Lista över hänvisningar
Översiktskatalog för Riksarkivet 2
, Helsingfors: Riksarkivet
1966
.
A
Under autonoma tiden förekommande benämning på den kassa som bestred militiestatens allmänna utgifter. Den löd under Militieexpeditionen, tidvis under Finansexpeditionen. Den sammanslogs 1889 med krigsmanshus- och militieboställskassan till allmänna militiefonden och bestred sedan tillsammans med dem utgifterna för värnpliktsarmén. Kassan erhöll sina inkomster från den indragna finska indelta arméns inkomster, exempelvis räntor och tionden, boställsarrenden, vakansavgifter, knektfrihetsmedel, lots- och båkinrättningsavgifter, brännvinsförpaktningen, inkvarteringstolag och karelska jägarfondens avkastning. Ursprungligen uppbars kassans inkomster av regementsskrivarna. Efter 1818 uppbars medlen av regementsskrivarna och kronofogdarna. År 1830 övertog kronofogdarna uppgiften.
Benämning på lagfäst system för uttagning av vapenföra medborgare. Allmän värnplikt infördes i Finland formellt 1878, i praktiken 1881. Den avskaffades i början av 1900-talet och ersattes med en avgift som Finland betalade till den ryska staten. Allmän värnplikt återinfördes under inbördeskriget 1918 av den vita sidan och blev en grund för det självständiga Finlands försvarsorganisation.
Anteckningsbok, notisbok, särskilt för anteckningar av mera officiell art: räkenskapsbok, protokollsbok m.m.
B
Avgift för en militär persons befordran till högre militär grad. Befordringspenningarna erlades till krigsmanshuskassan tills den indrogs 1889, då penningarna kom allmänna militiekassan till godo. De uppbars av regementsskrivarna, efter 1830 av kronofogdarna.
Under perioden 1826–1918 statssekretariatets förteckning över av kejsaren oavgjorda eller särskilt förordnade ärenden, vilka skulle stadfästas vid följande regentföredragning.
C
Centralt ämbetsverk inrättat 1829 för att granska importerad litteratur samt inhemska tidningar, tidskrifter och tryckalster. Prokuratorn hade 1810–1829 verkat som censor. Han var också medlem av Censuröverstyrelsen fram till 1861. Censuröverstyrelsen skulle ha ombudsmän på varje ort där det fanns ett tryckeri. Förhandscensur var i kraft till 1865 då en ny tryckfrihetslag infördes och Censuröverstyrelsen ersattes med Överstyrelsen för pressärendena.
En procent av ämbets- och tjänstemäns löner, beneficier och benådningar samt efter 1724 andel i böter och konfiskationer, pensioner och begravningshjälp efter avlidna tjänstemän. Avgiften gick till Allmänna militiekassan, före 1889 till krigsmanshuskassan och amiralitetskassan i Karlskrona. Befriade var vissa prästlägenheter, pensioner ur vissa statliga kassor och vissa postlöner. Centonalavgiften innehölls efter 1774 av den kontanta lönen som utbetalades av ränteriet. De övriga uppbars av kronofogdarna, av regementsskrivarna fram till 1830. Centonalavgift var även en benämning på inskrivningsavgift som skulle erläggas till lotskompaniets pensionskassa.
Från 1869 avdelning vid Senatens ekonomiedepartement, vilken till stora delar övertog den indragna Kansliexpeditionens uppgifter. Civilexpeditionen ansvarade under ledning av en senator för den allmänna ordningen och den civila förvaltningen. Andra tjänstemän var en referendariesekreterare, protokollsekreterare, registratorer och kanslister. Under Civilexpeditionen lydde fängelseinspektören (från 1881 Fångvårdsstyrelsen) fram till 1888, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna (med undantag för 1888–1892), Statistiska byrån vid Statistiska ämbetsverket (från 1884 Statistiska centralbyrån), postdirektionen (från 1881 Poststyrelsen) fram till 1888, direktionen för dårvården (från 1878 en del av Medicinalstyrelsen), Överstyrelsen för medicinalverket (från 1878 Medicinalstyrelsen) och Överstyrelsen för pressärenden, samt 1892–1896 också Finlands statsarkiv och från 1888 fattigvårdsinspektören. Civilexpeditionen bytte 1917 namn till Inrikesexpeditionen och ombildades 1918 till Inrikesministeriet.
Ett av två kanslier vid general von Buxhoevdens högkvarter med ansvar för civilförvaltningen i det av ryssarna erövrade Finland 1808–1809. Kansliet övervakade verksamheten vid länsstyrelserna, i hovrätterna och domkapitlen. Det verkade på fullmakt att under generalens ledning avgöra de av ämbetsverkens ärenden som tidigare hade avgjorts av regenten eller de centrala ämbetsverken i Stockholm. Ansvaret för kansliet överfördes den 1 december 1808 (i praktiken från februari 1809) till den nyutnämnde generalguvernören.
E
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement. Ecklesiastikexpeditionen leddes av en senator med biträde av en referendariesekreterare. Övriga tjänstemän var protokollsekreterare och kanslist. Ecklesiastikexpeditionen hade i uppgift att handlägga alla ärenden rörande statskyrkan och dess institutioner, andra religiösa samfunds yttre angelägenheter, från 1841 också skolväsendet och från 1869 ämbets- och tjänstetillsättningarna, prästvalen och prästernas avlöning. Expeditionen ansvarade också för anslagen till vetenskaper och konst samt handläggningen av de ärenden (dispenser och nådevedermälen) som domkapitlen hänsköt till senaten för att föredras för kejsaren. Under Ecklesiastikexpeditionen lydde domkapitlen och ecklesiastikstaten, Överstyrelsen för skolväsendet, skolstaten, folkskollärarseminarierna och folkskolorna, fram till 1888 även Finlands statsarkiv. Ecklesiastikexpeditionen bytte den 8 november 1917 namn till Kyrko- och undervisningsexpeditionen, senare Kyrko- och undervisningsministeriet.
Kansli som 1892 ersatte Kejserliga senatens allmänna kansli och övertog en del av den nedlagda Kansliexpeditionens uppgifter. Ekonomiedepartementets kansli mottog alla inkommande ärenden som skulle upptas till behandling i senatens plenum eller av Ekonomiedepartementet och fördelade dessa ärenden mellan de olika expeditionerna. Som chef verkade en referendariesekreterare som lydde direkt under ekonomiedepartementets viceordförande. Övriga uppgifter sköttes av en kanslist, registratorer för besvärs- och supplikärenden, en registrator för brevärendena, translatorer för ryska språket och translatorer för finska språket. Under kansliet verkade Finlands statsarkiv, registratorskontoret, translatorkontoret och senatens tryckeri. Kansliet ansvarade också för författningssamlingen, Finlands allmänna tidning och statskalendern, från 1896 också för diverse formella ärenden gällande lantdagen, statssekretariatet, Finska passexpeditionen i S:t Petersburg och allmänna internationella frågor. Uppgifterna utökades ytterligare 1917 i frågor rörande statstjänstemannakåren i allmänhet, ordningen för ärendenas handläggning i senaten, allmän statistik samt senatens bibliotek och förlag. År 1918 ersattes Ekonomiedepartementets kansli med Statsrådets kansli.
Från 1917 benämning på den tidigare Kommunikationsexpeditionen, som 1918 ombildades till Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Penningmedel som anslagits för (smärre) ej närmare specificerade utgifter.
Från och med 1734 års lag om statens eller kommunens tvångsinlösning av egendom för allmännyttigt ändamål, i huvudsak mark för bebyggelse eller kommunikationsled (ursprungligen också för krigföring). Termen används också om den åtgärd då dylik tvångsinlösning sker. Fastighetsägaren eller den som har nyttjanderätt till marken har rätt till ersättning.
F
Statlig fond 1820–1891 som bestred kostnaderna för fattighus, arbetsinrättningar för lösdrivare samt dövstumskolorna. Fonden erhöll sina medel från diverse allmänna avgifter, till exempel fartygsbesättningarnas passavgifter.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens ekonomiedepartement med ansvar för beredningen av statsbudgeten och verkställandet av ärenden som rörde statens egendom, landets finanser, handel och näringar, lantmäteriet samt tidvis även finska militärens finanser. Finansexpeditionen förestods av en senator, med en annan senator som biträdande chef. Den var 1815–1825 och 1863–1869 uppdelad i två avdelningar. Finansexpeditionen övervakade direktionen för Finlands Bank, Generaltulldirektionen (från 1885 Tullstyrelsen), Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet fram till 1860, Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet, Myntverket, Bergsstyrelsen och Manufakturdirektionen som 1885 bildade Industristyrelsen, Charta sigillata-kontoret samt förvaltningsområdets utbildningsväsende och försäkringsinspektören. År 1888 grundades Handels- och industriexpeditionen som övertog en del av Finansexpeditionens uppgifter. Därefter lydde endast bank- och finansväsendet, Tullstyrelsen, Charta sigillata-kontoret och fram till 1891 försäkringsinspektören och från 1903 militärens ekonomiförvaltning under Finansexpeditionen. År 1917 övertog Finansexpeditionen ansvaret för skatteförvaltningen från Kammarexpeditionen, som avskaffades. Finansexpeditionen ombildades 1918 till Finansministeriet.
Benämning på finansexpeditionens kamrerarkontor 1811–1918 som utan särskild instruktion huvudsakligen ansvarade för ärenden rörande budget och bokslut, kronans inköp av jord och tomter, tjänstemännens avlöning och lån, avskrivningar m.m. Finanskontoret hade samma tjänstemän som kamrerarkontoren vid kammar- och militieexpeditionen.
Rysk tidning som under generalguvernörens översyn gavs ut i anslutning till generalguvernörskansliet 1899–1917, med en finskspråkig bilaga, ”Suomen Sanomat”.
Pensions- och understödskassa, grundad 1819, för änkor och barn till tjänstemän i den upplösta, dock inte avskaffade, finska indelta armén.
Från 1848 ämbetsverk som ersatte senatens passexpedition. Finska passexpeditionen lydde under ministerstatssekreteraren och verkade i anslutning till statssekretariatet och Hans Majestäts Kejsarens kansli för Finland i S:t Petersburg. Ämbetsverket hade egen chef och tjänstestab med administrativa, kamerala och delvis judiciella uppgifter för finska undersåtar och övervakade pass-, emigrant- och resandetrafiken till Ryssland. Finska passexpeditionen granskade finska pass utfärdade av landshövdingarna och magistraten, och utfärdade vid behov också ryska pass. Expeditionen bar upp en avgift för beviljande av pass, vilken gick till fattig- och arbetshusfonden, samt även en avgift till förmån för fattigkassan i passinnehavarens hemsocken. Expeditionen skötte i praktiken också ärenden för de finska medborgare som mer eller mindre varaktigt uppehöll sig i Ryssland. Den bar upp mantalspenningar och upprätthöll ett befolkningsregister för häradsskrivarnas räkning, övervakade efter 1881 uppbådet av finländare till värnpliktsarmén och delade ut understöd åt privatpersoner, skolor och sjukhus. Vid passexpeditionen tjänstgjorde från 1851 ett rättegångsbiträde som hjälpte finländarna med deras rättsärenden vid ryska domstolar. Från 1857 anställdes en läkare som granskade hälsotillståndet hos personer som på grund av sjukdom kunde få avgiftsfritt pass för återresan till hemorten i Finland. Han verkade samtidigt som läkare för statssekretariatets och expeditionens personal. Finska passexpeditionen upplöstes samtidigt som statssekretariatet genom en förordning den 28 juni 1918.
Från 1860 ämbete och ämbetsverk som lydde under Jordbruksexpeditionen och som hade i uppgift att främja fiskstammen och fiskbeståndet samt fiskeriet i landet och att övervaka fiskeristadgan och kronans fiskerier. Fiskeriinspektören utövade tillsyn över Statens fiskeriförsöksanstalt i Evois. Som biträde hade fiskeriinspektören tidvis en adjoint, efter 1906 en äldre och yngre fiskeriassistent. År 1918 ersattes fiskeriinspektörerna med Fiskeristyrelsen. I rådgivningsverksamheten deltog även centralorganisationen Fiskeriföreningen i Finland.
I Ryssland från och med 1720-talet handling för föredragning innehållande föredragandens sammanfattning av ärendet samt dennes förslag till myndighetens beslut. Under perioden 1826–1917 var en föredragningsnot en kort framställning av huvudpunkterna i de ärenden som skulle föredras för kejsaren av ministerstatssekreteraren. Den inkluderade vanligen senatens framställan och generalguvernörens utlåtande. Den avfattades på franska under Alexander I:s tid, därefter på ryska. Regenten antecknade sitt godkännande direkt på föredragningsnoten.
Ämbete under Senatens finansexpedition, från 1891 under Handels- och industriexpeditionen. Försäkringsinspektorn ansvarade för granskningen av försäkringsverksamheten i landet och tillämpningen av försäkringslagen. Tjänsteinnehavaren var från 1917 ledamot av Socialstyrelsen. Ämbetet drogs in 1922 då Socialministeriets organisation stadfästes med instruktion och Socialstyrelsen upplöstes. I slutet av 1930-talet inrättades igen en högre och en lägre försäkringsinspektörstjänst vid Socialministeriet i samband med att Försäkringsbyrån ombildades till en egen avdelning för socialförsäkringsärenden.
G
Avdelning under generalguvernörens kommando som skötte förvaltningen av den finska värnpliktsarmén 1880–1902. Generalguvernörens stab för finska militären ersatte en tidigare avdelning vid staben för finländska militärdistriktet.
Kansli för generalguvernören, vilket inrättades i december 1808 och var verksamt från februari 1809. Det ersatte civilkansliet vid general von Buxhoevdens högkvarter. Generalguvernörskansliet förestods av generalguvernören med biträde av en generalguvernörsadjoint. I S:t Petersburg verkade ett sidokansli 1828–1855, då generalguvernörerna var bosatta där. Åren 1833–1854 förestods Generalguvernörskansliet av generalguvernörsadjointen i Finland och av generalguvernören i S:t Petersburg. Kansliet verkade från oktober 1809 i samråd med regeringskonseljen, från 1816 med senaten, som en delvis separat myndighet. Generalguvernörskansliet skötte övervakning och ordning, verkställde kejsarens befallningar och såg till att lagarna följdes samt verkade som högkvarter för de ryska trupperna i Finland och finska militären 1809–1905. I anslutning till kansliet verkade 1864–1905 staben för finländska militärdistriktet, från 1880 även generalguvernörens stab för finska militären. Generalguvernörskansliet var indelat i en rysk och en svensk expedition fram till 1823, därefter benämnda avdelningarna I och II. Expeditionerna förestods av en direktor och en expeditionschef som hans biträde, även kallad direktorsadjoint. Vid sidan av avdelningarna I och II verkade en passexpedition 1824–1838, en tidningsexpedition 1850–1862 och en specialsektion 1900–1903. År 1903 indelades avdelningarna I och II i tre sektioner. År 1910 utökades antalet avdelningar till fyra med tillhörande sektioner. Generalguvernörskansliet upplöstes genom en förordning den 28 juli 1918.
Kejsarens personliga representant och den högsta chefen för den civila exekutiva styrelsen i storfurstendömet Finland 1808–1917. Generalguvernören stod i militär och civil rang över alla tjänstemän i rangordningen. Generalguvernören hade huvudansvaret för verkställigheten av kejsarens bud, befallningar och förordningar och för den inre ordningen och säkerheten. Han var senatens ordförande och hade efter 1826 ensamrätt att föredra finska ärenden direkt för kejsaren. Han var också chef över länsstyrelserna, förvaltningens civila tjänstemän och den finska militären. Generalguvernören kunde som senatens ordförande ifrågasätta senatens anmärkningar också i de fall där han själv varit med om att fatta beslutet. Om generalguvernören hade en annan åsikt än senatens majoritet skulle ärendet automatiskt hänskjutas till kejsaren. Generalguvernören skulle alltid höras vid tjänstetillsättningar. Efter 1896 skulle han alltid höras vid senatens beslut, även om han inte varit närvarande vid plenum. Generalguvernören var chef för Generalguvernörskansliet och 1833–1854 för sidokansliet i S:t Petersburg. Generalguvernören innehade den högsta verkställande och dömande makten (frånsett civila mål) samt var fram till 1905 kommendör över de i Finland stationerade ryska trupperna. Generalguvernörens befogenheter utökades under Krimkriget 1854–1856 och 1903–1905, men han fick inte blanda sig i ärenden under beredning eller i rättsutövningen. Generalguvernören kunde vara rysk undersåte.
Benämning på huvudräkenskaperna över statsverkets fonder 1883–1900 som gjordes upp för senaten.
Ämbetsverk som grundades 1885 och ersatte Geologiska byrån. Geologiska kommissionen hade i uppgift att systematiskt bedriva geologiska undersökningar i landet och lydde under Industristyrelsen, 1918–1925 under Handels- och industristyrelsen och därefter under Handels- och industriministeriet. Kommissionens medlemmar utsågs av senaten, senare statsrådet, på framställning av det överordnade organet. Kommissionen bytte år 1947 namn till Geologiska forskningsanstalten.
Statlig kommission som tillsattes 1812 för att utreda och föreslå åtgärder till ändring av förhållandena i Gamla Finland som samma år införlivats med resten av storfurstendömet Finland. Ändringarna gällde i synnerhet skatte-, skiftes- och förvaltningsförhållandena. Före införlivningen hade Kommissionen för finska ärenden behandlat organiseringen av förhållandena i Gamla Finland.
H
Från 1888 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken övertog en del av finansexpeditionens uppgifter och ansvarade för ärenden som rörde bergsbruk, handel och industri, sjöfart och lotsväsende samt förvaltningsområdets utbildningsanstalter. Handels- och industriexpeditionen leddes av en senator, övriga tjänstemän var protokollsekreterare och kanslist. Under handels- och industriexpeditionen lydde Industristyrelsen, Myntverket och fram till 1912 Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet, som från 1917 hette Sjöfartsstyrelsen och på nytt lydde under expeditionen. Sjöfartsinspektören och försäkringsinspektören var knutna till handels- och industriexpeditionen, liksom från 1917 även handelsombudsmännen. Expeditionen ombildades 1918 till Handels- och industriministeriet.
Statlig handelstjänsteman som under perioden 1835–1917 hade i uppgift att bevaka finska köpmäns, skeppares och näringsidkares intressen samt att tjänstgöra som deras ombud i tullen och övriga ryska ämbetsverk. Enligt förordningen om handelsrelationer mellan Finland och Ryssland skulle en handelsombudsman finnas i S:t Petersburg och Tallinn. Liknande tjänster inrättades 1836 i Riga, Kronstadt och Odessa. Handelsombudsmannen var underställd ministerstatssekreteraren och rapporteringsskyldig till honom och generalguvernören. Handelsombudsmännen lydde från självständigheten 1917 under Handels- och industriexpeditionen.
Under svenska tiden konungens handkassa, en på hovstaten upptagen särskild post för personliga handpenningar som kungen – och också drottningen eller annan furstlig person – kunde använda fritt utan redovisningsskyldighet. Medlen inflöt från arv, gåvor, lån, försäljning och dylikt. Under autonoma tiden kejsarens handkassa bestående av finländska statsmedel ställda till kejsarens disposition, huvudsakligen för extra pensioner, understöd, ekiperingshjälp för kadetter och officerare, flyttningshjälp m.m., i likhet med det ryska gratifikationssystemet. Ur kejsarens handkassa kunde också bidrag utdelas ”sub secreto” ”för ett av Hans Majestät Kejsaren kändt behov”. Handkassan förvaltades av ministerstatssekreteraren. I vid bemärkelse: kontantkassa.
Kommission för granskning av förslaget till kodifikation av Finlands grundlagar 1890. Efter greve Feodor Logginovitsh Heiden, generalguvernör över Finland 1881-1894.
I
I anslutning till Generalguvernörskansliet 1756–1857 verkande kommitté med ansvar för att utreda och utveckla industrin och bergshanteringen i Finland.
Från 1893 tjänsteman med uppgift att förädla kronans hingststam och allmänt främja hästaveln i landet, arbeta för grundandet av hästavelsföreningar, övervaka de statliga understöden för hästavel och från 1907 föra stambok över hingstar av finsk ras. Från 1896 lydde instruktören för hästavel under Jordbruksexpeditionen. Tjänsten blev ordinarie 1905 och underställdes Lantbruksstyrelsen. Instruktören biträddes 1907–1909 av tre distriktsinstruktörer, från 1909 av en assistent för hästavel. År 1917 överfördes instruktörens uppgifter på Lantbruksstyrelsens avdelning för husdjursproduktion.
J
Från 1860 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken ansvarade för jordbruket, dess binäringar, undervisningsanstalter samt kommunikationerna, efter 1863 också för veterinärväsendet och skiftes-, justerings- och kartverket. Jordbruksexpeditionen leddes av en senator, biträdd av en referendariesekreterare. Under dem tjänstgjorde en protokollsekreterare, kammarförvant och kanslister. Under Jordbruksexpeditionen lydde Lantbruksstyrelsen, Överstyrelsen för lantmäteriet (med undantag för 1875–1892), Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna (senare Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna) fram till 1892, Järnvägsstyrelsen fram till 1892, inspektören för fiskeriet, Kolonisationsstyrelsen, lantbruks- och mejeriläroverken, hushållnings- och lantbrukssällskapen och Meteorologiska centralanstalten. Expeditionen bytte den 8 november 1917 namn till Lantbruksexpeditionen, sedermera till Lantbruksministeriet.
Avdelning i senaten grundad den 24 september 1914 för att bereda lagförslag och ge utlåtanden i juridiska frågor under viceordföranden för ekonomiedepartementet. Föregångare: kommittén för lagberedningen. Avdelningen leddes av en överjuriskonsult och indrogs 1918.
Kommission som 1886–1892 lydde under Överstyrelsen för lantmäteriet och som förberedde inrättandet av Justeringsverket, justeringsdistrikten och utnämningen av justerare. Justeringskommissionen övervakade också införandet av det metriska mått- och viktsystemet i Finland. Justeringskommissionen bestod av överdirektören för lantmäteriet och en justeringsinspektör, samt en konsultativ ledamot med rösträtt enbart i frågor rörande justeringsredskap, utlåtanden och föreskrifter. Justeringskommissionen verkar även ha funnits i någon form åtminstone åren före 1922, då Justeringsverket drogs in och överfördes till Lantmäteristyrelsens Justeringsbyrå.
Från 1735 allmän benämning på justeringsväsendet med ansvar för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering. Justeringsverket var också benämningen på den institution som ansvarade för justeringsväsendet. Åren 1735–1777 lydde Justeringsverket under lantmäteriet och bildade det så kallade Lantmäteri- och justeringsverket. Åren 1777–1878 administrerades justeringsväsendet i Sverige av ett särskilt centralt ämbetsverk kallat Kungliga justeringsverket. I det autonoma Finland lydde Justeringsverket från 1812 under Generallantmäterikontoret, senare Lantmäteriöverstyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet. År 1892 bildade Justeringsverket ett särskilt centralt ämbetsverk, på beredning av Justeringskommissionen och under Kammarexpeditionens tillsyn. Justeringsverket drogs in 1922 och ersattes med Justeringsbyrån vid Lantmäteristyrelsen. Justeringen utfördes av justerare som verkade inom särskilda distrikt under Justeringsverkets tillsyn.
Från 1892 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken ansvarade för beredning, föredragning och expediering av vissa justitieärenden som behandlades av senatens justitiedepartement. Justitieexpeditionen övervakade också hovrätterna, ägodelningsrätterna och Överkrigsdomstolen (från 1903), samt fängelseväsendet. Under Justitieexpeditionen sorterade Fångvårdsstyrelsen och Lagberedningen, från 1917 också Överstyrelsen för pressärendena. Justitieexpeditionen ombildades 1918 till Justitieministeriet.
K
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement, med ansvar för revision och kontroll av statsförvaltningen, lantmäteriet och forstväsendet samt skattläggningsväsendet, mellan 1841–1858 och 1903–1917 också för militiemedlen. Som chef verkade en senator, med biträde av en referendariesekreterare. Under dem fanns kamrerare, protokolljusterare, kammarförvant och kanslist. Vid expeditionen fanns ett kammarkontor. Under Kammarexpeditionen lydde Allmänna revisionsrätten och Revisionskontoret, Temporära statistiska centralbyrån 1865–1870, Överstyrelsen för lantmäteriet 1875–1892, Justeringsverket, Forststyrelsen och boställsinspektorerna. Kammarexpeditionen drogs in den 8 november 1917 och uppgifterna överfördes på Finansexpeditionen.
Åklagarämbete under prokuratorn grundat vid Ekonomiedepartementet 1811 för att bevaka kronans rätt i huvudsakligen ekonomiska mål, särskilt (skatte)balansmål. Kontoret indrogs 1857, i praktiken först när den sista innehavaren avgick 1863. Uppgifterna fördelades därefter på departementets andra kontor och revisionsrätten.
Kamrerarkontor vid Senatens kammarexpedition, vilken med tiden benämndes Kammarkontoret. Kontorets viktigaste uppgift var att sköta förvaltningen och redovisningen av den allmänna uppbörden. Det hade också ansvaret för kronans gods, kronoskogar, parker och skattefrihet för nybyggare. Kammarkontoret gjorde upp senatens räkenskaper och granskade en stor del av dess räkenskaper innan de vidarebefordrades till revisionskontoret. Kammarkontoret bestod från 1809 av en kamrerare, senare av flera. Det drogs in samtidigt som Kammarexpeditionen den 8 november 1917.
Kansli som biträdde Kommissionen för finska ärenden. Kansliet var uppdelat i en justitie-, förvaltnings- och en finansavdelning.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement. Kansliexpeditionen hade i uppgift att fungera som allmänt kansli, motta och registrera inkommande brev och handlingar, fördela dem mellan expeditionerna samt avsända resolutioner och beslut. I anslutning till Kansliexpeditionen verkade Kejserliga senatens allmänna kansli. Kansliexpeditionen skötte därtill ärenden som rörde den allmänna ordningen och säkerheten, skolväsendet, censur, bokhandlar och boktryckerier, postverket, skjutsväsendet, allmänna byggnader och den militära inkvarteringen, fattigvård och sjukvård, fängelseväsendet samt mått, mål och vikt. Under Kansliexpeditionen lydde Överstyrelsen för medicinalverket, Kejserliga strömrensningsdirektionen (senare Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna), Intendentskontoret (senare Överstyrelsen för allmänna byggnaderna) och Postdirektionen. Expeditionen upphörde med sin verksamhet 1869, då uppgifterna fördelades mellan de kvarvarande expeditionerna och den nygrundade Civilexpeditionen. Kansliexpeditionen återupprättades 1888 med mera begränsade uppgifter än tidigare. Under Kansliexpeditionen lydde därefter Fångvårdsstyrelsen, Poststyrelsen, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna, Finlands statsarkiv och Kejserliga Senatens för Finland tryckeri. Kansliexpeditionen upphörde slutgiltigt med sin verksamhet 1892, då uppgifterna fördelades mellan de övriga expeditionerna och det nygrundade Ekonomiedepartementets kansli.
Avgift som erlades till ett kansli, ursprungligen Kungliga kansliet, som lösen för en därifrån utfärdad handling. Gebyr liksom sportler var anslagna till kanslitjänster för att öka tjänsteinnehavarens utkomst. Inkomsterna för avgiften tillföll delvis också vissa statliga allmänna ändamål som sjukhus och korrektionsinrättningar.
Fond som uppbar årlig jägarskatt såväl av krono- som frälsehemman för försvarsverket i Karelen som efter 1739 inte byggde på rotering. Fonden inrättades 1776 på allmogens bevåg för uppställande av en jägartrupp. År 1788 föreslogs att man skulle inrätta ett frivilligt lantvärn, varvid de hemman som inte deltog skulle erlägga jägarskatten. Lantvärnet blev oförverkligat. År 1803 föreslogs roteringen bli införd i Karelen, vilket också misslyckades. År 1806 fastslogs jägareskatten tills storskiftet var slutfört.
Det belopp som vid en kassas inventering eller avslutande finns eller ska finnas i kassan. I länsstyrelsens rapporter över länskassan 1841–1900: överskottsmedel vid räkenskapsperiodens slut.
Finländska statsmedel ställda till kejsarens disposition. Kassan förvaltades av ministerstatssekreteraren och användes huvudsakligen för extra pensioner, understöd, ekiperingshjälp för kadetter och officerare, flyttningshjälp, gratifikationer åt finska undersåtar och i Ryssland tjänstgörande finska officerare m.m. Bidrag kunde även utdelas ”sub secreto” för ett av ”Hans Majestät Kejsaren känt behov”.
Vid general von Buxhoevdens högkvarter tillsatt kommitté 1808 för undersökning av klagomål mot militärpersoner, tjänstemän eller invånare. Kommittén hade också till uppgift att bereda de ärenden som skulle föredras för överbefälhavaren. Den indrogs när Generalguvernörens kansli inrättades.
Kollegial överstyrelse för Finlands civila styrelse, allmänna hushållning och rättsväsende samt den högsta rättsinstansen 1809–1918. Senaten gick formellt under namnen Regeringskonseljen för Storfurstendömet Finland (1809–1816), Kejserliga senaten för Finland (1816–1917) och Senaten för Finland (1918). Den bestod av ett justitie- och ett ekonomiedepartement som vid behov eller på kejsarens kallelse samlades till gemensamt plenum, senatens högsta beslutande organ. Som ordförande (i plenum och departementen) verkade generalguvernören med biträde av prokuratorn. Hans ersättare var fram till 1822 den i tjänsteår äldsta senatorn, därefter departementens viceordförande. Senatens tjänstemän utgjordes av referendariesekreterare och kamrerare, protokollsekreterare och biträdande kamrerare, kanslister, registratorer och extraordinarie kopister samt translatorer. Senaten hade överinseendet över läns- och distriktsförvaltningen, hovrätterna, Överkrigsdomstolen, konsistorierna och de centrala ämbetsverken allteftersom de uppkom. Senaten flyttades genom kejserlig kungörelse 1817 från Åbo till Helsingfors, där verksamheten inleddes den 1 oktober 1819. Senaten avskaffade sig själv under det gemensamma plenumet den 16 maj 1918, ratifierat av folkrepubliken Ryssland den 11 juni 1918 och upphörde i oktober 1918. Justitiedepartementet omvandlades till högsta domstol för det självständiga Finland, Ekonomidepartementet ändrade namn till Statsrådet den 27 november 1918.
Från 1809 regeringskonseljens, senare senatens, kansli som föredrog de av Kansliexpeditionens ärenden och utnämningar, befordringar och avsked som avgjordes av kejsaren. Kansliet verkade i anslutning till senatens plenum. Föredragningarna leddes av allmänna referendariesekreteraren. Vid kansliet tjänstgjorde också protokollsekreterare och kanslist, kopister och translatorer för ryska och finska. Kejserliga senatens allmänna kansli drogs in tillsammans med Kansliexpeditionen 1892 och uppgifterna överfördes till Ekonomiedepartementets kansli och övriga expeditioner.
Avgift för befrielse från rotering vid Österbottens regemente. Avgiften uppbars av de rotar som var större än 1 ½ jordeboksmantal. Avgiften, som uppbars för det överskridande mantalet, infördes 1804. Efter 1810 gick avkastningen till Allmänna militiekassan. Fram till 1830 uppbars avgiften av regementsskrivarna, därefter av kronofogdarna.
Från 1917 kollegialt centralt ämbetsverk som ersatte kolonisationsinspektören och som lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksministeriet. Kolonisationsstyrelsens kollegium bestod av en överdirektör som ordförande och ett antal kolonisationsråd samt en lagfaren assessor. Under dem verkade kolonisations- och boställsinspektörer, medan kolonisationsnämnder och kolonisationskommissioner skötte ärendena på lokal nivå. Kolonisationsstyrelsen organiserade och främjade den statsfinansierade kolonisationsverksamheten på landsbygden, övervakade Den obesuttna befolkningens lånefond, senare Kolonisationsfonden, och dess kassor samt kronans boställen (fram till 1919), kronotorp och kronoskogar. Kolonisationsstyrelsen samarbetade med Boställssynenämnden och drogs in 1938 då uppgifterna överfördes dels på Forststyrelsen, dels på Lantbruksministeriets kolonisationsavdelning, men återupprättades på nytt 1959 för att 1971 tillsammans med Lantbruksstyrelsen bilda Jordbruksstyrelsen.
Benämning på generalguvernörens stab för den finska militären 1809–1831 som förvaltade nedmonteringen av den svenska militären i Finland och införde den värvade finska armén från och med 1812. Den ombildades 1831 till Staben för i Finland förlagda trupper.
Organ som tillsattes i S:t Petersburg efter freden i Fredrikshamn 1809. Kommissionen för finska ärenden hade i uppgift att handlägga ärenden som rörde storfurstendömet Finland för föredragning för kejsaren, samt att avge utlåtanden om organiseringen av förhållandena i Gamla Finland. Kommissionen bestod av fem ledamöter, av vilka två var finländare. Kommissionen bistods av ett kansli. Den drogs in 1811, då Kommittén för finska ärenden tillsattes. År 1812 tillsattes också en särskild granskningskommission för förhållandena i Gamla Finland.
Kommitté i anslutning till Hans Majestät Kejsarens Kansli för Finland i S:t Petersburg 1811–1826 och 1857–1891. Ledamöterna utnämndes av kejsaren, och kommittén ersatte den temporära Kommissionen för finska ärenden. Kommittén hade i uppgift att förbereda de frågor gällande Finland som skulle framläggas för kejsaren. Den bestod av minst tre finska medborgare och statssekreteraren som föredrog ärendena för kejsaren. År 1826 upplöstes kommittén och ersattes med Statssekretariatet för Finland. Statssekreteraren behöll sina funktioner och erhöll 1834 titeln ministerstatssekreterare. Kommittén för finska ärenden återinrättades 1857 och bestod av ministerstatssekreteraren och dennes adjoint samt tre andra ledamöter, av vilka två utsågs av senaten, den tredje av kejsaren. Dess uppgift var att fungera som senatens representanter inför kejsaren. Föredragandebefattningen i kommittén indrogs 1885, och den slutliga indragningen av kommittén skedde 1891. Statssekretariatet övertog kommitténs verksamhet som fortsatte fram till 1917.
Från 1892 avdelning vid Senatens ekonomiedepartement, vilken under ledning av en senator ansvarade för samfärdseln i Finland, det vill säga järnvägar, kanaler och slussverk, allmänna vägar, broar och färjor, gästgiveri- och skjutshållning samt häradspostföring, postverket och Postsparbanken, telegrafen och telefonen. Kommunikationsexpeditionen övertog 1903 ärenden som rörde de militära telefonlinjerna. Under expeditionen sorterade Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, Järnvägsstyrelsen och Poststyrelsen. Expeditionen bytte i och med förvaltningsreformen den 8 november 1917 namn till Expeditionen för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, sedermera till Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Självständigt ämbetsverk under senatens militieexpedition 1819–1831,1855–1868 och 1880–1903, med uppgift att stationera, utrusta, proviantera och avlöna finska militären samt uppbära avgifterna för inkvarteringen av ryska militären i Finland. Under kommissariatet sorterade 1880–1903 uppbådsnämnder i varje uppbådsdistrikt, med en krigskommissarie som ordförande. Krigskommissariatet indrogs i samband med att den finska värnpliktsarmén avskaffades 1903.
Från 1689 namnet på den fond som finansierade verksamheten i Vadstena krigsmanshus, senare omformad till Krigsmanshusfonden. Under autonomin fick Krigsmanshusfonden en fortsättning i en krigsmanshuskassa som var en av den nygrundade Militiefondens tre kassor. Kassans medel gick till underhåll av pensionerade krigsmän i den indragna, dock inte avskaffade, finska indelta armén. Kassan erhöll sina inkomster från krigsmanshusräntor och tionden från vissa anslagna hemman, centonalavgifter, avancementsavgifter, avgifter för pensioner, gåvor och testamenten, avgifter vid ombyte av rusthållare och för pass för utrikesresa. Militieexpeditionen, tidvis Finansexpeditionen, förvaltade kassan. Ursprungligen drev regementsskrivare in medlen till kassan, efter 1818 även kronofogdarna, tills dessa helt tog över ansvaret 1830. Kassan avskaffades 1889 då medlen slogs samman med Allmänna militiekassan och Militieboställskassan och bildade Allmänna militiefonden.
Översikt över räkenskaperna för ett kvartal; kvartalsredogörelse. Kvartalsförslag gjordes bl.a. över ett postkontors rörelse och avskrivningar. Av förslaget framgick föregående kvartals balans, uppburna postmedel (fribrev och postportoavgifter), en procent av alla löneutgifter, extraordinarie inkomster samt nettosumman.
Från 1917 benämning på den tidigare Ecklesiastikexpeditionen, som 1918 ombildades till Kyrko- och undervisningsministeriet.
Ministerium som 1918–1922 ansvarade för kyrkoärendena och undervisningsväsendet i det nybildade statsrådet. Ministeriet var en fortsättning på Kyrko- och undervisningsexpeditionen som grundats ett år tidigare. År 1922 fick ministeriet instruktion under namnet Undervisningsministeriet.
L
Efter lagmansrätternas upphörande 1868 upprättad fond för att bekosta genomförandet av den domstolsreform som verkställdes 1919, varefter fonden indrogs. Till fonden inflöt (i reda pengar) den gamla personella lagmanstingsgästningen.
Skatt uppburen under i Lappmarken denna benämning 1808–1840. Tidigare kallad lappskatt, lappränta.
Att i hemlighet föra in i eller ut ur landet gods, som är förbjudet i gällande tulltaxor. Lurendrejeri ledde till konfiskation av varorna till kronan. Ärendet handhades av tullförvaltaren eller packhusinspektorn som kronoåklagare. Vädjanden och besvär underställdes ett kollegium, efter 1809 Justitiedepartementet.
Fond vars medel användes för och av lånemagasinen. Regler för fonden fastställdes 1823. Redovisningsåret varade från första januari till sista december. Magasinsförvaltarna och räntmästarna skulle skicka sina räkenskaper till landskontoren för kontroll. Landshövdingen skickade sedan en slutlig räkenskap till senaten.
Organ på länsnivå med ansvar för uppbådsärenden under autonoma tiden. Länsnämnderna grundades i och med införandet av allmän värnplikt 1881. Länsnämnden leddes av guvernören och var underställd länsstyrelsen.
M
I Ryssland från och med 1700-talets första årtionde kejserlig handling vars innehåll var avsett att bringas till allmän kännedom. Med manifest kungjordes bl.a. inkorporering av nya territorier i riket och stadfästes ståndsprivilegier. Under perioden 1826–1917 var ”manifest” benämning på av regenten utfärdat och undertecknat offentligt tillkännagivande om påbud eller föreskrift.
Ämbetsverk grundat 1881 för att utföra och leda meteorologiska, aerologiska, magnetiska och andra geofysiska undersökningar i landet. Meteorologiska centralanstalten var en fortsättning på universitetets magnetiska observatorium i Helsingfors och verkade fram till 1918 under Finska vetenskapssocietetens tillsyn inom Jordbruksexpeditionens förvaltningsområde, därefter som statens institution direkt under Lantbruksministeriet. Den övergripande planeringen för centralanstaltens verksamhet utfördes av Meteorologiska kommissionen.
Den av Militiefondens tre kassor som ursprungligen var avsedd för underhåll av militieboställenas karaktärsbyggnader. Militieboställskassan erhöll medel från reservhemmansräntor, säterifrihetsmedel och böter som utdömts vid syneförrättningar av militieboställen. Den förvaltades av Militieexpeditionen, tidvis av Finansexpeditionen. Ursprungligen uppbars medlen av regementsskrivarna, efter 1818 delvis också av kronofogdarna. Ansvaret överfördes i sin helhet på kronofogdarna när regementsskrivarna avskaffades 1830. År 1889 överfördes kassans medel till den allmänna militiekassan för att täcka de ökade militära utgifterna efter att värnplikten införts.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare senatens ekonomiedepartement med ansvar för militärväsendet i Finland. Militieexpeditionen leddes av en senator, biträdd av en referendariesekreterare. Fram till 1924 hade Militieexpeditionen ett eget revisionskontor. Militieexpeditionen avskaffades 1841, men återupprättades 1858 för att förvalta nyinrättade finska truppförband och Krigskommissariatet. Efter värnpliktens införande 1881 verkade finska militären, kadettkåren, Krigskommissariatet samt läns- och uppbådsnämnden under Militiexpeditionen. Som en följd av upplösningen av den finska värnpliktsarmén avskaffades expeditionen 1903 och dess uppgifter fördelades på ekonomiedepartementets övriga expeditioner.
Under senatens ekonomiedepartement lydande kontor med uppgift att utrusta, proviantera och avlöna de finska trupperna som 1812 hade uppställts på tre värvade finska regementen. Kontoret ombildades enligt kejserligt reskript 1819 till ett självständigt under Militieexpeditionens översyn verkande krigskommissariat.
Särskilt kontor för revisionsärenden 1816–1824 som hade som uppgift att avlasta Militieexpeditionens kamrerare i dennes arbetsbörda. Revisionskontoret övertog helt granskningen av boställena och till dem ansluten räkenskapsgranskning. Det kallades ursprungligen Boställskontoret, senare Revisionskontoret. Det avskaffades 1824 i och med att revisionsväsendet reformerades och Allmänna revisionsrätten tillkom för att granska kronans samtliga räkenskaper.
Statlig fond som tillsammans med Statsfonden grundades under autonoma tiden för att samla in statsinkomster, huvudsakligen för att bekosta militärstaten. Militiefonden förvaltades av Militieexpeditionen vid senatens ekonomiedepartement, tidvis av Finansexpeditionen. Den var indelad i tre kassor, Allmänna militiekassan, Militieboställskassan och Krigsmanshuskassan. År 1889 slogs kassorna ihop och bildade Allmänna militiefonden.
Avdelning inom ekonomiedepartementets militieexpedition åren 1815–1841 och 1858–1903. Militiekontoret ansvarade för samtliga militieräkenskaper, militärens bokslut och budgeten för militiemedlens avlöningsstat. Det övervakade också tidvis Militiefondens kassor.
Ett av två kanslier vid general von Buxhoevdens högkvarter som ansvarade för militärförvaltningen i det av ryssarna erövrade Finland 1808–1809. Det överfördes 1809 till Generalguvernörskansliet.
Under perioden 1826–1917 benämning på regentens beslut i mindre viktiga ärenden. Besluten gavs generalguvernören och senaten till kännedom genom brev från ministerstatssekreteraren.
O
Av statsledningen beviljat tillstånd att bedriva viss näringsverksamhet, särskilt bankverksamhet. Under svenska tiden beviljades från 1700-talet handelsprivilegium eller verksamhetsmonopol under denna benämning, till exempel åt Ostindiska kompaniet eller Riksbanken. Oktrojer beviljades under autonoma tiden särskilt inom bankverksamhet. Under autonoma tiden användes ordet också om av regenten beviljat tillstånd att verka under en viss mandatperiod. Under autonomin användes ”oktroj” om (treårig) mandatperiod vid Kejserliga senaten för Finland, senatsoktroj, utfärdad genom (kejserligt) oktrojmanifest.
P
Den offentliga organisering, som innefattade alla myndigheter och åtgärder som behövdes för att sköta transporten och distributionen av brev-, penning- och paketförsändelser, korsband, i vissa fall personer, sändande och mottagande av telegram, samt den statliga telefontrafiken. Verksamheten leddes och övervakades från 1927 av Post- och telegrafstyrelsen.
Centralt ämbetsverk för postväsendet som 1881 ersatte Postdirektionen. Ursprungligen var ämbetsverket chefsstyrt under en postdirektör, senare en generalpostdirektör, men blev 1918 ett kollegialt ämbetsverk med generalpostdirektören som ordförande och avdelningarnas direktörer som medlemmar av kollegiet. Den regionala förvaltningen sköttes inom ramen för postdistrikt. I anslutning till Poststyrelsen och postdistriktens postanstalter fungerade Postsparbanken. Poststyrelsen lydde under Senatens civilexpedition fram till 1888, därefter under Kansliexpeditionen fram till 1892 och därefter under Kommunikationsexpeditionen. Från självständigheten lydde Poststyrelsen under Ministeriet för kommunikationsväsendet och de allmänna arbetena. Poststyrelsen slogs 1927 ihop med Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Av kejsaren utnämnd hög ämbetsman i anslutning till senaten, som direkt under generalguvernören övervakade domstolarnas och förvaltningens laglighet samt förvaltningens ändamålsenlighet genom att närvara vid senatens och domstolarnas sessioner, granska protokoll och fungera som landets högsta åklagarmyndighet. Prokuratorn fick instruktion 1812, med rang i fjärde rangklassen. Han blev chef för Prokuratorsexpeditionen efter 1892 och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn skulle delta i senatens plenum och departementens sammanträden och utarbetade betänkanden på senatens begäran. Under svenska tiden hade ämbetet motsvarat justitiekanslern. Efter självständigheten ändrades beteckningen prokurator 1918, formellt 1919, till justitiekansler. Prokuratorer hade också funnits under medeltiden, svenska tiden och i Gamla Finland.
Prokuratorns biträde och ställföreträdare i Prokuratorsexpeditionen 1809–1919. Tjänsten som biträde blev ordinarie 1861 och benämndes prokuratorsadjoint. Med prokuratorssubstitut avsågs därefter endast prokuratorns vikarie, med rang i sjätte rangklassen. Tjänsten avskaffades när prokuratorn ersattes med justitiekansler.
R
Från 1809 kollegialt ämbetsverk i Finland med 14 ledamöter som utnämndes av kejsaren och med generalguvernören som ordförande. Regeringskonseljen hade två avdelningar, Justitiedepartementet som ansvarade för rättsskipningen och Ekonomiedepartementet som skötte den civila styrelsen och den allmänna hushållningen. Ekonomiedepartementet var därtill uppdelat i fem expeditioner, Kansliexpeditonen, Finansexpeditionen, Kammar- och räkenskapsexpeditionen, Militieexpeditionen och Ecklesiastikexpeditionen. Regeringskonseljen verkade under prokuratorns tillsyn. År 1816 bytte Regeringskonseljen namn till Kejserliga senaten för Finland.
Årlig avgift från militärens reservhemman som gick till att underhålla karaktärsbyggnaderna på militieboställena. Avgiften gick till militieboställskassan, från 1809 i Finland till Allmänna militiekassan.
Skriftlig handling, undertecknad av konungen, innehållande ett påbud, en kungörelse eller bestämmelse som riktades till en eller flera personer eller myndigheter. Under autonoma tiden var reskript en skriftlig handling som innehöll kejsarens viljeyttring och var riktad till en namngiven person eller namngiven myndighet. Reskripten adresserades av kejsaren till generalguvernören.
Den avgift som uppbars för befrielse från rotering vid Österbottens regemente och i Kajana län. De rotar som var större än 1½ mantal skulle avlägga avgiften för det överskjutande mantalet. År 1815 pålades avgiften också oroterade landstatsboställen. Beloppet var bestämt i roteringsverket. Efter 1826 gick medlen till Allmänna militiekassan. Avgiften uppbars fram till 1830 av regementsskrivarna och därefter av kronofogdarna.
Skolkommitté för inrättande och övervakning av ryska skolor i Finland, verkade i anslutning till Generalguvernörskansliet 1879–1917.
Välgörenhetsförening för ryska undersåtar i Finland som verkade i anslutning till Generalguvernörskansliet 1876–1914.
S
Från 1809 kollegial avdelning vid Regeringskonseljen, från 1816 vid Kejserliga senaten för Finland. Ekonomiedepartementet var styrelseorgan för den civila förvaltningen och allmänna hushållningen i storfurstendömet Finland. Departementet var indelat i Kansliexpeditionen (från 1869 Civilexpeditionen), Kammarexpeditionen, Militieexpeditionen, Finansexpeditionen och Ecklesiastikexpeditionen som vart och ett förestods av en senator. Det utökades 1860 med Jordbruksexpeditionen, 1888 med Handels- och industriexpeditionen och 1892 med Justitieexpeditionen samt ett kansli och ett registratorskontor. Generalguvernören verkade som ordförande vid sammanträdena, i hans frånvaro departementets i tjänsteår äldsta senator, från 1822 en senator som utsetts till departementets viceordförande. År 1917 övertog Ekonomiedepartementet de ärenden som tidigare hade hört till generalguvernören och hans kansli. Följande år omorganiserades Ekonomiedepartementet till statsrådet.
Benämning på Ekonomiedepartementet och Justitiedepartementets gemensamma sammanträde som verkade som senatens högsta beslutande organ 1812 –1869, 1870–1902 och 1915–1918 med befogenheter att föredra och behandla ärenden som kejsaren hade hänskjutit till senaten för behandling eller förklaring av gällande lag. Mellan 1902 och 1914 låg den högsta beslutanderätten hos Justitiedepartementet respektive Ekonomiedepartementet inom varderas berörda ansvarsområde. Plenum sammankallades av kejsaren eller generalguvernören. Det bestod av generalguvernören (ordförande), senatorerna, prokuratorn och allmänna referendariesekreteraren. Vid sidan av det gemensamma plenumet kunde senaten med ett mera begränsat antal senatorer samlas till senatens mindre plenum.
Från 1809 kollegial avdelning vid Regeringskonseljen, från 1816 Kejserliga senaten för Finland. Justitiedepartementet övervakade rättsväsendet i storfurstendömet Finland och utövade den högsta domsmakten i egenskap av besvärsdomstol. Justitiedepartementet utnämnde (från 1812) domare, behandlade besvär över tjänstebefordringar samt hovrätternas och Överkrigsrättens beslut, administrerade dödsdomarnas verkställighet och föredragningen av nåde- och dispensansökningar för kejsaren. Som ordförande för departementet fungerade generalguvernören, medan den i tjänsteår äldste senatorn fungerade som ersättare fram till 1822, därefter en senator som utsetts till departementets viceordförande. Från 1892 fanns det en justitieexpedition som handlade en del av Justitiedepartementens ärenden i Senatens ekonomiedepartement. Justitiedepartementet ombildades 1918 till Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen.
Från 1819 expedition i S:t Petersburg för finska undersåtar bosatta i Ryssland. Senatens passexpedition var en bisyssla för tjänstemännen vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland, vilka bl.a. ansvarade för passkontrollen, förvaltningen av passärenden och uppbörden av pass-, fattig- och stämpelavgifter samt mantalspenningar. Som chef verkade statssekreteraren, från 1834 ministerstatssekreteraren, och i hans ställe ett statsråd. Vid sidan av Senatens passexpedition verkade också en passexpedition vid Generalguvernörens kansli 1824–1838. År 1848 ombildades Senatens passexpedition till ett ämbetsverk med namnet Finska passexpeditionen.
Tjänst inrättad 1899 vid Senatens handels- och industriexpedition. Sjöfartsinspektören hade i uppgift att utöva tillsyn över sjöfarten och utbildningsinstitutionerna inom sjöfarten, såsom navigationsskolorna. Då Sjöfartsstyrelsen inrättades 1917 fick sjöfartsinspektörerna under ledning av en sjöfartsöverinspektör ansvar för tillsynen över ett sjöfartsdistrikt.
Avdelning som inrättades 1917 vid senaten för att handlägga ärenden rörande arbetarskydd, arbetsförmedling och arbetslöshet, arbetarbostäder, arbetstvister, den allmänna socialförsäkringen, fattigvården och nykterheten. Expeditionen ombildades följande år till Socialministeriet. Under Socialexpeditionen lydde Socialstyrelsen.
Militär stab i anslutning till Generalguvernörskansliet 1864–1905. Staben ansvarade för förvaltningen av de ryska trupper som var förlagda i Finland. Staben ansvarade även för de värvade finska trupperna fram till att värnpliktsarmén infördes 1880, därefter skötte generalguvernörens stab för finska militären om de finska trupperna. Staben för finländska militärdistriktet verkade under regentens och generalguvernörens kommando till 1905 då det finländska militärdistriktet införlivades med S:t Petersburgs militärdistrikt och staben drogs in.
En av Generalguvernörskansliets avdelningar som under generalguvernörens kommando förvaltade de i Finland stationerade ryska trupperna 1831–1863. Vid staben fanns också en avdelning som förvaltade den värvade finska militärens ärenden. Staben ersattes 1864 av det nygrundade finländska militärdistriktet och dess stab.
Ämbetstitel som började användas från 1880 vid Finlands statsarkiv i stället för arkivarie. Från slutet av 1917, då Statsarkivet blev en självständig institution, fick tjänstebeteckningen en ännu tydligare innebörd som det högsta ämbetet vid Statsarkivet. Då Riksarkivet grundades 1939 ändrades titeln till riksarkivarie.
Sekretariat i S:t Petersburg som omfattade Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland, kanslersämbetet och Senatens passexpedition. Tidigare hade kansliet, som ansvarade för föredragningen av finska ärenden inför kejsaren, verkat i anslutning till Kommittén för finska ärenden, som upphörde då statssekretariatet inrättades 1826. Statssekretariatet leddes av statssekreteraren som 1834 erhöll titeln ministerstatssekreterare. Statssekreteraren biträddes av en sekreteraradjoint, från 1834 kallad ministerstatssekreterareadjoint. Vid statssekretariatet verkade också kanslersämbetet vid Kungliga akademien i Åbo som 1827 bytte namn till Kejserliga Alexandersuniversitetet. Passexpeditionen gick efter 1848 under namnet Finska passexpeditionen.
Ledningen för Saima kanal. Efter 1860 lydde styrelsen under den nyinrättade Jordbruksexpeditionen i senatens ekonomiedepartement.
Under svenska tiden och autonoma tiden om civilt mål eller ärende i formen av en till Kgl. Maj:t riktad begäran, anhållan eller ansökan om stöd, hjälp eller nåd, i vissa fall också ett besvär. Motsats: kriminalmål. Registratorn vid justitiekanslersämbetet förde diarium över de till och från Kgl. Maj:t expedierade supplikmålen (supplikationsmål). Termen förekom ofta i sammansättningen kriminalie- och supplikationsmål.
De medel som uppbars av varje rote (större än 1½ jordeboksmantal) vid Österbottens regemente för befrielse från underhåll av militieboställen. Medlen gick till Militieboställskassan till 1889, därefter Allmänna militiekassan. De uppbars av regementsskrivarna till 1830, därefter av kronofogdarna.
T
Kontor underställt Ekonomiedepartementets kansli (1892–1908) med uppgift att vid behov översätta senatens in- och utgående skrivelser, vanligen från finska eller svenska till ryska, eller från ryska till finska eller svenska. Translatorskontoret ersatte translatorstjänsterna vid Kejserliga senatens allmänna kansli.
U
Magasinsfond med vilken man bestred fattighjälpen som utgick i spannmål, stadgades 1852. En undsättningsfond skulle finnas i varje socken eller fattigvårdssamhälle senast 1857. De bildades genom att hela befolkningen tillsköt minst en tiondedels tunna spannmål till fonden eller så att fondspannmålen, på beslut av sockenstämman, togs från ett befinligt magasin spannmålslager.
Nämnd i uppbådsdistrikt under Krigskommissariatet som med en krigskommissarie som ordförande ansvarade för uppbådet till den finska värnpliktsarmén 1881–1903. Uppbådsnämnden verkade under Militieexpeditionens översyn. Uppbådsnämnder upprättades också 1918. De bestod då av ordföranden och två ledamöter av kommunens styrelse (kommunalnämnd på landet och magistrat i stad), en eller två medlemmar av staben eller styrelsen för skyddskåren på orten samt kommunal- eller stadsläkare (alternativt annan läkare). I de kommuner där det saknades stab eller skyddskårsstyrelse skulle distriktsstaben utse representanter för försvarsmakten.
Inkallande till värnpliktsarmén som inrättades 1878, men sattes i bruk 1881.
Förteckning över högre myndighets beslut, särskilt en domstols beslut i högre eller högsta instans i underställda mål 1615–1979, med en kort resumé över varje beslut.
V
Kommission tillsatt 1917 i anslutning till Generalguvernörskansliet för valet av ledamöter i Viborg till den konstituerande församlingen för Ryssland.
Ö
Det officiella namnet på Överkrigsdomstolen under den tid som inspektören för lotsverket var domstolens ordförande 1816–1818 och särskilt 1837–1884. Den ombildades 1884 till Kejserliga Överkrigsdomstolen i Finland.
Parallellbenämning på Forststyrelsen, då forstförvaltningen 1863 skildes från Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet och bildade ett separat centralt ämbetsverk.
