Lista över hänvisningar
Gosudarstvennost´ Rossii, Slovar´- Spravočnik 1-5
, Moskva: Nauka
1996–2005
.
A
Specialdomstol i anslutning till magistraten i stapelstäder. Accisrätter omnämndes 1664, organiserades efter 1672 och började inrättas från 1689. Accisrätten behandlade brott mot lanttull- och accisförfattningarna och hade jurisdiktion över stadens eget område och de närmaste marknadsplatserna. Ändring i domslutet kunde sökas av Kommerskollegium. Accisrätten bestod av en högre tulltjänsteman, tullinspektorn, som ordförande och två ledamöter från stadens magistrat. Accisrätterna avskaffades senast 1811 i och med att man slutade uppbära lilla tullen och husbehovsaccisen. Accisrätten ersattes med sjötullrätten i stapelstäderna, i övriga städer med rådstugurätten. Accisrätter fanns också i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men i praktiken var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som blev instans för ändringssökande.
I Ryssland från 1785 matrikel över den ärftliga adeln i guvernementens (eller kretsarnas) adelskorporation. Matrikeln fördes av adliga deputeradeförsamlingen och var indelad i sex avdelningar, enligt klasserna för den ärftliga adeln. Matrikeluppgifterna skulle sändas till Häroldmästarkontoret för att uppdatera dess register. Över adeln i Gamla Finland upprättades 1788–1812 adelsmatriklar, i vilka endast en del av de sex klasserna var företrädda.
I Ryssland från och med 1716 officerare (rangklass 6–14), som biträdde kommendörerna för truppförband och cheferna för militära administrativa ämbetsverk eller som fungerade som handläggare vid staber eller inom militärförvaltningen. Adjutanter förekom i Gamla Finland hos sådana ämbetsmän på högsta nivå vilkas åligganden omfattade även militära funktioner. Under autonoma tiden hade generalguvernören adjutanter, och sedan självständigheten har statsöverhuvudet adjutanter som personliga medhjälpare.
I Ryssland från 1785 permanent organ vid ett guvernements adelskorporation, med uppgift att föra adelsmatrikel över adeln i guvernementet och att utfärda intyg rörande adeln, samt att förse Häroldmästarkontoret med matrikeluppgifter. De adliga deputeradeförsamlingarna utsågs av guvernementens allmänna adelsmöte och lydde under Dirigerande senatens häroldsdepartement. I Gamla Finland fanns en adlig deputeradeförsamling 1788–1812.
I Ryssland från 1775 ämbetsverk i kretsstäderna, med uppgift att sköta egendom som tillfallit ärftliga och personliga adelsmäns änkor och föräldralösa barn, att lösa tvister rörande deras jordegendomar samt att utse och övervaka adliga personers förmyndare. De adliga förmyndarskapsämbetena verkade i anslutning till övre lanträtten eller kretsrätten. De hade en guvernementsadelsmarskalk som ordförande och kunde inrättas även för större områden. I Gamla Finland fanns 1784–1812 ett adligt förmynderskapsämbete för hela guvernementet i Viborg i anslutning till kretsrätten.
Tjänsteman i vissa statliga eller kommunala verk. Aktuarien tog emot, registrerade och lämnade ut handlingar. Han skötte vanligen diarieföringen. Han kunde också ha arkivaliska och statistiska uppgifter. Aktuarier förekom redan på 1600-talet, men blev vanliga på 1700-talet. Aktuarietjänster fanns bl.a. i hovrätterna och i magistraterna och rådstugurätterna i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg. Sådana fanns också i senatens ekonomiedepartements justitieexpedition, i Statistiska byrån och i skol-, forst-, järnvägs-, industri- och poststyrelserna. I Ryssland fanns från 1720 till slutet av århundradet tjänsteman (rangklass 14) vid centralförvaltningen med liknande uppgifter. Även i Gamla Finland förekom aktuarietjänster.
I Ryssland från 1785 organ för medlemmarna i guvernementens och kretsarnas adelskorporationer, med uppgift att välja guvernementsadelsmarskalk och adlig deputeradeförsamling samt adliga ledamöter och bisittare till domstolar och ämbetsverk.
I Ryssland 1775–1798 och från 1801 ämbetsverk, som i ett ståthållarskap/guvernement organiserade och övervakade skolväsendet samt de statliga inrättningarna inom hälso- och socialvården, det vill säga sjukhus, fattighus, hem för värnlösa barn, arbets- och korrektionsinrättningar samt apotek. I Gamla Finland var Allmänna försörjskollegiet i Viborg verksamt 1784–1813.
I Ryssland 1785–1798 och från 1802 organ inom stadssjälvstyrelsen bestående av sammanlagt tolv företrädare för de sex invånarklasserna och valda för treårsperioder av folkförsamlingen. Dess viktigaste uppgift var att välja medlemmar representerande de sex invånarklasserna till sexmannastadsrådet. I städerna i Gamla Finland förekom allmänna stadsråd 1787–1797 under ståthållarskapsperioden, i vilka endast fyra av de sex invånarklasserna var företrädda. Dessa stadsråd valde fullmäktige till fyramannastadsråden.
I Ryssland från 1785 verkställande organ för skråhantverkarnas självstyrelse i städerna som även hade domstolsfunktioner. Motsvarande dömande uppgifter utövades i städerna i Gamla Finland 1785–1797 under ståthållarskapsperioden av den domstol som kallades ”Amtsgericht” och som var underställd stadsmagistraten.
Parallell benämning på andlig styrelse inom ortodoxa kyrkan. Se andlig styrelse.
Parallell benämning på andlig styrelse.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1720-talet kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig domstol för delområden inom biskopsstiften underlydande respektive andligt konsistorium. Erhöll uppgifter som tidigare skötts av flera olika organ som lytt under biskopen. Benämningen andlig styrelse infördes 1744. De andliga styrelserna var lägsta instans för rättegångsmål hörande till den ortodoxa kyrkans rättsskipning. Ändring i en andlig styrelses domslut kunde sökas hos vederbörande andligt konsistorium. För den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland inrättades efter freden i Åbo 1743 en andlig styrelse i Viborg; tidigare hade för Gamla Finlands vidkommande en motsvarande mellaninstans under stiftsförvaltningen saknats. Andliga styrelsen i Viborg lydde till 1764 under det andliga konsistoriet i Novgorod, därefter under konsistoriet i S:t Petersburg. Andliga styrelsens verksamhet fortsatte under den autonoma tiden ända till år 1896, då det andliga konsistoriet inledde sin verksamhet i Viborg.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan enligt tyska och svenska förebilder 1721/1722 inrättad kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig överdomstol i ett biskopsstift. Det andliga konsistoriet var underställt biskopen i stiftet och lydde under Heliga synoden. Hos det andliga konsistoriet kunde ändring sökas i andlig styrelses domslut. I de andliga konsistoriernas domslut kunde ändring sökas hos Heliga synoden. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet och lydde under dess konsistorium, därefter under metropoliten och konsistoriet i S:t Petersburg. Ett ortodoxt biskopsstift inrättades i Finland 1892, men det andliga konsistoriet med det officiella namnet ”Andliga konsistorium” inledde sin verksamhet i stiftet först 1896. Andliga konsistoriet indrogs 1918 när den ortodoxa kyrkan i Finland omorganiserades och kyrkostyrelsen inrättades som högsta förvaltningsorgan för den ortodoxa kyrkan.
I Ryssland 1775–1796 lägre övervakare av lagligheten vid regionalförvaltningens domstolar, ofta som prokuratorsbiträde (rangklass 8-10). Anvalterna fungerade ofta som allmänna åklagare. I Gamla Finland fanns sådana tjänstemän under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland från 1797 centralt ämbetsverk direkt underställt kejsaren för att sköta förvaltningen av apanagegodsen. Under Apanagedepartementet lydde apanageexpeditionerna och apanagekontoren. Apanagegodsen i Gamla Finland lydde under Apanagedepartementet och adminstrerades från 1808 på lokalnivå av en apanageprikas.
I Ryssland 1797–1808 regionalt ämbetsverk för förvaltningen av apanagegodsen med vissa domstolsuppgifter i anslutning till kameralhoven i sådana guvernement där det fanns apanagebönder. Apanageexpeditionerna var underställda Apanagedepartementet och efterträddes av apanagekontoren. Någon apanageexpedition fanns inte i Gamla Finland.
I Ryssland från 1808 regional myndighet för förvaltningen av apanagegods, vilken efterträdde apanageexpeditionen och lydde under Apanagedepartementet. Apanagekontor fanns inte i Gamla Finland.
I Ryssland från 1797 apanageböndernas självstyrelseorgan på lokalnivå inom ramen för apanageförvaltningen, vars högsta centrala organ var Apanagedepartementet. Apanageprikasen hade i uppgift att fördela pålagor och onera, samt att uppbära skatter, upprätthålla välfärdsinrättningar och fungera som domstol i mindre tvistemål rörande apanagebönderna. Apanageprikasens arbete leddes av en prikasförman som biträddes av prikasstaroster och kronostaroster. Apanageprikaserna lydde till en början under apanageexpeditionerna och från 1808 under apangekontoren. I Gamla Finland fanns 1808–1812 en apangeprikas för apanagegodsen i området.
I Ryssland från 1809 benämning på militärt organiserade enheter under trafikdistrikten med uppgift att bygga, förnya och underhålla kommunikationsleder, såväl lands- som vattenvägar. Även i Gamla Finland fanns en arbetsbrigad.
Inom den ortodoxa kyrkan; hederstitel för vissa diakoner vid lavrakloster och andra stora kloster, i vilken mån sådana fanns i Gamla Finland är oklart.
Föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet i regel kloster av första och andra klassen.
Hederstitel för föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet och 1800-talet i regel kloster av första och andra klassen. Ingen av klosterföreståndarna i Finland hade före 1950 denna värdighet.
Tjänsteman som förestod ett arkiv eller förvaltade akter vid en hovrätt, ett ministerium eller annat ämbetsverk, eller som tjänstgjorde i högre arkivbefattning under stats- eller riksarkivarien. I Ryssland var en arkivarie från och med 1720 en tjänsteman (rangklass 14) vid administrativa och kyrkliga ämbetsverk som förestod ett ämbetsverks arkiv. Arkivarietjänster fanns även i förvaltningen i Gamla Finland.
I Ryssland expedition vid Krigskollegiet, under vilken fortifikationsförvaltningen och ingenjörsdepartementen lydde 1797–1802. Artilleriexpeditionen efterträddes av ingenjörsexpeditionen.
I Ryssland centralt ämbetsverk 1722–1786, största delen av tiden i Moskva, med uppgift att administrera ärenden som rörde adelsgods och en tid även att verkställa lantmäteriförrättningar på gods tillhörande enskilda. Arvegodskollegiet fungerade fram till 1775 även som överdomstol i rättegångsmål rörande adliga gods. Kollegiet efterträddes av Arvegodsdepartementet. Donationsgodsen i Gamla Finland hörde tidvis till dess kompetensområde, men huvudsakligen under Arvegodskontoret.
I Ryssland central myndighet 1722–1782 som verkade i S:t Petersburg och som utgjorde en avdelning vid Arvegodskollegiet för de västra delarna av Ryssland, inklusive Gamla Finland. Kontoret hade likadana uppgifter som Arvegodskollegiet.
I Ryssland från och med 1717 medlem av lägre rang (rangklass 7–8) i kollegiala ämbetsverk och domstolar. Assessor användes också som titel för avdelningsschefer och handläggare som inte tillhörde ämbetsverkets eller domstolens kollegium. Assessor kallades också adliga bisittare i vissa domstolar 1775–1796. I Gamla Finland var assessorstjänster allmänna vid domstolar och administrativa ämbetsverk under ståthållarskapsperioden 1784–1797 och även därefter till 1811.
B
Lägre tulltjänsteman som gick ombord på ankommande fartyg för att övervaka lastningen. Besökaren var utsedd av tullkammaren.Från 1724 hade också städerna egna besökare för att kontrollera accis och andra liknande avgifter för varor och fartyg. Under stora ofreden tjänstgjorde besökare från 1717 vid den ryska tullförvaltningen i Finland under den ryska ockupationen. I Ryssland fanns vid sjötullen och gränstullen från 1720-talet lägre tulltjänstemän som kallades sökare och som hade liknande uppgifter som den svenska motsvarigheten.
Benämning inom den ortodoxa kyrkan för innehavare av den högsta prästerliga graden som var den andliga och administrativa styresmannen i ett biskopsstift. Det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland fick en egen biskop 1892 genom inrättandet av ett biskopsstift i storfurstendömet. Den ortodoxa biskopen i det finska biskopsstiftet hade ärkebiskops värdighet. Se biskopsvikarie.
Inom den ortodoxa ryska kyrkan benämning på av en biskop administrerat territorium, tidvis endast på metropolit- och ärkebiskopsstift. Fr.o.m. 1764 indelades biskopsstiften i tre klasser. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till S:t Petersburgska stiftet. I Finland inrättades ett ortodoxt biskopsstift 1892, och under självständighetstiden har nya ortodoxa biskopsstift inrättats.
Benämning inom den ortodoxa kyrkan på stiftsbiskops biträde som erhållit biskopsvigning. Innan Finland blev ett ortodoxt biskopsstift hörde det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland till ansvarsområdet för en av biskopsvikarierna i S:t Petersburgska biskopsstiftet. Biskopsvikarier har även funnits i de ortodoxa biskopsstiften i Finland under den autonoma tiden och självständighetstiden.
I Ryssland från och med cirka 1720 vid centrala och regionala ämbetsverk, såsom vid tullförvaltningen, tjänsteman (rangklass 14 men även högre) med ansvar för bokföring och redovisning av penningmedel och av naturaresurser. Bokhållartjänsterna i förvaltningen i Gamla Finland var, med undantag av perioden 1784–1797, för det mesta tjänster av svensk typ.
I Ryssland från 1785 register över stadsinvånarna, vilket fördes av stadsdeputeradeförsamlingen under överinseende av stadsöverhuvudet i varje stad. Borgarboken var indelad i sex klasser enligt de föreskrivna invånarkategorierna. I städerna i Gamla Finland fördes borgarbok från 1787 till början av autonoma tiden.
Under medeltiden innehavare av ordförandepost i en stads råd. Säkra belägg återfinns i Stockholm 1323 och Åbo 1324. Borgmästarvalen skedde inom rådskretsen. I vissa städer hade menigheten förslagsrätt. I praktiken utsågs borgmästaren på livstid fastän han kunde avgå eller avsättas. Hans viktigaste uppgift var ordförandeskapet i stadsdomstolen, ur vilka övriga befogenheter utvecklade sig. Ursprungligen arbetade rådet och borgmästaren under en kunglig fogde. Under senmedeltiden stärktes borgmästarens ställning medan fogden försvann. Från 1610 och särskilt efter 1650 blev borgmästaren en stads högste ledare med ansvar för stadens förvaltning och judiciella funktioner. Borgmästaren var ordförande för stadens magistrat och rådstugurätt. I Ryssland var borgmästartiteln från 1699 förknippad med ordförande eller ledande tjänsteman i magistrat, från 1775 med huvudsakligen dömande uppgifter. I städerna i Gamla Finland fanns en borgmästare av svensk typ från 1720-talet till 1811 med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Borgmästarämbetena i Gamla Finland var under denna period av rysk typ, i varje stad fanns då två borgmästare. Under autonomin förrättades borgmästarvalen av rådstugan. Från 1927 förrättades borgmästarvalet av stadsfullmäktige. Av de tre kandidater som fått det högsta antalet röster utnämndes en till borgmästare av högsta domstolen.
Borgmästare var från och med tidig medeltid enligt tyskt mönster benämning på ordförandena för rådet i stad med stadsprivilegier. Stadganden om dem ingick i Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet. Från att ha varit borgerskapets företrädare förvandlades borgmästarna från och med ca 1620 till kronans företrädare genom att statsmakten började utnämna kungliga borgmästare. I städer med två borgmästare presiderade den ena i rådstugurätten och hade från och med senare hälften av 1600-talet benämningen justitieborgmästare. Den andra ansvarade vanligen med benämningen politi(e)borgmästare för de övriga ärendena i magistraten. Sedan rådstuvurätten och magistraten på 1800-talet skilts organisatoriskt från varandra presiderade justitieborgmästaren i rådstuvurätten och politieborgmästaren i magistraten. Denna ordning hade bestånd ända in på andra hälften av 1900-talet.
Lägre brandbefäl i städer. Brandmästaren skulle mot ersättning driva in brandskatt, förrätta brandsyner, verka för stadens brandsäkerhet och vid eldsvåda leda släckningsarbetet. Senare var brandmästaren befälhavare för en brandkår. Professionella brandkårer började förekomma på 1860-talet i Finland.
I Ryssland från 1775 vid guvernementsförvaltningarna enhet för den allmänna övervakningen av byggnadsverksamheten i guvernementet samt för organisieringen av kronans byggnadsverksamhet. Byggnadsexpeditionerna lydde till 1806 under kameralhovet och därefter under guvernementsregeringen.
I Ryssland från 1782 häkte i städerna för gäldenärer som arresterats enligt en handelsrätts beslut om bysättning på anhållan av kreditorerna. Dessa häkten lydde under stadsfogdeämbetet i staden. I Gamla Finland fanns sådana häkten under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
C
I Gamla Finland benämning på guvernementsskoldirektorn i Finländska guvernementet i dennes egenskap av företrädare för censurkommitten vid Dorpats universitet 1804–1812.
I Ryssland från och med 1802/1804 kommitté vid vart och ett av universiteten för handhavandet av censurfrågor inom undervisningskretsarna.
I Ryssland 1796–1802/1804 censurmyndighet i huvudstäderna och hamnstäderna för övervakningen av från utlandet införd litteratur. Censurmyndigheterna var direkt underställda generalprokuratorn vid Dirigerande senaten. Bokcensuren överfördes 1802 på civilguvernörerna, 1802/1804 på undervisningskretsarna. Censurmyndigheter fanns 1799–1802 i hamnstäderna i Gamla Finland.
I Ryssland överdomstol i tredje instans för civila mål och registermyndighet för fastigheter i ett ståthållarskap 1775–1796 och i ett guvernement från och med 1799. Ändring i dess domslut kunde sökas hos Dirigerande senaten. I Gamla Finland fanns ett civiltribunal under ståthållarskapsperioden 1784–1796. De dömande funktionerna i civilmål i Gamla Finland överfördes 1784 från Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden till civiltribunalet i Viborg . När tribunalet drogs in 1797 överfördes dess uppgifter på nytt på Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden.
D
I Ryssland från och med 1720 avdelning vid Heliga synoden och från och med 1730 vid Dirigerande senaten. Departementsindelningen vid senaten reformerades 1763 genom tillkomsten av sex självständigt verksamma departement. Det var senatens tredje departemet som företrädesvis utövade senatens domsrätt som högsta domstol för Gamla Finland 1763–1811. Avdelningar vid vissa andra centrala ämbetsverk kallades även departement, liksom också vissa självständiga ämbetsverk från och med slutet av 1700-talet. Avdelningar vid högre regionala domstolar hade benämningen departement under perioden 1775–1796, i Gamla Finland 1784–1797.
Ibland förekommande benämning på diatschok.
Inom den ortodoxa kyrkan medlem av det högre prästerskapet som innehar den lägsta egentliga prästgraden. Diakonen assisterar prästen vid gudstjänsterna. I de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland fanns diakoner, men under den autonoma tiden hade och under självständighetstiden har endast vissa församlingar diakoner.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland funktionär med ansvar för vissa uppgifter vid gudstjänster samt även för en del administrativa uppgifter. Mot slutet av 1700-talet ändrades benämningen till psalmläsare (psalomščik).
I Ryssland högsta förvaltningsmyndighet och högsta domstol från 1711. Senaten fungerade som högsta rättsinstans för Gamla Finland från 1720-talet till 1811, hos vilken ändring kunde sökas från 1720-talet till 1783 samt 1797–1811 i Justitiekollegiets för livländska, estländska och finländska ärenden domar och utslag i tviste- och brottmål samt 1784–1797 i civil- och kriminaltribunalens domslut.
Ett av de sex departement som Dirigerande senaten var indelad i från 1763. I detta departement handlades ärendena rörande de baltiska guvernementen och Gamla Finland i expeditionen för livländska, estländska och finländska ärenden. Fram till 1805 utövade departementet senatens funktioner som högsta rättsinstans för dessa regioner. Därefter överfördes brottmålen till senatens fjärde departement, medan civilmålen fortfarande behandlades i tredje departementet.
I Ryssland 1719–1727 lokalt förvaltningsområde som provinserna var indelade i. Distriktsindelningen ersattes sistnämnda år av den återinförda kretsindelningen (uezd-indelningen). När ockupationsförvaltningen i västra Finland 1717 organiserades i Åbo generalguvernement indelades guvernementet i distrikt som även kallades lagmansdömen. De motsvarade territoriellt de tidigare svenska länen men sammanföll inte helt med dem. I Gamla Finland utgjorde Viborgs provins 1721–1744 ett enda distrikt eller lantkommissariat.
Svenskspråkig benämning för innehavaren av den ryska prästvärdigheten ”protoierej”, då denne tjänstgjorde som ordförande i andliga styrelsen i Gamla Finland. Under den autonoma tiden från och med 1892, då Finland blev ett ortodoxt biskopsstift, och ännu 1918 kallades de ”proroierej” som tjänstgjorde vid domkyrkan i Viborg och samtidigt var medlemmar av det andliga konsistoriet för domprost.
E
Ställföreträdare (rangklass 6) för chefen för ett kameralhov, viceguvernören, och chef för en av dess expeditioner.
Parallell benämning på ortodoxt biskopsstift.
Från 1763 avdelning vid Dirigerande senatens tredje departement. Expeditionen handlade ärenden och rättegångsmål som rörde de baltiska guvernementen och Gamla Finland. Expeditionen för livländska, estländska och finländska ärenden efterträdde Livländska expeditionen vid Dirigerande senatens kansli.
I Ryssland från och med 1799 högre tjänsteman vid de regionala postamten samt föreståndare för de postkontor som nämnda år ändrats till postexpeditioner, ersättande titeln postmästare. Postexpeditörer fanns även i Gamla Finland.
F
I städerna i Ryssland från och med 1785 tjänsteman vid stadsdelsförvaltningarna med uppgift att upprätta handlingarna för fastighetstransaktioner. Denna tjänsteman verkar ha saknats i Gamla Finland.
I Ryssland 1802–1811 centralt ämbetsverk, motsvarande ett kollegium, för förvaltningen av kronoskogarna med undantag av sådana som lydde under saltsjuderier och metallförädlingsverk. Forstdepartementet lydde under Finansministeriet. Forstmästeriinrättningarna i guvernementen, även inrättningen i Finländska guvernementet, var underställda Forstdepartementet.
Organisation för forstförvaltningen på guvernementsnivå i Gamla Finland, inrättades 1798 och lydde under överforstmästaren. Kallad Forstmästeriinrättningen eller Forstmästeriet. I Ryssland ser det ut att ha saknats en särskild benämning på motsvarande inrättning.
Under 1800-talet benämning på skogvaktare inom forstförvaltningen.
Tjänstebeteckning för Forststyrelsens skogsvaktare i ett forstinspektionsdistrikt, från 1864 föreståndare för ett mindre bevakningsområde inom ett forstrevir. Forstuppsyningsmännen lydde under revirforstmästaren. Forstuppsyningsmän förekom även i Ryssland från 1802.
I Ryssland från 1725 benämning på medlem i stadsråd. Från 1785 benämning på medlem i allmänna stadsrådet samt på medlem i sexmannastadsrådet. Mandatperioden var tre år. I Gamla Finland valdes fullmäktige till allmänna stadsrådet och till fyrmannastadsrådet under ståthållarskapsperioden 1787–1797.
I Ryssland stadsmässig bebyggelse utanför en stads gränser. Städerna i Gamla Finland hade även förstäder.
G
I Ryssland fanns vid garnisoner skolor för soldaters barn från och med 1702. Vid varje regemente skulle 1721–1798 finnas en skola för soldatbarn, vilka var förpliktade till militärtjänstgöring. Benämningen på dessa skolor var 1731–1798 garnisonsskola, 1798–1805 soldatbarnhusinrättning, från och med 1805 kantonistskola. I anslutning till dessa skolor fanns även andra specialläroanstalter. I Gamla Finland fanns från och med förra hälften av 1700-talet sådana skolor i anslutning till garnisonerna och vid inrättningen i Viborg från och med 1810 en ingenjörsskola.
Parallell benämning på de ståthållarskap som existerade i Ryssland 1775–1796 som regionala förvaltningsdistrikt.
I Ryssland var generalguvernör från 1708 till 1775 endast hederstitel för vissa guvernörer, 1775–1796 parallbenämning på ståthållaren, högsta styresmannen, i ett ståthållarskap eller generalguvernement, i Viborgs ståthållarskap/generalguvernement under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Under stora ofreden från 1717 var generalguvernör en benämning som användes om landshövdingen över Åbo landshövdingedöme. Under lilla ofreden var generalguvernör en tjänstetitel för den 1742 tillträdda högsta styresmannen för den ryska civilförvaltningen. Denne blev utnämnd till generalguvernör över storfurstendömet Finland samt Åland och Österbotten.
I Ryssland från och med 1775 anställd vid kameralhov och kretsräntekammare med uppgift att handha den konkreta hanteringen av myndighetens penningmedel. Geschworen rekryterades bland underofficerare i avsked. Geschworensysslor fanns i Gamla Finland vid kameralhovet och kretsräntkamrarna 1784–1797.
Avgift som de i de tre skattegillena inskrivna köpmännen i det ryska rikets städer skulle betala i skatt. Den utgick från och med 1775 enligt en viss procentsats av förmögenheten.
I Ryssland från 1785 en av de invånarklasser stadsinvånarna var indelade i. Denna invånarklass bestod av köpmän som hörde till de tre skattegillena, så kallade köpmän av första, andra och tredje gillet. Det ryska gillesystemet infördes i Gamla Finland 1787 och var i bruk ända till 1812.
Postgård belägen vid svenska riksgränsen mot Ryssland. Det första gränspostkontoret öppnades 1724 i Taskula och ersatte det förlorade Viborgska postkontoret. I Ryssland var gränspostkontor även en benämning på vissa postkontor vid riksgränsen. I Gamla Finland fanns ett gränspostkontor från och med 1744.
Förvaltningsdistrikt som utgjorde grunden för regionalförvaltningen i Ryssland från 1708–1711 och avvecklades på 1920-talet. Guvernementsförvaltningen lydde under Dirigerande senaten. Rysk guvernementsförvaltning infördes inte 1809 i storfurstendömet Finland. Gamla Finland bildade från 1744 ett guvernement, Viborgs guvernement 1744–1783 och 1797–1802, Finländska guvernementet 1802–1811. Ett guvernement motsvarade ett län eller en provins, och termen användes särskilt om ett erövrat område eller en koloni. Termen användes också om själva ämbetet såsom guvernörskap, provinsstyresmannaskap, under 1594–1616 om ståthållarskap.
I Ryssland från och med 1775 benämning på medlem i kollegiet vid guvernementsmedicinalförvaltningarna som samtidigt var chef för barnmorskorna i guvernementet (rangklass 8–10). I Gamla Finland fanns en sådan tjänst 1797–1812 vid guvernementets medicinalförvaltning.
I Ryssland från 1766 ledare för adelskorporationen i ett guvernement vars uppgifter reglerades i detalj 1785. Adelsmarskalken (rangklass 4), som valdes för treårsperioder, hade i uppgift att tillvarata adelns intressen. Förutom ordförande i korporationens organ var han även ordförande i adliga förmynderskapsämbetet och deltog som företrädare för adeln också i vissa andra myndigheters verksamhet. Även i Gamla Finland leddes adelskorporationen av en guvernementsadelsmarskalk.
I Ryssland 1775–1796 guvernementsprokuratorns biträde i laglighetsövervakningen, en för kriminalärenden (ugolovnych del) och en för kamerala ärenden (kazennych del). Sådana fanns i Gamla Finland vid guvernementsregeringen under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Guvernementsanvalten hörde till rangklass 7.
I Ryssland från och med 1772 chef för byggnadsverksamheten vid guvernementsförvaltningen med uppgift att verka som chef för byggnadsexpeditionen i anslutning till kameralhovet, senare guvernementsregeringen. Till guvernementsarkitektens (rangklass 8) uppgifter hörde att övervaka byggnadsverksamheten och särskilt kronans byggnadsprojekt samt att utarbeta byggnadsritningar. I Gamla Finland fanns en guvernementsarkitektstjänst 1784–1812.
Officiell benämning på gymnasierna i de ryska guvernementsstäderna från och med 1803/1805.
I Ryssland 1708–1775 högsta förvaltnings- och verkställighetsorgan i ett guvernement som lydde under Dirigerande senaten och kollegierna. Guvernementskansliet i Viborgs guvernement verkade 1744–1783 och efterträddes av ståthållarskapsregeringen. Guvernementskansli var under stora ofreden från och med 1717 en benämning på den ryska ockupationsförvaltningens styrelseorgan i Åbo generalguvernement. Under lilla ofreden var guvernementskansli en benämning på den ryska förvaltningens civilkanslier, vilka lydde direkt under generalguvernören och hade hela det ockuperade Finland som förvaltningsområde. Dessa kanslier var två till antalet, ett svenskt och ett ryskt.
Benämning på poliskommando i guvernementsstad.
En av de de parallella benämningarna på 1800-talet på de poliskommandon som fanns i Ryssland från och med 1782 och i Gamla Finland 1784–1810.
I Ryssland fanns från och med 1765 guvernementslantmätare (rangklass 7), vilka från och med 1775 var chefer för lantmäteriet i ett guvernemente med ansvar för organiseringen och genomförandet av lantmäteriförrättningarna samt den allmänna övervakningen av lantmäteriföreskrifternas efterlevnad. Även i Gamla Finland fanns en guvernementslantmätare från och med 1784. Lantmäteriverksamheten i Gamla Finland leddes dock 1765–1801 av Finländska revisionskommissionen.
I Ryssland från 1775 till slutet av århundradet administrativt ämbetsverk för ärenden rörande städerna och överdomstol i ett ståthållarskap/guvernement. Samma benämning användes redan 1720–1775 men för stadsadministrativa organ av annan karaktär. Hos guvernementsmagistrat kunde ändring sökas i domslut som fattats av stadsmagistraterna samt övriga domstolar i städerna. Ändring i guvernmentsmagistratens domslut kunde sökas hos civil- och kriminaltribunalen. I Gamla Finland fanns en guvermentsmagistrat i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland från och med 1797 ämbetsverk för förvaltningen av sjuk- och hälsovården, särskilt den militära, i ett guvernement. Dessa medicinalförvaltningar lydde först under Medicinalkollegiet och 1803–1811 under Inrikesministeriets medicinalförvaltning. Kretsläkarna och den militära hälsovårdspersonalen samt hospitalen, lasaretten liksom även de statliga och privata apoteken var underställda medicinalförvaltningen i guvernementet. Guvernementsmedicinalförvaltning fanns i Gamla Finland 1797–1813.
I Ryssland från och med 1797 chef för medicinalförvaltningen i ett guvernement och för de civila läkarna samt en tid även för militärläkarna i guvernementet. Inspektören hade titeln stadsfysikus (rangklass 8) och lydde under Medicinalkollegiet och från och med 1803 under Inrikesministeriet.
I Ryssland från och med 1797 benämning på medlem i kollegiet vid guvernementsmedicinalförvaltning och chef (rangklass 8–10) för dess kirurgiska avdelning. I Gamla Finland fanns en sådan tjänst 1797–1813 vid guvernementets medicinalförvaltning.
I Ryssland från och med mitten av 1700-talet postkontor i sådan guvernementsstad där det inte fanns poststyrelse. Till guvernementspostkontorets uppgifter hörde organiseringen av postverksamheten i guvernementet. Guvernementspostkontoren lydde från och med 1783 under de regionala poststyrelserna medan kretspostkontoren var underställda guvernementspostkontoren. Även i Gamla Finland fanns ett guvernementspostkontor.
Tjänsteman med ansvar för organiseringen av och tillsynen över postverksamheten i guvernementet. I Ryssland leddes guvernementspostkontoren från och med 1772 av en guvernementspostmästare. På 1720-talet rangklass 14, i början av 1800-talet rangklass 5–7.
I Ryssland från 1730 tjänsteman i varje guvernement med uppgift att övervaka lagligheten i förvaltningens och rättsväsendets verksamhet, att försvara undersåtarnas rättigheter samt att tillvarata kejsarens och kronans intressen. Alla anvalter i guvernementet lydde under guvernementsprokuratorn. Guvernementsprokuratorer fanns i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1811. Ämbetet sorterade i rangklass 6.
I Ryssland 1775–1796 parallell benämning på ståthållarskapsregeringen för ett ståthållarskap (generalguvernement), från och med 1797 högsta förvaltningsorgan för ett guvernement, med kollegialt beslutsfattande. I Gamla Finland var guvernementsregeringen 1797–1811 samtidigt ståthållarskapsregering och högsta förvaltningsorgan för Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.
I Ryssland från och med 1775 avdelningschef (rangklass 6) vid guvernementsregering och kameralhov samt medlem i dessa ämbetsverks kollegium. I Viborgs guvernement var guvernementsråd 1744–1783 titel på chefen för guvernementskansliet samt 1784–1812 medlem i ståthållarskapsregeringens och kameralhovets kollegium i Viborgs ståthållarskap och Viborgs län/Finländska guvernementet.
I Ryssland från och med 1775 chef (rangklass 6–8) för en av avdelningarna vid kameralhoven i generalguvernementen/ståthållarskapen, så även i Gamla Finland vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1811.
Från och med 1708 tjänst vid regionalförvaltningen i Ryssland, vars innehavare hade ansvar för dokumenthanteringen vid guvernementskansliet i guvernementen. Guvernementssekreterare var från och med 1722 även benämningen på den tolfte rangklassen i den civila rangtabellen. Tilltal: Vaše blagorodie”. Under stora ofreden från och med 1717 var guvernementssekreterare en titel för sekreterarna vid guvernementskansliet i Åbo generalguvernement och under lilla ofreden titel för sekreterarna vid guvernementskanslierna i Åbo guvernement.
I Ryssland från och med 1802/1804 chef för skolväsendet i ett guvernement. Denna tjänst (rangklass 7) var förenad med direktorstjänsten vid guvernementsstadens gymnasium. Dessa tjänster ersatte de tidigare skoldirektorstjänsterna. I Gamla Finland, i Finländska guvernementet, var dessa två tjänster däremot inte förenade hos samma person, utan i guvernementet fanns även 1804–1810 en separat guvernementsskoldirektorstjänst. Guvernementsskoldirektorn i Viborg lydde under undervisningskommissionen vid Dorpats universitet.
I Ryssland från och med 1708 stad dit ett guvernements förvaltningsmyndigheter och domstolar var förlagda. Från och med 1775 bildade guvernementsstäderna en officiell kategori av städer i riket. I Gamla Finland var Viborg guvernementsstad 1744–1811.
I Ryssland från och med 1703 högsta styresman (rangklass 3–4)och kejsarens representant i regionala förvaltningsdistrikt, från och med 1708 benämnda guvernement; i Gamla Finland styresman för Viborgs guvernement / Finländska guvernementet 1744–1783 och 1797–1811. Under ståthållarskapsperioden 1784–1797 var (civil)guvernören chef för ståthållarskapsregeringen. Överkommendanten i Viborg kallades undantagsvis även guvernör.
I Ryssland från och med 1802/1804 föreståndare för gymnasiet i guvernementsstad och samtidigt chef för skolväsendet i guvernementet. Gymnasiedirektorerna (rangklass 7) var underställda universitetens undervisningskretsar. De lokala skolinspektorerna lydde under respektive gymnasiedirektor. Gymnasiet i Viborg i Gamla Finland leddes från och med 1804 av en gymnasiedirektor, men guvernementsskoldirektorstjänsten var inte förenad med denna tjänst. Gymnasiedirektorn i Viborg, som synbarligen kallades rektor, lydde under guvernementsskoldirektorn i guvernementet.
I Ryssland från och med 1755 tjänsteman (rangklass 8) för övervakningen av verksamheten vid ett gymnasium, ursprungligen med anknytning till ett universitet. Från och med 1802/1804 var gymnasieinspektorn underställd guvernementsskoldirektorn. En sådan tjänst verkar ha saknats i Gamla Finland.
I Ryssland från och med 1755 benämning på fast anställd lärare vid gymnasium. Gymnasielärarna indelades 1803/1804 i kategorierna äldre gymasielärare, yngre gymnasielärare och gymnasielärare utan särskiljande epitet. Till sistnämnda kategori hörde lärarna i dans, musik och gymnastik, vilka inte var upptagna i någon rangklass. Gymnasielärare fanns i Gamla Finland vid gymnasiet i Viborg.
I Ryssland från och med 1726 läroverk, där avlagd examen gav behörighet för statstjänst och rättighet att inleda universitetstudier. I varje guvernementsstad fanns från och med 1803/1805 ett gymnasium som var allmänbildande läroverk och öppet för manliga elever tillhörande alla stånd. Undervisningen vid dessa gymnasier, som efterträdde huvudskolorna i guvernementsstäderna, förberedde eleverna för universitetsstudier. I Gamla Finland fanns från och med 1805 ett guvernementsgymnasium i Viborg med tyska som undervisningsspråk.
Från 1785 en av städernas sex invånarklasser i Ryssland. Till denna klass av stadsinvånare hörde personer bosatta på annan ort eller i utlandet, vilka skrev in sig i en stad för att där bedriva borgerlig näring. I städerna i Gamla Finland saknades denna invånarklass, eftersom det där endast sporadiskt förekom personer som platsade i denna kategori.
H
I Ryssland från 1765 tulltjänsteman som övervakade inkommande handelsskepp och lossandet av deras last. I hamnstäderna i Gamla Finland fanns hamnmästare som avlönades av staden.
I Ryssland 1721-1917 högsta administrativa myndighet över den ortodoxa kyrkan och högsta ortodox kyrklig domstol med kollegialt beslutsfattande. Hos Heliga synoden kunde ändring sökas i de andliga konsistoriernas domslut, men synoden var även första instans i vissa rättegångsmål. Synoden ersatte ett antal avvecklade ämbetsverk samt patriarksämbetet som varit obesatt sedan år 1700. Även andra kristliga trossamfund i Ryssland var tidvis underställda Heliga synoden. Den evangelisk-lutherska kyrkan i Gamla Finland lydde 1721-1735 under Heliga synoden.
I Ryssland 1719–1727 och 1743–1788 centralt ämbetsverk i S:t Petersburg för stadsadministrativa ärenden samt överdomstol hos vilken ändring kunde sökas i stadsdomstolarnas domslut fram till 1775. Städerna i Gamla Finland kom däremot från 1730-talet till 1783 att lyda under Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden.
I Ryssland 1782–1811 centralt ämbetsverk för postförvaltningen i riket, under vilket även postförvaltningen i Gamla Finland lydde.
I Ryssland 1783–1804 högre allmänbildande läroanstalt öppen för barn, i praktiken dock för pojar, tillhörande alla stånd. En sådan skola skulle finnas i varje guvernementsstad. Huvudskolorna omorganiserades 1804 till gymnasier. I Gamla Finland verkade en huvudskola i Viborg 1788–1804 med tyska som undervisningsspråk. I denna skola undervisades även flickor i särskilda klasser.
I Ryssland från och med 1803 kollegial myndighet tillhörande Folkupplysningsministeriets organisation under vilken skolväsendet i det ryska riket lydde. Huvudskolförvaltningen fortsatte Huvudskolkommissionens verksamhet.
I Ryssland 1782–1803 central kollegial myndighet, till 1802 direkt underställd regenten, därefter lydande under Folkupplysningsministeriet, för organiseringen av skolförvaltningen och ombesörjandet av läromedel för skolorna. Under denna myndighet lydde Tyska skoldirektoriet som var centralmyndighet för skolväsendet i Gamla Finland.
Titel för häradets målsman och domare under medeltiden. Från 1623 tjänstebeteckning för häradsrättens ordförande i domsaga, ett ursprungligen för frälset vikt ämbete som besattes av Kgl. Maj:t på hovrättens förslag och vanligen innehades av en vikarie (lagläsare). Häradshövdingen skulle efter 1681 övervara minst en tingsperiod per år och bl.a. leda ordet vid bondeståndets val av riksdagsmän. Efter 1680 användes beteckningen om av regenten respektive justitiedepartementet, senare högsta domstolen, utnämnd domarutbildad och i något av domsagans härader (tingslag) bosatt domhavande, under perioden 1918–1993 också chef för domsagans kansli. Häradshövding var också en beteckning för domhavande i de domsagor som Gamla Finland var indelat i 1721–1783 och 1797–1811. Häradshövdingen benämndes fram till 1783 även justitiekommissarie. Under stora ofreden från och med 1717 användes häradshövding som benämning på en del av de domare som tillsattes av de ryska ockupationsmyndigheterna både i Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap och som skipade rätt i häradsrätterna på landsbygden. Mot slutet av ockupationstiden var lagmansdömena domkretsar för häradshövdingarna i Åbo generalguvernement.
I Ryssland ämbetsverk från 1722 i anslutning till Dirigerande senaten för ärenden rörande den ärftliga adeln och dess tjänstgöring, för förande av register över adelns medlemmar och deras tjänstgöring samt för heraldiska frågor. De adliga deputeradeförsamlingarna i guvernementen var från 1785 förpliktade att insända nödiga registeruppgifter till kontoret. Till dess komptensområde hörde även adeln i Gamla Finland.
Officersvakt som utgör den förnämsta vakten på en förläggningsort. Högvakt kan även beteckna en byggnad där en sådan vakt har sin placering. I ryska städer var högvakt dessutom från 1782 en vaktlokal som lydde under stadsfogdeämbetet och som fungerade som arrestlokal för tjänstemän och militärpersoner. Högvakter av denna typ förekom i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I
Hederstitel för förståndare för ortodoxt munkkloster, även för de ortodoxa klostren i Finland.
I Ryssland 1731–1809 benämning på territoriellt distrikt för den fortifikatoriska förvaltningen av rikets gränsfästningar, vilken utfördes av ingenjörskommandon. Ingenjörsdepartementen omorganiserades 1809 till ingenjörsdistrikt. Dessa distriktsförvaltningar lydde till 1797 under Krigskollegiet, 1797–1802 under kollegiets artilleriexpedition och 1802–1809 under dess ingenjörsexpedition.
I Ryssland från 1809 benämning på territoriellt fortifikationsdistrikt för förvaltningen av rikets gränsfästningar. Dessa distrikt efterträdde ingenjörsdepartementen.
I Ryssland från 1802 expedition vid Krigskollegium under vilken ingenjörsdepartementen, senare ingenjörsdistrikten, och ingenjörskommandona, även i Gamla Finland, lydde.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1721, i praktiken fr.o.m. 1737, distrikt inom biskopsstift, där en prost utövade tillsyn och övervakning över församlingarna och prästerskapet i dem. Även i Gamla Finland fanns sådana distrikt. Under den autonoma tiden var de ortodoxa församlingarna i Finland grupperade i inspektionsdistrikt och hade fram till 1882 denna benämning. Från 1883 till år 1918 var benämningen prosteri. Under självständighetstiden från och med 1918 är benämningen åter inspektionsdistrikt.
I Ryssland från och med 1700-talet benämning på ledande tjänstemän vid central-, regional- och lokalförvaltningen för flera förvaltningsgrenar. I Ryssland hade chefer vid regionala myndigheter eller andra ledande tjänstemän (ofta i rangklasserna 6–9) vid central- och regionalförvaltningen tämligen allmänt tjänstebenämningen inspektor. Inspektorsbeteckningarna i Ryssland hade dock ofta en specificerande förled som angav vilken förvaltningsorganisation tjänsten tillhörde. En del av beteckningarna saknade dock en sådan förled. Ospecificerade inspektorstjänster förekom även i Gamla Finland. Inspektor var benämningen på chef för tullkammare i Gamla Finland senast från och med 1744 sannolikt till 1754 samt på chefen för landtullens uppbördsorganisation. Vid Finländska revisionskommissionen var inspektor benämningen på ett varierande antal ledande lantmäteritjänstemän närmast under överlantmätaren. I det svenska förvaltningsspråket förekom på 1700-talet även tjänstebeteckningen inspektör, och det är inte alltid klart om den officiella beteckningen var inspektor eller inspektör. Under stora ofreden utgjorde inspektor benämning på den tjänsteman vid den ryska ockupationsförvaltningen som från och med 1717 stod i ledningen för tullförvaltningen i Åbo generalguvernement. Inspektorstjänsten vid tullen var förenad med guvernementskassörstjänsten.
Den ryska termen ”inspektor”, som på svenska och tyska på 1700-talet återgavs med ”inspekteur/Inspekteur”, förkommer senare på svenska i regel i formen ”inspektor” med undantag för militären, där formen ”inspektör” är rådande. Därför har i fråga om militära ämbeten använts den svenska formen ”inspektör”.
J
Ryskspråkig benämning på ortodox präst som även användes i det svenska språket i Gamla Finland.
I Ryssland kollegialt centralt ämbetsverk för rättsförvaltningen 1717/1719–1786. Justitiekollegiet fungerade även som överrätt, tidvis i S:t Petersburg, tidvis i Moskva, i synnerhet efter 1927 då Justitiekollegiet övertog hovrättens uppgift att behandla ändringssökningar i underrätternas domslut. Gamla Finland hörde till Justitiekollegiets jurisdiktionsområde fram till mitten av 1730-talet, då Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden blev överrätt för Gamla Finland.
Kollegialt centralt ämbetsverk i Sankt Petersburg från 1720-talet till 1739 och 1742–1812. Finland ingick i kollegiets namn 1762–1812. Åren 1739–1742 var kollegiet sammanslaget med Kammarkontoret för livländska, estländska och finländska ärenden och bildade Kollegiet för livländska och estländska ärenden. Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden ansvarade för rättsförvaltningen och förvaltningen av kyrkliga ärenden i de baltiska guvernementen och Gamla Finland. Från 1730-talet fungerade kollegiet som överrätt motsvarande de svenska hovrätterna i Gamla Finland. Tidigare hade Justitiekollegiet skött motsvarande uppgift. Ändring i kollegiets utslag och domar kunde sökas hos Dirigerande senaten. År 1784 överfördes i samband med ståthållarskapsperioden kollegiets dömande uppgifter på kriminaltribunalet och civiltribunalet i Viborg. Då dessa tribunaler 1797 drogs in i Gamla Finland överfördes deras uppgifter på nytt på Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden.
Från 1722 domhavande och rannsakningsdomare på landsbygden i Gamla Finland. Tjänsterna drogs in 1727. Från 1720-talet fram till 1783 var justitiekommissarie även en benämning på häradshövding. Justitiekommissarierna var 1721–1783 och 1797–1811 domhavande i häradsrätterna inom jurisdiktionerna i Gamla Finland. De hörde som högst till rangklass 9.
K
Benämning på ortodox munk som användes i det svenska språket i Gamla Finland.
I Ryssland från 1775 ämbetsverk för finansförvaltningen och med den förknippade uppgifter i ett ståthållarskap, senare i ett guvernement. Kameralhovet i Viborg verkade under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1811.
I Ryssland från och med 1775 medlem av kameralhovets kollegium (rangklass 6), kallades även endast råd av 6:e klassen. Denna tjänst fanns vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1811.
Kollegialt centralt ämbetsverk 1717/1721–1784 och 1797–1801, inrättat i S:t Petersburg men från och med 1728 huvudsakligen i Moskva, för skatteförvaltningen och främjandet av näringarna. Kammarkollegiet lydde under Dirigerande senaten. Ärendena rörande Livland, Estland och Gamla Finland handhades från och med 1730-talet av Kammarkontoret för livländska, estländska och finländska ärenden, som dock var underställt Kammarkollegiet och Kammarkontoret.
Centralt ämbetsverk i S:t Petersburg från och med 1730-talet till 1798 för finansförvaltningen och främjandet av näringslivet i de baltiska guvernementen och Gamla Finland. Först 1762 fogades Finland till kontorets namn. Kontoret lydde under Dirigerande senaten och Kammarkollegiet, i praktiken under Kammarkontoret, tidvis även under andra centrala myndigheter. Dess egentliga uppgifter överfördes på 1780-talet på kameralhoven.
Avdelning vid Kammarkollegiet i S:t Petersburg 1728–1782, då Kammarkollegiet verkade i Moskva.
Under medeltiden till cirka 1530 allmän tjänstebeteckning för räkenskapsförande och ekonomiansvarig tjänsteman vid hovet, från 1530 och särskilt efter cirka 1620 i ett centralt ämbetsverk. Från 1815 till 1922 var kamrer en tjänstebeteckning för biträdande chefen för senatens, från 1918 ministeriernas, olika räkenskapsförande kontor, med rang i sjätte rangklassen. Tjänsteuppgifterna omfattade från 1922 också föredragning inför statsrådet, varför tjänstebeteckningen ersattes med referendarieråd i femte rangklassen. I Ryssland var kamrer 1719–1804 benämning på tjänsteman (rangklass 12) med uppgifter rörande räkenskapsföring och uppbörd av penningmedel. Från och med 1727 fanns kamrerer endast i den ryska centralförvaltningen med undantag för de baltiska provinserna och Gamla Finland. Kamrerer förekom även vid regionalförvaltningen, inte endast vid finansförvaltningen utan även vid lantmäteriförvaltningen. Under stora ofreden var kamrerare titel för de tjänstemän som vid guvernementskansliet i Åbo från och med 1717 och vid kommendantskansliet i Viborg från och med 1719 stod i ledningen för kameralförvaltningen. Allmänt: titel för uppsyningsman över skattkammare och kassaförvaltare eller bokförare i välgörenhetsstiftelse, större affärsföretag, banker och försäkringsbolag.
I Ryssland 1719–1727 myndighet i provinserna med ansvar för provinsens kassarörelse, övervakningen av de lokala skattemyndigheterna och tillvaratagandet av kronans ekonomiska intressen. I Gamla Finland bestående av Viborgs provins fanns 1721–1744 för finansförvaltningen en sådan myndighet, som där kallades landskontor och lydde under provinskansliet. Det efterträddes 1744 i Viborgs guvernement av provinsernas landskontor.
Benämning på kontor inom diverse ämbetsverk vars huvudsakliga uppgift var att under ledning av en kamrer sköta räkenskaper och annan ekonomisk förvaltning. Under den ryska ockupationen under stora ofreden fanns från 1719 ett kamrerarkontor för ledningen av kameralförvaltningen i Viborgs kommendantskap. Ett kamrerarkontor fanns även vid Utrikesminsteriets avdelning för administrativa ärenden, Försvarsministeriets centralavdelning och vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, efter 1922 vid ekonomiavdelningen. Kamrerarkontoret vid Järnvägsstyrelsen bytte 1934 namn till Räkenskapsbyrån.
I Ryssland organisatorisk enhet vid större ämbetsverk med uppgift att förbereda ärendena för föredragning samt att expediera och verkställa de fattade besluten. Vid ämbetsverken skilde man kansliet och kanslipersonalen begreppsmässigt mycket klart från de beslutsfattande tjänstemännen, vilka betecknades med termen prisutstvie.
I Ryssland från 1719 lägre tjänsteman vid centrala och regionala ämbetsverk för olika slag av kansligöromål, såsom upprättandet av handlingar. Kanslisterna hade en ställning som motsvarade sergeant i militären. Kanslisttjänster förekom också i förvaltningen i Gamla Finland. Under stora ofreden fanns kanslister vid guvernementskansliet i Åbo generalguvernement från 1717 och tidvis även vid kommendantskansliet i Viborg.
I Ryssland från och med 1805 benämning på minderåriga soldatbarn som tillhörde det militära ståndet. Kantonisterna var ofta söner till soldater eller judiska pojkar som vid tolv års ålder började kantonistskolan.
I Ryssland från och med 1797 avdelning vid medicinalförvaltningen i guvernement. En sådan fanns även vid medicinalförvaltningen i Viborg.
Centralt ämbetsverk i S:t Petersburg som uppstod 1739 genom att Kammarkontoret för livländska, estländska och finländska ärenden samt Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden sammanslogs till en myndighet. Ämbetsverket upplöstes 1742, varvid de sammanslagna myndigheterna åter blev självständiga ämbetsverk.
I Ryssland garnisonskansli med kommendanten som chef från och med början av 1700-talet till 1796. Förutom uppgifter som anslöt sig till garnisonen och fästningen hade kommendantskanslierna i uppgift att delta i skatteuppbörden och efterspaningen av rövare, förrymda bönder och rekryter samt att upprätthålla ordningen i garnisonsstaden. Kommendantskanslierna indrogs 1796 och ersattes följande år av ordonnanshusen.
I Ryssland 1717–1811 kollegialt centralt ämbetsverk, från 1802 i anslutning till Kommersministeriet. Kommerskollegium hade i uppgift att sköta förvaltningen av handel, vilket inkluderade tullar samt tidvis sjöfart, manufakturer och fabriker. Kommerskollegium fungerade även som överrätt för domslut i tullärenden. För Gamla Finlands vidkommande var det emellertid i praktiken hos Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som ändring i accisrätternas och sjötullrätternas domslut skulle sökas under största delen av perioden 1744–1811.
I Ryssland var Kommissariatet från och med 1711 ett centralt ämbetsverk inom militären med uppgift att samordna de militära kommissariernas och till guvernementsförvaltningen hörande kommissariernas verksamhet vid förvaltandet och fördelningen av förnödenhetsartiklar och andra slag av persedlar till trupperna. Under stora ofreden fanns i Åbo ett organ med namnet kommissariat, även kallat överkommissariat, som inrättats där redan under militärförvaltningen före 1717 och som därefter var verksamt i anslutning till guvernementsförvaltningen i Åbo generalguvernement för insamlande och distribution av främst livsmedel och foder. I ledningen för detta organ stod en överproviantmästare.
Sedan mitten av 1600-talet benämning på innehavare av tjänst eller temporärt offentligt uppdrag inom inrikes- eller utrikesförvaltningen, vanligen rörande ekonomi eller övervakning. Under svenska tiden fanns kommissarier i bl.a. Kammarrevisionen och Manufakturkontoret, under autonoma tiden inom regeringskonseljens och senatens ekonomiedepartement, samt från 1924 i Allmänna revisionsrätten. I Ryssland från och med 1718 benämning på lantkommissariernas biträden vid ledningen av distrikten och senare kretsarna. Under stora ofreden tillsattes av de ryska ockupationsmyndigheterna i Viborgs kommendantskap från och med mitten av 1710-talet underordnade kommissarier av detta slag som stod i ledningen för de kommissariat som kommendantsdistrikten var indelade i.
I Ryssland benämning på temporära organ, tillsatta för undersöknings-, utrednings- och planeringuppdrag, bestående av för uppdraget utsedda personer. ”Kommission” var även benämning på permanenta administrativa organ av samma karaktär. Kommissioner tillsattes också för att rannsaka och döma i enstaka rättegångsmål och motsvarade de svenska kommissorialrätterna.
Organ för att utreda eller bereda ett visst ärende. Kommittéer tillsattes sedan 1700-talet av Kunglig Majestät eller riksdagen, under autonomin av senaten och efter självständigheten av statsrådet. En kommitté består av minst en person, i allmänhet med en eller flera sakkunniga. I Ryssland var en kommitté ett organ av samma slag som kommissionerna.
I Ryssland från och med 1800 titel på alla underofficerare vid ingenjörstrupperna samt vid vissa andra tekniska förvaltningsorganisationer. Konduktörer utbildades vid ingenjörsskolor. Konduktörer fanns även i Gamla Finland vid ingenjörskommandona.
Kyrklig administrativ myndighet och domstol för den evangelisk-lutherska kyrkan i de provinser som erövrats av Ryssland på 1700-talet. Under stora ofreden inrättades från och med mitten av 1710-talet av de ryska ockupationsmyndigheterna tre konsistorier, i Åbo, Viborg och Borgå, som organ för kyrkostyrelsen i Finland. Av dessa indrogs dock det sistnämnda snart men återupprättades 1718 under benämningen konsistorialrätt. Från 1720 fanns ett evangelisk-lutherskt konsistorium för östra Finland i Viborg, vilket efter freden i Nystad 1721 fortsatte sin verksamhet i Gamla Finland och vars ställning fastställdes officiellt 1725. Detta konsistorium fungerade som domkapitel, men dess sammansättning skilde sig från de svenska domkapitlens. För Kymmenegårds provins och konsistoriedistrikt inrättades 1744 ett motsvarande konsistorium i Fredrikshamn. Som ordförande fungerade kyrkoherdarna i sätesstäderna, och dessa hade domprosts rang. Ledamöter var kyrkoherdarna och skolmästarna i de närliggande församlingarna. Konsistoriet i Viborg lydde fram till 1921 under överkommendanten i Viborg, sedan 1721–1735 under Heliga synoden. Åren 1735–1783 lydde konsistorierna under Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden, under ståthållarskapsperioden 1784–1797 under civiltribunalet i Viborg och därefter åter under Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden. Hos dessa institutioner kunde ändring i konsistoriernas domslut sökas. Konsistorierna i Gamla Finland drogs in 1812 och slogs ihop med Borgå stift.
Inom den svenska tullförvaltningen från och med mitten av 1600-talet ledande tulltjänsteman som fungerade vid tullkammare vid sidan om chefen för tullplatsen med uppgift att utöva kontroll över tullanstaltens verksamhet; i Ryssland från och med 1724 hög tulltjänsteman (rangklass 6–8) vid de lokala tullanstalterna med uppgift att övervaka att verksamheten ägde rum enligt lagar och instruktioner. I Gamla Finland fanns kontollörer vid tullkamrarna.
Tjänstebeteckning för avskrivare, kopierare; en tjänsteman i lägre ställning inom administrationen sedan de svenska kansliordningarna 1620 och 1626 till 1922. Kopister fanns under svenska tiden ursprungligen huvudsakligen vid Kunglig Majestäts kansli (Kanslikollegium), från senare delen av 1600-talet också i kollegier och vissa ämbetsverk och under autonomin i senaten och diverse centrala ämbetsverk, från 1918 i alla ministerier. I Ryssland förekom kopister från 1720 som underordnade tjänstemän med uppgift att renskriva handlingar. Vid den ryska ockupationsförvaltningen i Finland under lilla ofreden fanns kopisttjänster vid guvernementskanslierna. I Finland ändrades tjänstebeteckningen 1922 till notarie, och tjänsterna förekom endast som extraordinarie vid ministerierna.
I Ryssland från och med 1775 distrikt som guvernementen var indelade i. Kretsen var distrikt för de lokala ämbetsverken och domkrets för de lokala domstolarna. Denna kretsindelning existerade i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Den skilde sig från den tidigare indelningen i lantkommissariat. Benämningen krets bibehölls för distrikten i den administrativa indelning som efter ståthållarskapsperioden gällde i Gamla Finland 1797–1812.
I Ryssland 1775–1797 benämning på kretsläkare (rangklass 8 eller högre). Kretsläkarna i Gamla Finland titulerades doktor även efter 1797.
Ordförande i en kretsrätt. Kretsdomare hörde till rangklass 8.
Parallell benämning på chefen för en nedre lanträtt (rangklass 9), ordningsdomaren.
I Ryssland från och med 1775 lantmätare med en krets som verksamhetsområde. Kretslantmätarna (rangklass 8) var underställda guvernementslantmätaren i guvernementet. I Gamla Finland fanns kretslantmätare från och med 1784.
I Ryssland från och med 1775 chefsläkare i en krets. Benämningen på kretsläkare var 1775–1797 kretsdoktor. Kretsläkarna lydde under guvernementsregeringen, från och med 1797 under guvernementsmedicinalförvaltningen. De övriga läkarna och den övriga hälsovårdspersonalen i kretsen var underställda kretsläkaren (rangklass 9 eller högre). I Gamla Finland fanns kretsläkare under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1813.
I Ryssland från och med 1775 chefsläkare i en krets. Benämningen på kretsläkare var 1775–1797 kretsdoktor. Kretsläkarna lydde under guvernementsregeringen, från och med 1797 under guvernementsmedicinalförvaltningen. De övriga läkarna och den övriga hälsovårdspersonalen i kretsen var underställda kretsläkaren (rangklass 9 eller högre). I Gamla Finland fanns kretsläkare under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1813.
I Ryssland från och med senare hälften av 1700-talet postkontor i en kretsstad. Kretspostkontoren lydde under guvernementspostkontoret i guvernementet. Från och med 1799 kallades postanstalterna i kretsstäderna postexpeditioner. Kretspostkontor fanns även i Gamla Finland.
I Ryssland benämning på postmästare som förestod kretspostkontor (på 1720-talet jämställd med underofficer, i början av 1800-talet i rangklass 8–10 [7–12]). Föreståndaren för ett kretspostkontor som omvandlades till postexpeditioner blev expeditör. I vad mån postmästarna i kretsstäderna i Gamla Finland betecknades som kretspostmästare har inte klarlagts.
I Ryssland från och med 1775 myndighet i varje krets som var underställd kameralhovet, med uppgifter inom finansförvaltningen, främst uppbörden av kronointäkterna. I Gamla Finland fanns kretsräntkammare i kretsarna under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1812. Deras uppgifter hade tidigare skötts av lantränteriet och lantmagasinet i provinserna.
Chef (rangklass 9) för en kretsräntkammare.
I Ryssland från 1775 domstol i lägsta instans för mindre civil- och brottmål rörande adeln. I anslutning till kretsrätterna verkade adliga förmyndarskapsämbetet. Kretsrätten behandlade ändringssökningar från Nedre lanträttens beslut. I Gamla Finland fanns en kretsrätt under ståthållarskapsperioden 1784–1794, därefter överfördes dess uppgifter på häradsrätterna.
I Ryssland från och med 1804 lägre allmänbildande elementarläroverk i kretsstäderna, öppet för pojkar tillhörande alla stånd. Undervisningen vid kretsskolorna, som efterträdde normalskolorna, förberedde eleverna för studier vid gymnasium. I Gamla Finland fanns kretsskolor med tyska som undervisningsspråk från och med 1805.
I Ryssland från och med medeltiden den stad i en krets (uezd) där förvaltningsmyndigheterna och domstolarna i kretsen var verksamma. Från och med 1775 bildade kretsstäderna en officiell kategori städer i riket. I Gamla Finland gällde kategoriseringen av städerna i guvernements- och kretsstäder från och med 1784.
I Ryssland efter avvecklingen av ståthållarskapsförvaltningen 1796/1797 befälhavare över trupperna i guvernementen i gränstrakterna. Under ståthållarskapsperioden 1775–1796 hade ståthållaren (generalguvernören) haft befälet över trupperna i ståthållarskapet och i denna egenskap samtidigt varit krigsguvernör. I Gamla Finland, Viborgs guvernement / Finländska guvernementet, var trupperna 1797–1810 underställda en krigsguvernör.
I Ryssland appellationsdomstol i andra instans för brottmål i ett ståthållarskap (från 1775), senare ett guvernement. Hos Kriminaltribunalet kunde man söka ändring i lägre överrätters domslut. Ändring i Kriminaltribunalets domslut kunde sökas hos Dirigerande senaten. År 1796 slogs Kriminaltribunalet, som en skild avdelning, ihop med Civiltribunalet till en domstol. I Gamla Finland överfördes 1784 de dömande funktionerna i brottmål på Kriminaltribunalet i Viborg. Tidigare hade funktionerna tillkommit Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden. Detta kollegium återtog uppgiften 1797 då tribunalet i Gamla Finland drogs in.
I Ryssland från 1797 funktionär vid apanageprikaserna och medlem i prikasens styrelse, med uppgift att uppbära skatter och andra pålagor av apanagebönderna samt att ansvara för den egendom som tillhörde apanageförvaltningen. Kronostarosten valdes bland apanagebönderna i prikasen. I Gamla Finland fanns en kronostarost under den tid som en apanageprikas existerade där.
I Ryssland från och med 1803 högste styresman (rangklass 4) för undervisningsförvaltningen i ett lärodistrikt omfattande ett universitet och lägre läroanstalter. Skolväsendet i Gamla Finland lydde under kuratorn i Dorpats lärodistrikt.
I Ryssland 1786–1803 använd benämning för guvernören i ett guvernement i dennes egenskap av högsta styresman över skolväsendet i guvernementet, under överinseende av ståthållaren (generalguvernören). Även guvernören i Viborgs ståthållarskap och Viborgska/Finländska guvernementet var verksam som kurator för skolväsendet. I Ryssland var kurator 1755–1803 titel för den högste styresmannen för Moskva universitet.
Ryskinfluerad benämning på kvarter i stad eller stadsdel.
Från medeltiden var i svenska städer ”kvarter” en beteckning på en territoriell enhet som bebyggelsen var indelad i. I städerna i Ryssland var kvarter (kvartal) från 1782 delterritorium för polisförvaltningen, med ett eget kvarterskontor. Ett antal kvarter bildade en stadsdel, men i små städer om 100–200 gårdar förekom endast indelningen i kvarter. Ett kvarter omfattade 50–100 gårdar. I städerna i Gamla Finland förekom indelningen i kvarter enligt svensk modell före ståthållarskapsperioden 1784–1797, under vilken kvarteren omorganiserades enligt ryskt mönster. Dessa stadsdistrikt omtalas i forskningen omväxlande som kvarter eller kvartaler.
I ryska städer från 1782 polisiärt organ i ett kvarter, vilket leddes av en kvartersuppsyningsman. Kvarterskontor torde ha förekommit i städerna i Gamla Finland.
I ryska städer från 1782 kvartersuppsyningsmannens biträde vid ett kvarterskontor. Kvarterslöjtnanter fanns även i Gamla Finland från 1784 till senare hälften av 1790-talet.
I ryska städer från 1782 polischef i ett kvarter, vilken lydde under en stadsdelsuppsyningsman. Kvartersuppsyningsmannen var chef för kvarterskontoret och placerades i rangklass 10. I Gamla Finland fanns kvartersuppsyningsmän under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Därefter fanns i Viborg kvartalsofficerare med motsvarande uppgifter.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan från och med 1500-talet bland lekmännen utsedd förtroendeman för skötseln av församlingens ekonomi. Sådana fanns i de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland samt under den autonoma tiden i Finland. I det självständiga Finland har de ortodoxa församlingarna kyrkovärdar.
I Ryssland från och med 1722 ny bosättningstyp för orter med stadsnäringar. Köpingarna åtnjöt vissa städerna tillkommande privilegier och liknade till sin status städer utan krets. I Gamla Finland degraderades ett antal orter som före stora ofreden haft stadsprivilegier till köpingar för största delen av perioden 1721–1811.
I Ryssland benämning på gillesköpman. Till vilket av skattegillena köpmannen hörde bestämdes av det skattepliktiga kapital han hade. Som grupp bildade gillesköpmännen en egen klass bland stadsinvånarna.
L
I Gamla Finland ordförande i nedre lagskipningsrätt, tillhörde rangklass 9.
I Finland från och med senare hälften av 1600-talet, tjänsteman under länsstyrelsen med uppgift att tillvarata kronans intressen i rättegångar och att fungera som allmän åklagare vid lagmansrätten i finansrättsliga mål. Enligt instruktionen för landsfiskaler 1714 var landsfiskalen också länets ansvariga utmätningsman och den som övervakade folkbokföringen samt polisväsendet. Han räknades på riksnivå till justitiestaten, ursprungligen under riksdrotsen, från 1700-talet under justitiekanslern. I Gamla Finland var landsfiskal en tjänsteman (rangklass 14) i provinserna 1744–1783 och 1797–1811 med samma uppgifter som landsfiskalerna hade i Sverige.
I Ryssland enligt svenska förebilder 1719 inrättad tjänst (rangklass 12) vars innehavare var chef för kamrerarkontoret i provinserna. Tjänsterna indrogs 1727 med undantag av Östersjöprovinserna och Gamla Finland, där landskamreraren 1721–1744 var chef för landskontoret i Viborgs provins samt 1744–1783 och 1797–1812 chef för provinsernas landskontor i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.
I ryska städer från 1782 personal vid stadsdelsförvaltningen, vilka hade i uppgift att sköta gatubelysningen. Sådana kommandon verkar ha saknats i städerna i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland 1718/1719–1727 chef för förvaltningen i ett distrikt med uppgifter motsvarande närmast de svenska häradsfogdarnas uppgifter, därefter till 1785 tjänsteman som stod i ledningen för en krets (uezd). Under stora ofreden var ”lantkommissarie” en benämning på de tjänstemän som de ryska ockupationsmyndigheterna i Viborgs kommendantskap tillsatte för ledningen av främst skatteuppbörden i de kommendantsdistrikt som hade en militär kommendant som högsta styresman. Lantkommissarierna var underställda kommendanterna. Under lilla ofreden förekom det att kronofogdar på ryska kallades lantkommissarier. I Gamla Finland fanns 1721–1783 och 1797–1811 lantkommissarier som förestod lantkommissariaten/kretsarna med uppgifter motsvarande de svenska kronofogdarnas.
I Ryssland 1718/1719–1727 chef för förvaltningen i ett distrikt med uppgifter motsvarande närmast de svenska häradsfogdarnas uppgifter, därefter till 1785 tjänsteman som stod i ledningen för en krets (uezd). Under stora ofreden var ”lantkommissarie” en benämning på de tjänstemän som de ryska ockupationsmyndigheterna i Viborgs kommendantskap tillsatte för ledningen av främst skatteuppbörden i de kommendantsdistrikt som hade en militär kommendant som högsta styresman. Lantkommissarierna var underställda kommendanterna. Under lilla ofreden förekom det att kronofogdar på ryska kallades lantkommissarier. I Gamla Finland fanns 1721–1783 och 1797–1811 lantkommissarier som förestod lantkommissariaten/kretsarna med uppgifter motsvarande de svenska kronofogdarnas.
I Ryssland fanns 1719–1726 i provinserna lantränterier för hanteringen av influttna kronointäkter. I Gamla Finland existerade i provinserna lantränterier 1721–1783, men de var förenade med kronomagasinen till ett organ, kallat lantränteri och (lant)magasin. Deras uppgifter övertogs under ståthållarskapsperioden 1784–1797 av kretsräntkamrarna.
I Ryssland var lanträntmästaren 1719–1726 chef för lantränteriet i provinserna. I Gamla Finland var lantränt- och proviantmästaren chef för ett lantränteri och (lant)magasin.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan ordförande i kollegiet vid en andlig styrelse.
Tjänsteman som ansvarade för att vägleda fartyg vid kusterna samt vid anlöpande av och utgående från hamn (lotsning). Ursprungligen var tjänsten avsedd för kronans fartyg. Benämningen lotsman kom i bruk 1671 medan de tidigare benämnts styrmän. I 1667 års sjölag stadgades att sjöfarande var förpliktigade att anlita lots där sådan fanns att tillgå. Lotsexamen infördes 1643, och 1671 förbjöds icke-kompetenta personer att åta sig lotsning. År 1674 ålades lotsarna att utsätta remmare i farlederna och underhålla dem. År 1696 utsågs lotsarna av lotsinspektören, uppsyningsmännen och lotsåldermännen. Hösten 1753 skickades cirkulär till landshövdingarna angående lotsarnas privilegier, som gav lotsar och lotslärlingar särskilt beskydd. Enligt förordningen 1798 skulle varje brott mot dem straffas med dubbel plikt i förhållande till vad lagen annars stadgade. I Ryssland från mitten av 1600-talet var lots en person med likadana uppgifter som de svenska lotsarna, från 1702 i anställningsförhållande till staten och från 1722 med benämningen ”lotcman”, medan benämningen tidigare varit ”pilot”. Lotsarnas ställning i Gamla Finland var likadan som i det svenska riket. De hade sina lotshemman eller var stadslotsar.
I Ryssland 1783–1804 lägre allmänbildande läroanstalt, öppen för barn, även flickor, tillhörande alla stånd. En sådan skola skulle finnas i varje kretsstad. Dessa skolor kallades även kretsskolor. De omvandlades 1804 till skolor av ny typ vilka likaledes benämndes kretsskolor. I kretsstäderna i Gamla Finland verkade 1788–1804/1806 detta slag av skolor med tyska som undervisningsspråk.
I Ryssland 1783–1804 lägre allmänbildande läroanstalt, öppen för barn, även flickor, tillhörande alla stånd. En sådan skola skulle finnas i varje kretsstad. Dessa skolor kallades även kretsskolor. De omvandlades 1804 till skolor av ny typ vilka likaledes benämndes kretsskolor. I kretsstäderna i Gamla Finland verkade 1788–1804/1806 detta slag av skolor med tyska som undervisningsspråk.
I Ryssland från och med 1803 distrikt för undervisnings- och skolförvaltningen, i regel med universitetets kurator som högsta styresman och skolkommissionen vid universitetet som verkställande myndighet. Lärodistrikten bestod av ett flertal guvernement. Gamla Finland hörde 1803–1812 till Dorpats lärodistrikt.
I Ryssland från och med 1804 inom undervisningsväsendet i guvernementen ett sådant distrikt i vilket en skolinspektor hade i uppgift att övervaka skolundervisningen. I regel sammanföll indelningen i lärokretsar med kretsindelningen, men även ett par kretsar kunde bilda en lärokrets såsom fallet var i Gamla Finland 1804–[1812].
M
I Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet benämning på person som genom lärlingspraktik utbildades till läkare. I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 i kretsarna medicinae discipler, indelade i två klasser, äldre och yngre. De lydde under kretsläkarna.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan manlig klosterinvånare som avgett klosterlöfte. Termen ”kalug” ser ut att ha använts i Gamla Finland, men ser inte ut att allmänt ha förekommit i Ryssland.
I ryska städer från 1754 domstol i anslutning till magistraten för tvistemål i kommersiell verksamhet. Ändring i muntliga rättens domslut söktes hos magistraten. En ny typ tillkom 1785 när en muntlig rätt för mindre tvistemål inrättades i anslutning till den polisiära stadsdelsförvaltningen. Muntliga rätter av båda typerna förekom i städerna i Gamla Finland.
N
I Ryssland från 1785 en av de sex klasser i vilka stadsinvånarna var indelade. Till klassen namnkunniga borgare hörde sådana som tidigare haft högre stadsämbeten, lärda, konstnärer, bankirer och andra kapitalister samt skeppsredare. I städerna i Gamla Finland saknades denna invånarklass eftersom det där endast sporadiskt förekom personer som platsade i denna kategori.
I Ryssland 1775–1796 allmän domstol i lägsta instans för civil- och brottmål rörande fria bönder och övriga motsvarande befolkningsgrupper. I Gamla Finland förekom under ståthållarskapsperioden 1784–1797 i varje krets en nedre lagskipningsrätt. Nedre lagskipningsrätterna motsvarade de tidigare häradsrätterna och de efterträddes av dessa när häradsrätterna inrättades på nytt 1797.
I Ryssland från och med 1775 förvaltningsmyndighet för en krets för upprätthållandet av den allmänna ordningen och verkställigheten av myndighetsbeslut men även med vissa dömande funktioner som gällde endast smärre förseelser. De ersatte i Gamla Finland 1784 lantkommissariaten, vilka dock inrättades på nytt 1797. I Gamla Finland behandlade nedre lanträtterna tvistemål mellan bönderna rörande besittningsrätten till kronohemman. I nedre lanträtts domslut kunde ändring sökas hos övre lanträtten eller kretsrätten beroende på målets art.
Benämning på allmänbildande elementarläroverk för barn tillhörande alla stånd vilka inrättades i Ryssland enligt författningar 1782 och 1783 samt enligt skolreglementet 1786. De allmänbildande normalskolorna i Ryssland omorganiserades 1804/1805 varvid även benämningarna ändrades. I Gamla Finland fanns normalskolor 1788–1804. De hade tyska som undervisningsspråk och gav undervisning även åt flickor.
I Ryssland 1717–1722 tjänstebeteckning för protokollförare vid centrala ämbetsverk, varefter tjänstebeteckningen för dem blev protokollist. I övrigt avsåg ”notarie” i Ryssland notarius publicus. I Gamla Finland fanns notarietjänster av svensk typ vid de evangelisk-lutherska konsistorierna och vissa domstolar.
I Ryssland från 1729 en anställd vid stadsmyndigheter, såsom större stadsmagistrater, vilken bemyndigats att bevittna och registrera växeltransaktioner. Senare tillkom olika slag av kommersiella transaktioner och egendomsöverlåtelser, förutom överlåtelser av fast egendom och livegna, vilka bevittnades och registrerades av krepostnoiskrivare vid myndigheternas ”notariatsenheter” (krepostnaja kontora). I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 en notarius publicus av rysk typ vid guvernementsmagistraten och i stadssekreterartjänsterna ingick även notarius publicus-uppgifter.
O
Chef (rangklass 9) för en nedre lanträtt.
I Ryssland från och med 1797 militärt förvaltningsorgan för en garnison med kommendanten som chef. De hade från 1799 i uppgift att bl.a. ta hand om arresterade militärpersoner. I anslutning till ordonnanshusen fanns militärdomstolar. Ordonnanshusen ersatte de 1796 avskaffade kommendantskanslierna. Även i Gamla Finland inrättades ordonnanshus.
P
Övervakare av byggnad för tulltaxering av tullpliktiga varor, samt för kortare tids förvaring i och för tulltaxering i en stad; även övervakare av en av staden underhållen byggnad för besiktning och stämpling samt partiförsäljning av importerade handelsvaror eller för in- eller uppackning och förvaring av varor för distribution m.m. Även i Gamla Finland förekom packhusinpektorer vid packhusen (rangklass 7–10, 12).
I Ryssland till lägre rangklasser hörande personer som åtnjöt adliga rättigheter under sin livstid utan att adelsskapet ärvdes av deras barn. Personligt adelskap tillkom 1722–1856 personer i civiltjänst tillhörande rangklasserna 9–14, medan tillhörighet till rangklass 8 och högre klasser medförde ärftligt adelskap. Under vissa förutsättningar kunde emellertid innehav av personligt adelskap i följande generationer leda till ärfligt adelskap. Reglerna gällande personligt adelskap gällde även i Gamla Finland.
I Sverige senast från mitten av 1700-talet och i Ryssland från och med 1716 (rangklass 6–13) officer som tjänstgjorde som närmaste biträde åt kommendanten i en fästning eller annan garnisonsort med uppgift att sköta vakthållningen och att upprätthålla ordningen i garnisonen. Platsmajorer fanns även i garnisonerna i Gamla Finland.
I ryska städer från 1782 militärenhet med uppgift att upprätthålla den allmänna ordningen. Kommandona bevakade bl.a. kronans byggnader och utförde verkställighetsuppgifter. Kommandot för staden som helhet lydde under civilguvernören eller kommendanten och stadsfogden. Stadsdelarna hade egna kommandon. I städerna i Gamla Finland fanns poliskommandon under perioden 1784–1810. Kommandot i guvernementsstaden Viborg, även kallat stadskoi kompani, hade en styrka på 132 man, poliskommandona i de övriga städerna uppgick till 34 man.
Benämning på ortodox präst.
I Ryssland från och med 1726 benämning på regional postmyndighet som från och med 1783 var styrelseorgan för ett postdistrikt.
Beteckning som användes på svenska om postverkets högsta chef 1686–1704. I Gamla Finland var ”postdirektör” 1744–1812 titel på chefen för postväsendet. Denna tjänst var förenad med postinspektörstjänsten i Fredrikshamn fram till 1803, därefter med guvernementspostmästartjänsten i Viborg. I autonoma Finland hade även chefen för Postdirektionen från 1811 tjänstebeteckningen postdirektör fram till 1888, då Postdirektionen ersattes med Poststyrelsen och postdirektören med generalpostdirektören.
I Ryssland distrikt för postadministrationen som omfattade flera guvernement. Styrelseorgan för ett postdistrikt var ett postamt. Denna distriktsindelning infördes i etapper från och med 1783. Guvernementspostkontoren lydde under dessa distrikt. Postförvaltningen i Gamla Finland lydde under Poststyrelsen i S:t Petersburg.
I Ryssland från 1799 postanstalt i städer som inte var guvernementsstäder samt i kretsarna. Dessa postanstalter hade tidigare kallats stads- och kretspostkontor. Postexpeditioner fanns även i Gamla Finland i kretsstäderna och på några andra orter.
I Sverige från 1636 om postanstalt i en stad som låg vid kronans postrutt och vanligen i den borgares hus vilken hade utsetts till postmästare av rådmännen. Postmästaren biträddes av postkontorsbetjänter. I Ryssland var postkontor från början av 1700-talet benämning på en stor postanstalt, senare allmän benämning på postanstalt. Under senare hälften av 1700-talet fanns olika kategorier av postkontor. Mindre postkontor erhöll 1799 benämningen postexpedition. I Gamla Finland fanns postkontor, som 1744 benämndes poststationer (počtovovaja stancija) och postexpeditioner. Under autonomin började från cirka 1860 benämningen postkontor användas om en fullständig postanstalt av I:a eller II:a klass, vilken under ledning av en postförvaltare skötte alla de ärenden som hörde till postverket. Postkontor började också grundas på landsbygden. Deras befogenheter var mer begränsade än städernas postkontor och under sig kunde de ha mindre postkontorsfilialer.
Från 1622 benämning på föreståndare för ett postkontor, även kallad postförvaltare. Postmästaren var fram till 1680-talet en edsvuren läs- och skrivkunnig arrendator av postkontor och dess postförsändelser, eller en person som förlänats ett postkontors postavgifter som lön för postförvaltningen i och omkring en viss stad. Efter 1686 var postmästaren en edsvuren poststatstjänsteman, vars lön betalades ur Postkassan. I Ryssland var ”postmästare” från 1665 titel på chefen vid utrikespostförvaltningen, från 1710 på chefen för postanstalter på olika nivåer. I guvernementsstäderna fanns guvernementspostmästare under vilka kretspostmästarna i kretsstäderna lydde. I Gamla Finland förestods postkontoren av postmästare.
Från cirka 1734 och under förra delen av autonoma tiden om plats för ombyte av postförare, posthästar eller postvagnar. Benämningen poststation användes också om huvudort eller knutpunkt för postsamfärdsel, eller en svensk postanstalt i utlandet. Under lilla ofreden var ”poststation” en av de benämningar som användes om de anstalter som inrättades för befordran av post, kurirer och tjänstemän. Det var även benämning på de postanstalter som inrättades i Finland under stora ofreden av de ryska ockupationsmyndigheterna. I Ryssland var en poststation från 1799 en station vid allfartsvägarna för postföringen och övervakningen av landsvägstrafiken. Under autonoma tiden efter 1860-talet och självständighetstiden var en poststation en underavdelning till ett postkontor eller en postexpedition vid en tågstation, med en poststationsföreståndare som chef. Poststationerna erbjöd endast enkla postningstjänster, inte värdeförsändelser.
Person med uppgift att på visst sätt övervaka postbefordran, i Ryssland från 1799 posttjänsteman (rangklass 14) vid poststation med uppgift att övervaka postföringen samt landsvägstrafiken.
Ordförande särskilt i domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap och i utskott eller ofrälse stånd i ståndsriksdagen; benämning på ordförande i några organ med kollegialt beslutfattande vilka i Gamla Finland i regel var av svenskt ursprung, såsom konsistorierna och kämnärsrätterna.
I Ryssland från och med 1797 för en treårsperiod bland apanagebönderna vald ledare för prikasstyrelsen i en apanageprikas. I Gamla Finland fanns en sådan under den tid som där fanns en apanageprikas.
I Ryssland från 1797 funktionär i en apanageprikas och medlem av dess prikasstyrelse som valdes bland apanagebönderna. Prikasstarosten hade uppgifter rörande skötseln av ordnings- och välfärdsärenden. I Gamla Finland fanns en sådan under den tid som där fanns en apanageprikas.
Från den ryska termen härledd svensk benämning på geschworen.
I Ryssland på 1700-talet facktjänsteman inom bergshanteringen med uppgifter rörande malmletning och provtagning. Under lilla ofreden var ”probermästare” titel på den av den ryska ockupationsförvaltningen tillsatta ryska chefen för det finska bergmästardömet.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan var ”protoierej” hederstitel som förtjänt präst som inte var munk kunde glädjas med och som på svenska i regel kallades prost. I Gamla Finland hade ordföranden i den ortodoxa andliga styrelsen i Viborg denna titel. På svenska kallades denne domprost.
En av de svenskspråkiga benämningarna som har använts på präst som i ett ortodoxt inspektionsdistrikt tjänstgjorde som inspektor.
I Ryssland från 1717 tjänsteman (rangklass 13–14, men även högre) vid centrala och regionala ämbetsverk med uppgift att föra protokoll och upprätta olika slag av register över handlingar samt att ta hand om handlingarna. Protokollisttjänster fanns också inom förvaltningen i Gamla Finland.
I Ryssland regionalt förvaltningsdistrikt som guvernementen var indelade i 1711–1775. De av Sverige till Ryssland 1721 avträdda områdena i sydöstra Finland bildade Viborgs provins som dock inte var hänförd till något guvernement. Det 1744 efter freden i Åbo 1743 tillkomna Viborgs guvernement / Finländska guvernementet, omfattande de 1721 och 1743 av Sverige avträdda områdena, var 1744–1783 och 1797–1811 indelat i två provinser, Viborgs och Kexholms provins samt Kymmenegårds provins. Även Kexholms norra och södra lantkommissariat, vilka tillsammans med övriga karelska områden som Sverige erhållit 1617, hade bildat ett svenskt län, Kexholms län, kallades under 1700-talet provins. Också Kexholms norra och södra lantkommissariat kallades för provinser. Det område som från och med 1744 bildade Viborgs lantkommisariat kallades också Viborgs provins.
I Ryssland från 1719 till 1780-talet förvaltningsmyndighet för provinserna, efterträdde överkommendantskanslierna. I Gamla Finland verkade provinskansliet i Viborgs provins 1721–1744. När Viborgs guvernement grundades 1744 fick provinskanslierna i guvernementet en organisation motsvarande de svenska länsstyrelserna med landskansli och landskontor. Dessa provinskanslier var verksamma 1744–1783. Deras uppgifter överfördes 1784 på ståthållarskapsregeringen, kameralhovet och kretsmyndigheterna såsom kretsräntkamrarna. Provinskanslierna återupprättades 1797 och var därefter verksamma till 1812.
Vid den svenska länsförvaltningen fanns sedan 1600-talet en lantmätartjänst vid länsstyrelsen. I Ryssland fanns provinslantmätare fr.o.m. 1765. Vid provinskansliet i Viborg fanns en lantmätartjänst fr.o.m. 1720-talet och likaså i de båda provinserna i Viborgs guvernement fr.o.m. 1744. De underställdes 1765 den då tillsatta Finländska revisionskommisionen.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan person, som inte var munk och som genom handpåläggning av biskop blivit prästvigd. Prästvigningen betraktades inom den ortodoxa kyrkan som ett sakrament. En präst var berättigad att självständigt förrätta gudstjänst. De ortodoxa prästerna i Gamla Finland erhöll prästvigning i Ryssland. I nyare svenska texter är präst benämning på föreståndaren för en ordinär ortodox församling.
I Ryssland från 1775 självstyrelsemyndighet i anslutning till stadsmagistraten, vars ordförande var stadsöverhuvudet. Pupillkollegierna hade i städerna i uppgift att sörja för föräldralösa barns och änkors utkomst samt att övervaka deras förmyndare. Pupillkollegierna lydde under Kollegium för allmänna fattigvården och välgörenhetsinrättningarna. I städerna i Gamla Finland fanns det pupillkollegier under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
R
I Ryssland från och med 1775 högre tjänsteman (rangklass 6) vid ståthållarskapsregering och guvernementsregering som var medlem i ämbetsverkets kollegium. Regeringsrådet kallades även råd av 6 rangklass. I Gamla Finland fanns regeringsråd 1784–1811.
I Ryssland från och med 1717 tjänsteman (rangklass 13–14) vid centrala och regionala ämbetsverk med uppgift att föra diarium och register över myndighetens skriftväxling och att ombesörja arkivläggningen. Registratorstjänster förekom även i förvaltningen i Gamla Finland.
I Ryssland från och med 1775 självständiga organ i anslutning till kameralhoven för verkställande av rekrytutskrivningarna. När utskrivningar började verkställas i Gamla Finland 1797 tillsattes där rekrytkommittéer vilka indrogs 1811.
I Ryssland från och med 1775 tjänstemän (rangklass 6), som hörde till ståthållarskapsregeringens, guvernementsregeringens, kameralhovets samt civil- och kriminaltribunalens kollegium. Sådana tjänster fanns även i Gamla Finland 1784–1811.
I Ryssland från 1721 medlem av magistrat och rådstuga med administrativa och dömande uppgifter, enligt svenska och andra utländska förebilder. Rådmännen valdes för tre år av stadsbefolkningen. Från 1775 hade rådmännen endast domaruppgifter. I Gamla Finland baserade sig 1721–1784 och 1797–1811 rådmännens ställning och uppgifter på svenska författningar. Utifrån deras uppgift hade de särskilda epitet, såsom byggherre, inkvarteringsherre, kassaherre, byggnadsrådman, kassa- och inkvarteringsrådman, kvartersrådman, politirådman, justitierådman, brandrådman och ämbetsrådman. De tillhörde rangklass 12–13, senare rangklass 9. Under ståthållarskapsperioden 1784–1797 var rådmanstjänsterna i Gamla Finland av rysk typ enligt 1775 års stadganden. Däremot förekom under samma tid rådmän med polisiära uppgifter vid stadsfogdeämbetena. Dessa rådmän som valdes för tre år hade på annat håll i Ryssland börjat förekomma 1782, och de var medlemmar i stadsfogdeämbetets kollegium och i stadens muntliga rätt.
Sedan medeltiden det rum, i regel på rådhuset, där stadens råd (borgmästare och rådmän) sammanträdde i egenskap av stadens högsta styrande och rättsskipande organ, efter 1619 också benämning på forum för överläggningar mellan magistrat och borgerskap, tills stadens äldste på 1700-talet blev en remissinstans för magistraten. I Ryssland var ”rådstuga” 1727–1775 tidvis officiell, tidvis parallell benämning på de stadsadministrativa organ vilkas officiella benämning största delen av nämnda period var stadsmagistrat. ”Rådstuga” var även efter 1775 parallell benämning på de då introducerade stadsmagistraterna av ny typ. I Gamla Finland till 1811 var det benämning på magistraterna i de städer i vilka antalet borgmästare och rådmän 1790 reducerades med hälften.
S
I Ryssland från 1775 specialdomstol, en i varje guvernement/ ståthållarskap som strävade efter att åstadkomma förlikning i ömtåliga rättegångsmål, som vidskepelse och brott begångna av barn. Samvetsrätten lydde under ståthållaren/generalguvernören och leddes av en samvetsdomare. I Gamla Finland fanns 1784–1797 en samvetsrätt i Viborg. Ärenden inom samvetsrättens kompetensområde hade tidigare behandlats i allmänna domstolar, i likhet med det svenska rättssystemet. Efter indragningen av samvetsrätten återgick man till tidigare praxis.
Benämning på guvernementskansliet i Viborg, som verkade 1744–1783.
I Ryssland från och med 1710-talet tjänsteman (olika rangklasser, i Gamla Finland 11–14) vid centrala och regionala ämbetsverk med uppgift att handlägga ärenden och föredra dem för avgörande samt att leda ämbetsverkets kansli. I Gamla Finland förekom sekreterartjänster av såväl svensk som rysk typ.
Från 1600-talet i Sverige benämning på riksråden, likaså på rådmännen i vissa städer, exempelvis i Viborg. I Ryssland avsåg benämningen senator från 1711 en medlem av Dirigerande senaten. I Gamla Finland förbjöds rådmännen att kalla sig senatorer.
Verkställande organ för stadssjälvstyrelsen i Ryssland 1785–1799. Sexmannastadsrådet bestod av sex fullmäktige som företrädde var och en av de sex klasserna som stadsinvånarna var indelade i, med stadsöverhuvudet som ordförande. Sexmannastadsrådet hade i uppgift att sköta stadens ekonomi och egendomar samt att fördela och uppbära skatter och att ta ut rekryter. I städerna i Gamla Finland hade motsvarande organ endast fyra fullmäktige, eftersom det där endast förekom fyra invånarklasser, och de kallades följaktligen fyrmannastadsråd.
Specialdomstol i stapelstäder från och med 1689, i anslutning till magistraten. Sjötullsrätten behandlade mål rörande brott mot tullförfattningarna (konfiskationer, lurendrejeri, smuggling m.m.). Den bestod av stadens tullförvaltare och ett antal tull- eller andra offentliga funktionärer, oftast stadens rådmän. Ändring i beslutet kunde sökas hos Kommerskollegium. Sjötullsrätterna indrogs genom sjölagen 1873 och ersattes med rådstugurätter eller häradsrätter. Sjötullsrätter fanns i Gamla Finland åtminstone efter 1744, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men antagligen var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som i praktiken blev instans för ändringssökande.
Arvodesbefattning i ett härad, senare i ett län, vars innehavare verkställde avrättningar och kroppsstraff, brände bannlysta böcker och begravde självmordsoffer m.m. Skarprättaren var ofta en dömd person som slapp straff eller fick straffnedsättning i utbyte mot att han tog sig an uppgiften. Uppgiftens betydelse minskade drastiskt särskilt efter 1826, när dödsstraffet ersattes med deportation. Skarprättarsysslor fanns även i Gamla Finland 1723–1811.
I Ryssland fanns från början av 1700-talet av allmogen bland lokalbefolkningen valda skogvaktare, lydande 1798–1802 under Amiralitetskollegiet, för att ombesörja skyddet av kronoskogarna. Från 1802 var skogvaktarna organiserade i särskilda enheter, ”lesnaja straža” underlydande forstmästeriinrättningarna. För Gamla Finlands vidkommande har man med benämningen ”forststarost” synbarligen avsett sådana skogvaktare även om den ryska motsvarigheten till vaktman var ”storož”, inte ”starosta”.
I Ryssland uppsattes 1802 särskilda skogvaktarenheter, ”lesnaja straža”, tillhörande forstförvaltningen bestående av en chef och åtta man för att sköta skyddet av kronoskogarna. Sådana enheter fanns även i Gamla Finland.
I Ryssland 1786–1803/1804 chefstjänsteman i guvernementen med uppgift att leda och övervaka undervisningsväsendet och skolorna i guvernementet. Skoldirektorerna efterträddes av guvernementsskoldirektorerna. I Gamla Finland fanns en skoldirektor 1787–1803/1804, som var underställd försörjskollegiet. Denne efterträddes 1803/1804 av en guvernementsskoldirektor.
I Ryssland från 1786 bland ståndspersonerna i kretsstäderna utsedda oavlönade övervakare av de lokala skolorna. Skolinspektorerna (rangklass 9) lydde under skoldirektorn och allmänna försörjskollegiet, från och med 1804 under guvernementsskoldirektorn i guvernementet. I Gamla Finland fanns 1787/1788–1812 skolinspektorer.
I Ryssland från och med 1803/1804 organ vid universiteten som hade i uppgift att leda skolväsendet i undervisningskretsen och övervaka skolornas verksamhet. Guvernementsskoldirektorerna i skolkretsen lydde under respektive skolkommission. Skolväsendet i Gamla Finland lydde 1803–1812 under skolkommissionen vid Dorpats universitet.
I Ryssland från 1785 en av de sex invånarklasser som stadsinvånarna var indelade i. Medlemskap i ett hantverkarskrå medförde medlemskap i denna klass av borgare. I Gamla Finland infördes denna invånarklass 1787.
I Ryssland från och med 1716 ledande läkare vid vart och ett av regementena samt chef för medicinalpersonalen vid regementet. Stabsläkare (rangklass 8–10) förekom även inom de till Gamla Finland förlagda ryska trupperna.
I Ryssland från 1782 förvaltningsorgan i en stadsdel för upprätthållandet av den allmänna ordningen och andra polisiära uppgifter, samt för verkställandet av domstolars och myndigheters beslut. Stadsdelsförvaltningen leddes av en stadsdelsuppsyningsman. I anslutning till stadsdelsförvaltningen fanns en muntlig rätt, en brandmästare och brandkår, ett lanternkommando, en fastighetsmäklare, en städslingsmäklare, en stadsackuschörska, en läkare och ett poliskommando. Stadsdelsförvaltningen lydde under stadsfogdeämbetet. I Gamla Finland hade stadsfogdeämbetena 1784–1799 likheter med de ryska stadsdelsförvaltningarna.
I Ryssland 1782–1799 och 1802–1810 poliskommando i en stadsdel. I Gamla Finland motsvarade poliskommandona i kretsstäderna 1784–1810 stadsdelskommandon om 34 man.
I Ryssland från 1782 chef för stadsdelsförvaltningen i en stadsdel. Stadsdelsuppsyningsmannen tillhörde rangklass 10. I städerna i Gamla Finland förekom stadsdelsuppsyningsmän 1784–1799.
I Ryssland från 1775 det högsta polisbefälet i städerna, från 1782 chef för stadsfogdeämbetet, som lydde under överkommendanten eller kommendanten, då en sådan fanns i staden. Stadsfogdarna kallades även polismästare och hörde till rangklass 8. I Gamla Finland fanns stadsfogdar av detta slag 1784–1799. Under övriga perioder hade städerna i Gamla Finland stadsfogdar av svensk typ.
I Ryssland 1782–1799 och från 1802 polisiärt och administrativt kollegialt ämbetsverk i städerna, vilket var utrustat med domstolsfunktionen vogteigericht i mindre brottmål och tvistemål. Stadsfogdeämbetet leddes av stadsfogden, med bistånd av pristaver, det vill säga uppsyningsmän för civilärenden och kriminalärenden. I anslutning till stadsfogdeämbetena verkade högvakten och bysättningshäktet. Under stadsfogdeämbetet lydde de verkställande organen stadsdelsförvaltningarna, kvartersuppsyningsmännen och kvarterslöjtnanterna, samt poliskommandona, brandmästarna och brandkommandot. I städerna i Gamla Finland fanns stadsfogdeämbeten 1784–1799.
I Ryssland tillhörde från 1785 invånarna i en stad någon av följande sex klasser: 1. de verkliga stadsinvånarna, det vill säga hus- och fastighetsägarna, 2. gillesköpmännen i de tre skattegillena, 3. skråhantverkarna, 4. gäster från andra orter och utlandet, 5. småborgarna, 6. namnkunniga borgare. Denna stadsbefolkning utgjorde ett stadssamfund. Vid val av medlemmar till stadens organ skedde valförrättningen i regel med ballottering enligt dessa klasser. Denna klassindelning gällde från 1787 till början av autonoma tiden endast delvis i Gamla Finland, i och med att klasserna 4 och 6 saknades.
Parallell benämning på poliskommando i guvernementsstad.
I Ryssland från 1720 administrativ och dömande myndighet i städerna, i köpingarna och i stora byar med kommersiell och industriell verksamhet. De ryska stadsmagistraterna ändrade karaktär 1775 och blev allmänna domstolar i tvistemål och brottmål. Stadsmagistraterna återfick 1785 utvidgade administrativa uppgifter. Under stadsmagistraten lydde stadens muntliga rätt för kommersiella tvistemål och hantverkarnas amtsgericht. Under ståthållarskapsperioden 1784–1797 hade städerna i Gamla Finland stadsmagistrater av rysk typ i vilkas domslut ändring kunde sökas hos civiltribunalet och kriminaltribunalet, medan ändring i beslut om stadens angelägenheter kunde sökas hos guvernementsmagistraten. Vid övriga tider, i synnerhet fram till 1784, följde städernas magistrat i huvudsak svensk modell. Stadsmagistraten benämndes även ”magistrat och rådstugurätt”, samt rådstuga.
I Ryssland från 1766 förtroendeman som från 1785 valdes av en stads folkförsamling och var ledare för städernas självstyrelseorgan. Stadsöverhuvudet var bl.a. ordförande i sexmannastadsrådet eller fyrmannastadsrådet, pupillkollegiet och stadsdeputeradeförsamlingen. Han tillhörde rangklass 8. I städerna i Gamla Finland fanns stadsöverhuvud 1787–1797 under ståthållarskapsperioden.
I Ryssland från och med 1763 benämning på sådan stad som inte utgjorde förvaltningscentrum för en krets. Ort med stadssrättigheter som 1796 inte fanns upptagen i utgiftsstaterna för guvernementen i det ryska riket, štaty gubernskie, det vill säga landsstaten, betecknades som ”zaštatnyj gorod”.
Benämning som även användes för ortodoxt biskopsstift.
I Ryssland 1775–1796 regionalt förvaltningsdistrikt bestående av i regel ett par guvernement. Ståthållarskapen kallades också generalguvernement. Senare generalguvernement hade annan karaktär. Gamla Finland, som fram till 1783 utgjort Viborgs guvernement, omvandlades 1784 inom ramen för ståthållarskapsförvaltningen till Viborgs ståthållarskap eller generalguvernement som avvecklades 1797 och efterträddes av Viborgs guvernement.
I Ryssland 1775–1796 kollegialt högsta förvaltningsorgan för ett ståthållarskap/generalguvernement. Det lydde under kejsaren och Dirigerande senaten. I Gamla Finland var guvernementsregeringen 1784–1797 samtidigt ståthållarskapsregering och högsta förvaltningsorgan för Viborgs ståthållarskap.
I städerna i Ryssland från 1785 tjänsteman vid stadsdelsförvaltningen med uppgift att registrera städslingen (anställningen) av tjänstefolk. Denna tjänsteman verkar ha saknats i städerna i Gamla Finland.
I svenskspråkiga texter förekommande skrivform för ortodox präst (svjaščennik).
T
I Ryssland lägre lärare (rangklass 14) vid kretsskola. Sådana fanns även i Gamla Finland.
I Ryssland från 1809 territoriellt distrikt för byggnad, förnyande och underhåll av kommunikationsleder, både lands- och vattenvägar. Distrikten, som var militärt organiserade, var till antalet tio, och VIII trafikdistriktet omfattade både Gamla Finland och Nya Finland, det vill säga de delar av Finland som 1809 av Sverige avträtts till Ryssland. Under distrikten verkade arbetsbrigader. Trafikdistrikten lydde under Huvudförvaltningen för land- och vattenkommunikationsleder.
Ingenjörsofficer (rangklass 4 eller högre) tillhörande generalitetet som var chef för ett trafikdistrikt.
I Ryssland från och med 1717 tjänsteman (rangklass 14 och högre) för översättning av texter från ett språk till ett annat eller för handläggande av ärenden rörande utlänningar vid centralförvaltningen och vid regionala ämbetsverk i områden med icke-rysk befolkning. Translatorstjänster fanns också i förvaltningen i Gamla Finland.
I Ryssland 1754–1811 allmännast förekommande benämning på chef för tullanstalt, men benämningen på chefstjänsten varierade i hög grad. I Gamla Finland förestods sjötullkamrarna senast från mitten av 1770-talet till 1811 av en tulldirektör (rangklass 6–9).
I Ryssland från 1781 avdelning vid kameralhoven i en del guvernement för tullförvaltningen. I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 en sådan expedition vid kameralhovet i Viborg. Dess uppgifter övertogs 1797 av tullinspektoren i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.
Inom den svenska tullförvaltningen från och med mitten av 1600-talet högre tjänsteman vid lokala tullförvaltningar. I Ryssland var tullinspektorn 1797–1811 chef (rangklass 6–7) för regionala tullmyndigheter vid västra riksgränsen. I Gamla Finland var tullinspektorn 1797–1808 chef för tullförvaltningen i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet. Tullinspektorn övertog de uppgifter som dessförinnan handhafts av tullexpeditionen vid kameralhovet i Viborg.
Kontor för förtullning av varor i en viss region eller stad. Tullkammaren förestods av en tullförvaltare, och under honom verkade tullnärer, uppsyningsmän och skrivare. Tullkamrarna sorterade under svenska tiden under generaltullförvaltaren, senare överdirektören, i Stockholm. Under autonomin och självständigheten övervakades tullkamrarna av först Generaltullkontoret och senare Tullstyrelsen. Tullkammare kunde också kallas tullkontor, men i synnerhet i äldre tider kunde tullkammare avse ett större tullkontor. I Ryssland förekom från början av 1700-talet sjötullkammare i stapelstäderna samt gränstullkammare vid rikets landgränser. Mindre tullanstalter utgjorde en särskild lägre kategori tullanstalter, tullsastaver. Tullkammare fanns även i Gamla Finland.
I Sverige och Finland från och med 1500-talet benämning på chef för tullplats, från och med förra hälften av 1700-talet endast på chef vid mindre tullplatser. I Ryssland var tullnärerna (rangklass 6–9) från och med 1724 högre tulltjänsteman vid de lokala tullförvaltningarna, till en början utsedda bland köpmän, från och med 1732 till slutet av århundradet chefer för en del av tullkamrarna och tullsastaverna. Tullnärstjänster fanns även vid tullförvaltningen i Gamla Finland.
Inom det svenska rättssystemet från 1689 specialdomstol i stapelstäderna i anslutning till magistraterna för rättegångsmål rörande överträdelser av bestämmelserna om utrikeshandeln. Sjötullrätter fanns i Gamla Finland åtminstone från 1744, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men antagligen var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som i praktiken blev instans för ändringssökande i mål från Gamla Finland.
I Ryssland från och med början av 1700-talet tullanstalt vid rikets landgränser för uppbörden av tullavgifter för införda och utförda tullbelagda varor. Tullstationerna lydde vanligen under någon tullkammare. Tullstationer fanns även i Gamla Finland där de 1797–1808 lydde under tullinspektorn i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.
U
I Ryssland benämning på dem som fått medicinsk utbildning vid sjukhusskolorna och som sedan kunde erhålla läkarlegitimation. Från och med mitten av 1730-talet var en underläkare en underordnad läkare inom den militära och civila hälsovårdsförvaltningen. I Gamla Finland fanns åtminstone under ståthållarskapsperioden 1784–1797 underläkartjänster i kretsarna.
I Ryssland från 1782 högre polisbefäl vid stadsfogdeämbetet, med ansvar för övervaknings- och tillsynsuppgifterna i en stad. Uppsyningsmannen för civilärenden ingick tillsammans med uppsyningsmannen för kriminalärenden i stadsfogdeämbetets kollegium, som leddes av stadsfogden. I Gamla Finland fanns uppsyningsmän för civilärenden under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland från 1782 högre polisbefäl vid stadsfogdeämbetet, med ansvar för upprätthållandet av den allmänna ordningen och brottsbekämpningen i en stad. Uppsyningsmannen för kriminalärenden hörde tillsammans med uppsyningsmannen för civilärenden till stadsfogdeämbetets kollegium, som leddes av stadsfogden. I städerna i Gamla Finland fanns uppsyningmän för kriminalärenden under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
V
I Ryssland senast från början av 1700-talet vid statliga ämbetsverk och andra inrättningar samt vid städernas magistrater underordnad anställd, till provinsförvaltningen i Gamla Finland från och med 1744 hörande anställd med övervakningsuppgifter. Vaktmästare var även en underofficersgrad vid kavalleriet.
I Ryssland 1708–1775 guvernörens ställföreträdare (rangklass 5). Från och med 1775 var viceguvernören både chef för kameralhovet samt guvernörens/civilguvernörens ställföreträdare. Viceguvernören kallades även guvernörslöjtnant. Viceguvernör fanns i Gamla Finland 1784–1811.
Vice ordförande särskilt vid domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap, samt för utskott eller de ofrälse stånden i ståndsriksdagen.
Allmän benämning på tulltjänsteman som granskade varor vid stora sjötullen.
I Gamla Finland använd benämning på den domstolsfunktion för smärre brottmål och tvistemål som i Ryssland från 1782 utövades av stadsfogdeämbetet i städerna. Officiell rysk benämning för denna domstol ser ut att saknas. I städerna i Gamla Finland fanns sådana domstolar under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Inom den svenska tullförvaltningen fanns från och med 1600-talets förra hälft vågmästar- och stämpelmästartjänster (rangklass 12) vid packhusen. I Ryssland var vågmästar- och stämpelmästaruppgifterna under senare hälften av 1700-talet ofta förenade till en tjänst, våg- och stämpelmästartjänst. Uppgifterna bestod huvudsakligen av vägning och stämpling av varor i packhusen. I Gamla Finland förekom våg- och stämpelmästartjänster vid packhusen.
Y
I Ryssland från och med 1803/1804 benämning på lärare som undervisade i språk vid gymnasium. Sådana lärartjänster (rangklass 10) fanns även i Gamla Finland vid gymnasiet i Viborg.
Benämning på en lägre kategori läkarlärlingar.
Ä
I Ryssland från och med 1803/1804 benämning på lärare vid gymnasium som undervisade i ”vetenskaper”. Sådana lärartjänster (rangklass 9) fanns även i Gamla Finland vid gymnasiet i Viborg.
Benämning på en högre kategori läkarlärlingar.
I Ryssland 1722 i samband med införandet av rangtabellen introducerad benämning på de ätter inom vilka adelsskapet ärvdes till följande släktled. Till den ärftliga adeln hörde till år 1856 1) de släkter som tillhörde gammal ärftlig adel, 2) de som nobiliterats av regenten, 3) de oadliga som genom sin rang erhöll ärftligt adelskap, det vill säga innehavarna av alla militära grader som stod upptagna i rangtabellen från och med rangklass 14 och civiltjänstemän vilkas rang var 8 (kollegieassessor) eller högre, samt 4) de som erhållit ryska ordnar. Civiltjänstemän i klasserna 9–14 hade endast personligt adelsskap. I Gamla Finland gällde samma regler om adelsskap som i riket i övrigt; till kategorin 1 räknades även de medlemmar av svenska adelssläkter som bodde i Gamla Finland.
Inom de ortodoxa kyrkorna benämning på biskop med högre hierarkisk värdighet i förhållande till biskop (stiftsbiskop). Inom den ryska ortodoxa kyrkan är ärkebiskop en hederstitel som kan tilldelas förtjänt (stifts)biskop. Vid patriarkatets införande i Ryssland 1589 fick några av ärkebiskoparna värdigheten metropolit; ärkebiskop är således en lägre värdighet än metropolit, som fram till 1917 var i rangklass 1. Biskoparna i det finska ortodoxa stiftet hade under den autonoma tiden ärkebiskopsvärdighet. Till skillnad från den ryska kyrkan är ärkebiskop inom de kyrkor som lyder under patriarken i Konstantinopel, till vilka även den finska ortodoxa kyrkan hör från och med 1923, en högre värdighet än metropolitvärdigheten som tillkommer (stifts)biskopar. Sedan det finska ortodoxa kyrkosamfundet 1925 uppdelades i två biskopsstift, har den ena av biskoparna ärkebiskops värdighet. Stiftsbiskoparna fick metropolitsvärdighet först under senare hälften av 1900-talet.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan var archidiakon hederstitel för vissa förtjänta diakoner vid lavrakloster och andra stora kloster, medan motsvarande hederstitel för diakoner som var verksamma vid katedral- och församlingskyrkor var protodiakon. I vilken mån sådana fanns i Gamla Finland är oklart. Under den autonoma tiden fanns vid katedralkyrkan i Viborg en protodiakon från slutet av 1800-talet. Värdigheten förekommer även i den ortodoxa kyrkan i det självständiga Finland.
En av benämningarna i svenska språket för ortodox präst som har värdigheten ”protoierej”.
Ö
I Ryssland från 1763 tjänsteman i varje guvernement lydande under Amiralitetetskollegium för att leda vården, skyddet och nyttjandet av skogarna i syfte att säkerställa flottans timmerbehov. Från 1798 var överforstmästaren (rangklass 6) chef för en civil forstadministration i guvernementen, som dock saknade särskild ryskspråkig benämning, med uppgift att vårda och ekonomiskt nyttja kronoskogarna. Den centrala myndigheten under vilken överforstmästarna lydde var Forstdepartementet. I Gamla Finland fanns från 1798 en överforstmästare med underlydande forstadministration.
I Ryssland 1708–1719 förvaltningsorgan för städer som 1719 blev centrum för provinser. De var föregångare till de provinskanslier som tillkom i de 1719 officiellt inrättade provinserna. Överkommendantskansliet i Viborg var föregångare till provinskansliet i Viborgs provins.
I Ryssland bars titeln överkommissarie från och med år 1700 av innehavaren av ett högt militärt ämbete som inte var knutet till något ämbetsverk. Benämningen på detta ämbete blev 1711 generalkrigskommissarie och innehavaren blev då chef för Kommissariatet, som hade i uppgift att centralt utrusta armén med förnödenheter och att förse den med penningmedel. Under överkommissariens (generalkrigskommissarien) krigsfångenskap efter slaget vid Narva innehades emellertid titeln överkommissarie av chefen för det militära ämbetsverk som något senare fick benämningen Kommissariatet. Från och med 1711 var ”överkommissarie” en parallell benämning på överkrigskommissarierna som ansvarade för utrustandet av arméer och andra högre truppförband med utrustning och förnödenheter av olika slag. Under lilla ofreden var ”överkommissarie” en benämning på den ryska ockupationsförvaltningens högsta företrädare i de finska länen med i stort sett en landshövdings befogenheter. Undantag utgjorde Åbo och Björneborgs län, där generalguvernören fungerade som landshövding med bibehållen landshövdingstitel.
Högre tjänsteman som förestod större förvaltningsenhet (till exempel tullmästare som förestod större tullstation), i Ryssland en tid från och med 1765 chef för de flesta lokala tullförvaltningarna, i Gamla Finland från och med 1765 chef för sjötullkammare.
I ryska guvernement/ståthållarskap 1775–1796 appellationsdomstol i första instans, hos vilken ändring kunde sökas i Nedre lanträttens domslut i tvistemål och brottmål samt i vissa andra mål. Ändring i övre lagskipningsrättens domslut i tvistemål kunde sökas hos Civiltribunalet, medan domslut i brottmål underställdes Kriminaltribunalet. I Gamla Finland förekom en övre lagskipningsrätt i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797, vilken för tvistemålens vidkommande motsvarade lagmansrätten, som dragits in 1783 och som på nytt trädde i funktion 1797.
I Ryssland 1775–1796 domstol i första instans i brottmål rörande adelsmän och tvistemål mellan adelsmän. Övre lanträtten var även appellationsdomstol i kretsrätternas domslut i brottmål och tvistemål som gällde de inre angelägenheterna på donationerna. Ändring i dess domslut kunde i en del av tvistemålen sökas hos Civiltribunalet, medan dess domslut i brottmål underställdes Kriminaltribunalet. En övre lanträtt fanns i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797 och den motsvarade för civilmålens vidkommande den lagmansrätt som dragits in 1783, och som åter trädde i funktion 1797.
