, och 1869 blev den enbart ett kyrkligt styrelseorgan. År 1933 ersattes kyrkostämman av kyrkofullmäktige. Vissa drag bestod dock.
Kyrkofullmäktige och
församlingsråd utses genom direkt folkval. Också kyrkoherden utses genom val.
L
Samfällighet som bestod av skogsmark huvudsakligen i Kexholms län. Sådana samfälligheter förekom under 1600-talet och ägdes vanligen gemensamt av flera byar.
Tull som 1622–1808 erlades vid stadsporten för de varor som fördes från landsbygden till staden för försäljning. Avgiften gick allmänt under benämningen
landtull (lanttull) eller accis.
Avgift som bönderna under 1400–1500-talen betalade som ersättning åt länsmannen för dennes skyldighet att härbärgera och skjutsa kronans tjänstemän (till exempel
häradshövding och landsfogde). Länsmansräntan indrogs av Gustav Vasa (1523–1560) till
kronan och ersattes med
skattefrihet eller lön.
Benämning på länsmans tjänstgöringsområde 1405/07–1830-talet, en administrativ och
judiciell grundenhet, ibland motsvarande en kyrksocken. Länsmanssocknarna omorganiserades 1830, och benämningen ersattes med den officiella termen länsmansdistrikt.
I Kung
Kristoffers landslag 1442, lös befolkning, i motsats till fast bosatt, en befolkningsgrupp som uppstod när träldomen avskaffades, officiellt 1335. Under 1600–1700-talen var ”lösker man” en motsvarighet till lösdrivare, inhysing, (lego)hjon.
M
Benämning på ett notlags olika lotter i svenska Österbotten under 1500-talet. De var ofta flera än de
hemman som hörde till notlaget. Det bodde således flera familjer på hemmanen, fastän hemmanen inte formellt hade skiftats familjerna emellan. Varje familj fick dock ett mansfar.
Huvudsakligen i Tavastland och Satakunta benämning på jaktmarksägor i utmarkerna; område för utmarksfångst.
Skatteuppbördsdistrikt och skatteenhet på Åland under medeltiden och 1500-talet.
Beteckning för den
menighet eller det folk som bildade den heterogena allmogen, innan ett fast fjärde stånd, bondeståndet, uppstod. Därefter blev ”menige man” en beteckning för folkets stora (obildade, ofrälse) massa, i motsats till adeln: menige allmogen (yhteinen rahvas).
R
Ett hemmans särskilda
tomt för en ria. Ritomterna låg vanligen i utkanten av byn, separat från de egentliga hemmanstomterna.
I Finland från medeltiden till början av 1600-talet förekommande benämning på en
bonde som samlade in skatterna i ett skatteuppbördsdistrikt och vidarebefordrade dem till kronans fogde. Han behövde inte vara skrivkunnig men han skulle ha gott minne och kunskap om skatteenheterna för varje
hemman och de kvantiteter av olika slags persedlar som skulle utgöras. Till stöd för minnet användes en stav, på vilken varje hemmans skatteenheter var utmärkta med skåror, högst antagligen godkända av bönderna med deras bomärken.
S
Utägor som ägdes gemensamt av hemmanen i en by. Principerna för nyttjanderätt var fastslagna i lag. Vid kartläggningar och skiftesförrättningar på 1700-talet betecknade ”samfällighet” oskiftad jord som ägdes av flera byar gemensamt. Efter storskiftet innebar
samfällighet oskiftad mark som nyttjades gemensamt av flera delägare.
Granskning av skatteunderlaget (hemmanen och deras avkastning). Skatterevisionen inkluderade vanligen en
justering (uppåt) av skatteuttaget.
Förtroendeman under medeltiden, med
ansvar för socknens
förvaltning och
rättsskipning samt för koordineringen av skyldigheter gentemot kronan, såsom vägunderhållet, kronoskjutsen och postföringen. Uppgifterna inskränktes från och med 1400-talet och överfördes så småningom till stora delar på häradshövdingen.
Bonde som betalade en bestämd summa i
skatt (stadgeränta) till
kronan för det
hemman han brukade, i stället för att betala skatt efter skattetal. Ursprungligen var stadgebönderna
nybyggare på allmänningsjord. Stadgebönder förekom i norra Tavastland från och med 1300-talet. Benämningen förekom också i norra Savolax och i Österbotten på 1500-talet, fram till 1657. Så småningom började stadgebönderna uppfattas som kronobönder, och formellt likställdes de 1724.
Benämning (1530–1657) på ett
hemman som betalade stadgeskatt, stadgeränta, till kronan. Stadgehemmanen betraktades i allmänhet som ett slags
kronohemman med arvsrätt. Förekom också som ett av enskild utarrenderat skattehemman.
Lag av
delägare (familjer) som tog i besittning oskiftad skog på ett större jordområde än en familj förmådde hantera för att förrätta svedjebruk. Äganderätten i svedjelaget grundade sig vanligen på arbetsinsatsen. Skörden delades i yxtal.
T
Benämning på
prejudikat om lösande av tvist mellan donatarien och dennes landbönder om höjning av skatterna på
donationsgods i
Gamla Finland 1801. Underrätten medgavs
rätt att avgöra tvisten och utverka ett avtal.
Före storskiftet, åker som tagits i besittning av ett närliggande hemman. Tomtåkrarnas storlek var troligen inte jämförbar med hemmanens skattetal.
Benämning på skattedistrikt.
En form av slaveri. Trälen var
rättslös och sågs som sin herres personliga egendom. Träldomen avskaffades officiellt i Skarastadgan 1335, för lapparna troligen 1554 när Gustav Vasa drog in birkakarlarnas skatteuppbördsrättigheter till kronan.
U
Mindre
jordstycke avskilt med gränsmärken och beläget utom hemmanets eller byns rågång. Jordstycket hade vanligen beslagtagits före rådragningarnas tid och kom efter tegskiftets genomförande att ligga inom en annan bys rågränser. Det räknades som adpertinens och ingick i stomhemmanets mantal.
Urfjäll omnämns redan i landskapslagarna.
De
hemman som fanns i byn, då skattesystemet som hade
kroktal som skatteenhet infördes, tidigast före 1290-talet,
nämnd i källorna 1334.
Mindre
jordlägenhet som hade bestämda gränser och som låg innanför bysamfällighetens gränser. Sådana jordlägenheter tillhörde antingen
kronan eller ett enskilt
hemman inom bysamfälligheten. De var särskilt skattlagda. Vid
storskifte kunde de avvittras, förvandlas till hemman och mantalssättas. Benämningen
utbysskatt förekom endast i jordeboken för
Åbo och Björneborgs län.
V
Y
Beteckning för
bonde i svedjebruksområdet i Savolax och Karelen.
Enhet enligt vilken skörden fördelades från bolagssvederna. Yxtalet grundade sig på hur många kvinnor och män som hade deltagit i arbetet från varje hemman. En kvinna motsvarade en man.
Å
Nyttjande i ordning som fastställdes genom lottdragning av samfälld äng som var skiftad i bestående lotter och utmärkt med varaktiga råmärken.
Åraskifte var den yngsta och mest utvecklade formen av nyttjande av samfälld äng.
Ä
Före rådragningarnas tid, i flera hemmans eller byars besittning tagna ängsslätter och frodiga holmar vilka lämnades oskiftade då gränserna mellan byarna drogs upp.
Ö
Benämning på vissa ödesbyar i Egentliga Finland under 1300–1600-talen. Det var uppenbarligen fråga om byar som uppstått under kolonisationen på 1300-talet och där den fåtaliga befolkningen hade dött ut, men som bibehölls som skatteobjekt.
Jord som vid storskiftet tillföll kronan. Från 1817 tillföll dock I Viborgs
län överloppsjord innehavaren av donationsgods. Överloppsjord bestod av områden utanför byalagen och inom byalagen av avrösad skogsmark och holmar, som gränsade till kronoallmänningar. Praxisen blev att fördela överloppsjorden så att varje
hemman fick en nödvändig andel av skog, vatten och ängar. Resten tillföll kronan.
