Lista över hänvisningar
Danielsson, Christer (et al.)
, Riksarkivets beståndsöversikt. Del 4. Kammararkivet
, 8
, Stockholm: Svenska riksarkivet
1995
.
1
Kommission vars medlemmar utsågs av 1675 års riksdag i samband med kravet på en rannsakning av förmyndarregeringens ekonomiska förvaltning. Arbetet slutfördes i oktober 1680 och kommissionen överlämnade till kungen en relation om sitt arbete och om förmyndarstyrelsens medelsförvaltning.
A
Ämbetsman som verkade som åklagare och som skulle föra kronans talan vid kommissionerna mot Karl XI:s förmyndare, rådet och kollegierna. Med undantag av Aktorats- och ersättningskontoret var uppdraget personligt. Antalet actores causae var förhållandevis stort.
Ämbetsman i Kammarkollegiet och Kammarrätten som förde kronans talan inför domstol och övervakade kronans arrendatorer och bokhållare. Advokatfiskaler med motsvarande uppgifter fanns också i andra verk.
Organ vid förvaltningen av Hedvig Eleonoras livgeding. Advokatfiskalkontoret väckte åtal mot försumliga fogdar och redogörare inom livgedingslänen. Kontoret utgjorde en motsvarighet till Advokatfiskalkontoret vid Kammarrevisionen.
Enhet vid Kammarkollegium vilken kan härledas till 1627 då en kammarfiskal uppfördes på räknekammarens stat. Hans uppgift var att företräda kronan inför rätta mot den som orättmätigt slagit under sig kronans ränta och rättighet. En vice advokatfiskalstjänst förekom 1640–1720. Tjänsten inrättades på nytt 1758 och existerade till 1830. År 1646 utfärdades nya instruktioner och förutom att svara för tillsynen över kronans arrendatorer och bokhållare skulle advokatfiskalen övervaka danaarv och kronans rätt vid godstransaktioner med adeln. Från 1694 skulle advokatfiskalen övervaka arbetstidsbestämmelserna vid Kammarkollegium. Åren 1722–1726 och från 1744 var advokatfiskalstjänsten förenad med actor causaetjänsten.
Kontoret skapat av actor Jonas Schönberg som 1685 utnämndes till actor causae vid Reduktionskommissionen för att bevaka kronans rätt i mål som rörde ersättningar för de abalienerade donationsgodsen. Hans mandat utökades med aktoratet vid exekutionen av Stora kommissionens domar i Likvidationskommissionen. År 1687 övertog han också aktoratet vid Likvidationskommissionen över Stora kommissionens domar angående kollegierna i mål som rörde Kammarkollegium och Reduktionskollegium. År 1693 övertogs de två första aktoraten av Peter Franc. Uppdraget fick karaktären av ett fast ämbete som blev Ersättningskontoret eller Aktorats- och ersättningskontoret. Kontoret lades under Kammarkollegium och aktorstjänsten indrogs 1722. År 1726 återinrättades aktoratet vid Aktorats- och Ersättningskontoret. Verksamheten upphörde 1744 då aktorstjänsten sammanslogs med tjänsten som advokatfiskal i Kammarkollegium.
Donation som medförde oinskränkt äganderätt till det donerade, huvudsakligen kronans gods eller skatter från kronobönders jord i ett visst område, gällde främst de donationer som följde Norrköpings beslut 1604. Motsats: förläning på behaglig tid.
Beslut om att en viss inkomst, vissa hemman eller deras avkastning skulle användas till en särskild utgift. Beslutet hade ofta formen av en myndighets skriftliga order om verkställandet av betalning. Begreppet kunde också användas om själva förrättningen då en betalning gjordes.
De medel som var öronmärkta för att täcka kronans utgifter för en viss utgiftspost inom förvaltningen. Begreppet användes också om själva sammanställningen av sådana öronmärkningar. Reglementet avskaffades 1747.
Räkenskaper som enbart innehåller redovisning för den skatt som en förpaktare skulle leverera till kronan. På 1620-talet började arrenderäkenskaperna ersätta fogderäkenskaperna.
Godsmassa som tillhörde Gustav Vasa som privatperson till skillnad från kronans bestånd. ”Arv” syftade på de gods som kungen hade ärvt och ”eget” på de gods han förvärvat genom köp, byten eller på annat sätt. Godsmassan utökades genom arvsprocesser och beslagtaget kyrkogods. År 1560 bestod den av omkring 5 000 gårdar. Godsmassan ärvdes 1560 av kungens söner och senare vissa av deras söner. Under Erik XIV:s regering sammanslogs största delen av godsmassan med kronogodsen. Godsmassan skiftades mellan Gustav Vasas söner. År 1622 samlades arv och eget på nytt hos kungen. En del donerades till Uppsala universitet. De som kvarstod förvaltades av kronan och utgjorde en särskild jordebokskategori till 1696 då de betecknades som kronohemman i jordeböckerna.
Anvisning genom vilken en person (assignant) uppmanade en annan (assignaten) att åt en tredje person (assignataren) betala en summa pengar inom en viss angiven tid. Assignationer tjänade tidvis också som betalningsmedel och motsvarade en check. De användes särskilt vid utbetalning av statstjänstemäns löner om beloppet togs från extra poster, exempelvis indrivna skatteskulder.
Underrättelse, meddelande, upplysning.
Avskrivning eller efterskänkning av skatter eller avgifter på grund av olika orsaker som exempelvis frihet, förläning, tjänst eller ödeläggelse. Avkortningarna ingick i räkenskaperna som avskrivningar. De kunde vara ordinarie eller extraordinarie.
Förteckning som årligen upprättades över de medel som skulle debiteras vid uppbörden, men som av olika lagliga skäl inte hade kunnat indrivas av den skattskyldige, och således kom att avskrivas i räkenskaperna. Separata avkortningslängder började förekomma på 1560-talet. I Finland behövde separata avkortningslängder inte mera åtfölja landsboken efter 1791 och 1795.
Ursprungligen och främst om en årlig avgift som betalades i natura till jordägaren av den som brukade marken. Under 1600- och 1700-talen användes termen också om arrende för bergs- eller vattenverk, eller andel i avkastningen från fast egendom.
Från 1683 av lantmätare slutgiltigt fastställd gräns mellan kronans jord och privat jord främst i Norrland och Dalarna. Det är osäkert om detta alls förekom i Finland. Från och med 1742 kallades också den åtgärd i Ångermanland varmed kronoallmänningar avskildes från enskildas ägor för avvittring.
B
Redovisningar av tillgångar och skulder som ingår i början och slutet av huvudräkenskaper och huvudböcker.
Handling om tillsättning av en statlig tjänst, exempelvis landshövdingarnas samlade förslag om befordran av lägre länstjänsteman. Befordringsakterna sändes till Kammarkollegium.
Skattefrihet som beviljats för godtyckligt bestämd tid. Den kunde också upphävas godtyckligt av kronan.
Benämning under nya tiden i det svenska riket för anställningsförhållande hos staten samt om sådan avlöning av staten som utgick i penningar och inte inbegrep beställningshemman eller förläningar. Termen användes även som synonym för avlöning med beställningshemman, (d.v.s. hemman från vilka räntorna var anslagna som tjänsteförmån åt i kronans tjänst varande personer, särskilt åt den indelta armens befäl).
Register över personer som var anställda vid kungens hov, slott och gårdar. Registret upptog för varje person den lön i pengar och natura som beställningen innebar. I registret ingick flera yrkeskategorier. Beställningsregister uppgjordes under perioden 1564–1618.
Avgift från 1601 på en tunna spannmål som varje församling skulle utgöra. Medlen användes för att trycka biblar. År 1618 utkom en reviderad bibelupplaga. På 1620-talet uppskattades inkomsten av bibeltryckstunnan till 6 000 daler silvermynt årligen. Från 1690-talet användes anslaget till skolväsendet.
Inkvartering av krigsmanskap och dylikt i eller vid en borg eller i ett kvarter för krigsfolk. Under slutet av 1500-talet började skyldigheten att erbjuda inkvartering ersättas med en konstant avgift.
Extra skatt som kungen hade rätt att kräva när någon av prinsessorna gifte sig. Erik XIV utkrävde brudskatt 1562 när hans syster gifte sig och Johan III utkrävde en sådan 1579.
Extraordinarie skatt som ursprungligen uppbars för kronans byggföretag. På 1600-talet blev avgiften permanent. Förutom i Kuopio och S:t Michels län kallades byggnadshjälpen i Finland vanligen vinterkörsel. Den nedsattes 1622 med hälften, då tull eller accis för varor som fördes till torgs infördes. Byggningshjälpen blev permanent år 1652 som en del av jordeboksräntan. Under 1800-talet beräknades den efter nya mantalet.
Byte av frälse- och kronohemman mellan kronan och enskilda personer. Bytet gjordes efter bestämda regler. Den part som inte fick full ersättning för lämnad jord kom att inneha en innestående fordran för den så kallade bytesbristen, på jord kallad skatterättsfordran och vid frälseräntebyte kallad frälseräntefordran eller bytesöverskottsränta. Fick däremot kronan mindre ränta från det förvärvade byteshemmanet än vederlagshemmanet som upplåtits, uppkom en så kallad vederlagsbrist, som innebar en så kallad kronofordran på det enskilda frälsets ränta. Rätten till byte var i Sverige av hävd ett frälseprivilegium med målet att konsolidera adligt jordägande, vilken slutligen stadfästes i adelsprivilegierna 1723. Jordbyten mellan krona och adel förekom till exempel om posthemman, som efter 1703 (1706, 1722) skulle överlåtas till kronan. Sådana byten pågick till mitten av 1700-talet.
Vid Reduktionsdeputationen bildades fem byteskontor: E. Hööks kontor 1688, T. Teuterströms kontor 1688–1694 (1703), J. Schiller - A. Rooths kontor 1689–1693, E. Drysell - L. Hööker - J. Scylanders kontor 1689–1715 (1717) och D. Norbergs kontor 1691–1729. Byteskontorens uppgift var att granska och utreda alla under deputationen hörande byten, både de så kallade gamla bytena ingångna före 1655 och byten från perioden 1655–1680. Granskningen av de nyare, sedan 1680 ingångna bytena sköttes däremot av Kammarkollegium.
Enhet inom Kammarkollegium som skapades 1747 för att påskynda bytesverket. Enheten undersökte alla mellan 1680 och 1723 beviljade byten av gods mellan kronan och enskilda. Under perioden 1756–1798 skötte kontoret också de sedan 1723 ingångna bytena. År 1798 återfördes handläggningen av nyingångna byten till provinskontoren. Byteskontoret indrogs 1828.
C
En procent av ämbets- och tjänstemäns löner, beneficier och benådningar samt efter 1724 andel i böter och konfiskationer, pensioner och begravningshjälp efter avlidna tjänstemän. Avgiften gick till Allmänna militiekassan, före 1889 till krigsmanshuskassan och amiralitetskassan i Karlskrona. Befriade var vissa prästlägenheter, pensioner ur vissa statliga kassor och vissa postlöner. Centonalavgiften innehölls efter 1774 av den kontanta lönen som utbetalades av ränteriet. De övriga uppbars av kronofogdarna, av regementsskrivarna fram till 1830. Centonalavgift var även en benämning på inskrivningsavgift som skulle erläggas till lotskompaniets pensionskassa.
Enhet som bildades 1800 genom sammanslagning av Första och Andra avräkningskontoret. Vid kontoret fanns särskilda civila och militära avdelningar. Inom kontoret granskades civila och militära räkenskaper, utövades räntekammarkontroll, kontroll av avlöningsrekvisitioner och vård av rikets regalier. Kontoret indrogs 1825.
D
Kontoret verkade Vid Reduktionsdeputationen 1691–1729. D. Norbergs kontor överlevde övriga byteskontor, och där samlades efterhand alla byten före 1680. År 1700 överflyttades sålunda de så kallade 7:de-punktsbytena från Referendariekontoret till Norbergs kontor, för att 1704 läggas under Svenska donationskontoret men 1711 återlämnas till Norberg. År 1703 fick Norberg överta utarbetandet av byten 1655–1680. Åtminstone sedan 1690-talet skötte Norberg dessutom utarbetandet av Danvikens hospitals byten. Slutligen uppdrog Kammarkollegium år 1717 åt Norberg även den Schylanderska delen av byten före 1655. Förutom byten kom Norbergs verksamhet att omfatta också åtskilliga andra reduktionstitlar och -ärenden. Under åren 1690–1691 och 1695–1696 deltog han således i fjärdepartsarbetet och 1696 uppdrogs åt honom avslutandet av ersättningsverket, som dittills hade tillhört Referendariekontoret. Efter 1729 införlivades kontoret med det svenska donationskontoret.
Kronans fasta jord- och skogsegendomar, ursprungligen egendom som gav inkomster såsom kungsgårdar, kungsladugårdar och till kronans omedelbara disposition indragna militiehemman. Avkastningen användes till bestridande av statliga utgifter.
Adelsman som erhållit donationsgods, särskilt om donationsinnehavare i Gamla Finland 1721–1812 och under autonomin i Viborgs län till cirka 1867.
År 1576 utfärdades bestämmelser om taxering av hantverkare, mästersvenner, ämbetskarlar och legodrängar, eftersom det ansågs att dessa yrkeskategorier krävde för höga löner eller priser av bönderna. Drängepenningarna redovisades 1576–1577.
De längder som upprättades i samband med utkrävandet av drängepenningar.
E
Benämning på den då tillfälliga kvarntullen som utgick 1628. Den innebar att präster och allmoge under året 1628 skulle få behålla sina handkvarnar mot att de erlade 1 mark för varje hjon över tolv år.
Organ som tillsattes 1685 för att utreda sterbhus som var graverade av Stora kommissionen och för att undanröja privaträttsliga hinder som huvudsakligen uppstått genom boskillnad eller konkurs. Kommissionen fick också i uppdrag att utreda sterbus som graverats för ersättning eller inlösning av abalienerade donationsgods och belastats med olika typer av ersättningskrav. År 1686 fick kommissionen i uppdrag att sköta räfsten med de oklarerade riksdagsbevillningarna. Kommissionen avslutade sin verksamhet 1703.
Inom statsförvaltningen på 1600–1800-talet om en på förhand given rätt i form av en skriftlig försäkran om att få efterträda en person när denne dött eller tagit avsked. Till 1655 användes termen också om dylik försäkran om en framtida förläning. Termen användes också om väntan på att uppnå ålder för statlig pension. Expektans på gods innebar rätten att överta gods eller förläning när den föregående innehavarens rätt hade upphört. Inom den indelta armén var soldaterna berättigade till underhåll på expektans under den väntetid som kunde förflyta mellan avskedstagandet och erhållandet av pension.
Summarisk årlig jordebok över varje hemmans räntor inom ett visst område. Från 1689 upprättades extraktjordeböcker varje år. Endast vart sjätte år upprättades en persedeljordebok med specificerade skattepersedlar. Extraktjordeböckerna upprättades av häradsskrivarna till 1794 då de avskaffades och förändringsextrakt infördes.
F
Huvudsakligen verkstad i kronans ägo för vapentillverkning, också allmänt om av näringsidkare på annan plats upprättat kontor, filialkontor. Termen användes särskilt om kontor som av köpman eller handelshus upprättats i utlandet för inköp och försäljning av varor.
Äldre benämning på matvaror, livsmedel.
Reduktionskontor som verkade 1694–1700/1709. Det första bildadades 1694 och de två andra 1696. De leddes av en fjärdepartskamrerare och hade i uppgift att sköta eftergranskningen av klareringen av fjärdeparten enligt beslut av riksdagen 1655. De tre kontoren indrogs från den 1 juli 1700 när fjärdepartsräfsten avskrivits enligt eftergiftsplakatet.
Enligt reduktionsbeslutet 1655, indragning till kronan av en fjärdedel av de skatter som donerats till adelsmän efter 1632. För ändamålet inrättades ett reduktionskollegium. Termen används också om själva beslutet. Fjärdepartsräfsten omfattade också indragning av donationshemman på så kallade omistande orter. Hemmanen kvarstod dock som donationer. I väntan på bedömningen skulle innehavarna av godsen betala en avgift som motsvarade en fjärdedel av avkastningen.
Skatt med medeltida ursprung som ursprungligen bestod av allmogens skyldighet att emottaga hästar till utfodring samt den stående skatt som uppstått ur denna skyldighet. Efter ägaren till djuren uppkom benämningarna kungs-, slotts- (årliga hästar), biskops-, lagmans- och fogdehästar. Med tiden förvandlades fodringsskyldigheten till en årlig avgift vilken såsom en ständig skatt blev införd i jordeböckerna. Den infördes som räntetitel under jordeboksräntan och är antingen satt i penningar eller förvandlad till någon annan persedel (fodernöt, fodermalt m.m.).
De räkenskaper som uppgjordes för ett häradsfögderi under 1500-talet. Räkenskaperna uppgjordes årligen i kammaren utifrån de räkenskaper och verifikat som fogden hade med sig. De bestod vanligen av fogdens räkenskap med bilagor. Bilagorna omfattade jordebok (kallad årlig ränta), tiondelängd, eventuella avkortningslängder, saköresregister, kungliga brev och kvittenser. Från 1618 ökade ståthållarnas/landshövdingarnas ansvar för redovisningen och anordningarna till befallningsmännen i länen skulle gå genom ståthållaren. År 1624 bestämdes att landshövdingen skulle granska och ansvara för fogdarna.
Ärftlig territoriell förläning med omfattande privilegier, bl.a. rätten att uppbära årlig ränta, kronotionden och sakören. De första friherreskapen inrättades 1569. De indrogs till kronan i och med reduktionen 1680 och termen innebar därefter enbart friherrlig värdighet. Friherren kunde också tillsätta präst och häradshövding. Friherreskapen var ärftliga på manslinjen.
Befrielse från olika skatter och avgifter. Friheterna redovisades vanligen som avkortning i räkenskaperna.
Frälseundersökningskontoret utvecklades 1688 ur det kontor som vid Reduktionsdeputationens början hade i uppgift att kollationera Reduktionskommissionens arbetsresultat. Arbetet utvecklade sig till en allmän undersökning av adelns behållna frälsegods. Frälseundersökningskontoret indrogs 1742 och dess uppgifter sköttes därefter av Kammararkivet.
Huvudräkenskaperna för ett fögderi under 1500-talet innehöll först uppgifter om mantalet och räntan med antalet skattehemman, kronohemman, kyrkolandbor m.m. enligt årliga räntan. Därefter antecknades avkortningen, prästernas taxa, behållet tionde, saköre och hjälppersedlar. Efter inkomstslagen redogjordes för förbytningen. Därefter följde uppgifter om uppbörden och utgiften. Räkenskapen avslutades med en summering samt fogdens eventuella rest. Vanligen bands tionderäkenskaper och gärderäkenskaper ihop tillsammans med fögderihuvudräkenskapen.
Byte av en skattepersedel in natura mot en annan. Belägg för förbytning finns redan från 1300-talet. Under 1500-talet hade den lokala ekonomin förändrats jämfört med den tidpunkt då en särskild pålaga hade införts. Därför gjordes skatteavtal med allmogen om hur svårlevererade skattepersedlar skulle värderas och bytas ut mot andra.
Register över olika förläningstagare, uppgjordes i kammaren. Förläningsregistren byggde på fogdarnas avkortningslängder, som kompletterades med annat material. Ändamålet var ursprungligen att få kontroll över förläningsbeståndet och förläningsrusttjänsten. Från Johan III:s tid fick förläningsregistren karaktär av lönestater. Förläningsregister uppgjordes från och med 1500-talet till 1730.
Nedsättning av ett hemmans mantal och/eller skatt vid minskad skattebetalningsförmåga. Förmedling innebar inte förlust av gårdens rättigheter och indragning av skyldigheterna i anslutning till det vanliga (oförmedlade) mantalet. Skattehemman förlorade dock sina rättigheter i anslutning till skattläggningen, lättnader i rotering och rätt att delta i församlingsval. I Gamla Finland ägde motsvarande minskning av mantal och jordetal rum vid skattläggningsrevisionerna.
Arrendator. Kronan började från slutet av 1610-talet utarrendera uppbörden av skatten till förpaktare eller konsortier mot särskilda kontrakt. Avsikten var att öka kronans tillgång till penningmedel. De tidigare fögderiräkenskaperna ersattes då av arrenderäkenskaper.
G
Byte av gods mellan kronan och enskilda som skett mellan 1680 och 1723.
Enhet vid Kammarkollegium, inrättad 1675. En generalbokhållare och kamrerare med uppgift att föra generalböcker över rikets utgifter och inkomster hade dock anställts redan 1624. Efter 1810 upprättades rikshuvudböckerna av Statskontoret.
Ledande tjänsteman vid Generalsmåtullskontoret. Tjänsten tillkom omkring 1640. Tjänstetiteln ändrades 1714 till överdirektör vid småtullarna och accisen i Sverige och Finland. När landtullen avskaffades 1810 indrogs också tjänsten.
Den myndighet som under krig skötte arméns avlöning, förplägnad och sjukvård. Myndigheten deltog också i planeringen av krigshandlingar. Kommissariatens verksamhet reglerades i 1774 års fältförvaltningsreglemente.
Särskild enhet inom Kammarkollegium vilken upprättade rikets generalförslag (riksbudgeten, riksstaten) på basis av de inkomst- och utgiftsberäkningar som inkom från länsstyrelserna, kollegierna och andra statliga verk och inrättningar. Generalstatskontoret började växa fram på 1620-talet, i anslutning till generalbokhålleriet. Det blev 1653 ett eget kontor, under en kamrerare som 1655 fick tjänstebeteckningen generalstatskommissarie. Kontoret indrogs när Statskontoret inrättades 1680.
Titel på chefen för tullverket under 1600-talet. Vid stora sjötullen inrättades tjänsten 1636 med uppsikt över tullverket i Sverige och Finland, men inte i provinserna. Generaltullförvaltaren skulle upprätta en huvudbok över uppbörd och utgifter för de olika tullstationerna i riket, och den skulle sedan överlämnas till Kammarkollegium för revision. När Kommerskollegium inrättades 1651 blev generaltullförvaltaren en av dess ledamöter och allt fler uppgifter flyttades dit från Kammarkollegium. År 1676 bestämdes att alla ärenden gällande tullen skulle lyda under Kammarkollegium. Generaltullförvaltartjänsten utvidgades 1680 till att också omfatta licenterna i de baltiska och tyska provinserna. Tjänstetiteln ändrades 1686 till överdirektören vid stora sjötullen.
Överlåtelse av kronans gods till adeln genom försäljning, förpantning eller donation.
Skuld, krav, fordran. Benämning på (betungande) skatt, pålaga, avgift till kronan eller inteckningsbesvär. Eftergift innebar efter 1778 erläggande av charta sigillata-rekognitionsavgift.
Ärftlig territoriell förläning med omfattande privilegier. Innehavaren fick uppbära årlig ränta, kronotionde och saköre. De första grevskapen inrättades 1561. De indrogs till kronan genom reduktionen 1680. Från 1562 rätt att undanta tre av sätesgårdarna inom sitt grevskap från rusttjänst, från 1571 blev ett grevskapet ärftligt på ättens manslinje efter förstfödslorätt. Innehavaren fick uppbära: 1) årliga räntan, 2) kronotionden av hela eller av större eller mindre del av länet, 3) kungens andel i de sakören, som ådömdes såväl grevskapsbönderna som landbönderna på grevens eller grevinnans arv- och egna gods, samt 4) alla häradshövdingerättigheter inom länet, med vilket privilegium följde rättigheten att tillsätta häradshövdingen, dock inte domsrätt över grevskapet, 5) uppbära halva lilla tullen och en tredjedel av accisen i städerna, dock inte i nygrundade städer som efter 1651 fick grundas i stadslösa grevskap och som njöt skattefrihet i tio år. Grevskapsprivilegierna utökades ytterligare 1644, då största delen av skatterna från grevskapet tillföll greven ensamt. Grevskapet kunde förestås av änkan till den siste ättlingen av den grevliga manslinjen under hennes livstid.
Beteckning för de skatter och skyldigheter som vilade på jorden, främst jordeboksräntan och mantalsräntan.
Den del av Gustav II Adolfs godsmassa som han 1624 donerade till Uppsala universitet. Godsen utgjorde ursprungligen en del av Gustav Vasas fasta egendom.
Tjänsteman vid Guvernementskontoret i Hedvig Eleonoras livgeding. Guvernementskamreraren hade ansvar för uppbörden från fogdarna.
Organ som i första hand utgjorde en gemensam länsstyrelse för länen i drottning Hedvig Eleonoras livgeding. Vid kontoret fanns en guvernementssekreterare och en guvernementskamrerare. Den senare ansvarade för uppbörden från fogdarna.
Civil tjänsteman vid guvernementsstyrelse, i rang närmast under guvernören, särskilt den svenska guvernörens närmaste man i kolonin S:t Barthélemy 1785–1877. Guvernementssekreterare var också en tjänsteman vid guvernementskontoret för Hedvig Eleonoras livgeding. Efter 1809 var guvernementssekreterare en titel som förlänades som nådevedermäle. Guvernementssekreterare ersatte 1837–1918 titeln landssekreterare i de finska länen.
Den skattebetalande enhet som gemensamt ansvarade för en viss kvantitet varor.
H
Hedvig Eleonoras länskomplex. Hon tillträdde dem 1659 och efter kungens död 1660. Förvaltningen med en generalguvernör i toppen och underställda ståthållare (hauptmän) för länsförvaltningen övertogs från Karl Gustavs underhållsländer. Under generalguvernören bestod livgedingsadministrationen av ett guvernementskontor, ett hovkontor, ett advokatfiskalskontor och ett revisionskontor.
Jordbruksfastighet som gav tillräcklig avkastning för att brukaren skulle kunna försörja sig och sin familj och betala skatt, i landskapslagarna gård som ingick i byn. Under 1500-talet blev ”hemman” en kameral beteckning för en självständig bebyggd och bebodd jordlägenhet, med eller utan arvsrätt. I jordeboken var hemmanet en självständig enhet med upptagna skatteenheter. Först genom storskiftet avgränsades ägorna från de andra hemmanen i byn. Efter sin skattebetalningsförmåga betecknades hemmanet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare) hemman och från 1630-talet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare) mantal eller delar därav. Hemmanen var indelade enligt a) ägorätten (krono-, skatte- eller frälsehemman), b) skattskyldigheten (avhyst, frälse-, frälseskatte-, förmedlat, krono-, kronoskatte-, skatte-, skattefrälse-, ödehemman, enstaka hemman m.m.), c) förmånstagaren (akademi-, annex-, arrende-, augments-, barnhus-, bergs-, boställs-, bruks-, dagsverks-, domkyrko-, donations-, gästgivar-, krigsmanshus-, lots-, militie-, häst-, prebende-, rusthållshemman m.m.) och d) storleken (bo-, fjärdings-, fullgärds-, helgårds-, stam- eller stomhemman m.m., och fjärdedelshemman, åttondedelshemman och så vidare). Termen hemman användes också i Gamla Finland.
Lokalt baserad skatt, exempelvis näver, ved eller honung, som uttogs av kronan för vissa speciella syften.
Organ inom förvaltningen av Hedvig Eleonoras livgeding. Hovkontoret hade varierande uppgifter. Det ansvarade för änkedrottningens hov och upprättade hovstaträkenskaper.
En fogdes verksamhetsområde som vanligen omfattade två till fyra härader och ibland var förenat med en gård eller ett slott. Praxis utvecklades under 1500-talet. Räkenskaperna uppgjordes årligen i kammaren av en kamrerare och kammarskrivare utgående från de räkenskaper och verifikationer som fogden hade haft med sig från sitt fögderi. Under hertig Johans tid redovisades räkenskaperna från hans hertigdöme i kammaren i Åbo.
J
Årligt utdrag ur jordeboken med uppgifter om förändringar i fastighetsbestånd och skatter. Jordeboksförändringsextrakt upprättades från 1794 i stället för extraktjordeböcker.
Skatter som infördes i jordeböckerna på 1500-talet med beteckningen ränta eller årlig ränta. I de nya länsvis upprättade jordeböckerna på 1600-talet sammanfördes de skatter som utgjordes enligt de gamla skattetalen under jordeboksräntan, eller ordinarie räntan, till skillnad från extraordinarie räntan eller mantalsräntan. Jordeboksräntan utgick med ett fast belopp från varje hemman. Termen jordeboksränta användes även i Gamla Finland.
Redan i landskapslagarna förekommande benämning på geometrisk uppmätning av jorden, ursprungligen med stång eller rep. Jordrevning gjordes ursprungligen för uppdelning av gemensamma ägor mellan grannar, sedan 1300-talet också i skattläggningssyfte. Från 1628 dokumenterades jordrevningen också genom kartor. Enligt 1783 års lantmäteristadga dokumenterades jordrevningen genom en i stor skala utförd och detaljerad geografisk mätning.
K
Det av Gustav Vasa skapade organet för finansförvaltningen, från början ett lokalt begrepp för den lokal där kungens och kronans medel mottogs och förvarades. Finansförvaltningen sköttes av kamrerare och kammarskrivare, men gränsen mot kansliet var oklar. År 1539 bildades ett kollektivt kammarråd. År 1541 konstituerades kammarrådet som det ledande organet. Kammarrådet hade fyra medlemmar. Kammaren stod i direkt kontakt med den lokala finansförvaltningen och dess uppgifter bestod av skattläggningar, uppsikt över och tillsättning av fogdar, räkenskapsgranskning, rannsakningar, finansplanering, uppgörande av skatter, administration av extra skatter, löneutbetalningar, militära utgifter och uppsikt över tullar. Kammaren var uppdelad i en räntekammare och en räknekammare. Organisationen förnyades med en ny kammarordning 1618.
Organ tillsatt av kungen 1680. Kommissionens uppgift var att undersöka hur kungens order och dispositioner till Kammarkollegium hade uppfyllts efter hans trontillträde samt hur kollegiet förvaltades. Kommissionen undersökte också vissa andra frågor samt dispositionen av Reduktionskollegiets medel. Kommissionen dömde i de fall de uppdagade. Eventuella likvidationer sköttes av Likvidationskommissionen. Kammarkommissionen upplöstes 1693.
Finansreviderande organ med dömande funktion. Kammarrevisionen grundades i anslutning till Kammarkollegium 1618, och blev på 1650-talet en egen avdelning; besvärskammaren, revisionskammaren, kammarrätten. Den ombildades till självständigt ämbetsverk under Kammarkollegium 1695 kallat Kgl. Maj:ts och Riksens kammarrevision. Kammarrevisionen indrogs 1799. Under 1620–1650-talet ökade antalet kommissarier och assessorer som skötte det egentliga revisionsarbetet. Framkomna anmärkningar godkändes av kollegiet. Uppgifterna förändrades under 1680- och 1690-talen. År 1687 begränsades antalet ärenden som skulle avgöras in pleno.
Kammarkollegiums kansli skapades i början av 1600-talet. Det var ett administrativt serviceorgan för hela kollegiet, men speciellt för riksskattmästare/president och kammarråd. Kammarordningen 1618 lämnade föreskrifter om kansliarbetet och nämnde en sekreterare och två referendarier. Kansliets uppgift var då att föredra och expediera de regeringsärenden avseende kronans inkomster som kammaren skulle sköta. Verksamheten inleddes förmodligen redan 1612 men protokoll finns från 1635, då föregångaren, Räknekammaren, definitivt blivit ett kollegium. Antalet lägre befattningshavare i kansliet växte efterhand: kopister, kansliskrivare (kanslister), rättegångsskrivare, notarier, aktuarie (från 1652/53), registrator (från 1661). Det ledde också till att kansliet fick underavdelningar: referendarie-, aktuarie- och registratorskontoren. Under den tid (1681–1711) som Kommerskollegium var sammanslaget med Kammarkollegium fungerade Kansliet för kommersärenden skilt från Kammarkansliet. Kammarkollegiums arbetsområde minskade när självständiga verk och kommissioner tillsattes för utförande av förmyndarräfsten och reduktionen. Vissa av Kammarkollegiums kontor fungerade då som utredande organ. När reduktionen inskränktes övertog Kammarkollegium de resterande uppgifterna, och för dessa bibehölls det i reduktionsdeputationen fungerande kansliet som kansli för reduktions-, likvidations- och bytesärenden (1717–1826). Detta var 1724–1747 underställt den då fungerande riksens ständers kommission för reduktions- och likvidationsverket. Kansliets verksamhet upphörde i Sverige 1879.
Handling som tillkommit i samband med revision av fogdarnas räkenskaper och som följd av lokala undersökningar. Klagomålen gällde inte bara fogdar utan också adelsmäns försök att lägga under sig böndernas jord. Också register över rannsakningar, rättegångshandlingar och lokala rannsakningar ingår. Klagomålsregister uppgjordes från 1550-talet till 1620-talet.
Gärd av kyrkklockor som 1530 och 1531 skulle uttas för att betala skulden till Lybeck. På ett rådsmöte i Uppsala 1530 beslutades att en klocka skulle uttas av varje kyrka, kapell och kloster i rikets städer. Gärden var otillräcklig och realisationen drog ut på tiden. På ett rådsmöte i januari 1531 beslutades att klockskatten också skulle utkrävas av landsförsamlingarna i allmänhet. Förutom årets kyrkotionde (med undantag av vad som behövdes till vax och vin) och landgillet av kyrkohemmanen skulle varje socken lämna sin största klocka eller lösa den med annan koppar eller med penningar. Om socknen endast ägde en klocka skulle den avlägga halv lösen. Skatten föranledde uppror och oroligheter.
Under svenska tiden om extraordinarie domstol, tillsatt för särskilt angivet rättsmål eller om statlig kommission under något kollegium, i dömande funktion. Kommissorialrätter förekom särskilt under senare hälften av 1600-talet och på 1700-talet. Termen användes också om den särskilda (förvaltnings)rätt som utövades av dylik domstol.
Extraordinarie skatter som infördes av ständerna för ett visst ändamål och som utgick under en bestämd tid, vanligen för en tid av tre år eller så länge kriget varade. Under frihetstiden kallades dessa skatter huvudsakligen ”bevillning”. Motsvarande äldre skatter var gärder och hjälper. Under stora och lilla ofreden uttog de ryska ockupationsmyndigheterna flera kontributioner i det ockuperade Finland.
Extraordinarie skatt i natura som utkrävdes för arméns eller flottans underhåll.
Den del av den kyrkliga tiondebeskattningen som indrogs till kronan i samband med reformationen (i Finland från 1602). I allmänhet utgjorde den 2/3 av det på spannmålsskörden beräknade tiondet. Kronotiondet avskaffades i Finland 1924. Kronotiondet inkluderade också den tredjedel av överloppsspannmålen som tidigare hade tillfallit kyrkan. Undantagna från kronotiondet var frälsesäterier, efter 1638 också deras rå- och rörshemman, prästgårdar och präststommar (gamla kaplans- och klockarboställen som tidigare hört till det andliga frälset), kungsgårdar, indelta boställen eller rusthåll (av krono- och skattesäterinatur) samt prebendehemman. Det uttogs inte i Karelen eller Viborgs län 1714/23–1828. Kronotiondet debiterades efter markegångspris, med tillägg av forlön där sådan krävdes.
Kommission med uppgift att undersöka kvarnar. Målet var att skattlägga de frälsekvarnar som låg på kronans marker eller som utnyttjade allmänningsvatten. Kommissionen fick i sin verksamhet stöd av landshövdingen. Den egentliga rannsakningen utfördes sedan av häradshövdingen, som också fastställde kvarnens ränta. Kvarnkommissioner tillsattes från och med år 1697 i nio län och senare ytterligare i några län. Handlingarna överlämnades till länsstyrelserna och därefter till Kammarkollegium.
Förteckning över personer som erlade kvarntullsmantalspenningar.
Ursprungligen avgift för innehavare av handkvarn. År 1627 bestämdes att alla handkvarnar skulle avskaffas, men att prästerna och allmogen under 1628 skulle få behålla handkvarnarna mot att de erlade 1 mark för varje hjon över 12 år. Skatten förlängdes de följande åren och blev permanent 1635. Genom beslutet 1627 ersattes längderna över innehavare av handkvarnar med kvarntullsmantalslängder.
Jordegendom som exempelvis adeln köpt av kronan.
Reduktionsdeputationens köpegodskontor utvecklades ur Lars Skragges kontor. Han anställdes 1681 som kamrerare i Reduktionskommissionen och 1684 också som kamrerare i Reduktionskollegium. Från början var hans huvudsakliga uppgift handläggningen av reduktionsärenden rörande köpegodsen. Kontorets kamrerare skötte också andra uppdrag som utredningen av prästernas vederlagsspannmål, undersökningen av bytesvederlags hemman och kronans behållna räntor samt utredningen av donerade hus och tomter i städerna. År 1746 uppgick Livländska donationskontoret och 1754 även Svenska donationskontoret i Köpegodskontoret. Efter denna sammanslagning kallades Köpegodskontoret alternativt för Köpegods- och donationskontoret eller också Reduktionskontoret. Detta sista från Reduktionsdeputationen härstammande kontor införlivades 1814 med Kammarkollegii byteskontor, som i sin tur upplöstes 1824.
L
Fogde som på stadens eller godsägarens vägnar hade uppsynen över och skötte ränteuppbörden på de landbohemman, torp, kvarnar m.m. som låg under hospitalet, barnhuset eller gården. Landbofogdarna försvann med freden i Fredrikshamn 1809. Den fogde som förvaltade arv och eget kallades också landbofogde.
Bonde som mot avgift, huvudsakligen in natura och dagsverken, innehade nyttjanderätten till ett frälsehemman. Under senare delen av 1800-talet till 1919 ersattes benämningen med ”arrendator”, ifall lägenheten fanns antecknad i jordregistret.
Tullavgift. På 1600-talet användes termen särskilt om tullarna i Östersjöprovinserna och i Pommern. ”Licent” användes också om en tilläggsavgift till den ordinarie tullen (ordinarie licenten) som infördes 1719. Den utgick med 2–5 procent av tullvärdet och uttogs vid tullklarering för många olika slag av inkommande varor, men endast för ett fåtal utgående. Avsikten var att ständerna skulle disponera den för rikets gäld. Dessutom fanns det en extra licent. År 1770 slogs ordinarie och extra licenten samman och intogs under det gemsnamma namnet ”licent” i tulltaxan. Den allmänna licenten upphörde 1782 då den räknades in i tullen, men förhöjningslicenten kvarstod. Enligt den fick Järnkontoret uppbära en avgift av vissa med främmande varor utförda järnvaror. År 1797 pålades en annan licent till handelns skydd och konvojkostnader. Den skiljdes från tulltaxan 1799. I Sverige kvarstod licenten som handels- och sjöfartsavgift till 1857.
Ekonomisk utredning, även skriftlig handling som till exempel ett kvitto. Oftast innebär begreppet likvidationsakt en handling genom vilken enskilda personers eller koorporationers fordringar på kronan regleras.
Kommission som tillsattes 1680 med uppgift att likvidera kronans gäld till och med 1680 och att undersöka förpantningarna enligt 1680 års riksdagsbeslut. Kommissionen skulle undersöka och upprätta likvidationer över utelöpande fordringar på kronan. Kommissionen skulle också undersöka huruvida det fanns en verklig fordran till grund för förpantningarna. År 1681 fick kommissionen dessutom uppdraget att likvidera Stora kommissionens domar. Utredningsarbetet utfördes av Kammarkollegiums personal, som då sorterade direkt under kommissionen. Största delen av kommissionens arbetsuppgifter avvecklades 1700. Kommissionen fortsatte i inskränkt omfattning till 1717 då den upplöstes. De återstående ärendena överfördes till Kammarkollegium. Utredningarna övertogs av Första avräkningskontoret. Den aktuarietjänst som återstod förenades 1747 med Reduktionskansliet.
Organ som tillsattes 1682 för att likvidera och verkställa Stora kommissionens domar beträffande kollegierna och reduktionsverket. Kommissionen sammanslogs 1687 med Kommissionen för överseende av actorum causae förrättningar. Kommissionen upplöstes 1700.
Tull som 1622–1808 erlades vid stadsporten för de varor som fördes från landsbygden till staden för försäljning. Avgiften gick allmänt under benämningen landtull (lanttull) eller accis.
Register över kronans fogdar och befallningsmän och med uppgifter om de områden och resurser som hörde till respektive ämbetsmans fögderi. Områdena bestod exempelvis av härader och socknar, medan resurser kunde utgöras av fisken.
Register som bestod av mönstringsregister och räkenskaper över utbetalade löner till personer vid kungens hov och slott samt personer på gårdar ute i landet. I registret kunde också ingå ordning för löneutbetalning. Årslönen i pengar och kläde betalades i efterskott. Till lönen hörde också fri förtäring. Löningsregister uppgjordes under 1500-talet och fram till 1614.
M
Grupp ursprungligen per mantal utgående ovissa och extra ordinarie skatter som landtågsgärd, byggningshjälp, salpeterhjälp, boskapspenningar, skjutsfärdspenningar, dagsverkspenningar, terminsskatt och silverskatt. Från och med 1600-talet beviljades de av ständerna för kortare perioder. Efterhand blev de permanenta och infördes 1718 i jordeboken under namnet mantalsränta eller hemmantalsränta.
Årlig värdering av naturapersedlar vid skatters avlösning i pengar. Från 1627 fastställdes summorna efter priserna i närmaste köpstad.
Jordegendom som var anslagen till det militära indelningsverket och i denna egenskap utnyttjades som boställe eller som räntegivande.
Jordebok med förteckning över alla till arméns försörjning anslagna hemman (militieboställena). Åren 1830–1831 upprättades militiejordeböcker (enligt ett särskilt formulär) över den före detta finska militärens boställen. Militiejordeböckerna fördes regementsvis med särskilt sammandrag för varje härad och verifierades av landskamreren med hans underskrift. De saknade betydelse för själva skattedebiteringen och tjänade närmast som upplysning om tidigare militieindelning.
Kontor som ansvarade för militärens finanser och räkenskaper, med en kamrerare som chef. Det verkade från 1680 inom Kammarkollegium men överflyttades 1714 till Krigskollegium tillsammans med de militära ärenden som tidigare skötts av Andra avräkningskontoret. Militiekontorets huvuduppgift var att upprätta militiehuvudboken i vilken de ständiga regementenas räkningar, räkenskaper för rustkammaren och arkliet i Stockholm samt faktori- och salpeterräkenskaper infördes. Uppgifterna utökades senare till att omfatta remisser rörande indelningsverket och beklädnadsräkenskaper.
Högre officer som förordnats att förrätta mönstring av trupp eller fartygsbesättning.
Förteckning över manskapet i en trupp eller vid hovet. Mönstringsregistret utgjorde en del av ett löningsregister och där ingick adliga mönsterherrar. Senare motsvarades ”mönstringsregister” närmast av ”mönstringsrulla” eller ”mönsterrulla”.
N
Gods som donerats av kronan enligt de villkor som fastställts på riksdagen i Norrköping 1604. Varje donation skulle bekräftas på nytt av varje ny regent. Godsen fick endast ärvas av manliga arvingar. Om donationsinnehavaren avled utan manliga bröstarvingar skulle eventuella kvinnliga arvingar få ut brudskatt av kronan. Kronan kunde också enligt eget gottfinnande överlåta donationen på den kvinnliga arvingens make. Ägaren fick inte heller sälja eller förpanta godset, om detta inte först erbjöds kronan. Norrköpings beslut uppluckrades under de följande decennierna. Reduktionsbeslutet på 1655 års riksdag innebar att frälsedonationer på annat än Norrköpings besluts villkor förbjöds.
Byte av gods mellan kronan och enskilda som ingicks efter 1723.
O
Trohetsförklaring av enskild ämbetsman.
Anmärkningspunkt, närmast Kammarrevisionens anmärkning och besvär mot en fogde och andra redogörare vid granskning av deras räkenskaper.
Kapital som inte gav ränta, till exempel löner, pensioner och gåvor.
Vid reduktionen de ovissa och extraordinarie räntor som innehavaren av köpe- och pantgods uppburit av sina gods efter det att köpet eller pantsättningen skett men innan betalningen ägt rum. Under årens lopp översteg beloppet ofta den köpesumma adelsmannen hade betalat till kronan för rätten att uppbära hemmanets kronoskatter och ansågs ”oköpt”. Ägaren måste ersätta kronans förlust av kronoskatter genom att tillskjuta nytt kapital eller genom att erlägga fortlöpande årligt vederlag för sin andel av avkastningen.
Gods vars avkastning var anslaget till ett visst ändamål och som därför inte fick förlänas, bytas, säljas eller på annat sätt överlåtas åt annan.
P
Gods som en enskild person fått av kronan som säkerhet för lån.
Specialjordebok som från 1689 gjordes upp av häradsskrivaren vart sjätte år och efter 1802 vart tionde år. Den innehöll uppgifter om kronans långsiktiga inkomster från skattskyldig jord. Benämningen ersatte begreppet jordebok år 1794. En särskild persedeljordebok upprättades dock ocks 1805 och 1811. Därefter avgavs nya jordeböcker vid slutet av varje decennium. Den upprättades i två exemplar häradsvis med åtföljande specialräkning och undertecknades av häradsskrivaren och kronofogden innan den sändes till landskontoret. Det ena exemplarets riktighet bestyrktes med landskamrerens underskrift och skickades jämte landsboken till senaten. Jordebokens formulär förnyades 1830. Den uppsattes därefter på ett uppslag: till vänster fanns kolumner för byanamn, hemmanets nummer, hemmantal, gamla mantal, nya mantal för vissa hemman, hemmanens nuvarande och tidigare namn, räntebelopp och mantalsränta. Till höger fanns kolumner för indelta och disponerade räntor jämte räntor som hörde till den ordinarie avkortningen, kronan behållna räntor, ordinarie räntan och skogsräntorna. I marginalen antecknades om hemmanet var indelt och i så fall till vilken stat, när det blivit skattlagt, skatteköpt m.m. I den nya upplinierade jordeboken infördes alla skattehemman och -säterier, kronohemman och -säterier, nya hemman och nybyggen, vilkas ränta beräknades enligt särskild uträkning, frälsesäterier, prästlägenheter, kronoallmänningar och överloppsjordar, kronoängar, holmar och utbyskatter, bruks- och manufakturinrättningar, sågverk, mjölkvarnar och fiskerier.
Detaljerad sammanställning av statens utgifter för löner för olika befattningsinnehavare.
Ägare eller innehavare, särskilt av gods eller bruk.
Lokalt organ med uppgift att påskynda reduktionsarbetet. Sådana tillsattes 1683 i största delen av Sverige och Finland. Till varje kommission delegerades en ledamot av den centrala Reduktionskommissionen. Den lokala kommissionen hade rätt att genast dra in donationsgods, i första hand sådana som fanns på förbjudna orter. Kommissarierna avgav sina relationer till kungen. Endast sådana fall som de inte hade kunnat avgöra överlämnades till Reduktionskommissionen. Provinskommissionernas arbete avslutades senast 1865.
Tre enheter inom Kammarkollegium. Någon exakt tidpunkt för deras tillkomst är inte känd, men de fick en fastare organisation på 1640-talet. Kontorens arbetsuppgifter var geografiskt fördelade. Arbetsuppgifterna varierade och de beredde ärenden om jordbeskattning och kronodomäner, skatteköp, skattläggningar, frågor rörande jordeböcker, krononybyggen, vissa ärenden som gällde den allmänna hushållningen, frågor som berörde kronans fastigheter och vissa befordringsärenden. Före 1828 skickades länsräkenskaperna först för en preliminär granskning till provinskontoret innan de skickades vidare till Kammarrevisionen.
R
Organ tillsatt 1687 för att slutföra reduktionen efter upplösningen av Reduktionskollegiet och Reduktionskommissionen. Utrednings- och kollationeringsarbetet fördelades mellan flera kamrerarekontor. År 1700 utfärdades eftergiftsplakatet som medförde lättnader i reduktionen. Reduktionsdeputationen upplöstes år 1717 och de oavslutade reduktionsärendena överfördes till Kammarkollegiums reduktionskansli.
År 1717 lades reduktionsstaten under Kammarkollegium och Reduktionsdeputationens kansli blev då en enhet i Kammarkollegium. Reduktionskansliet skötte 1717−1723 de kansligöromål som återstod efter Reduktionskommissionen och Deputerade till reduktionsverkets avslutande. Från 1723 arbetade Reduktionskansliet huvudsakligen åt Riksens ständers kommission över reduktions- och likvidationsverken. Reduktionskansliet förenades 1747 med det tidigare kansliet från Likvidationskommissionen. Efter 1748 återstod endast en tjänst, aktuarien vid reduktions- och likvidationsverken. Den indrogs 1826.
Kommissorialrätt tillsatt 1680 för att verkställa riksdagens reduktionsbeslut. Det innebar att man drog in grev- och friherreskap, kungsgårdar och kungsladugårdar samt sådana Norrköpings besluts gods som räntade över 600 daler silvermynt årligen. Dessutom undersökte kommissionen de gods som genom köp avsöndrats från kronan. Åren 1682–1683 utvidgades kommissionens verksamhet till att omfatta alla gods som någon gång hade avsöndrats från kronan. Kommissionen leddes av en president som utsågs av kungen. Reduktionskommissionen var verksam till 1687 då den sammanslogs med Reduktionskollegiet till Reduktionsdeputationen.
Reduktionsdeputationen anställde en referendarie år 1688. Hans viktigaste uppgift var att utarbeta ersättningarna för de abalienerade donationsgodsen. Kontorets uppgifter utvidgades 1692 och 1693 efter indragningen av bortdonerade förbrutna och sakfallsgods samt arv och egna gods. Kontoret skötte också utarbetningen av efterräkningarna för de i natura reducerade donationsgodsen. På 1690-talet sköttes rannsakningen av ”7nde-punktsbyten” i Referendariekontoret, men uppgiften överfördes år 1700 till byteskamreraren D. Norbergs kontor. Referendariekontoret upplöstes 1719.
Under perioden 1689–1809 benämning på (krono)skog, under åren 1848–1885 om överloppsskog som avskiljdes vid storskiftet och som endast fick avverkas av bergsverk och bruk. Under svenska tiden erlades en särskild avgift enligt mängden avverkade skogsprodukter. År 1809 fick bruken rätt att skattelösa sina rekognitionsskogar.
Återstod, lämning, rest; vad någon resterar med i fråga om betalning av skatt eller annan avgift, till exempel hyra. Restantier infördes i en restlängd. Kammarkollegiums instruktion stadgade 1723 (efter oredan under stora nordiska kriget) att restantier äldre än tre år inte fick indrivas. Kronofogden ”ådrog sig balans” och blev skyldig att ersätta oindrivna skatter, en skyldighet som därefter blev allmän i all skatteindrivning.
Längd över kronans fordringar av obetalda kronoavgifter och -skatter. Restlängden innefattade flera års innestående fordringar som inte hade gått att indriva av de skattskyldiga på reststämma, genom pantsättning eller utmätning. I längden upptogs varje restskyldig till namn, by och socken, i den ordning de var införda i uppbördsboken. Olika kronofordringar och sakören uppgavs i separata kolumner.
Organ inom Hedvig Eleonoras livgeding med uppgift att revidera räkenskaper.
Kommission som tillsattes 1723 för att verkställa den på samma års riksdag beslutade begränsade revisionen av reduktions- och likvidationsmål. År 1735 fick kommissionen också uppdraget att undersöka de ersättningskrav för förlorat arvegods som framförts av ryska familjer i Ingermanland genom freden i Nystad. Kommissionen upplöstes 1748 och de återstående reduktions- och likvidationsmålen övertogs av Reduktionskansliet i Kammarkollegium.
Ursprungligen en grupp män av vilka en uttogs till krigstjänst. Senare användes benämningen om ett antal gårdar som efter att indelningsverket införts anskaffade och underhöll en soldat. I allmän bemärkelse avsåg ”rote ”ett av flera mindre administrativa distrikt i en stad, socken, kyrksocken eller församling som så rättvist som möjligt fördelade olika typer av ansvar på de olika hushållen. Det förekom husförhörsrotar, soldatrotar, fattigrotar, postrotar, skjutsningsrotar, brandrotar, brandstodsrotar och båtsmansrotar.
Hemman med skyldighet att hålla en utrustad ryttare för kavalleriet, i vissa trakter båtsman, mot rätten att få uppbära kronans ränta av hemmanet, rusthållsränta, samt ibland också räntan från ett augmenthemman.
Ursprungligen Kammarens kassa, förlagd till Stockholms slott och ledd av en räntmästare. Förutom den centrala räntekammaren fanns också räntekammare för särskilda ändamål. Räntekammaren var en statsfinansiell enhet under Statskontoret som under ledning av en kunglig räntmästare insamlade och deponerade i Riksbanken eller Riksens Ständers bank överskottet från kronans silver- och kopparbergsverk, arrendena från stora sjötullen och småtullarna samt de summor som hade influtit från lantränterierna. Medlen insattes i Riksens Ständers bank 1722–1772, i Riksbanken under 1600-talet och efter 1772. Räntekammaren gav på Statskontorets anvisning order till banken om utbetalningar, så kallade utanordningar. Någon rikshuvudbok fördes inte, utan Statskontorets memorialböcker ger en överblick av alla konton med anteckningar om inkomster och utgifter. Banken registrerade utbetalningen och använde den kvitterade anvisningen från Räntekammaren som verifikation.
S
Gods som hade indragits eller konfiskerats till kronan, huvudsakligen på grund av en begången missgärning, i äldre författningar också gods vartill ingen ägare fanns.
Register och räkenskaper från nordiska sjuårskriget, då kronan monopoliserade salthandeln.
Den gottgörelse som Sverige fick i Westfaliska freden 1648 för krigsinsatsen i Tyskland.
Benämning på en extra skatt som uppbars vid flera tillfällen. Silverskatt benämndes den skatt som Gustav Vasa uppbar av kyrkan 1522–1523. Sommaren 1560 beviljade riksdagen en extraskatt som skulle utgå i silver för att bekosta arvfursten Eriks friarefärd till England. Denna silverskatt betalades i praktiken i reda pengar och naturalier. Den uppbars huvudsakligen 1560–1561.
Jordförvärv genom vilket enskild person köpte av kronan ett kronohemman varvid hemmanets kamerala jordnatur ändrades från kronohemman till skattehemman. Skatteköp hade förekommit sporadiskt fr.o.m. slutet av 1500-talet men blev allmänt från början av 1700-talet. Åbon fick 1719 företrädesrätt till skatteköp och rusthållaren ensamrätt till skatteköp av kronorusthåll, men kronoböndernas möjligheter att skatteköpa de av dem odlade hemmanen urholkades senare till förmån för ståndspersoner såsom bruksidkare. Skatteköpen var förbjudna från 1773 till 1789 och fortsatte därefter; sådana förkom även i det självständiga Finland.
Plats där flottans fartyg byggdes, utrustades, underhölls och var förlagda. Benämningen började användas på 1500-talet. År 1540 fanns skeppsgårdar i Stockholm, Kalmar, Älvsborg, Åbo och Viborg.
Särskild avgift som togs ut i Stockholm för produkter från Norrland. Räkenskaper för slottstullen är bevarade från åren 1556–1621.
Sammanställning över den årliga räntan för ett stift. Den uppgjordes på 1540-talet i samband med pågående skattläggningar. I summariet redogjordes för fögderiernas omfattning och ”undervisningar” om skatten avseende härader och socknar.
Organ tillsatt av 1680 års riksdag för att granska 1675 års undersökningskommissions arbete, jämföra anmärkningarna med akter och döma i saken efter att ha inhämtat vederbörandes förklaring. Både rådets ledamöter och förmyndarregeringens medlemmar hölls ansvariga för bristerna i förvaltningen av de statliga medlen under kungens omyndighet. Stora kommissionen hade en dömande myndighet medan likvideringen av domar och ersättningar handhades av Likvidationskommissionen. Stora kommissionen upplöstes av kungen 1682 när den hade fullgjort sin uppgift.
Benämning på den organisation som inrättades under 1600-talet för att underhålla och uppsätta manskap för krigsflottan. Båtsmanshållet utgjorde en del av det militära indelningsverket och roterade till största delen i likhet med knekthållet. Städer och kustorter åtog sig att hålla ständigt båtsmanshåll mot att slippa utskrivning och skatter. Båtsmanshållet genomgick flera organisationsförändringar och blev en ordnad institution först genom Karl XI:s förordningar (1685–1690) rörande båtsmännens samt rust- och rotehållarnas inbördes skyldigheter och rättigheter.
Penningunderstöd som en stat enligt ett särskilt avtal ger till en annan stat mot löfte om militär hjälp vid ett eventuellt anfall.
Reduktionskontor under Kammarkollegium som skapades 1693 då kamreraren Anders Rooth kontrakterades av Reduktionsdeputationen för upprättandet av generaljordeböcker över de reducerade donationsgodsen. Kontoret skötte också ännu oavgjorda reduktionsärenden rörande de svenska donationsgodsen och utredningen av hemman, som graverats efter S. Åkermarcks extrakt. Mera sporadiskt sysslade kontoret även med andra reduktionsmål som med fjärdepartsarbetet 1697 och så kallade 7:nde-punktsbyten 1704–1711. År 1729 fick kontoret i uppgift att fullfölja alla ännu oavgjorda byten före 1680. Svenska donationskontoret uppgick i Köpegodskontoret år 1754.
T
Det provinskontor som skötte ärenden från de norrländska länen, Finland och Östersjöprovinserna. Efter 1721 kallades enhet för det finländska kontoret. Kontorets verksamhet är belagd från 1637.
Tillfällig skatt som infördes 1628. Då skulle ståthållarna förhandla med allmogen om en skatt under tre terminer som utgick med en mark för varje person över tolv år. Den uttogs enligt mantalslängderna.
Institution som skapades 1665 då en särskild kamrerare tillsattes för att granska de tullräkenskaper som inkommit till Kammarkollegium. Huvuduppgiften var att granska räkenskaperna över stora sjötullen, småtullarna och accisen innan de skickades till Kammarrevisionen/Kammarrätten för revision. Kontoret kontrollerade även tulltjänstemännens kautioner, upprättade likvidationer, förde skuldböcker och granskade förbrukningen av gårkoppar vid mässingsbruken. Före 1653 hade granskningen gjorts vid Första avräkningskontoret. Kontoret avvecklades 1825.
V
Organisation skapad omkring 1540 för förvaltningen av naturaskatterna och handeln med skattepersedlar. Fogdarna levererade till varuhusen de persedlar som kunde exporteras. Det största varuhuset låg i Stockholm, men också i Åbo fanns ett varuhus.
Kameral beteckning för frälsehemman som kronan fick (som vederlag) av en adelsman, i utbyte mot ett kronohemman. Bytet kunde också bara gälla räntan, medan själva hemmanet kvarstod under sin ursprungliga ägare. Det kallades då byteshemman.
Ä
Med äldre byte avsågs före 1688 byte av gods mellan kronan och enskilda som ingåtts före 1655, från och med 1688 sådana byten som tillkommit före 1681. Granskningen av äldre byten upphörde 1731.
Förmögenhetsskatt som beviljades på herredagen i Stockholm 1571. Målet var att Sverige skulle kunna återlösa Älvsborgs fästning från Danmark efter det nordiska sjuårskriget. Skatten skulle utgöra 10 procent av undersåtarnas uppskattade lösöre i metaller och boskap.
Extra skatt som 1613 beviljades av ett utskottsmöte i Stockholm för fyra år. Den förlängdes med ett år 1613. Målet var att samla in medel för återlösningen av Älvsborgs fästning efter Kalmarkriget. Skatten utgick efter en varierad taxa i sex terminer åren 1614–1619. Skatten uppbars av särskilda kommissarier som lämnade in redovisning till kammaren i Stockholm. Fyra medlemmar av Kammarrådet utgjorde en centralmyndighet för uppbörden.
Ö
Ledande tjänsteman vid Generalsjötullskontoret. Titeln var före 1686 generaltullförvaltare. Tjänsten indrogs 1825 när Generaltullstyrelsen inrättades.
Tjänsteman med ansvar för arkliet. Tjänsten inrättades i mitten av 1500-talet och kallades senare för överste tygmästare. En instruktion år 1582 fastslog att överste arklimästaren skulle ansvara för stora och lilla arkliet, bössgjutningen, salpeterverkstäder, svavel- och krutbruk, övervaka hantverkarna och ansvara för underhållet av fästningarna. Överste arklimästartjänsten omvandlades 1602 till tjänsten som rikstygmästare.
Tjänsteman underordnad överste arklimästaren vid Arkliet. Tjänsten tillkom 1582.
