Förvaltningshistorisk ordbok

Lista över hänvisningar


Svenska Akademiens ordbok, http://g3.spraakdata.gu.se/saob/


A

Överlåtelse av gods och räntor från kronan till enskilda personer. Under 1600-talet skilde man mellan abalienationer som inte medförde arvsrätt (förläningar) och sådana som gavs med arvsrätt (donationer).
Sedan 1700-talet föreståndarinna för en (av ett sekulariserat kloster uppkommen) försörjningsstiftelse för ogifta adliga fruntimmer.
Under 1600-talet ibland beteckning för föreståndare för ett fattighus, senare också om föreståndaren för en stiftelse som skapats när ett kloster sekulariserats.
Avsägelse eller nedläggande av ett ämbete eller värdighet, huvudsakligen avsägelse av regeringsmakt och krona, under svenska tiden drottning Kristinas tronavsägelse 1654 och Gustav IV Adolfs tronavsägelse den 10 maj 1809.
Avgångsexamen, mognadsprov som avslutar ett läroverk eller gymnasium (vanligen för annan och högre utbildning, särskilt vid ett universitet).
Läroanstalt för handikappade barn. År 1888 fanns sex abnormskolor i Finland: läroanstalterna för dövstumma i Åbo, Borgå, Kuopio och Pedersöre samt läroanstalterna för blinda i Helsingfors och Kuopio. Abnormskolorna förestods av ett skolråd. De större skolornas tjänstemän var föreståndaren och skolans första, andra och tredje lärare och så vidare. De mindre skolornas tjänstemän utgjordes endast av föreståndaren och en lärare eller lärarinna. Läsåret 1905–1906 verkade åtta dövstumskolor, tre blindskolor och en privat anstalt för andesvaga. Från 1892 fanns en förordning om att staten skulle överta undervisningen för döva och blinda. Abnormskolornas verksamhet övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen, där en inspektor över abnormskolorna var anställd.
Från och med 1700-talet och under autonoma tiden av revisionsdomstol utfärdad skriftlig handling som innehöll beslut på att ett åtal eller en brottsundersökning nedlagts. Termen användes också om utslag rörande straffeftergift i en dom som vunnit laga kraft.
Böter för uteblivande från domstol utan laglig orsak. Om absentieböter stadgades i 1734 års lag. Sedan autonoma tiden kallas de utevaroböter.
Skriftligt mottagningsbevis, kvitto, särskilt om skriftligt erkännande av att något (myndighetsbrev, postförsändelse, växel) har mottagits. Före 1800-talet kallades det vanligen recepisse, resipit.
Godkännande av en växel, räkning eller ett anbud, genom ett på dokumentet antecknat godkännande som innebar en förbindelse att inlösa eller betala densamma.
Förteckning över ett biblioteks, museums eller arkivs successivt tillkomna förvärv.
Från 1500-talet i Sverige indirekt konsumtionsskatt, som vid tillverkningen eller försäljningen lades på vissa, i regel inhemska, varor, exempelvis öl, vin, tobak, tändstickor och sötsaker. Acciserna tillföll staten eller städer. I Ryssland förekom från slutet av 1600-talet skatter på vissa viktiga konsumtionsvaror som brännvin och salt. Även i Gamla Finland uppbars accisavgifter.
Specialdomstol i anslutning till magistraten i stapelstäder. Accisrätter omnämndes 1664, organiserades efter 1672 och började inrättas från 1689. Accisrätten behandlade brott mot lanttull- och accisförfattningarna och hade jurisdiktion över stadens eget område och de närmaste marknadsplatserna. Ändring i domslutet kunde sökas av Kommerskollegium. Accisrätten bestod av en högre tulltjänsteman, tullinspektorn, som ordförande och två ledamöter från stadens magistrat. Accisrätterna avskaffades senast 1811 i och med att man slutade uppbära lilla tullen och husbehovsaccisen. Accisrätten ersattes med sjötullrätten i stapelstäderna, i övriga städer med rådstugurätten. Accisrätter fanns också i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men i praktiken var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som blev instans för ändringssökande.
Högljutt bifall, allmänt bifall, bifallsrop vid val utan omröstning. Att avgöra genom acklamation: enhälligt beslut utan omröstning.
Ge fullmakt, ofta till ett sändebud. Proceduren då ett sändebud från en sändande stat överlämnar sitt kreditivbrev till den mottagande statens statschef kallas ackreditering.
Rättegångsordning i vilken två fristående och likställda parter i civil tvist står mot varandra eller åtalsförfarande under brottmålsprocess som innebär att åklagaren driver åtalet. Domaren leder förhandlingarna och registrerar processen.
Officiellt tillägg eller bihang till tidigare fastställda beslut, författningar eller statsrättsliga fördrag, särskilt om det av ständerna 1660 gjorda tillägget till regeringsformen från 1634, vilket stärkte ständernas inflytande och slog fast att riksdagen skulle sammanträda vart tredje år.
Militär tjänstebeteckning för ung adelsman som var lägre i rang än en underofficer men högre än en vanlig soldat.
Periodiskt utkommande förteckning över levande medlemmar av landets adel.
Under 1700- och 1800-talet förekommande benämning på adlig yngling som har tjänst vid hov motsvararande en pagetjänst.
Att tillfälligt uppta någon som biträde för att fullgöra ett myndighetsuppdrag eller förordna till en tjänstemans vikarie för viss tid eller tills vidare. Adjungering förekom i kommittéer, ämbetsverk och domstolar, dock inte vid senatens justitiedepartement. Justitiedepartementets ledamöter var de enda domarämbeten som inte kunde adjungeras.
Prästvigt biträde åt en kyrkoherde. Benämningen användes ofta om en hjälppräst som förordnats på grund av kyrkoherdens sjukdom, ålderdom eller stora arbetsbörda. Adjunkten tillsattes av domkapitlet på ansökan av den berörda prästen, mot att denne betalade en av domkapitlet fastslagen lön till adjunkten. Adjunkter förekom även i församlingarna i Gamla Finland.
Arvode som utgick till biträde eller hjälpreda, särskilt det arvode som betalades till hjälppräst eller biträdande lärare av den ordinarie tjänsteinnehavaren för att han inte på grund av sjukdom, ålderdom eller arbetsbörda klarade av alla sina tjänsteåligganden.
Militär eller civilmilitär inom krigsmakten som biträdde en högre officer eller en civilmilitär i tjänsten eller en militär expedition. Adjutantens befattning reglerades i en instruktion för infanteriet 1751 och för generalstaben 1788.
Kadettkår för adelsmän som grundades i Stockholm 1748. Kåren upplöstes 1756 på grund av brist på medel för dess underhåll.
Fungera som advokat, föra annans talan inför rätta, begagna juridiska eller retoriska grepp för att genomdriva en sak.
Tjänsteman med vissa polisiära befogenheter vid en hovrätt sedan 1615, i Finland 1623. Advokatfiskalen bevakade det allmännas rätt och förde talan i besvärsmål. Under autonoma tiden var han dessutom chef för hovrättens kriminalavdelning. Under perioden 1918–1993 var han specialåklagare vid hovrätten, med ansvar för övervakningen av lagligheten i de allmänna underrätterna. Advokatfiskalsämbeten fanns också vid vissa exekutiva ämbetsverk under svenska tiden och autonomin.
Jakande, bekräftande till exempel om bevisning och beslut.
Ombud för handelshus, brandstodsbolag m.m. som ansvarade för intressebevakningen inom ett visst distrikt.
Predikant som i stad ansvarade för de gudstjänster som hölls under kvällstid (aftonsången).
Kyrkohandbok eller gudstjänstordning i bokform. Under 1800-talet kunde också en annotationsbok eller resejournal kallas agendebok.
Benämning på diplomatiskt ombud från eget eller främmande land som bevakar ett hovs, en regerings, en stats eller politisk persons intressen. Agenterna benämndes under 1800-talet efter rang såsom konsularagent, konsul och generalkonsul.
Sedan 1700-talet benämning på mellanskillnad vid utbyte av myntsorter och värdepapper. Begreppet användes också om prisskillnad mellan bättre och sämre myntsorter eller mellan klingande mynt och pappersmynt.
Tjänstebeteckning för professors biträde vid universitet. Akademiadjunkten verkade också som professorns ställföreträdare, ifall adjunkten var uppsatt på ordinarie lönestat.
Kollektiv beteckning för personal vid akademierna.
Titel för en av de aderton ledamöterna i Svenska Akademien efter 1786.
Titel på akademins (universitetets) rektor.
Benämning på en akademis styresmän, lärare och tjänstemän samt till institutionen anslagna medel. Ordet akademistat användes ännu på 1830-talet trots att akademin bytt namn till universitet.
akt
Offentlig förrättning (till exempel avslutnings-, begravnings-, depositions- , disputations-, hyllnings-, inaugurations-, installations-, inställelse-, introduktions-, invignings-, kommunions-, krönings-, promotions-, smörjelse-, val- och visitationsakt).
Inleda en aktion, inom statsförvaltningen under 1700- och 1800-talen särskilt om att å statens vägnar åtala en ämbets- eller tjänsteman för tjänstefel eller tjänsteförsummelse.
En stads tillstånd (privilegium) att bedriva sjöfart till utlandet och där utländska fartyg hade rätt att besöka hamnen. Den aktiva stapelrätten inbegrep även rätten att motta, lagra och distribuera varor för import eller export.
Tjänsteman som å ämbetets vägnar verkade som allmän åklagare vid domstol. Från och med 1918 kallades han allmän åklagare. Termen användes under svenska tiden och autonoma tiden ibland också som synonym till ombudsman, fullmäktig, advokat.
Bisyssla eller uppdrag som aktor, övergående senast 1918 i betydelsen befattning med uppdraget att väcka allmänt åtal eller brott som lyder under allmänt åtal. Motsats: defensorat.
Benämning på advokatfiskalernas arvode för kopiering av offentliga dokument, mer allmänt om uppbärande av lösen för kronoavlönad befattning eller för uppdrag som aktor.
Tjänsteman i vissa statliga eller kommunala verk. Aktuarien tog emot, registrerade och lämnade ut handlingar. Han skötte vanligen diarieföringen. Han kunde också ha arkivaliska och statistiska uppgifter. Aktuarier förekom redan på 1600-talet, men blev vanliga på 1700-talet. Aktuarietjänster fanns bl.a. i hovrätterna och i magistraterna och rådstugurätterna i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg. Sådana fanns också i senatens ekonomiedepartements justitieexpedition, i Statistiska byrån och i skol-, forst-, järnvägs-, industri- och poststyrelserna. I Ryssland fanns från 1720 till slutet av århundradet tjänsteman (rangklass 14) vid centralförvaltningen med liknande uppgifter. Även i Gamla Finland förekom aktuarietjänster.
Tjänsteman vid Kunglig Majestäts kansli vilken skulle motta och förvara handlingar och akter som kom in till kansliet samt förvara koncepten över avsända handlingar. Aktuarien förde också statistik över handlingarna.
Tjänsteman i centralt ämbetsverk som hade till uppgift att mottaga och förvara till verket inlämnade handlingar eller akter. Dessutom skulle han registrera från verket utlämnade handlingar eller akter.
Under svenska tiden epitet för vissa av Guds eller Hans (Hennes) Majestäts handlingar. I fråga om handlingar givna i kejsarens namn användes i samtida översättningar vanligen formen ”nådig” på svenska och ”armollinen” på finska.
Allra nådigaste. Epitet som har använts vid tilltal av monarker. Användes under svenska tiden om regerande konung eller drottning, i Gamla Finland och under autonoma tiden för vissa kejserliga åtgärder och handlingar bl.a. i fråga om benådningar.
Uttryck som användes i handlingar, bl.a. i samband med underskrifter, med vilka undersåtarna i Ryssland och även i Gamla Finland vände sig till kejsaren. I samtida svenskspråkiga texter användes uttrycket ”underdånig”, t.ex. ”underdånig framställning”, i finskspråkiga texter ”alamainen”, t.ex. ”alamainen esitys”.
Var och en, allmänheten: menige man.
Folk, menighet, den stora massan av befolkningen som saknade undantagsförmåner (privilegier). Med ”allmoge” avsågs ursprungligen de politiskt myndiga männen inom ett juridiskt eller kyrkligt avgränsat område som en domsaga, en lagsaga eller ett rike. Efter uppkomsten av det andliga och det världsliga frälset användes uttryck som ”menige allmogen” om de skattskyldiga samhällsklasserna i motsats till de privilegierade stånden. Ännu under senmedeltiden skilde man inte alltid mellan allmogen på landet och allmogen i städerna. Först när borgarståndet blivit etablerat avser ”allmogen” uttryckligen den skattskyldiga befolkningen på landsbygden.
Domstol som är behörig att ta upp och behandla alla mål som inte genom speciallagstiftning för specialdomstolar har avskilts från dess domsrätt, i allmänhet tvistemål, brottmål och ansökningsärenden. Benämningen avsåg under svenska tiden och autonomin i första instans häradsrätt, kämnärsrätt och rådstugurätt, i andra instans hovrätten, och i högsta instans Justitierevisionen, Konungens högsta domstol respektive Regeringskonseljens och Senatens justitiedepartement.
Farvatten där envar hade rätt att låta flottgods löst framflyta, för flottning av timmer använd eller inrättad allmän vattenväg.
Benämning på fiske i havsområde som låg utanför byalagens och hemmanens rår och som fick nyttjas av hela landets befolkning.
Direktion som övervakade kronans magasinsväsende, kronobagerierna, fältproviantmagasinen samt ansvarade för att hålla trupper och fångar med bröd.
Ordinarie posten, riksposten. Termen användes förr särskilt i fråga om det indelta postverket med posthemman och postbönder i motsats till klockarpost, kronobrevbäring, kurirpost och liknande som befordrades vid behov.
Fiske i insjöar, kronoskogars fiskevatten och vid kronoholmar som inte var kronan förbehållet. De som bodde i häradet eller socknen inom vars rår fiskeläget fanns, fick med landshövdingens tillstånd idka fiske mot en årlig avgift till kronan.
I stad en allmän, troligen personlig, pålaga från medeltiden till 1500-talet. Motsvarande pålaga kallades på landsbygden allmänningsöre.
Under 1700-talet om granskning av huvudsakligen allmänningsskogarnas tillstånd och huruvida någon hade gjort intrång på dem. I synnerhet granskades om kringboende hemmansägare olagligt anlagt torp eller uppfört backstugor och dylikt i den allmänna skogen. En förordning utfärdades den 10 december 1793.
Gammal benämning på ett slags allmän skatt, möjligen 1 öre per hushåll. Allmänningsöret erlades ”för varje näsa” (nässkatt) som offergåva och kungsskatt. Eventuellt handlar det om samma avgift som i Västgötalagen kallades allmänningsgäld. Den förekom även som biskopsskatt på kunglig förläning.
Tjänst vid Finska Hushållningssällskapet. Ploginstruktörer förekom i övrigt som lärare vid vissa lantbruksskolor eller som konsult med uppgift att erbjuda undervisning, råd och upplysning om plogkonstruktioner.
Av Poststyrelsen utfärdad stadga för reglering av förhållandet mellan postverket och allmänheten.
Möte med samtliga stifts alla präster. Ett dylikt hölls första gången 1572 i Uppsala.
Skattefri frälsejord som innehades med full ägande- och arvsrätt, särskilt benämning på ett gammalt arvegods.
Odaljord, jord som innehades med full ägande- och arvsrätt, i motsats till förlänad, arrenderad eller förpantad jord.
Skattetekniskt arealmått för åker- och ängsmark i sol- eller tegskiftad by. Tegarnas bredd uppmättes per aln och med stång av viss längd. Aln- och stångtal var också ett gammalt skattetal för beräkning av särskilt jordeboksräntan.
Av präst utfärdat intyg över nattvardsgång, i Skåne från och med 1723 synonym till flyttningsbevis.
Postanstalt som var flyttbar. De var inrättade exempelvis i en järnvägsvagn (postkupéexpedition) eller på ett fartyg.
Småskola för landsbygdens (fattiga) barn, inrättades först i Kimito 1694, något senare i Lojo och i Saltvik. Sedan 1840-talet var ”ambulatorisk skola” det officiella namnet på en flyttbar skola i vilken en och samma lärare under olika perioder av läsåret meddelade undervisning på olika stationer eller orter inom ett visst bestämt område (pastorat, socken, by). Ambulatoriska skolor gav elementarundervisning vid sidan av folkskolorna ända in på 1930-talet.
I parlamentariskt språkbruk varje ändring i ett till behandling föreliggande förslag vilket förbättrar huvudförslaget. Rättigheten att framställa amendemang ska egentligen betraktas som en särskild form för representantens rätt till initiativ och har också i vissa författningar varit betydligt inskränkt.
Beteckning på den högsta befälhavaren för en flotta, motsvarar general inom armén. Titeln togs i bruk i Sverige 1522. Under senare delen av 1500-talet kallades den högsta befälhavaren för örlogsflottan i Sverige för översteamiral och från 1602 för riksamiral. Ordet amiral kan beteckna såväl en fullvärdig amiralsgrad som lägre amiralsgrader. I den svenska flottan har förekommit generalamiral, amiralgeneral, underamiral, storamiral, överamiral, riksviceamiral, amiralgenerallöjtnant, amirallöjtnant, schoutbynacht och konteramiral. Som benämning på särskilda befattningar har även befälhavande amiral, skeppsgårdsamiral, holmamiral och varvsamiral förekommit. I Ryssland utgjorde amiral den andra rangklassen i den militära rangtabellen.
Amiralsgrad inom svenska flottan. Graden inrättades 1681 då den tilldelades Hans Wachtmeister. Graden förekom inte efter Wachtmeisters död 1714. Amiralsgeneralen var näst efter presidenten den högsta befattningshavaren i amiralitetskollegiet och rangen var likställd med fältmarskalk.
Amiralsgrad inom den svenska flottan i slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet.
Tjänstebeteckning på en apotekare som försåg flottan med läkemedel. Amiralitetsapotekaren hade Kungl. Maj:ts fullmakt på tjänsten och lön på flottans stat. Den första amiralitetsapotekaren tillsattes 1655 i Stockholm och den första i Karlskrona 1676. Till amiralitetsapotekarens uppgifter hörde bl.a. att inventera läkemedelsförråden på kronans fartyg som gick till sjöss. Fr.o.m. 1700 hade amiralitetsapotekaren ensamrätt att förse amiralitetet med läkemedel.
Tidigare benämning på amiralitetskrigsmanskassan.
Namn på amiralitetskrigsmanskassan 1642–1791.
Medel i amiralitetskrigsmanskassa.
En av fyra avdelningar inom amiralitetskammarverket. Kontoret grundades 1691 och befattade sig med flottans artilleri och ammunition.
Lagfaren ledamot av svenska amiralitetsrätten.
Kassa med vilken man underhöll amiralitetsbarnhuset och amiralitetets barnhusskola i Karlskrona.
Lägre tjänsteman i amiralitetets eller flottans tjänst.
Person som yrkesmässigt tillverkade block och svarvade trissor av trä för flottan.
Amiralitetets räkenskapsbok.
Vid amiralitetet verkande fiskal. En dylik var upptagen på amiralitetskollegiets stat 1729.
Benämning på manskapet vid svenska flottan under 1600-talet och i början av 1700-talet.
Benämning på icke-territoriella militärförsamlingar vars medlemmar bestod av soldater tillhörande flottan samt deras anhöriga. Amiralitetsförsamlingar grundades under 1600-talet i Stockholm och i Karlskrona.
Ledande tjänsteman vid Amiralitetsgeneralkommissariatet under 1700-talet.
Hospital grundat av drottning Kristina 1646 i Stockholm för sjömän.
Huvudbyggnad för amiralitetet på Skeppsholmen i Stockholm. Huset stod klart 1650. Det inrymde amiralitetets kansli och sammanträdessal samt på översta våningen segelmagasin. Efter att flottan flyttade 1680 till Karlskrona blev Amiralitetshuset ett arkiv.
Kassa instiftad 1739, ur vilken kostnaderna för inkvartering av amiralitetet bekostades. Ett amiralitetsinkvarteringskassekontor skötte utbetalningarna och redovisningen av dem.
Kontor i Amiralitetskollegiet inrättat 1739 för att övervaka, redovisa och utbetala ersättningar för inkvarteringen av amiralspersoner.
Lagfaren ledamot av amiralitetsrätten.
Ämbetsman inom Amiralitetskollegium. Amiralitetskammarråd blev ordförande för amiralitetskammarrätten från och med 1732. Över amiralitetskammarrådet stod amiralitetsråden och kollegiepresidenten. Under honom verkade amiralitetsbetjänte: sekreterare, notarie, aktuarie och kopister.
Domstol i anslutning till Amiralitetskollegium 1695–1811 som hanterade alla finansmål rörande flottans räkenskaper samt tjänsteförsummelser i anslutning till dem. Rätten bestod av amiralen som ordförande, med direktören för Amiralitetsgeneralkommissariatet som viceordförande (1721–1735) och ett antal assessorer. Som ordförande verkade amiralgeneralen men från och med 1732 ett amiralitetskammarråd.
Räkenskapsförande tjänsteman i Amiralitetskammarkontoret under 1700-talet.
Sjöofficer vid svenska flottan under 1600–1700-talet. Tolv dylika var upptagna på Amiralitetskollegiums stat 1729.
Flottans domkapitel 1644–1826, som till 1682 var detsamma som kyrkorådet i amiralitetsförsamlingen i Karlskrona som leddes (till 1864) av en högre marin representant, vanligen örlogsstationens chef. Konsistoriet ombildades 1682 under en amiralitetssuperintendent. Som medlemmar verkade fyra amiralitetspredikanter och en av kyrkoherdarna i amiralitetsförsamlingarna utanför Karlskrona, under förra delen av 1700-talet predikanten på Kungsholmens och Drottningskärs kastell. Också kyrkoherden i Tyska församlingen var en tid ledamot av amiralitetskonsistorium. Under konsistoriet sorterade skeppsgosseskolan. Målen som avgjordes av konsistoriet fick överklagas till amiralitetsrätten.
Pensionsinrättning för den svenska flottans personal, grundad 1642.
Benämning på huvudboken över ett amiralitetskrigsmanshus räkenskaper.
Svenska flottans pensionskassa bildad 1642 efter frivillig överenskommelse mellan personal som hörde till amiralitets- och sjöstaten. Kassan var indelad i två fonder: pensionsfonden och gratialfonden som utdelade gratial till änkor och omyndiga barn. Under perioden 1642–1691 hette kassan amiralitetsarmbössan. De flesta tjänstemännen och betjänterna vid amiralitetet bidrog med en fyrk på varje daler av lönen. År 1646 stiftade amiralitetskassan ett hospital i Stockholm för orkeslösa sjömän.
Kontor som skötte om utbetalningen och registreringen av pensionerade båtsmän i den svenska flottan.
Sjöofficer vid svenska flottan under 1600-, 1700- och 1800-talet.
Ansvarade för sjukvården på flottstationerna.
Predikant vid svenska sjökrigsmakten och medlem av amiralitetskonsistorium 1644–1826, också om den präst som åtminstone tidvis på 1700-talet var upptagen på hovstaten för amiralitetets behov. Av heder och värdighet stod amiralitetspredikanten näst efter de ordinarie hovpredikanterna. Efter 1793 kallades amiralitetspredikanterna vanligen amiralitetspastorer, ifall de verkade som kyrkoherdar i en av flottans församlingar. Efter 1800 fick de rätt att söka tjänst i regala pastorat. Amiralitetssuperintendenten ersattes från 1837 också med amiralitetspastor.
Person som hade ansvaret för livsmedelsförsörjningen och proviantförrådet inom flottan.
Bisittare i Amiralitetskollegium 1617–1791.
Domstol som tillkom 1644 och hade i uppdrag att handlägga mål rörande sjökrigsmakten. Dess föregångare kallades holmrätten. Amiralitetsrätten avlöstes 1717 av amiralitetsunderrätten och amiralitetsöverrätten.
Sjukhus som grundades vid örlogsstationen i Karlskrona i slutet av 1600-talet.
Under 1600-talet de till amiralitetet anslagna medlen. Från 1696 var amiralitetsstat också en sammanfattande benämning på officerare, tjänstemän och manskap vid flottan.
Ämbetsverk som 1692–1722 skötte den svenska flottans ekonomiförvalning. Kontoret bildades 1692 då ekonomiförvaltningen skildes från Amiralitetskollegium. Kontoret ställdes direkt under amiralgeneralen och leddes av överkommissarien och kamreraren. År 1715 ställdes amiralitetsstatskammarkontoret under Amiralitetskollegium och bytte 1717 namn till amiralitetskommissariatet. Amiralitetsstatskammarkontoret återupprättades 1719 men ersattes 1722 av amiralitetsgeneralkommissariatet, som hade en starkare självständig ställning än det tidigare kontoret.
Ordförande för amiralitetskonsistorium i Karlskrona och högsta ledare över de till amiralitetet hörande församlingarna, som 1644–1826 utgjorde ett speciellt stift inom svenska kyrkan. En amiralitetssuperintendent utnämndes första gången 1682 av Karl XI och skulle tillika vara kyrkoherde i Karlskrona storkyrkoförsamling. Han kallades stundom också pastor primarius. Tjänsten indrogs 1826 när konsistoriet införlivades med Lunds stift.
Första rättsinstans för sjöstridskrafterna 1717–1797, med en sammansättning som var beroende av det behandlade målet. Som ordförande verkade kommendören och som bisittare en auditör samt minst fyra militärer från både befäl och manskap.
Hög tjänsteman i sjömilitiekontoret 1791–1794 med uppgift att biträda statssekreteraren för sjöärendena i den ekonomiska och tekniska förvaltningen av svenska örlogsflottan. Amiralitetsöverkommissarien förestod ett amiralitetsöverkommissariekontor.
Sjökrigsmaktens högsta domstol 1717–1791 med Krigskollegiums president eller ett amiralitetsråd som ordförande. Amiralitetsöverrätten uppgick 1791 i Krigshovrätten.
Befälstecken på fartyg fört av amiralsperson som utövar befäl eller på vilket han själv i tjänsteärende färdas.
Benämning på amiralsämbete eller amiralsvärdighet. Amiralskap betecknade även en avdelning av örlogsflottan eller en konvoj av handelsfartyg som seglade tillsammans för att skydda sig mot sjörövare.
Flaggskepp över en flotta eller eskader där befälhavande amiral för sin flagg.
Regementsofficersbefattning som infördes i de värvade förbanden 1743 och i de indelta förbanden 1756. Befattningen avskaffades 1875.
Lägga fram ett klagomål eller en ansökan för en ämbetsman eller myndighet, vid domstol att göra en stämningsansökan i tvistemål eller brottmål.
Pålaga, skatt, kontribution; särskilt den skatt (an- och tolaga) på alla slags varor som infördes av Karl X Gustav i hans preussiska guvernement år 1657.
Till exempel skriftlig anmälan till handelsregistret.
Skriftligt påpekande om oegentligheter i en tjänstemans eller myndighets ekonomiförvaltning. Konkret: anteckning, annotation, klander.
Efter kollegiums beslut gjort meddelande om att en auskultant eller lärjunge måste förkovra sig (i ett visst ämne).
Anteckning om en elevs förseelse i en dagbok eller anmärkningsbok, i skolor använt straff innebärande klander, även i betyg gjort klander mot elevs uppförande.
Bok för lärares anmärkningar om vilka lektioner eleven försummat samt övriga förseelser. Varje elev hade en anmärkningsbok som företeddes läraren.
Penningar som tjänsteman befunnits skyldig att återbetala efter (reviderande myndighets) anmärkning av offentlig räkenskapsföring. Anmärkningsmedlen tillföll staten.
Protokoll fört av räkenskapsreviderande tjänsteman eller myndighet under svenska tiden och autonoma tiden om uppdagade brister i en viss finansförvaltning på grund av tjänstefel, -försummelse eller tjänstemans bristande kamerala kunskaper. Memorialen fördes under svenska tiden av bland andra Kammarkollegium och riksdagen, under autonoma tiden av Ekonomiedepartementets expeditioner och lantdagen.
Ärende rörande brister eller fel i en tjänstemans eller förvaltningsmyndighets finansförvaltning, också om mål rörande bristande kamerala kunskaper hos kollegiernas respektive senatens auskultanter och lärjungar.
Kronologiskt uppställda årsböcker som fördes i kloster. Annalerna sammanställdes i klostrens skrivarstugor och utgjorde ett slags stomme för en mer utvecklad historieskrivning.
I annexförsamling belägen jordegendom som efter 1694 skulle anslås till kaplanens underhåll.
Sedan 1623 benämning på pastorat som var förenat med en biskops- eller lärostol och som vanligen sköttes av en vikarie. Annexpastoraten utgjorde ett avlöningssystem för biskopar och lärare vid akademi- och gymnasiestaterna, till exempel för den äldste professorn vid Filosofiska fakulteten vid akademin i Åbo enligt akademins gamla stat (1640). Annexpastoraten var fritagna från andra pastorats utlagor så länge de innehades som annex. De infördes i jordeboken under socknens prästgård, ibland även under kolumnen för ordinarie räntan.
Skyldighet att ställa egendom i jord eller kapital till ett prästgälls eller en kyrkan närstående ämbetsinnehavares förfogande (såsom universitets- och gymnasielärare) som lön eller löneförbättring. I Finland kallades annexskyldigheten prebendeskyldighet.
Anteckningsbok, notisbok, särskilt för anteckningar av mera officiell art: räkenskapsbok, protokollsbok m.m.
Beslut om att en viss inkomst, vissa hemman eller deras avkastning skulle användas till en särskild utgift. Beslutet hade ofta formen av en myndighets skriftliga order om verkställandet av betalning. Begreppet kunde också användas om själva förrättningen då en betalning gjordes.
Anvisning av penningmedel, anvisad summa. Beviljat penningbelopp av folkrepresentation (i kommun, region, stat) till en styrelses, stiftelses eller enskild persons förfogande för bestridande av utgifter för visst ändamål. Anslagssumman kan fastställas att utgå en gång, årligen eller under en längre tid.
Skriftligt tillkännagivande av en ämbetsmyndighets beslut på offentlig plats. Underrättelsen om beslutet fästes på någon för allmänheten tillgänglig plats inom ämbetsverkets lokal (till exempel anslagstavla) eller (i fråga om domstolar) på rättens dörr. Olovligt borttagande av dylikt anslag var belagt med bötesstraff.
Uppskjuta (tills vidare), förbli öppen, oavgjord.
Stillestånd, vapenvila. Även uppehåll, uppskov eller frist i fråga om till exempel avgörande, beslut, domslut, vittnesmål eller betalning.
Tjänstemans svaromål, räkenskap eller redovisning, till exempel om att fullgöra uppbördsskyldighet vilket inkluderade kontrollen och redovisningen av denna skyldighet. Försummelse innebar ersättningsskyldighet.
Äldste underofficer vid styrmansstaten ombord på ett örlogsfartyg. Ansvarsstyrmannen hade närmaste ansvaret för fartygets navigering.
Sedan 1700-talet om att förse en handling med tidigare datum än det datum då handlingen skrevs.
Överlämna, lämna (till exempel i någon annans vård).
Allmän beteckning för meddelande, uppmaning, order av diverse slag, särskilt rörande penningtransaktion.
I Ryssland från 1797 benämning på de gods, även kallade taffelgods, från vilka inkomsterna var anslagna för det kejserliga husets underhåll. Apanagegodsen kallades före nämnda år slottsgods och deras hemman brukades av apanagebönder. Apanagegods fanns även i Gamla Finland. Dessa lydde under Apanagedepartementet och administrerades från 1808 på lokalnivå av en apanageprikas.
Den samling av det indelta manskapet som ägde rum vid kyrkornas högmässa till minnet av en apostel. Apostladagsmötena infördes av Karl XI på 1680-talet och återupplivades 1736 och 1781.
Person som har till yrke att bereda och tillhandahålla läkemedel och andra för medicinskt bruk avsedda ämnen, ofta enbart om personer som på grund av erhållet apoteksprivilegium är innehavare av ett apotek. Sedan 1688 var en examen förutsättning för apoteksprivilegium. År 1786 fastställde Collegium medicum ett reglemente för rikets apotekare. Reglementet förkastades och först 1799 fastställdes ett nytt reglemente av konungen. Apotekare är sedan 1800-talet en person som av Medicinalstyrelsen legitimerats efter att ha uppvisat intyg över godkänd apotekarexamen. Apotekarna benämndes efter verksamhetsområde såsom akademi-, amiralitets-, brunns-, distrikts-, fält-, hop-, instruktions-, lands-, landsorts-, lasaretts-, liv-, sjukhus-, stads- och överfältapotekare. Reglementet från 1799 gällde i Finland under större delen av 1800-talet. Från 1830-talet inleddes vissa reformer och förändringar. År 1897 ersattes den del av reglementet som gällde utbildningen av apotekare med en förordning av det farmaceutiska undervisnings- och examensväsendet. Då fick också ogifta kvinnor rätt att idka apoteksrörelse på samma villkor som män. Enligt apotekslagen 1928 skulle en apotekare vara finsk medborgare, åtnjuta medborgerligt förtroende, råda över sig själv och sin egendom samt vara behörig att inneha apotek.
Förmåner, införda i Stockholm 1675 och i hela landet från och med 1683, som främjar apotekaryrkets utövande (till exempel tullfrihet för medicinalier, vissa kvantiteter vin och brännvin, frihet från staden tillkommande avgifter för yrkesutövning, inkvartering m.m.).
Filial till apotek som apotekare med Medicinalstyrelsens tillstånd var berättigad att inrätta på ort som saknade apotek.
Underbefäl vid de 1889 inrättade fältlasaretten med uppgift att underställd apoteksföreståndaren delta i skötseln av lasarettets apoteksverksamhet.
Person som av Medicinalstyrelsen förordnats att förestå ett apotek då apotekaren var förhindrad att göra det.
Civil tjänsteman vid de 1889 inrättade fältlasaretten med uppgift att förestå lasarettets medicinförråd och dess apoteksinventarier.
Av regeringen beviljat tillstånd 1688–1928 att inneha ett visst apotek på viss ort. Privilegiet förutsatte apotekarexamen. Det ersattes 1928 med apoteksrättighet och 1987 med apotekstillstånd. Kungligt tillstånd att inneha apotek förekom från och med 1500-talet. Erhållandet av apoteksprivilegier reglerades 1688 och beviljades av Kgl. Maj:t, efter 1809 av senaten och 1917 av statsrådet från och med 1987 av Medicinalstyrelsen. Apoteksprivilegierna var ursprungligen reala, det vill säga innehavaren var berättigad att överlåta apoteket, stamapoteket, genom arv, försäljning eller annat laga fång. De reala apoteksprivilegierna upphörde i slutet av 1968 med undantag av Helsingfors universitetsapotek. Efter 1837 beviljade apoteksprivilegier är personella, de innehöll inte rätt att överlåtas åt enskilda, även om dispens i detta avseende länge beviljades.
Skriftlig vädjan eller besvär till högre instans om granskning av och beslut i hela sakfrågan jämte bevis- och rättsfrågor i ett mål som hade avgjorts i lägre instans. Appeller riktades 1614–1980 till hovrätten. Termen användes huvudsakligen under svenska tiden och autonoma tiden; sedermera användes termen ändringsansökan. Allmänt brukar ”appell” dock användas enbart om vad, besvär från en lägre rättsinstans till en högre domstol (appellationsdomstol, appelldomstol).
Under svenska tiden samlande benämning på den som vädjade en lägre instans beslut till högre instans, för granskning och beslut i sak-, bevis- och rättsfrågan. Under autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden kallades apellanten vanligen klagande, senare ändringssökande.
Rättsmedel som innebar att hela sak-, bevis- och rättsfrågan i ett avgörande i en lägre instans togs upp till prövning och beslut i högre instans. Appellationen förutsatte appell, ändringsansökan.
Avgift som erlades under 1700-talet i lotterispel.
Under svenska tiden och autonoma tiden om dokument som bekräftade att en ansökan om ändring av lägre instans beslut (appell) hade lämnats in till högre instans för granskning och beslut i sak-, bevis- och rättsfrågan och att den avgift som utgick för dylika appellationer hade blivit erlagd. Appellationsbevis förekom också i Gamla Finland och kallades under svenska tiden också appellationsattest.
Tillbehör, inom lantmäteriet under 1700–1800-talet om hemman underlydande lägenhet, ägolott eller område som omfattades av särskilda skiftesregler.
Mönstring för att godkänna eller kassera soldater.
Godkänna (enligt tidigare beslut), särskilt i fråga om officiellt godkännande i högre instans av en lägre instans beslut som hade hemställts till den högre instansen för prövning.
Läroanstalt avsedd att genom i synnerhet populärvetenskapliga föredragsserier ge de arbetande klasserna möjlighet att förkovra sig i allmännyttiga kunskaper.
Lag som upprättades för att i första hand skydda kroppsarbetare mot alltför ofördelaktiga arbetsförhållanden, liksom mot de ekonomiska följderna av arbetslöshet eller arbetsoförmåga.
Vid arbetskonflikt sedan senare delen av 1800-talet om tillfälle då arbetsgivarna inställer arbetet för att arbetstagarna inte går med på deras önskemål.
Under 1800-talet samlande benämning på arbetsledare, arbetsledarskapet.
Muntligt eller skriftligt avtal genom vilket en person förbinder sig att åt en annan, mot överenskommen ersättning och under vissa villkor, utföra ett visst arbete. Arbetsbetinget, även kallat entreprenad, upplöses när prestationen är slutförd.
Under autonoma tiden legitimationsbetyg för person som sökte arbete utanför sin hemkommun. Betyget utfärdades av poliskammare, magistrat, ordningsrätt eller kronolänsman. I slutet av 1800-talet användes termen också om betyg över en arbetares duglighet i ett visst arbete, vilket utfärdades av arbetsföreståndaren. Arbetsbetyget skulle innehålla uppgifter om innehavarens namn och hemort, giltighetstiden (högst ett år) och orten dit han var på väg.
Område inom vilket ett visst arbete, till exempel järnvägsbygge, utförs.
Samlande benämning på diverse (mindre) förbättringsanstalter för personer som på grund av mindre förseelser, lösdriveri eller arbetslöshet hade förordnats eller dömts till allmänt arbete för kronans räkning. Arbetshusen ersattes under autonoma tiden huvudsakligen med arbets- och korrektionsinrättningar.
Avgift som uppbars till förmån för en korrektionsanstalt för lösdrivare eller en välgörenhetsanstalt för arbetsföra, arbetslösa personer. Avgiften är belagd under 1700-talet. År 1818 fick Finlands Allmänna Stats-, Fattig- och Arbetshusfonder i uppgift att insamla avgifterna och fördela medlen.
Samlande byråkratisk beteckning för statlig anstalt som höll arbetsföra fattiga i samhällsnyttigt arbete med början från 1773. Under autonoma tiden räknades också förbättringsanstalter för lösdrivare, uppfostringsanstalter för minderåriga förbrytare och välgörenhetsanstalter för ofrivilligt arbetslösa till arbetshusinrättningarna, vilka sysselsatte internerna med samhällsnyttigt arbete.
Överenskommen ersättning för utförandet av ett bestämt arbete.
Från 1600-talet om en fattiggård eller ett fattighus i en församling, senare en kommun eller ett fattigvårdssamhälle, som samtidigt fungerade som en arbetsanstalt för lösdrivare.
Schema, ordningsstadga eller plan för arbetet på en arbetsplats eller institution.
Från 1700-talet skyldighet att utföra dagsverken och dylikt, senare även om arbetstagarens skyldighet att utföra de arbetsuppgifter som fastställts av arbetsgivaren eller i arbetsavtal.
Straff som innebar allmänt arbete, senare tvångsarbete.
Under 1800–1900-talen: skatt som beräknades enligt storleken på en yta (areal), vanligen ett jordområdes.
Hederstitel för föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet och 1800-talet i regel kloster av första och andra klassen. Ingen av klosterföreståndarna i Finland hade före 1950 denna värdighet.
Tjänsteman vid ämbetsverk eller kommun, vilken var förtrogen med byggnadskonsten och gjorde upp eller granskade ritningar till offentliga eller enskilda byggnader. Ursprungligen utövade arkitekten också tillsyn över åtskilliga av kronans hus och byggnader. Sedan slutet av 1800-talet utbildades arkitekter vid Polytekniska skolan, senare Polytekniska institutet och Tekniska högskolan.
I arkiv bevarade eller för arkiv avsedda handlingar, aktstycken och urkunder m.m.
Äldre benämning på förråd av vapen och krigsmateriel, i synnerhet artillerimaterial. Före en mer utvecklad militärförvaltning indelades rikets vapenförråd i stora och lilla arkliet.
Kollektiv beteckning för personal vid arkli.
Person som förestod ett arkli och därmed ansvarade för vården av sin militära enhets eller kronans krut-, salpeter- och svavelförråd, samt annat artilleri- och krigsmateriel. Arklimästarna lydde under Krigskollegiums fortifikationskontor och räknades 1729 till militiestatens ammunitionsbetjänte. Det fanns bl.a. krigsarklimästare och skeppsarklimästare. På 1500- och 1600-talen var en arklimästare en befälsperson inom artilleriet eller med uppsikt över artilleri- och annan krigsmateriel. Överstearklimästare var under senare hälften av 1500-talet och början av 1600-talet överbefälhavare för artilleriet, motsvarades senare av rikstygmästaren. Arklimästare blev senare lägsta underofficersgrad vid svenska flottans artilleristat. Beteckningen försvann då Finland skildes från Sverige. Motsvarande tjänst fanns också inom hovjaktvarvet.
Civilmilitär bokhållare för förråd av krigsmaterial, särskilt för artilleriet.
Sparbössa för allmosor vid kyrka eller fond för understödjande av hjälpbehövande.
Fattighus. Benämningen förekom på 1600-talet.
Person som innehar jordegendom på arrende eller förpaktare som på arrende övertagit någon del av kronans inkomster, särskilt tullinkomster, även om föreståndare vid ett järnbruk.
Borgen för arrendevillkors fullgörande.
Spannmål som erlades i arrende.
Kollektiv beteckning för personal vid vapenförråd.
Förrådsförvaltare vid en truppenhet eller militärt förband, vanligen av fanjunkares rang. Arsenalsrustmästarna räknades i militiestaterna 1729 till ammunitionsbetjänte och lydde under Krigskollegiums fortifikationskontor.
Militärjurist vid artilleriet under svenska indelningsverkets tid.
Benämning på grundenheten inom artilleriet, motsvarar ett kompani inom infanteriet.
Kollektiv beteckning för personal inom artilleriet.
Kapten upptagen på Amiralitetskollegiums stat.
Sjöofficer vid svenska flottan under 1600–1700-talet. Två dylika var upptagna på Amiralitetskollegiums stat 1729.
Civil lärare som ansvarade för högre undervisning vid artilleriet.
Under Karl XI:s tid sammanfördes alla kringspridda artilleriavdelningar och kompanier som bildat Fältartilleriregementet till ett regemente som fick namnet Artilleriregementet. Enheten delades 1794 i fyra nya regementen: Kungliga Svea artilleriregemente, Göta artilleriregemente, Wendes artilleriregemente och Kungliga finska artilleriregementet.
Sammanfattande benämning på den personal och budget som hörde till artilleriet.
Fast egendom på landet, förvärvad genom arv, i motsats till avlingejord. Under medeltiden var jord det viktigaste man ärvde och den fick inte säljas utan att först hembjudas åt släktingarna.
Till den svenska kungliga och ryska kejserliga titulaturen hörande värdighet, införd i Sverige för samtliga prinsar i Gustav Vasas successionsordning 1556. Titeln bars av hans söner. Den återinfördes vid Adolf Fredriks trontillträde 1751, förutom för kronprinsen. I Ryssland var arvfurste en titel för kronprinsen fram till 1918. Ryska arvfurstar var under autonoma tiden Nikolaj (1843–1865), Alexander (1865–1881), Nikolaj (1881–1894) och Aleksej (1904–1918).
Tronföljdsordning, successionsordning enligt överenskommelse mellan kung och ständer eller enligt lag. Begreppet infördes 1544 och användes till 1809. Det användes tidigare också för andra än kungliga i betydelsen att överlämna ärftlig förläning eller ärftligt arrende till annan. Betydelsen tronföljdsordning gällde ursprungligen på manslinjen, från och med 1590 på kvinnolinjen ifall manslinjen var utslocknad. Den äldsta svenska tronföljdsordningen är Västerås arvförening från den 13 januari 1544. Efter 1809 användes termen endast undantagsvis för de svenska lagarna angående tronföljden.
Under medeltiden till 1680-talet om ett av konungen förlänat ärftligt jordagods. Termen användes också om adelns, efter 1526 huvudsakligen rådets, ärftliga rättighet att av sina landbönder uppbära konungens andel av böterna, de så kallade konungssakörena.
Under 1600- och 1700-talet, ärftligt arrende, till exempel förpaktad tull.
I Savolax benämning på avsides liggande, före 1664 vanligen obeskattat, jordstycke som svedjades av ett enskilt hemman eller flera hemman samfällt. Arviolandet kunde ligga inom en annan sockens rågång. Det var ett slags motsvarighet till urfjäll i andra delar av Finland. Äganderätten fastställdes efter 1664 med arviobrev, varvid jordstycket också skattlades. Begreppet försvann med storskiftet.
Kungadöme vars monark erhåller kronan genom arv, inte val.
Extraordinarie tjänst, i motsats till ordinarie tjänst, med avlöning bestående av årsarvode. Tjänsterna upphörde med tjänstemannalagstiftningen 1949.
Person som genom tjänstgöring och utbildning förbereder sig för en viss tjänsteposition eller medlemskap i en viss kår.
Lagbevandrad ledamot av kollegial dömande förvaltningsmyndighet, exempelvis amiralitetsrätt, bergsrätt eller domkapitel. Under 1600-talet grundades tjänster som assessorer i de allmänna överrätterna, vid Svea hovrätt år 1616 och vid Åbo hovrätt 1627.
Beteckning eller titel för ledamot av eller bisittare i kollegialt ämbetsverk, sedan 1719 i allmänhet om ordinarie ledamot av lägre rang.
Anvisning genom vilken en person (assignant) uppmanade en annan (assignaten) att åt en tredje person (assignataren) betala en summa pengar inom en viss angiven tid. Assignationer tjänade tidvis också som betalningsmedel och motsvarade en check. De användes särskilt vid utbetalning av statstjänstemäns löner om beloppet togs från extra poster, exempelvis indrivna skatteskulder.
Ledamot av förmyndarkammare, särskilt Arvs- och förmyndarkammaren i Stockholm, inrättad 1667. Sedermera en biträdande tjänsteman, ibland anställd bara på viss tid.
Under 1800-talet om biträdande läkare, vanligen på ett allmänt sjukhus. Assistentläkarna graderades i första, andra o.s.v. assistentläkare. Assistentläkare var en benämning på Medicinalverkets tjänsteman under sjukhusstyrelsen för Allmänna sjukhuset i Helsingfors, en praktisk utbildningsanstalt för medicinestuderande vid Kejserliga Alexandersuniversitetet.
Fri rätt för medborgare att förena sig för gemensamma ändamål, förenings- och församlingsfrihet.
Försäkring, avtal om att mot erläggande av en viss premie få ut en ersättning vid möjlig förlust eller skada. Inom postverket användes termen om försäkring av värdeförsändelse till ett av avsändaren fastställt belopp som postverket måste betala ut i fall försändelsen skadades eller försvann, postassurans.
Under autonoma tiden om frihet från att behöva ta en försäkring för en värdeförsändelse, gällde framför allt tjänsteförsändelser.
Under svenska tiden och autonoma tiden om av postverket utfärdat skriftligt bevis eller kvitto på att en försäkring hade tagits ut för en värdeförsändelse, rekommenderad försändelse. Beviset kallades också assuransbrev, -sedel och -bevis. Allmänt användes begreppet om en skriftlig handling som innehöll kontrakt mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren, försäkringsbrev.
Det beskydd som en stat kan erbjuda en förföljd person på sitt territorium, vid sin ambassad eller på ett fartyg under sin flagg.
Med statsstöd verkande vårdanstalt i hemlik miljö för föräldralösa och senare även vantartiga barn. Anstalterna började inrättas under efter ofärdsåren på 1860-talet. Vårdanstalterna förestods av Föreningen för värnlösa barns uppfostran tills föreningen lades ned 1904 och asylerna övergick i statlig ägo. De kunde också ha egennamnet uppfostringsanstalt eller hem för värnlösa flickor eller pojkar.
De lagar och förordningar som ger skydd mot häktning eller förföljelse av flyktingar. Begreppet används också om en flyktings rätt till dylikt beskydd.
Titel på tjänsteman av lägre grad vid en beskickning. Attaché används i det självständiga Finland från 1918 som titel på tjänstemän vid beskickningar eller konsulat i värdländer, eller vid Utrikesministeriet. I början sände man i synnerhet ut militärattachéer, som oftast är en officer med uppgift att följa med värdlandets militära förhållanden och möjligen stödja de bilaterala relationerna mellan ländernas försvarsmakter.
Av myndighet utfärdat skriftligt intyg om autenticitet, riktighet, behörighet, befogenhet och dylikt.
Om att skriftligen intyga till exempel ett visst dokuments riktighet eller storleken på ett ersättningsbelopp.
Att lyssna eller få tillfälle att bli hörd; att under särskilda formaliteter få företräde hos furstar eller andra högt uppsatta personer. Sedan 1537 används termen i Sverige om att bli emottagen av regenten. Termen avser även det tillfälle då fursten eller dylikt tar emot, en mottagning.
Lagfaren tjänsteman vid krigsmakten sedan 1651 och sakkunnig ledamot av krigsrätt i första instans från cirka 1680-talet. Auditören hade vanligen till uppgift att sammankalla parter och föra protokoll. Benämningen användes också om åklagare vid krigsrätt stadgad 1877 och under perioden 1919–1922. Under svenska tiden var auditör tidvis också en tjänstebeteckning för advokaternas chef vid hovrätt.
Tillökning på, påökning, fyllnad eller hjälp i lön, avkastning eller skatter. Termen förekom inom det civila indelningsverket om lönetillskott, -tillägg, -bidrag, inom militära indelningsverket om hjälp- eller tillskottshemman vars kronoskatter 1680–1886 var anslagna till hjälp åt ett rusthåll.
Bonde som innehade och brukade augmentshemman.
Hemman vars kronoskatter 1680–1886 var anslagna till hjälp åt ett rusthåll, vars egna skatter var lägre än de faktiska kostnaderna för underhåll av häst, ryttare och mundering. Augmenten avskaffades 1886, då rusthållsräntorna indrogs till kronan. De blev därefter vanliga skatte- eller kronohemman.
Skatteköp av kronans augmentshemman.
Form av försäljning och köp under anbudstävlan mellan närvarande spekulanter där den som erbjuder högst får köpa varan, egendomen eller rättigheten. Begreppet används även om själva förrättningen. Auktion tillgreps bl.a. då exempelvis egendom eller rättighet som (på grund av brottslighet) förverkats till kronan såldes för att kunna fördelas mellan kronan och angivaren, efter 1817 kronan, angivaren och tullkammaren.
Tjänsteman som ledde verksamheten vid auktionskammaren i större städer. År 1897 var den rådman som stod i tur auktionsdirektör i Helsingfors. En auktionsdirektör fanns också i Åbo, Björneborg och Vasa.
Stadskommunal inrättning från 1600-talet till 1898 som hade ensamrätt i stad att föranstalta offentliga auktioner på lös och fast egendom. Senare blev auktionskammare också en benämning på privat auktionsinrättning. I Stockholm kallades den Auktions- och addresskammaren, grundad 1674.
Av stad anställd auktionsutropare vid en auktionskammare.
Tjänsteman, eller särskilt förordnad person, vid auktionskammare. Auktionsnotarien förde protokoll vid auktioner.
Den del av försäljningspriset som auktionskammaren sedan 1674 och 1680 uppbar vid auktion. Auktionsprovisionen varierade beroende på om auktionen gällde fast egendom, andelar i skepp eller olika varor.
Författare, företrädare i en rättighet (till exempel upphovsman, sagesman) eller skyldighet (fångesman, hemulsman).
Sedan 1700-talet benämning på bemyndigande, befullmäktigande, stadsfästande, bekräftelse. I fråga om tjänstemän: approbation.
Titel på person som av centralhandelskammare beviljats rätt att yrkesmässigt utföra krävande räkenskaps- och förvaltningsrevision.
Sedan 1600-talet om ett biträde som för sin utbildning var inskriven vid ett ämbetsverk utan lön och som fick åhöra verkets förhandlingar men inte delta i besluten. ”Auskultant” var också en officiell titel för juridiskt utbildade extraordinarie tjänstemän vid hovrätt sedan 1696. Lantmätares biträde som avlagt lantmätarexamen betecknades från 1780 auskultant. Beteckningen förekom från 1788 i Gamla Finland vid Finländska revisionskommissionen. Sedermera har den endast använts om häradshövding- eller lärarkandidat som för sin praktiska utbildning lyssnar till rättegångar respektive lektioner. Särskilt nyblivna jurister skaffade sig under 1600- och 1700-talet yrkeskunskap genom att auskultera några år. Auskultantväsendet fyllde, vid sidan av internutbildningen av särskilt kamerala tjänstemän, behovet av rekrytering av tjänsteinnehavare. Antalet tjänstemän i kollegierna var fastställt i 1696 års stat, men en viss expansion av den centrala förvaltningen tilläts under 1700-talet. Auskultanterna hade rätt att delta i vissa arbeten och att komma i åtanke vid förordnanden och befordringar till fast tjänst.
Rätt att själv stifta sina lagar, självstyrelse (i Finland 1809–1917).
Under 1800-talet om att förse (till exempel en växel) med aval, teckna borgen.
Under 1800-talet om vinst, behållning, penningförskott, konto.
Avgift som efter 1689 utgick av dem som hade befordrats till eller erhållit en högre tjänst eller blivit upphöjda i adlig värdighet. Avancementspenningarna gick till Krigsmanshusfonden.
Om bataljon eller truppenhet avskild från annan eller uppdelad i till exempel rotar. Begreppet användes också om egendomslott som avskilts från stamjord.
I adelsprivilegierna från 1553, adelsmans (ut)gård som inte beboddes och brukades av ägaren själv utan av en fogde i hans ställe, eller en adelsmans ladugård där någon bedrev boskapsavel åt ägaren. Avelsgårdarna kunde på ansökan beviljas samma skattefriheter som sätesgården hade.
Skriva, göra upp.
Under 1600–1800-talet i bokföringen om att avskriva som ogiltig, efterskänkt eller betald. Inom militären innebär termen att avlägsna någon ur rullan utan att personen i fråga formellt anhållit om eller blivit beviljad avsked, inom domstolsväsendet om nedlagt, avdömt eller uteslutet mål som inte längre ska behandlas. Verbet används även om att ta bort någon från tjänsteförslagsrum.
Visst belopp av pengar eller varor som betalas för att inneha eller bruka jord, eller för att få del av någon förmån eller rättighet.
Sedan 1500-talet benämning på viss avgift (i spannmål eller annan lämplig naturaprodukt, kallad räntepersedel), som utgick från osjälvständig jordlägenhet till jordägaren eller innehavaren av den lägenhet från vilken jorden blivit avsöndrad. Från 1700-talet användes begreppet också om årlig avgift i pengar (eller varor) för avkastningen eller som ränta av fast egendom eller kapital (till exempel arrendeavgift, avrad).
Samlande beteckning för beslut, dom eller utslag.
Under 1500-talet till början av 1800-talet benämning på överenskommelse, uppgörelse, avtal, beslut och kontrakt.
Under 1200–1800-talet om underhandling, överläggning eller förhandling som föregår ett avtal.
Sedan 1600-talet om skrift som på vetenskapligt sätt utreder ett vanligen mera begränsat ämne, dissertation; ursprungligen också om mindre skrifter än en akademisk.
Kameralt begrepp som innebar att ett hemman fick bli utan åbo för att införlivas med ett annat hemman, som då övertog dess utskylder och besvär.
Vräkning av en åbo från hans hemman. Avhysning var en av kronans rättigheter som inskränkte skatte- och kronoböndernas dispositionsrätt över fastigheter.
Under 1500- till början av 1800-talet, att genom vräkning låta hemman stå utan åbo och byggnader och att förlägga det under annat hemman, som svarade för dess räntor och skattebesvär. Hemmanet upphörde att verka som separat brukningsdel, men kvarstod som skatteenhet. Skattskyldigheten förlades på det hemman med vilket den avhysta marken införlivades.
Hemman utan byggnader som lagts i sambruk med en annan enhet (hemman, stad eller säteri) vilken stod för de därifrån utgående skatterna. Termen användes också om rå- och rörshemman som på motsvarande sätt lades under sätesgård. Det avhysta hemmanet upphörde som egen brukningsdel, men var fortfarande skyldigt att erlägga de utskylder och besvär som tidigare utgått därifrån.
Från 1500-talet till 1800-talet om att (vanligen mer eller mindre olagligen) lämna något ifrån sig, föryttra, skänka bort, avstå äganderätt till exempelvis anförtrott gods, kronogods och arvegods.
Följebrev som meddelade att uppdraget var utfört och annat som behövde meddelas.
Från 1658 mått för gradering av hemmans jord och skattebärförmåga, enligt avkastningen på utsädet. Att avkasta andra kornet betecknade fördubbling av utsädet, tredje kornet tredubbling och så vidare. Enligt skattläggningsmetoden för Österbotten 1749 avkastade första gradens jord (svartmylla) sjätte kornet. Under autonoma tiden kallades detta gradering och/eller klassifikation.
Benämning på avkastning eller inkomst under svenska tiden och autonoma tiden.
Avskrivning eller efterskänkning av skatter eller avgifter på grund av olika orsaker som exempelvis frihet, förläning, tjänst eller ödeläggelse. Avkortningarna ingick i räkenskaperna som avskrivningar. De kunde vara ordinarie eller extraordinarie.
Förteckning som årligen upprättades över de medel som skulle debiteras vid uppbörden, men som av olika lagliga skäl inte hade kunnat indrivas av den skattskyldige, och således kom att avskrivas i räkenskaperna. Separata avkortningslängder började förekomma på 1560-talet. I Finland behövde separata avkortningslängder inte mera åtfölja landsboken efter 1791 och 1795.
Kungörelse, på ett officiellt eller rättsgiltigt sätt underrätta eller notifiera (någon om något), göra (något) allmänt känt, låta (något) komma till allmän kännedom, göra kunnig, tillkännagiva, offentliggöra. Termen förekom i slutet av 1600-talet.
Jordäga som innehavaren själv hade odlat upp eller köpt. Det kunde också vara fråga om jord som överlåtits som gåva eller genom giftorätt eller jord som någon hade bytt till sig utan att använda arvejord som betalning. Denna jord kunde innehavaren i princip själv bestämma över, till skillnad från arvejord som inte fick säljas eller överlåtas utan släktens tillstånd.
Befria från skatt.
Spannmål som gavs som lön eller som en del av lön.
En myndighets beräkning av de löneförmåner som tillkom varje löntagare vid ett ämbetsverk, reglemente eller motsvarande.
De husesyner som sedan svenska tiden förrättades av synenämnd när en boställsinnehavare tillträdde ett boställe eller lämnade det efter avslutad tjänstgöring. Av- och tillträdessyn förrättades efter 1922 endast på prästboställena (av en boställsnämnd).
Ursprungligen och främst om en årlig avgift som betalades i natura till jordägaren av den som brukade marken. Under 1600- och 1700-talen användes termen också om arrende för bergs- eller vattenverk, eller andel i avkastningen från fast egendom.
Benämning på jord som låg utanför by eller hemman och som innehades mot särskild avrad till kronan. Avradsland förekom huvudsakligen i Sverige (i Jämtland och Härjedalen).
Från medeltiden till 1800-talet om årlig avgift som utgick i spannmål från fast egendom (eller bergverk) till egendomens ägare eller ränteägaren (till exempel kronan eller någon annan). Avgiften ingick i jordeboksräntan och landtågsgärden.
Inom räkenskapsföring, bok som innehåller uppgifter om transaktioner, inom reskontra: hjälpbok som består av en inbunden bok eller av lösa blad och innehåller enskilda konton för varje debitor (gäldenär) och kreditor (borgenär).
Med lagliga råmärken utmärka och avskilja ett område från en tidigare helhet (till exempel ett hemmans mark från en bys allmänning eller kronoallmänning från skifteslags marker).
Term använd vid jordskiftet (1757–cirka 1870) om jord som inte var uppodlad eller oduglig för jordbruk (till exempel skogsmark eller kärrmark) och som avskildes före skiftet till allmän landsväg och uppfartsväg till åkrar, ängar, kyrkan och kvarnen.
Under 1600- och 1700-talet om öppet brev varmed en tjänstemans avsked från kronans eller publik tjänst meddelades, sedan 1800-talet om enskilt brev varmed en tjänsteman anhåller om avsked från tjänsten.
Skriftligt betyg om erhållet avsked till en soldat i den indelta armén, även benämning på ett avskedsbetyg varmed tjänstefolk beviljades avsked.
Anteckning i räkenskap eller förteckning om att en skattepost utgår från den plats där den tidigare varit uppförd.
I äldre tider om att från räkning eller bokföring ta bort sådan skatt eller skuld som inte kan indrivas. I modern tid är avskrivning en redovisningsterm som innebär att man i bokföringen redovisar kostnaden för anläggningstillgångars värdeminskning och således redovisar tillgångarnas verkliga värde.
Inom bankväsendet från och med 1657 benämning på depositionskonto.
I äldre tider: skriftligt bevis på avskrivning av skatt, skuld och dylikt. Sedan 1657 användes begreppet också om bevis på att pengar hade lyfts från ett konto i en bank.
Årlig avgift, uträknades från spannmål eller andra räntepersedlar som t.ex. tjära. Också utifrån avkastning av fast egendom eller kapital.
Avsättning från högt ämbete.
Slut- eller förhandsgranskning av löneförmån, särskilt om fast egendom innan den av- eller tillträddes: boställe, åker, äng. Även vid syneförrättning avhända, frånkänna någon något.
Avskedsansökan.
Inspektion i samband med att ett arrende- eller boställskontrakt avslutades.
(Om bränneri och destiIleringsverk) den totala mängd brännvin som en stad fick tillverka, efter att allmän och fri rätt till brännvinsbränning återinförts år 1800.
Tjänstebeteckning för lantmätare som från 1683 hade i uppdrag att slutgiltigt fastställa gränsen mellan kronans marker och en nybyggares marker.

B

Kommission som tillsattes i länen på 1720-talet för att biträda länets lantränteri och landskontor för att åtgärda bristerna i skatteuppbörden efter stora nordiska kriget.
Kommission som under 1700-talet behandlade kronofogdarnas oegentligheter i balansmål. Utredningen medförde restrannsakningar i häradet då den berörda fogden skriftligen skulle förklara skillnaden mellan den av honom indrivna och beräknade uppbörden. Resultatet jämfördes med landskontorets balansräkning varvid landshövdingen gav sitt utslag. Befanns tjänstemannen ha begått tjänstefel rannsakades saken vid allmän domstol. Hemställdes Kgl. Maj:ts prövning och stadfästelse, samt insändes till senatens ekonomiedepartement.
Konto i bokföringen som visar en organisations tillgångar och skulder.
Om ärende som rör balansräkning eller om mål mot redovisningsskyldig tjänsteman.
Uppställning av en organisations tillgångar och skulder vid ett givet tillfälle.
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Avdelningen leddes av en bandirektör och hade i uppgift att bevaka banorna och deras telegrafledningar, samt att uppföra nya byggnader och anläggningar. Från 1905 förekom en banbyrå vid avdelningen och mellan 1922 och 1932 var banavdelningen uppdelad i en konstruktiv banavdelning och en allmän banavdelning.
Anvisning till betalning av en fordran, som har karaktär av papperspengar, sedan 1657 benämning på av bank utfärdad assignation. Bl.a. poduschnieavgiften skulle erläggas som banco assignation efter 1800.
Ledningen för en bankinrättning. Benämningen användes särskilt om direktionen för Finlands Bank.
Chef för bancofullmäktiges expedition. Bancofullmäktige var ständernas förtroendemän som fått ledningen av riksbankens verksamhet sig anförtrodd.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens banavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Till bandirektörens huvudsakliga uppgifter hörde att se till att banorna och Statsjärnvägarnas byggnader befann sig i behörigt skick.
Ämbetsman av andra graden, en av de så kallade överofficianterna, inom det svenska kungliga ordensväsendet. I allmän betydelse föregångsman, förfäktare, förkämpe eller ledare, märkesman.
Ingenjör vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning med uppgift att bevaka järnvägsbanan och dess underhåll. En baningenjör av första eller andra klass förestod från 1922 de regionala bansektionerna.
Tjänsteman, tidvis vid Kammarkollegium sedan mitten av 1600-talet, vid Stockholms banko 1661–1666 och Riksens ständers bank från 1667. Bankkommissarien verkställde bankfullmäktiges beslut och höll uppsikt över myntpräglingen. Sådana tjänstemän fanns vid Kammarkollegium särskilt under den tid då myntpräglingen var utarrenderad. Bankkommissarie blev sedermera en tjänstebeteckning för avdelningscheferna vid Finlands Bank (grundad 1840).
Under svenska tiden av regenten beviljat handelsprivilegium eller verksamhetsmonopol. Privilegiet utfärdades 1657 åt Växelbanken, under 1700-talet åt Ostindiska kompaniet. Sedan självständighetstiden ett av statsmakten meddelat berättigande att utöva viss ekonomisk verksamhet, som dessförutan inte skulle vara tillåten.
Benämning på ryttare utrustad med karbin, förekom i Sverige möjligen under de första åren av Gustav II Adolfs regeringsperiod.
Benämning på person som skötte läkarvården inom armén före uppkomsten av en mer professionell fältläkarkår. Det förekom såväl kompanibarberare som regementsbarberare. Genom ett reglemente från 1571 ålades barberarna att i händelse av krig skaffa armén och flottan ett behövligt antal fältskärer. Under 1600-talet fick barberarämbetet ett första reglemente i ett försök att höja nivån på läkarvården inom armén.
En av de tolagsavgifter som uppbars av fartyg (efter hela lästetal) som anlöpte Helsingfors, Lovisa, Gamlakarleby, Viborg och Fredrikshamn. Avgiften varierade mellan städerna. I Fredrikshamn upptogs barlastpenningar, oberoende av om fartyget intog barlast. Avgiften var för utländska fartyg var dubbelt större än för finska och ryska fartyg. I Lovisa uppbars avgiften enbart av utländska fartyg. I Helsingfors var avgiften lika stor för samtliga fartyg. I Gamlakarleby betalades en större avgift vid lossning än vid lastning. Där skulle också hamnfogden få en viss summa och beroende på lastens storlek skulle det betalas för ett visst antal skottkärror.
Kollektiv beteckning för personal vid barnhus.
Föreståndare på barnhus. Barnhusmästare (1600-tal) var en äldre beteckning än barnhusföreståndare (1700-tal, 1800-tal).
Kyrkotionde som anslogs åt stora barnhuset i Stockholm när det inrättades 1637.
Av utbildad barnmorska avlagd ämbetsed. Eden infördes 1777 och avlades till och med 1860 i stad inför stadsläkaren, på landsbygden inför provinsialläkaren då barnmorskan antogs i tjänst, från och med 1860 vid Collegium medicum efter godkänt barnmorskeförhör som legitimerade henne att via Medicinalverket söka tjänst i barnmorskeyrket.
Domare i en krigsrätt, stationerad vid en bataljon.
Chef för större militär avdelning, som i strid opererar som en taktisk enhet (bataljon). Titeln användes ursprungligen för befälhavare för fotfolk men från senare delen av 1700-talet även för befälhavare för kavalleri- och flottbataljon. Bataljonskommendören är av majors- eller generalsrang.
Militär tjänsteman av underofficers rang under svenska tiden. Bataljonskommissarien ansvarade för ett truppförbands beklädnad, förplägning och allmänna hushållning i fält. Titeln förekom även under den autonoma tiden.
Militär befälsperson som ansvarade för underhållstjänsten inom en bataljon.
Under svenska tiden en präst i predikoämbete vid armé- eller flottbataljon, enligt ecklesiastikstaterna 1729 huvudsakligen vid infanteriet. Under autonoma tiden var bataljonspredikant en mer allmän tjänstebeteckning för krigspräst vid den finska militärens värvade och indelta regementen samt bataljoner. Bataljonspredikanten innehade vanligen löjtnantsgrad och var underställd regementspastorn.
Militär titel på artillerist till sjöss av underofficers grad, som övervakade ordningen och renligheten inom ett batteri ombord.
Överenskommelse, avtal, förbund, allians, under 1700-talet även om skuldförbindelse.
Under 1500-talet och i 1734 års lag: ämbete, tjänst, befattning, särskilt om konungens befallningshavande eller fogden. Begreppet användes också det område som lydde under dylik befallningshavande (fögderi).
Ursprungligen kungligt ombud, god man, övergående i allmän benämning på chef för militär enhet. I Finland under svenska tiden och autonoma tiden också länsman. Begreppet användes om konungens fogde över ett visst område (fogati) som samtidigt var kommendant på kronans slott i området. I några svenska landskap var det också en benämning på kronofogden. Benämningen befallningsman användes under stora ofreden som parallell benämning för fogdar som tillsattes av den ryska ockupationsförvaltningen.
Militär som innehar kommando över större enhet, fartyg eller fästning.
Årligen sammankallad övning för underofficerare och officerare vid den svenska indelta armén. Under befälsmötet, som arrangerades från och med 1781, genomgicks reglementen och utfördes befälsövningar.
På obestämd tid, tills vidare. Uttrycket förekom sedan 1548 i kameralspråk om till exempel förläningar, i juridisk process- och straffterminologi om till exempel insättning på bekännelse, och i administrativt språkbruk om bl.a. tjänster som tillsattes tills vidare.
Av Kgl. Maj:t efter 1696 på viss tid till kyrkoherde eller annat prästerligt ämbete beviljad rätt att undantagsvis uppbära en del av kronotiondespannmålen som löneförmån. Förläningsspannmålen var en form av stödfinansiering till fattiga pastorat eller pastorat, som var alltför stora eller för krävande för det ordinarie prästerskapet att sköta. Dylika lediga pastorat eller prästerliga ämbeten skulle från 1790, under autonoma tiden 1837, anmälas till regenten av landshövdingen/guvernören för att avgöra huruvida förläningsspannmålen skulle indras till kronan eller användas för efterträdarens avlöning. Konsistoriet hade rätt att yrka på spannmålens bibehållande under förutsättning att det kunde bevisa behovet. Det förutsatte uppgifter om prästgårdens årliga avkastning och andra löneförmåner (tertialen, smör- och kvicktionde samt inkomsterna från begravningar; dop och vigslar samt kyrkogång m.m.). Uppgifterna skulle sändas till senatens ekonomiedepartement.
Benämning på nettoavkastning, nettoinkomst under svenska tiden och autonoma tiden.
Tunnbindare.
Deportation från hemlandet eller hemorten.
Hemman som var anslagna till underhåll åt fattiga, välförtjänta, otjänstbara officerare (vid indelta regementen), för vilka underhåll inte kunde beredas från krigsmanshuset.
Understöd som utbetalades till tjänsteman utan pensionsrätt eller som (av någon orsak) avgick från sin befattning innan han hade uppnått pensionsåldern.
Förmån, benämning på till välgörande ändamål, allmännyttig inrättning (kyrkor, akademier, gymnasier, skolor och hospital) eller enskild person (såsom välgärning) anslagen inkomst, förläning m.m.
Medel för att undanröja alla eller vissa menliga följder av en i lagen straffbelagd handling, vanligen ett eftergivande eller mildrande av ett straff som vunnit laga kraft. Från 1719 användes begreppet också om rätten att upphöja till adligt stånd. Benådningsrätt tillkom den svenska monarken efter 1615, den ryska monarken i Gamla Finland (1723–1809) och under autonoma tiden till 1917, under svenska tiden 1727–1772 i viss mån också ständerna. Sedan 1918 har republikens president benådningsrätt.
Sammanfattningen av de civila och militära tjänstemän som hade beviljats tjänstepension utan att de uppfyllde gängse pensionskriterier.
Föregångare till Bergskollegium 1630–1649 som först och främst skulle övervaka kronans bergsbruk, dra försorg om att sådana gruvor som bearbetas utan bergsfästen och pelare skulle stärkas, samt att ingenting bröts eller bearbetades utan ämbetsverkets vetskap. Enligt en fullmakt 26 februari 1630 skulle generalbergsamtet ha inseende över alla kronans dåvarande och kommande bruk. Fullmakten blev i praktiken en interimsförordning och avsikten var att få ett närmare samband mellan bergslagrens föreståndare. År 1634 väcktes ett förslag att en särskild bergsöverste, vald bland riksråden, skulle ingå. I februari 1637 gavs en ny fullmakt för generalbergsamtet och dess tjänstemän. Ordförande hade titeln Gouverneur. Dessutom ingick fyra assessorer. Med dem adjungerades då en bergskamrerare, riksguardianen, en bergsskrivare, generalkonstmästaren samt en visitateur eller markscheider. Samtidigt utgavs ett memorial med generalbergsamtets skyldigheter och arbeten. Proberkammaren skulle också stå under Bergsamtets uppsikt. Bergsamtet upptog och avdömde rättegångar som angick bergverken. Varje nyår skulle Bergsamtet till drottningen inlämna en skriftlig redogörelse för alla kronans bergsbruk med deras villkor och lägenheter. I Stockholm skulle det ständigt finnas en generalbergsbok med anteckningar om alla bergverksförhållanden.
Ledamot av Bergskollegium, underställd presidenten och i rang efter 1713 under bergsråden. Bergsassessorn skulle från 1720 vara sakkunnig i gruvdrift och annan bergshantering, med från mitten av 1700-talet avlagd bergsexamen. Efter 1770-talet skulle bergsassessorerna vara adliga, varvid kompetenskravet luckrades upp.
Kollektiv beteckning för alla tjänstemän i bergsstaten, ursprungligen såväl högre som lägre, senare endast om lägre tjänsteman på stat.
Lägre tjänsteman i bergsstaten under Bergskollegium och som verkade under bergsmästaren.
Stadga för (viss) bergslag eller (visst) bergverk.
Riksdagsutskott under frihetstiden åren 1723–1772. Bergsdeputationen behandlade ärenden rörande bergsverk och bergslag.
Ämbetsexamen för bergsmän, inrättad 1750 och stadfäst 1828. Bergsexamen avlades vid universitet, senare teknisk högskola, och gav behörighet till tjänst vid Bergskollegium eller i en under Bergskollegium lydande gruva. I Finland omfattade bergsexamen (enligt förordning från den 10 december 1828) juridiskt skrivprov samt prövning i fysik, mineralogi, kemi och metallurgi, matematik, bergslagfarenhet och dess process samt juridisk encyklopedi och civilrättens grundbegrepp. Examen avläggs ytterst sällan.
Bergslagens polismyndighet.
Gruvförman för vissa bergslager, i synnerhet i Sala silvergruva och Falu koppargruva. Tidigare användes bergshauptman även om viss ledamot i bergsamtet.
Tjänsteman inom bergsväsendet 1739–1858 som hade i uppdrag att efterforska och undersöka nya malmfyndigheter.
Korporation för privilegierat bergsbruk inom en ort med bergsbruk som huvudnäring. Begreppet användes huvudsakligen om Stora Kopparbergs bergslag som bestod av Falun, Avesta bruk och ett antal socknar. Kollektivt: alla områden med malmgruvor.
(I vissa bergslag) tjänsteman med uppgift att tillse gruvdriften och bevaka kronans rätt.
Från 1690-talet tjänsteman i bergsstaten, vilken ansvarade för att bygga och underhålla mekaniska inrättningar vid bergsbruk. Beteckningen bergsmekanikus användes även om person som arbetade med eller förstod sig på dylika inrättningar. På 1800-talet ändrades beteckningen till bergsingenjör.
Ledamot av nämnd i bergsting, bisittare i bergstingsnämnd.
Tekniskt bildad person som undersökte malmer och metaller. Bergsproberare förekom i finska bergsstaten 1855–1918, även som tjänsteman vid Myntverket med beteckningen mynt- och bergsproberare.
Ämbetstitel för ledamot av Bergskollegium efter 1713, av högre rang än en fackkunnig bergsassessor, i Finland sedan autonoma tiden titel utan motsvarande ämbete som förlänas åt en mansperson med förtjänster inom bergshanteringen, senare också inom industrin eller industriförvaltningen.
Sammanfattning av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom bergsväsendet, även om budgeten för bergsförvaltningen och dess inrättningar.
Centralt ämbetsverk som grundades 1821 för att ersätta svenska tidens Bergskollegium, som förestod bergsbruket i riket, där Finland hade utgjort ett bergslag eller bergmästardistrikt. Bergsstyrelsen leddes av en intendent, vars ämbete var inrättat i ett bergsintendenturkontor som lydde under senatens finansexpedition. Intendenten biträddes av bergmästare, övermasmästare, bergsproberare och bergsingenjörer. Bergsstyrelsen drogs in 1884, då ämbetsverkets ärenden överfördes på den nygrundade Industristyrelsen.
Judiciell och administrativ tillsyningsmyndighet under Bergskollegium i ett bergslag, med samma kompetens som häradsrätterna. Bergstinget bestod av bergmästaren, bergsfogden och geschvorner, samt de tolv äldsta bergsmännen och bergslagens sexmän. Bergstinget dömde i civil- och brottmål, i mål rörande bergshanteringen och de till bruken upplåtna kronoskogarna. Det sammanfördes 1756 med gruv- och hammartingen. Bergsting fanns bara i Bergslagen. Domsrätten överfördes delvis på häradsrätterna 1828 och avskaffades helt 1852.
Benämning på skatt inom bergslag, huvudsakligen in natura, som gick till bergsmästarens och hans tjänares underhåll när bergstinget sammanträdde. Bergstingsgästningen bars upp av bruken för varje härd, knip- och bleckhammare samt masugn.
Skatt som cirka 1719–1809 utgick i reda pengar för varje härd, knip- och bleckhammare samt masugn för att underhålla bergsmästaren och hans tjänare när bergstinget sammanträdde.
Vid kungliga stallstaten anställd person med huvudsaklig uppgift att rida in hästar.
Lantegendom som tillhörde kronan och var skyldig att ställa upp en soldat, ryttare eller båtsman. Oftast var det fråga om om ett säteri som tillfallit kronan genom till exempel reduktion.
Säteri där innehavaren kunde behålla säteriförmånerna mot rusthållsskyldighet. De berustade säterierna var vanligen gårdar som innehafts av adeln, men som kronan övertagit i samband med reduktionen. De uppstod i samband med att det yngre indelningsverket genomfördes efter 1682. Benämningen kvarstod i Finland under autonoma tiden, trots att den indelta armén upplöstes tills vidare 1810. Benämningen försvann 1864.
Person som utför olika typer av inspektioner, till exempel av ankommet gods eller av hushållningen av medel i magasin eller fängelser.
Förteckning på granskningar av rekryter, hästar eller dylikt som verkställdes vid ett uppbådstillfälle.
Vid tygstaten anställd civilmilitär tjänsteman som lydde under tygmästaren och biträdde förrådsofficeren. Besiktningsrustmästaren hade ansvar för gevärsverkstäderna och tillverkningen av ammunition.
Skriftlig handling som bekräftade åboskapet på ett kronohemman. Besittningsbrevet utfärdades av landshövdingen och fastställdes under svenska tiden av Kammarkollegium. Det gav åbon och särskilt nybyggare en nära nog ärftlig besittningsrätt.
Kronohemman till vilket åbon (bonden) erhållit evärdelig besittningsrätt (nyttjanderätt) för sig och sina efterkommande. Alla som brukade kronohemman fick denna rätt 1789 varvid denna kategori av kronohemman upphörde.
Arrendeavgift som jordägare uppbär av åbo m.m. för besittning av hemman.
Rätt att inneha något, ofta en jordegendom, och de rättsliga förmåner som denna rätt medför. Besittningsrätt är inte detsamma som äganderätt. Begreppet förekom som ständig besittningsrätt och som obeständig besittningsrätt. Det förra innebar att besittningsrätten i tid gällde både personen själv och hans arvingar, det senare innebar att besittningsrätten var tillfällig.
Lägga skatt på, eller ta skatt av, någon eller något.
Myndighets rätt att lägga skatt på varor och tjänster. Myndigheten har rätt att besluta hur den ska samla in de inkomster som behövs för att täcka behoven inom myndighetens förvaltningsområde.
Betyg, skriftligt intyg, pass. I militära sammanhang uppgifter om en truppstyrkas storlek och sammansättning (samlings-, styrke-, dag-, vecko- och månadsbesked).
En suverän stats diplomatiska representation hos en annan suverän stat. Även en benämning på den lokal där permanenta sändebud har sin ämbetsverksamhet. Ambassad och legation är beskickningar. Vid Wienkongressen 1815 fastslogs fyra beskickningsklasser för sändebuden: ambassadör, envoyé/minister, ministerresident och chargé d’affaires. I Wienkonventionen från 1961 jämställdes de två mellersta klasserna envoyé/minister och ministerresident, medan de flesta beskickningar i praktiken klassades som ambassader. Beskickningarnas personal består av legationsråd, legationssekreterare, militärattachéer, marinattachéer och andra attachéer. Tidigare förekom även legationspredikant, auditör och dragoman.
Allmän domstols avgörande i tvistemål. Numera används termen huvudsakligen om förvaltningsdomstolarnas och vissa specialdomstolars avgöranden. Termen används också om en allmän domstols avgörande i ett ansökningsärende eller om ett avgörande i saker som inte är det huvudsakliga målet.
Statsmedel som från 1690 och under autonoma tiden hade inbesparats på grund av (huvudsakligen) obesatta tjänster (vakansbesparing).
Benämning under nya tiden i det svenska riket för anställningsförhållande hos staten samt om sådan avlöning av staten som utgick i penningar och inte inbegrep beställningshemman eller förläningar. Termen användes även som synonym för avlöning med beställningshemman, (d.v.s. hemman från vilka räntorna var anslagna som tjänsteförmån åt i kronans tjänst varande personer, särskilt åt den indelta armens befäl).
Från 1536 till 1800-talet benämning på anställningsbrev.
Hemman som ägdes av kronan och vars avkastning och arrendeinkomster var anslagna till avlöning för den indelta arméns befäl. Praxis infördes 1682.
Sammanfattande benämning på den personal och budget som skötte ett regementes intendenturväsen, i Krigskollegiums artilleristat 1729: tygmästare, tygvaktmästare och tygskrivare m.m.
Föreskrift, stadgande.
Allmän benämning på en undre gräns för att hemmansklyvning skulle vara tillåten. Avsikten var att bevara hemmanets skattebetalningsförmåga. Begreppet infördes av Gustav Vasa. Gränsen för besuttenhet varierade. År 1652 förbjöds hemmansklyvning ifall att hemmanen inte blev besuttna. I slutet av 1600-talet gick gränsen vid 1/4 mantal. Under 1700-talet skulle gränsen för besuttenhet vara 3/64 mantal. År 1804 fastslogs att en egendom hade full besuttenhet när ägaren och två vuxna personer kunde försörja sig på avkastningen. År 1848 skulle fem vuxna kunna försörja sig på avkastningen av ett fullt besuttet hemman. År 1895 var gränsen för full besuttenhet ett hemman under 1/300 mantal med minst fem hektar odlad jord. Från 1848 skulle full besuttenhet fastställas av lantmätare och bekräftas av allmän underrätt. År 1916 avskaffades besuttenhet och alla begränsningar för hemmansklyvning.
Klagomål framställt av ett eller flera stånd till regeringen i samband med svensk ståndsriksdag; vanligen (ekonomiska) klagomål över till exempel utskrivningar eller privilegier. Besvären besvarades med kunglig resolution.
Om på medborgare eller fastighet vilande skyldighet att utgöra en viss prestation till staten (kronan eller häradet). Benämningen användes under svenska tiden huvudsakligen om de skatter och avgifter som drevs in för att bekosta ett specifikt statsbehov. Besvär förekom som brobyggnads-, byggnads-, båtsmansrustnings-, dagsverks-, fortskaffnings-, frälserusttjänst-, färjhållnings-, gästgiveri-, handräcknings-, indelnings-, inkvarterings-, jord-, kavallerirustnings-, krigs-, krono-, kronobrevbärings-, kronoskjuts-, kungsskjuts-, roterings-, rustnings-, rusttjänst-, skatte-, skjuts-, skjutsnings-, skoghållnings-, stats-, stängsel-, tjänste-, tull-, vägbyggnads-, väghållnings-, väglagningsbesvär m.m.
Sedan senare delen av autonoma tiden om skriftlig bilaga till domstols eller förvaltningsmyndighets beslut med anvisningar om sökande av ändring och själva förfarandet. Besvärsanvisningen kallades tidigare besvärsundervisning.
Handling för sökande av ändring i ett ärende som inte vunnit laga kraft i domstol eller förvaltningsmyndighet.
Mål som genom besvär eller sökande om ändring dragits inför högre förvaltningsmyndighet eller domstol. Besvärsmålen kallades ursprungligen vademål.
Under svenska tiden och autonoma tiden om rätten att anföra besvär, besvära sig.
Tid inom vilken besvär skall anföras eller ändring sökas, under svenska tiden kallad vadetid.
Under svenska tiden och förra delen av autonoma tiden om redogörelse över besvärsförfarandet, med uppgifter om tid, grunder och besvärsmyndighet, också om själva dokumentet som innehöll en dylik redogörelse. Redogörelsen upprättades av till exempel kollegier, landshövdingar och magistrater, enligt gällande författningar, och ingick efter 1766 i varje utslag över ett ekonomi- och förvaltningsärende (politimål).
Omsorg.
Beslagta något som säkerhet, eller arrestera (bysätta) någon för skuld.
Överenskommelse, avtal, (ömsesidig) uppgörelse, om exempelvis betalning för plogning till ett ploglag i en socken eller ett härad.
Under 1700-talet uppkommen kollektiv benämning på betjänande personal i tjänst, befattning, syssla eller ämbete.
Medlem av den lägre tjänstepersonalen, till exempel vaktmästare och biträden. Termen togs i bruk i mitten av 1600-talet i äldre förordningar och användes då exempelvis om relativt höga tjänsteställningar som sekreterare och kamrerare vid kollegierna, advokatfiskal, hovsekreterare, bergmästare, häradshövding, överauditör och direktör av posten. I Gamla Finland var betjänt en benämning på bl.a. underordnat biträde i lantkommissariaten.
Sedan mitten av 1600-talet tjänare i allmänhet, både statsanställda och privata. Från 1700-talet till 1900-talet officiell kollektiv beteckning för statsanställda i underordnad ställning. I Ryssland betecknades som betjänte statsanställda vilkas tjänster och befattningar inte fanns i rangtabellen men även lägre tjänstemän vilkas tjänster var upptagna i rangtabellen.
Sedan mitten av 1600-talet tjänare i allmänhet, både statsanställda och privata. Från 1700-talet till 1900-talet officiell kollektiv beteckning för statsanställda i underordnad ställning. I Ryssland betecknades som betjänte statsanställda vilkas tjänster och befattningar inte fanns i rangtabellen men även lägre tjänstemän vilkas tjänster var upptagna i rangtabellen.
Dokument inom tullväsendet, särskilt sådant som gjordes upp vid tullbevakningsinspektion.
Benämning på chef för tullbevakningsinspektion, överinspektor.
Den speciella avgift eller skatt som var och en på grund av riksdagens eller lantdagens bevillning måste erlägga. Avgiftens storlek var beroende av personens ståndstillhörighet, högst fyra och minst två daler för adelsman, präst eller ståndsperson.
Under svenska tiden om klass som omfattade viss(a) näring(ar), yrkesgrupp(er), tjänstemän eller personer med viss förmögenhet, vilka alla skulle betala en av riksdagen eller lantdagen beviljad skatt till samma belopp.
Taxeringslängd för en viss bevillning, med uppgifter om hur stor avgiften var för olika bevillningsskyldiga.
Penningmedel i statskassan som hade influtit genom bevillning(ar).
Fond som utgjordes av överloppsmedel från indrivna bevillningar. Bevillningsmedelsfonden stadgades under svenska tiden från senare delen av 1700-talet och under autonoma tiden från 1892.
Fastställande av en fastighets eller inkomsts värde i relation till den bevillning som skulle utgöras. Bevillningsavgiften kunde sedan beräknas av taxeringsnämnden, på landsbygden kronofogden. Den uppgick i regel till 50 procent av försäljningsvärdet.
Skattetitel för bevillningar.
Ursprungligen titel för person som har vård om ett offentligt eller enskilt bibliotek. Som tjänstebeteckning känd sedan 1692, då Antikvitetsarkivet inrättades. Endast en bibliotekarie fanns upptagen på Kanslikollegiums stat år 1729. Tjänsten förekom tidigt också vid vissa universitet. Ifall böcker lånades ut från biblioteket användes ofta tjänstebeteckningen lånebibliotekarie. Sedan 1800-talet om en ordinarie tjänsteman vid bibliotek som ofta är bibliotekets föreståndare eller chef, också en titel för tjänsteman under bibliotekets högsta chef.
Tjänsteman av lägre grad eller extra ordinarie tjänsteman vid ett offentligt eller enskilt bibliotek. Bibliotekarieamanuensen biträdde en bibliotekarie, vilket i synnerhet gällde den bibliotekarie som var verksam vid Kanslikollegium eller i det underlydande Antikvitetsarkivet.
Tjänsteman av lägre grad eller extra ordinarie tjänsteman vid ett offentligt eller enskilt bibliotek.
Om tjänsteman: underlydande, biträdande. Om handling eller skrivelse: medföljande, medhavd.
Präst som mottar någons bikt, vanligen den ordinarie prästen i församlingen, vid hovförsamlingen: hovpredikant.
(Land)bonde som arrenderade jord som anslagits till avlöning åt en biskop.
Kameralt om inkomst av det som är anslaget till en biskops underhåll, särskilt fastigheter och tionde. Motsvarande inkomster för prästers underhåll kallades prästbord.
Tjänstebostad för biskop med tillhörande jordbruksmarker.
Biskops ämbetsskrivelse.
Biskops ämbetsområde, stift.
Biskopens ämbetsed avlagd vid biskopsvigningen och stadfäst sedan 1686 i kyrkolagen med ett visst formulär. Ordinanden lovade hörsamma regering och stift, hålla sig till den lutherska läran, sköta sina ämbetsuppgifter, bevara statsskicket och arvkungadömet samt hörsamma konungen. I kyrkolagen 1869 fanns inte längre något formulär för biskopseden.
Skatt som arrendatorer av kyrkogods, vanligen efter mantal, betalade till biskopen i det stift dit godset administrativt hörde. Efter indragningen av kyrkogodsen blev biskopsfodringen en till kronan utgående skatt. Ursprungligen bestod skatten av utfodring av biskopens hästar, senare erlades den i andra skattepersedlar.
Förteckning över uppburen biskopsskatt.
Före reformationen: biskoplig tjänsteman som uppbar biskopen tillkommande avgifter inom sitt tjänstedistrikt. Efter reformationen: kunglig tjänsteman som uppbar avgifter som tidigare hade tillkommit biskopen men som hade indragits till kronan.
Av konungen utfärdad fullmakt på tjänst som biskopsfogde.
Ämbetsområde för biskopsfogde.
Fram till reformationen: biskops jordegendomar med tillhörande byggnader.
Under medeltiden inom katolska kyrkan ämbetssäte för biskop, ägdes av kyrkan eller av biskopen själv. Biskopsgårdarna indrogs till kronan under reformationen och ombildades delvis till biskopsboställen.
Benämning på biskopsgård under 1600-talet.
Sedan reformationen benämning på biskopsboställe eller biskopens familj. Under 1700-talet också sammanfattningen av biskopsämbetena gentemot något annat ämbete, eller biskopsämbetsinnehavarnas familjer gentemot någon annan ämbetsinnehavares familj.
Hästar som tillhörde en biskop och som underhölls genom biskopsfordring av det andliga frälsets landbönder. Skyldigheten ombildades under 1500-talet till en avgift för dylika hästars underhåll.
De tre präster som hade fått mest röster i biskopsvalet. Domkapitlet föreslog att regenten skulle välja en av de tre till biskop för stiftet. Beteckningen blev allmän redan på 1700-talet men förekom inte i författningarna förrän efter 1950-talet.
Sammanskott av penningar från ett stifts kyrkor när en ny biskop skulle ordineras. Skatten utgick under medeltiden och enligt en viss taxa.
Under 1600-talet förekommande benämning på biskopsval.
Till biskopsstol hörande huvudkyrka; domkyrka, katedral.
Bonde som i egenskap av arrendator brukade ett hemman som låg på biskopsboställets eller biskopsgårdens ägor.
Benämning på länsman inom Åbo stift som under förra delen av 1600-talet för biskopens räkning spanade upp utomäktenskapliga förbindelser, särskilt mellan ogifta personer, och såg till att de drogs inför kyrklig rätt.
Sammankomst av biskopar som omnämndes redan på 1500-talet. I Finland förekom inofficiella sammankomster mellan biskoparna i slutet på 1800-talet. Biskopsmötet fick en officiell status 1908 då det blev ett beslutande organ. Det bestod då av den evangelisk-lutherska kyrkans ärkebiskop, biskoparna och en assessor från varje stift, från 1944 också fältbiskopen. Biskopsmötet besluter i trosfrågor, förkunnelse och verksamhet samt i frågor angående stiftens förvaltning och skötsel. Det har dock inte myndighet över domkapitlen. Biskopsmötet ger förslag och utlåtanden till kyrkomötet, sedan 1944 också till Kyrkostyrelsen och det förstärkta biskopsmötet, för vilket biskopsmötet fungerar som ett beredande organ. Det övervakar också kyrkomöteskassan. Biskopsmötet sammanträder vanligtvis två gånger årligen. Mötets egna medlemmar, kyrkomötet, domkapitlen, Kyrkostyrelsen och kyrkans avtalsdelegation har initiativrätt till biskopsmötet.
Vissa avgifter till biskopar, eller en avgift som biskopar skulle erlägga till kronan, eller av biskop slaget mynt.
Hemman eller pastorat vars inkomster gick till biskopsämbetet eller användes till att avlöna biskopen.
Under 1500-talet benämning på den styrelse som utövades av biskopar.
Till början av 1600-talet, inkomst av fastighet som hörde till biskopsstol, särskilt det årsarrende som betalades av biskopslandbor.
Domstol där biskop utövade sin domsrätt, domkapitel. Termen användes också om en biskops rätt till böter som hade utdömts vid domkapitel eller den andel i vid häradsrätt utdömda böter som skulle gå till biskopen, biskopssaköre.
Ärende eller världsligt rättsmål som föll under biskopens domsrätt, jämte de inkomster som i dylika ärenden tillföll honom. Termen övergick under 1700-talet till att betyda en angelägenhet eller ett förhållande som bara gällde biskopen eller biskopar.
Böter som tillföll en biskop, huvudsakligen under katolska tiden, i viss mån fram till 1620-talet. Till dessa hörde till exempel de böter som skulle erläggas som straff för utomäktenskapliga förbindelser. Efter 1620-talet betalades dessa kyrkliga böter till kyrkan som organisation.
Sällan använd benämning på katedralskola.
Biskopsämbete med tillhörande budget och tjänstemannakår. Begreppet användes också om riken som styrdes av biskopar. Även biskopsvärdighet.
Under medeltiden för biskop avsedd stol i kyrka, biskopstron. Övergående under 1500-talet i betydelsen biskopsämbete som insitution, biskopssäte. Sedan 1700-talet är biskopsstol också en beteckning för enskilt biskopsämbete.
Till biskopssäte hörande hemman.
En biskops ställning och värdighet som stiftets högsta ämbetsman och medlem av kyrkomötet.
Under 1700-talet samlande beteckning för biskopsämbetet med tillhörande tjänsteåligganden.
Från och med medeltiden till 1500-talet beteckning för biskopsstol, både den utsmyckade stolen i koret och själva ämbetet, från 1612 också benämning på biskopsbostället (biskopshus, biskopsgård) och från 1700-talet den stad eller ort där biskop residerar: stiftsstad, biskopsstad, biskopsresidens.
Stad där biskop har sitt säte, stiftsstad.
Av stiftsbiskop eller biskopsmöte utfärdade bestämmelser.
Skatt som en biskop betalade till kronan för sina inkomster in natura.
Domstol där biskop utövade sin andliga domsrätt och dömde i ärenden som rörde prästerskapet och kyrkhjonen, samt i brott som hade begåtts på kyrkans marker. Biskopstinget hölls vanligen i samband med en biskopsvisitation. Från 1400-talet började biskopstingen ersättas av häradsting och från 1600-talet med sockenstämmor, vid sidan av den domsrätt som hörde till domkapitlen. Biskopstinget avskaffades formellt 1687.
Biskops andel av kyrkotionde. Bestämmelserna för biskopstionde reglerades i biskopstiondestadga.
Bestämmelser för hur biskopstiondet skulle utgå och uppbäras.
Protokollfört val av biskop, som enligt kyrkoordningen 1571 och kyrkolagen 1686 och 1869 skulle förrättas i två steg. Först hölls en sluten omröstning i det berörda stiftets konsistorium, senare domkapitel, och i en av stiftets kyrkor där stiftets alla ordinarie präster (prost, kyrkoherde, kaplan) hade samlats på valdagen. Varje präst nämnde tre biskopskandidater på sin valsedel. Därefter valde regenten till biskop den av de tre präster i biskopsförslaget som hade fått mest röster i valet. Valproceduren förnyades först 2000. Valet skulle efter 1759 förrättas inom sex månader efter att ämbetet hade blivit ledigt. Detta stipulerades inte längre i kyrkolagen 1869.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan övervakningsbesök i församling vilket företogs av biskopen eller av kontraktsprosten på biskopens uppdrag. Genom visitationen verkställde biskopen sitt ämbetes tillsynsuppgift över församlingarnas verksamhet, förvaltning och ekonomi. Biskopsvisitationerna reglerades i kyrkolagen 1686 och 1869. I Gamla Finland förrättades visitationerna av kontraktsprostarna.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan av konsistorienotarien, från 1869 stiftnotarien, fört protokoll över en biskopsvisitation, reglerat sedan kyrkolagen 1686. Protokollet innehåller uppgifter om granskningen av församlingen, dess dokument och förvaltning samt de brister som blivit påtalade. Prästerskapet har rätt att få sin förklaring till bristerna intagna i protokollet.
Det ämbete en biskop innehar inom ett visst geografiskt område och den myndighet han genom detta ämbete utövar.
Hovfunktionär som övervakade konungens taffel, omnämnd i ett koncept till hovordning från cirka 1571.
Expeditionssekreterares biträde som ansvarade för författandet och expedieringen av skrivelser om beslut vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland.
Benämning på truppläger under bar himmel i en situation då omständigheterna inte tillät bruk av byggnader (ofta strax före eller efter ett fältslag).
Inom bankväsendet och handeln: ett öppet godkännande av något, särskilt öppen växel.
Då olika personer ägde jorden och räntan av frälsenatur. Det gällde dels skattehemman vilkas ränta kronan avstått till enskild person, dels sådana frälsehemman som ägaren avsagt sig mot förbehåll om erhållande av räntan.
Förskönande omkrivning till svenska av dokument på annat språk.
Förrådsförvaltare vid Kungliga slottets byggande. Bohagsfogden tillsattes 1727 av slottsbyggnadsdeputationen.
Benämning på vissa boställen av krononatur som under 1700-talet uppkom på grund av landstatens brist på tjänsteboställen. Bohemmanen inrättades vanligen på andra staters indelta hemman. Innehavaren kallades åbo (och var oftast en länsman, häradsskrivare eller kronofogde) och betalade samma skatter och avgifter till kronan som andra kronohemman. Benämningen infördes 1782.
Auktionskammare som var specialiserad på försäljning av privata personers böcker och boksamlingar. Den första kända bokauktionen hölls i i Leiden 1604 och i Stockholm 1664, under vilken 323 böcker bytte ägare. Akademierna i Uppsala, Lund och Åbo fick under förra delen av 1700-talet privilegium på att hålla bokauktioner och upprätthålla bokauktionskammare.
Under autonomin benämning på biträde till och ersättare för en inom finansförvaltningen underordnad räkenskapsförande tjänsteman vid ett ämbetsverk eller myndighetskontor, till exempel vid finska passexpeditionen i S:t Petersburg. Sedermera (från 1900-talet) användes beteckningen kontorist.
Tjänsteman som förde räkenskapsböcker i ett ämbetsverk. Tjänsten omnämns redan på 1600-talet också som en benämning på landskamreren. År 1897 fanns bokhållare vid Helsingfors stads trafikkontor och vattenledningskontor.
Verksamhet(en) eller konst(en) att föra räkenskapsböcker efter visst system.
Boksamling, bokhandel, även ett slags föregångare till biblioteken.
Bokförd skuld för vilken ingen säkerhet lämnats, utlåning utan att gäldenären lämnat någon skriftlig förbindelse. Bokskulder noterades i räkenskapsboken.
Hopsummering av tillgångar och skulder samt vinster och förluster av bokförda affärer. Bokslut över statens finanser verkställdes årligen av kammarrevisionen 1719–1799, därförinnan av Kammarkollegium. Efter 1809 verkställdes de av senatens ekonomidepartement och efter 1918 av Statskontoret.
Förman vid bergsverk med ansvar för bokning och vaskning av gruva, var åtminstone 1729 upptagen på bergsstaten.
bol
Skatteuppbördsdistrikt i Finland under 1500–1600-talet, motsvarande fjärding, treding (tridung), nötslag (Åland) och markabol.
bol
Bebodd eller odlad jordegendom, som kameral term ett stycke jord, mark eller äng, tidigare också gård, hemman.
bol
Fram till storskiftet det stycke jord eller mark (inklusive avkastningen) med vilket hemmanen indelades i teglag; bolstad.
Benämning på en primär, ursprunglig bebyggelseenhet bestående av mera än ett hemman som hade sina marker inom uppgångna rår eller ingick som en sådan bebyggelseenhet i en samfällighet, särskilt i relation till en sekundär bebyggelseenhet, en avgärda by, som anlagts på en bolbys marker.
Det egentliga hemmanet, i motsats till utmarker och avsöndrad jord; stamhemman, stomhemman.
Den del av varje helskatt som uppbars av bolmännen i Savolax på 1500-talet och som de till en del fick behålla, medan resten fördelades mellan kronan och länsmannen som genom bolmansräntan fick ersättning för sin skyldighet att fyra gånger om året hysa slottsfogden och landsfogden samt lagmannen en gång.
Från 1600-talet om av kronofogde och häradsskrivare för beskattningen utförd hemmans- och folkräkning, mellan 1794 och 1819 också benämning på själva uppbörden (av jordeboksräntan och andra persedelräntor) och de räkenskaper som uppstod i samband med dylik räkning och uppbörd.
Under medeltiden till 1600-talet, boningsplats: bostad, hus, hem. Tills storskiftet var avslutat också om ett hemmans tomtplats med mangårdsbyggnader.
Ägogräns med eller utan råmärken. I landslagen från cirka 1415, lantmäteriförordningen 1698 och 1734 års lag särskilt om gränsen mellan byar, vars rätta sträckning ofta var mål för tvister. Efter 1883 blev bolstada skäl en officiell lagterm.
Under tegskiftet, teglag. Efter storskiftet, gårdstomt med huvudbyggnader och odlingsmarker.
Syn eller besiktning av rågång och dess sträckning mellan byar. Synen skulle från och med 1732 hållas mellan Valborgmässoafton och Allhelgonadagen.
Inbyggare, åbo, jordbrukare, hemmansbrukare, husfar, husbonde.
Årligen vald förtroendeman med ansvar för nycklarna till stadens bommar. I Stockholm hade under medeltiden bomslutaren nyckeln till bommarna i det pålverk som omslöt staden.
Benämning på handlande, handelsman i Lappland under 1800-talet.
Sammanfattning av en stadsborgares rättigheter att utöva hantverk eller köpenskap (burskap) i en stad. Sedan skråväsendet avskaffats under 1800-talet användes termen vanligen i betydelsen stadsborgarrätt (medborgarrätt i en stad).
Medborgerlig, samhällelig, statlig avgift eller ekonomisk skyldighet, samhälls- eller statspålaga.
Kvinna med borgarrätt som borgares hustru eller änka.
Person som gått i borgen för någon och åtagit sig att fullgöra en annans förskrivning, i händelse den senare inte själv kan uppfylla densamma.
Inkvartering av krigsmanskap och dylikt i eller vid en borg eller i ett kvarter för krigsfolk. Under slutet av 1500-talet började skyldigheten att erbjuda inkvartering ersättas med en konstant avgift.
Särskild form av borgrätt 1544–1687, med en sammansättning som varierade efter målets art. Borgstämman behandlade bara mål i vilka hovets tjänstemän och tjänstefolk eller hovfolk var parter. Den organiserades 1687 i Övre och Nedre borgrätten. Borgstämma torde inte ha förekommit i Finland.
Kassa inrättad 1770 för underhåll av kronoboställen, särskilt för att bekosta corps-de-logi-byggnaderna.
Knekt från landskapen vid Bottniska viken.
Soldat som biträdde brandmästaren vid indrivandet av brandskatt under krigstid.
Lägre brandbefäl i städer. Brandmästaren skulle mot ersättning driva in brandskatt, förrätta brandsyner, verka för stadens brandsäkerhet och vid eldsvåda leda släckningsarbetet. Senare var brandmästaren befälhavare för en brandkår. Professionella brandkårer började förekomma på 1860-talet i Finland.
Person som vid krigshandlingar ansvarade för skövling, brännande och brandskattning.
I svenska riket och Gamla Finland person som inom ramen för de borgerliga skyldigheterna i en stad var utsedd att leda brandskyddet inom en brandrote.
Avdelat (mindre) område för organisering av eldsläckningsberedskap. Brandrotar förekom både på landsbygden och i städer, även i Gamla Finland. Brandrotarna leddes av en rotemästare eller brandfogde och kunde tillsammans bilda branddistrikt eller brandmästarskap.
Krigsföringsterm som hänvisar till lösensumman som ett hus, by eller stad var tvungen att betala fienden för att undgå ödeläggelse genom brand.
Inrättning som på vissa villkor tillförsäkrade en viss ersättning för förluster som uppstått till följd av eldsvåda.
Kår av lägre stadsbetjänter som höll vakt för att förhindra eldsvåda, även om enskilda brandvakter. Brandvakterna upprätthöll också ordningen nattetid. Brandvakten bekostades av stadens tomtägare, också adeln, från 1733 genom brandvaktsavgift. I Gamla Finland fanns både avlönade brandvakter och sådana som utförde vakthållningen inom ramen för borgerlig skyldighet.
Avgift som från och med 1733 betalades i städer för underhåll av brandvakt, utgick per hus(håll). I Stockholm gav erlagd avgift också rösträtt i prästval från och med 1763, på andra håll i landet: själva hushållet.
Soldat på ett mindre militärt fartyg med ansvar för bevakning till skydd mot fientligt överfall.
Skrivelse av mer eller mindre officiell karaktär där något kungörs eller påbjuds (till exempel reskript, patent, manifest, dokument, aktstycke, ämbetsskrivelse). Under 1500–1700-talet användes termen också om intyg, bevis eller kvitto (till exempel adelsbrev, förläningsbrev, bilbrev, gesällbrev, gratialbrev, donationsbrev och fastebrev).
Postfunktionär som bar ut posten till enskilda hushåll, till skillnad från postförarna som avlämnade posten på postkontoret där adressaterna kunde avhämta den, sedermera kallat postbox. Brevbärare stadgades under svenska tiden 1636–1643 för adeln, från 1707 och under autonoma tiden 1858 för gemene man mot en avgift, senare gratis. Från 1881 var brevbärare det samma som postiljon.
Under svenska tiden från 1801 om hemman vars innehavare hade skyldighet att befordra kronans brev till och från ämbetsverk och ämbets- eller tjänstemän, mot vissa skattelättnader eller avgiftsfriheter. Brevbärarhemmanet var vanligen ett kronohemman.
Beteckning för postförare som på arvode vidarebefordrade kronans post innan det indelta postverket infördes 1636. Brevdragarna hade rätt till fri skjuts med hållhästar och fri gästning hos borgare, präster och bönder. Beteckningen ersattes 1636 med brevbud, brevförare.
Häradspostförare. Brevföraren befordrade häradets tjänstepost till och från kronopostruttens postkontor eller posthåll.
Förteckning över försändelsernas adressater. Brevkartan medföljde den förseglade postväskan från en postanstalt till en annan. Postmästaren jämförde brevkartan med postväskans adressater och kopierade från och med 1662 uppgifterna till ”postboken”. Brevkartan sändes varje vecka till postkamreraren i Stockholm för kontroll av postavgifterna.
Ersättning för brevs postbefordran.
Postavgift för brev. Portot tillföll postväsendet för dess upprätthållande och utveckling, inte statskassan. Brevportot övervakades av postkamreraren i Stockholm som varje vecka mottog postkartorna över postförsändelserna.
Av brev bestående postförsändelse, särskilt i motsats till paketpost.
Postbefordran av brev, den del av postväsendet som omfattar brevbefordran.
Skriftligt bevis av Kgl. Maj:t om rätten att få uppbära skatt av någon eller något. Ursprungligen innebar brevet en adelsmans rätt att i kronans ställe uppbära räntan av skattehemman. Från 1720 var brev på skatterättigheter synonymt med bevis på skattemannarätt på jordbruk av skattenatur.
Särskild postsäck eller sidoficka på den förslutna postväskan, där postföraren placerade postförsändelser som han hade mottagit under vägen eller till posthållet från en ort utanför den ordinarie postrutten. Det var enligt postordningen 1636 förbjudet för postföraren att ta emot postförsändelser under färden. I praktiken gjorde man ändå så. 1646 års postordning fastslog att postbönderna inte fick lägga brev i postväskan under vägen, utan förvara dem separat tills de vid nästa posthåll blev vederbörligen förtecknade och inlagda i postväskan. Systemet med den så kallade yttersta öppna säcken utformades 1661. Där lades sedan de postförsändelser som togs emot under postföringens gång.
Person som ansvarade för tillsynen av broars och vägars underhåll och märkte alla oringade svin inom sitt distrikt. Brofogden kunde förordna brogästning och dra personer som försummat tillsynen av en bro inför rätta. Brofogdesysslan var en bisyssla som förekom från 1600-talet. Den reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att brofogdesysslan skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den fastställdes som en statlig tjänst inom landsstaten 1799 och till- eller avsattes av landshövdingen. Under stora ofreden tillsatte den ryska ockupationsförvaltningen brofogdar, vilka hade som huvuduppgift att medverka vid skatteuppbörden. Brofogdar förekom också i Gamla Finland. År 1801 föreslog allmogen att den skulle avskaffas, men den fastställdes på nytt 1818. Brofogden utsågs för viss tid, vanligen som både bro- och skallfogde eller jakt- och brofogde, inom ett distrikt (exempelvis en församling eller rote).
Tjänsteman vid hallrätt som övervakade förtullningen vid en stadsbro, särskilt den uppsyningsman som var stationerad vid skeppsbron i Stockholm och som såg till att ankommande och avgående fartyg lossades och lastades i föreskriven ordning.
Uppsyningsman vid en skeppsbro i en stad, lägre tulltjänsteman (tullbetjänt), besökare eller hallbetjänt. Brokikaren bevakade införandet av tullpliktiga varor.
Tjänstebeteckning för den som var ansvarig för byggandet av kronans broar, särskilt sådana som uppfördes för militära ändamål. Bromästaren var en av de äldsta ordinarie byggmästarna vid flottan som fanns upptagen i Amiralitetskollegiums stat från 1600-talet. Allmänt: uppsyningsman vid broar.
Lagstadgad granskning av bro. En besiktning av landsvägsbroar skulle hållas varje vår. Tidpunkten för besiktningen skulle kungöras i god tid och förrättningen utfördes av en kronans tjänsteman med två medlemmar ur häradsnämnden närvarande. Under besiktningen bedömdes brons skick och huruvida den måste repareras.
Rättegångsmål, där käranden eller åklagaren yrkar straff åt person som begått straffbar gärning.
Offergåva till prästen för en vigsel från och med medeltiden till 1681. Brudvigningspenningarna räknades till de så kallade prästpenningarna, vilka skulle utgå till prästen när han förrättade en privat kyrklig akt i prästskrud. De ersattes 1686 med vigselpenningar, en av flera pastoralier som tillkom det ordinarie prästerskapet som lön.
Arbetare anställd vid kopparverk, stånghjärnshamrar och hyttor. Bruksarbetarna var efter 1773 befriade från alla personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Förvaltare vid ett bruk, underlydde direkt brukspatronen. Under bruksförvaltaren fanns masmästare, brukssmeder, bruksbokhållare, bruksskrivare m.m.
Präst anställd i predikoämbete på ett bruk som utgjorde ett kapellag under moderförsamlingen; brukspräst, brukspastor. Det var i princip förbjudet att hålla brukspräst enligt kyrkolagen 1686, som bara gav adelsmän rätt att hålla huspräster. Brukspredikanter började dock förekomma på bruken under 1700-talet, med tillstånd av domkapitlet. Anställningen gick till på samma sätt som vid anställning av huspredikant. Brukspredikanterna förbjöds 1760 och 1842 att verka i andra församlingar och att överlag blanda sig i andra församlingars ordinarie prästerskaps göromål.
Skrivare på ett brukskontor, underlydde bruksförvaltaren.
Från 1600-talet om föreståndare för hälsobrunn och ordförande för det organ, ”brunnsrätten”, som hade viss domsrätt över brott och förseelser mot brunnsordningen.
Från och med 1600-talet en titel för person som avvägde vattenytor och hade erfarenhet av att göra anläggningar för att ta upp vatten eller dra vattenlinjer. Från och med 1700-talet användes beteckningen särskilt för underordnad tjänsteman vid hälsobrunn som förde bok över brunnsgästerna och ansvarade för deras betjäning.
Ingenjör som hade utbildning i brobyggnadskonsten. Titeln förekom särskilt som ”beställningsman” vid artilleriet.
För brännvinsbränning bestämd tidsperiod plus tre dagar för ”inmäskningen”. Bränningsterminen var av olika längd under 1600-, 1700- och 1800-talet. Bränning under annan tid, utan tillstånd eller i större mängd än den tillåtna ledde till konfiskation av de redskap som användes vid bränningen.
(Om brännvinsarrende) en tunna säd: den enhet enligt vilken avgiften för kronoarrendet beräknades i städerna 1775–1800. Bränntunna var även en benämning på en viss kvantitet säd som var avsedd för brännvinsbränning. Avgiften utgick in natura (vanligtvis i råg) eller i gängse mynt efter markegången.
Avgift som 1731 pålades brännvinsförsäljningen i städerna.
Person med uppgift att utöva kontroll över brännvinsbränningen.
Rättegångsmål angående olaglig tillverkning eller försäljning av brännvin.
Skatt på tillverkning eller försäljning av brännvin.
Säljning eller utskänkning av brännvin i minut, till skillnad från försäljning i större partier.
I Finland benämning på gårdstomt och huvudåkrar i motsats till utjordar; bröståkrar (rintapellot).
Befordran av bud eller brev, brevföring.
Budbärare.
Förslag till inkomster och utgifter under en viss, inkommande period (vanligen ett år) för till exempel en stat, en kommun eller en offentlig inrättning.
Budbärare till fots, sändebud.
Kontor inom renhållningsverket i en stad som koordinerade stadens och de privata entreprenörernas tömning av gårdarnas latriner, dynghögar och annat avfall. Avgiften fastslogs efter antalet personer i hushållet. Avfallet fördes till stadens allmänna dynghög för att sedan säljas som gödsel till den omgivande landsbygden, en central inkomstkälla för renhållningsverket till 1921. Budningskontoret sorterade i Helsingfors under byggnadskontoret som först från 1901 (i praktiken 1904) fick överansvaret för stadens renhållning samt i uppgift att övervaka den privata avfallshanteringen och att de mellan gårdsägare och stadens renhållningsverk ingångna kontrakten om regelbunden avfallshämtning fungerade. Kontrakten uppgick år 1905 till endast 56 av stadens 1 600 gårdar. Privata entreprenörer skötte vanligen avhallshanteringen tills kommunalt monopol infördes 1927.
Jord som vid försäljning först måste (hem)bjudas åt släktingar eller den förra ägarens släktingar.
Sändebud; beskickning, ambassad.
Plåt (bricka) med riksvapnet. Budvapen bars av budbärare eller sändebud som tecken för att de var stadda i kronans ärenden.
Vävare som i kronans tjänst sedan 1500-talet vävde buldan, grov, tvåskaftad vävnad av lin-, jute- eller hampgarn som användes till säckar, segel m.m. och till enklare kläder. Från 1700-talet användes tyget till bl.a. randiga fängelsedräkter.
Beseglat dokument av påven, kallat påvebulla ifall dokumentet innehöll stadganden rörande kyrkan, bannbulla ifall påven utfärdade en bannlysning (från kyrkan) och korstågsbulla ifall påven uppmanade till mission som innebar krigföring.
Samling av påvebullor och -brev.
Fotboja, även black: stock av obetydligt bearbetat eller obearbetat trä med urholkningar för benen, låstes fast i fångens ben ovanför ankeln. Motsvarande förekom även för armarna.
Brev som gav borgare i en stad rätt till burskap. Burbrevet löstes ut med en avgift.
Borgare.
Den avgift som en borgare erlade när han beviljades burskap. Förutom burskapsavgift måste borgaren äga en tomt i staden, ha en viss förmögenhet och en borgen given av två andra borgare för att få burskap. Burskapet var tidsbundet, vanligen för sex år i taget.
Under medeltiden en sammankomst av överhetspersoner och borgare; ”borgarspråk”.
Under perioden 1525–1646 benämning på nattlig vaktpatrullering som varje borgare i staden var skyldig att fullgöra. Burspråk var också en benämning på den person som fullgjorde sådan patrullering.
Offentligt kungjort beslut som tagits under en sammankomst av överhetspersoner och borgare. Termen användes också om den plats varifrån kungörelsen skedde, ofta ett fönster eller en altan på rådhuset.
Nattlig vaktpatrullering som varje borgare i staden var skyldig att fullgöra under 1500-talet och förra delen av 1600-talet. Termen användes också om den person som fullgjorde sådan patrullering.
Benämning på kammartjänare, page.
by
Benämning för en bebyggelseenhet, bestående av mera än ett hemman, som ensam eller tillsammans med några andra likadana enheter bildade en ägogemenskap, en samfällighet, vars marker i regel avgränsades från andra samfälligheter genom uppgångna rår. I kronans räkenskaper fr.o.m. 1500-talet uppträder byarna med eget särskiljande namn. Förvaltningsmässigt betraktades även enstaka hemman som byar.
Sammanslutning som bestod av hemmansägarna eller invånarna i en by på landsbygden. Byalaget administrerade allmänningar, skiftade fiskevatten och skötte gemensamma arbeten som uppförandet av kommunala byggnader eller prästbord.
Skattetal i landslagen (cirka 1350) och en måttenhet samt delningsgrund för teg- eller solskifte som avgjorde: a) den andel i byns skatter som ett enskilt hemman måste betala, b) den mängd arbetskraft och arbetsredskap som hemmanet skulle bidra med i det samfällda arbetet och c) varje hemmans andel i avkastningen. Under 1600-talet avsågs med byamål sammanfattningen av en bys eller en stads gemensamma ägor.
Gräns som skiljer en bys områden från en annan bys.
Oskiftad skog som nyttjades gemensamt av en by, vanligen som betesmark, en bys allmänningsskog.
Sammankomst av byamännen i en by för beslutande om gemensamma angelägenheter.
Stadens lagbok, även den allmänna stadslagen.
Byföreståndare på landsbygden. Byfogden var ordförande för bystämman. Han skötte byns räkenskaper och handlingar, övervakade byns gemensamma arbeten och var byns kontaktperson i förhållande till myndigheterna. Byfogden valdes av byalaget, vanligen för ett år.
Samling av föreskrifter upprättade för ett samhälle i avseende att reglera dess byggnadsväsende.
Tjänsteman som övervakade alla stadens allmänna byggnader, reparationer och andra grundverk samt därtillhörande material och instrument. En sådan fanns upptagen på Amiralitetskollegiums stat över Byggnings- och ekipagekontoret i Karlskrona 1729.
Ett slags ämbetsman i en lappby som (med hjälp av två nämndemän) dels fördelade den kronoskatt som byn skulle betala på byns medlemmar, dels handhade byns skjutsningsskyldighet.
Titel på tjänsteman inom statlig förvaltning, vilken leder och ansvarar för arbetet på en byrå och föredrar ärenden för chefen på ministeriet eller ämbetsverket.
Titel för vissa tjänstemän i centrala ämbetsverk med tekniska arbetsuppgifter. Byråingenjörer fanns vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, senare Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Sammankomst av byamännen i en by för beslutande om gemensamma angelägenheter (till exempel allmänningar, tvister och byordningens efterlevnad). Alla som ägde mantalslagd jord var skyldiga att närvara. Frånvaro bestraffades med böter till bykassan. Bystämman sammankallades av åldermannen. Årligen hölls två ordinarie stämmor, vid behov extra stämmor. Besluten fattades enhälligt eller genom majoritetsval. Vid votering hade deltagarna rösträtt efter mantalet. Bystämmans beslut kunde överklagas till häradsrätten.
Av stad anställd lägre tjänsteman (stadstjänare) med polisiära uppgifter. Under medeltiden utgjorde bysvennerna närmast exekutionsbiträden. Deras uppgifter är inte helt kända.
Fånge som på grund av domstols eller exekutiv myndighets beslut om insolvens hade placerats i gäldstuga (bysättningshäkte).
Fängelse för insolventa gäldenärer, där de på grund av bysättning fick sitta tills de kunde betala sina fordringar. Bysättningshäkten förekom på vissa håll i svenska riket redan under medeltiden. De stadgades allmänt 1734. Efter 1868 användes begreppet också om arbete som borgenären anvisade gäldenären för att denne skulle betala av på skulderna. Bysättningshäktena avskaffades med utmätningslagen 1895.
Handling som innehöll villkoren för ett byte och bekräftade detta. Bytesbrev gällde vanligen överlåtelse av kronohemman, senare också överlåtelse av kommunal jord. Bytesbrev som gällde överlåtelsen av kronohemman utfärdades av Kgl. Maj:t.
Talesman och ordförande för ett byalag, enligt byordningen 1724 som fastställde en allmän styres- och byamodell för landets alla byar.
På land uppfört sjömärke vid segelled bestående av en tornlik byggnad av trä eller sten, senare av betong eller järn.
Avgift som in- och utgående fartyg betalade (oavsett om lotsning användes eller ej) för underhåll av allmänna sjömärken och fyrar. Båkavgiften tillföll helt kronan efter 1789, därinnan även delvis lotsarna. Avgiften kallades före 1826 även för lots- och båkavgift, därefter fyr- och båkavgift.
Genom båkavgifter inflytande statsinkomster, som användes till underhåll av lotsar, fyrar och båkar.
Kommunikationsled för färd med båt, farkost eller fartyg. Båt- och segelleden var en vattenväg markerad med sjömärken och utgjorde allmän farled.
Sammanfattande benämning på personer som gjorde manskapstjänst på skepp eller båtar.
Hemman vars ränta var anslagen till lön åt en indelt soldat som tjänstgjorde i flottan.
Sammanfattande benämning på de hemman som uppsatte och underhöll en båtsman. Även benämning på hela den organisation av uppsättande och underhållande av båtsmän för landets krigsflotta som skapades under 1600-talet och benämndes det ständiga båtsmanshållet.
Enhet inom den svenska flottan som grundades från och med 1623 efter införandet av det ständiga båtsmanshållet. Ett båtsmanskompani bestod av cirka 400 båtsmän. I Finland förekom Norra Finlands bösseskyttekompani (1634–1680), Nylands båtsmanskompani (1623–1680), Södra Finlands båtsmanskompani (1623–1809), Ålands båtsmanskompani (1623–1809) och Österbottens båtsmanskompani (1634–1646 och 1675–1680).
Enhet inom den svenska flottan under stora nordiska kriget. År 1717 slopades båtsmanskompanierna och alla båtsmän organiserades i sju båtsmansregementen. Efter Karl XII:s död indrogs regementena i början av 1719 och den gamla båtsmansorganisationen med kompanier återinfördes.
Enhet av personer eller gårdar som under det ständiga knekthållets tid uppsatte och underhöll en båtsman. En båtsmansrote utgjordes vanligen av fyra kamerala hemman. Roten betalade värvningsersättning, årlig lön, kläder och stod för ett båtsmanstorp med odlingsbar jord.
Sammanfattande benämning på den institution som utgjordes av de till båtsmanshållet roterade hemmanen och deras skyldighet att i stället för knektutskrivningar hålla ordinarie båtsmän för flottans behov.
Förteckning som angav sittplatserna i kyrkan och i vilken prästen år för år noterade förändringarna i bänkindelningen (bänkordningen). Bänklängderna ingick i församlingarnas kyrkböcker. Bänklängden utarbetades av kyrkostämman eller sockenstämman per bänkrad, och bya- och hemmansvis, så att ståndspersonerna och prästernas familjer satt närmast altaret och obesuttna längst bak. Kvinnorna satt till vänster och männen till höger. Tvister om bänkplats, som inte gått att förlika med prästens hjälp, skulle efter 1684 avgöras av häradsrätt.Bänklängderna granskades vid biskops- och prostvisitationer ännu efter andra världskriget.
Vid frihetstidens ståndsriksdagar, var och en av adelns ledamöter som, ursprungligen en från varje bänk, utsågs att välja elektorer som skulle välja adelns ledamöter till olika riksdagsutskott.
Bödelns bostad, användes vid behov även som fängelse.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland under svenska tiden och autonoma tiden kyrklig gemenskap i perifera delar av en församling med eget bönehus, bildad med överhetligt tillstånd. Församlingens präster eller en särskild bönehuspredikant förrättade gudstjänst. Bönehusförsamlingar fanns även i Gamla Finland.
Tryckt eller skrivet meddelande avsett att läsas upp i kyrkan för att dels mana församlingen till förböner vid till exempel sjukdomsfall, dels tillkännage någon händelse eller dylikt.
Skrivelse till högre myndighet med anhållan om hjälp eller understöd, inom rättsväsendet anhållan om nåd för en dödsdömd.
Bonde på hemman som omfattades av reglerna om bördsrätt.
Sedan 1442 jord som är underkastad bördsrätt, på landet arvejord, i stad både arve- och avlingejord. Bördejord avyttrades ifall det saknades arvingar och enligt särskilda stadganden.
Sedan medeltiden släkting, från 1552 manlig eller kvinnlig anförvant som hade bördsrätt till fast egendom av skattenatur som tillhörde hans eller hennes släkt eller till bördköpt kronojord.
Lösepenning för bördejord. Bördepenningarna deponerades tills målet avgjordes av offentlig myndighet.
Fatalietid för käromål rörande bördsrätt, bördestalan; också äldre benämning på födelsedag.
Landfastighet som ägaren med hänvisning till bördsrätt genom köp införskaffat av en släkting (skyldeman) som löst in släktjorden. Bördköpt eller bördlöst jord avsåg också en landfastighet som ägaren löst till sig med stöd av bördsrätt, om den släkting som löst in släktjorden hade sålt fastigheten vidare till en mera avlägsen släkting eller till en person utanför släkten.
Landfastighet som ägaren löst till sig med stöd av bördsrätt, om den släkting som löst in släktjorden hade sålt fastigheten vidare till en mera avlägsen släkting eller till en person utanför släkten.
Av pastorsämbetet utfärdat officiellt skriftligt intyg för bl.a. militär befordran, för inträde i skrå eller för inlösande av bördejord eller bördköp. Bördsbrevet utgjorde ett intyg på att personen i fråga var hederlig och född inom äktenskapet, med uppgifter om till exempel namn, fysik, födelsedag, födelseort och föräldrar.
Bördemans anbud att köpa en avliden släktings jord eller ränta vilken enligt lag eller testamente först skulle bjudas ut till honom.
Inlösning av fast egendom på grund av bördsrätt, också konkret om den därvid erlagda lösesumman.
Böndernas ärftliga nyttjanderätt till den (krono-, frälse- eller skatte-)jord de brukade, inklusive den förmånsrätt framför icke besläktade eller fjärmare släktingar som en så kallad bördsman hade till inlösning av fast egendom, på landet av arvejords, i stad av såväl arve- som avlingejord. Under 1700-talet användes också termen skatterättighet som synonym till bördsrätt till skattehemman.
Äldre benämning på person som tillverkade kanoner.
Byggnad för förvaring av artilleripjäser.
Benämning på en artillerist i flottan, som betjänade kanonerna ombord eller tjänstgjorde som muskötskytt. Till bösseskytt valdes vanligen båtsmän från inlandet, vilka ansågs vara mindre sjövana än båtsmännen från kustområden. Bösseskyttarna verkade under en bössemästares befäl vid ett bösseskyttarkompani.
Straffpåföljd genom betalning av ett penningbelopp, i äldre tider också in natura (bötespannmål, böteshö) som fr.o.m. 1889 i sin helhet tillföll staten. Ursprungligen var böter ett slags skadeersättning som fördelades i tre delar (treskiftes), mellan konungen och målsägande och häradet eller staden.
Person som genom att sitta i fängelse avtjänar, ”sitter av”, obetalda böter. Ursprungligen och oftast handlade det om fängelse på vatten och bröd i stället för böter. Förfarandet stadgades i 1734 års lag, men förekom också tidigare.
Böter i form av spannmål.

C

Beteckning på statlig myndighetsperson som hade i uppgift att förhandsgranska och granska (censurera) böcker och annan tryckt litteratur. I Finland föregicks beteckningen av svenska tidens censor librorum. Under autonomin fungerade prokuratorn med biträde av Prokuratorsexpeditionen som censor, senare förekom tjänstebeteckningen också i censurkommittén, medan det i den efterföljande Överstyrelsen för pressärenden talades om ombudsmän.
En procent av ämbets- och tjänstemäns löner, beneficier och benådningar samt efter 1724 andel i böter och konfiskationer, pensioner och begravningshjälp efter avlidna tjänstemän. Avgiften gick till Allmänna militiekassan, före 1889 till krigsmanshuskassan och amiralitetskassan i Karlskrona. Befriade var vissa prästlägenheter, pensioner ur vissa statliga kassor och vissa postlöner. Centonalavgiften innehölls efter 1774 av den kontanta lönen som utbetalades av ränteriet. De övriga uppbars av kronofogdarna, av regementsskrivarna fram till 1830. Centonalavgift var även en benämning på inskrivningsavgift som skulle erläggas till lotskompaniets pensionskassa.
Fängelseanstalt för ett eller flera län, separat för kvinnor och män som hade dömts till tukthusstraff och för unga förbrytare. Det första grundades i Helsingfors 1881. Centralfängelserna ersatte från 1922 alla tukthus eller straff- och arbetsfängelser och sorterade under Justitieministeriets fångvårdsavdelning och Fångvårdsverket, tidigare under Fångvårdsstyrelsen. Centralfängelsets styrelse bestod av direktören, pastorn, läkaren och ekonomiföreståndaren. I större centralfängelser fanns en eller två vicedirektörer och en vicepastor. Andra tjänstemän var föreståndare för arbetsdrift, bokhållare, lärare och biträdande lärare. Centralfängelser för män fanns 1937 i Helsingfors, Åbo, Villmanstrand och Konnunsuo. Unga förbrytare sattes in på centralfängelset i Kervo och kvinnor på Central- och länsfängelset i Tavastehus.
Alternativ benämning på regering, en centralmakts styrelseorgan. Centralstyrelser fanns även som övergripande styrelseorgan i diverse organisationer, företag och ämbetsverk med decentraliserad avdelningsverksamhet.
Tillfälligt uppdrag i ledning för ceremoni eller högtidsfest inom en institution, exempelvis ett universitet.
Tjänst vid officiella svenska ordensväsendet Kunglig Majestäts Orden.
Hovämbete vid monarkens hovstat som instiftades 1648 under namnet introduktör med särskilt ansvar för mottagandet av utländska sändebud och ambassadörer vid hovet. Ceremonimästaren hade under sig en vice ceremonimästare. Ceremonimästarna rangordnades i över-, vice- och underceremonimästare.
Skriftligt kontrakt om fartygets frakt som slöts mellan bortfraktaren (skeppsredaren) och befraktaren (ägaren av lasten). Avtalet innebar att bortfraktaren hyrde ut lastutrymme mot en viss ersättning, medan befraktaren förband sig att anskaffa den last som skulle transporteras. Om lasten tillhörde en ägare skulle certepartiet finnas som original. Om frakten bestod av flera olika ägares varor skulle lastcertifikat eller konossementer utfärdas. Certepartiet var ett av de skeppsdokument som granskades av tullkammaren och som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det fick avresa.
Intyg om utskeppade varors ursprung som skrevs ut på utskeppningsorten av vederbörande myndighet eller magistraten i stapelstaden.
Papper försett med officiella stämplar och stämpelavgift (tidvis också med vederbörande tjänstemans namnteckning), vilka tillhandahölls av charta sigillata-kontoret. Charta sigillata papper skulle användas i handlingar som inlämnades till statliga myndigheter eller i av myndigheterna utfärdade expeditioner samt även i ett stort antal privaträttsliga handlingar. Stämpeln på papperet angav det penningbelopp som kronan uppbar i avgift vid försäljning av det stämplade papperet. Syftet med kravet att använda stämpelpapper var att ersätta kronan för de kostnader som dess åtgärder gav upphov till, men stämpelpapper användes också för att uppbära avgifter av skattenatur från olika slag av transaktioner av privaträttslig karaktär. Stämpelpapper användes på 1700-talet i de flesta europiska länder. Det infördes i Sverige 1660 och i Ryssland 1699. Senare utgavs också stämpelmärken för olika ändamål.
Från 1660 benämning på den avgift som tillföll statsverket genom försäljning av stämplat papper (charta sigillata). Charta sigillata-avgiften varierade beroende på var i förvaltningshierarkin dokumentet utfärdades eller ärendet blev behandlat. Personer av högre stånd betalade mer än de som var av lägre stånd. Avgiften betalades bl.a. av nyutnämnda inhemska riddare och kommendörer av de svenska kungliga ordnarna. Charta sigillata-avgift erlades också för lysning till äktenskap åren 1732–1757.
Överläkare vid sjukhus eller militärläkare som har högsta ledningen över sjukvården eller befälet över en sjukvårdsanstalt.
Till exempel kungörelse eller order av officiell natur från en överordnad myndighet eller chef inom stat och kyrka till underordnade ämbetsverk eller ämbets- och tjänstemän. Cirkulär var ett administrativt förfogande som vanligen utsändes i flera exemplar. De förekom som cirkulärbrev, - depesch, -not, - skrivelse, -telegram samt domkapitelscirkulär m.m.
Påvlig rundskrivelse, särskilt om kungörelse innehållande en överenskommelse mellan påven och en världslig regering om hur de yttre kyrkliga angelägenheterna skulle ordnas i ett land.
Under svenska tiden förekommande benämning på stämning eller skriftlig kallelse till domstol. Termen användes under medeltiden särskilt om kallelse till kyrklig domstol, från 1600-talet särskilt till hovrätt.
Kollektiv beteckning för rikets civila tjänstemän.
Civil ämbets- eller tjänsteman. Termen användes huvudsakligen om innehavare av lägre tjänster.
Allmän domstol, i motsats till specialdomstol (särskilt krigsrätt). Under svenska tiden och autonoma tiden användes termen också om domstol som behandlade enbart privaträttsliga mål, till exempel lagmansrätterna cirka 1620–1867 och den administrativa lagskipningen vid de svenska kollegierna från 1634.
Läns- eller provinsstyresman, åt vilken endast den rent civila (ej militära) förvaltningen uppdragits.
Det anslag som staten betalade till monarken för underhållet av honom och hans familj och för hovhållningen.
Parallell benämning på tvistemål.
Till ämbets- och tjänstemannakretsar eller borgarklassen hörande medborgare (i motsats till militärer och präster).
Sammanfattning av de rättsregler som reglerar enskilda personers eller privata rättssubjekts inbördes förhållanden.
Den kollektiva benämningen på rikets civila tjänstemän, som inte tillhörde någon annan stat, som hovstaten, ecklesiastikstaten, arméns eller flottans stat. Termen användes också om budgeten för civilförvaltningen och dess olika inrättningar, inklusive löner. Den har också använts för de personer inom arméns och flottans stat som inte var militärer (auditörer, präster, läkare).
Om icke militära tjänster och icke militär personal vid armén och flottan. Till dessa tjänstemän hörde till exempel präster, läkare och regements- och mönsterskrivare.
Lärare som hade befattning som rektorns närmaste man och ställföreträdare vid trivialskola och äldre läroverk. Conrectorn räknades till prästeståndet och var skyldig att erlägga bl.a. slottshjälpen.
Domkapitel som stiftsstyrelse med andlig domsrätt, i motsats till consistorium academicum. (Efter reformationen) ett administrativt verk (med även lekmän till ledamöter) för stiftsstyrelsen och utgörande forum för mål som faller under så kallad andlig domsrätt. Som ordförande verkar biskopen och som vice ordförande domprosten.
Ordnad samling av rättslärdas utlåtanden innehållande huvuddelen av kejsar Justinianus kodifikation av den romerska rätten 527–656. Samlingen bestod av institutiones, digesterna (pandecta), codex och novellae. Ett stort antal rättsprinciper och -regler hämtades från denna rättskälla och införlivades genom hovrätternas rättspraxis med svensk rätt från cirka 1630. Tillämpningen av utländsk rätt minskade efter 1680 och förbjöds i 1734 års lag.
Återkommande formell mottagning vid hovet, hos monarken eller annan furstlig person, för den kungliga uppvaktningen och personer som kommit för att presenteras. Denna mer eller mindre regelbundna mottagningsform fick sin början 1680 vid dåvarande änkedrottningens hov.
Benämning på alla som ingick i uppvaktningen vid hovet.

D

Allmänt om journal eller förteckning som dagligen fördes av tjänsteman över hans tjänsteförrättningar, särskilt om den av lantmätare från 1752, formellt 1766, gjorda förteckningen över jordrevningar. Daglistan utgjorde underlag för den årliga lantmätarrevisionen i varje län. Daglistan skulle årligen sändas till Kammarkollegium för kontroll.
Ordning för de på en viss dag kommande ärendenas behandling av en överläggande församling eller myndighet, föredragningslista. Även om arbets-, vilo- och måltidstimmar m.m., gällande vid till exempel avdelning av armé eller flotta, vid hospital, sjukhus och offentliga inrättningar.
Den mängd arbete som en landbonde, torpare och annan dagsverkare kunde eller brukade få gjort under en dag.
Av konungen på ansökan utfärdat lejdebrev, urfejdebrev, senare kallat fridsbrev, för en dag åt en till brottet bunden missdådare som höll sig gömd av rädsla för blodshämnd, för att han skulle kunna ta sig till tinget och svara i målet, och för en månad åt en gripen förbrytare som inte hade tagits på bar gärning för att han skulle kunna ta sig till konungen och lägga fram sitt ärende för honom.
Förteckning över utförda dagsverken eller dagsverken som ska utföras under förestående arbetsperiod.
Handling genom vilken en fästning eller en truppstyrka på vissa överenskomna villkor överlämnas till fienden.
Lån, växel med fastställd återbetalningsdag.
Benämning på vissa äldre svenska mynt (till exempel ett 1606–1624 präglat guldmynt, i värde motsvarande 16 marker). Myntenhet som användes då likvid gavs med de mellan 1664 och 1718 slagna silvermynten på 4, 2 och 1 mark.
Gällande eller gångbart mynt 1664–1776. Myntenhet för beräkning av betalning i det 1664–1776 ymnigt slagna silverringhaltiga skiljemyntet på 4, 2 och 1 öre.
Ersättning åt kyrkvärd eller uppbördsman för arbetet med den tiondesäd som insamlades till kyrkomagasinen. År 1763 fastslogs att dammspannen skulle indras i sådana församlingar där en ständig tiondesättning införts. År 1766 antogs dock en tillfällig dammspann i Österbotten och den utgick ännu på 1800-talet.
Arv som tillföll kronan, i äldre tid kungen, ifall det saknades arvingar eller om dessa hade försummat att bevaka sin rätt. Som danaarv räknades också arv efter utländsk medborgare som dött utan att lämna inrikes arvingar. Kronans rätt till danaarv bevakades av landshövdingarna. Arvet måste bevakas inom ett år.
Till den skattskyldige ställd utmätningsbar räkning, som upptar de skattebelopp till kronan, staten eller kommunen vilka han ska erlägga för ett visst år. På landsbygden ersatte debetsedeln den tidigare kvittensboken.
Officiell benämning på den skriftliga redogörelse eller utredning till justitierevisionen (konungens högsta domstol), under autonoma tiden senaten, varmed ändring söktes i ett av hovrätten avgjort tvistemål, revisionsinlaga. Allmänt: utredning, beredning.
Under det ständiga knekthållets tid en förteckning över bristerna i en indelt soldats beklädnad och utrustning. Defektsedeln gjordes upp av befälet, efter en granskning vid regementsmöte eller annan kommendering. Defektsedeln tillkännagavs rusthållaren eller roten som måste åtgärda bristerna.
Försvarande, försvar, värn.
(Offentlig) förklaring, tillkännagivande eller uttalande, utlåtande, vid riksdag utförligt yttrande.
Sakkunnig i kanonisk rätt, titel för teologisk lärare och vissa rättslärda som ansåg att de påvliga dekreten utgjorde grundvalen för alla statsrättsliga förhållanden.
Ombud, (utsedd) representant, befullmäktigad, deputerad.
Kronprins.
Brottsling, fånge, egentligen arm syndare. Begreppet användes också om liket efter en (livstids) fånge eller med döden straffad person, så länge brottslingar skulle begravas på särskilt vis.
Under svenska tiden och autonoma tiden samlande benämning på skiljedomare, god man eller motpart, kontrapart, part vid exekution, rättegång eller behandling av ärende vid en förvaltningsmyndighet med viss dömande funktion.
Gränslinje som vid ingående av vapenstillestånd fastställs mellan krigförande arméer. Överskriden linje bryter stilleståndet.
Intyg över verkställd denaturering, vilket verifierade att man tillsatt vissa ämnen för att ändra den ursprungliga och riktiga beskaffenheten hos en vara eller ett ämne för att omöjliggöra dess egentliga användning. Detta gällde i synnerhet i fråga om sprit eller brännvin, utan att upphäva användbarheten för vissa andra ändamål.
Benämning på huvudavdelning inom ett rikes högsta förvaltning, under autonoma tiden i senaten. Begreppet användes också inofficiellt på 1700-talet som synonym till division vid ämbetsverk, särskilt inom militären eller finansförvaltningen. Avdelning i Kejserliga senaten för Finland, en för justitieärenden och en för den allmänna hushållningen. Departementens chefer var en av senatens viceordförande och ledatmöterna de nio senatorerna.
Ämbetsskrivelse från ett utrikesråd, -utskott eller ministerium till rikets diplomatiska aktörer eller agenter i utlandet, och omvänt. Benämningen avser också själva sändebudet, kuriren som förmedlade ett dylikt ärende eller under 1700-talet ett brådskande inrikesärende som sändes med kurir och under 1800-talet en brådskande försändelse med telegraf. Av franskans depecher, att skynda sig.
Militärt förråd som fungerar som stödjepunkt för stridskrafter gällande underhåll, reparationer och utbildning. Som exempel kan nämnas ammunitions-, vapen- och proviantdepåer.
Truppavdelning som bildades under krigstid för att ersätta avgången inom fälttrupperna. Vanligen uppsattes vid mobilisering en depotbataljon för varje infanteriregemente.
Truppavdelning som bildades under krigstid för att ersätta avgången inom fälttrupper.
Allmänt förekommande benämning på flertalet av de svenska riksdagsutskotten under frihetstiden 1719–1772. Deputationerna utvecklades ur 1600-talets utskott. De bestod av ombud för alla stånden. Deputationerna utsågs direkt av ständerna eller av sekreta utskottet. De överlade och beredde riksdagsärenden samt övervakade vissa områden av förvaltningen. Beslut fattades efter omröstning, där varje stånd hade en röst. Deputationens beslut (betänkande) undertecknades av en ledamot från varje stånd. Beteckningen användes också om ett enskilt stånds utskott. RO 1723 slog fast att adeln skulle inneha ordförandeskapet och att 2/5 av antalet ledamöter skulle representera adeln, varav 1/3 skulle vara grevar eller friherrar. De tre övriga stånden skulle ha 1/5 var. Deputationernas antal och behörighetsområden varierade.
Person som blivit utsedd att i egenskap av befullmäktigat ombud, fullmäktig eller representant göra något eller uppträda å någons vägnar inom en för ett visst ändamål sammankallad församling eller en korporations styrelse. (Särskilt) om frihetstidens (1719–1772) riksdagsmän och om riksdagsmännen som medlemmar av ett riksdagsutskott (deputation).
Riksdagsmännen eller riksdagsutskottens (deputationernas) medlemmar under frihetstiden (1719–1772). Under 1600-talet användes termen närmast om kungliga förtroendemän inom utrikesförvaltningen.
Ersättningsenhet för de finska skarpskyttebataljonerna. Då trupperna ställdes på krigsfot uppsattes ett depåkompani för varje bataljon .
Dom som fälldes i ett mål i en överrätt där käranden hade underlåtit att bevaka sin talan. Avgiften för inlöst dom tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna efter 1818.
Person som rymt från krigstjänst.
Ritning, utkast eller plan jämte kostnadsförslag till bl.a. offentliga byggnader. Den kunde också inkludera ritningar på interiören och inredningen. Desseiner för fästningsverk, stads- och tomtplaner skulle godkännas av regenten innan de verkställdes.
Mindre militär truppstyrka som avskiljts från en större militär avdelning och ställts under självständigt befäl. Detachementen uppsattes för speciella uppdrag som till exempel spaning.
Samlande benämning under svenska tiden på personer som hölls i fängsligt förvar utan att vara dömda för något.
Besittningsrätt eller rätt att kvarhålla eller innehålla något, huvudsakligen om rätten att kvarhålla en person i fängelse, fartyg i hamn (embargo) eller att innehålla till exempel egendom eller utbetalning, särskilt om rätten att kvarhålla ett föremål till dess att en fordran blivit betald.
Inom lutherska kyrkan under 1800-talet kyrkotjänare som huvudsakligen skötte vården av fattiga och sjuka, vid behov också denna del av församlingens ekonomi. Tidigare hade diakontjänsterna oftast gått under den latinska beteckningen diaconus. Diakonen biträdde prästen vid kyrkliga förrättningar, ifall han fått ordination. Sedan 1940-talet är diakon en socialarbetare eller sjukvårdare som inom kyrkan vigts till diakonitjänst och som sköter församlingens fattig- och socialvård. Diakonerna har vanligen examen i diakoni och utbildning inom social- eller sjukvården.
En diakons eller diakonissas värdighet, ämbete, befattning eller syssla, också myndighetsområdet för en institution för diakoni.
Barmhärtighetsverksamhet bland församlingens nödställda, utövad av diakon och diakonissa.
Från 1850 om skillnaden i tullavgiften beroende på om varan kom landvägen eller sjövägen. Tullen uppbars också för varor som infördes från ett annat land än varans ursprungsland.
Uppskov, ofta om anstånd eller frist i fullgörandet av en ekonomisk prestation eller rättegång.
Postföring med diligens.
Entledigande, avsked eller orlov (från ämbete, tjänst, syssla, uppdrag och dylikt), benämning inom civil-, militär- och kyrkoförvaltningen samt skolväsendet.
Avgångsexamen, ursprungligen teoretisk-teologisk (ämbets)examen som avlades vid universiteten (i Sverige 1831–1904), även avgångsexamen för avgångsbetyg från högsta klassen i ett allmänt läroverk 1852–1874, då studentexamen förlades från universiteten till läroverken. Termen avser även avgångsexamen från annan högre undervisningsanstalt eller fackskola (till exempel militär).
Från 1719 samlande beteckning för de ständiga sändebud som suveräna stater höll hos varandra eller titel för en i särskild mission utsänd diplomatisk representant, av högre rang än beskickningens sekreterare. Under perioden 1803–1917 användes termen också om en ståndsperson i ett sändebuds svit. I det självständiga Finland användes termen närmast i betydelsen attaché.
Samtliga utländska sändebud som är ackrediterade vid ett hov eller av ett statsöverhuvud.
Under svenska tiden vanlig sammanfattande benämning på medlemmarna i en statlig överstyrelse, halvstatligt verk eller ett styrande kollegium (till exempel arbetshus-, fattighus-, manufaktur- och riksgäldsdirektion). Från 1811 var termen också en benämning på de första finska centrala ämbetsverken under senaten och de lokala ämbetsverken. Den ersattes under senare delen av 1800-talet med överstyrelse eller styrelse. Som exempel på direktioner kan nämnas arbetshus-, bank-, barnbördshus-, barnhus-, bergsprängnings-, boställs-, brunns-, ekonomi-, fattighus-, fattigvårds-, folkskole-, förvaltnings-, hamnbyggnads-, handels-, interims-, kanal-, lasaretts-, lotteri-, magasins-, manufaktur-, opera-, pensionskasse-, politie-, provianterings-, riddarhus-, riksgälds-, sjömanshus-, skol-, spannmåls-, spektakel-, stifts-, teater-, tull-, överdirektion).
Benämning på riktlinje, rättesnöre för förvaltningsgren, inom militären motsats till order. Direktiv ersatte från 1809 delvis beteckningen instruktion. Med direktiv avses den högsta befälhavarens eller ämbetsmannens allmänna anvisningar till de underlydande, närmast rörande förestående åtgärder.
Sedan 1680-talet förekommande titel för ledare, föreståndare eller styresman för vissa statliga verk och funktioner, till exempel rikskollegierna, lantmäteriet, postväsendet, teatern, armén, bankverksamheten, läroanstalter och sjukhus. Det förekom även directores musices vid Åbo Akademi 1747–1829. Titeln direktor ersattes under 1800-talet med titeln lärare i skolor och direktör om den högsta tjänstemannen vid åtskilliga inhemska verk och inrättningar. På vissa ställen levde ändå titeln direktor kvar in på 1900-talet. I Gamla Finland brukades titeln för chefen för Finländska revisionskommissionen. Under stora ofreden var direktor en parallell benämning på de till ockupationsförvaltningen hörande lagmännen.
Chef för lantmäteriet med rätt till enrådighetsbeslut. Han skulle leda och övervaka lantmätarna och lantmäteriväsendet. Direktorn över lantmäteriet ersatte 1683 inspektorn över lantmäteriet och var stationerad i Kammarkollegiums räknekammare, från 1684 vid det skilda centrala ämbetsverket Lantmäterikontoret i Stockholm. Tjänstebeteckningen ändrades till överdirektor i instruktionen 1699, till karaktären först 1720.
Den högste tjänstemannen inom åtskilliga inhemska verk och inrättningar, till exempel vissa läroverk, generalguvernörskansliet, myntverket, statistiska centralbyrån, geologiska kommissioner. Titeln direktör ersatte på 1800-talet den äldre titeln direktor, som förekom sedan 1600-talet (exempelvis civil-, general-, militie-, missions-, post-, pro-, riddarhus-, seminarie-, skol-, studie-, under-, vice-direktor).
Elev som går i lära hos eller undervisas (handleds) av någon.
Benämning på den kommission som hade den disciplinära uppsikten över studenterna vid universitetet i Helsingfors. Disciplinkommissionen bestod av rektorn som ordförande och dekanerna för universitetets fem fakulteter som medlemmar.
Straffkompani; militärt kompani bestående av den värvade arméns manskap som på grund av dåligt eller opålitligt uppförande inte kunnat stanna i sitt ordinarie regemente under den resterande kapitulationstiden.
Organ eller ämbete som tilldelats myndighet att upprätthålla ordning och tukt.
Den ränta eller det avdrag som en bankinrättning drog av vid betalning av växlar eller skulder vars förfallotid ännu inte hade gått ut. Då man bestämde beloppet på en växel tog man i beaktande hur lång tid det skulle dröja innan växeln förföll till betalning, och räntan för denna tid räknades in i beloppet. Om växelinnehavaren överlät eller sålde växeln före förfallotiden kunde han inte göra anspråk på hela beloppet, utan avdrag måste göras på basis av hur lång tid som återstod av förfallotiden.
Intyg över ränteavdrag, rabatt. Vid banktransaktioner, den ränta som banken drog av vid betalning av växlar och skulder.
Belopp som är anslaget till gratifikationer åt tjänstemän och för vars användning man inte behöver lämna redovisning.
Protokoll som redogör både för beslut och för överläggningar vid beslutsfattande myndighet.
Titel för en av Kgl. Maj:t vederbörligen förordnad juridiskt bildad tjänsteman som hade i uppdrag att på begäran av haveriintressenter upprätta en värdering (dispasch). Från 1925 blev dispaschörsämbetet en befattning under Handels- och industriministeriet vars innehavare hade samma uppdrag som under svenska tiden. Dispaschören verkställer utredning och anger med vilket belopp försäkringsgivare har att ersätta skadan för ett gemensamt haveri till sjöss (så kallad generaldispasch) eller enskilt haveri (så kallad partikulärdispasch).
Utredning om haveri.
Befrielse i enskilt fall från att följa villkor som framgår av lag eller förordning, till exempel militär-, ålders- eller tjänstedispens. I Finland även om dispens från sitt kön, då kvinnor kan söka och utnämnas till tjänster (eller få studierätt) som endast män är berättigade till.
Beviljande av undantag från kyrklig eller från 1624 världslig lag, förordning eller ett reglemente. Dispensation beviljades av regenten (vanligen Kgl. Maj:t ), under medeltiden också av påven, mot en avgift och gällde särskilt tjänstebehörighet, studierätt eller äktenskapshinder.
Föreskrift för apotekare rörande tillredningen av läkemedel. Dispensatoriet var en föregångare till och gammal benämning på farmakopé. Benämningen härstammar från Tyskland där den första för såväl läkare som apotekater avsedda läkemedelskodexen utkom under namnet dispensatorium i Nürnberg år 1477.
Om bestämmelse, föreskrift eller anordning som inte är tvingande eller bindande, utan valbar eller alternativ, eller som tillämpas om inte annat har överenskommits. Termen förekommer åtminstone inom lagstiftning, domstolsväsende och processrätt samt finansförvaltning sedan senare delen av autonoma tiden. Motsats: indispositiv, som prövas från fall till fall. Dispositiva mål är mål där parterna kan träffa förlikning.
Offentlig diskussion om en på förhand offentliggjord vetenskaplig skrift eller teser, i syfte att uppnå en vetenskaplig grad eller lärarbefattning inom kyrkan eller vid universitet. Disputationsövningar kunde också förekomma i en skola. Disputationen fördes vanligen på latin fram till mitten av 1800-talet. I kyrkliga sammanhang skrevs arbetet av disputanden och i universitetet vanligen av professorn.
Utförligt och polemiskt yttra sig eller orda eller resonera om något, under vissa formaliteter försvar av vetenskaplig avhandling eller framställda teser; hålla offentlig disputation vid universitet eller domkapitel över vetenskaplig avhandling eller uppställda teser; förr även att leda disputationsövningar.
Församling bestående av oliktänkare, med en från flertalet avvikande eller oppositionell religiös uppfattning. Dylika församlingar fick efter 1741 grundas av protestantiska utlänningar bosatta i riket. Rätten utvidgades 1781 till att gälla utlänningars alla trosinriktningar. Medborgarnas rätt att bilda protestantiska dissenterförsamlingar stadgades 1889. Ledaren måste dock godkännas av länsstyrelsen och vara finsk medborgare. Rätten gäller sedan 1923 alla religiösa inriktningar.
Lag som reglerar oliktänkares rätt att utöva sin religion och bildandet av religiösa samfund som har en från flertalet avvikande eller oppositionell religiös uppfattning. En dylik lag stiftades 1889 för protestantiska minoriteter. Den ersattes 1923 av religionsfrihetslagen.
Akademisk avhandling, ursprungligen för magisters- och doktorsgrad; vetenskaplig skrift som utges som specimen för särskilt doktorsgrad. Avhandlingarna avfattades på latin till 1852, vanligen av lärostolens professor.
Gradualavhandling: avhandling för högre akademisk lärdomsgrad. Avhandlingarna skrevs vanligen på latin av lärostolens professor (till 1852). Den inkluderade en gradualdisputation av studenten.
Vetenskaplig avhandling. Tidigare användes termen också om en lärd skrift i allmänhet, senare om akademisk avhandling för magisters- och doktorsgrad med tillhörande muntlig disputation. Numera avser termen disputation för doktorsgrad. Före 1852 skrevs avhandlingarna på latin.
I akademiska kretsar högre vitsord än vad som krävs för godkänd examen: överbetyg, honnörsbetyg eller kvalitetsbetyg; särskilt om förstärkning av huvudbetygen approbatur, cum laude och laudatur. De vanligaste distinktionsbetygen är maxima cum laude (med högsta beröm), egregie laudatur, eximie laudatur (utmärkt berömlig) och par noiis (med mig, examinatorn, jämngod).
Officiell benämning på vissa administrativa indelningar. Landsträcka, område för förvaltning, tjänstgöring och verksamhet inom till exempel medicine-, skogs-, bergs-, tull-, post- och justitieförvaltningen (såsom provinciallärar-, bergmästar- och länsmansdistrikt). Begreppet används även om område som i politiskt hänseende utgör en enhet, dock ej om ett mellanled i förvaltningsapparaten.
Ledande ingenjör för ett distrikt. Föreståndaren för ett väg- och vattenbyggnadsdistrikt benämndes distriktsingenjör.
Från 1725 chef för lantmäteridistrikt som även (efter 1736) ansvarade för regleringen av mått och vikter inom sitt tjänstedistrikt.
Läkare som handhar sjukvården inom ett stadsdistrikt, stadsdistriktsläkare. Efter 1890 även benämning för extra provinsialläkartjänster på landsbygden, vilka tillsattes och avlönades av enskilda (socknar, större industriella företag och dylikt) under Medicinalstyrelsens översyn. År 1910 fanns sju distriktsläkare av vilka en var stationerad i Björneborg, resten i Helsingfors.
Tidvis på jägeristaten under 1700-talet upptagen tjänsteman som ansvarade för inspektionen av kronans djurgårdar. En särskild inspektorstjänst (jämte en trädgårdsmästare) fanns 1729 bara för Carlbergs kungsgård.
Manlig skolelev (vid lärdomsskola), skolgosse, skolyngling, elev i skolans högre klass.
Skriftligt intyg som bevisade att en skolelev (djäkne) hade rätt till sockengång. År 1412 bestämdes att ärkestiftets scholares enbart fick gå sockengång med rektors skriftliga rekommendation och under vissa tider. Sockengången och intyget avskaffades officiellt 1780.
Under medeltiden och 1500-talet ett ekonomiskt bidrag från städerna till fattig skolungdom och lärare. Under perioden 1624–1865 blev djäknepenningarna en lagstadgad avgift till understöd åt skolor och behövande skolungdom, från 1783 också fattiga lärare. Avgiften skulle ersätta den gamla djäknegången. Före 1780 uppbars avgiften av bidragstagaren, därefter av kronofogden. Befriade från avgiften var torpare, inhysesfolk, knektar, båtsmän och ryttare på eget torp, efter 1737 även smeder och bruksfolk som inte bebodde ett hemman.
Bostad eller kammare i vilken de flesta djäknarna bodde. Djäknestallen var oftast förhyrda och djäknarna bodde oftast fyra i samma kammare. Den medhavda matsäcken stod vanligen för en väsentlig del av födan.
Person som vid en högskola eller ett universitet erhållit den högsta lärdomsgraden i en fakultet. Termen används också allmänt om läkare.
Under svenska tiden och autonoma tiden ett av häradshövdingen eller (till 1868) av lagmannen personligen avlönat rättsbiträde eller ett av tingslaget eller häradet officiellt anställt tingsbiträde som hjälpte domaren i hans ämbetssysslor. Under självständighetstiden vanligen kallat lagfaret biträde, vilket också avsåg privaträttslig juridisk hjälp.
Den ed som en ledamot i en domstol måste avlägga för att kunna tjänstgöra som lagfaren domare. Den följer samma formulär som domareden i 1734 års lag, tryckt 1737.
Den avgift som bönderna betalade för häradshövdingens avlöning, från 1700-talet samlande benämning på lagmans- och häradshövdingeräntan jämte tingsgästningskappar eller -penningar.
”Domarmatsäck”, en avgift i Lappmarken 1672–1886, motsvarande tingsgästningskappar på andra orter. Avgiften utgick i rentungor, renstekar och penningar för häradshövdingens eller lagmannens tingsresor och direkt till dem.
Olaus Petri tillskrivna, på 1530-talet författade etiska regler för domare med direktiv för rättsskipning och rättsprocess. Dessa regler upptogs så småningom i stor utsträckning i lagen. Domarreglerna ingick från mitten av 1600-talet i varje tryckt utgåva av landslagen och som bilaga till 1734 års lag (tryckt 1737). De trycks av tradition sedan självständighetstiden också som inledning till varje nytryck av Finlands Lag.
Om fullständig avskrift av dombok, använt från slutet av 1500-talet och särskilt efter 1614. År 1549 ålades häradshövdingarna att föra dombok för att två gånger per år sända dem till kammaren i Stockholm för kontroll. Beslutet ledde så småningom till att det uppstod konceptdomböcker, renskrifter för domarens eget behov och lagläsares renskrifter för häradshövdingen. Efter 1593 skulle en beseglad renskrift av tingsförrättarens privata dombok förvaras i häradskistan, häradets arkiv. Samma år stadgades att häradshövdingen skulle sända renoverade domböcker till kansliet. Stadgandena från 1593 förnyades 1602. Samma stadganden ingick också i den instruktion som 1602 gavs för ståthållare och fogdar i Finland. Efter 1701 saknas i de renoverade domböckerna ofta uppbud, lagfarter och inteckningar, och senast från 1712, också protokollen över de mål som underställts hovrätten för slutlig dom.
Skriftligt avfattat utslag av lagman, på begäran av den berörda personen och mot en avgift (lösen). Senare blev dombrev en benämning på utdrag ur äldre dombok i ett civilt ärende, vanligen en tvist om fastighet. I mera allmän betydelse användes termen om rättsligt bindande diplomatisk akt.
Underlåtenhet att följa eller verkställa fälld dom, olagligt brytande av fälld dom. Under svenska tiden och autonoma tiden var dombrott ett tjänstebrott belagt med böter.
Avkunna dom; fälla dom (över någon).
Under svenska tiden och autonoma tiden om att bekräfta dom eller utslag eller slutgiltigt godkänna en dom eller ett utslag.
Rätt att fatta bindande beslut. I fråga om allmän domstol i alla instanser: den sammansättning av ett visst antal behöriga domare som krävs för att fatta lagenligt giltiga beslut.
Person som innehade och utövade (annans) domsrätt, domare. Under svenska tiden huvudsakligen en benämning på häradshövdingen.
Under medeltiden förekommmande benämning på en medlem av ett domkapitel, kanik. Termen användes särskilt om honom som prebendat, domherreprebende. Den övergick under 1600-talet i betydelsen dompräst, präst vid domkyrka.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan kollegialt ämbetsverk i ett biskopsstift, med beredande och verkställande funktioner vid biskopsval, det övergripande ansvaret för stiftets personal och dess verksamhet, administration och ekonomi. Domkapitlet ansvarade under svenska tiden och autonoma tiden också för prästernas bildningsnivå och 1829–1917 för censuren av andlig litteratur. Domkapitlen bestod efter reformationen av stiftets biskop som ordförande, domkyrkoförsamlingens kyrkoherde (domprost) som viceordförande jämte bisittare, huvudsakligen teologiprofessorer eller gymnasielektorer. Efter 1870 fungerade två av prästerskapet inom sig valda teologiskt utbildade assessorer och en juridiskt utbildad stiftssekreterare som domkapitlens lekmän och bisittare. Domkapitlet förestod prästvigningen efter prästexamen.
En domstols geografiska verksamhetsområde.
Straffbar kränkning eller smädligt klandrande av världslig eller kyrklig domstol över fälld dom. Ursprungligen avsågs med domkval också klanderligt tal utanför domstol mot en dom som hade vunnit laga kraft eller att någon olagligen försökt åstadkomma ändring av en dom som vunnit laga kraft.
Huvudkyrka i ett biskopsstift. Domkyrkan var också en juridisk person med förmögenhet och olika slag av inkomster och utgifter. Kyrkoherden i domkyrkan kallades domprost.
Hemman som ägdes av en domkyrka.
Särskild nämnd vid domkyrkorna under svenska tiden som var tillsatt för att ansvara för domkyrkans vård och ekonomi. Domkyrkoråd fanns bara i de större stiftsstäderna.
Präst som ansvarade för domkyrkans värdskap och ekonomi, kyrkobyggnaden och domkyrkans egendom, och som vid behov kunde predika eller utföra andra prästerliga uppgifter. Domkyrkosysslomannen skötte också uppbörden och redovisningen av domkyrkotunnorna. Han anställdes på konstitutorial av biskopen, med konsistoriets samtycke, under förutsättningen att han kunde ställa nöjaktig borgen för sina eventuella framtida försummelser som uppbördsman.
För domkyrkas reparation och underhåll anslagen del av kronospannmålstionden, tillföll efter 1723 också biskopsgårdar. Andelen var ursprungligen två tunnor per kyrkohärbärge, sedan 1700-talet ett fastslaget tunnantal från varje län. Domkyrkotunnorna ersattes under autonoma tiden med penningar. De forslades efter 1668 av allmogen till kyrkohärbärget eller något annat av landshövdingen utsett magasin.
Den i domstol förvarade ursprungliga domboken, ordinarie dombok. Motsats: renoverad dombok.
Förteckning över mål och ärenden som anhängiggjorts vid underrätt.
Under svenska tiden och autonoma tiden om avgift med vilken dom eller utslag löstes ut från allmän, akademisk eller kyrklig domstol. Termen användes också om själva tillfället när detta skedde. Domlösen stadgades i 1734 års lag, men förekom långt tidigare.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde i domkyrkoförsamling i ett domkapitels residensstad, domkapitlets (konsistoriets) vice ordförande och biskopens ställföreträdare i stiftet, ursprungligen också examinator vid präst- och pastoralexamen, samt vid gymnasiedimissionerna. Domprosten valdes av stiftets ämbets- och tjänstemän. Före reformationen var domprosten inom den katolska kyrkan den främste bland kanikerna i ett domkapitel, tillika kapitlets föreståndare och kapitelförsamlingens präst. I Gamla Finland var domprost titel för preses i de evangelisk-lutherska konsistorierna, även kallad preces consistorii. Inom ortodoxa kyrkan var domprost en parallell beteckning på prost.
Judiciell administrativ enhet inom vilken häradshövdingen utövade sin domsrätt 1407–1993. Domsagan indelades i härader och tingslag, vilka ibland kunde höra till olika län. Den förestods av en häradshövding med biträde av andra rättstjänare såsom tingsskrivaren, exekutionsfogden och länsmannen. Vid medeltidens slut fanns det 13 domsagor i Finland, 1634 var de 16, av vilka fyra hörde till Gamla Finland från 1723 eller 1742 och till 1811–12. År 1812 var de 41, 1862 61, 1919 62, 1939 72, 1946– och 1958 63–66. Domsagereformer under 1650-talet, 1670–1680-talet, 1710, 1759, 1783, 1795–1796, 1804 och 1807 justerade vissa domsagegränser, grundade nya, delade stora domsagor eller slog ihop små. Efter domsagereformen 1811–1812 var Finland indelat i 41 domsagor som justerades 1816, 1821, 1831–1832, 1839, 1845, 1847 och 1862 i den stora domsagereformen som verkställdes först på 1870–1880-talet. Endast Ålands domsaga har varit densamma under domsagornas hela förekomsttid.
Samlande benämning på mål eller ärenden som föll under domstols handläggning och dom, oavsett om det var frågan om civilmål eller brottmål. Domsaker förekom bara under svenska tiden. Termen användes också under 1500-talet i formen domssak, och avsåg då domares andel i böterna.
Skrivare vid en domstol; arvodesbefattning vid underrätt på landsbygden. Domskrivaren hade i uppdrag att skriva domstolsprotokoll, särskilt sådana som löstes ut med domlösen av berörd(a) person(er).
Under svenska tiden och autonoma tiden benämning och sedan självständighetstiden officiell beteckning på den del av ett domstolsprotokoll som innehåller uppgifter om rättegångens slutresultat, det vill säga själva domen och motiveringarna till den.
Grundsats eller princip efter vilken dom avkunnas, domarregel.
Rätt eller befogenhet att döma, skipa rätt. Domsrätten verkställs genom statsorgan, i första hand domstolar, i andra hand förvaltningsmyndigheter åt vilka en viss domsrätt har överlåtits genom lag. Ibland har begreppet också använts om domares rätt till rättsskipning inom sitt ämbetsdistrikt.
Lag eller förordning som sedan senare delen av autonoma tiden stadgar om domstolars verksamhet och deras förhållande till varandra, särskilt organiseringen i över- och underrätt. Domstolsförfattningen kallades ursprungligen domstolsordning.
Domstols säte, tingsplats. Konkret: domarens säte, stol.
Sedan svenska tiden om större procedurfel under rättegång som medförde rätt att söka rättelse genom det extraordinära rättsmedlet klander, ursprungligen klagan på grund av domvilla (kaipuu, tuomiovirhekantelu). Dylika fel var att domstolen var obehörig att fatta beslutet, hade dömt en person som var frånvarande, en som inte alls hade varit instämd till rätten eller fällt ett beslut som kränkte tredje parts rätt m.m. Skulle ursprungligen ansökas inom natt och år från beslutet.
Domfäst. Inom förvaltningen under svenska tiden i betydelsen verkställd genom den makt eller auktoritet som ett domslut eller myndighetsbeslut gav. Allmänt: maktfullkomlig, tvärsäker.
Under svenska tiden detsamma som domsrätt (jurisdiktion) och domkrets, under autonoma tiden endast domkrets.
Kronans fasta jord- och skogsegendomar, ursprungligen egendom som gav inkomster såsom kungsgårdar, kungsladugårdar och till kronans omedelbara disposition indragna militiehemman. Avkastningen användes till bestridande av statliga utgifter.
Under autonoma tiden tjänsteman i en domänstyrelse som förvaltade statliga jordegendomar i huvudsakligen juridiskt hänseende.
Statlig jordegendom.
Av kungen med donationsbrev utfärdad ärftlig förläning eller förläning ”på evärdlig tid”, vilka skilde sig från tidsbundna förläningar ”på behaglig tid” eller ”på livstid”. Förläningen bestod ofta av rätten att uppbära grundskatterna inom ett visst område och att utnyttja kronans dagsverken av donationsgodsets bönder. Donationen medförde som motprestation av donatarien eller donataren alltid en tjänsteförpliktelse som dock ofta saknade annan konkretiserad skyldighet än att mottagaren skulle visa kronan trohet och tjänstvilja.
Gåva, ofta en mer betydande sådan avsedd för allmännyttiga ändamål. Under medeltiden avsåg donation ofta en gåva till kyrkor eller kloster, medan termen under 1500- och 1600-talet betecknade en ärftlig förläning.
Gåvobrev, brev som monarken utfärdade över en förläning.
Av ordinarie präst i en församling förd särskild bok (längd) över var och när ett barn blivit fött, när det döpts samt dess föräldrars och faddrars namn. Dopboken var en av sju, efter 1869 elva, böcker (längder) som sedan kyrkolagen 1686 måste föras i varje församling och som sammantagna bildade den så kallade kyrkboken, efter 1869 kyrkans huvudbok.
Avgift som erlades till prästen för barndop. Doppenningarna var en av flera pastoralier som efter 1686 tillkom det ordinarie prästerskapet som lön. De uppbars dock inte av fattiga. Doppenningarna kallades före 1686 kristningspenningar och räknades till de prästpenningar som prästen fick uppbära för varje privat förrättad kyrklig akt (i prästskrud).
Officiell tolk vid hov eller beskickning i Orienten.
Bonde som rustade en ryttare vid ett dragonregemente.
Ryttaravdelning bestående av adelns tjänare.
Enhet som sköter ekonomisk förvaltning. Termen användes också om finansförvaltningen i allmänhet. Exempel på drätselverk är Drätsel- och byggnadskollegium och drätselkammare.
Benämning på en soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att två rotar respektive rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst.
Brev, skrivelse, dokument och dylikt som utfärdats eller utställs i två likalydande exemplar, av vilka det ena betraktas som huvudexemplar.
Penninggåva till prästen vid bikt, skrift och dylikt. Duk- och skriftepenningarna lades på altarduken. De var en av de medeltida avgifter till prästen som förbjöds 1681 och ersattes med pastoralier 1686.
Avgift som erlades av nattvardsgäst, skriftpenningar. Dukpenningarna var en viktig inkomst för prästerskapet till 1886, vid sidan av tiondespannmålen, tertialen.
Under medeltiden före landslagen, ett rättsmål som inte kunde bevisas av någondera parten och som därför bevisades med svarandens edgång, med eller utan edgärdsmän.
Biträdande lärare vid ett läroverk som studerade pedagogik eller som var utexaminerad pedagogiekandidat; extra lärare. Duplikanterna antogs av vederbörande skolstyrelse utan vidare prov och undervisade på arvode.
Under 1600–1700-talet allmän benämning på förbindelse, kommunikation som farled eller väg. Termen användes särskilt om vattenvägar: segelled, båtled, kanal.
Transitotull vid genomfartsled, särskilt vid vatten.
Skjutsning av krigsfolk vid durchmarsch. Skyldigheten att delta gällde alla som brukade krono-, skatte- och frälsehemman. Befriade var bara de hemman som hade åtagit sig att sköta vissa kronouppgifter, till exempel att vidarebefordra postförsändelser.
Extra skatt införd 1687 för att åstadkomma en jämnare fördelning av bördan av militära trupptransporter.
Delägare i dykerikompani.
Ledande tjänsteman i ett dykerikompani med privilegium på allt viktigare bärgningsarbete, särskilt vid förlista fartyg. År 1810 upphörde verksamheten och tjänstebeteckningen i Finland.
Bolag som från 1700-talet hade privilegium på mera omfattande bärgningsarbeten vid stränderna och till sjöss inom ett visst distrikt. Dykeribetjäningen, skärmän och ledande dykerikommissarier, ansvarade var och en för en viss bit av kusten. Dykerikompaniet skötte även förvaring och bevakning av bärgat gods, tills det överläts åt ägaren eller kronan. Dykeriet leddes av en direktör. Efter 1812 tillföll dykeriets rättigheter och skyldigheter Generaltulldirektionen och vederbörande tullkamrar.
Anstalt för förvaring, senare också vård av sinnessjuka.
Kyrklig förtroendeman som grävde gravar, alternativt befattningshavare som hade som bisyssla att gräva gravar, till exempel kyrkoväktare, klockringare och annan kyrkobetjäning. Dödgrävare blev en separat befattning under 1800-talet.

E

Ämbetsverk 1786–1789 bestående av en lekman och två präster som beredde de kyrkliga ärenden, särskilt tjänstebefordringar, som skulle föredras inför konungen. Ecklesiastikberedningen skapades för att förhindra att ämbeten i regala pastorat, med stor förtjänst, såldes till högstbjudande. Den uppgick 1789 i Rikets ärenders allmänna beredning.
Inofficiell benämning på chefen för senatens ecklesiastikexpedition.
Efter 1772 avdelning vid Kanslikollegium vilken övertog kyrkliga ärenden från inrikesexpeditionen. Ecklesiastikexpeditionen leddes av en kanslichef med biträde av en statssekreterare. Den drogs in på nytt till inrikesexpeditionen 1792 för att återinrättas vid Kunglig Majestäts kansli 1809. I autonoma Finland inrättades även en ecklesiastikexpedition vid Regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement.
Förteckning över prästerna i ett stift eller över medlemmarna i ett jungfrustift.
Försäkringskassa grundad 1723 och 1842 för att ge understöd åt de i församlingar, domkapitel och vid offentliga läroverk anställda ecklesiastiska tjänstemännens efterlämnade änkor och minderåriga barn. Kassan erhöll sina medel från statligt anslag, årsavgifter, vakansbesparingar och privata understöd. Den förvaltades av en direktion, vald av varje prosteris ämbets- och tjänstemän på viss tid och stod under ärkebiskopens och biskopsmötets översyn. Enligt reglementet 1864 var kassan indelad i fem klasser beroende på tjänst och lönenivå.
Sammanfattningen av kyrkans eller en viss kyrklig korporations ämbetsmän, jämte budgeten för kyrkan eller för kyrkliga ändamål och ur statsmedel utgående anslag till lön för ordinarie eller extra ordinarie präster. Ecklesiastikstaten kallades under svenska tiden också kleresistaten. Under 1600-talet förekom även benämningen kyrkostaten.
Kyrkoväsendet, kyrkoförvaltningen eller (stats)kyrkan under 1700–1900-talet. Ecklesiastikverket var framför allt en beteckning på den bestående kyrkliga inrättningen i Lappmarken, 1739–1933 med särskilda stadganden om bl.a. tjänstetillsättningar.
Kyrkorättsligt indelningssätt av tidpunkten (fardag) för till- och avträde av kyrkliga ämbeten och ecklesiastiska tjänsteboställen, ursprungligen också skollärarnas löner. Det baserade sig på perioden mellan den 1 maj och den 30 april.
ed
Sanningsförsäkran som till exempel ett vittne eller en sakkunnig avger inför domstol eller annan myndighet, också om en tjänstemans löfte inför dömande myndighet eller annan myndighet att uppfylla vissa ämbetsplikter.
Av myndighet utfärdat bevis över att någon har avlagt en ed.
Under svenska tiden och autonoma tiden om förpliktelse att med ed bekräfta ett åtagande, ibland nästan synonymt med ed. Termen användes särskilt om den tjänsteförsäkran (ämbetsed) som svors av vissa tjänstemän (fogdar, uppbördsmän, soldater, präster, läkare) som en förutsättning för att de skulle få utöva sitt ämbete eller yrke.
Person som utan anställning och avlöning svurit ed om att tillhandagå allmänheten i tjänsteförrättningar (till exempel läkare, barnmorskor, apotekare, notarii publici och mäklare). Tillfälligt biträde åt ämbets- och tjänstemän.
Tillsyningsman, uppsyningsman, enligt skolordningen 1724 titel på biskopen i hans egenskap av utövare av den högsta uppsikten över skolväsendet i stiftet. Titeln föll så småningom ur bruk i och med att ett överinspektörsämbete för folkskolorna inrättades 1861 och ett för elementarläroverken 1869.
Benämning på en härs, truppavdelnings eller enskild krigsmans utrustning, bestående av bagage, krigsmateriel, häst, fordon, klädespersedlar m.m. Termen förekom i motsvarande betydelse också inom ryska flottan.
Bemanna ett fartyg, utrusta, utstyra, kläda flotta eller fartyg med master, tågvirke, segel, armering och dylikt, även att förse flottans manskap med erforderlig beklädnad eller utrusta truppstyrka eller enskild soldat med häst och mundering.
Kollektiv beteckning för personal som ansvarade för den ekonomiska förvaltningen särskilt vid hospital.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning, grundad år 1934. Vid byrån fanns kamrerare, revisorer, kontrollörer, bokförare och bokhållare.
Ett av tre riksdagsutskott för Finland som tillsattes 1756 av ständerna för att övervaka lantmäteriet och skiftesförrättningarna i Finland och förlika tvister i samband med dem i Nylands och Tavastehus, Åbo och Björneborgs samt Österbottens län. Från och med 1662 var ekonomideputationen ett slags specialdomstol med domsrätt i skiftesmål och bestod av fem medlemmar. Den ersattes 1776 med ägodelningsrätt.
Ställföreträdare (rangklass 6) för chefen för ett kameralhov, viceguvernören, och chef för en av dess expeditioner.
Titel ibruktagen under svenska tiden på 1700-talet; även ledare av (en anstalts eller ett företags) ekonomiska angelägenheter.
Under 1700-talet hederstitel vid hovet utan motsvarande befattning.
Väljare, vid indirekt valsätt person som utsetts till ombud för en grupp valberättigade för att utöva deras rösträtt. I Finland reglerades i 1919 års regeringsform att 300 elektorer genom elektorsval skulle utses för val av republikens president.
Lärare som undervisar i de första grunderna av ett (eller flera) läroämne(n) vid elementarskola eller allmänt läroverk.
Från och med 1820 officiell benämning på allmänbildande lärdomsskola, ursprungligen för gossar, senare också flickor. Inträde vid elementarläroverk förutsatte från 1872 genomgången folkskola. Läroverken indelades 1872–1883 i sjuklassiga allmänna elementarläroverk (lyceum, läroverk) som förberedde eleverna för studier vid universitet, specialläroverk (till exempel teknisk läroanstalt) samt två- till fyraklassiga realskolor som byggde på folkskolans kurser och förberedde eleverna för inträde i egentlig fackskola (till exempel teknisk realskola, fruntimmersskola). Från 1883 indelades elementarläroverken i åttaklassiga klassiska lyceer, åttaklassiga reallyceer samt elementarskolor, vilka motsvarade de lägre klasserna i lyceerna.
Från och med 1841 benämning på vissa allmänna lägre lärdomsskolor som förberedde eleverna för studier vid universitet och högre specialläroverk (till exempel tekniska läroanstalter). Elementarskolorna indelades i högre och lägre elementarskolor.
Person som har som yrke att (värva och) befordra emigranter (särskilt till Amerika). Båtbolagens agent. Generalagent i Göteborg och Köpenhamn, samt lokalkontor ute i landet.
Upphöjdhet, höghet, värdighet, också titel som från början tillkom kejsare, konungar och biskopar till vilka man kunde knyta nämnda epitet, sedermera högre dignitärer inom katolska kyrkan, efter 1630 endast titel för katolska kardinaler. Som titel och epitet på kyrkliga personer var ”eminens” i bruk i Sverige bara under medeltiden. Inom lutherska kyrkan hade biskopar och ärkebiskopar de motsvarande epiteten i ”höghet” och ”högvördighet”.
Utskickad, sändebud (mest i hemliga, mindre lojala eller hederliga ärenden). Särskilt om utländska sådana (till exempel jesuiter).
Titel och värdighet för män inom samhällets topp. Titeln infördes av Gustav III 1773.
Den person som genom endossering överlåter växel eller annat värdepapper till någon annan.
Borgen där borgensmannen förbinder sig att betala först efter att huvudgäldenären förgäves har blivit krävd.
Benämning på inhyrt sjömanskap i flottan.
Sjövan kustbefolkning som förband sig att mot en ersättning tjäna i flottan under krigstid. Förslagen om enrollering av kustbefolkningen gjordes redan 1675 men genomfördes först från och med 1704.
Enskild riksdagsmans eller parti(grupp)s skrivelse till svenska riksdagen eller ständerna 1719–1789, med yrkanden som påtalade missförhållanden eller motiverade förslag.
Av enskild tjänsteman till högre myndighet avfattad berättelse eller förhållandebeskrivning som påtalade missförhållanden inom förvaltningen eller en förvaltningsgren.
En enskild riksdagsmans skrivelse till den svenska ståndsriksdagen, innehållande ett framställt missnöje med vissa förhållanden eller ett önskemål om förbättring av någon olägenhet. Under 1719–1789 kallades besvären memorial. Begreppet användes också om en dylik skrivelse till länsstyrelsen från enskilt stånd eller enskild riksdagsman, en korporation eller ett härad.
Under tegskiftet ett avskilt liggande nybygge på en bys utmarker som inte hade samfällda ägor med andra hemman och som kameralt utgjorde en by. Efter storskiftet förändrades benämningen till avsidesboende, ensamboende. Hemmansägaren hade full äganderätt endast till det avgränsade området.
Auktion för att utröna vem som ger det lägsta anbudet på en statlig verksamhet som ska läggas ut på entreprenad.
Biskoplig; episkopal ordning för en kyrka innebär en struktur där biskopar har en ledande funktion och roll.
Under svenska tiden och autonoma tiden om belöning till den som tog fast förrymd fånge, från 1841 huvudsakligen rannsakningsfånge, fästningsfånge och arbetsfånge, och som avlämnade fången på behörigt ställe: vid till exempel poliskammare, häkte, fängelse eller fångstation. Ursprungligen gavs ertappningspenningar också till den som hade gripit en missdådare på bar gärning.
Under särskild chef stående flottavdelning av varierande storlek.
Truppavdelning som har i uppgift att skydda en eller flera i ett särskilt uppdrag utsända officerare.
Benämning på postverkets avgift som utöver postportot och assurans uppbars för postförsändelse med extraordinärt ilbud eller extraordinär kurir. När estafettemedel erlagts skedde posttransporten inte med vanliga posthästar utan med gästgivarskjuts. Den övervakades av postmästarna som då uppbar dubbel skjutslega och vägpenningar för varje häst som anlitades för kurirposten. En postiljon befordrade personligen postförsändelsen till adressaten.
Benämning på militära förbindelser mellan hemorten och krigsskådeplatsen. Termen kan även hänvisa till de förband som skötte om transporter av förnödenheter till krigsskådeplatsen.
Benämning på en armés förbindelseväg mellan hemorten och krigsområdet.
Tömma ett landområde eller en krigsskådeplats på sårade och annat folk genom transport till annat ställe, även om att dra alla sina trupper och förråd från ett besatt landområde eller en innehavd plats.
Värdera, uppskatta: om värdering av natura skattepersedlar i relation till det fastslagna kronovärdet. Kronovärdet fastställdes 1621 för de persedlar som ingick i landstågsgärden. Termen används också om officiellt fastställande av värdet på ett utländskt eller inhemskt mynt vars värde förändrats.
Den utgångspunkt som används för evalvering vid myntrealisation.
I lag fastställt värde på en inom landet kurserande utländsk valuta. ”Evalvationsvärde” användes också om ett inhemskt mynt som tidigare hade förändrats i värde.
Undersökning, granskning, prövning vid en läroanstalt eller en domstol. Termen används särskilt om den offentliga muntliga eller skriftliga uppvisning vid läroanstalt som avläggs för lärdomsgrad.
Noggrann examen, vars utgång är avgörande för examinandens godkännande eller underkännande. Vanligen handlade det om ett slutförhör vid läroanstalt, inför konfirmation eller slutplädering i en rannsakning i en rättssal.
Person som blivit förordnad att närvara vid vissa examina (särskilt mogenhetsexamen) och övervaka att inte undermåliga examinander godkänns. Examenscensorn kan även delta i ledningen och bedömandet av en examen. I Finland har termen även använts om elev som förordnats att under lärarens frånvaro vaka över ordningen i klassen, ordningsman.
Personer som har rätt att förrätta viss examen eller delta i dess bedömande (till exempel examinatorer och censorer i studentexamen).
Den ordinära ämbetsexamen, införd 1749–1750, som krävdes av blivande jurister i svenska statens tjänst. Examen avlades vid universitetens juridiska fakultet efter en så kallad preliminärexamen i justitien. Den gav domarbehörighet, med rätt att söka hovrättstjänster, och kallades därför allmänt ”hovrättsexamen”. Den ersattes 1817 med domarexamen, senare rättsexamen.
Titel och epitet som tillkom de allra högsta ämbetena och värdigheterna 1636–1917. Under svenska tiden användes excellens ursprungligen för de fem högsta riksämbetsmännen, drots, marsk, amiral, kansler och skattmästare, från drottning Kristinas regeringstid (1644–1654) också för riksråden, från 1773 för rikets herrar. Under autonoma tiden var excellenstiteln 1826–1917 indelad i två excellensklasser, den högre för andra rangklassen, den lägre för tredje och fjärde rangklassen. I rangklass två i ryska rangordningen ingick generaler och verkliga geheimeråd, i rangklass tre och fyra ingick generallöjtnanter, presidenter och geheimeråd, generalmajorer, statssekreteraren, verkliga statsråd och landshövdingar. I självständiga Finland bär ambassadörer tilltalet.
Rättegångsmål eller ärende som rörde indrivning eller utkrävande av skuld eller böter, utmätning.
Verkställighetsorder gällande utmätning, straff eller avrättning.
Samlande benämning på lägre befattningshavare vid exekutionsverk under 1700-talet. Exekutionsvaktmästaren biträdde exekutorn till exempel vld utmätning samt indrivning av böter och skatter.
Verkställare, särskilt om person som förrättar utmätning eller bestraffning eller som verkställer stadgandena i ett testamente.
Under svenska tiden och autonoma tiden om skriftlig befallning av myndighet, särskilt Kgl. Maj:t respektive senaten, att verkställa beslut, utslag eller dom, sedermera närmast utmätningsdom. Exekutorialen förutsatte charta sigillata ifall den hade utfärdats av Kgl. Maj:t eller senaten.
Utföra, fullborda, verkställa, särskilt om att låta dom (order, beslut) gå i verkställighet, motsvarande exekution, även att utsöka, utkräva, indriva något (till exempel fordran, böter eller skatt).
Kollektivbenämning på lärare i praktisk färdighet. Dylika övade talet i främmande språk, fäktning, gymnastik, ridkonst, dans, musik och teckning och fanns särskilt vid universitet. Vid akademien i Åbo hörde 1729 en språkmästare och en fäktmästare till exercitiemästarna.
Uteslutning ur kyrkans gemenskap och därmed också ur nattvards- och den övriga sakramentsgemenskapen. Exkommunikation var den allra strängaste formen av kyrklig bestraffning; bannlysning. Den användes också efter reformationen inom ramen för kyrkotukten. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland tillämpar inte sedan mitten av 1800-talet exkommunikation bland sina medlemmar. Om en person till exempel hade dödat en människa i krig räckte hennes exkommunikation i tre år. Också irrläriga uteslöts om de inte tog avstånd från den orätta läran. Efter uteslutning kunde avfällingar igen få tillträde till den kyrkliga gemenskapen, efter att de offentligt hade uttryckt sin ånger.
Officiellt utnämnd adjunkt, i motsats till tillfälligt förordnad eller vikarierande adjunkt. Adjunkten verkade som ordinarie lärares, professors eller lektors biträde vid universitet, högre allmänt läroverk eller motsvarande läroanstalt.
Titel för lägre tjänsteman inom landsstaten.Termen användes även om handelsresande (1687–). Från 1900-talet biträde som expedierar kunderna i en butik, handelsbiträde, bodbetjänt.
Tjänstebeteckning för biträdande tjänsteman (vid behov vikarie) till expeditionschefen vid Generalguvernörskansliet eller Ekonomiedepartementets expeditioner.
Den avgift man erlade för tjänst eller expedition utförd av en offentlig myndighet. Expeditionslösen hörde till kronans finansregal och användes till att bekosta tjänstemännens löner. Avgiften gick ursprungligen direkt till tjänstemannen, sedermera till myndigheten.
Ministär utan bestämd politisk färg som bl.a. handlägger löpande ärenden, då den ordinarie ministären avgått eller på annat sätt är funktionsoduglig och en ny ministär ännu inte har tillträtt.
Från 1720 under svenska tiden tjänstebeteckning för expeditionschefens (statssekreterarens) närmaste män i expeditionerna vid Kanslikollegium (Kunglig Majestäts kansli). Vid justitieexpeditionen infördes samma år beteckningen förste expeditionssekreterare, som även blev kutym vid de övriga av Kanslikollegiums expeditioner 1773. Expeditionssekreterare fanns även vid justitieexpeditionens efterträdare Nedre justitierevisionen. Under autonomin fanns expeditionssekreterare vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland.
Den tariff enligt vilken man erlade expeditionslösen. Avgiftens storlek bestämdes efter ämbetsverkets eller myndighetens rang inom statsförvaltningen samt efter expeditionernas beskaffenhet.
Person som expedierar eller förestår expedition (till exempel postens).
Tjänsteman i en filial inom ett post- eller postkupédistrikt under Poststyrelsen, från 1927 Post- och telegrafstyrelsen. Expeditören var underställd föreståndaren. Från självständigheten indelades expeditörerna i två löneklasser: expeditör av första eller andra löneklassen.
Inom statsförvaltningen på 1600–1800-talet om en på förhand given rätt i form av en skriftlig försäkran om att få efterträda en person när denne dött eller tagit avsked. Till 1655 användes termen också om dylik försäkran om en framtida förläning. Termen användes också om väntan på att uppnå ålder för statlig pension. Expektansgods innebar rätten att överta gods eller förläning när den föregående innehavarens rätt hade upphört. Inom den indelta armén var soldaterna berättigade till underhåll på expektans under den väntetid som kunde förflyta mellan avskedstagandet och erhållandet av pension.
Fullmakt på att erhålla ett visst ämbete så snart det blir ledigt eller försäkran om underhåll på expektans fram tills pensionen.
Lön som uppbars i väntan på utlovad tjänst eller pension. Expektanslön infördes 1720 för den övertaliga personalen. Författningen gällde också under gustavianska tiden 1788–1790 och under åren 1808–1809.
Person som av ämbetsverk eller konung skriftligen blivit tillförsäkrad rätten att få en viss befattning eller förläning när innehavarens rätt därtill hade upphört, från 1700-talet närmast om expektans till en tjänst på stat. Expektanterna fanns ofta upptagna på ämbetsverkens stater och kunde erhålla en viss del av tjänstens lön. Expektant kallades också den som väntade på att uppnå stadgad pensionsålder.
Term för penningmedel som anslagits för smärre ospecificerade utgifter.
Penningmedel som anslagits för (smärre) ej närmare specificerade utgifter.
Från och med 1734 års lag om statens eller kommunens tvångsinlösning av egendom för allmännyttigt ändamål, i huvudsak mark för bebyggelse eller kommunikationsled (ursprungligen också för krigföring). Termen används också om den åtgärd då dylik tvångsinlösning sker. Fastighetsägaren eller den som har nyttjanderätt till marken har rätt till ersättning.
Läroanstalt vars elever bor utanför densamma. Motsats: internat.
Tillfälligt förordnad tjänsteman som ansvarade för ett visst banavsnitt och övervakade bevakningen och underhållet av banan.
Tillfälligt förordnad ersättare för eller extra hjälp åt en fiskal under svenska tiden och autonoma tiden. Beteckningen förekom särskilt vid hovrätt och i betydelsen extraordinarie fiskal. Extrafiskalen bevakade lag och ordning eller verkade som biträde åt åklagaren i ärenden av statligt intresse.
Göra utdrag ur till exempel protokoll eller räkning.
Om förfarande som gör undantag från den vanliga rättegångsordningen. Termen används också om bestraffning utan domstols inblandning, till exempel disciplinstraff.
Som faller utanför det vanliga, särskild, exceptionell, extra. Inom förvaltningen särskilt i betydelsen utom den ursprungligen fastställda ordningen i något, till exempel lagen, summan, utgiften, verksamheten, utom det bestämda antalet tjänstemän. Motsats: ordinarie.
Stående beteckning i det svenska finansväsendet för skatt(er) avsedd(a) att fylla statsverkets årliga behov av extraordinarie inkomster. Tilläggskronoskatt från senare hälften av 1600-talet.
Enligt lantmäteriinstruktionen 1688 benämning på extra lantmätare på ordinarie lön, så länge arbetet varade.
I det svenska riket från och med 1600-talet och i Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet beteckning på tjänst, som inte var upptagen på ordinarie stat. Extraordinarie tjänster avlönades med extra årliga anslag.
Postdistribution vid sidan av den ordinarie postgången. Termen användes vanligtvis om post som av särskild anledning avgick på annan tid och fortare än den ordinarie posten. Den användes förr ofta också om personbefordran. Den förlorade sin betydelse under 1600-talet, då den ordinarie postens postförare löpte eller red natt och dag på allt bättre vägar. Extra post återinfördes 1718 som en av sex typer av postgång.
Reservposthemman.
Beteckning för statligt ämbete på tjänstevillkor som låg utom den ordinarie löne- och rangklassen. Motsats: tjänst på stat om ämbete som kännetecknas av ursprunglighet eller oföränderlighet. Rang och lön följdes i stort sett åt. Lön utgick inom den centrala förvaltningen enbart i reda pengar.

F

Under 1600-talet titel på person som förestod svenska kronans hus i Moskva, Novgorod och Pskov för att tillvarata dess intressen. Benämningen användes även under 1500- och 1600-talet om tjänsteman inom inrikesförvaltningen med uppgifter inom finansförvaltningen. Faktorn fungerade som konsul, med ansvar för att främja och bevaka kronans och dess undersåtars intressen i Ryssland. Han handhade även postgången mellan regeringen och svenska ministern i Moskva och var skyldig att rapportera till Kgl. Maj:t och gränsguvernörerna om ryska förhållanden.
Person som för annans räkning (till exempel kronans) driver handel eller större verksamhet; föreståndare för ett faktori. Termen används vanligen om uppsyningsman, teknisk ledare eller verkmästare för vapenfabrik eller verkstad som tillverkade gevär, kanoner, knappar, knivar, textiler etcetera. Under honom verkade faktorismeder.
Huvudsakligen verkstad i kronans ägo för vapentillverkning, också allmänt om av näringsidkare på annan plats upprättat kontor, filialkontor. Termen användes särskilt om kontor som av köpman eller handelshus upprättats i utlandet för inköp och försäljning av varor.
Om något som finns som en möjlighet och som vid behov kan användas eller står till förfogande, särskilt om fattigvård i betydelsen frivillig offentlig (och lagstadgad) fattigvård, i motsats till obligatorisk fattigvård med de skyldigheter som den förorsakade kommunen eller fattigvårdssamhället.
Vetenskaps- eller kunskapsgren, läroämne, undervisningsgren eller studieämne vid universitet, från 1604 även kollektiv beteckning för de lärare som hörde till en sådan huvudavdelning. Ursprungligen grupperades fakulteterna efter lärarnas och studerandenas nationalitet, sedermera efter disciplin.
Person som fångar och tränar falkar och andra rovfåglar att jaga samt har hand om deras vård och skötsel, även person som vid jakt med falk eller rovfågel bär jaktfåglarna. År 1748 utgjordes falkenerarestaten i Sverige av en falkenermästare och två drängar.
Juridisk benämning på den del av civilrätten som reglerar familjens rättsförhållanden.
Benämning på en avdelning krigare, vanligen ryttare, som kämpade under egen fana. Under 1500- och 1600-talet bestod en fana av cirka 300 ryttare. År 1621 ersattes fanorna med mindre skvadroner.
Ursprungligen en militär befattning för en adlig underofficer. Fanjunkaren hade till uppgift att bära truppavdelningens fana. Fanjunkare infördes som en underofficersgrad i den svenska armén 1806. I det självständiga Finland förekom fanjunkare enbart i samband med en fanjunkarekurs som arrangerades 1918 i Fredrikshamn.
Avtalad eller i lag stadgad dag då en person, som med nyttjanderätt innehade fast egendom, skulle avträda den. Tidpunkten fastslogs ofta i arrendeavtalet eller genom uppsägning. Benämningen användes allmänt också om den dag när tjänstefolket lämnade sitt tidigare tjänsteställe för ett nytt.
Kommunikationsled, i allmänhet vattenväg, segelled.
Officiell förteckning över läkemedel. Den första farmakopén i Sverige utkom 1686. Collegium medicum fick 1688 i uppdrag att utarbeta den svenska farmakopén, vars första upplaga utkom 1775. Den första finländska farmakopén utkom 1819.
Legitimationshandling för fartyg.
Marinintendent på örlogsfartyg som biträder fartygschefen i hushållningen och redovisningen ombord. Fartygsintendenten ansvarar särskilt för att motta, förvara och utlämna fartygets förråd.
Under offentlig kontroll (till exempel Sjöfartsstyrelsen) fört beskrivande register över fartyg som har rätt att föra visst lands flagg. Fartygsregistret kallades tidigare skeppsregister.
Postanstalt med permanent verksamhetsställe på en viss ort, till exempel postkontor, postexpeditioner, poststationer och brevsamlingsställen.
Talan som enbart avser att få en domstol att fastställa ett visst rättsförhållande, i det fall att den kärande inte påyrkar svarandens skyldighet att fullgöra något.
Förrådskammare, klädkammare eller visthus på slott, kungsgård, eller större gård. Även om konungens eller rikets skattkammare. Avdelning inom kungliga hovet som under ledning av en fataburshustru, senare åldfru, tog hand om hovets linnetyg.
Kvinna med överinseende över fataburen: slottets linne och tyg, vid kungliga hovet eller på en borg eller kungsgård. Fataburshustrun styrde över ett antal fataburspigor och benämndes från 1719 åldfru. Hon ansvarade för fatabursräkenskaperna och skötte den praktiska arbetsledningen för den kvinnliga personalen.
Fatalietids sista dag under vilken tid något skulle åtgärdas eller handlingar inlämnas.
Föreskriven tid inom vilken något skall fullgöras: laga tid, till exempel ansökningstid, besvärstid, klagotid.
Penningar eller mat som genast efter gudstjänsten delades ut åt de fattiga i församlingen.
Auktion varvid fattighjon bortackorderades till den som åtog sig deras underhåll för det lägsta priset.
Ed svuren vid domstol om att personen i fråga var för fattig för att betala de utdömda böterna, skadeståndet eller annan ekonomisk ersättning. Fattigdomseden svors efter att domstolen hade granskat det fattigbevis som hade utfärdats av prästämbetet.
Tjänstebeteckning på person som utövade tillsyn över fattigvården i en stad under 1600-talet.
Den med allmänna medel bekostade fattigvården under autonoma tiden och i början av självständighetstiden. Beteckningen förekom också i sammansättningarna fattigförsörjningsanstalt, -fond, -hus och -tunga. Fattigförsörjningen inkluderade alla institutioner och de medel som fördelades som allmosor för att hindra fattiga från att tigga eller hamna i fattigstugan.
Ansvarig tjänsteman för en fattiggård eller ett fattighus under autonoma tiden, under svenska tiden kallad fattighusföreståndare.
Person som åtnjöt allmänt fattigunderstöd och var intagen på fattighus, uppbar understöd ur fattigkassan eller försörjdes av en fattigrote bestående av bönder som turvis underhöll den fattiga.
Frivilligt eller offentligt understöd åt fattiga som inte försörjdes på en fattigvårdsinrättning. Frivilliga bidrag: till exempel kontingentmedel, vid förlänat burskap, av skeppsrederier, besättning och passagerare på utrikesfartyg och dylikt. Personliga avgifter: till exempel för finska undersåtar som med pass vistades i Ryssland och avgifter för vissa fastigheter och dylikt. Fattighjälpen utgick in natura ursprungligen ur kyrkohärbärgena eller som penningar ur kyrkans fattigkassa, från 1600-talet som viss andel i kronotiondespannmålen och personliga avgifter till kronan samt genom frivilliga bidrag vilka uppbars till de fattiga vid särskilda i lag stadgade tillfällen.
Försörjningsinrättning där fattiga erhöll fritt uppehälle mot att de arbetsföra understödstagarna sysselsattes i fattiggårdens jordbruks- och trädgårdsarbete eller hushållsgöromål som vävnad och matlagning. Fattighusen tillkom vid mitten av 1600-talet och ersattes under senare delen av autonoma tiden med kommunalhem.
Under fattigvårdsstyrelse (och distriktsuppsyningsman) verkande förtroendevald person, som ansvarade för fattighusets förvaltning. Under svenska tiden kallades han ofta fattighussyssloman.
Fattigstuga, härbärge eller kvarter för bostadslösa, så kallade husvilla fattiga. Från 1879 till början av självständighetstiden betecknade termen tillfälligt bostadsrum för fattig, fattigkvarter, hos en hemmansägare med vilken fattigvårdssamhället hade ingått kontrakt.
Av stad fast avlönad läkare som gav de fattiga fri läkarvård eller stadsdistriktsläkare vars område omfattade stadens fattigkvarter.
Förteckning över de fattiga som fick fattigunderstöd. Fattiglängd fördes av fattigvårdsstyrelse i församling eller fattigvårdssamhälle vid den årliga mönstringen av fattigrotarna i församlingen eller församlingarna.
De medel i penningar och/eller in natura som användes till understöd åt de fattiga i församlingen, senare kommunen eller fattigvårdssamhället.
Medicin som avgiftsfritt fördelades bland fattiga sjuka. I handlingarna från 1775.
De pengar som huvudsakligen samlades in med kyrkhåven till förmån för församlingens fattigvård. Fattigpenningar upptogs huvudsakligen vid kyrkliga förrättningar: högmässa, vigslar, dop och begravningar, men också vid arvskiften enligt viss procent, och (periodvis) vid bl.a. försäljning av fastigheter på ofri grund.
Viss procent av kvarlåtenskapens sammanlagda värde som varje dödsbo erlade till fattigvården i församlingen, senare i stads- eller landskommunen. Fattigprocenten infördes under 1698 och utgick ännu efter att andra fattigvårdsavgifter avskaffats på 1920-talet. Efter 1893 användes termen också om det procentuella antalet personer som var beroende av fattigvård.
Del av en landsortsförsamling, efter 1763 en socken och från 1852 ett fattigvårdsdistrikt som administrerade och fördelade ansvaret för försörjningen av de sämre lottade på bärkraftiga hushåll inom sitt verksamhetsområde. Fattigroten verkade under en fattigvårdsföreståndare eller rotestyrelse som sorterade under sockenstämman, senare kommunalnämnden. Fattigrotar infördes i sydvästra Finland i slutet av 1600-talet och var en obligatorisk del av fattigvården för alla socknar 1761–1879. I praktiken förekom rotehållningen i Finland huvudsakligen efter 1817 och bara i vissa socknar (kommuner). Fattigrotarna försvann efter 1916. Rotegång förbjöds dock officiellt först 1933. Varje rote representerade ursprungligen ungefär ett mantal. Antalet rotar berodde på hur många fattiga det fanns som skulle underhållas på detta sätt. Rotehållningen började försvinna efter 1893, när senaten i instruktionen till fattigvårdsinspektören förespråkade stadigvarande hemvist för fattighjon. År 1899 fanns fattigrotar i 33 kommuner, 1915 endast i sex. De avskaffades (informellt) genom ett prejudikat för Pyhäjoki kommun som på senatsbeslut skulle avskaffa rotesystemet inom fattigvården.
Rättighet som innebar att en medellös person, efter uppvisat fattigbevis av präst, blev befriad från att betala vissa avgifter vid domstol (till exempel stämpel-, lösenavgift och vadepenning) eller fick rätt till (avgiftsfri) fattigmedicin, fattiggrav, fattigförsvarare och dylikt.
Juridiskt utbildad person som av domstol hade fått i uppdrag att avgiftsfritt bistå en medellös anhållen eller fängslad person vid utredningen och/eller under rättegången. Fattigsakförare förekom innan fri rättegång för medellösa infördes 1973, vanligen som en juridisk bisyssla åt en av hovrätten godkänd advokat, senare också om stadsanställd tjänsteman vid rättshjälpsbyrå.
Folkligt och i förvaltningsjargong, avgifter för bestridande av kostnaderna för fattigvården.
Avgiftsfri elementarskola för barn från obemedlade familjer (också flickor). Fattigskolor började grundas efter 1755, ofta på privat initiativ. Så småningom började många av dem få statsstöd. Den första fattigskolan i Finland grundades 1817 i Helsingfors. Motsvarande fattigskola grundades 1820 i Åbo under namnet Bell-Lancaster skolan i Åbo och i Vasa 1827 där den hette Fattigskolan i Vasa. Fattigskolorna uppgick 1866 i folkskolan.
Magasin i ett fattigvårdssamhälle eller en socken, till vilket den spannmål som var anslagen till fattighjälp inlämnades av de bidragsskyldiga bönderna, och varifrån spannmålen delades ut till dem som var berättigade därtill, eller vars inkomster, efter försäljningen av spannmålen, användes till de fattigas underhåll.
Mindre fattighus i varje socken på landsbygden, stadgat från 1624 och 1879. Fattigstugan blev från 1923 en temporär kommunal inrättning för fattiga. Den finansierades ursprungligen med den del av tionden som var avsedd för de fattigas underhåll och administrerades av församlingens tjänstemän och förtroendevalda, senare av fattigvårdsstyrelsen eller fattigvårdsnämnden. Fattigstugorna kallades tidigare helgeandshus.
Samlande beteckning för de skyldigheter gällande fattigvården som låg på en socken eller ett fattigvårdssamhälle, senare kommun. Till fattigvårdstungan räknades vissa avgifter, skyldigheten att underhålla byggnaderna inom fattigvården och ansvaret att ta hand om fattiga (fattighjon).
De åtgärder, institutioner och tjänstemän som verkade för att upphjälpa fattigdomen. Fattigväsendet grundade sig ursprungligen på frivillighet och förestods av kyrkan. Under 1600-talets lopp ålades fattigväsendet församlingarna och reglerades genom särskild lagstiftning. Det finansierades med lokala krafter och avgifter. Efter 1888 blev fattigväsendet en kommunal skyldighet övervakad av ett statligt ämbetsverk.
I Finland nödår, hungerår.
Benämning på en soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att fem rotar respektive rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst. Femmänningssystemet avskaffades 1721.
Fast eller lös egendom som genom särskilt förordnande eller testamente skulle gå i arv för alltid inom en viss släkt och inte fick säljas av innehavaren, fideikommissarien. Egendomen fick inte avyttras utan Kgl. Maj:ts medgivande. Det förekom såväl hel (universal) eller del (singular) fideikommiss efter de i stiftelseurkunden fideikommitterade principerna, vanligen i syfte att bibehålla egendomen inom familjen eller visst släktled(familjefideikommiss).
Mottagare av ett fideikommiss som ålagts skyldigheten att övervaka att fideikommissbrevets begränsningar följs av denne som arvinge (fiduciarius).
Stiftelseurkund för fideikommiss, fastställdes fram till 1810 av Kgl. Maj:t, under autonoma tiden fram till 1830 av kejsaren. Avsikten var att hindra avyttring eller pantsättning av till exempel slott eller gods.
Titel för filosofie kandidat som (vanligen vid frivillig solenn promotion) erhållit magistergrad.
Statsutskottets sammanfattande förslag till riksstat, betänkande angående statsregleringen samt anskaffande av de för Riksgäldskontorets utgifter erforderliga medlen.
Värvat finskt marinförband. Finska kaderekipaget efterträdde Finska sjöekipaget, som lades ned 1862. Kaderekipaget bestod av första sjöekipagets stamtrupper. Det lades ned 1880 efter införandet av värnplikten.
Avdelning vid Kammarkollegium, grundad kring 1640 men huvudsakligen verksam från 1672, med uppgift att handlägga räkenskaperna från de finska länen och Västernorrlands samt Västerbottens län. Finska landskontoret kallades också Tredje provinskontoret, särskilt under den tid som kontoret också hanterade handlingar från Baltikum.
Från 1848 ämbetsverk som ersatte senatens passexpedition. Finska passexpeditionen lydde under ministerstatssekreteraren och verkade i anslutning till statssekretariatet och Hans Majestäts Kejsarens kansli för Finland i S:t Petersburg. Ämbetsverket hade egen chef och tjänstestab med administrativa, kamerala och delvis judiciella uppgifter för finska undersåtar och övervakade pass-, emigrant- och resandetrafiken till Ryssland. Finska passexpeditionen granskade finska pass utfärdade av landshövdingarna och magistraten, och utfärdade vid behov också ryska pass. Expeditionen bar upp en avgift för beviljande av pass, vilken gick till fattig- och arbetshusfonden, samt även en avgift till förmån för fattigkassan i passinnehavarens hemsocken. Expeditionen skötte i praktiken också ärenden för de finska medborgare som mer eller mindre varaktigt uppehöll sig i Ryssland. Den bar upp mantalspenningar och upprätthöll ett befolkningsregister för häradsskrivarnas räkning, övervakade efter 1881 uppbådet av finländare till värnpliktsarmén och delade ut understöd åt privatpersoner, skolor och sjukhus. Vid passexpeditionen tjänstgjorde från 1851 ett rättegångsbiträde som hjälpte finländarna med deras rättsärenden vid ryska domstolar. Från 1857 anställdes en läkare som granskade hälsotillståndet hos personer som på grund av sjukdom kunde få avgiftsfritt pass för återresan till hemorten i Finland. Han verkade samtidigt som läkare för statssekretariatets och expeditionens personal. Finska passexpeditionen upplöstes samtidigt som statssekretariatet genom en förordning den 28 juni 1918.
Ursprungligen av konungen utnämnd ombudsman i kungliga kansliet som bevakade kronans rätt. Tjänsten flyttades 1614 till hovrätten och ombildades till ett slags allmän åklagare i besvärsmål. Under 1600- och 1700-talet var fiskal också en tjänstebeteckning i diverse kollegier för den som bevakade kronans fiskala intressen, med tillhörande rätt att väcka åtal.
Läroanstalt för utbildning av fiskare. Fiskarskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn sedan Fiskeristyrelsen slagits ihop med ämbetsverket 1923.
Fond som inrättades på beslut av 1751 års riksdag för att främja fiskerinäringen.
Skatt för underhåll av kyrkoherde i område med fiske som huvudnäring. Fisktiondet ingick i prästprivilegierna 1617 och 1681 och i en mångfald av andra författningar och resolutioner som utfärdats för särskilda landsändar och särskilda fall. De avskaffades i och med prästerskapets lönereform 1886.
Till läget noggrant bestämd eller känd punkt som fungerar som utgångspunkt vid mätning, kartläggning, indelning av en skala m.m., särskilt inom lantmäteriet.
Avdelad jord, avdelat jordstycke.
Präst som församlingen föreslår till en ledig tjänst, men som inte är ett av domkapitlets tre prästförslag. Om domkapitlet fastslår att prästen är behörig, uppförs han på fjärde förslag. Detta gällde under svenska tiden och autonoma tiden endast regala respektive imperiella pastorat, från 1908 alla pastorat.
Av bönderna på en socken-, senare kommunalstämma utsedd förtroendeman för varje fjärdedel av ett härad (fjärding), i senare tid för hela socknen, som hade i uppgift att biträda kronofogden och länsmannen i deras tjänsteuppdrag och att upprätthålla ordningen samt ha tillsynen över broar och vägar m.m. Fjärdingsmän var ovanliga i Finland förutom i till exempel Kymmenedalen där de fungerade som lantpolis. Fjärdingsmän fanns också i Gamla Finland. Sysslan var ett menighetsbestyr och gick vanligen i tur (årsvis) bland socknens skatte- och kronobönder. Som lön erhöll fjärdingsmannen inkvarteringsfrihet och i vissa län en blygsam kontantersättning.
Av bönderna på en socken-, senare kommunalstämma utsedd förtroendeman för varje fjärdedel av ett härad (fjärding), i senare tid för hela socknen, som hade i uppgift att biträda kronofogden och länsmannen i deras tjänsteuppdrag och att upprätthålla ordningen samt ha tillsynen över broar och vägar m.m. Fjärdingsmän var ovanliga i Finland förutom i till exempel Kymmenedalen där de fungerade som lantpolis. Fjärdingsmän fanns också i Gamla Finland. Sysslan var ett menighetsbestyr och gick vanligen i tur (årsvis) bland socknens skatte- och kronobönder. Som lön erhöll fjärdingsmannen inkvarteringsfrihet och i vissa län en blygsam kontantersättning.
Båtsmän som skötte om vården, hissningen och nedhalningen av flaggorna samt signalering och utkik på ett örlogsfartyg.
Vid Arméns flotta (1796) och senare även i örlogsflottan (1799) anställd underofficer som avlagt officersexamen och erhållit rätt att bruka officers fälttecken.
Flaggunderofficer inom artilleri-, ekonomi- och minörstaterna i svenska flottan under 1700-talet.
Officer i amiralitetet som till sjöss förde särskild befälsflagga på masttoppen som befälstecken.
Underofficer av högsta graden vid svenska flottan. Graden inrättades 1761 och innefattade då kungliga flaggstyrmän, kungliga flaggkonstaplar och kungliga flaggskeppare. Flaggunderofficeren var likställd med arméns fanjunkare.
På 1700-talet en penningsumma som ett ämbetsverk betalade ut till tjänsteman från sina egna anslag. Flitpengarna var en belöning för tjänstemannens nit, flit eller övertidsarbete. Benämningen användes också om en specifik inkomst, utom den fasta lönen, som tillkom erfarna skådespelare vid de kungliga teatrarna i Stockholm, beräknad enligt antalet roller de hade uppträtt i.
Under autonoma tiden om fånges arbetsförtjänst.
Underavdelning till balk i de fornsvenska lagarna.
Holme som flyter på vattnet och fritt kan ändra läge. Rättsligt gällde att ett flottholme tillhörde den som fäste den vid sitt landområde.
Flyglinje med eller för postbefordran. Flygpostlinjer infördes på 1930-talet genom att postverket ingick avtal med flygbolag. De första flygpostrutterna gick mellan Helsingfors och Stockholm samt Helsingfors och Tallinn. Senare inrättades även flygpostlinjer inom landet.
Uppflyttning i högre klass i skola. Allmän flyttning inom läroverk förekom vid varje vårtermins slut (årsflyttning). Det förekom även fri flyttning.
Skriftlig utredning till länsstyrelsen om förfalskat gods, underhaltigt arbete eller fuskverk under svenska och autonoma tiden, särskilt om utredning till landshövdingen om tjänstefel begångna av uppbördsmän. Allmänt: dokument innehållande utredning över svek, list, bedrägeri.
I vissa delar av Finland under 1500-talet benämning på rusttjänstadel vars hemman återgått under skatt. Den för jorden utgående skatten från sådana hemman kallades flöteskatt.
Tjänstetitel på person som under 1400- och 1500-talet ansvarade för stallets foder samt hästarnas utfodring under resor. Fodermarsken kunde även föra befäl över rytteri förlagt i borgläger. Termen har övergått från tjänstetitel i en frälsemans gård, där fodermarsken och marsken i äldre germanska samhällen betecknade den som hade uppsikt över stallet, till en ämbetstitel vid konungars och furstars hov. Tjänstebeteckningen var ännu på 1700-talet upptagen på kungliga stallstaten, i rang underställd (över- och under) hovstallmästaren.
Trupp av ryttare uppsatt genom fogderusttjänst. År 1601 uppsattes en truppenhet till vilken varje fogde skulle utrusta tre (senare fyra), varje häradsskrivare två (senare tre) och varje länsman en ryttare. Medel för uppsättningen av detta rytteri togs dels av uppbörden, dels av inkomsterna från särskilt anslagna förläningshemman. Fogdarnas skyldighet att rusta upphörde i och med nyorganiseringen av armén under Gustav II Adolf.
Infanteritrupp uppsatt genom fogderusttjänst.
Kronofogdens biträde i tjänsteärenden. Fogdetjänaren verkade på för honom särskilt anslagen lön. Fogdetjänarna var vanligen tre till antalet. De ansvarade i kronofogdens ställe bl.a. för indrivandet av obetalda kronoskatter och allmänna avgifter.
Från 1768 av ombudsman vid sjömanshus (efter verkställd påmönstring) utfärdad förteckning över ett fartygs besättning och passagerare. Förteckningen innehöll uppgifter om deras namn, ålder, förhyrningsvillkor och dylikt. Folkpass utfärdades ursprungligen endast för fartyg som seglade på utrikesort, under autonoma tiden också för dem som seglade inrikes. Skepparen skulle innan han avseglade till utrikesort tillsammans med sitt skeppsfolk inställa sig på magistraten. Där antecknades namn, hemvist och födelseort, civilstånd, samt om hyran betalades per månad eller för hela resan. Skepparen var skyldig att förvara sjöpasset och vid behov uppvisa det för myndigheterna.
Undervisningsanstalt för utbildning av folkskollärarinnor.
Undervisningsanstalt för utbildning av folkskollärare och folkskollärarinnor.
Kapital avsatt för ett specifikt ändamål, ofta med flera andelsägare. Kapitalet är ofta avsett att tjäna som grundval för ett företag, en organisation eller verksamhet, och utgifterna täcks huvudsakligen med den årliga avkastningen, medan huvudandelen lämnas orörd. En fondförvaltare ansvarar för förvaltningen av förmögenheten och för hur pengarna placeras.
Ersättning för transport (med drag- eller lastdjur), även om lön till person som gjorde en fora eller körde ett forlass.
Tillvägagångssätt som strider mot gällande föreskrifter.
Produkter av mänskligt arbete som finns i behåll från forna tider och som numera inte eller endast i undantagsfall används för sitt ursprungliga ändamål. Fornminnen indelas i fasta och lösa fornminnen.
Skogsförvaltning, i synnerhet i statens regi, vilken bestod av att sköta, övervaka och främja skogsbruket.
Läroanstalt för undervisning i skogsskötsel. Forstläroanstalterna utbildade personer som utövade den omedelbara vården av allmänna skogar, dock inte forstmästare. Forstläroanstalterna verkade under Forststyrelsens tillsyn. Bland läroanstalterna erbjöd forstinstituten i allmänhet högre utbildning än forstskolorna. År 1907 övertog Helsingfors universitet den högsta undervisningen inom forstutbildningen.
Ämbetsområde för de forstmästare som från 1851 förestod och övervakade ett av Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendets, senare Forststyrelsens, skogsvårdsområden inom ett forstinspektionsdistrikt. Forstreviren var i sin tur indelade i bevakningsområden. Utöver revirforstmästaren eller revirförvaltaren sköttes revirets förvaltning av forstkassörer och möjligen forstkonduktörer och forstuppsyningsmän. Även under svenska tiden hade det inom skogsförvaltningen förekommit en uppdelning i distrikt som i sin tur var indelade i revir.
Ursprungligen kronoskogarnas tillstånd, från 1600-talet också de tjänstemän som arbetade inom forstförvaltningen inklusive budgeten för deras löner. I Sverige var beteckningen skogstat vanligare, medan förleden forst- under autonomin etablerades som den officiella termen i Finland.
Titel på chefen för Fortifikationen.
Benämning på generalkvartermästarens expedition, med uppgift att sköta fortifikationsväsendets räkenskaper. Fortifikationskontoret grundades som ett fristående ämbetsverk 1681 men blev senare en avdelning i Krigskollegium. Kontoret bestod av fortifikationskansliet, fortifikationsrevisorskontoret och fortifikationskammarkontoret.
Sammanfattande benämning på den personal och den budget som hörde till ingenjörs- och befästningsväsendet vid krigsmakten. Fortifikationsstaten organiserades åren 1721–1798 i brigader.
Institution som hade till uppgift att övervaka och bestämma över befraktningsförhållanden samt andra frågor som rörde handel och sjöfart.
Utskyld som erlades som ersättning för transporten till uppsamlingsstället av vissa in natura utgående skatter. Om gammal avgift i Österbotten för transporten av kronan tillkommande räntespannmål stadfäst på nytt 1766.
Domsutslag varigenom saken skjuts på framtiden. Ärendet kunde sedan (utan vidare omständigheter och vid behov) återupptas till rättsbehandling. Framtidsdomar kunde fällas om en handling som för tillfället saknade betingelser för att karaktäriseras som brottslig, eller ifall bevisningen mot den åtalade var otillräcklig.
Område som var beläget inom en mil från en frälsemans sätesgård. De frälsehemman som var belägna där var sedan 1569 befriade från utskrivning. År 1612 befriades de också från skjutsning och gästning i vissa fall samt från hjälper och gärder. Det var osäkert hur avståndet skulle beräknas. Milen hade olika längd i olika landskap. Det rådde också osäkerhet om huruvida avståndet skulle mätas landvägen eller fågelvägen. Frälsejordens skatteprivilegier avskaffades slutgiltigt 1920 och 1924.
Äldre rättsterm för medborgerligt förtroende, rättskapacitet.
Dokument utfärdat av myndighet vilket definierar en rättighet, till exempel ett visst beskydd eller ekonomiskt privilegium. Termen användes särskilt om portofria tjänstebrev, ett särskilt privilegium för ämbetsverk och tjänstemän, som skulle införas i en fribrevsbok. Inom postverket stipulerades i postordningen 1643 regeringens och kollegiernas rätt till avgiftsfri postgång mellan sig och till och från lägre myndigheter (till exempel läns- och stadsstyrelser, justitie-, lands- och militärstatstjänstemän). Systemet avskaffades tillfälligt 1668 och 1673–1685. Det återinfördes 1685, men begränsades igen 1704. Det gäller fortfarande för vissa myndighetsbrev. Systemet med fribrev avskaffades i Sverige 1873. Kommerskollegiums fribrev för fartyg uppgav fartygets nationalitet jämte andra förhållanden av betydelse såsom fartygets bilbrev, mätebrev och som tillförsäkrande de förmåner och rättigheter som tillkom svenska fartyg. Ersattes 1892 (i Sverige) av nationalitets- och registreringscertifikat.
Rätten att gratis sända brev, portofrihet. Fribrevsrätt var ett privilegium för förvaltningsmyndigheter och tjänstemän under svenska tiden 1643–1673 och från och med 1682 som innebar att de gratis fick sända tjänstebrev som så kallad fribrevspost.
Ursprungligen att kungöra den frid som skulle råda vid vissa tillfällen eller den säkerhet som en frid- eller fredlös person skulle garanteras. Numera används begreppet om det hägn som, genom allmän kungörelse eller stadgande, ges åt jordegendom med tillbehör (fridlysa mark, skog, plantering), åt anläggningar för allmän nytta (som järnvägar, kanaler, telegraflinjer) eller åt de djur, som under viss tid är fredade för jakt och fångst.
Person som dömts av domstol att förlora sin frid. Det innebar att man ställdes utanför samhället och saknade det normala skyddet av lagen. Fridlöshet kunde upphävas genom köp av fred, som beviljades av kungen. Termen försvann med 1734 års lag.
Kungligt brev varmed en fridlös eller fredlös återfick sitt lagliga samhälleliga beskydd. Fridsbrev erhölls på ansökan om nåd eller mot erläggande av böter (friköp). De förekom fram till 1736.
De dagar under vilka en masugn var befriad från skatt. Verksamheten på bruken i Finland reglerades 1649, 1673 och 1723. Tionde skulle utgå till kronan för varje blåsningsdygn (dygn då masugnen användes) med undantag av fridygnen. År 1809 fastslogs att antalet fridygn i blåsningens början var 3 för en gammal masugn, 10 om masugnen hade blivit ombygd och 50 + 3 för en ny masugn. Antalet blåsningsdygn skulle kontrolleras av kyrkoherden.
Rätt för sjömän att utan tull utföra och införa varor.
Penningar som vid tullklareringen utgick till skeppare och besättning på kravellfartyg (fartyg där bordläggningen på större fartyg läggs kant i kant, så kallad kravell) som gottgörelse för fartygets last. Penningarna utbetalades enligt en viss taxa och enligt tjänsteställning, varvid skepparen överlämnade en kvittens över medlens mottagande, bevittnad av två personer ur besättningen. De förutsatte avmönstringsprotokoll från magistraten.
Skattefritt hemman, vanligen ett kronohemman vars skatt (ränta) var anslagen till lön åt befäl i den indelta armén.
Kungligt eller kejserligt erkännande på att en person har förlänats friherrskap, upphöjts till friherrevärdighet. Friherrebrev inlöstes efter 1778 med en rekognitionsavgift.
Samlande benämning på urkunder i vilka någon förmån beviljas (till exempel avkortning på utlagor eller rätt till gods). Under 1500-talet var frihetsbrev en synonym till förlänings-, privilegie- eller fribrev. Under 1600-talet användes termen närmast om offentligt meddelande om statlig ersättning till en tjänsteman för utförda tjänsteåligganden, i annan form än som penninglön (till exempel postböndernas rätt till befrielse från skjutsningar). Termen frihetsbrev ersattes från slutet av 1600-talet med varierande benämningar, beroende på förmånens art.
År under vilket en egendom var befriad från skatt. Egendomen utgjordes vanligen av ett nybygge eller en industriell anläggning. Frihetsår avsåg huvudsakligen befrielsen från att erlägga grundskatt till kronan. De medförde dock även befrielse från åtskilliga andra utskylder såväl till kronan som till kommunen och prästerskapet.
Förvärv av full (fri) äganderätt till ofri tomt i stad mot erläggande av en viss köpeskilling.
Köpeskilling erlagd vid friköp av ofri jord (i stad).
Erläggande av avgift för att slippa skyldigheten att göra krigstjänst, även befrielse från att fullgöra värnplikt i fredstid.
Lager (område) där varor upplades och bearbetades utan förtullning.
Den tid inom vilken båtsmansvakanser skulle återbesättas av rotarna. Enligt kungliga brev från den 24 april 1684, den 13 juni 1732 och den 24 september 1744 var frimånaderna för indelningen, roteringen och städerna i allmänhet tre.
Av allmän postinrättning tillhandahållet litet stämpelpapper av bestämt värde som togs i bruk 1856. Frimärket visar att avgift för postbehandling och -befordran erlagts till ett belopp som motsvarar stämpelvalören. Frimärken användes även som kvitto på vissa mindre inbetalningar till postverket.
Titel på skråhantverkare som hade rätt att utöva sitt yrke utanför skråväsendet. Privilegiet avskaffades 1731.
Handling som tillförsäkrar någon en förmån. Termen användes exempelvis om rätten för Åboborgare att 1559 handla i Norrbotten. Fripass användes också om ett dokument som tillförsäkrade en person som reste i kronans ärenden fri skjuts, förtäring eller foder och logi för sina hästar.
Benämning på de extra ryttare som på order av Karl XII år 1709 skulle sättas upp för varje kompani vid landsregementena. I varje kompani uttogs de sex bästa ryttarna och ställdes på värvad stat. De skulle vara fria från handräckning och kommenderingar, men i stället vara beredda att när som helst rycka ut. I de uttagnas ställe skulle rusthållarna mot erhållande av lega sätta in annan ryttare. Frirytteriet upphörde i och med Karl XII:s död 1718. Friryttare var även en benämning på de tolv ryttare i den 1717 uppsatta livskvadronen som ersatte den under krigen tillintetgjorda livdrabantkåren.
Dokument som gav en skeppare tillåtelse att lasta eller lossa sitt gods. Frisedeln var obligatorisk för lastning av gods som skulle skickas utomlands eller lossande av gods som infördes i landet med ett fartyg. Frisedeln innehöll uppgifter om lasten (stycketal, mått, mål och vikt), destinationsort, returfrakt m.m., och skulle överlämnas till den vakthavande besökaren vid tullkammaren. Frisedeln måste uppvisas innan in- eller utlastning av fartyget kunde göras. Om varan kunde vägas måste frisedeln kompletteras med en vågsedel. Ibland används också termen fribrev för frisedel.
Till staden utgående avgift vid lagfart på grund av köp, byte eller gåva.
Gratisbefordran, vanligen med häst och vagn. Under åren 1642–1649 innebar friskjuts allmogens allmänna skyldighet att skjutsa statliga ämbets- och tjänstemän som reste i kronans ärenden. Friskjutsarna ersattes 1649 hos allmogen med skjuts(färds)penningar, hos tjänstemännen med respenningar. Friskjutsarna avskaffades 1649, då skjutsfärdspenningar infördes som en ständig del av jordeboksräntan.
Benämning på den del av besättningen som inte deltog i vaktgöringen, till exempel läkare, kockar och förrådskarlar.
En vecka varje år, då tjänstefolket på landsbygden (enligt tjänstehjonsstadgan) skulle ha ledigt för att till exempel kunna byta tjänsteställe. Fram till 1809 inföll friveckan i september (1819 i Sverige), därefter i slutet av oktober.
Person som självmant, utan att vara tvungen, gör krigstjänst eller frivilligt kvarstannar i tjänst efter tjänstetidens slut, även soldat som frivilligt anmäler sig till utförande av uppdrag.
Av enskild person grundad stiftelse för barmhärtiga ändamål och nödlidande vilken förvaltades av domkapitel eller annan statlig myndighet.
Dag under vilken församlingen kan yttra sig om de tre präster som domkapitlet har ställt upp på förslag i ett stundande präst- eller kyrkoherdeval. Om inga hinder finns för prästernas placering i förslagsrum, kan församlingen yttra sig om vallängden och yrka på att ytterligare en fjärde präst ställs i förslagsrum. Domkapitlet utlyser frågodagen, efter att varje prästkandidat har hållit sin provpredikan. Den hålls i valförrättarens (biskopens eller annan prästs) och stiftsnotariens närvaro. I fråga om prästval infaller frågodagen söndagen närmast efter sista provdagen. I fråga om kyrkoherdeval är frågodagen det tillfälle då församlingen i regala eller imperiella pastorat sedan 1686 (1739), från 1908 kan alla pastorat begära en fjärde provpredikant. Föreligger inget klagomål, uppläses och justeras vallängden. Därefter lästes alla gällande författningar upp: Förordning om prästval 5.6.1739 och 14.6.1793, kungligt brev om prästval 9.12.1741, Kgl. Maj:ts förklaring om förordningen från 1739 given 22.1.1746 och 26.9.1788, Kungligt brev till Åbo domkapitel 12.9.1798 och 3.4.1805. Alla förordningarna ingick i konsistoriecirkuläret 16.12.1812 och gällde förmodligen fram tills den nya kyrkolagen 1869.
Sammanfattningen av de friheter och förmåner som tillkom medlemmar av frälseståndet. Termen användes särskilt om förmåner som var förknippade med jord av frälsenatur.
Gods som åtnjöt frälsefrihet eller var av frälsenatur.
Frälsefogde.
Posthemman på frälseägor. Postlandbonden fick 1638–1685 penninglön för postföringen, medan andra postbönder fick skattelättnader. Den dubbla tjänsten hos kronan och adeln innebar också försenad postföring då frälset krävde dagsverken och körslor av postlandbönderna. Kronan försökte därför från 1650 få frälsepersoner att avträda sina posthemman till kronan. Kronan betalade också ut ersättning till frälset om man inte hade kunnat utkräva de till landbonden hörande prestationerna för postföringens skull. Efter 1703 (förnyat 1706, 1722) skulle alla frälseposthemmanen överlåtas till kronan genom hemmansbyte. Byten av detta slag pågick till mitten av 1700-talet.
Av fastighet utgående årlig grundskatt (ränta av ständig natur) på frälsejord. Frälseränta erlades till innehavaren av ett rent frälse där kronan överlåtit rätten till (skattefrälse)ränta av viss skattejord eller där ägaren överlåtit sin jordäganderätt till kronan, med förbehåll om rätt till räntan, (mera sällan) om bibehållen jordäganderätt där ränteuttaget överlåtits till annan (frälseskatteränta).
Kronans fordran hos enskild frälseman, som uppstått på grund av en ofördelaktig transaktion. En sådan fordran kunde uppkomma dels vid reduktionen då byte av räntor eller jord ägde rum mellan frälsemän och kronan, dels genom de hemmansbyten mellan frälsemän och kronan som förekom fram till 1723. I det senare fallet berodde fordringen på att en frälseman vanligen hunnit tillträda hemmanet innan det var utrett om värdet på det utbytta hemmanet motsvarade det som kronan fick.
Rättighet som grundar sig på genom rusttjänst eller börd vunnet frälse eller på innehav av frälsejord.
Benämning på ridderskapet och adeln som korporation och stånd.
Under svenska tiden och autonoma tiden om avgift för ansökan om ändring i domstolsbeslut till högre instans, besvärsavgift. Avgiften kallades ursprungligen revisionsskilling.
Yrkande av käranden, att domstolen ska ålägga svaranden att till käranden fullgöra en prestation, vanligen ett penningbelopp.
Lösen som en person som hade utnämnts till en fast tjänst skulle betala för utnämningen.
Bemyndigad, befullmäktigad, person som erhållit fullmakt att verka som ombud vid regemente, riksdag, lantdag, för kronan, kyrkan eller kommunen, vid bank och handelshus m.m. ”Fullmäktig” användes också som titel för ledamot av styrelsen för vissa allmännyttiga organisationer: Allmänna änke- och pupillkassan, Arméns pensionskassa och Civilstatens pensionsinrättning.
Postkontor eller postexpedition som sköter alla uppgifter som hör till postverket.
Ursprungligen en för statsskicket eller statsformen konstitutiv lag, författning, stadga, konungaförsäkran, regeringsform, tronföljdsordning och konungaed, sedermera kallad grundlag. Termen användes särskilt under Gustav Vasas och hans söners tid (1523–1611). Den övergick under 1700-talet i betydelsen filosofisk grundlag, sedermera tänkandets fundamentallag (principium contradictionis).
Soldat som uttogs ur truppavdelningen under marsch för att förbereda inkvartering. Furirskyttarna var underställda kvartersmästare eller furir.
Dels om borgen som lämnas för lån för att ytterligare stärka säkerheten för detta, dels om borgensförbindelse varigenom borgensmannen åtar sig ansvaret för vad som kan brista efter att en annan borgen eller lämnad säkerhet blivit tagen i anspråk.
Den ed som en part svor vid domstol för att fylla ut bristerna i de bevis som presenterats av honom. Fyllnadsed stadgades i 1734 års lag och avskaffades 1949.
Val av ledamot i representantförsamling eller annan korporation vilket sker för att fylla en uppkommen ledig plats, kompletteringsval.
Benämning på en soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att fyra rotar eller rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst. Fyrmänningssystemet avskaffades 1721.
Lots- och fyravgift som uppbars av tullverket för alla in- och utgående fartyg. Båkavgiften började tas ut 1759, men fyravgiften hade mycket gamla anor. Medlen användes av lotsverket för nybyggnad och underhåll av fyrar, båkar och andra sjömärken, senare också livräddningsanstalter. Avgiften togs ut vid fartygsklareringen efter fartygets nettodräktighet. Den övervakades av Sjöfartsstyrelsen, under svenska tiden av Amiralitetskollegium.
Den personal som var anställd för att sköta lotsverkets fyrar. Termen avsåg även budgeten för fyrväsendet och dess inrättningar.
Militär tjänsteman som tillverkade och ansvarade för all ammunition som innehöll krut såsom artilleri- och brandprojektiler och brand- och lyskulor. Titeln avskaffades 1816, återinfördes 1824 och avskaffades för gott 1876 i Sverige.
Kapten som var befälhavare över ett fyrverkskompani.
Truppenhet vid artilleriregemente vid svenska flottan och armén som bestod av fyrverkare. Fyrverkarna sammanfördes på 1700-talet i fyrverkarkompanier, vilka upplöstes 1779, då fyrverkarna uppdelades på artillerikompanierna.
Läkare. Termen förekom ofta i sammansättningarna stads- och lantfysikus.
Finansrättslig term för den process under vilken något förvärvades eller någon blev ägare till något, oftast till fast egendom.
Person som hålls fången eller i fångenskap, särskilt om person som hålls i fängsligt förvar för att avtjäna straff, motsats: rannsakningsfånge, arrestant.
Under svenska tiden samlande benämning på juridiskt bindande handling som bevisade äganderätten till fast egendom, huvudsakligen köpebrev, bytesavtal, bouppteckning, arvskiftesinstrument, testamente eller gåvobrev.
Under svenska tiden om skriftligt dokument, som bestod av köpebrev, bytesavtal, bouppteckning, arvskiftesinstrument, testamente eller gåvobrev som bevisade rätten till ett lagligt förvärv av något, särskilt fast egendom. Under autonoma tiden kallades dokumentet åtkomsthandling.
Den person från vilken en rättighet förvärvas, särskilt om mansperson av vilken en annan man lagligen (genom köp, arv, gåva m.m.) förvärvade äganderätten till en fastighet.
Person som skötte fångtransporterna. Ursprungligen sköttes fångtransporterna av skjutspliktiga bönder eller deras ersättare, under åren 1727–1792 och efter 1812 sköttes de av kronans tjänstemän, vanligen fånggevaldiger. Mellan 1792 och 1812 sköttes fångtransporterna av en bonde mot en ersättning av kronan. Fångföraren skulle följa med och bevaka fången under transporten till följande fångförarestation, fängelse eller domstol. Han ansvarade också för att fången inte rymde.
Transport av fångar från ett ställe till ett annat, en skyldighet som från 1727 ålåg kronan och därförinnan var en allmän skyldighet för bönderna på order av fånggevaldiger, länsman eller annan tjänsteman. Transporten kallades under senare delen av autonoma tiden och i början av självständighetstiden för fångforsling.
Huvudsakligen från 1727 av vederbörande myndighet (landshövding, domstol, polismyndighet) utfärdad order om transport av fånge. I ordern uppgavs vart fången skulle föras samt huruvida och på vilket sätt han eller hon skulle hållas fängslad under transporten. Från autonoma tiden kallades ordern vanligen fångpass.
Allmän benämning på fångkost under svenska tiden och autonoma tiden från det att fängelserna började inrättas cirka 1620 till att reformerna av fängelseväsendet inleddes på 1860-talet. Ursprungligen användes termen om den föda fången själv skaffade, från 1699 om den föda som köptes av fången med fångpenningar och från autonoma tiden om den noga reglerade fångkost som staten bestod fångarna med.
Förteckning införd 1749 över dem som satt häktade eller avtjänade ett kortare straff i kronans häkte. Den omfattade en månad med uppgifter om fångarnas namn, häktnings- och frigivningsdatum, brottet och de åtgärder som hade vidtagits i ärendet under den gångna månaden. Fångförteckningen sändes månatligen för kontroll till justitiekanslern under svenska tiden och till prokuratorn under autonoma tiden.
Officiell benämning på fångkost efter 1699, när varje fånge blev berättigad därtill. Förtäringen garanterades genom att varje fånge själv köpte sin föda och månatligen erhöll ersättning för inköpen i form av fångpenning.
Tjänstebeteckning för ordinarie fångförare i ett härad som under landshövdingen bevakade fångar under fångtransporter, mot ordinarie lön, dagtraktamente och reseersättning för varje transport.
Predikant vid statligt fängelse eller arbets- och korrektionsinrättning, kallad slottspastor om fängelset eller inrättningen fanns i ett av kronans slott. Fånghuspredikanter blev vanliga först under 1800-talet. Före 1800-talet verkade ofta ortens ordinarie präst som fängelsepredikant.
Person som hade till uppgift att bevaka fångarna i ett häkte eller fängelse: fångvaktare, fångkonstapel, fångväktare, fångknekt m.m.
Arbetsanstalt för manliga fångar huvudsakligen under ett centralfängelse vilka hade förordnats till arbete eller dömts till straffarbete under något friare former än arbetsfängelse, vanligen lantarbete eller annat allmännyttigt arbete. Fångkolonier började inrättas 1913. De övervakades av fångvårdsstyrelsen, från 1918 specifikt av fängelseinspektören. Fångkolonierna indrogs efter andra världskriget.
Inrättning lydande under krigsmakten för internering av krigsfångar. I Finland förekom fångläger under inbördeskriget 1918 och under andra världskriget 1939–1945.
Penningmedel anslagna ur stadskassan, senare statsbudgeten, för fångarnas underhåll: fångvårdsmedel. Fångmedel stadgades i städerna från 1714, för hela riket 1727. De ingick i allmänna lagen 1734.
Pass som under autonoma tiden och början av självständighetstiden medgav att fångvaktare fick flytta en fånge, under svenska tiden kallat fångförpassning. Fångpasset innehöll uppgifter om fångens namn, ålder och utseende, orsaken till häktandet, eventuell dom samt en förteckning över fångens medföljande tillhörigheter. Det utfärdades av en judiciell tjänsteman: länsman, kronofogde, häradshövding eller vid krigsrätt en auditör.
Förteckning över fångar i ett militärt fängelse.
Dokument i två exemplar över att en fånge hade transporterats av allmogens fångförare, under fånggevaldigerns övervakning. Fångsedeln innehöll uppgifter om fångens namn, ålder, utseende, brott, domstolens beslut m.m., samt vilka tillhörigheter fången hade med sig till häktet eller fängelset. Fångsedeln utfärdades av länsman, kronofogde eller häradshövding.
Dagtraktamente för en fånges uppehälle i kronans häkte. Under autonoma tiden utvidgades termen till att också omfatta det traktamente som gick till fångföraren för att han underhöll en fånge under fångtransporten. Det bestreds med statliga medel och beräknades efter vaktmästarens månatligen uppgjorda fångförteckning. Efter 1799 ingick även häktade ståndspersoner.
Ursprungligen fångknekt, senare också fångväktare, en arvodesbefattning vid häkte, fängelse eller tukthus. Fångvaktaren bevakade fångarna under fångvaktmästarens översyn. Fångvaktare förekom särskilt på 1500–1600-talet. De ersattes under senare delen av 1700-talet i Finland ofta med fångvårdare.
Tjänstebeteckning för en arvodesbefattning vid stads-, härads- eller tingslagshäkte. Fångvårdaren hade i uppgift att övervaka fångarna. Termen användes bara i Finland under svenska tiden och närmast på 1700-talet.
Organisation med uppgift att verkställa frihetsstraff och vissa påföljder efter (villkorlig) frigivning. Fångvårdsanstalter infördes under senare delen av autonomin när rehabiliteringen av fångar tillbaka till samhället blev fångvårdsväsendets mål. Termen användes särskilt som en kollektivbenämning på specialbyggda statliga fängelser från 1860-talet och mentalsjukhus för fångar från 1911.
Ersättning i spannmål till ett enskilt hemman på landsbygden som hade åtagit sig att underhålla en fånge inför och under tingssessionen, eller under vägen till (eller från) fängelset. Avgiften betalades av alla de hemman som var skyldiga att delta i fångskjutsen.
Ämbete som ett par gånger omnämndes i Stockholm under medeltiden. Fäbaggens uppgifter är okända. Eventuellt skulle han övervaka förbudet mot att hålla kreatur inne i staden.
Benämning på fältartilleriet inom den svenska krigsmakten under 1500-talet.
Militär befattning i den svenska armén under 1500-talet. Fältarklimästaren ansvarade för artilleriet vid fälthären.
Rörligt artilleri som verkar vid fälthären tillsammans med truppförbanden. Beroende på pjäsernas kaliber indelas fältartilleriet i lätt och tungt fältartilleri.
Benämning på ett särskilt svenskt regemente som bildades 1630 för att delta i det trettioåriga kriget. Fältartilleriregementet hade sitt ursprung i ett artillerikompani som grundades i Stockholm 1623.
Ordförande i fältkrigsrätt, i Finland särskilt 1918 och 1939–1944.
Underordnad tjänsteman som förde räkenskaper vid generalkrigskommisariats fältkontor i den svenska armén.
Benämning på domare i fäktkrigsrätt.
Titel för högste befälhavare över en på slagfältet självständigt uppträdande armégrupp eller armé. Under 1600-talet var fältherre även en titel för riksmarsken. Sedan 1700-talet hederstitel för duglig härförare.
Föreståndare för fältkontor som under 1700-talet hade hand om ekonomin vid en av generalkrigskommissariatets avdelningar och var upptagen på Krigskollegiums kammarstat. Under honom arbetade fältbokhållare, fältkassörer, fältkammarskrivare, fältkassaskrivare och fältrevisorer.
Benämning på en under fältsekreteraren stående avdelning av en svensk armés generalkrigskommissariat som ansvarade för korrespondans.
Tjänsteman vid generalkrigskommisariats fältkontor med ansvar för fältkassan.
Kirurg anställd vid en armé i krig.
Föreståndare och uppbördsman vid ett av arméns större magasin.
Benämning på den under fältkamreren stående avdelningen av en svensk armés generalkrigskommissariat som hade hand om ekonomin.
Officer som hade i uppgift att ombesörja truppernas inkvartering under ett fälttåg.
Äldre benämning på högre militärläkare.
Officer inom fältmätningskåren som utförde fältmätningar och ritade kartor för militärens behov.
Postdistribution i krig, krigspost. Fältposten räknade sitt grundande i Sverige i den postgångsorganisation som infördes 1628 av Axel Oxenstierna under det polska kriget. Formellt organiserades fältposten i Sverige först under 1800-talet. I Finland förekom fältpost under inbördeskriget och i större skala under andra världskriget.
Tillfälligt postkontor med ansvar för postföringen i fält, i fredstid om fältpostanstalt vid högkvarter, armékvarter eller dylikt. Fältpostkontoren förestods av en fältpostmästare. Han skötte postföringen och censurerade alla till och från Ryssland och Sverige kommande brev under 1808–1809 års krig, tills postdirektören 1811 utsågs att ansvara för postverket, med Åbo som residensstad. Under vinter- och fortsättningskriget 1939–1944 var fältpostkontorens ansvar för brev och paket reducerat. Ersättningar betalades inte ut för försvunna postförsändelser.
Föreståndare för ett fältpostkontor. De första fältpostmästarna i den svenska armén förekom under Gustav II Adolfs tid. Fältpostmästartjänster förekom i den finska armén under andra världskriget.
Allmän benämning på alla präster som var anställda vid krigsmakten. Till fältpredikanterna hörde bl.a. fältpräster, bataljons-, skvadrons- och fältpredikanter samt regementspastorer. Inom katolska kyrkan kallas denne prästman fältkaplan.
Tjänsteman upptagen på Krigskollegiums kammarstat eller den svenska fältarméns generalkrigskommissariat. Fältproviantmästaren verkade under stormaktstiden som föreståndare och uppbördsman vid fältarméns huvudproviantmagasin, och hade senare uppgifter inom militärens intendenturväsen.
Person som utbildats till fältskär, men ännu inte blivit mästare. Fältskärsgesällerna biträdde fältskären. De kallades senare underläkare.
Befälhavare över artilleri, med högsta ansvaret för fälttyg och grövre skjutvapen.
Truppavdelning som utsattes i en förpostlinje för att tillsammans med andra sådana truppavdelningar utgöra den yttersta bevakningslinjen.
Benämning på den främste veterinären inom en armékår.
Under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet den högste befälhavaren över en arméstyrka. Titeln försvann under 1600-talet i samband med att generalsgraden började tas i bruk.
Ett fängelses styrelse sedan 1866. Fängelsedirektionen bestod av förtroendevalda och fängelsets tjänstemän, särskilt fängelsedirektören, ibland också pastorn, läkaren och en av fängelsets andra befattningshavare.
Chef för större statligt fängelse sedan senare delen av autonomin (cirka 1880). Tjänstebeteckningen användes särskilt vid straffängelse, länsfängelse eller tvångsarbetsanstalt.
Tjänstebeteckning för verksamhetsledare för statlig fängelseinrättning under förra delen av autonoma tiden, övergående omkring 1880, i och med inrättandet av straffängelser och länsfängelser, i betydelsen chef för (mindre) fängelseanstalt.
Befattning för luthersk predikant vid statligt fängelse eller arbets- och korrektionsinrättning. Före 1800-talet sköttes uppgiften ofta av ortens ordinarie präst. Sedan 1816 fanns det en förordning om fånghuspredikanter eller fängelsepredikanter med befattningen som bisyssla. På 1860-talet inrättades egentliga fängelsepredikanttjänster, och de ersatte samtidigt slotts- och spinnhuspredikanterna. Sedan 1920-talet kallades de anställda predikanterna vid fängelserna för fängelsepastorer.
Militär tjänstebeteckning under medeltiden och 1500-talet på den person som bar fanan inom en fänika eller inom en ryttarfana. Fänriken ingick i truppavdelningens stab och hade ofta en lutenampt som biträde. Ibland kunde en fänika ha två fänrikar. Från slutet av 1600-talet utgjorde fänriken den lägsta officersgraden inom infanteriet och flottan. Inom den finska försvarsmakten utgör fänriken den lägsta officersgraden vid infanteriet och marinen samt den huvudsakliga reservofficersgraden. I Ryssland utgjorde fänrik den fjortonde (den lägsta) rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Fanbärare, senare hövitsmannens eller kaptenens närmaste man vid truppförband avsett att skydda monarken.
Den ersättning som från 1649 utgick till statliga tjänste- och ämbetsmän då de reste i statligt ärende. Färdpenningarna var en ersättning för att friskjutsen (1577–1649) hade avskaffats. Under 1500-talet kallades avgiften tidvis tärepenning (särskilt 1561–1568 och 1576–1577).
Tjänsteman som sköter en färja eller färjbåt. Färjetrafik för passagerare och postförsändelser gick redan under Gustav Vasas tid mellan Väddö i Roslagen och Eckerö på Åland. Trafiken upprätthölls med offentliga medel. År 1564 utfärdades den första resetaxan för färjtrafiken, som 1636 blev leden för den offentliga sjöposten mellan Sverige och Finland och gick en gång per vecka. Trafiken upprätthölls av färjkarlar som fick sina inkomster av passagerartrafiken, en viss ersättning i kontanter och liksom postbönderna hade vissa friheter från skatt och tunga (rotering m.m.). Efter 1685 sorterade de under postbondestaterna .
Penningsumma eller värdeföremål som blir given/givet i samband med legoavtal, dels vid anställande av tjänstefolk, dels vid förvärv av nyttjanderätt till jord. Fästepenningen betalades av husbonden eller ägaren som ett tecken på att man slutit ett avtal.
Mansperson dömd till att arbeta på en av kronans fästningar, fordom på konungens slott och gårdar. Fästningsfångarna var vanligen militärer och civila som hade begått ett svårt brott. Straffarbete på fästningar ersattes 1889 med tukthusstraff.
En kronofogdes (häradsskrivares och kronolänsmans) verksamhetsdistrikt som utgjorde en del av ett visst län och som ofta sammanföll med häradet. I distriktet skulle han verkställa mantalsskrivningen, upprätta röstlängder, sköta taxeringsarbetet och skatteuppbörden m.m. Ett fögderi var ursprungligen det område som förestods och förvaltades av en kunglig fogde. Under stora ofreden indelade de ryska ockupationsmyndigheterna år 1717 lagmansdömena i Åbo generalguvernement i fögderier, bestående vanligtvis av 3 eller 4 socknar.
Benämning på underofficer som under 1500-talet ingick i fänikans och senare i kompaniets stab. Föraren biträdde fänriken samt ansvarade för trossen och de sjuka samt för uppröjning av marschväg och för utseende av lägerplatser. Benämningen föll bort i början av 1800-talet.
Kronojord eller ränta anslagen till avlöning åt förare inom armén.
Benämning på den truppenhet i den svenska armén som i övriga arméer kallas division. Fördelningen leddes av en fördelningschef. Fördelningarna indelades i arméfördelningar och kavallerifördelningar.
Hemman vars ränta var anslagen till löneförbättring åt den indelta arméns befäl.
Under statarsystemets tid den dräng som var förman för ett arbetslag.
Åtgärd som fram till 1811 vidtogs för att i krigstid öka antalet ordinarie indelta truppförband i den svenska armén.
Reservbefäl. Fördubblingsbefäl infördes 1690 för kavalleriets korpraler och antalet var 24 i varje regemente. Fördubblingsbefäl uttogs inte i fredstid.
Reserv i båtmanshållet. Fördubblingsbåtsmännen utökade antalet båtsmän med det dubbla i krigstid och underhölls då av de roterade hemmanen. Systemet infördes 1644, i vissa trakter 1660. Det reglerades 1690. Systemet avskaffades 1810 och följande år infördes bestående förstärkningsmanskap.
Reservregemente som uppsattes under stora nordiska kriget.
I Sverige från och med 1600-talet och i Ryssland från och med 1700-talet procedur vid administrativa ämbetsverk och högre domstolar, vid vilken den föredragande tjänstemannen för beslutsfattaren, antingen ett kollegium eller en ämbetsman, med utgångspunkt i föredragningshandlingen presenterade ärendet och framlade sitt eller en underordnad myndighets förslag till beslut. I Ryssland underställdes från och med 1710-talet vissa typer av Dirigerande senatens beslut genom föredragning kejsaren för erhållande av dennes godkännande.
Avgift i spannmål som erlades i kraft av en mellan församling och prästerskap träffad ”förening”.
Tjänsteman som fungerade som chef för en postanstalt som var inrättad till exempel på ett fartyg eller i en järnvägsvagn.
Som sker utan förfall, obehindrat, under svenska tiden huvudsakligen en motsats till laga förfall, det vill säga frånvaro med laglig orsak eller giltigt skäl. Termen användes särskilt om uteblivande från domstol eller obligatoriskt möte såsom sockenstämma, domkapitel, kollegium eller annan styrande myndighet. Den användes också om att utan giltig orsak lämna något ogjort som borde ha gjorts inom viss utsatt tid (fatalietid).
Bok som fördes för person som tillhörde flottans stammanskap eller skeppsgossekår. Den upptog ålder, klass, kunskapsbetyg, uppförande m.m. Bestämmelser om förhållningsbok infördes 1796. Förhållningsböckerna skulle ombord på fartyget förvaras av sekonden och i land av kompanichefen. En beklädnads- och förhållningsbok fördes också för varje beväring i flottan.
Forslingsskyldighet eller motsvarande ersättning i pengar.
Inteckning i domstolsprotokoll till säkerhet för lån som näringsidkare fick för att driva sin rörelse (förlagslån). Inteckningen gav lånegivaren förmånsrätt till affärsidkarens egendom vid förfall eller konkurs.
Beteckning för juridiskt förfarande vid allmän underrätt, ägodelningsrätt, skiljenämnd, ursprungligen också kommissoralrätt, som innebar biläggande av tvist med hjälp av domare och/eller nämnd, skiljedomare eller skiljeman. Beslutet kunde inte överklagas, endast fastställas av högre eller högsta instans. Vid meningsskiljaktighet kunde domstolen krävas på en skriftlig förklaring över förlikningens innebörd. Termen användes också om själva dokumentet innehållande ömsesidiga eftergifter av kontrahenterna. Under medeltiden och fram till början av 1600-talet omfattade förlikning också biläggande av brott, genom avtal om ersättning till brottsoffret. Vid biläggande av rättstvist vid domstol avstod parterna från domstolens prövning av deras mellanhavanden och ingick ett civilrättsligt bindande avtal. Förlikning förekom till 1736 i både tviste- och brottmål, men förbjöds därefter i brottmål (RB 20: § 4). Sedan självständigheten i finländsk rätt användes förlikning närmast om den förhandling som skedde vid skilsmässa och som ledde till hemskillnad.
Under 1700-talet förekommande finansiell term för hemman vars ägor efter hand hade blivit så sammanblandade med grannarnas ägor att dess ytvidd inte längre kunde fastställas. Hemmanet uteslöts därför ur jordeboken. I forskningslitteraturen förekommer också uttrycket obefintligt hemman.
Förteckning över döda, sårade, sjuka och saknade som upprättades efter en strid eller vid en viss tidpunkt under ett krig. Förlustlistorna omfattade officerare, underofficerare, manskap och hästar.
Förläning som varade endast så länge innehavaren levde. Efter dennes död återgick förläningen till kronan. Motsats: donation.
Bonde tillhörande och bosatt inom en förläning eller på ett hemman från vilket räntan anslagits till lön åt till exempel ämbets- eller tjänsteman.
Brev genom vilket en förläning tilldelas någon.
Bortförlänat gods.
Innehavare av förläning.
Bortförlänat hemman.
Av förläning utgående ränta, bortförlänad ränta.
Rätt gällande för förläningar, länsrätt.
Person som i tjänsteövningen står i spetsen (för) eller har ledningen (av något), föreståndare, ledare, styresman, chef, överhuvud, som i tjänsteutövning innehar högre plats än andra. Även ordförande, talman, preses, presidentperson. Förmannen har rätt att befalla, leda och kontrollera de underställdas arbete. Olydnad eller oegentligt uppträdande mot förman i tjänsten är belagd med påföljd.
Institution i stad som hade till uppgift att tillvarata omyndigas arv och hälsa, särskilt det kollegiala organ vid Stockholms magistrats justitiekollegium som, genom ett antal rådmän och stadsanställda samt en kurator, förvaltade Allmänna fonden och Gratifikationsfonden, och från 1667 de i staden boende ofrälse omyndiga föräldralösa barnens egendom, som ett slags överförmyndare. Benämningen användes också om själva byggnaden där denna institution verkade.
Av förmyndare förd eller sammansatt regering bestående av adelsmän som regerade då en omyndig regent hade bestigit tronen tills denne (eller denna) blev myndig. Förmyndarregeringar förekom i Sverige i olika former från och med medeltiden. Efter att arvrike infördes gavs särskilda föreskrifter för rikets styrelse under furstens omyndighet, tidigast i 1544 års arvförening. Förmyndarregeringar har styrt över svenska riket 1290–1302, 1632–1644 och 1660–1672.
Vård som person genom lag eller domstolsförordnande ska ta för en omyndig person, dennes egendom och angelägenheter, samt vara dennes målsman.
Vid domstol förd särskild bok med förteckning över de under denna domstol stående förmynderskapen, med nödvändiga uppgifter om berörda parter.
Rekommendation i form av myndighetsyttrande om förslag till val av ny tjänsteman, där lämplighet kan föregå tjänstemeriter. Termen används även om omständighet i ett avtal, där lagen inte får gälla och om avtal mellan (blivande) äkta makar angående vissa egendomsförhållanden i äktenskapet.
Förbehåll vid en transaktion som omintetgör tillämpning av lagbestämmelser.
Pantsätta lös eller fast egendom, också att upplåta panträtt, ta eller få (något) som pant.
Benämning på pantsatt frälseegendom, också om pantsatt egendom som sålts.
Pantsatt jordlägenhet av skattenatur, också om pantsatt jordlägenhet som avsöndrats.
Militär avdelad trupp, som under marschbevakning går framför en arméavdelning för att spana och bevaka marschvägen (till exempel förtruppskompani, förtravsskvadron).
Befälhavare för truppstyrka avdelad att bevaka ett visst område under en större truppavdelnings vila under pågående krig eller framskjuten enskild vaktpost i fredstid. Förpostchefen var vanligen bataljonschefen eller motsvarande.
Ryttare som red framför ekipage eller procession, särskilt om person som red före kunglig eller annan högt uppsatt persons ekipage och banade väg för det.
Underofficer vid intendenturförråd med uppgifter som rörde indrivningen och vården av den materiel som förvarades i förrådet. Vid fortifikationen var förrådsförvaltaren den som ansvarade för ingenjörmaterielen.
Civilmilitär tjänsteman av furirs tjänsteklass som var förordnad till biträde åt förrådsförvaltare (-intendent). Förrådsvaktmästaren var en militär civil tjänsteman med ansvar för förvaltningen av kompaniernas och motsvarande avdelningars reserver av gevär, ammunition och persedlar.
Samling av personer som på grund av särskilt uppdrag (särskild kallelse) eller särskilda bestämmelser överlägger (och besluter) i till exempel en stats eller en institutions angelägenheter.
Kostnad för varje daler silvermynt som överfördes till kronan i form av skatt. Åtgärd efter finska allmogens besvär 1738.
I äldre myndighetsskrifter: skriftlig förbindelse, särskilt om beställning eller rekvisition, försäkran eller löfte, konkret också om den skriftliga handling som föreskriver något: till exempel bank-, penning- eller skuldsedel, lån- eller borgenförbindelse eller överlåtelseskrift.
Militär skriftlig redogörelse, vanligen uppgjord efter ett fastställt formulär, om hur en trupp, en besättning på en fästning eller ett förband var sammansatt. Termen användes också om redogörelse för besättningen på örlogsfartyg, persedelbehållning i ett förråd m.m.
Räkenskapshandling som innehöll summariska uppgifter om inkomster och utgifter i en kassa, samt den behållning som fanns att disponera. Avsikten var att få ett praktiskt verktyg så att verksamheten skulle kunna skötas på ett smidigt sätt. Förslag gjordes i många sammanhang, årligen, kvartalsvis, månatligen m.m. Förslagens giltighet utreddes senare genom redovisning. Förslagen innehöll inte verifikat, och den tjänsteman som upprättade dem ansvarade också för deras riktighet. För Gamla Finlands vidkommande insände de kamerala myndigheterna från och med 1720-talet förslag till centralförvaltningen i S:t Petersburg.
Handling genom vilken en myndighet föreslår att någon ska erhålla en viss tjänst. I sådana sammanhang där flera sökande var kompetenta föreslogs vanligen tre i en bestämd ordning. Termen användes inte bara om själva handlingen utan också om yttrandet.
Statsanslag för utgifter som inte kan förutspås och som därför kan få överskridas ifall ett tak inte uttryckligen läggs för utgifterna.
Hovtjänsteman som uppvaktade vid monarkens bord under måltid och skar upp maten, förskärare. Hovämbetet skapades 1651 då två överhovjunkarämbeten, som skapats 1647, benämndes försnidare.
Benämning på innehavaren av den högsta underbefälsgraden vid artilleriet, ersattes inom den svenska armén 1915 med furir.
Under svenska tiden efter 1739 i instruktion en benämning på och från 1802 officiell tjänstebeteckning för ett läns ordinarie lantmätare som samtidigt var chef för länets lantmäterikontor. Beteckningen ersattes 1848 med länslantmätare.
Från 1600-talet förekommande tjänstebeteckning för föreståndaren för lantmäterikontor i landskap eller län. Förste länslantmätaren övervakade utförandet av uppmätning och kartläggning av jordområden för ekonomiskt och juridiskt ändamål samt olika förrättningar såsom ägodelning, fastighetsreglering och utstakande av rågångar.
Benämning på en person som saknade laga försvar och inte kunde försörja sig som näringsidkare, hade fast anställning eller egen förmögenhet. Vanligen var en sådan person medellös, idkade lösdriveri eller olaga tiggeri. En sådan person kunde uttas till krigstjänst, dömas till spö och ris, tvångsarbete eller landsförvisning. Under autonoma tiden tillämpades endast tvångsarbete. Lagstiftningen infördes på 1500-talet. Till försvarslösa personer räknades från 1805 också tjänstehjon som blivit avskedade under tjänsteåret för att husbonden hade avlidit eller sålt/förlorat sitt hemman eller flyttat bort. Från 1852 hade en nybliven änka som var av den åldern att hon kunde betraktas som tjänstskyldig laga försvar till nästa stämmodag, då hon kunde ta städsel för nästa tjänsteår. Först därefter ansågs hon försvarslös. Företeelsen avskaffades när näringsfrihet infördes 1879.
Alla de krigsmedel (armé, flotta, fästningar), som ett land värjer sig med inför och i krig. I Finland bestod försvarsväsendet av generalstaben, landstridskrafterna, sjöstridskrafterna, luftstridskrafterna, territorialorganisationen, militära skolor, militära- och industriella inrättningar, depåer, militärsjukhusen, militärapoteksväsendet samt krigsdomstolarna. Tillsammans med skyddskårsorganisationen samt gräns- och sjöbevakningsväsendet utgjorde försvarsväsendet republikens försvarsmakt.
Skriven eller tryckt uppräkning av något (personer, föremål, händelser eller företeelser) som har något gemensamt eller som i något avseende hör ihop. Inom förvaltningen avses ofta en förteckning över tjänstemän eller ledamöter vid myndighetens beslutsfattande organ som sändes in till högre myndighet för kontroll (till exempel förteckning över konsistorieledamöter införd 1799). Denna förteckning låg efter 1811 till grund för upprättandet av statskalendern.
Sedan cirka 1660 benämning på de militära nyckelposterna i huvudstaden och från och med 1756 högre civila och militära statliga ämbeten från och med generallöjtnants rang. Termen var i bruk också under autonoma tiden (fram till 1917). Regenten kunde besätta dessa ämbeten utan formell ansökan samt förflytta eller entlediga ämbetsinnehavarna utan formell orsak. Förtroendeämbeten innehades av presidenter och chefer för kollegier eller motsvarande verk, justitiekanslern, cheferna för fångvården, lantmäteriet, statens järnvägar, lots-, post-, telegraf- och tullverken samt för skogsväsendet, expeditionschefer, överståthållaren, underståthållaren och polismästaren i Stockholm, landshövdingarna, en rad högre militära befattningshavare samt utrikesförvaltningens ämbets- och tjänstemän.
Innehavare av förtroendeämbete 1660–1917.
Skötsel, ledning eller styrelse av något som är reglerat under statsledningens översyn och som utförs av myndigheter eller organ som är speciellt inrättade för det ändamålet. Den uppkom i början av 1600-talet då den inre förvaltningen av landet blev en helt egen verksamhet som sköttes av landshövdingarna och kollegierna. Förvaltningen består i att uträtta göromål som hör till statsändamålet, dock inte lagstiftande och dömande funktioner.
Samlande benämning på industriell anläggning som bearbetade råvaror eller halvfabrikat, särskilt inom bergshanteringen och om sågar, kvarnar och stampverk.

G

Beteckning på en soldat som ingick i regentens livtrupper.
Indelt truppstyrka i ständig tjänstgöring, förlagd på befäst ort för att försvara denna.
Sjukhus avsett för den militära personalen. Garnisonssjukhus fanns på alla större garnisonsorter.
Besättningskarl som var avdelad till någon särskild uppgift ombord på ett fartyg. Efter olika befattningar kallades de däcks-, backs-, skans-, underrå-, mars-, bräm-, båtgastar m.m. Termen används även om sjöman på (mindre) privat segel- eller motorjakt, så kallad kuttergast.
Avgift som betalades till staden för rätten att hålla en handelsbod eller ett handelsstånd.
Avgift som någon är skyldig att betala som vederlag för något.
Titel för tulltjänsteman (tullskrivare) som höll moträkning (kontrabok) över tulluppbörden.
Honorärtitel av tredje rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och under perioden 1822–1917 i Finland, motsvarande militärgraderna överstelöjtnant och viceamiral. Geheimeråd var ursprungligen en titel för medlem av geheimerådskollegiet eller statsrådet i tyskspråkiga länder. Tilltal: ”Vaše prevoschoditelstvo” (sv. Eders/Ers excellens, fi. Teidän ylhäisyytenne, ty. Eure Excellenz).
Under 1600- och 1700-talen viss bestämd avgift eller betalning som erlades en gång eller på vissa, bestämda tider (vanligen som gottgörelse för ett visst arbete, vederlag för förmån och dylikt). Ibland var termen liktydig med (årlig) lön eller hyra m.m.
Person som (på grund av stånd, vistelseort eller avslutat burskap) saknade borgarrätt i viss stad och erlade avgift för rätten att åtnjuta borgarskapets förmåner (kontingent).
Militär grad som kan hänvisa både till alla generalsgraderna eller till enbart den högsta graden inom generalitetet. Graden användes sedan slutet av medeltiden för högsta befälhavare över en här eller häravdelning. Under 1700-talet förbands generalsgraderna med en formell grad och ett ständigt befäl, och general blev den högsta generalsgraden i den svenska armén. Termen användes ofta med ett tillägg såsom general av kavalleriet, av infanteriet eller av artilleriet. I Finland befordras försvarsmaktens befälhavare till general.
Militär titel som förekom dels i Karl XII:s generalstab, dels under åren 1788–1806.
Ämbetsman i Krigskollegium från och med 1673 och i Kungliga Majestäts kansli från och med 1713. Generalauditörens uppgift var att föredra juridisk-militära mål i högsta instans. Generalauditören erhöll instruktion 1683, var chef för generalauditörsexpeditionen samt ledamot av generalkrigsrätten 1683–1770. Generalauditör var också en militär titel på 1630–1640-talet. I Finland kallades generalauditör under den autonoma tiden för överauditör.
Tillsynsmyndighet över bergsbruket 1637–1649, under ledning av en guvernör. Generalbergsamtet var föregångare till Bergskollegiet.
Benämning på besiktning av samtliga fartyg och byggnader vid en örlogsstation. Generalbesiktningen bestod av generalflottbesiktningen som berörde fartygen samt generalhusbesiktningen som berörde hus och övriga byggnader.
Tjänstebeteckning för ledamot av Krigskollegium från 1675 och chefen för artillerikontoret 1682–1794 och 1807–1897. Generalfälttygmästaren ansvarade för artilleriets centralförvaltning, anskaffningen och vården av härens vapen och ammunition samt lantförsvarets innestående förrådsmaterial, det så kallade tygförrådet. Tidigare kallades han riksfälttygsmästare. Mellan 1782 och 1865 var generalfälttygmästaren chef för arméförvaltningens tygavdelning med bland andra fälttygmästaren och två tygmästare av regementsofficers eller kaptens rang som underlydande.
Sammanfattande plan med uppgifter om de mönstrade kompanierna och flottan. Planen insändes till kungen månatligen av mönsterherren och flottans chef (eller chefen för en eskader, avdelning eller flottilj) och innehöll information om bemanning och förråd efter skedd månatlig mönstring samt om personal och materiel efter avslutad drabbning.
Benämning på högsta profossen vid den svenska armén under 1600- och 1700-talet. Generalgevaldigern hörde till högkvarteret, med uppgift att hålla uppsikt över ordningsvakterna och utöva den högsta tillsynen över den allmänna ordningen i läger och kvarter. Han var också åklagare vid krigsrätt.
Ämbetsman under svenska tiden som hade den högsta militära och civila myndigheten över ett större område (flera landskap, flera guvernement). Ämbetet var till sin karaktär mera militärt än civilt. Generalguvernör förekom i Finland under kortare perioder från och med förra hälften av 1600-talet till mitten av 1700-talet. Under den ryska ockupationen av Finland 1808-1809 och under den autonoma tiden till 1917 var generalguvernören den ryska kejsarmaktens företrädare i storfurstendömet Finland samt högsta styresman för den civila förvaltningen. Han var ordförande i senaten och ledde ordet vid senatens plenisammanträden. Den ryska samt finska militären i storfurstendömet var under nästan hela perioden underställd honom.
Under perioden 1651–1679 officiellt namn på Kommerskollegium i Stockholm, då särskilda underlydande lokala handelskollegium fanns i transbaltiska handels- och industristäder. I praktiken skötte Generalhandelskollegium också de transbaltiska handels- och industriärendena.
Tidvis titel för chefen för intendenturkåren, tillika chefen för arméförvaltningens intendenturavdelning, i krig också för generalkrigskommissariatet i fält. Generalintendenten ansvarade för arméns beklädnad och förplägnad, underhåll och remontering, i krig också för generalstabens ekonomi och redovisningen av den. Svenska örlogsflottan hade 1789–1794 en egen generalintendent. Generalintendenter förekom även under den autonoma tiden inom det finska krigskommissariatet.
Äldre benämning i Sverige på högsta befälhavaren för en här eller flotta.
Kollektivbeteckning för alla generalspersonerna i generalstaben, inkluderande befattningen som högste befälhavare, kallad general en chef eller generalissimus. Sedermera användes temen om arméns alla generaler.
Avlöningsstat för generalspersonerna, också sammanfattningen av de personer som hade löneförmåner från nämnda stat.
Rikets högsta konsistorium, överkonsistorium. Generalkonsistoriet var ett centralt ämbetsverk för svenska kyrkan som planerades 1607–1659 för att revidera kyrkolagstiftningen, övervaka biskoparna och tjänstetillsättningarna, döma i andliga mål samt inspektera akademier, skolor, hospital, barnhus och boktryckerier. Ett motsvarande konsistorium fanns i S:t Petersburg, och den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland lydde under detta konsistorium.
Högsta värdigheten inom konsulsväsendet. Generalkonsuln lyder omedelbart under utrikesministern och har den högsta ledningen av konsulatväsendet i det land där han eller hon är stationerad. I allmänhet utövar beskickningschefer även generalkonsulsfunktionerna, men i länder där man saknar beskickningar kan utsända generalkonsuler förestå skilda generalkonsulat.
Chefen för generalkrigskommissariatet vid armé i fält. Generalkrigskommissarien var upptagen på Krigskollegiums kammarstat under senare delen av 1600-talet och under 1700-talet.
Överdomstol vid den svenska krigsmakten. Den inrättades 1683 som en från Krigskollegium fristående instans. Generalkrigsrätten hade sin föregångare i den överstekrigsrätt i fält som grundades 1621 och den krigsrätt som grundades 1630. Generalkrigsrätten blev permanent först 1727 och bytte namn till Generalkrigs- och leuterationsrätten.
Från 1783 namnet på Lantmäterikontoret i Stockholm. Generallantmäterikontoret var ett centralt ämbetsverk som ledde och övervakade lantmäteriväsendet och som sorterade under Kammarkollegium. Det leddes av en överdirektor. Personalen bestod av en överinspektor eller inspektor som skulle revidera lantmätarnas inlämnade kartor, en premiäringenjör som skulle förbättra och utarbeta rikets kartverk, sekreterare, registrator, samt ordinarie och extra ordinarie ingenjörer. I Finland grundades i Åbo 1812 ett eget Generallantmäterikontor med uppgift att kartlägga Finland och övervaka lantmäterikontoren i länen. Generallantmäterikontoret flyttade 1821 till Helsingfors och bytte 1848 namn till Lantmäteriöverstyrelsen.
Benämning på militär signal given på trumma, jägarhorn eller av musikkår, vanligen då regementet i sin helhet skulle göra sig i ordning att bryta upp eller genomföra ett anfall. Generalmarsch kan även beteckna en infanteribataljons marsch i linje inför en inspekterande general.
Generalsperson eller flaggman som på grund av sitt ämbete eller tillfälligt förordnande förrättade generalmönstring.
Utförlig förteckning som upprättades till varje generalmönstring. Generalmönsterrullorna innehöll information om soldaterna och deras tjänstgöring.
Militär order som gäller samtliga förband av en armé.
Postväsendets högsta rättsinstans, grundad 1697 i Stockholm, med överpostdirektören som ordförande. Generalposträtten ersatte den kanslirätt som tidigare hade behandlat tjänsteförseelser inom postväsendet. Efter 1809 handlades posttjänstefel och förseelser som kansliärenden vid krigspostkontoret i Åbo och från 1816 av postdirektörsämbetet, från mitten av 1800-talet av allmän domstol.
Till högkvarteret hörande militär befattningshavare som hade uppsikt över arméns polis och övervakade den allmänna ordningen inom militära läger och kvarter. Generalprofossen verkade även som åklagare vid generalkrigsrätt i fält.
Riksfogde omedelbart under regenten, med den huvudsakliga uppgiften att övervaka den civila och militära rättsskipningen i landet. Tidigare skötte riksfiskalen och senare justitiekanslern motsvarande uppgifter. Tjänstetiteln användes endast av ingermanländaren Steen von Steenhausen från 1638 till 1640-talet. Denne övervakade också postväsendet.
Till högkvarter hörande person som hade uppsikt över arméns polis och ansvarade för den allmänna ordningen utanför militära läger och kvarter.
Äldre benämning på statsbudget.
Titel på den förnämste superintendenten i en hel svensk provins eller ett erövrat mindre land. Generalsuperintendenter fanns i Livland, Greifswald, Bremen och Verden 1630–1721 och i Pommern 1719–1810. Under Karl XII:s tid var generalsuperintendent också en titel på den högsta kyrkliga ämbetsmannen inom armén.
Militär titel på befälhavaren för en armés tross.
Titel som började användas i slutet av medeltiden om en armés högsta befälhavare. Titeln föll bort i den svenska armén men har behållits i andra länder.
Militär ingenjörs- eller fortifikationsstad.
Sedan svenska tiden vid domstol i lägre eller högre instans om svarandens eller ändringssökandens ställningstagande till käromålet eller åtalet, respektive motpartens ställningstagande till ändringsansökan. I skriftlig form kallades handlingen svarsinlaga under svenska tiden och svarsskrift under autonoma tiden, och sedan självständighetstiden beroende på sammanhanget bemötande, svaromål eller svar, svarandens talan. Genmäle används endast om det är fråga om en skriftlig (mera omfattande) utredning och (i lagtext) om förvaltningslagskipning i skatteärenden. Allmänt: motpåstående, anmärkning, motbeskyllning.
Skriftligt eller muntligt bestridande under 1500–1800-talet, invändning, protest mot en pålaga eller skyldighet.
Benämning på den stämning som tas ut för genkäromål och som innebär att den som stämt någon själv blir stämd av denna i en sak som har samband med det huvudsakliga målet.
Äldre benämning på genkäromål. Termen användes särskilt i slutet av svenska tiden, under autonoma tiden och i början av självständighetstiden.
Tjänstebeteckning för fältmätare vid topografiska kåren, från 1918 Geodetiska institutet, som utför geodetiska mätningar för statens behov, statsgeodet.
Inom bergsväsendet under 1800-talet förekommande benämning på geologi.
Under 1600- och 1700-talet förekommande benämning på kartografisk eller skriftlig redogörelse för av lantmätare verkställda mätningar.
Under 1600–1700-talet förekommande allmän benämning på karta, grundritning.
Måttenhet för skifte och skattläggning av hemman, ursprungligen den åkerareal som en tunna utsäde räckte till. Från 1634 var geometriskt tunnland ett siffermått som grundade sig på ägornas jordmån och marktyp. Under svenska tiden indelades det i grader och under autonoma tiden i klasser. Geometriskt tunnland motsvarade i praktiken ytmåttet tunnland (cirka 1/2 hektar) eller en 9 stänger bred och 18 stänger lång teg. Ett tunnland fastställdes aritmetiskt första gången 1634. Det förekom också geometrisk tum, geometriska steg, geometrisk aln och geometriskt kappland.
Upplärd lönarbetare underställd mästaren av ett skrå, under medeltiden mästersven eller sven. För att bli gesäll krävdes tjänst som lärpojke i 3–5 år med fullgjorda prestationer såsom erlagda ”utskrivningspengar” och avgift till gesällernas kassa, den så kallade gesällådan, till 1720 även sedvanlig traktering (utskänkning) av gesällerna. Därutöver krävdes ett gesällprov och gesällbrev, som bevis på yrkeskunskap.
Bok i vilken gesällens arbetsgivare införde uppgifter om hans arbete och uppförande.
Härbärge för vandrande gesäller under skråväsendets tid.
Pass som utfärdades för en gesäll av hans hantverksskrå då han lämnade en stad för gesällvandring.
Prov som i vissa yrken efter lärotidens slut avlades inför skråämbetet av en lärling för att han skulle förklaras som gesäll.
Vandring under vilken en gesäll förkovrade sig i sitt yrke genom att arbeta för olika mästare.
Befattningshavare som hade i uppgift att övervaka ordningen inom en judiciell samhällsfunktion under svenska tiden och autonoma tiden fram till 1850. Inom polisväsendet: motsvarighet till den senare tjänstebeteckningen konstapel, äldre och yngre konstapel, inom det militära rättsväsendet: betjänt som ansvarade för ordningen, i vissa fall också för bestraffningar.
Befattningshavare som biträdde en gevaldiger i övervakningen av ordningen inom en viss civilrättslig funktion, till exempel inom bergs- och landstaten, fångvården och salpetersjuderiet. Befattningen motsvarade gevaldigerlöjtnantsbefattningen inom krigsmakten.
Befattningshavare som biträdde fält-, över- eller generalgevaldigern i arbetet med att övervaka ordningen inom truppförband och militära läger.
Vid truppförband anställd beställningsman med sergeants grad som utförde reparationer av gevär och andra handeldvapen.
Militär vaktpost eller bevakning i fält med plats omedelbart invid den huvudsakliga vakten.
Arrendetid för jordegendom. Den varierade under medeltiden men fastslogs 1734 till arrendatorns livstid, såvida man inte kommit överens om annat.
Medeltida sammanslutning av allmän karaktär, präster, köpmän eller hantverkare. De äldsta gillena i Sverige var sammanslutningar för kristna köpmän. Gillet styrdes av en ålderman, två förtroendemän och kyrkvärden. Efter reformationen uppfattades gillena som andliga stiftelser vilkas egendom kunde indras till kronan. Den slutliga dödsstöten för gillena kom 1544. De tidigaste uppgifterna om gillen i Finland är från 1300-talet.
Förtroendeman, en av domstol utsedd egendomsförvaltare eller ställföreträdare av manskön, även interimistisk förmyndare för omyndig person eller förvaltare av den del av en persons egendom som denne själv under normala förhållanden skulle förvalta.
Varje steg på rangskalan inom ett ämbetsverk, särskilt inom militären och sjömilitären, även inom ordenssamfund.
Lärdomsvärdighet som efter avläggande av vissa prov erhålls vid ett universitet eller en högskola.
Disputation för vinnande av akademisk (doktors-)grad. Termen har även använts om själva avhandlingen (gradualavhandling) vid ett sådant tillfälle.
Prov i latinsk stilskrivning som avlades vid universiteten före filosofie kandidatexamen.
Tilldela någon en akademisk lärdomsgrad (i allmänhet doktorsgrad).
Nådegåva, bestående till exempel av pension eller penningunderstöd, som betalades åt avskedade befattningshavare eller åt deras änkor och barn. Betalningen skedde från speciella kassor som till exempel Vadstena krigsmanshuskassa, flottans pensionskassa, hovstaternas gratialkassa och domkapitels kassa. Gratial kunde även utbetalas av enskilda personer eller bolag.
Person som åtnjuter gratial, pensions- eller understödstagare, pro bono-patient. Personer som erhöll pension från en nåde- eller understödskassa (till exempel krigsmanshuskassa) var vanligen avskedade vanföra soldater eller deras fattiga änkor och barn. Vissa pro bono-patienter skulle intas på lasaretten enligt Serafimerordens instruktion 1798. På lasarettet i Åbo fanns 1858 sex gratialplatser för män och fyra för kvinnor.
Möte på vilket beslut om nådegåvor och understöd (i allmänhet i kontanta pengar) från gratialkassor samt änke- och pupillkassor togs samt utdelades (till exempel Vadstena krigsmanshuskassa, flottans pensionskassa, hovstaternas gratialkassa och domkapitels kassa). Gratialistmöten hölls två gånger om året på bestämda platser inom varje regementes område.
Spannmål som utdelas som understöd, till exempel åt avlidna professorers änkor och barn.
Fonder vars medel användes för pensioner för ur tjänsten avgångna tjänstemän, pensioner för änkor och barn efter avlidna civila och militära tjänstemän samt extraordinarie pensioner. Termen användes också om tjänstemannakåren inom och själva förvaltningsenheten för dessa fonder.
Tillfällig och frivilligt lämnad ersättning för gjorda tjänster, penninggåva vid sidan av lön eller arvode (såsom belöning eller erkänsla åt (underordnad) tjänsteman för gott arbete). I svenska armén var gratifikation ett understöd åt avskedade krigsmän.
Intyg från domstol med uppgift om vilka inteckningar (panter) som belastar en viss fastighet. Beviset utfärdas av den underrätt (tings- eller rådstugurätt) där egendomen är belägen.
Skriftlig handling om gravrätt, varigenom styrelse för begravningsplats, för en viss summa och på vissa villkor, upplåter rätt att för viss tid eller för alltid begagna ett stycke jord som gravplats. Gravbrevet innehåller också uppgifter om gravens storlek och läge.
Undersökning för att reda ut ägaren till en gravplats. Gravrannsakningar företas vid reparation i kyrka eller omläggning av kyrkogård och dylikt. Vid gravrannsakningen ska ägarna bekräfta sin äganderätt eller uppge villkor för hur graven ska överlåtas till församlingen. De gravar som saknar ägare eller där äganderätt inte kan bevisas, tillfaller församlingen.
Ursprungligen benämning på soldat som hade i uppgift att kasta handgranater. Senare användes titeln om en infanterist vid ett elitförband, där grenadjärerna utvalts av det bästa soldatmaterialet. I Sverige förekom grenadjärer från och med slutet av 1600-talet. Under 1700-talet försvann skillnaden mellan grenadjärer och övrigt infanteri.
Adelstitel. Ärftlig grevetitel infördes av Erik XIV 1561 och utgjorde då den högsta värdigheten inom ridderskapet och adeln. Greven innehade särskilda privilegier, vilka utökades av Johan III. Åren 1623–1766 utgjorde grevar och friherrar första klassen inom Riddarhuset. Klassindelningen slopades under frihetstiden men introducerades igen av Gustav III 1778. Den förblev i bruk till 1809 i Sverige och till 1917 i Finland.
Avgift till stapelstad för diverse inkommande och utgående varor. Grundpenningarna utgick enligt en särskild taxa och fungerade som ersättning för begagnande av visst lastningsställe. De var en gammal avgift (kallades på en del ställen grundrensningspenningar) som ursprungligen uppbars som tomtöre för rätt till upplag på stadens mark. Grundpenningar betalades på 1800-talet i Åbo, Helsingfors, Viborg och Fredrikshamn. I Helsingfors betalades grundpenningar av främmande fartyg för upplagda trävaror så att för en tolft bräder betalades 1 kopek, för 1 bjälke 1½ kopek, för 100 stycken spiror 36 kopek, för ett par kvarnstenar 24 kopek, för skeppsankaren 6 till 12 kopek silver beroende på storleken. Stadens egna fartyg betalade hälften.
Avgift på rörelsen i städerna under 1600- och 1700-talet som användes till bestridande av kostnaden för mudderverk och annan grundrensning.
Administrativ ränta fastställd (årligen, senare halvårsvis) av Finlands Bank för beskattningen och bankernas utlåning. Grundräntan infördes 1867.
En av de två grundskatterna på jord, jordeboksräntan eller ordinarie räntan. Grundräntan infördes på 1600-talet och avskaffades 1924. Den beräknades efter fastighetens normala avkastning.
Samlande benämning på en till jordägaren årligen utgående avgift för nyttjanderätten till en osjälvständig jordlägenhet (jordskyld, arrende, avgift, tomthyra, tomtöre).
Tjänsteman vid gruva som förde register över socknarnas vedutskyld vid Kgl. Maj:ts tillmakning.
Tjänsteman upptagen på bergslagens stat eller gruvstaten, som höll register över tillmakningarna vid gruva (en metod för att spränga genom eldning med ved och begjutning med vatten) eller smidet till konstverken (mekaniska verk för dränering av gruva och bergshantering) m.m.
Tulltjänsteman som med hjälp av en tullvaktmästare skötte gränsbevakningen i ett visst distrikt. Gränsfiskalen var underställd gränsinspektören.
Rågång då gräns utstakades, före 1725 av representanter för den enhet (hemman, by, härad, län) som ärendet berörde, efter 1725 av lantmätare, i närvaro av berörda parter.
Tulltjänsteman som förestår gränsbevakningen vid Finlands gräns i öster och i norr.
Topografisk karta över landgräns. Gränsen mellan Sverige och Ryssland kartlades första gången efter freden i Teusina (Täyssinä) 1595 och gjordes därefter upp vid varje gränsförskjutning. Andra gränskartor gjordes vid behov över skifteslag från 1680-talet, från 1730 över förvaltningsområden och från cirka 1770 över storskiftet samt i samband med kartläggning av herresäten. Från 1725 utförde lantmätare gränsdragningen och kartläggningen.
Grupp personer som företräder två stater och har i uppdrag att utstaka, beskriva och kartlägga gränsen mellan staterna. En gränskommission består av befullmäktigade ombud från två till varandra gränsande stater. Gränskommissionen sammanträder vanligen vid fredsslut för att verkställa därvid avtalade territoriella förändringar.
På markytan (ibland också under markytan) placerat tecken som visar ett jordområdes gräns mot ett annat. Gränsmärkena markerar gränser mellan enskilda jordegendomar, socknar, härader och länder.
Underbetjänt vid tullverket som till häst övervakade riksgränsen för att förhindra olovlig införsel av varor. Från 1923 användes beteckningen gränsuppsyningsman.
Tull som togs ut på varor som fördes in eller ut ur landet. Den infördes av Karl IX och upprätthölls till 1613. Gränstullen återinfördes 1638. Den förestods av en gränstullmästare.
Tullplats som var belägen vid gränsen och skötte uppbörden av gränstullavgifter. I det svenska riket fanns från och med förra hälften av 1600-talet tullplatser vid rikets västgräns. Efter freden i Nystad 1721 inrättades från och med 1724 gränstullkammare vid rikets östgräns. I Ryssland mellan 1754 och 1755 var gränstullkammare en benämning på tullanstalt för tullbehandlingen av varor vid rikets landgränser.
Till 1900-talet benämning på gränsöveruppsyningsman . Gränstullmästaren ansvarade för gränstullkammaren och dess personal. Han var underställd tullförvaltaren.
Specialdomstol vid gränstullkammare eller -tullstation under svenska tiden för överträdelser av tullförfattningarna (tullmål). En gränstullrätt skulle enligt stadganden från 1700-talets början finnas i varje tullinspektorsdistrikt vid rikets gränser, där sådan rätt behövdes. Gränstullrätter inrättades i Finland efter 1721.
Person som prövar, kontrollerar, granskar och övervakar: titel på viss högre tjänsteman med uppgift att övervaka mynttillverkningen och kontrollera guld- och silverarbeten, mått och vikter. Under vissa perioder kallades tjänstemannen myntgardien eller riksguardin.
Den avgift mäklare i Stockholm av ålder insamlade och som de från 1720 ålades att utkräva av såväl köpare som säljare. Avgiften användes som understöd åt mäklares fattiga änkor och omyndiga barn.
Förvaltningsdistrikt som utgjorde grunden för regionalförvaltningen i Ryssland från 1708–1711 och avvecklades på 1920-talet. Guvernementsförvaltningen lydde under Dirigerande senaten. Rysk guvernementsförvaltning infördes inte 1809 i storfurstendömet Finland. Gamla Finland bildade från 1744 ett guvernement, Viborgs guvernement 1744–1783 och 1797–1802, Finländska guvernementet 1802–1811. Ett guvernement motsvarade ett län eller en provins, och termen användes särskilt om ett erövrat område eller en koloni. Termen användes också om själva ämbetet såsom guvernörskap, provinsstyresmannaskap, under 1594–1616 om ståthållarskap.
Civil tjänsteman vid guvernementsstyrelse, i rang närmast under guvernören, särskilt den svenska guvernörens närmaste man i kolonin S:t Barthélemy 1785–1877. Guvernementssekreterare var också en tjänsteman vid guvernementskontoret för Hedvig Eleonoras livgeding. Efter 1809 var guvernementssekreterare en titel som förlänades som nådevedermäle. Guvernementssekreterare ersatte 1837–1918 titeln landssekreterare i de finska länen.
Tjänstebeteckning för den främsta läraren för barnen, främst tronföljaren, i den kungliga familjen från 1660-talet. Guvernören hade huvudansvaret för tronföljarens uppfostran och övriga lärare och var en man i riksrådsklass. Från 1680-talet till svenska tidens slut valdes han i regel bland kansliets högsta ämbetsmän.
Ämbetsman som innehade den högsta civila och militära myndigheten i bl.a. guvernement, län och provinser. Ämbetet avskaffades i Regeringsformen 1719. Guvernörer fanns också i de fåtaliga kolonier som Sverige hade. I Finland fick landshövdingarna titeln guvernör 1837. Denna titel upphävdes 1918 och begreppet landshövding återinfördes.
Tjänstebeteckning för chefen för Generalbergsamtet 1637–1649 och dess efterträdare Bergskollegium 1649–1713.
Titel från 1500-talet till början av 1800-talet för ståthållare på ett slott, över en provins eller ett livgeding och från 1700-talet för chefen för krigsakademien på Karlberg. I Sverige fanns en guvernör på Gotland 1654–1689, i Skåne 1698–1719, Bornholm 1658, Halland 1645–1657, Bohuslän 1658–1679, Jämtland, Härjedalen och Trondheims län 1658, Västernorrlands län 1664–1719, Ingermanland 1617–1729, Narva 1629–1684, Estland 1561–1673, Riga 1621–1710, Dorpat 1626–1687 och 1694, Ösel 1645–1710, Kurland 1702–1709 och Vismar 1649–1803. Guvernör över änkedrottningens livgeding 1634–1655.
Tjänstebeteckning för landshövding 1837–1918.
Hjälplärare i befattning eller tjänst, som biträdde eller vikarierade en lektor vid ett gymnasium. Gymnasieadjunkten var vanligen också expektant till lektoratet. Han erhöll en del av den ordinarie lärarens lön och andra löneförmåner.
Kollektiv beteckning för personal vid ett gymnasium.
Innehavare av tjänst vid gymnasium. Gymnasielärarna räknades till prästerskapet, och i städerna hade de samma privilegier som prästerskapet och var befriade från de pålagor som borgerskapet måste erlägga.
Till ett gymnasium anslaget eller skänkt hemman vars avkastning uppbars av en gymnasielärare. Gymnasiehemmanen var skyldiga att erlägga bl.a. lagmans,- häradshövdinge- och tingsgästningspenningar.
Statligt läroverk eller högre undervisningsanstalt som förbereder eleverna för universitetsstudier. De första gymnasierna grundades i Sverige på 1620-talet. Gymnasiet i Åbo grundades 1630. Det flyttades 1640 till Viborg och 1721 till Borgå. Det andra gymnasiet i Finland grundades 1838 i Viborg. Studentexamen knöts 1852 till gymnasiets lärokurs och blev 1872 gymnasiets dimissionsexamen. Undervisningen avsåg att förbereda eleverna för vetenskapliga studier, specialstudier eller för uppgifter som krävde boklig bildning. I praktiken innebar det att de gamla katedral- eller domskolorna byggdes på med ett lektorat. De första gymnasierna stod direkt under biskopens uppsikt, och han bestämde över både läroämnen och kurser. Gymnasierna blev genom skolordningen 1649 då uttryckligen läroanstalter mellan lägre skolor och universitet. Prästutbildningen var i stor utsträckning förlagd till gymnasiet. Gymnasiet hade fyra klasser. Ett fullständigt gymnasium hade sju lektorer av vilka två var teologer.
Extra avgift per mil utöver skjutslega för den som i stället för vanlig gästgivarskjuts beställde ridhäst eller häst och vagn.
Post som befordrades till fots. Gångpost infördes 1620 då ståthållarna blev skyldiga att anställa länsbudbärare, som till fots förde deras månadsrapporter till regeringen i Stockholm. Gällde från 1635 också postgången mellan fogdedömena. Enligt postordningen från 1636, som införde det indelta postverket, skulle postdrängarna alltid färdas till fots. I praktiken innebar de strama tidsramarna för postgången att postdrängarna sprang till nästa posthåll.
Arbetsledare (inspektor, befallningsman, rättare) på en större lantgård, förvaltare på en lantgård (ofta kungsgård eller adelsgods och dylikt) eller person som ansvarade för skötseln av ett landbogods. Gårdsfogde var ursprungligen en benämning på kungsgårdarnas fogdar, som förvaltade kungsgårdar och bl.a. hade i uppgift att indriva kronans skatter. Gårdsfogden kunde också vara den ledande tjänstemannen i ett gårdsfögderi.
Under svenska tiden och autonoma tiden ed som gäldenär måste avlägga vid domstol för att styrka riktigheten av ett konkursbos bouppteckning eller riktigheten i en (skriftlig) utredning över betalningssvårigheter som på sikt kunde överkommas med bättre ekonomisk förvaltning i stället för konkurs.
Tidigare benämning på pastorat, i betydelsen kyrkoherdens verksamhetsfält eller kyrkoherdebefattning. Ibland användes begreppet också om ett pastorats geografiska område.
Bortgivande av ett pastorat.
Gemensam kyrkostämma för ett helt pastorat.
Skatt av tillfällig natur, för ett visst ändamål, som krig eller kröning, kungabarnens bröllop eller om kungen måste resa i rättsärenden. Fastän gärden ursprungligen var av tillfällig natur övergick den ofta senare till att bli permanent. Från och med 1600-talet kallades den också kontribution eller bevillning. Gärd var också en benämning på mantal i äldre författningar.
Sedan 1500-talet förled i vissa ord om skattetal eller skatt, vanligen benämnt (ordinarie eller extraordinarie) gärd.
Före 1600-talet stängsel, hägnad, gärdsgård och dylikt, före storskiftet också skiftad teg inom byns gemensamma inhägnad. Den utmärktes på åker vanligen med en djupare råfåra, på ängar med ägarmärkta stenar eller pålar.
Benämning på allmän höpålaga för krono- och skattehemman i Viborgs län. Gärdehöet var en del av avradsspannmålen och en ständig ränta också under 1800-talet.
Fullmakt utfärdad till sockenhantverkare av landshövdingeämbetet. Genom fullmakten fick hantverkaren rätt att utöva sitt yrke i ett härad på landsbygden i utbyte mot att han erlade näringsskatt. Näringsfrihet infördes i Finland 1879.
Person på landet som inte brukade ett hemman eller kronotorp och som försörjde sig på enklare hantverk. I stad var en gärningsman en person som inte hörde till borgana utan till den arbetande klassen och som försörjde sig på ett enkelt yrke. Gärningsmännen var efter 1773 befriade från alla personella utskylder så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Person som hade i uppdrag av myndigheterna att mot betalning tillhandahålla resande husrum och stallplats, mat och skjutslägenhet mot vissa friheter. Gästgivarna var bosatta vid allmän väg. Beteckningen användes även om föreståndare på gästgivargård (gästgiveri) eller person som mot betalning tillhandahöll mat och dryck (värdshusvärd).
Avgift till staden som en gäst måste betala efter sex veckors vistelse.

H

Edsvuren besiktningsman vid hallrätt i fabriksstad 1739–1846 som värderade, ibland också stämplade, silkes-, ull- och linnefabrikörers varor samt de hantverkares varor som inte hörde till ett skrå. ”Hallmästare” var också en titel på hantverksmästare, manufakturist eller fabrikör som under hallrättens översyn ägde frihet att utan skråtvång idka sin näring.
Ämbetsman i hallrätt som hade i uppgift att vidta åtgärder mot för höga priser på hantverksarbeten.
Tillsynsmyndighet (i en industristad) under Kommerskollegium. Hallrätten övervakade och inspekterade manufakturer och hantverk utanför skråordningen, under viss domsrätt i överträdelser av hallordningen (1722, 1739, 1770), och beviljade anläggningstillstånd med viss lånefinansiering. Hallrätten bestod av borgmästaren och ett antal av borgerskapet valda yrkesmän som bisittare. Hallrättens beslut kunde överklagas till magistraten i skuldfordringar och till Kammarkollegium i politi- och brottmål, under autonoma tiden till hovrätten. Den avskaffades 1859, varefter dylika ärenden hanterades av magistraten. Hallrätten skötte också Manufakturfondens lokala utlåningsverksamhet, kontrollerade manufakturister och deras anställda samt de saluförda varorna som, om de godkändes, försågs med en särskild hallstämpel.
Tjänsteman vid hallrätt som biträdde hallmästaren i övervaktningen av de fabriker och hantverkare som inte lydde under skråordningen.
Stämpel (plomb eller lacksigill) som 1739–1846 (i Sverige) sattes på (hall)besiktigade varor som ett tecken på att varan genomgått en viss kontroll och var av sådan kvalitet eller beskaffenhet att den godkänts för försäljning. Verksamheten övervakades av Kommerskollegium. Stämplandet avskaffades 1846 (i Sverige). Finska varor som fördes till Ryssland försågs med vederbörande magistrats sigill ännu efter 1827.
Anhaltsstation, hållplats vid exempelvis järnväg.
Vid rusthållet för längre tid bestående vakans, som innebar att rusthållaren uppsatte enbart häst och mundering, inte ryttare.
Vid hammarskifte: skogbevuxen stenbacke, stenig mark, ”tvär” udde eller brant bergsstup. Åkrarna som låg i hammarskifte var förmodligen av sämre kvalitet än de fornskiftade och sedan gammalt gödslade huvudåkrarna. Benämningen torde ha varit pejorativ. Ifall jorden var tegskiftad användes ”hammar” om byns utjord.
Kollektiv beteckning för personal vid stångjärnsverk och ämneshamrar.
Tjänsteman vid hallrätt som granskade stämplingarna på de trävaror som gick på export och import. De trävaror som kom från kronans skogar skulle vara stämplade med en särskild stämpelhammare (kronans eller konungens hammare) som var försedd med en upphöjd avgjutning av kronans märke.
En av de äldsta formerna för jordskifte, omnämnt i landskapslagarna. Hammarskifte delade in byns nyligen uppodlade utmarker i oregelbundna jordstycken som bytte brukare varje år eller med vissa års mellanrum. De av gammalt odlade och sedan urminnes tid reglerade huvudåkrarna nära tomterna sades ligga i fornskifte. Landskapslagarna stadgar inte om hur ägoförhållandena reglerades. Hammarskifte anses inte vara ett jordskifte i egentlig bemärkelse. Besittningsrätten till byns samfällda bättre åkrar och ängar reglerades förmodligen enligt samma principer som i sol- eller tegskiftet.
Åker- eller ängslott i by som, i motsats till de vid tegskifte på längden uppdelade jordlotterna, delades på tvären. Under tegskiftets tid var hammarteg en benämning på teg som vanligen uppmättes till sist i åker eller äng, vars bredd inte motsvarade den bredd mätstången hade. Hammartegen kunde också lämnas oskiftad.
Underdomstol från förra delen av 1600-talet, ursprungligen endast i häradet Bergslagen (Sala och Falun). Hammartinget undersökte och dömde i mål rörande stångjärnshamrar. Det underlydde Bergskollegium och uppgick 1756 i bergstinget.
Kollektiv beteckning för den personal som i de större hamnarna övervakade ordningen, biträdde vid fartygs lotsning, förtöjning och förflyttning samt uppbar hamnavgifterna.
Benämning på hamnkapten (användes åtminstone under 1700-talet).
Tjänsteman anställd för uppbörden vid stadens hamn.Benämningen var sällsynt och förekom 1897 endast i Raumo. Befattningen kombinerades där med tjänsten som hamnmästare.
Uppsyningsman i mindre hamn. Efter 1665 var hamnmästare titel på hamnkaptenens närmaste man i vissa hamnar. I Raumo kombinerades tjänsten som hamnmästare med tjänsten som hamnkassör.
De ordningsföreskrifter och stadgar som är fastställda för en viss hamn, förr också ett fiskeläge. Hamnordningar förekom redan på medeltiden.
Hamnavgift som från cirka 1540 uppbars av varje inkommande fartyg efter varje läst eller lästetal. Motsats: hamnavgift för varor.
Specialdomstol vid fisklägen under svenska tiden, stadgad 1668, verksam från 1669. Hamnrätterna bestod ofta av hamnfogden med fyra fiskare som bisittare. De behandlade mål rörande fiskets utövande och idkare, särskilt mål som gällde ordningen i fiskeläget. Termen används också i betydelsen hamnrättens sammanträde. Allmänt: speciallag gällande för fisklägen.
Styrelse för en stads hamn, utsågs av stadsfullmäktige.
Personligt, egenhändigt brev från högt uppsatt person, i synnerhet regent eller högre ämbetsman. Handbrev syftade också på ett sådant brevs privata och förtroliga karaktär, till skillnad från ett officiellt meddelande eller en ämbetsskrivelse.
Under autonoma tiden (1809–1917) titel på ombud för ett eller flera handelshus utrikes.
Under och närmast efter Napoleonkrigen (1803–1815) officiell benämning på konsul. Termen övergick senare i betydelsen den som i näringsverksamhet självständigt och varaktigt för huvudmannens eller statens räkning köper eller säljer produkter utan att vara anställd.
Borgare som hade rätt att driva viss handel (som gårdsfarihandel inom ett visst distrikt, försäljning av viss landsdels alster i staden) och som var skyldig att upprätthålla en handelsbod. Benämningen användes särskilt om handlande i lappmarken. Handelsborgaren kunde anställa en eller flera handelsbetjänter eller handelsdrängar som gjorde handelsresor.
Avtal mellan två makter angående inbördes handel.
Handelsavgift som erlades i vissa städer enligt varierande praxis. I Torneå kallades ordinarie tolag tidigare för handelsgenant. Avgiften upptogs inte under 1800-talet. I Brahestad handelsgenant eller inrikestolag, förutom ordinarie tolag, enligt en viss taxa, vanligen för de till Sverige med inrikes skepp utskeppade varor.
Kollegialt organ under magistraten som ansvarade för alla de ärenden och tvister som rörde handeln i staden. Handelskollegiet bestod av borgmästaren som ordförande och ett antal rådmän som ledamöter. Som sekreterare verkade stadsnotarien. Handelskollegier skulle inrättas i och med att kollegiesystemet också skulle gälla inom stadsförvaltningen från 1630-talet eller 1650-talet. I Stockholm inrättades ett handelskollegium 1672. Stockholms magistrat uppdelades 1672 i fyra kollegier som kom att verka till 1849 när kollegierna genom en kunglig skrivelse slogs ihop under den gemensamma benämningen handels- och ekonomikollegium. Det indrogs 1880.
Tjänstebeteckning för renskrivare av protokoll och andra rättshandlingar vid en hovrätt under svenska tiden, i Åbo från 1623. Termen blev från 1700-talet en samlande benämning på lägre tjänstemän vid ämbetsverk, med uppgift att renskriva eller uppgöra handlingar, motsvarande senare tiders kanslist, skrivare, kopist, registrator, notarie eller sekreterare.
Sedan 1700-talet om hjälp som en myndighet lämnar en annan myndighet i ett ärende som hör till dess behörighet. Termen användes under svenska tiden och autonoma tiden också om den hjälp som fastighetsägarna, under hot om vite, var skyldiga att ge vissa exekutiva tjänstemän, särskilt lantmätare, länsmän och kronofogdar. Från 1700-talet och under autonoma tiden innebar handräckning tjänstebistånd myndigheter eller tjänstemän emellan för att inom viss utsatt tid verkställa beslut om tvångsåtgärd på grund av exekutiv myndighets beslut. Handräckning förekom främst mellan landshövdingar och inom det militära (exempelvis handräckning genom tillskjutande av truppenhet). Också bönderna var skyldiga att ge handräckning åt tjänstemän, särskilt lantmätare, kronofogdar och länsmän.
Penningmedel som utgör ersättning för handräckning.
Sekreterare för monarken eller för annan person inom den kungliga familjen med uppgift att handha dennes enskilda korrespondens, ekonomi och administration. Benämningen förekommer från 1500-talet. Även andra högt uppsatta personer och ämbetsmän kunde ha privata handsekreterare för enskild korrespondens. Handsekreterartitel och ämbete kunde också ges som särskilt författarämbete åt personer vars författarskap uppdragsgivaren ville stödja.
I äldre lagspråk hägnad som utmärker en ägogräns.
Tjänstebeteckning för biträde vid militära och sjömilitära kanonservisen under 1600-talet, till exempel kruthämtare och ammunitionsbärare.
Från 1600-talet tjänstebeteckning för lägre befattningshavare i olika arbetslag inom lantmäteri- och skogsstaten. Det förekom såväl ordinarie som extra ordinarie hantlangare.
Person som yrkesmässigt idkade hantverk på landsbygden under landshövdingens översyn. Under 1500- och 1600-talet kallades de ämbetsmän. Hantverkarna erlade från 1604 näringsskatt som uppbars av kronofogdarna. Då stadgades även att varje härad skulle anta och skydda hantverkare, vanligen skomakare och skräddare. Under 1600-talet antogs även sockenhantverkare, trädgårdsmästare och murare, under 1700-talet exempelvis smeder och svarvare och under tidigt 1800-tal bl.a. glasmästare. Näringsrättigheterna utökades markant 1824 då garvare, snickare, sadel-, kruk-, hjul-, sämsk-, ur- och hattmakare samt målare fick näringsrätt i socknarna. De försågs med landshövdingens fullmakt, var skyldiga att betala näringsskatten (till kronan eller för ändamålet privilegierad stad) och att följa ordningen för hantverkare på landsbygden. De fick inte vara verksamma närmare en stad än 30 kilometer.
Benämning på skolor som från 1885 inrättades särskilt för att tillgodose handelns och industrins behov av utbildat folk. Hantverksskolorna ersatte så småningom de tidigare söndags- och aftonskolorna. De övervakades av Industristyrelsen, som utnämnde lärarna och ordföranden för skolans direktion. Skolinspektionen sköttes av intendenten för manufakturerna.
Tysk militärgrad som motsvarade kapten. Graden förekom i Sverige under 1500- och 1600-talet och brukades av befälhavare över större truppstyrka, högsta styresmannen på ett slott, av länsherren tillsatt upplysningsman eller av kyrkan tillsatt fogde.
Kraftig stegring i priset på varor eller kursen på värdepapper, i synnerhet vid börsaffärer. Motsats: baisse.
Tilltal och epitet för personer av lägre samhällsställning, till exempel bonde, borgare: särskilt i beteckningen ”Det hedervärda ståndet”, ett officiellt epitet för bondeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1866 och vid lantdagen i Finland 1809–1906.
Ursprungligen vakt- och jaktpersonal, kronojägare vid kungliga djurgårdar som inhägnade jaktområden. Hejderidarna var underordnade jägeristatens jägmästare. De höll också (till häst) uppsikt över kronans skogar i ett område, i allmänhet ett härad.
Kammartjänare hos konung eller storman som under 1700-talet var klädda i ungersk dräkt; husar. Dräkten härstammade från de ungerska legosoldater (fotfolk) som konung Sigismund medförde från Polen till Sverige på 1590-talet.
Hemman som erlade en hel gärd och skattades för ett mantal, vilket innebar att hemmanet hade en viss storlek. I 1624 års riksdagsbeslut kallades alla lägenheter som var mindre än helgärdshemmanet för ”torp”.
Finansiell term för kronohemman som betalade skatt för helt hemman (eller helt mantal).
Finansiell term för skattehemman som betalade skatt för helt hemman (eller helt mantal).
I Ryssland 1721-1917 högsta administrativa myndighet över den ortodoxa kyrkan och högsta ortodox kyrklig domstol med kollegialt beslutsfattande. Hos Heliga synoden kunde ändring sökas i de andliga konsistoriernas domslut, men synoden var även första instans i vissa rättegångsmål. Synoden ersatte ett antal avvecklade ämbetsverk samt patriarksämbetet som varit obesatt sedan år 1700. Även andra kristliga trossamfund i Ryssland var tidvis underställda Heliga synoden. Den evangelisk-lutherska kyrkan i Gamla Finland lydde 1721-1735 under Heliga synoden.
Om enskild undervisningsanstalt där eleverna fick undervisning och samtidigt bodde på skolan (var helinackorderade, på helpension). Benämningen användes särskilt om dylik undervisningsanstalt för flickor. Den används även om resandehem och hotell som erbjuder logi inklusive måltider.
Erbjudande om försäljning till någon som (på grund av bördsrätt) hade förköpsrätt till viss egendom, vanligen en släkting som erbjöds jord, ränta eller föremål.
Under svenska tiden och autonoma tiden om regentens, senare kronans, rätt till arv efter utlänning och dött arv (danaarv), herrelöst gods eller gods som stipulerats att efter innehavarens död återgå till givaren (till exempel en förläning).
Båtsman som hade hemkall i stället för boställe.
Jordbruksfastighet som gav tillräcklig avkastning för att brukaren skulle kunna försörja sig och sin familj och betala skatt, i landskapslagarna gård som ingick i byn. Under 1500-talet blev ”hemman” en kameral beteckning för en självständig bebyggd och bebodd jordlägenhet, med eller utan arvsrätt. I jordeboken var hemmanet en självständig enhet med upptagna skatteenheter. Först genom storskiftet avgränsades ägorna från de andra hemmanen i byn. Efter sin skattebetalningsförmåga betecknades hemmanet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare) hemman och från 1630-talet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare) mantal eller delar därav. Hemmanen var indelade enligt a) ägorätten (krono-, skatte- eller frälsehemman), b) skattskyldigheten (avhyst, frälse-, frälseskatte-, förmedlat, krono-, kronoskatte-, skatte-, skattefrälse-, ödehemman, enstaka hemman m.m.), c) förmånstagaren (akademi-, annex-, arrende-, augments-, barnhus-, bergs-, boställs-, bruks-, dagsverks-, domkyrko-, donations-, gästgivar-, krigsmanshus-, lots-, militie-, häst-, prebende-, rusthållshemman m.m.) och d) storleken (bo-, fjärdings-, fullgärds-, helgårds-, stam- eller stomhemman m.m., och fjärdedelshemman, åttondedelshemman och så vidare). Termen hemman användes också i Gamla Finland.
Om hemman som brukades under ett annat hemman, vilket stod för hemmanets räntor och andra utlagor; särskilt om hemman som var utan åbo och laglig bostadsbyggnad. Hörde vanligen till en stad eller ett säteri.
Person som i egenskap av ägare, åbo eller särskilt arrendator brukade ett hemman.
Kvotdel eller lott av delat (eller odelat) hemman. Innebar proportionella andelar i hemmanets förmåner och rättigheter (till exempel rätt till allmänning, oskiftad skog, gemensamt fiske).
Delning av hemman i mindre delar så att andelarna i ägor, skattetal och allmänna avgifter (onera) proportionerades efter lotternas storlek. Hemmansklyvning skedde vanligen på grund av arvskifte eller försäljning. Hemmansklyvning förbjöds helt 1686. Den var tidvis tillåten eller helt förbjuden på krono- och skattejord. Förbudet var hävt under perioden 1747–1852. Frälsejord fick däremot klyvas. Klyvning fick ske efter myndigheternas prövning av jordens skattekapacitet, senare gick gränsen vid förmågan att försörja fem personer. Full frihet till hemmansklyvning infördes den 12 juni 1895 på över 5 hektar skattbar mark.
Ett hemmans kamerala jordnatur med de rättigheter och skyldigheter gentemot kronan som jordnaturen i fråga innebar. Hemmanen indelades enligt jordäganderätten i kronohemman, skattehemman och frälsehemman.
Nummer som tilldelats ett hemman och varigenom detta skiljdes från andra hemman i samma by eller socken.
Av varje hemman utgående ordinarie skatter eller skyldigheter som landtågsgärden, byggnings-, slotts- och salpeterhjälpen, hjälpveden, boskaps-, skjutsfärds- och dagsverkspenningar. Utgjorde en del av jordeboksräntan förutom i Kajana härad, Karelen och Viborgs län där denna ränta var ringa. Ursprungligen under Gustav II Adolfs och Christinas tid uppkommen skatt efter behov, ofta anslagen till något visst ändamål. Efterhand en ständig ränta, lika med den gamla jordeboksräntan. Beräknades efter hemman- och mantalet, i motsats till jordeboksräntan som utgick efter gamla skattetal (såsom öresland, oretal, skattmarker, näbbar, bågar och kor mm.).
Självständigt brukat hemman som beboddes och brukades av bonde med eget hushåll. Benämningen förekom i Norrland och Finland från 1737.
Antal mantal i en by eller skattepliktiga hemman.
Av hemmanet efter mantalet utgående ordinarie skatt eller skyldighet; benämning på mantalsränta från 1723.
Begrepp inom fattigvården som innebar att en viss socken, senare kommun, blev skyldig att ge fattigvård åt en hjälpbehövande person. Det innebar också att den socken som hade givit akut fattighjälp åt en person hade rätt att kräva ersättning för detta av den socken i vilken personen i fråga hade rätt till fattigvård. Allmänt: rätten att leva och verka på en viss ort med de till denna rätt lagstadgade rättigheterna och skyldigheterna, sedermera också grund för fastighetsköp på Åland.
Gårdsskifte. Vid storskiftet i Finland använd term för ett hemmans gårdstomt eller dess (skiftade) jordområde invid eller i närheten av huvudbyggnaderna.
Del av samfällighets skog som utskiftats till ett visst hemmans husbehov, vanligen invid gårdstomten eller huvudåkrarna.
Fortsättningskurser för landsbygdens vuxna ungdom med anledning av förryskningsåtgärderna kring 1899 (februarimanifestet, den stora petitionen m.m.). Hemskolor upprättades på landsbygden för att upphjälpa de svåraste bristerna i allmogebefolkningens bildning. Undervisningen meddelades företrädesvis om kvällarna, åt mindre grupper i privata hem. Som lärare verkade folkskollärare, präster och studenter.
Hänskjutande av myndighets beslut för avgörande eller omdöme i högre instans, stadgat tidigast 1615. Inom processrätten refererande, hänvisande av mål till högre rättsinstans innan den slutliga domen fälldes av den lägre rättsinstansen. Allmänt: överlåtelse eller överlämnande.
Att sända från vistelse- till hemorten en icke arbetsför person för att undvika betungande fattig- och sjukvårdskostnader. Hemsändning gällde närmast tiggare, fattighjon och fästningsfångar (efter avtjänat straff), under den autonoma tiden straffarbetsfångar, samt inom konsulatväsendet nödställda sjömän.
Under 1500-talet fram till början av 1900-talet, person som sålt eller överlåtit egendom och därför skulle garantera köparen tryggad rätt till det köpta.
Kännare eller samlare av medicinalväxter; tjänsteman i staden som utbildade apotekare och lekmän i vilka inhemska växter som kunde användas som läkemedel.
Ursprungligen biskops rundskrivelse till prästerna i stiftet, särskilt den som sändes ut från biskopsämbetet efter att en ny biskop hade tillträtt. Herdabrevet fungerade som en programförklaring med råd och anvisningar. Allmänt: kyrkoherdebrev.
Samling med personhistoriska uppgifter om prästerskapet vid ett domkapitel eller om lärarkåren vid ett universitet, ett gymnasium eller en skola. Herdaminnet inkluderar ofta också topografiska och statistiska uppgifter om till exempel stiftets pastorat eller skolan i fråga.
Efter 1285 benämning på riksmöte för andliga och världsliga stormän som ersatte de forna allshärjartingen. Herredagen saknade fast organisation och lagfästa befogenheter. Ursprungligen deltog endast de som konungen kallade till samtal (parlamentum) med honom. Under 1400–1500-talen deltog också lägre frälsemän och ombud för borgare och bönder. Herredagen benämndes efter 1544 och senast från 1561 också riksdag, vilket blev vedertaget senast 1719.
Kallelse till herre- eller riksdag.
Ledamot av herredag, riksdag, efter 1719 riksdagsman. Benämningen användes särskilt om ombud för bondeståndet.
Medel som var avsedda som arvoden åt bondeståndets riksdags- och lantdagsmän under svenska tiden och autonoma tiden. Herredagspenningarna började uppbäras 1644. År 1650 beslutades att alla som hade skattemannarättigheter, utom officerare och ryttare, skulle efter förmedlat mantal erlägga herredagspenningar. Efter 1766 uppbars penningarna av kronofogden och utbetalades till riksdagsmannen innan denne avreste.
Prästernas överhuvud, kyrklig ledare eller kyrkostyresman. Beteckningen används också om ärkeängeln eller det andliga överhuvudet, ibland även om anhängare, försvarare av prästväldet eller en maktlysten kyrkoman.
Skriftligt intyg över frihet från (rättsligt) hinder eller förbehåll. Hinderlöshetsbetyg utfärdades av kyrkoherdeämbete eller magistrat åt person som skulle ingå äktenskap, sedermera också till värnpliktig som ansökte om pass. Betyget i fråga kunde ursprungligen ges muntligt vid domstol och även utfärdas åt person som till exempel skulle vittna i domstol, agera som ombud eller ge ut en periodisk skrift.
Besoldningsryttare och förridare. Under Gustav Vasas tid (1523–1560) ryttare som tillhörde kungens livvakt, senare ridknekt i kungl. hovstallet, förridare som red framför kungligt eller furstligt ekipage. Hingstridarna tjänstgjorde vid hovstallet i Stockholm eller på slotten och kungsgårdarna. Sedermera blev hingstridare en titel för stallbetjänt som red in hästar.
Bok över församlingens och församlingsmedlemmarnas diverse angelägenheter, ofta de som hade behandlats vid kyrko- eller sockenstämma, under biskops- och prästvisitation och dylikt. Historieboken fördes av kyrkoherden, i hans ställe av annan präst. Termen användes också i Borgå domkapitels cirkulär 1856 om kyrkboken över födda, i motsats till den separata så kallade barnaboken. Allmänt: lärobok i historia, historiskt verk.
Ersättning som den rätte ägaren till upphittat gods frivilligt erlägger eller enligt lag måste erlägga år upphittaren i samband med att han eller hon återfår godset.
Under 1500–1600-talet arbetsprestationer som av kronan utkrävdes för byggnadsföretag, under 1700-talet och första delen av 1800-talet om till antalet obegränsade tilläggsarbeten (skjutsning, körslor, spånad, tröskning), som vid behov krävdes av landbönderna på säterier och herrgårdar utöver hjälp- eller drängdagsverkena.
Vanligen för arbetarklassen avsedd självhjälps- eller understödsförening som gav understöd vid arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, olycksfall och dödsfall samt för begravningshjälp. Hjälpkassorna stod i större eller mindre utsträckning under statlig uppsikt. De kontrollerades genom normativa bestämmelser om till exempel förvaltning och revision samt med reglementen.
Prästerligt biträde som, beroende på hur han hade blivit tillsatt och för vilket ändamål, var anställd av den ordinarie församlingsprästen eller av kronan. Hjälppräster var vanliga i församlingarna särskilt under stora ofreden (1713–1721), när en tredjedel av predikoämbetena beräknas ha varit obesatta på grund av att kyrkoherden eller kaplanen hade flytt landet.
Jordområde som var indelat till understöd för militär stamrote. Innehavaren deltog i den effektiva roteringen i proportion till sin gårds bärförmåga och betalade sin andel (planpenningar) i stamrotens kostnad för torp, mulbete, gärdselfång och vedbrand åt soldaten.
Benämning på den sjöofficer som förde befälet på örlogsstationen och skeppsvarvet på Skeppsholmen i Stockholm. Titeln infördes i början av 1600-talet, och trots att flottan i stor utsträckning flyttade till Karlskrona fanns titeln kvar långt in på 1700-talet. Motsvarande chefstitel på örlogsstationen i Karskrona var vice holmamiral.
Med regentens fullmakt beviljad värdighet åt en pastor i hans egen församling. Enligt ecklesiastikstaterna 1729 fanns elva dylika i Åbo stift och fem i Borgå stift.
Institution för sjuka, speciellt spetälskesjuka, under medeltiden och senare vårdanstalt på avlägsna kronoförläningar för personer med spätelska, fattiga lytta, orkeslösa och sjuka, särskilt mentalsjuka. Hospitalen drevs med allmänna medel. Ålderdomssvaga intogs mot att församlingen stod för kostnaderna. Hospitalet förestods av en syssloman med stöd av en styrelse ledd av landshövdingen eller biskopen med en kyrkoherde och borgmästare som rådgivare. Hospitalväsendet var en del av fattigvårdsväsendet till 1763, då sinnessjuka och personer behäftade med smittsamma eller obotliga sjukdomar fick intas på hospital (för att skydda allmänheten). Utvecklingen ledde till att ordet hospital omkring 1800 enbart användes om sinnessjukanstalter. I Finland fanns under medeltiden S:t Görans hospital i Åbo (omnämnt 1355), och Maria Magdalena hospitalet utanför Viborg (1475). Under 1600-talet grundades hospital på Själö i Nagu (1622); Korpholmen i Kronoby (1628) Forsby i Helsinge (1642) Gloskär på Åland (1652) samt under 1600-talets mitt i Paltamo i Kajanaland och Pudasjärvi i norra Österbotten.
Årlig skatt endast i Österbotten. Hospitalsfyrk uppbars årligen per rök av kronofogdarna och levererades till hospitalskassan för att bestrida kostnaderna för Kronoby hospital (grundat 1631), utöver de sakören som också tillföll dylika inrättningar. De till hospitalet levererade medlen redovisades till landskontoret.
Äldre kameral jordbruksfastighet som ägdes av eller vars avkastning var anslagen till offentligt sjukhus eller fattigvårdsinrättning. Hospitalshemmanen övertogs av staten när sjukhusväsendet och dess finansiering omorganiserades. Under senmedeltiden var de vanligen klostrens jordegendomar. Hospitalshemmanen tillföll vanligen hospitalen efter reformationen. Därefter tillkom de hospitalen genom köp och gåva, lagligt förvärv genom arv efter hospitalshjon som avlidit på inrättningen eller återgång av skatteförsålda hemman utan bördsrätt. År 1796 förbjöds all vidare försäljning av hospitalshemman.
Tjänsteman vid statlig sjuk- eller fattigvårdsinrättning, ursprungligen särskilt mentalsjukhus, där han under direktionen ansvarade för inrättningens finansförvaltning. Från 1800-talet kallades han vanligen lasarettssyssloman.
Del av kronotionde som tillföll sjuk- och fattigvårdsinrättningar.
Innehavare av apotek som levererade läkemedel till kungliga hovet. Tidvis förekom också hovapotekare som var direkt anställda av hovet, bl.a. 1729, och som ansvarade för hovets medicinalförråd och distribuerade behövliga läkemedel inom hovet. I mitten av 1500-talet anställdes apotekare från Tyskland. De var inte fria yrkesmän utan arbetade uteslutande för konungens och hovets räkning. År 1575 berättigades hovapotekaren Burenius rätt att hålla apotek i Stockholms stad. Det innebar dock inga förmåner eller rättigheter utan nya material skulle anskaffas i stället för det försålda. En liknande rättighet tillkom alla apotekare från år 1625. Hovapotekaren hade fortsättningsvis fast lön och skyldighet att årligen för ett visst belopp leverera medikamenter till hovet. Med rättigheten att hålla apotek följde frihet från tull, växel och besvär. Hovapotekaren måste dock följa en bestämd taxa och underkasta sig en kontroll av hovmedicus. Senare blev hovapotekare en titel förlänad av kungen. Enskild apotekare beviljades fullmakt att kalla sig hovapotekare av riksmarskalksämbetet.
Hovämbete under överintendenten med ansvar för konungens eller kronans byggnadsföretag och uppgifter vid hovspektaklen, för hovets teater och andra nöjen.
Lagfaren tjänsteman vid hovkontoret från 1669 vars uppgift det var att i rättegångar som gällde hovet, ett kungligt slott eller Kungliga Djurgården, bevaka hovets och konungens rätt samt föra deras talan. Hovauditören verkade efter 1687 också som åklagarmyndighet vid övre och nedre borgrätten. Hovauditör förekom även som titel utan motsvarande ämbete.
Bagare som levererar bakverk till hovet, hovkonditor; under 1700-också om bagare anställd vid hovbageriet. Benämningen användes förr också om bagare som bakade åt annat förnämt hushåll.
Barberare som tidvis var uppställd på hovstaten där han verkade som fältskär och frisör. Barberare omnämns bl.a. 1729.
Hovtjänst.
Kollektiv beteckning för hovets anställda.
Tjänsteman vid hovkontoret inom kungliga hovstaten.Hovbokhållaren bokförde hovförvaltningen under hovkamrerarens översyn. Sedermera blev hovbokhållare också titel utan motsvarande ämbete.
Hantverkare inom hovstaten på 1700-talet som sydde guldstickade rockar och gardiner, kuddar med guldbrokad m.m.
Allmän benämning på hos drottning eller kungliga prinsessor uppvaktande gift adelsdam, förekom även vid ryska hovet.
Från och med slutet av 1700-talet tandläkare som tidvis var upptagen på hovstat genom kunglig fullmakt.
Hovhushållningen efter ombildningen 1767 och de tjänstemän som stod för hovhushållningens praktiska arbete och var uppställda på hovstaten. Till hovhushållningen räknades 1729 köks-, skafferi-, sockerbageri- och källarbetjänte. Avdelningen kallades fram till 1767 hovförtärningen och stod under hovkontrollörens uppsikt, från och med mitten av 1700-talet under ledning av en direktör, biträdd av hovkontrollören jämte ekonomiehovmästaren och ekonomiekamreren.
I början av frihetstiden (1719–1772) vid hovet tillkommen expedition, som verkade parallellt med statsexpeditionerna inom kungliga kansliet. Hovexpeditionen skötte hovärenden som inte föredrogs i rådkammaren, i första hand utnämningar av höga hovämbetsmän. Den förestods av en sekreterare, först 1771 uppsatt på ordinarie hovstat. Den var en del av riksmarskalksämbetets kansli 1607–1680 och 1772–1809. Personalen utgjordes av en expeditionschef, protokollssekreterare och hovauditören, samt extra ordinarie tjänstemän och en vice hovauditör. På 1700-talet sköttes sekreterarsysslan vid hovexpeditionen av personer med något annat ämbete i kansliet eller hovet.
Benämning på konungens livvakt till häst.
Ogift i första hand adlig kvinna vid hovet underställd hovmästarinnan, anställd för att uppvakta en drottning eller annan furstinna. Fram till 1719 användes benämningen hovjungfru. Tjänsten som hovfröken innebar kontinuerlig närvaro vid hovet. När en hovfröken gifte sig lämnade hon sin tjänst. Över hovfröknarna fanns kammarjungfrurna.
Fäktmästare (åtminstone under 1700-talet). Hovfäktmästaren var uppställd på hovstaten för att undervisa hovets yngsta medlemmar i fäktningens grunder och äldre mer erfarna personer i fördjupad fäktningskonst.
Under 1500-talet benämning på hovmän, hovtjänare.
Under 1700-talet förekommande samlande beteckning på de hemman som tillhörde biskopen och som bidrog till hans underhåll.
Det varv i Stockholm där kungens och hovets jakter och slupar förvarades och underhölls. Det inrättades 1683 och ingick i hovstaten till 1792, då varvet flyttades under Arméns flotta.
Tidvis på hovstaten under 1700-talet upptagen juvelerare som bör ha reparat, anskaffat, försålt och gjort om hovets smycken och besmyckade saker. Hovjuvelerare kunde också vara en utanför hovet verkande juvelerare, med privilegium på att fungera som hovleverantör i samma uppgifter.
Jägare upptagen vid hovets jägeristat, med ansvar för de kungliga jaktparkerna eller ifall de var flera, för en viss kunglig jaktpark. Fyra hovjägare var 1729 upptagna vid hovets jägeristat, då också en överjägare var anställd med extraordinarie lön. Sedermera blev hovjägare en titel för underordnad person som utövade tillsyn över Kungliga Djurgården i Stockholm.
Kalender innehållande förteckningar över den kungliga familjen, medlemmarna av regerande europeiska furstehus, rikets högsta militära, civila och klerikala ämbetsmän, hovstaterna, rikets högre ordensmedlemmar och Vadstena stiftsfröknar. Hovkalendern utgavs i Sverige årligen 1738–1741 och 1749–1823 av Kungl. Svenska vetenskapsakademien. Den var en föregångare till statskalendern och utgavs efter kungligt förordnande. Det gavs ut liknande kalendrar med förteckningar över ämbetsinnehavare och tjänstemän, till exempel Historisk Almanach och Stockholms Stads Almanack.
Ledande tjänsteman vid hovkontoret, med huvudansvaret för räkenskaperna och hovets ekonomiförvaltning. Hovkamreren verkade som chef för hovkontorets övriga personal: hovkassör, hovbokhållare och kammarskrivare. Hovkamrer var även en titel utan motsvarande ämbete förlänad av kungen.
Hög ämbetsman i Sverige, med huvudsaklig uppgift från 1650 att övervaka och leda arbetet i Kunglig Majestäts kansli. Hovkanslern hade rätt att delta i vissa av Kanslikollegiums sammanträden, särskilt dem som berörde utrikesförvaltningen. Efter 1777 var hovkanslern chef för utrikesexpeditionen och verkade 1802–1809 som Kunglig Majestäts kanslis näst högsta chef efter kanslipresidenten, med särskilt ansvar för övervakningen av tryckfriheten. Hovkanslern ansvarade från 1580-talet till 1809 även för att de beslut som fattades i rådkammaren blev utfärdade i enlighet med de justerade protokollen och uppsatte skrivelser vid behov. Hovkanslern hade ytterligare från 1719 översyn över Riksarkivet och Kungliga Biblioteket, från 1785 över teater och från 1802 över boktryckerier, bokhandeln, bibliotek och bokauktionskamrar och tryckfriheten. Efter att Kanslikollegium avskaffats 1801 inrättades en särskild hovkanslersexpedition vid Kunglig Majestäts kansli för att expediera hovkanslerns uppgifter.
Vaktmästare vid hovkansliet.
Samlande benämning på det vid hovet tjänstgörande prästerskapet. Kleresiet ombildades 1613 och fick sina första stadgar 1645. Enligt dem var hovkleresiet en överhovpredikant och ett antal (ordinarie och extra ordinarie) hovpredikanter, vilka alla utnämndes av konungen och verkade under hovkonsistoriets översyn. Hovkleresiet hade turvis predikoskyldighet vid slottskapellet i Stockholm och rätt att omedelbart, utan kungligt förslag, söka regalt pastorat.
Sockerbagare upptagen på hovstaten. Hovkonditorn ingick tidvis i hovhushållningen från Gustav Vasas tid (1523–1660). Tjänstebeteckningen hovkonditor började förekomma först på 1700-talet, men fanns redan på 1600-talet i betydelsen hovleverantör av sötsaker.
Porträttmålare vid hovet omnämnd sedan 1500-talet. Hovkonterfejaren var tidvis uppsatt på hovstaten, bl.a. 1729 och 1783.
Vid hovstaten upptagen tjänsteman med uppgift att ordna nattkvarter, bl.a. åt den på kungliga resor medföljande hovpersonalen. Tidigare användes beteckningen hovtjänare. Sedermera blev hovkvartermästare en titel för den främsta bland livrébetjäningen vid hovet. Hovkvartermästare förekom också vid furstliga personers hovstat.
Betjänt i Kungliga klädkammaren under 1500-talet, eventuellt också i början av 1600-talet. Hovkällarbetjänt var också en samlande beteckning på diverse tjänstemän i Kungliga vinkällaren.
Titel för köpman eller hantverkare som levererade varor till ett kungligt hushåll. Titeln började användas i början av 1700-talet. Tidigare användes titeln ”konungens köpman”, och därefter började leverantörerna sätta ”Kunglig Maj:t” före sin yrkestitel. Under Karl IV Johans regering blev diplomet avgiftsbelagt. Inkomsterna tillföll hovstatens gratialkassa.
Fram till 1700-talet kollektiv benämning på de i livré klädda tjänarna vid hovet, hovbetjäningen.
Under 1600-talet benämning på en konungs och hans uppvaktnings tillfälliga bostad, särskilt under fälttåg och dylikt. Hovlägret förestods av en hovlägerförvaltare.
Huvudgård i Gamla Finland som fungerade som förvaltningscentrum för ett donationsgodskomplex och ofta utvecklades till ett större jordbruk utan att åtnjuta speciella beskattningsmässiga förmåner. I de karelska områden som Sverige erhållit av Ryssland i freden i Stolbova 1617 kallades från och med förra hälften av 1600-talet adelns huvudgårdar som åtnjöt säterifriheter hovläger.
I Viborgs län, donationsgods som från 1812 till cirka 1867 låg under ryska kronans omedelbara disposition (till exempel kungsgård, kungsladugård). Från 1867 avsågs med hovläger också de herrgårdar som inlöstes från ryska donatarier och som till en början brukades av finska staten, men senare (mestadels) parcellerades eller blev kronopark.
Läkare som var upptagen på hovstaten. I Sveriges första statskalender 1729 nämns en arkiater (archiator), två livmedicus och en hovmedicus.
Hög funktionär vid kungens hovstat från 1540. Hovmarskalken var en ämbetsman med uppgift att biträda kungen i hovförvaltningen och övervaka hovceremonierna sedan 1571 och ledande ämbetsman för kungliga hovet till 1634, då det äldre hovmarskalksämbetet uppgraderades till ett riksmarskalksämbete i ledning för hovet. Under perioden 1680–1772 kallades han överstemarskalk. Senare hovmarskalksämbeten var i lägre position, även som ämbete i övriga kungliga personers hov. I Sveriges första statskalender 1729 var hovmarskalken underställd överstemarskalken, inte riksmarskalken.
Läkare vid hovet, vid monarkens hovstat i rang under livmedikus som var dennes personliga läkare. Termen hovmedicus ersattes senare av slottsläkare.
Titel på den sedan medeltiden vid svenska hovet verkande munskänken som hade förtroendeposten att ha tillsyn över dricksvarorna och som ”skänkte i” (hällde i) åt konungen och gästerna.
Musiker anställd vid ett hov.
Titel på bildkonstnär som särskilt under 1600–1700-talen var anställd vid hovet för att på kunglig befallning måla till exempel porträtt eller andra motiv. Drottning Kristinas hovmålare var D. Beck och S. Bourdon.
I slutet av 1500-talet och början av 1600-talet ämbetsman vid hovet, underställd hovmarskalken. Hovmästarämbetet omvandlades till ett hovmarskalksämbete 1641 då det tidigare hovmarskalksämbetet uppgraderades till riksmarskalksämbete. Senare (1729) har hovmästare betecknat lägre hovämbete med ansvar för betjäningen vid monarkens bord och pagernas servering.
Lärare för förnäm ung person. Lärare för kungliga familjens barn benämndes under 1500-talet och 1600-talets första hälft hovmästare, från 1660-talet guvernörer.
Tjänsteman vid hovstaten som hade det högsta ansvaret för hovets kök.
Hovämbete för gift adelsdam från 1585 som hade överinseende över drottningens eller andra kvinnliga kungliga personers hovhållning. Hovmästarinnan, tidvis överhovmästarinnan, hos drottningen var chef för hovfruntimret. Under perioden 1751–1782 var hovmästarinna en tjänstebeteckning för chefen för serveringen vid den kvinnliga hovhållningen. Hovmästarinneämbetet och överhovmästarinneämbetet var de enda hovämbetena för gifta kvinnor, främst änkor, vid det svenska hovet tills Gustav III 1778? skapade statsfrusysslan. Hovmästarinnorna rekryterades från en begränsad krets av ofta högadliga damer som i allmänhet hade tidigare erfarenhet av hovtjänst och som ingick i familjer och nätverk med hovmän och hovdamer. De var ofta änkor efter riksråd och var i 50–60-årsåldern.
Notarie anställd vid Hovkontoret (1648–1850), vanligen juridiskt bildad. Hovnotarien hade i uppgift att biträda vid rättegångar som gällde hovets angelägenheter och att vid borgrätterna sköta protokoll och dokument. Hovnotarierna fick instruktion på 1680-talet. Hovnotarie förekom också som titel utan motsvarande ämbete.
Organisten i slottskyrkan.
Betjänt upptagen på hovstat, förmodligen i bevakningsuppgifter.Drottningens hovposter omnämns bl.a. i svenska riksrådets protokoll 1641.
Predikant och kyrklig ämbetsman anställd vid monarkens eller annan kunglig persons hovstat, från 1645 vid hovkleresiet. Det förekom både ordinarie och extraordinarie hovpredikanter. Under 1700-talet var hovpredikant också en tjänstebeteckning för predikant som verkade vid en svensk församling i utlandet, 1729 den som verkade i London. ”Hovpredikant” var också en av kungen förlänad titel utan motsvarande ämbete eller lön.
Vid hovet anställd trumslagare. År 1729 fanns två hovpukslagare upptagna på hovstaten.
Under medeltiden och fram till senare delen av 1600-talet titel på brudriddare (eller brudsven), en ung hirdman ur antingen brudgummens eller brudens släkt som hade i uppdrag att till häst eskortera bruden i brudvagnen, att bära släpet samt att tillsammans med brudnäbbarna hålla brudpällen eller baldakinen under brudmässan.
Titel sedan Gustav II Adolfs tid för främst utlänningar som användes i svenska utrikesbeskickningar eller när de tidvis var stationerade i Stockholm som sakkunniga i utrikesförhållanden. Från mitten av 1600-talet blev hovråd i allt högre grad ett ämbete knutet till kansliet i Stockholm och som besattes av också svenska undersåtar. Hovråd blev sedermera en titel utan motsvarande ämbete. Efter 1600-talet delade man uppenbarligen inte längre ut hovrådstitlar.
Ämbete som i Sverige uppträder första gången 1538 för kungens tyska rådgivare och medhjälpare på högsta nivå, som alternativ till riksråden som skulle vara infödda svenska män. Hovrådsämbetet av denna typ blev inte fast etablerat. Ett hovråd var en medlem av ett rådskollegium. Titeln saknade motsvarande ämbete.
Under svenska tiden och autonoma tiden om en av hovrätten legitimerad advokat som förde en parts talan under hovrättsbehandlingen. Beteckningen infördes på 1680-talet vid bl.a. Åbo hovrätt, i stället för prokurator.
Tjänsteman vid hovrätten som hade i uppdrag att registrera alla inkomna handlingar och arkivera de expedierade handlingarnas originalakter, senare också att vårda hovrättsarkivet. Hovrättsaktuarier omnämns sporadiskt på 1620-talet. Tjänsten blev fast 1633 och besattes under 1600- och 1700-talet ofta internt av hovrätten med en före detta auskultant eller tidigare handlingsskrivare.
Edsvuren bisittare i hovrätt från 1623. Hovrättsassessorn var ordinarie medlem av hovrättskollegiet, i rang under hovrättsråden fram till 1918. Efter 1918 blev hovrättsassessor tjänstebeteckning för föredragande tjänsteman, med samma rang som hovrättsfiskal. Hovrättsassessorn utsågs ursprungligen av regenten på hovrättens förslag, sedermera av hovrätten själv. I Finland fanns endast adlig eller obetitlad hovrättsassessor, i Sverige också riksråd. Tjänsten förutsatte ingen utbildning fram till att hovrättsexamen infördes 1749. Hovrättsassessorn hade närvaroplikt fram till 1910, med hot om böter vid frånvaro utan skäl.
Ursprungligen edsvuren praktikant vid hovrätt som för förkovran i rättslära och domstolsarbete fick följa med hovrättsbehandlingen och skriva ut (eller rent) vissa rättsliga dokument. Sedan självständighetstiden används termen om jurist med domarbehörighet som är inskriven vid hovrätten för domstolspraktik, i avsikt att förvärva titeln vicehäradshövding. Hovrättsauskultanter infördes vid Svea hovrätt kring 1620, vid Åbo hovrätt 1634.
Benämning på den ämbetsexamen för blivande jurister i statens tjänst som infördes 1749 som examen till rättegångsverken. Hovrättsexamen var den första av flera ämbetsexamina som skulle avläggas vid universitet. Hovrättsexamen avlades också under autonoma tiden från och med 1817, efter 1828 dock under det formella namnet domarexamen.
Beteckning för extraordinarie notarie, särskilt vid en hovrätt under autonoma tiden.
Lägre tjänsteman vid hovrätt under 1600-talet, med uppgift att sköta ämbetsförsändelserna. Under 1700-talet ersattes hovrättsposten ibland med vaktmästare, särskilt vid hovrätt som hade flera hovrättsposttjänster. I slutet av autonoma tiden var hovrättspost liktydigt med vaktmästare, under den första vaktmästaren.
Tjänsteman vid hovrätt som författade hovrättens domar i tjänsteställning närmast över notarierna. Tjänsten förekom tidvis under autonoma tiden.
Registrator vid en hovrätts civil- eller kriminalexpedition (1809–1911), senare dömande sektion. Hovrättsregistratorn tillhörde ursprungligen rangklass tio.
Ordinarie ledamot och domare i hovrätt sedan 1623, under svenska tiden och autonoma tiden näst under vice presidenten, sedermera presidenten. Tidvis efter senare delen av 1600-talet och särskilt från autonoma tiden har termen använts om ordföranden för en hovrättsavdelning. Det i tjänsteår äldsta hovrättsrådet förde tidvis under svenska tiden ordet också vid hovrättens plenum. Ursprungligen var hovrättsråd också en titel för äldre hovrättsdomare, med samma rang som lagmän.
Högre tjänsteman vid hovrätt under svenska och autonoma tiden, med uppgift att protokollföra sammanträdena och besluten samt renskriva, kopiera och förvara handlingarna, framför allt utslagen och domarna. Sedan självständighetstiden är hovrättssekreterare en föredragande tjänsteman vid hovrätten i frågor rörande justitie- och ekonomiförvaltningen.
Syneförrättning som verkställdes av hovrätt genom en av dess ledamöter.
Skola vid ett hov som avsåg att uppfostra adliga ynglingar till hovtjänst. En hovskola förekom uppenbarligen i Sverige under 1500-talet och i början av 1600-talet, enligt europeiskt mönster.
Tidvis på kungliga stallstaten upptagen hantverkare som hade i uppgift att sko konungens och hovets hästar, att smida hästskor och söm samt att bota sjuka hästar. I städerna var hovslagarna medlemmar av hovslagarskrået.
Tidigast från och med senare delen av 1600-talet hovämbetsman som verkade som chef för kungliga stallstaten, efter 1764 underställd en överhovstallmästare och förste hovstallmästaren. Tidvis under 1700-talet var hovstallmästare också i tjänst vid drottningens och änkedrottningens hovstater. I övriga kungliga personers hovstater fanns förste stallmästare och understallmästare. Som chef över kungliga stallstaten var hovstallmästaren chef över stallmästare, stallskrivare, fodermarsk, vagnmästare, sadelknekt och hingstridare.
Kronan tillhörig, utarrenderad mark, där arrendeavgiften utgick i en viss kvantitet hö som gick till hovstallet.
Trumpetare anställd av hovet för hovets behov. År 1729 var elva trumpetare upptagna på hovstaten.
Tidvis på hovstaten upptagen befattning för en urmakare som av allt att döma ansvarade för hovets klockor. Hovurmakare förekom åtminstone på 1700-talet.
Ämbete inom hovet med särskilda definierade uppgifter, lön och rang. Hovämbetet innebar uppvaktning och kontinuerlig närvaro vid hovet. Samma titlar som hörde till hovämbetena kunde också tilldelas som kungligt nådevedermäle och utan tillhörande tjänstgöring eller lön, men med samma rang och värdighet. Utöver lönen på stat tillkom som regel naturaförmåner som fri kost och logi under de perioder personen uppvaktade vid hovet.
Nattvakt ombord på fartyg (klockan 24–04), betraktades som den svåraste vakten av dygnets vakttjänstgöring.
Benämning på lätt kavallerist med sabel som anfallsvapen, i svenska armén ursprungligen ungrare som deserterat från ryska armén. De svenska husarerna hade lättare utrustning och var rörligare än övrigt kavalleri. De bar den ungerska med snören beklädda husarrocken (dolman eller attila) och en kort päls. Den första svenska husartruppen uppställdes 1743–1744 och bestod huvudsakligen av ungrare, det första svenska husarregementet bildades 1758 och bestod huvudsakligen av deserterade tyskar från pommerska kriget. Det omformades 1768 till Svenska husarregementet.
Bruk eller användning i hushållet eller hemmet, ursprungligen om frihet att producera och tillhandahålla privilegierade eller i övrigt skattereglerade ting (såsom brännvin, ved, jakt, fiske) eller om rätten att bedriva begränsad industri (såsom mjöl-, väder- och sågkvarn).
Kvarn avsedd för malning av säd till husbehov. Husbehovskvarnar fick efter 1580 inrättas bara på kronans eller adelns fastigheter. Efter 1748 och 1768 fick andra jordägare så småningom rätt att mot kvarnskatt hålla kvarn på sina ägor. Anläggandet av vattenkvarn krävde ibland en häradssyn. Väderkvarnar fick inrättas utan häradssyn. Husbehovskvarnar var skattefria åtminstone i slutet av 1700-talet. År 1829 bestämdes att väderkvarnar skulle befrias från skatt. Kvarnnäringen avreglerades under senare hälften av 1800-talet, och 1882 avskaffades kvarnskatten.
Av synerätt verkställd (regelbunden) besiktning av boställe eller fastighet, med hus, inhägnader och marker, som innehades av annan person än ägaren. Husesynerna indelades i av- och tillträdessyner samt ekonomisk besiktning. De verkställdes på kronohemman och prästboställen samt hos arrendatorer av skattehemman, efter 1681 också på frälselandbohemman. Vid tillfället upprättades ett lagligen giltigt syneinstrument, med vilket fastighetsägaren beviljades rätt att kräva ersättning av innehavaren eller där fastighetsägarens krav på reparationer eller nybyggnation (eventuellt mot viss ersättning av fastighetsägaren) fanns införda. Husesyn förrättades med laglig verkan i avsikt att undersöka huruvida innehavaren hade fullgjort sina skyldigheter enligt legobrevet om egendomens skötsel. Ekonomisk besiktning hölls vart tredje år eller vid behov på kronohemman av kronofogden eller länsmannen, i närvaro av två nämndemän. Var bostället vanskött, måste innehavaren åtgärda bristerna. Protokollet över syneförrättningen sändes till landshövdingen för kontroll och åtgärder vid behov. Ändring i synerättens beslut kunde fås genom besvär vid domstol. Husesyner på prästboställen verkställdes enligt husesynsordningen 1681 av häradshövdingen med hjälp av en utsocknes sockennämnd, i närvaro av ett konsistorieombud.
Protokoll över förrättad husesyn.
Förordning med föreskrifter om vad innehavare av annans fasta egendom skulle iaktta i avseende på underhåll och nybyggnad av husen och skötseln av ägorna. Husesynsordningen innehöll ytterligare kriterier som skulle iakttas vid bedömningen av huruvida brukaren uppfyllt sina åligganden (så kallad husesyn). Husesynsordningar utfärdades 1590, 1681, 1696 (för officerare), 1734 (för syner och besiktningar av boställen och skatte-, krono- och frälselandbohemman).
I den evangelisk-lutherska kyrkans församlingar på 1600-talet sporadiskt, 1686 påbjudna och 1702–1869 systematiskt förda register över den konfirmerade befolkningen och dess nattvardsgång samt kunskaper i innantilläsning och recitation ur katekesen och deltagande i hus-, katekes- eller läsförhör. Efter 1748 upptogs hela befolkningen i förteckningen och prästerna införde information om de förhördas ålder, dop och vigslar samt in- och utflyttningar. Syftet var att fylla Tabellverkets behov, och befolkningen redovisades byvis enligt hemman och hushåll, i städerna enligt kvarter och tomt. Skriftebok var den allmänna termen för förteckningen över den konfirmerade befolkningen, vilken ingick i den så kallade kyrkboken. I Sverige var termerna husförhörsbok eller husförhörslängd allmänt förekommande medan kommunionbok användes i Finland och Gamla Finland. I 1869 års kyrkolag användes beteckningen konfirmationslängd.
Administrativt distrikt i en kyrksocken eller församling för husförhör. Husförhörsroten bestod av ett antal hushåll, vilkas medlemmar årligen samlades för husförhör i något hem.
Tjänsteman i Kungliga husgerådskammaren, till förra delen av 1600-talet benämnd husgerådstillsiare.
Tjänstepersonal vid Kungliga husgerådskammaren, från och med 1600-talet en överintendent, intendent, kamrerare, husgerådsmästare, -skrivare och -skräddare samt en amanuens.
Tjänsteman tillhörande betjäningen vid Kungliga husgerådskammaren under 1700-talet.
Benämning på husgerådsförvaltaren i Kungliga husgerådskammaren under förra delen av 1600-talet.
(I vissa städer) kvinna som skötte tömningen av avträden; renhållningsgumma.
Allmän benämning på småbrukare utan främmande arbetskraft eller gårdsarbetare på landet som (ägde och) bebodde ett hus utan eller med ringa tillhörande jord och som försörjde sig med dagsarbete – husmansdagsverke– hos bönderna, sedermera backstugusittare.
I 1600-talets städer benämning på husägare eller person som var hyresgäst i en annans hus.
Allmän benämning på småbrukare utan främmande arbetskraft eller gårdsarbetare på landet som (ägde och) bebodde ett hus utan eller med ringa tillhörande jord och som försörjde sig med dagsarbete – husmansdagsverke– hos bönderna, sedermera backstugusittare. I 1600-talets städer benämning på husägare eller person som var hyresgäst i en annans hus, gatehusman. Sedan 1500-talet i Finland också i betydelsen inhysesman, inhyseshjon.
Inskränkning av hemfriden genom laglig husundersökning, ursprungligen kallad husesyn. Husrannsakan tillgreps för att efterspana personer misstänkta för brott eller för att införskaffa föremål som kunde tjäna till upplysning om en förbrytelse eller som skulle avyttras genom utmätning m.m. Husrannsakan låg ursprungligen under justitieförvaltningen, från självständighetstiden under polisförvaltningen.
Räkenskapsbok för överföringar från inventarieboken, memorialen eller kassaboken. Huvudboken visar resultatet av samtliga räkenskaper.
Om olika slag av räkenskapsböcker som på grundval av andra dylika lämnade en samlad framställning av den ekonomiska förvaltningen (av något). Numera används begreppet företrädesvis om räkenskapsbok som, fördelad på olika konton, ger en överblick över alla tillgångar, skulder, inkomster och utgifter under en viss tid.
Produkter av en orts huvudnäring eller de naturaprodukter som taxerades till det högsta värdet i jordeboken.
I allmänhet huvuddelen av militären inom en armé. Den exkluderar avdelningens specialgrupper, men utkämpar vanligen striden med deras hjälp. Huvudstyrkan kan indelas i till exempel kolonnens, avantgardets eller förposternas huvudstyrka.
Från 1200-talet uppburen engångsskatt för kyrkliga ändamål. Huvudtiondet utgick i en tiondedel av en bondes förmögenhet (inte bara jord) när en ny kyrka invigdes, när bonde ingick äktenskap eller ärvde sina föräldrar och som bot för en dödssynd (i kanonisk lag). Huvudtiondet avskaffades 1527. I stället infördes likstol. Huvudtionde torde sällan ha uppburits i Finland, mera regelbundet i Skara stift.
Tjänsteman vid Hydrografiska byrån som utförde hydrografiska undersökningar. Hydrografen var underställd byråns direktor. Av hydrografen fordrades antingen en avlagd väg- och vattenbyggnadsingenjörsexamen eller en filosofiekandidatexamen kompletterad med förhör i hydraulik och hydrometri.
Tro- och huldhetsed som avlades av ständerna inför regenten.
Båtsman som inte var fast anställd utan inhyrd för kortare tid.
Arbetsledare vid en hytta inom bergsstaten.
Skjutsningsskyldighet med ständig skyldighet att tillhandahålla hästar. Ursprungligen var hållskjuts en regal rätt och ålåg sedan medeltiden alla bofasta bönder längs med huvudvägarna (bondskjuts). Skyldigheten begränsades under 1500-talet, då tavernor, länsmans- och kungsgårdar också pålades skjutsningsskyldighet. Från 1633 skulle bönderna i tur och ordning ha hållhäst till resandes förfogande vid gästgiveriet. I Finland infördes, tillfälligt 1642 och permanent 1649, skjutsningspenningar som befriade skatte-, krono- och frälsebönderna från skyldigheten att ha hållhäst. Besväret övertogs av postbönderna, från 1664 av gästgiverierna. Efter 1723 utsträcktes skyldigheten att bestå gästgiverier med hållhäst igen till omgivande bönder, vilket också infördes i 1734 års lag. Hållskjutsskyldigheten reglerades på nytt 1766, då den begränsades till de större vägarna och fastslogs av vederbörande häradsrätter, under landshövdingens översyn. Uttrycket hållskjuts används också konkret om skjutsning med lånta hästar, skjutsning från en skjutsstation till en annan, eller själva ekipaget (häst och vagn).
Fängsling, fängslande, sedermera i en mera inskränkt användning om den åtgärd varigenom vederbörande myndighet lät fängsla en person misstänkt för brott, lösdrivare, försumlig försörjare, tredskande konkursgäldenär eller vittne.
Person som arrenderade ett jordbruk på sådana villkor att hälften av den årliga avkastningen gick till fastighetsägaren som arrendeavgift. Förekom redan under medeltiden då de ofta kallades bolag. Senare infördes benämningen hallnebruk. Vanligen stod jordägaren för mark och hus, medan brukaren stod för inventarier, dragdjur, arbete och husens underhåll. Senare blev det vanligt att vardera betalade hälften av kronoskatterna och andra till kronan utgående avgifter. Hälftenbrukare måste ha jordägarens fullmakt för att kunna rösta i prästval, oberoende av om jordägaren bodde i församlingen eller inte.
Tvångsmedel stadgat sedan svenska tiden. Hämtning innebar att den som försummat en kallelse (handgripligen) hämtades till myndigheten i fråga. Beslutet fattades av domstol och gällde huvudsakligen vittnen och svarande i brottmål samt tjänstefolk, påmönstrade sjömän och värvat manskap. Om hämtning stadgades i 1734 års lag, i 1700-talets lego(hjons)stadgor och tjänstereglementen. Hämtningspåföljden meddelades den berörda personen på förhand. Den bekostades av den som begärt densamma, vid rättegångsärenden med statsmedel.
Grundenhet för allmän förvaltning under (slotts)län, bestående av en eller flera socknar. I Finland infördes häradsindelningen på 1400-talet och avskaffades 2008. Från början av svenska tiden till 1600-talet var häradet en judiciell och administrativ enhet under häradshövdingen, som ersatte de tidigare landskaps- och sockendomarna. Häradshövdingen ledde häradsrätten. Häradet blev från 1687 ämbetsområde för kronofogden (till 1945) och häradsskrivaren (till 1996), indelat i länsmansdistrikt. Kronofogden ansvarade för skatteuppbörden, upprättandet av skattelängder samt för verkställigheten av länsstyrelsens och andra myndigheters beslut. I 1734 års lag fastslogs att häradet ansvarade för byggandet av gästgiverier, landsvägar, häradsvägar och broar och milstolpar. Dessutom skulle häradet ha översyn över häradsallmänningen och fisket. Häradet ålades även att bygga och underhålla tingshus, häradsfängelse och ansvara för häradskistan. Under svenska tiden och fram till 1906 utgjorde häradet också valkrets för bondeståndet. De efterföljande valdistrikten för enkammarlantdagen följde också i stor utsträckning kretsindelningen. Häradsindelningen motsvarades i Gamla Finland av indelningen i lantkommissariat och kretsar. Lantkommissariat och kretsar kallades allmänt härad.
Häradsrätts arkiv.
Beteckning för diverse bevis utfärdade av häradsrätt under svenska tiden, till exempel intecknings-, uppbuds- och stämningsbevis. Häradsbeviset kallades också tingsbevis. Termen har även använts om av häradsskrivare utfärdade bevis som annotationsbevis och fattigdomsbevis.
Ett härads andel av de böter (sakören) som utmättes av allmän underrätt. Vanligen utgjorde häradsböterna en tredjedel av bötessumman (treskiftes). Före 1604 fördelades häradsböterna mellan häradshövdingen och kronofogden, därefter i tre lika stora delar (treskiftes) mellan häradshövdingen, häradsnämnden och häradet för vilket böterna utgjorde de huvudsakliga inkomsterna och deponerades i häradskistan.
Exekutiv tjänsteman i ett härad, också kallad tingsfogde, eller en kronofogde vars fögderi utgjorde ett härad. Häradsfogden ansvarade 1594–1682 för häradskistan och verkade (vid behov) som domare i ekonomiska mål. Ämbetet avskaffades 1682, varefter uppgiften överfördes på häradshövdingen, i hans frånvaro häradsdomaren. Häradsfogdar omnämns igen efter 1826 som tjänstebiträden till häradsskrivaren vid mantalsskrivningen, sedermera till självständighetstiden om föreståndare för häradets exekutionsverk, ifall uppgiften inte sköttes av länsmannen.
Årlig avgift till häradshövdingen i form av andel av avkastningen från en fastighet som på grund av sin storlek, sitt värde eller annan omständighet hade förblivit en arrendegård. Dylika boställsräntor förekom också inom landsstaten, kyrkan och militären.
Ämbetsed som häradshövding svor före sitt tjänstetillträde inför konungen eller valnämnden cirka 1350–1736, av samma innehåll som den ämbetsed lagmannen svor. Häradshövdingeeden ersattes 1736 med en domared.
Skyldighet hos häradet att förse häradshövdingens hästar med foder på hans tingsresor. Termen användes även om den avgift som betalades i stället för den konkreta utfodringen. Avgiften utgick från och med medeltiden fram till 1600-talet.
Personell skatt inom finsk tingslag som utgick som en ersättning för befrielsen från att under ett dygn underhålla häradshövdingen och hans tjänare. Skatten avskaffades när tingsgästningskappar började tas ut från varje rök (matlag).
Den nämnd som cirka 1350–1736 placerade tre bofasta (lagfarna) män i häradet på förslag till häradshövding, under ett för ändamålet särskilt sammankallat lagmansting. Nämnden bestod av lagmannen och tolv män i häradet. Valet träffades sedan av konungen eller av honom utsedd ersättare.
Skatt som infördes 1602 på landsbygden för att bestrida häradshövdingens kostnader, senare användes medlen också för andra ändamål. Räntan bars ursprungligen upp av häradshövdingen själv, under senare hälften av 1600-talet av hovrätten och efter 1778 av landshövdingen. Den var en ersättning för den medeltida domarepenningen. Beräkningsgrunden blev efter 1675 och 1683 en rök. Avgiften utgick av alla ofrälse hemmansinnehavare, torpare, mjölnare, hantverkare och andra med egen disk och duk.
Häradssigill. Sigillet användes åtminstone fr.o.m.1500-talet bl.a. till att, vid sidan av den eller de berörda tjänstemännens underskrift, bestyrka häradshandlingars riktighet, framför allt i fråga om domböcker och uppbördshandlingar som skulle granskas av högre instans.
Häradssigill. Sigillet användes åtminstone fr.o.m.1500-talet bl.a. till att, vid sidan av den eller de berörda tjänstemännens underskrift, bestyrka häradshandlingars riktighet, framför allt i fråga om domböcker och uppbördshandlingar som skulle granskas av högre instans.
Efter 1643 av lantmätare upprättad geografisk karta över ett härad med uppgifter om rågränser, topografi och infrastruktur (såsom kyrkor och andra offentliga byggnader, broar, vägar och kvarnar).
Häradets arkiv, stadgat tidigast 1544, i Finland särskilt 1602 och i 1734 års lag, för förvaring av häradets sigill, pengar och allmänna häradshandlingar såsom renskrivna domböcker, riksdagsbeslut och allmänna författningar. Nyckel till kistan hade häradshövdingen, kronofogden och häradsdomaren. Renskrifter av domböckerna skulle från 1593 förvaras i häradskistan. Häradskistor stadgades för Finland i instruktionen för ståthållare och fogdar 1602 och i landshövdingeinstruktionen 1635, som stadgade att domböcker och rättsakter skulle upprättas i tre underskrivna exemplar av vilka ett förvarades i häradskistan.
Postgång inrättad från och med 1648 på beslut av häradsrätten eller landshövdingen för att sköta tjänsteförsändelserna i ett område som låg utanför den ordinarie postrutten. I praktiken skickades mot betalning också privata postförsändelser genom de särskilda häradspostförarna, häradspostbönderna. Häradsposten indrogs från 1883, i takt med att statliga postanstalter grundades på landsbygden.
Benämning på prosts ämbete eller syssla som omfattade ett (större) härad.
Tjänsteman inom länsförvaltningen på 1700-talet, med polisiära och i vissa fall också straffverkställande uppgifter i ett härad, särskilt ris- och spöstraff, även kallad landsgevaldiger. Häradsprofossen hörde i Gamla Finland 1744–1783 till provinsförvaltningen i Kymmengårds provins, där han ansvarade för den allmänna ordningen i lantkommissariatet.
Kontraktsprost vars ämbetsområde begränsades till ett härad. Häradsprostar fanns under 1500-talet bl.a. i Närpes och Letala, där kyrkoherden var prost bara i sin egen kyrksocken, som dessutom bildade ett eget härad. Häradsprostar var mer sällsynta under 1600-talet på grund av att stora församlingar ofta delades. Under 1600- och 1700-talet förekom häradsprostar framför allt i de tidigare danska områdena i södra Sverige.
Benämning på den rätt som tillämpades vid häradssyn.
Allmän väg inom ett härad, som förbindelseled av mindre betydelse än landsväg. Enligt ett reglemente från 1735 var häradsvägen smalare och av sämre kvalitet. Marken för vägen avskildes före jordskiftet i byn. Häradsvägarna underhölls av häradsborna, enligt en av häradsrätten fastslagen underhållsskyldighet.
Soldat i jägarregemente till häst.
Understöd för underhåll av transportmedel (häst). Postbönderna skulle efter 1646 föra posten till häst. Hästlega utgick till dem ursprungligen i natura, som frihet från dagsverken och skjutsningar. Från 1690-talet betalades hästlega alltid i penningar. I allmän betydelse användes termen om ersättning för lejd häst.
Område för anskaffning av hästar och hästfordon för krigsmaktens behov vid mobilisering. Ett hästutskrivningsområde kunde bestå av en eller flera kommuner.
Princip som innebar att den som under en längre tid oavbrutet hade besuttit fast egendom kunde förvärva äganderätten. Äldre rätt erkände viss tids hävd och urminnes hävd, en grund med vilken klander mot ägande- eller besittningsrätt till egendom, särskilt jord, kunde avvisas vid domstol.
Hävdvunnen rätt till jordegendom. Delningsgrund för inägor under storskiftet. Varje hemman skulle erhålla lika mycket åker och äng som det före skiftet hade brukat.
Förteckning som vid laga skifte gjordes över de enskilda jordägarnas innehav av jordområden i skifteslaget.
Sammansättningen av riksråden som rådgivande eller beslutande, administrativt eller judiciellt styrelseorgan i Stockholm, särskilt om Karl XII:s riksråd vars befogenheter 1713–1719 var begränsade till revisionsärenden. Beteckningen förekom dock också under 1600-talet och under förra delen av 1700-talet om riksrådens sammanträden och i överförd bemärkelse om att ha ett sammanträde med det svenska riksrådet.
Titel på underofficer av lägsta graden vid skepparstaten inom svenska örlogsflottan fram till 1824, även titel på person som hade den lägsta befälsposten på ett handelsfartyg.
Högste befälhavarens kvarter eller ort, där högste befälhavaren tagit sitt kvarter, även själva befälsmyndigheten för en armé med underordnade tjänstegrenar. Högkvarteret stod under generalstabschefens befäl med biträde av cheferna för de olika militärtjänstegrenarna.
Av högkvarter utfärdad skriftlig order, utfärdades och undertecknades av generalstabschefen.
Högt lovad eller ärad, hedrande epitet för person i hög ställning, särskilt om ridderskapet och adeln, till 1809 också epitet för svenska rikets ständer i deras helhet och för vissa högre ämbetsverk (till exempel hovrätt). I sammansättningen ”höglovliga ridderskapet och adeln”: officiellt epitet på riddar- och adelsståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1868 och vid lantdagen i Finland 1809–1906. Uttrycket användes mer vardagligt om högt lovad eller ärad, till exempel höglovligt giftermål.
Epitet för innehavare av akademisk grad (till exempel filosofie magister och doktor).
Från och med 1841 högre allmänt eller enskilt sjuklassigt läroverk som förberedde eleverna för studentexamen (såsom lyceum, läroverk).
Ämbetsexamen för högre kamerala och administrativa ämbeten inom förvaltningen 1895–1922. Högre förvaltningsexamen avlades vid universitetet och gav kompetens till ordinarie tjänst vid senatens ekonomiedepartement, till landssekreterar- och landskamrerartjänster, vicelandssekreterar- och vicelandskamrerartjänster och kronofogdetjänster samt tjänster vid landets övriga administrativa ämbetsverk där allmän rättsexamen tidigare hade varit kompetensvillkor. Förutsättningen för att få avlägga examen var godkänt språkprov i finska och svenska i ett av examensämnena samt nationalekonomi, finanslära och statistik. Dessutom krävdes fyra månaders praktik vid länskansli, länskontor eller inom tullverket, eller biträdande underdomare eller kronolänsman på landsbygden. Själva examen innefattade förhör i filosofi och nordisk historia samt avlagt prov i juridik.
Behörighetskrav för ordinarie församlingspräster (kyrkoherde och kaplan).
Högre undervisningsanstalt som ger vetenskaplig bildning genom föreläsningar och praktiska övningar (till exempel Tekniska högskolan eller Veterinärmedicinska högskolan).
Vanligtvis den högsta krigsledaren till lands, i luften och till sjöss. Det högsta befälet utövas av statsöverhuvudet (ursprungligen monarken, senare presidenten). Under 1600–1700-talen användes benämningen även om kungens befallningshavande i län, landskap eller distrikt.
Officersvakt som utgör den förnämsta vakten på en förläggningsort. Högvakt kan även beteckna en byggnad där en sådan vakt har sin placering. I ryska städer var högvakt dessutom från 1782 en vaktlokal som lydde under stadsfogdeämbetet och som fungerade som arrestlokal för tjänstemän och militärpersoner. Högvakter av denna typ förekom i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Under 1500–1800-talet epitet för ståndssamhällets högadliga, till exempel grevar och friherrar.
Titel för vissa högre svenska ämbetsverk under svenska tiden
Hedrande tilltal eller epitet för (högre) prästmän, särskilt biskopar. Uttrycket förekommer särskilt i benämningen ”högvördiga prästeståndet”, ett officiellt epitet på prästeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1868 och vid lantdagen i Finland 1809–1906. Det förekom från 1500-talet också om domkapitel och som Ers eller Hans Högvördighet, en titel för biskopar och teologie doktorer.

I

Epitet som infördes på 1600-talet och som användes om borgmästare och rådman som saknade kunskaper i lagfarenhet och juridisk bildning, motsvarande politiborgmästare och politirådman. Epitetet användes även i Gamla Finland och gällde bl.a. handelsrådmän.
Epitet för borgmästare och rådman som saknade juridisk bildning. Detta epitet användes även i Gamla Finland.
Under autonoma tiden till början av 1900-talet om att insätta någon som innehavare på ett kronohemman. Mera allmänt: åtgärd då en myndighet insätter någon i besittning av något (jordfastighet, gods, inkomster eller tjänst) eller tillerkänner ett innehav (äganderätt eller besittningsrätt), sedermera om negativ inverkan från en fastighet på omgivande fastigheter genom till exempel buller eller förorening. Termen används särskilt om verklig äganderätt eller ständig besittningsrätt av jord eller om införsel i gods eller inkomster på grund av skulder eller andra förpliktelser och om av vederbörande myndighet meddelat förordnande att inneha en tjänst (tjänstefullmakt).
Dokument som landshövdingen (guvernören) utfärdade under autonoma tiden fram till början av 1900-talet åt innehavare av kronohemman. Immissionsbrevet innehöll uppgifter om hemmanets namn, bynummer, mantal och huruvida hemmanets skatt var kronan förbehållen eller vilka skatter som i andra fall skulle erläggas av hemmanet. Uppgifterna om innehavaren rörde åtkomsten av hemmanet (genom egen eller hustruns bördsrätt) eller till exempel genom hemmansbyte.
Insätta någon i en befattning (med därtill hörande boställe), förordna någon till en tjänst.
Under autonoma tiden benämning på ett pastorat där ämbetsinnehavaren tillsattes direkt av kejsaren. De imperiella pastoraten var indelade i tre klasser.
Mot betalning erhållet rum och kost; matgäst.
Under svenska tiden och autonoma tiden förekommande term för (tjänstemans) oavsättlighet (utan domstols beslut).
Åbo eller skattehemmansägare på indelt hemman. Indelningsbonden erlade sin årliga ränta till indelningshavaren.
Båtsman vid flottan, tillhörande kompani som underhölls genom indelning (rusthåll). Efter grundandet av Karlskrona örlogsstation uppstod ett behov av att förlägga ett större antal båtsmän i närheten av stationen, vilket resulterade i inrättandet av båtsmansindelningen.
Tillfälligt organ som vid olika tidpunkter under 1600- och 1700-talet tillsattes för att genomföra eller förändra det militära indelningsverket. Termen användes särskilt om de kommissioner som på 1680-talet (en för varje provins) tillsattes med uppgift att verkställa det då införda ständiga knekthållet.
Inom handels- och bankväsendet om överlåtelse av växel eller annat värdepapper till annan person genom anteckning om detta på växelns eller värdepapprets baksida. Termen användes också om själva handlingen på vars baksida finns en anteckning om överlåtelse. Indossamenten indelades i blanko-, prokura- och pantindossament.
Benämning på den person till vilken växel eller annat värdepapper överlåts genom endossering.
Benämning på nettoinkomst, särskilt om den inkomst som kom från statlig affärsverksamhet (exempelvis postindräkt från postväsendet).
Benämning på av regering beviljad frihet eller dispens från skatter och andra avgifter.
Kronohemman som anslagits till boställe för infanteriofficer eller -underofficer.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen.
Inkomster, ränta, avkastning, särskilt om sådant som inflyter till kronan, stad eller annan samfällighet.
Förteckning över de av överordnad myndighet meddelade uppskoven i inledda exekutiva åtgärder eller verkställda domar och utslag, vanligen av orsaker som rörde fel i beslutsordningen eller själva beslutsprocessen. Förteckningen fördes av landshövdingen enligt ett av Kammarkollegium fastställt formulär för kontroll av böter och andra avgifter som skulle tillfalla kronan efter fastslaget beslut. Det ålåg svaranden att bevisa inhibitionen med ett diariebevis för att få uppskov med betalningen.
Benämning på högre förvaltningsmyndighets eller domstols skriftliga beslut om att skjuta upp verkställigheten av lägre myndighets eller domstols beslut, för en närmare prövning av beslutet i fråga. Allmänt: förbud, upphävning, avbrott.
Medborgares eller hushålls skyldighet att bistå med inkvartering för militär.
Frihet från skyldighet att inkvartera krigsfolk.
Benämning på den i vissa städer av borgerskapet inrättade kommission som hade hand om ärenden rörande inkvartering av krigsfolk. Alla husägare var skyldiga att inkvartera soldater, deras familjer och garnisonens arbetsfolk. Kommissionens uppgift var att se till att bördan fördelades jämnt. Inkvarteringen upphörde under 1800-talet i och med uppförandet av kaserner.
Tjänsteman inom hovekonomin som från 1700-talet ansvarade för inköp av livsmedel, under hovkontrollörens översyn. Inköparna räknades 1729 till skafferibetjänte, från och med 1767 till hovekonomin, dit alla tjänstemän som utförde det praktiska arbetet inom hushållningen vid husgerådkammaren, skafferiet och i köket hörde.
Skriftlig handling som berättigade innehavaren till en viss prestation (skuldfordran, teaterbiljett, spisningspolett).
All statsverksamhet som ligger utanför statsregleringen, lagstiftningen eller rättsskipningen.
Av landshövding beviljat skriftligt tillstånd åt en åbo att få tillträda ett kronohemman.
Under svenska tiden och särskilt på 1600-talet förekommande benämning på att komma in med en skriftlig handling till någon myndighet, särskilt domstol. Begreppet förekom eventuellt också i betydelsen inleda en rättsprocess.
Under autonoma tiden om avgift för resning av vademål eller besvärsmål vid hovrätt. Allmänt: avgift som betalades vid inskrivning, inskription av någon eller något, till exempel vid inskrivning i läroverk eller av gods som fraktades med järnvägen eller post som skulle försändas.
Besiktning, granskning. Termen användes också om ett inspektorat i en studentnation vid universitetet.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen, vilken hade i uppgift att inspektera abnormskolorna och utveckla undervisningen i dem.
Ämbetsman i Kammarkollegium 1642–1683. Inspektorn var ursprungligen arkivarie för Kammarkollegiums kartor, från 1643 också registrator eftersom lantmätarna då blev skyldiga att sända kartorna till Stockholm för kontroll. Han fördelade lantmäteriuppgifterna mellan lantmätarna och försåg dem med utdrag ur landsboken över de områden som skulle kartläggas. Inspektorn granskade inkomna lantmäteriarbeten och föredrog lantmäteriärenden för Kammarkollegiums kammarråd. Ämbetet drogs in 1683 och ersattes med en styrelse och direktor. Tjänsten återinrättades 1720, som överdirektörens närmaste man och ställföreträdare.
Från och med 1800-talet om tjänsteman som utövade kontroll över en hel förvaltningsgren eller grupp av institutioner. Under självständighetstiden var inspektör en titel för handläggande och föredragande tjänsteman vid centrala ämbetsverk och ministerier. Inspektör var också en benämning på en person som övervakade och förvaltade offentliga eller privata egendomar, till exempel en station, kanal, sluss eller maskin, ett bruk eller lantbruk.
Den ryska termen ”inspektor”, som på svenska och tyska på 1700-talet återgavs med ”inspekteur/Inspekteur”, förkommer senare på svenska i regel i formen ”inspektor” med undantag för militären, där formen ”inspektör” är rådande. Därför har i fråga om militära ämbeten använts den svenska formen ”inspektör”.
Anstalt grundad för att främja något praktiskt eller teoretiskt syfte, i synnerhet för att bedriva forskning på något mer specifikt område, exempelvis Mekaniska institutet, Geodetiska institutet, Havsforskningsinstitutet och Pasteur-instituet. Institut kan också avse en anstalt för beredande av uppfostran eller (högre) utbildning av mera speciell art, såsom arbetarinstitut, Kliniska institutet, Veterinärmedicinska institutet och Polytekniska institutet.
Skriftlig handling av juridisk karaktär. Instrumentet redogjorde vanligen för resultatet av en företagen förrättning som en syn, ägodelning, ett jordskifte eller en inventering.
Sedan autonoma tiden om dag då rättsägare senast skulle inställa sig vid domstol eller annan beslutsfattande myndighet för att bevaka sin talan. I motsvarande betydelse användes termen också om tiden för när sakägares skrift (missnöjesanmälan, ändringsansökning m.m.) skulle vara domstolen eller myndigheten tillhanda. Försummad tid innebar att man miste sin rätt att bli hörd i saken.
Särskilt skriftligt bevis utfärdat av domstol eller på en skriftlig handling av domstol gjord anteckning om att en inteckning i fast egendom hade gjorts eller att en åtgärd vidtagits i anslutning till befintlig inteckning.
Tillfälligt förordnad fogde som fungerade som ersättare för den ordinarie fogden då denne till exempel på grund av sjukdom var förhindrad att sköta sina uppgifter.
Tjänsteförrättande kyrkoherde eller kaplan under den tid då den prästerliga befattningen var vakant. Interimspredikanten uppbar bara en del av den tidigare ordinarie befattningshavarens lön. Resten gick till ecklesiastik- och skolstatens pensionskassa. Beteckningen förekommer bara i Finland, från och med autonoma tiden.
Tjänstgöring under mellantid eller övergångstid (vakans). Det innebar att lönen besparades tills ämbetet fylldes med en ordinarie tjänsteman och kom antingen nådeårsfonden eller kronan till godo. Förfarandet gällde närmast ringare beställningar i riket från 1732, efter 1744 dock inte länsmän, gevaldiger, vaktmästare, vaktkarlar vid fånghusen, kammardrängar vid kollegierna och uppsyningsmän på tulljakterna.
Åbo som innehade sitt hemman under vakans.
Av förvaltningsmyndighet eller domstol fattat uppskovsbeslut eller mellanbeslut som påverkade den fortsatta besluts- eller rättsprocessen. Interlokutoriebeslut förekom särskilt vid jäv under beslutsförfarande eller i frågor rörande den avgörande myndighetens behörighet. I äldre processrättsdoktrin var interlokutoriebeslut en beteckning för domstolsbeslut, meddelat under pågående rättegång, som den fortsatta rättsprocessen och domsutslaget var beroende av.
Provisorisk lönestat.
Intäkt, ursprungligen om krono-, lant- och tullintäker m.m., från och med autonoma tiden i synnerhet om statens eller en kommuns skatteintäkter.
Avgift för personer som intogs på hospital. Avgiften gick till hospitalets så kallade medgiftskassa. Den betalades enligt landshövdingens beslut av anhöriga, i brist på sådana fördelades avgiften mellan staden, socknen och häradet.
Genom allmän insamling grundad fond för understöd av krigsinvalider samt änkor och barn till avlidna soldater.
Föremål ombord på flottans fartyg som var avsett för långvarigt bruk (till exempel möbler och kanoner).
Underofficer inom skepparestaten som ombord på örlogsfartyg hade hand om fartygets uppbörd.
Spannmål som med visst värde är upptagen i bouppteckning.
Under svenska tiden och autonoma tiden och fram till självständighetstiden om order, anvisning eller förbindelse om att få något utbetalat, utlämnat eller levererat. Termen användes också konkret om det brev eller dokument varigenom ordern skedde. I fråga om anvisning av penningtransaktion används vanligen termen assignation.
Utslag i högre rätt som gäller invändningsmål, det vill säga mål som gäller processförfarandet.
Före storskiftet, benämning på ägor inom den egna byns gränser, vanligen själva gårdstomten eller till hemman hörande jordstycke som låg närmast gårdsbyggnaderna och som, åtminstone till väsentlig del, var uppodlat. Motsats: uteäga, gör- eller utmark.
Rätt för avkomling att träda i en avliden arvinges ställe, representationsrätt.
Post i räkning: omständighet att ta med i beräkningen.
Skrivelse, intyg eller bevis på iteration. Allmänt: skrift som upprepar eller förnyar en tidigare skrift.

J

Kollektiv beteckning för jägare som anställts av hovet, konungen (eller godsägare) för att biträda de jagande vid större jakt.
Titel för (ung) adlig tjänsteman upptagen på hovets jägeristat och som biträdde monarken vid jakt och dylikt. Jaktjunkaren stod i rang närmast under hovjägmästaren.
Överordnad tulltjänsteman, vanligen befälhavare på en tulljakt, som sigillerade granskat och klarerat gods innan fartyget avreste och bevakade kusten så att inga skepp kom undan stora sjötullen. En dylik tjänst fanns 1729 i Helsingfors och i Fredrikshamn.
Till jägeribetjäningen vid hovet under 1700-talet hörande underordnad tjänsteman, med uppgifter som hörde till ett jaktbiträde.
Person anställd för att övervaka ett jaktområde och sköta jaktvården inom detsamma.
Vanligen den högsta tjänstemannen på en tulljakt eller patrullbåt. Jaktuppsyningsmannen övervakade stora sjötullen och hade befogenhet att granska skepparens märkrulla och fartygets last. Han verkade under tullförvaltaren ursprungligen utan rätt att gå ombord på fartyg i öppen sjö eller i skärgården. Rätten att kräva att skeppare uppvisade sin märkrulla tillkom tullkammaren. Efter 1817 ökade kontrollbefogenheterna över utländska fartyg och fartyg som anlände från utrikes ort i öppen sjö. Ifall det fanns mer gods på fartyget än vad märkrullan angav kunde uppsyningsmannen på tulljakten beordra och beledsaga fartyget till närmaste packhus för att få godset granskat. Han var berättigad till dubbel lott av eventuella böter och värdet av den konfiskerade varan gentemot besättningen.
Ursprungligen om skriftlig handling rörande förvärv av jord genom köp, försäljning, byte, överlåtelse, arv, testamente m.m. Från och med 1700-talet användes termen också om lagfartshandling, fastebrev.
Förvärv av äganderätt till fast egendom, särskilt jord.
Från och med 1500-talet samlande benämning på fastighet på landsbygden bestående av jord med tillhörande boningshus, ekonomibyggnader m.m. Jordagodset kallades vanligen hemman eller säteri, sätesgård, och från och med 1800-talet lantgård eller herrgård.
Jordeboksränta utmätt i personligt arbete, infördes i jordeboken som en underavdelning till vanliga jordeboksräntan (spannmål, persedlar eller penningar).
Benämning på kameralt och administrativt distrikt i Sverige och Finland som motsvarade en kyrksocken, men som inte nödvändigtvis territoriellt sammanföll med den. Benämningen kommer av att jordeböckerna upprättades enligt dessa kamerala distrikt.
Den myndighetsåtgärd genom vilken en fastighets jordar besiktades i syfte att fastställa beskattningsnaturen.
Undersökning av en gårds värde för att rättvist bedöma hur mycket skatt som skulle betalas. Jordrannsakningen innefattade en utredning av fastighetens jordnatur, skatteförmåga, hävd och ägoförhållanden, med beaktande av förändringar genom byten, (skatte)förmedlingar m.m. Rannsakningen skulle förrättas av landshövdingen eller landskamreren, i närvaro av häradshövdingen eller någon annan av häradets tjänstemän. Jordrannsakning skulle efter 1729 alltid ske innan man upprättade en ny jordebok. I praktiken förrättades jordrannsakningar sporadiskt, vilket resulterade i ofullständiga jordeböcker. Under åren 1829–1830 förrättades på kejserligt beslut systematiska jordrannsakningar i varje socken av landshövdingen, landskamreren eller annat sakkunnigt ombud i närvaro av kronofogden och häradsskrivaren, prästerskapet och jordägarna. Syftet var att göra upp tillförlitliga jordeböcker för beskattningen och att bevaka kronans rätt till gods, räntor och andra förmåner.
Benämning på a) diverse avgifter på nyttjanderätt till jord, b) grundskatt på jord, c) nettoinkomst på avkastningen från en jordfastighet.
Under 1600- och 1700-talet förekommande samlande benämning på hemmans uppdelande i mindre enheter. Jordstyckningen indelades, beroende på jordstyckningens natur, i ägostyckning, hemmansklyvning och jordavsöndring.
Innehavare av jordtorp, som helt eller delvis betalade sin lega i dagsverken till huvudgårdens innehavare. Jordtorparen erlade mantalspenningar.
Sammanfattningen av de rättigheter som tillkommer medborgaren i en stat; medborgarrätt; medborgarskap.
Kronans eller statens kontroll och fastställande av ursprungligen målkärl, senare mått, mål, mynt och vikter. Justering verkställdes endast av de justerare som var godkända av kronan eller staten. Nya tjär- och becktunnors rymd mättes av två lokala män utsedda av landshövdingen, medan övriga målkärl mättes av justerare utsedda av överdirektören för lantmäteriet. I allmän betydelse avser justering också granskning och rättelse av beslut eller protokoll.
Den avgift som enligt en fastställd justeringtaxa skulle erläggas för att få ett mått kontrollerat och godkänt av en justerare. En motsvarande avgift skulle också erläggas för tjärtunnor samt för kontroll och märkning av tunnor som skulle användas för försäljning av saltad fisk och salt kött.
Bly som användes för att göra en lätt järnvikt tyngre, så att den vid justeringen kunde godkännas och stämplas. Järnvikterna tillverkades vanligen med en ihålighet som kunde fyllas med bly.
Sammanträde i riksdagen för protokolljustering.
Stämpel med vilken mätredskap, mått och vikter stämplades efter att de godkänts vid justeringen.
Från 1735 allmän benämning på justeringsväsendet med ansvar för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering. Justeringsverket var också benämningen på den institution som ansvarade för justeringsväsendet. Åren 1735–1777 lydde Justeringsverket under lantmäteriet och bildade det så kallade Lantmäteri- och justeringsverket. Åren 1777–1878 administrerades justeringsväsendet i Sverige av ett särskilt centralt ämbetsverk kallat Kungliga justeringsverket. I det autonoma Finland lydde Justeringsverket från 1812 under Generallantmäterikontoret, senare Lantmäteriöverstyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet. År 1892 bildade Justeringsverket ett särskilt centralt ämbetsverk, på beredning av Justeringskommissionen och under Kammarexpeditionens tillsyn. Justeringsverket drogs in 1922 och ersattes med Justeringsbyrån vid Lantmäteristyrelsen. Justeringen utfördes av justerare som verkade inom särskilda distrikt under Justeringsverkets tillsyn.
Borgmästare i mindre städer under 1600-talet och styresman och domhavande i den svenska kolonin S:t Barthélemy på 1700-talet.
Under svenska tiden från 1634 och särskilt efter 1689 om lagfaren medlem av dömande kollegium med domsrätt över administrativa besvärsmål, i motsats till de övriga ledamöterna som var kollegiets ämbetsmän. Justitiarier förekom vid Kammar- och Kommerskollegium, Kammarrevisionen, Amiralitetsrätten, Krigsrätten och Bergsrätten samt tullrätterna och accisrätterna.
Under 1600- och 1700-talet förekommande benämning på juridisk ämbets- eller tjänsteman.
Ett av de mer permanenta svenska riksdagsutskotten 1663–1772 som yttrade sig om lagfrågor som var under beredning, granskade förordningar och från 1728 också rådsprotokollen i justitieärenden. Deputationen kontrollerade även justitiekanslerns och Nedre justitierevisionens verksamhet, samt enskilda besvär till ständerna över främst Justitierevisionens domar.
Avdelning inom Kommerskollegium under 1700-talet som hade i uppdrag att handlägga rättegångs- och brottmål inom handel och industri.
Avdelning i Kanslikollegium, med ursprung i revisionssekreterarämbetet, som från 1647 föredrog justitieärendena i riksrådet. Ämbetet fick instruktion 1663 och 1669 och ett kansli med revisionssekreterare inrättades. Som chef verkade riksdrotsen, på 1680- och 1690-talet hovkanslern, därefter ett riksråd. Från 1713 leddes expeditionen av en högste ombudsman, som 1719 ersattes med justitiekanslern. Justitieexpeditionen hade i uppdrag att bereda, komplettera och avskriva, i vissa fall också avfärda justitieärenden, före föredragningen i riksrådets justitierevision, och att under justitiekanslern övervaka lagligheten i riksförvaltningen. Justitieexpeditionen gick under varierande namn: Revisionen, Revisionskansliet, Revisionsexpeditionen, Justitierevisionsexpeditionen, Nedre revisionen eller Justitiefördelningen, fram till att namnet Nedre justitierevisionen etablerades på 1730-talet och 1801 under detta namn blev ett självständigt ämbetsverk efter att Kanslikollegium drogs in.
Under svenska tiden om tjänsteman vid Generaltullstyrelsen som ansvarade för de rättegångsärenden som skulle skötas av denna.
Del av statsverkets rättsvård som organiserar, underhåller och granskar domstolarnas och andra dömande myndigheters rättspraxis. Under svenska tiden bar Kunglig Majestät, Justitierevisionen eller Konungens högsta domstol huvudansvaret för justitieförvaltningen, under autonomin senatens justitiedepartement. Sedan självständigheten sköts justitieförvaltningen i huvudsak av Justitieministeriet. Högre rättsinstanser har även vissa förvaltningsuppgifter, exempelvis hovrätternas advokatfiskal som granskar underrätterna och Högsta domstolen som utnämner domare.
Benämning på domhavande och domare under svenska tiden, särskilt om dem som dömde i frågor som tillhörde en viss förvaltningsgren. Vid allmänna domstolar användes benämningen domhavande.
Om kronohemman anslaget till boställe för domare eller annan juridisk ämbetsman.
Expedition som under svenska tiden från 1719 expedierade Justitiekanslersämbetets ärenden. Justitiekanslersexpeditionen ersattes under autonomin med prokuratorn, senare Prokuratorsexpeditionen. Åren 1918–1919 ändrades namnet på Prokuratorsexpeditionen till Justitiekanslersexpeditionen, för att därefler bli Justitiekanslerns kansli.
Under svenska tiden från 1713, officiellt efter 1719, svenska kronans ombudsman, 1766–1772 i praktiken ständernas ombudsman som övervakade myndigheternas och förvaltningens laglighet. Justitiekanslern ledde Justitiekanslersämbetet och agerade också som kronjurist och juridisk rådgivare åt statsöverhuvudet. Han behandlade allmänhetens klagomål över fel i tjänsteutövning, särskilt 1747–1752. Justitiekanslern var chef för rikets åklagarväsen och, förutom 1766–1770, ordförande för Kanslikollegiums justitieexpedition. Justitiekanslern skulle närvara vid riksrådet när justitieärenden behandlades. Han hade yttranderätt vid val av lokala fiskaler och granskade riksrådets ämbetsberättelser samt kollegiernas årliga verksamhetsämbetsberättelser. Han var ett slags motsvarighet till de tidigare rättsfiskalerna och generalriksschultzen. I Finland ersattes justitiekanslern av prokuratorn under autonomin.
Kollegialt organ under magistraten, särskilt det som fanns i Stockholm 1636–1849. Kollegiet ansvarade för stadens rättegångsväsende och fungerade som en besvärsdomstol i ärenden rörande till exempel bouppteckningar, testament- och arvstvister samt förmyndarskap. Arvstvisterna och förmyndarskapsärendena övertogs 1667 av Arvs- och förmyndarkammaren. Kollegialt ämbetsverk, som till 1840-talet även hade domsrätt i till kollegiet hänskjutna besvärsmål. Bestod av ett antal rådmän, under ledningen av justiteborgmästaren. Som sekreterare verkade stadsnotarien.
Benämning på session vid Konungens högsta domstol (1789–1809) när konungen själv var ordförande. Beteckningen fastställdes först i regeringsformen 1809.
På 1700-talet förekommande benämning på lagfaren ledamot av kämnärsrätt, lagfaren kämnär.
Medlem av statsrådet med ansvar för ärenden som rör rättsväsendet. Ministern är chef för Justitieministeriet. Justitieminister förekom ursprungligen som inofficiell titel för vissa justitieråd under det sista årtiondet av svenska tiden. I det självständiga Finland infördes titeln 1918 och ersatte senatorn i Justitieexpeditionen.
Under svenska tiden förekommande benämning på rättegångsärende som blivit hänskjutet till Kgl. Maj:t för avgörande eller ärende som hörde till justitieförvaltningen. Termen förekom i sammansättningen justitie- och exekutionsmål också om de ärenden som avgjordes av en specialdomstol eller administrativ domstol, särskilt av bergsrätten.
Under svenska tiden beteckning för juridiskt ombud med tillsyn över att lagar och författningar följdes av ämbets- och tjänstemännen. En dylik fanns 1791 vid Kungliga Generalkrigskommissariatet.
Under 1700-talet förekommande samlande benämning på stad eller härad tillkommande andel i böter utmätta av domstol.
Under svenska tiden förekommande benämning på preses i en domstol, ofta förekommande i samband med en bred titulatur såsom Högborne Greve Sveriges Rikes Drots och Över Justitiæ Præsident (Vid Svea hovrätt).
Kunglig Majestät i rådet i egenskap av högsta rättskipande organ under svenska tiden från 1630 fram till att riksrådet avskaffades 1789, och Konungens högsta domstol grundades. Från cirka 1660 och särskilt 1720–1789 användes benämningen justitierevisionen om justitierådens sammanträden i justitieärenden. Ursprungligen avsåg den även justitieexpeditionen vid Kunglig Majestäts kansli, som från 1662 expedierade riksrådets eller justitierådens revisionsmål. Under riksdagen 1732 uppstod en praxis för hela frihetstiden (fram till 1772) som gav ständerna en viss rätt att revidera Justitierevisionens domar, genom sina deputerade i Justitiedeputationen. Den verksamheten kallades emellertid inte justitierevision.
Ledamot av Justitierevisionen, som i riksrådet från 1630 fungerade som högsta rättsskipande instans fram till att riksrådet avskaffades 1789 och Konungens högsta domstol inrättades.
Tjänstebeteckning för den sekreterare i Kunglig Majestäts kansli (Kanslikollegium) som från 1647 föredrog justitieärendena i riksrådet, ett ämbete som fick instruktion 1663 och 1669, då även Justitieexpeditionen inrättades vid kansliet. Tjänsterna drogs in när Konungens högsta domstol grundades 1789.
Titel för medlem av den del av riksrådet, Justitierevisionen, som under perioden 1720–1789 behandlade (och avgjorde) justitieärenden, 1789–1809 för medlem av Konungens högsta domstol. Justitieråd förekom i praktiken inofficiellt redan på 1600-talet, åtminstone från 1655. Från 1918 var justitieråd en tjänstebeteckning för medlem av Högsta domstolen i det självständiga Finland, av fjärde rangklassen.
Lagfaren (litterat) medlem av rådstugurätt, till skillnad från illiterat rådman. Beteckningen användes i synnerhet om rådmän i större städer där rådstugurätten utgjorde en särskild avdelning av magistraten och hade en justitieborgmästare som ordförande. I praktiken var justitierådman fram till 1869 ofta detsamma som justitiekämnär. Särskilda justitierådmän fanns i städerna i Gamla Finland under perioden 1797–1811.
Föredragande tjänsteman i Högsta domstolen sedan 1918, motsvarande revisions-, respektive referendariesekreterare under svenska tiden och autonomin. Det förekom också tjänster som äldre och yngre justitiesekreterare.
Inofficiell (folklig) benämning på senator i senatens justitiedepartement, under autonomin den högsta rättsinstansen i Finland.
Den helhet som bestod av samtliga anställda tjänstemän inom domstolsväsendet och andra enheter som behövdes för rättsskipningen. Begreppet användes också för budgeten för justitiestaten.
Soldat i lätt och rörligt infanteri. Jägaren var ofta specialutbildad för spaning och enskild strid. I den svenska armén bildades det första jägarförbandet under Pommerska kriget 1757–1762. Jägarförband förekom i Finland även under autonoma tiden. Under självständighetstiden avses med benämningen vanligen de finländare som under första världskriget fick militärutbildning i den 27. Kungliga Preussiska jägarbataljonen i Tyskland och av vilka många senare gjorde karriär inom Finlands försvarsmakt. Benämningen jägare har använts i Finland även för att beteckna manskapet i jägartrupperna.
Sammanfattande benämning på personal i lägre befattning inom skogsstaten anställd för skogsvård och jakt på skadedjur.
Sammanfattningen av skogsstaten: dels den på hovstaten upptagna personal som ansvarade för vården av kronans eller kungens skogar (och jaktmarker), dels de tjänstemän under länsstyrelsen vilka konkret skötte bevakningen och vården av kronans skogar och övervakade att jakt- och skogslagstiftningen följdes. Till jägeristaten räknades överjägmästare, underjägmästare, (fiskaler), skogsvaktare och hejderidare, vilka sedan 1687 stod under landshövdingens överinseende. Skogs- och jägeristaten omorganiserades 1790 till en jägerikorpsstyrka vars medlemmar inte hade någonting att göra med skogs- och jaktvård. De skulle i stället tjänstgöra som soldater och försvara landet. Beslutet ändrades redan 1793 och jägeristaten skulle återbesättas på samma sätt som före 1790.
Tjänsteman vid skogsstaten, som under överjägmästares tillsyn förvaltade ett skogsrevirs kronoparker och övriga områden under skogsstatens förvaltning. Den tidigare benämningen på jägmästare var skogshövitsman. Jägmästare avsåg också en person som var högste övervakare av jaktväsendet inom ett visst område.
Skriftlig handling som tillkännagav att Kgl. Maj:t hade beviljat tillstånd åt en gäldenär att för viss tid få anstånd med fullgörandet av sina ekonomiska förbindelser.
Skriftlig handling som tillkännagav att Kgl. Maj:t hade beviljat tillstånd åt en gäldenär att för viss tid få anstånd med fullgörandet av sina ekonomiska förbindelser.
Vid en järnvåg anställd arbetare med uppgift att där ombesörja in- och utvägning samt transport av järn.
Krigare (ryttare) klädd i rustning av järn, järnklädd krigare, särskilt i vitter stil.
Under 1500-talet i järnprodukter utgående skatt från gård eller landskap i bergsbruksområden, särskilt i Bergslagen.
Järnvågsattest eller utförselbevis rörande viss till utförsel anmäld kvantitet av järn.
Tjänstebeteckning för skrivare vid Järnvräkeriet som hade i uppgift att uppbära de järnpersedlar som under 1500- och 1600-talet tillföll kronan i form av järnskatt och järnränta.
På till försäljning avsedda grövre järn- och stålvaror präglat märke, ursprungsbeteckning.
Tull som betalades för järn och järnvaror som infördes till eller utfördes från landet.
Benämning på de utgifter och avgifter till kronan som utgick från vissa hemman och landskap under 1500-talet.
Svenska kronans edsvurna tjänsteman i stapel- eller uppstad som efter Norrköpings riksdags beslut 1604 till 1855 (Sverige) övertog bergslagsfogdarnas uppgift att kontrollera mängden av och beskaffenheten hos det järn som skeppades ut från Sverige. Järnvräkarna konfiskerade undermåligt järn till Järnvräkeriet och bötfällde producenten.
Institution under Bergskollegium som från början av 1600-talet skulle övervaka det järn som utskeppades från Sverige. Järnet skulle ha en viss kvalitet och vara stämplat med en järnstämpel som angav tillverkaren. Järnvräkaren hade rätt att underkänna det järn som inte fyllde bestämmelserna. Järnvräkning förekom redan i Magnus Erikssons stadslag, men reglerades först 1604 och 1671. Före 1604 utförde Bergslagens fogde en viss kvalitetskontroll.
Statlig inrättning som övervakade svensk järnexport. Järnvågen var en upplagsplats i svenska stapel- och uppstäder 1604–1855, där det från järnbruken kommande järnet vägdes och förvarades innan det skeppades ut ur landet. Järnvågen kontrollerades av Bergskollegium och var ställt under en järnvågsmästares översyn. Vid järnvågarna utövade kronan kontroll över järnets vikt, beskaffenhet och stämpling. Särskilda järnvågar för tackjärn grundades från 1748 för att övervaka 1739 års förbud att utskeppa tackjärn till utrikes ort. I ett flertal städer inrättades dessutom så kallade metallvågar för vägning av till exempel koppar, bly och mässing.
Chef för en järnvåg vid Järnvräkeriet 1604–1855.
Gemensam beteckning för järnvägspersonal av lägre tjänstegrad.
Järnvägstjänsteman i byråtjänst.
Samtliga stationer, haltpunkter, teknisk utrustning samt personal och verksamhet längs en viss järnvägslinje. Järnvägsbyggnad blev i praktiken en hierarkisk enhet för utbyggnad, inspektioner och planering av verksamheten. Vid varje järnvägsbyggnad fanns en arbetschef, en distriktsingenjör och flera avdelningsingenjörer samt en kassör. Järnvägsbyggnaderna lydde under Överstyrelsens avdelning för statens järnvägsbyggnader vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna fram till år 1923 då ansvaret överfördes på Järnvägsstyrelsens byggnadsavdelning.
Postbefordran med järnväg. Den första järnvägspostrutten öppnades 1862 mellan Helsingfors och Tavastehus. Postkontor inrättades invid järnvägen och stationsbyggnaderna, och det förekom också rullande postkupéexpeditioner som var inrättade i särskilda postkupéer.
Omständighet som gör att det förefaller finnas risk för att en tjänsteman, en domstolsledamot, ett vittne eller en sakkunnig inte är opartisk. Jäv reglerades första gången i lag 1686 (kyrkolagen), i allmän lag 1734, men förekom i praktiken redan på 1500-talet. Jäv har sedermera också blivit beteckning för en anmärkning eller invändning mot riktigheten i ett anspråk.

K

Från 1500-talet fram till 1918 samling av personer som kallades till sluten rådplägning under regentens ledning och själva beslutsfattandet: a) då regenten helt ensam fattade besluten i statsangelägenheter, b) då regenten i samråd med en inre krets avgjorde statsärendena, i Sverige kallat Kunglig Majestät eller konselj, under autonomin (1809–1917) konselj, och c) då en inre krets i regentens frånvaro överlade statsangelägenheter och ärenden rörande rikets förvaltning.
Från 1791 benämning på tjänsteman i Kgl. Maj:ts kansli och i konungens kabinett för utrikesbrevväxlingen, motsvarande statssekreterare i andra ämbetsverk.
Tjänsteman av generalmajors rang med uppgift att personligen betjäna regenten i det kungliga reprektive kejserliga kabinettet. ”Kabinettskammarherre” var också en titel utan motsvarande tjänst.
Regeringsärende som avgjordes av regenten i dennes kabinett, med eller utan andra deltagare. Termen användes särskilt om de ärenden som avgjordes av konungen och endast två riksråd under frihetstiden (1719/20–1772), de ärenden som underställdes konungen från Rikets allmänna ärenders beredning från 1789, och 1808–1809 de ärenden som refererades för konungen av Kungliga beredningen.
Benämning på den personal som behövs för att leda och förvalta en armé eller truppenhet. Kadern består av på stat eller reservstat anställda officerare, underofficerare, civilmilitära tjänstemän och ibland även meniga.
Benämning på ett härordningssystem som baserar sig på allmän värnplikt. I en kaderarmé är enbart befäl, underbefäl och en liten del av manskapet i ständig tjänst medan huvuddelen av manskapet inkallas endast vid behov eller för kortvarig utbildning.
Benämning på officersaspiranter i kadettskolor eller andra utbildningsanstalter för blivande officerare. Under den svenska tiden gällde benämningen elever vid Adolf Fredriks kadettkår, kadettkåren på Haapaniemi, krigsskolan/krigsakademin på Karlberg och kadettskolan i Karlskrona. Under autonoma tiden var kadett en benämning på elever i Finlands kadettskola och under självständighetstiden elever i Kadettskolan.
Yngre son i adlig familj som inte var berättigad att ärva jordegendom och måste söka sin utkomst i statens eller kyrkans tjänst. Detta gällde främst utländska förhållanden. Beteckningen användes dock också under svenska tiden i handlingar, särskilt under 1600-talet.
Truppförband bestående av kadetter, fanns under 1700-talet till exempel vid Kungliga artilleriregementet.
Truppförband bestående av kadetter och befäl vid utbildningsanstalt för officerare. Under svenska tiden fanns Adolf Fredriks kadettkår, kadettkåren på Haapaniemi, krigsskolan/krigsakademin på Karlberg och kadettskolan i Karlskrona. Under autonoma tiden flyttades kadettkåren på Haapaniemi till Fredrikshamn, där den var verksam fram till 1903.
Vid krigsskola kommenderad officer som bl.a. har i uppdrag att övervaka disciplinen och ordningen bland kadetterna.
Under 1600- och 1700-talen inofficiell benämning på soldat som var uppassare åt officer. Benämningen användes allmänt också om eldare i hus eller bostad.
Under 1600- och 1700-talet edsvuren tjänsteman anställd av en stad för officiell mätning av kalk, då sådan mätning begärdes av köpare eller säljare.
Beräkning, överslag: handling som summariskt upplyste om förhållandet mellan kronans inkomster och utgifter och de disponibla tillgångarna. Kalkylen kunde uppgöras för ett år eller månadsvis. Avsikten var att skapa ett praktiskt hjälpmedel som sedan kunde utredas genom redovisningen.
Fridygn, dagar som var skattefria för gruvindustrin och bruken. Egentligen var de avsedda för de dagar när masugnen eldades och inte ännu producerade järn.
Från 1700-talet av lantmätare utlyst jordmätning eller revning som sammankallade alla delägare och grannar till förrättningen. Kallelsen lästes upp från predikstolen.
Under 1500–1800-talet regentens kallelse att tillträda ett visst ämbete, en tjänst eller ett förtroendeuppdrag, från 1600-talet också om att bli medlem av vetenskapligt eller vittert samfund. Från 1800-talet allmänt: uppmaning att samlas till möte.
Ämbetsexamen för kameral och finansrättslig tjänst inom statsförvaltningen, inrättad 1799. Kameralexamen avlades vid universitet. Den avskaffades i Finland vid riksdelningen men återinfördes 1817 och fick 1828 namnet kameralexamen. Examen gav behörighet till tjänst vid kansliet för finska ärenden, senatens ekonomiedepartement och Allmänna revisionsrätten samt som landssekreterare och landskamrerare. I något skede var kameralexamen indelad i högre och lägre kameralexamen vilka sammanslogs till en examen 1871 för behörighet till lägre förvaltningstjänster och auskultering eller extra ordinarie tjänst vid senatens ekonomiedepartement. Kameralexamen ersattes 1895 med lägre förvaltningsexamen. Tjänstemannen måste uppvisa bevis på vunnen skicklighet i kamerala ämnen och förhördes efter 1871 före tjänstetillträdet vid universitetet i statsförvaltningsrätt, finans-, politisk och ekonomisk lagstiftning samt nationalekonomi och civil- och straffrättens grunder med avseende på den blivande kamerala tjänstemannens civilrättsliga- och straffutfärdande funktion samt viss åklagarrätt. Under svenska tiden krävdes betyg från universitet över kunskaper i teologi, svenska, aritmetik, natur- och sedelära, under autonoma tiden före 1871 krävdes studentexamen och förhör i allmänna, för civila tjänster oumbärliga kunskaper samt i de vetenskaper som var nödvändiga för varje särskild tjänst.
Under svenska tiden och autonoma tiden om de lagar som bestämde statens rätt till inkomster och prestationer. Termen användes också om medborgarnas förpliktelser att bidra till statens inkomster och om hur inkomsterna skulle fördelas, uppbäras, utgöras, förvaltas, användas och redovisas.
På 1700-talet förekommande titel för högre tjänsteman vid Kammarkollegium, särskilt advokatfiskal av andra lönegraden. Kammaradvokatfiskalen ansvarade för tillsynen och bevakningen av kronans rätt och förde kronans talan i alla de till kollegiet hörande besvärs- och ansökningsärenden som hotade kronans rätt.
Benämning på utskott som under frihetstiden tillsattes av ständerna för behandling av bl.a. frågor rörande rikets ekonomiska förvaltning. Kammardeputationen kallades tidvis Kammar- och ekonomideputationen eller Kammar-, ekonomi- och kommersedeputationen.
Vid ett kollegium (till exempel Kammarkollegium) anställd lägre befattningshavare som hade uppgifter jämförbara med en vaktmästares. Kammardrängen bodde i till exempel Lantmäterikontoret och ansvarade för verkets möbler, husgeråd och diverse förnödenheter samt biträdde vid vården av handlingarna.
Avdelning vid ämbetsverk med uppgift att behandla vissa till finansförvaltningen hörande ärenden, särskilt uppbörd och skattläggning.
Officiell titel, senare tjänstebeteckning för fiskal under svenska tiden i ”kammaren” eller Kammarkollegium, senare Kammarrevisionen, och under autonoma tiden vid Ekonomiedepartementets kammarexpedition, där han verkade som kronans åklagare i de ekonomiska mål som upptogs till (rättslig) behandling vid Kammarkollegium respektive Kammarrevisionen, senare Ekonomiedepartementet.
Under 1700-talet förekommande inofficiell titel för underordnad tjänsteman vid kameralt verk eller kameral avdelning vid ämbetsverk, i allmänhet motsvarande kammarförvant.
Räkenskapsförande tjänsteman i ämbetsverk, i tjänsteställning mellan kamrerare och kammarskrivare. Kammarförvanter förekom tidigast i Räknekammaren under 1500-talet och vid Kammarkollegium i början av 1600-talet. Från 1700-talet och under autonoma tiden med början från 1816 var kammarförvant en lägre tjänsteman också i vissa andra till det kamerala förvaltningsområdet hörande verk eller i räkenskapsförande avdelningar i statliga eller kommunala institutioner: Statskontoret, Tullstyrelsen och Finansexpeditionen. Tjänsterna ombildades i ministerierna till regeringssekreterare 1922.
Uppskattningsvis från 1560-talet till 1917 ett högre hovämbete inom kungens eller kejsarens och de övriga till regenthuset hörande personernas hovstater och uppvaktning. Kammarherren fanns i regentens eller de övriga personernas ständiga närhet. Fram till 1640-talet användes ofta benämningen kammarjunkare. Under 1700-talet och under autonoma tiden var kammarherre också titel utan därmed förbunden tjänstgöring vid hovet. Under autonoma tiden förlänades representanter ur den högsta statsledningen titeln verklig kammarherre hos hans kejserliga majestät. Enligt den första statskalendern i Sverige hörde 41 kammarherrar till hovstaten år 1729.
Organ tillsatt av kungen 1680. Kommissionens uppgift var att undersöka hur kungens order och dispositioner till Kammarkollegium hade uppfyllts efter hans trontillträde samt hur kollegiet förvaltades. Kommissionen undersökte också vissa andra frågor samt dispositionen av Reduktionskollegiets medel. Kommissionen dömde i de fall de uppdagade. Eventuella likvidationer sköttes av Likvidationskommissionen. Kammarkommissionen upplöstes 1693.
Reglemente eller instruktion som efter 1544 organiserade den centrala förvaltningen av landets finanser i (Räkne- eller Räkninge-)kammaren, efter 1618 i Kammarkollegium som till 1650-talet vanligen kallades riksens räknekammare.
Adlig yngling som uppvaktade furstlig eller annan högt uppsatt person inne i hans eller hennes gemak. Under honom verkade ett antal pager. Drottning Kristina införde vid svenska hovet 1646 distinktionen mellan kammarpager som uppvaktade i monarkens rum och stallpager som knöts till Kungliga hovstallet. Enligt statskalendern 1729 var tolv pager underställda kammarpagen.
Före 1684 om ämbetsman som närmast under (riks)skattmästaren eller som dennes ställföreträdare innehade ledningen för ”kammarens” (Kammarkollegiums) verksamhet. Efter 1684 blev kammarpresident en ämbetstitel för Kammarkollegiums chef, och ersattes 1723 med titeln president.
Finansreviderande organ med dömande funktion. Kammarrevisionen grundades i anslutning till Kammarkollegium 1618, och blev på 1650-talet en egen avdelning; besvärskammaren, revisionskammaren, kammarrätten. Den ombildades till självständigt ämbetsverk under Kammarkollegium 1695 kallat Kgl. Maj:ts och Riksens kammarrevision. Kammarrevisionen indrogs 1799. Under 1620–1650-talet ökade antalet kommissarier och assessorer som skötte det egentliga revisionsarbetet. Framkomna anmärkningar godkändes av kollegiet. Uppgifterna förändrades under 1680- och 1690-talen. År 1687 begränsades antalet ärenden som skulle avgöras in pleno.
Tjänsteman vid (Kgl. Maj:ts och Riksens) Kammarrevision(en), i ställning under advokatfiskalen och över bokhållaren, vilken övervakade kronans uppbördsmän och biträdde vid revisionen av kronans räkenskaper och beredningen av de rättegångsärenden som dessa föranledde. Tjänstebeteckningen ändrades 1799 till revisionskommissarie, i samband med att Kammarrevisionen ombildades till Kammarrätten.
Ledamot av (Kgl.Maj:ts och Riksens) Kammarrevision(en) 1696–1799, i ställning under kammarrevisionsråden.
Kollegial styrelse för Räknekammaren på 1530–1540-talen, även titel för ledamot av denna styrelse, vilken i ställning stod näst under riksskattmästaren. Kammarråden var valda ur riksrådens krets för att granska de offentliga räkenskaperna och leda den högsta praktisk-finansiella förvaltningen vid något av ämbetsverkets kontor. Ursprungligen var kammarråd en titel för en furstes närmaste ämbetsman och rådgivare. Sedermera blev kammarråd en hederstitel beviljad efter ansökan av republikens president.
En av sex ordinarie ämbetsmän i Kammarrättens styrelse 1799–1809. Kammarrättsråden utnämndes av Kgl. Maj:t.
Lägsta rangens tjänsteman i Kungliga kammaren under 1500-talet, från 1600-talet bokförande tjänsteman vid diverse kollegier och ämbetsverk, under autonoma tiden i vissa ämbetsverk (till exempel Medicinalstyrelsen och Fångvårdsstyrelsen).
Kammartjänare i furstlig persons tjänst.
Ursprungligen hög hovfunktionär vid kungens eller annan kunglig persons uppvaktning, motsvarande till exempel en kammarherre. Kammartjänare övergick under 1700-talet till att betyda person av lägre rang som ingick i en kunglig eller furstlig persons närmaste betjäning i dennes egna rum. Kammartjänare förekom också utanför hovet, särskilt i högt uppsatta personers betjäning, och som titel utan motsvarande ämbete.
Till kammarbetjäningen vid hovet hörande tjänsteman i vaktmästaruppgifter som inte gällde slottet, utan monarkens person. Tjänsten infördes vid kungliga slottet 1664. År 1729 fanns tre kammarvaktmästare upptagna på hovstaten. Den ursprungliga tjänstetiteln var kammarvakt.
Benämning på militärens fältläger.
Under medeltiden till cirka 1530 allmän tjänstebeteckning för räkenskapsförande och ekonomiansvarig tjänsteman vid hovet, från 1530 och särskilt efter cirka 1620 i ett centralt ämbetsverk. Från 1815 till 1922 var kamrer en tjänstebeteckning för biträdande chefen för senatens, från 1918 ministeriernas, olika räkenskapsförande kontor, med rang i sjätte rangklassen. Tjänsteuppgifterna omfattade från 1922 också föredragning inför statsrådet, varför tjänstebeteckningen ersattes med referendarieråd i femte rangklassen. I Ryssland var kamrer 1719–1804 benämning på tjänsteman (rangklass 12) med uppgifter rörande räkenskapsföring och uppbörd av penningmedel. Från och med 1727 fanns kamrerer endast i den ryska centralförvaltningen med undantag för de baltiska provinserna och Gamla Finland. Kamrerer förekom även vid regionalförvaltningen, inte endast vid finansförvaltningen utan även vid lantmäteriförvaltningen. Under stora ofreden var kamrerare titel för de tjänstemän som vid guvernementskansliet i Åbo från och med 1717 och vid kommendantskansliet i Viborg från och med 1719 stod i ledningen för kameralförvaltningen. Allmänt: titel för uppsyningsman över skattkammare och kassaförvaltare eller bokförare i välgörenhetsstiftelse, större affärsföretag, banker och försäkringsbolag.
Benämning på kontor inom diverse ämbetsverk vars huvudsakliga uppgift var att under ledning av en kamrer sköta räkenskaper och annan ekonomisk förvaltning. Under den ryska ockupationen under stora ofreden fanns från 1719 ett kamrerarkontor för ledningen av kameralförvaltningen i Viborgs kommendantskap. Ett kamrerarkontor fanns även vid Utrikesminsteriets avdelning för administrativa ärenden, Försvarsministeriets centralavdelning och vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, efter 1922 vid ekonomiavdelningen. Kamrerarkontoret vid Järnvägsstyrelsen bytte 1934 namn till Räkenskapsbyrån.
Avgift för begagnande av trafikkanal.
Kollektiv beteckning för personal vid kanal.
Sökande till ett ämbete, förtroendeuppdrag (ledamotskap av riks- och kommunalrepresentationer, lägre lärdomsgrad inom en fakultet vid ett universitet).
Under katolska tiden och tiden närmast efter reformationen, en kanoniks ämbete, med åtföljande förmåner och skyldigheter.
Benämning på militär som hade befälet över en kanon. Vanligtvis ansvarade kanonkommendören för riktandet och avfyrandet.
Kommitté, grundad 1801, som bestod av kanslererna för de tre universiteten Uppsala, Åbo och Lund. Kanslersgillet hade den högsta uppsikten över universiteten och undervisningsväsendet och hade i uppgift att reformera skolväsendet. Det tog endast några initiativ innan det upplöstes 1809. Kanslersgillet genomdrev att ett särskilt teologiskt seminarium inrättades. Seminariet blev obligatoriskt för alla blivande präster och innebar att de under ett års tid inhämtade färdigheter i praktisk teologi.
Benämning på Riksarkivet från 1692.
Avgift till ett kansli som lösen för utfärdade handlingar eller vid inlämnande av ansökningar m.m.
Tjänstebeteckning för den bokbindare som var anställd av Kanslikollegium från 1689.
Tjänstebeteckning för bokhållaren vid Kunglig Majestäts kansli.
Vid ämbetskansli (särskilt vid Kgl. Maj:ts kansli) anställd person med uppgift att tjänstgöra som budbärare, kungligt bud. Han skötte ursprungligen postföringen ända till mottagaren, efter 1636 till närmaste postkontor eller -håll. Kanslibudet var före 1560-talet vanligen en drabant, sven eller slottsridare, därefter en särskild brevdragare, ofta kallad enspännare. År 1565 var de 19 till antalet och år 1617 fanns det 31 kanslibud.
Utförlig framställning om, beskrivning av eller redogörelse för ett kanslis verksamhet.
Anställd tjänare vid ett kansli, särskilt Kungliga kansliet.
Av tjänsteman i Kungl. kansliet (Kanslikollegium) avlagd ämbetsed, omnämnd som tidigast 1543. Kanslieden blev mera formell kring 1604.
Åkande postbud som sorterade under Kungliga kansliet.
Under förra delen av 1600-talet granskning eller revision av Kungliga kansliets verksamhet. Under åren 1719–1720 var kansliexamen en benämning på examen till Kungl. Maj:ts kansli som gav kompetens för kansliets civila tjänster.
Expedition för kansliärendens behandling, under 1700-talet vid Kunglig Majestäts kansli och de högre domstolarna, efter 1809 Kansliexpeditionen vid regeringskonseljen, senare Kejserliga senaten för Finland.
Under svenska tiden inträdesprövning (arbetsintervju) som användes i Kanslikollegium då personer sökte befattning i kollegiets kansli.
Från 1852 till 1936 om i anslutning till lösdriveribestämmelserna av polismästaren eller polismästaradjointen förrättat förhör med en misstänkt lösdrivare. Kansliförhören förrättades från och med 1936 av vårdpolisen. Lösdriverilagen gavs 1852 och ändrades 1866, 1883 och 1936. Den sista var i kraft 1936–1987.
Förhör på landskansliet med person som var häktad, anklagad eller misstänkt för tjänstebrott eller tjänsteförsummelse. Kansliförhör förrättades även i utsökningsfall och ärenden rörande lösdrivare, vilkas undersökning fram till 1936 hörde till landshövdingens uppgifter.
Tjänsteman med sekreteraruppgifter i Kungliga kansliet under 1500–1600-talet.
Avgift som erlades till ett kansli, ursprungligen Kungliga kansliet, som lösen för en därifrån utfärdad handling. Gebyr liksom sportler var anslagna till kanslitjänster för att öka tjänsteinnehavarens utkomst. Inkomsterna för avgiften tillföll delvis också vissa statliga allmänna ändamål som sjukhus och korrektionsinrättningar.
Ung adelsman i underordnad befattning vid Kungliga kansliet, motsvarande en kanslibetjänt, eller om dylik volontär utan motsvarande ämbete och lön. Under förra delen av 1700-talet användes beteckningen också om obetitlad ung manlig ståndsperson i underordnad befattning vid Kanslikollegium eller Kgl. Maj:ts kansli.
Benämning på de bestämmelser som under svenska tiden reglerade Kungliga kansliets verksamhet, arbetsfördelningen mellan tjänstemännen m.m. Den första gavs 1592, den sista 1809. Kansliordningen innehöll tidvis också arbetsordningar för olika ämbets- och tjänstemän.
Ämbetsverks skrivpapper av visst format som användes för renskrift av koncept. Kanslipappret skulle från 1660 vara stämplat. Under 1600-talet var kanslipapper också en benämning på kanslihandlingar.
Vid provinskanslierna i Viborgska/Finländska guvernementet 1797–1812 anställd person med uppgift att utföra vaktmästarsysslor och tjänstgöra som budbärare.
Vid ett kansli (särskilt vid Kungliga kansliet) anställd person med uppgift att tjänstgöra som vaktmästare eller budbärare.
Formell beteckning för postgången vid ett ämbetsverks kansli under svenska tiden, särskilt Kungliga kansliets.
Titel för Kanslikollegiums chef 1680–1792, vilken infördes då rikskanslersämbetet avskaffades, och 1801–1809 för chefen för Kunglig Majestäts kansli. Under perioden 1792–1801 användes på nytt titeln rikskansler. Kanslipresidenten var vanligen ett riksråd, i rang över de övriga kollegiernas presidenter. Han agerade ordförande för kollegiets beslutsfattande organ Kanslirådet, bestående av kanslipresidenten, rikskanslirådet, hovkanslern, kansliråden och statssekreterarna. Under frihetstiden (1719–1772) tjänade kanslipresidenten som ett slags statsminister och skötte särskilt beredningen av utrikespolitiken, som behandlades av riksdagens sekreta utskott, där kanslipresidenten, vid sidan av rikskanslirådet, hovkanslern, utrikesstatssekreteraren och kollegieämbetsmän som utsetts av kanslipresidenten, hade stort inflytande. Kanslipresidenten förestod 1801–1809 ett ämbetsverk vid Kunglig Majestäts kansli kallat Kanslipresidentskontoret.
Från 1626 kollegium och beslutsfattande organ som ledde Kunglig Majestäts kansli (Kanslikollegium) fram till 1801. Kanslirådet bestod av rikskanslern som president och två riksråd, senare av kanslipresidenten som ordförande och rikskanslirådet, hovkanslern, kansliråden och statssekreterarna. Kansliråd användes även som tjänstebeteckning för vissa högre ämbetsmän i kansliet och medlemmar i Kanslirådet, särskilt för den tjänsteman som övervakade statssekreterarna.
Underordnad tjänsteman med uppgift att sköta löpande skrivarbeten vid Kunglig Majestäts kansli.
Skrivare i ett kansli, från 1600-talet underordnad tjänsteman med uppgift att sköta löpande skrivarbeten. Kanslist var också tjänstebeteckning för vissa lägre tjänstemän i kanslier (Kgl. Maj:ts kansli, Nedre justitierevisionen, beskickningarna, senatens expeditioner, riksdagens utskott och ministerierna).
Samlande beteckning på ett kanslis personal, under svenska tiden särskilt personalen vid Kunglig Majestäts kansli och under autonoma tiden vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland.
Kyrkomusiker som leder körsången och psalm- och växelsången i kyrkan, spelar orgel vid gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar och andra församlingsevenemang, en uppgift som före 1939 innehades av orgelnisten eller klockarorgelnisten. Kantorn väljs av kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman. I den medeltida katolska kyrkan var kantor en korsångare vid en domkyrka, med lägre grad av ordination än en präst. Kantorer i bemärkelsen sångare fanns efter reformationen fram till 1939 endast vid domkyrkor och i stora församlingar. Ursprungligen fanns det inga behörighetskrav, förutom att kantorn skulle vara kristen, ha avslutat sin skolgång och ha ett gott rykte. Behörighetskravet ”skicklighet i koralsång” stadgades först 1869. Kantor var även en benämning på lärare i sång inom skolväsendet i Gamla Finland 1744–1788.
Kapellförsamling eller kyrka, mindre kyrkobyggnad eller profan lokal för gudstjänster i en kapellförsamling eller ett kapellag. Kapellen kunde också kallas sockenkapell.
Frivillig kyrklig sammanslutning för ändamålet att uppföra en kapellkyrka och avlöna en predikant (brukspredikant, järnbrukspredikant, huspredikant). Kapellag grundades med tillstånd av domkapitlet och landshövdingen, vanligen vid ett bruk eller annan (industriell) näringsgren, under förutsättning att avståndet till sockenkyrkan var långt. Kapellaget hade en egen kyrkostämma och ett eget kyrkoråd, men var i övrigt underställt moderförsamlingen. Befogenheterna kunde dock vara större än en kapellförsamlings. Benämningen förekom fram till 1801 också om hemman som tillsammans underhöll en kapellkyrka.
Tjänstebeteckning för den främste tjänstemannen vid Kungl. hovkapellet, åtminstone under förra delen av 1700-talet. Allmänt: chef för musikkapell.
I lutherska kyrkan ett samfund inom ett pastorat med särskilt territoriellt område, egen kyrka, styrelse och präst samt självständig kyrkbokföring. Grundandet av en kapellförsamling förutsatte överhetligt beslut, från 1686 tillstånd av länsstyrelsen och stiftstyrelsen, från 1930-talet beslut av kyrkofullmäktige eller församlingsråd. Invånarna i en kapellförsamling bekostade kapellet (sockenkapellet) och avlönade kaplanen eller kapellpredikanten men räknades fortfarande som medlemmar i moderförsamlingen och var därför skyldiga att delta i avlöningen av dess prästerskap samt i kostnaderna för dess kyrkliga byggnader. Kapellförsamlingarna lydde i kyrkligt avseende under kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellförsamlingar fanns också i Gamla Finland. Under 1900-talet kunde en kapellförsamling också utgöra en del av en sammanslagen församling.
Kapellag eller kapellförsamling inom ett pastorat. Kapellgäll grundades med tillstånd av läns- och stiftstyrelsen och försågs med sockenkapell eller kapell, kyrkostämma och kyrkoråd. De förestods av en kaplan eller kapellpredikant som var underordnad kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellgällets medlemmar var skyldiga att bidra till kyrkbygge i den församling varifrån utbrytningen skett. De hade egen kyrkbokföring och var befriade från vissa pålagor till moderförsamlingen.
Ordinarie präst i kapellag eller kapellförsamling med ett sockenkapell eller kapell. Kapellpredikanterna anställdes på allmogens önskan och avlönades av församlingen, under förutsättning att lönen inte minskade församlingsprästernas förmåner. Benämningen förekom också om ett kapellags eller en kapellförsamlings kaplan, särskilt innan man började uppföra sockenkapell på 1700-talet.
Konto i räkenskapernas huvudbok, anger förmögenheten och de förändringar den undergått under den period kontot avser.
Förteckning över förmögenhet. I länets årsredovisning upptogs i kapitalräkningen balanserna, alla inkomster, avkortningar och utgifter i enlighet med överdragsräkningen eller specialräkningarna. Kapitalräkningen visade således i landsboken beloppet för kronans uppbörd och utgift.
Benämning på domkapitels protokollsbok.
Inofficiell beteckning för ledamot av domkapitel (i förhållande till övriga domkapitelsledamöter), kollega i domkapitel.
Skatt som ett domkapitel betalade till staten från sina inkomster.
Person som tagit värvning i armén som underbefäl eller soldat och hörde till stampersonalen.
Under 1600-talet förekommande benämning på ledamot av domkapitel.
Avtal mellan kronan och enskild person om militära angelägenheter. Avtalen gällde en volontärs militärtjänsttid och lönevillkor vid värvning till svenska armén, eller situationer där en enskild person skulle uppsätta en värvad trupp.
Skriftligt avtal om värvning till militärtjänstgöring. Avtalet upprättades för nyvärvade soldater och innehöll uppgifter om värvningstidens längd och soldatens lön.
Gällande volontärer vid svenska armén: ta värvning, låta värva sig. Gällande truppenheter, krigsfartyg eller fästningar: även i betydelsen att ingå en överenskommelse med fienden om att ge sig på vissa villkor.
Kaplansboställe, särskilt med avseende på byggnaderna.
Kaplansbol grundat under medeltiden på ett kyrkohemman som ett klockarbol, med samma skattefriheter som prästgårdarna. Kaplansstommen blev vid kyrkoreduktionen indelade till de nyinrättade kaplanstjänsterna som också innefattade klockarbefattningen. De var ursprungligen befriade bara från kronotionden, enligt prästprivilegierna 1723 från alla kronans besvär.
Titel, rang, grad. Varje tjänst medförde i princip en viss rang eller värdighet. Från och med 1680-talet kunde Kgl Maj:t bevilja en fullmakt åt en ämbets- eller tjänsteman som gav innehavaren rätt till en högre rangposition än den hans ordinarie ämbete eller tjänst motsvarade. Fullmakten gällde också i fråga om värdighet. Den påverkade dessutom storleken på de skatter och avgifter som den statligt anställda innehavaren skulle erlägga, exempelvis slottshjälpen.
Sedan 1600-talet av Kgl. Maj:t given fullmaktkaraktär av ämbete eller tjänst och själva dokumentet med vilket detta beviljades. Fullmakten kunde ange tjänsterang eller värdighet också utan anknytning till tjänst eller lön.
Isolering av en person, ett fartyg, en gård eller en ort på grund av smittsam sjukdom. Huvudsakligen har karantän använts för att stoppa spridningen av pest, kolera och gula febern. Åren 1909–1910 bestämdes att medan en koleraepidemi härjade i Ryssland skulle alla fartyg som anlände från ryska hamnar vid ankomsten till en finländsk hamn hissa karantänsflagg och invänta inspektion av en gränsläkare.
Uttryck som hänvisade till överföringen av en färdigt utbildad skeppsgosse från skeppsgossekåren till tjänstgöring inom flottan. Kravet för karlskrivningen var att personen fyllt 18 år och uppfyllde de kunskapsmässiga och fysiska kraven.
Äldre benämning på skrivpapper, ibland också på skrift eller brev. Termen användes särskilt om en handling som innehöll en förteckning, exempelvis en postförteckning över vissa försändelser. Sådana utfärdades till allmänhetens påseende från 1600-talet till 1800-talet.
Samling kontanta penningmedel med vilka en institution, ett ämbetsverk eller ett företag bestrider sina löpande utgifter; konkret den plats (skåp, låda eller kista) där dylika penningmedel förvaras. Termen används också om institution eller myndighet som är avsedd för att insamla och förvara penningmedel för något bestämt ändamål, i äldre tider ofta benämnd publik kassa (till exempel pensionskassa, fond).
Balans i kassan eller kassabrist.
Det belopp som vid en kassas inventering eller avslutande finns eller ska finnas i kassan. I länsstyrelsens rapporter över länskassan 1841–1900: överskottsmedel vid räkenskapsperiodens slut.
Räkenskapsbok över en kassas kontanta in- och utbetalningar. Inbetalningarna står på debetsidan, utbetalningarna på kreditsidan.
Det förhållande att det vid inventering eller avslutande av en kassa finns mindre pengar i kassan än vad det enligt kassabokföringen borde finnas. Konkret: det belopp som fattas.
För kassainventering uppgjord förteckning över de under en viss tid gjorda in- och utbetalningarna.
Förstärkning av kassa, vanligen genom att man tillför mer penningmedel.
Skattmästare, kassör, person som förvaltar och ansvarar för en kassa, särskilt sådan som tillhör en institution, ett samfund eller en förening.
Av förrättningsmännen underskriven förteckning över de vid inventering av en kassa företedda kontanta medlen och värdepappren. Inventariet innehöll ibland också en redogörelse för den avslutade räkenskapsperiodens kassarörelse.
Varje år av riksarkivarien förrättad inspektion av landsarkiv. Vid tillfället inventerades också kassan jämte kassaboken med dess intäkts- och utgiftskonton.
Tjänsteman vid Riksens ständers bank som hade överinseende över kassarörelsen.
Avdelning vid Riksens ständers bank under svenska tiden. Kassakommissariekontoret förestods av kassakommissarien.
Inom bokföringen, konto i kassa- eller huvudbok över en kassas inkomst- och utgiftsposter.
Kassakredit, av bank sedan 1800-talet mot lämnad säkerhet i regel för ett år beviljad rätt att, utan föregående insättning av valuta och utan uppsägning, dra checker på banken upp till ett visst belopp.
Inkomst- eller utgiftspost i en kassabok.
Vid en bestämd tidpunkt inlämnad rapport över en kassas ställning eller förvaltning under en viss tidsperiod.
Bokföring av en kassas inkomst- och utgiftsposter. Konkret: om ett upprättat och eller avslutat (faktiskt) kassakonto, eller avskrift av ett dylikt.
Transportsedel, banksedel, riksgäldssedel, assignation eller anvisning på en kassa.
Allmänt: person anställd för att utföra eller biträda vid kassabokföring i ett företag, en bank, ett ämbetsverk (till exempel vid Fortifikations- och Hovkontoret) eller större postkontor. Kassaskrivaren kallades också kassakontrollant. Kassaskrivaren vid Hovkontoret var åtminstone under 1700-talet upptagen på hovstaten.
Processrättslig term sedan autonoma tiden om ett administrativt besvärsförfarande där ett avgörande i lägre instans bara kan godkännas eller underkännas (kasseras) av den högre instansen, men inte ändras. Om beslutet underkänns remitteras målet till den lägre instansen för ny behandling och beslut. Landshövdingen (guvernören) fungerade som kassationsdomstol i vissa besvär mot ett fattigvårdssamhälles beslut 1879–1921. Det nya beslutet kunde sedan överklagas till senatens ekonomiedepartement, senare Högsta förvaltningsdomstolen.
Person som har hand om kassa för någon annans räkning och sköter in- och utbetalningar, ibland också i betydelsen föreståndare för ett förråd. En kassörstjänst fanns bl.a. vid Generalguvernörskansliet. Vid statsjärnvägarna fanns både stationskassörer och distriktskassörer.
Befälhavare på ett befäst slott med administrativ och juridisk myndighet över de områden som lydde under slottet. Termen var speciellt i bruk i Polen och motsvarade de svenska benämningarna borgfogde och slottsfogde.
Systematiskt uppgjort offentligt och aktuellt register över fastigheterna i ett visst område och deras registerenheter. Registret uppger land- och vattenområdena samt hur stora de är och var de befinner sig. Kataster gjordes upp för beskattningen (jordeboken eller skattelängden). Sedermera användes benämningen fastighetsregister. Detta grundar sig på fastighetsboken.
Offentligt förhör i katekesen, följde genast efter en katekespredikan. Katekesförhör skulle enligt kyrkolagen 1686 hållas årligen med vuxna i kyrkan under de kyrkohögtider och allmänna bönedagar som samlade mycket folk. Uppgifterna om katekesförhöret antecknades, liksom husförhören och läsförhören, i skrifteboken, (husförhörsboken), som ingick i kyrkboken.
Garantiåtagande, säkerhet eller borgen bl.a. för att sköta en tjänst, under 1600–1800-talen t.ex. kronofogde- och postmästarbefattningar och vissa andra kamerala tjänster.
Skrift genom vilken någon iklär sig borgensansvar.
Benämning på minderårig som inskrevs som student vid universitet med borgen av sin informator eller annan person för att han under vistelsen vid universitetet skulle inhämta de nödvändiga kunskaperna.
Summa som man lämnar som säkerhet för något.
Förnäm herreman, särskilt adelsman, som tjänstgjorde som förridare i hären eller vid hovet. Under 1700-talet användes också benämningen kavaljertaffel för de herremän som inte åt under den kungliga taffeln men som dock var närvarande .
Vid hovstallet anställd kusk som körde för de kungligas uppvaktning.
Äldre beteckning för att gå i borgen för någon, ställa säkerhet för något. I Finland också i betydelsen fullgöra ekonomiska skyldigheter.
Titel för den manlige ryske monarken 1547–1917. Namnformerna tsar och kejsare var jämställda och var variationer på det romerska familjenamnet Ceasar, som gett upphov till titeln. I den officiella titeln användes emellertid benämningen tsar 1547–1721 och Kejsare över hela Ryssland 1721–1917. Under autonomin kunde den ryska kejsaren också foga Storfurste av Finland till titulaturen.
Under autonoma tiden om den som anförde klagomål hos en myndighet eller besvär till högre rättsinstans över lägre domstols beslut, från självständighetstiden endast om anfört klagomål.
Skriftligt klagomål, även skriftlig anklagelse eller anklagelseskrift. Klagoskrift motsvarades senare i juridiskt avseende av besvärsskrift.
Sedan svenska tiden om ett yrkande om ändring eller upphävande i domstol av vissa lagliga handlingar eller förrättningar (arvskifte, köp, (laga) fång, testamente etcetera) vilka, om de lämnas utan anmärkning, blir gällande.
Från autonoma tiden om talan som består i anförande av klander.
I lag fastställd tid inom vilken klander ska ha väckts för att saken ska kunna tas upp och behandlas vid domstol.
I förskott utbetalt anslag till en person för anskaffning av utrustning för en sjökommendering, från 1700-talet även benämning på ett anslag för ett officiellt sändebud för anskaffning av utrustning (till exempel möbler) för att värdigt kunna representera sitt land.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 1 station höll öppet dygnet runt.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 2 station höll öppet kl. 7–21 mellan den 1 april och den 30 september och kl. 8–21 mellan den 1 oktober och den 31 mars.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 3 station höll öppet öppet vardagar kl. 9–12 och 14–19 samt söndagar 14–17.
Uppsyningsman över skolklass.
Enbart i Finland förekommande benämning på prästboställe, förekom under 1800-talet.
Medlem av det andliga ståndet, huvudsakligen använt som motsats till lekman. Under medeltiden fram till reformationen: innehavare av lägre kyrkligt ämbete trots att han ännu inte var prästvigd. ”Klerk” blev under 1700-talet en samlande beteckning för skrivarbiträden, sekreterare och bokhållare.
Klockarboställe. Från 1600-talet indelades klockarborden i gamla och nya klockarbord. Ett klockarbord skulle enligt reglementet 1596 ligga nära kyrkan och alltid vara tillgängligt för allmänheten. Meningen var att klockaren förutom bostad skulle inneha ett hemmansbruk, tillräckligt att förse hans bord med logens och ladugårdens alster. Klockarbord inrättades redan under medeltiden och antalet var störst vid tiden för reformationen. Då tillkom en ny klass präster, kaplaner, och en stor del av de gamla klockarbolen förvandlades till kaplansbol. I nyare församlingar hade klockarna i allmänhet endast boställen och inte bol i den gamla betydelsen.
Tjänstebostad för klockare. År 1723 fastslogs att boställena var befriade från gästning, inkvartering och andra kronans besvär. Om husesyner och ekonomiska besiktningar på dylika boställen stadgades 1757. Byggnadsskyldigheten på klockarboställena innehades på vissa orter av församlingarna och i mera sällsynta fall av befattningsinnehavaren.
Ecklesiastisk tjänstepost som klockaren vidarebefordrade till nästa klockare eller prästgård, under medeltiden också kloster. Termen användes särskilt om post som sändes från kyrkoherdar och domkapitel till biskopar och prostar. Klockarposten övervakades av kyrkoherdarna. Klockarposten låg efter 1636 utom den då införda ordinarie kronoposten och stadgades som sådan i kyrkolagen 1686. Klockarpost användes av kyrkoförvaltningen ända till slutet av 1800-talet. Från och med 1862 sändes under farsoter också läkemedel, på landshövdingens (guvernörens) befallning. Innan prästerna sände vidare konsistoriets cirkulärbrev, skulle det läggas i kuvert och förseglas så att sådana brev inte kunde läsas av klockaren eller andra.
Av klockare i landsortsförsamling som tjänsteåliggande meddelad undervisning i innantilläsning och elementär kristendomsundervisning. Klockarskolorna inspekterades regelbundet av kaplanen eller kyrkoherden, särskilt efter 1856. De försvann senast i början av 1900-talet.
Person som av kyrkorådet hade förordnats att sköta klockarbefattningen i en församling där befattningen som klockare var kombinerad med prästämbetet. Han skötte således klockarens uppgifter i stället för ”klockarprästen”. Också skolor kunde använda substitut för klockarbefattningen.
Kyrklig funktionär eller befattningshavare som ansvarade för klockringningen i församling utan klockare eller vikarierade klockaren. Benämningen användes också om en klockares tillförordnade biträde som mot ett arvode skötte klockringningen, på grund av den ordinarie klockarens stora arbetsbörda, sjukdom eller ålderdom. Klockringaren kallades folkligt också för klockare.
Ersättning åt stadens tjänstemän, en form av lön uppburen som skatt.
Det väsentliga eller huvudsakliga i en skriftlig eller muntlig framställning, i synnerhet i betänkanden, motioner och skrivelser i en parlamentarisk församling. Kläm kunde vara en kort framställning i slutet av ett betänkande, vilken innehöll sammanfattning och förslag om ett visst beslut eller kärnpunkten i en ansökan.
Från 1600-talet manlig befattningshavare i underordnad ställning vid ämbetsverk: betjänt, biträde, förekom också i Gamla Finland. ”Knekt” förekom redan under medeltiden som en allmän benämning på tjänare.
Soldat; fotsoldat; militär. Ordet förekom redan under medeltiden och betecknade fotsoldat vid de första besoldade trupperna. Ett särskilt slag av knektar var de mycket beryktade tyska ”landsknektarna” (landsknechte). I Sverige började ordet snart beteckna fotsoldat, oberoende av det sätt, på vilket han blivit anskaffad, och i denna bemärkelse förekommer det i Karl XI:s indelningsverk. Sedermera har benämningen knekt blivit utbytt mot soldat.
Benämning på bonde som underhöll en knekt.
Avgift som under 1500-talet skulle betalas av både utländska och inhemska skepp, efter storlek.
Notis, förordnande, tilläggsartikel till aktstycke eller testamente. Kodicillen härstammar från den romerska rätten. Ursprungligen var den ett enklare testamente, innehållande förordnande om en del av kvarlåtenskapen, sedermera ett tillägg eller en förklaring till testamente för vilket samma testamentsregler gällde som för själva testamentet.
Benämning på sjömän som örlogsflottan anställde genom värvning från handelsflottan. Kofferdibåtsmännen utgjorde ett mer erfaret sjöfolk än båtsmännen och fick månatlig lön. Deras arbetsuppgifter ombord var vanligen uppe i riggen och de behövde inte hålla på med de vanliga båtsmännens släparbete. Kofferdibåtsmännen tjänstgjorde inom det militära enbart under sex månader om året, medan de under resten av tiden kunde tjänstgöra på handelsfartyg.
Kunskap, kännedom, efterforskning, särskilt rättslig undersökning.
Kollektiv beteckning för personal inom bergsstaten som tillhandahöll eller leverade (trä)kol.
Under 1700-talet förekommande benämning på biträdande präst eller lärare; hjälppräst; hjälplärare; adjunkt. Termen övergick under 1800-talet i betydelsen medhjälpare, medarbetare.
Handling med ett förordnande varigenom ett kyrkligt eller skolastiskt ämbete överlämnades till någon; tjänstefullmakt. Efter 1778 föutsatte kollationsbrevet en rekognitionsavgift.
Tjänsteman vid kollegialt ämbetsverk som ansvarade för räkenskapsföringen och, i mera begränsad utsträckning, den ekonomiska förvaltningen. Kollegiekamreren förestod ofta en särskild räkenskapsavdelning kallad kamrerarkontor, kammarkontor eller kameral byrå.
Rangklass XIV i den civila rangtabellen i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under autonoma tiden. Honorärtiteln var ett krav för att någon kunde bli antagen i statlig tjänst och berättigade till tjänstebefordran. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Under svenska tiden ledamot av svenskt kollegium, av högre rang än assessor, också titel för vissa tjänstemän i Stockholms stadskollegium. Under autonoma tiden var kollegieråd en honorärtitel av sjätte rangklassen som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och åren 1826–1917 i Finland. Tilltal: ”Vaše vysokoblagorodie” (sv. Eders/Ers högvälborenhet, fi. Teidän korkeavapaasukuisuutenne, ty. Euer Hochwohlgeboren). Titeln motsvarade den militära graden överste.
Diplomatiskt meddelande som flera makters regeringar eller diplomatiska representanter gemensamt överlämnar till en regering för att ge större eftertryck åt sin mening. Benämningen används också om ”identiska noter”, det vill säga likalydande och vanligen samtidigt överlämnade meddelanden av ovan angivet slag. Även gemensam skrivelse av flera lantdagsmän under autonoma tiden.
Inom det egna landet: att anlägga nybyggen och odla upp jord som tidigare inte varit odlad.
Titel på högre tjänsteman vid Kolonisationsstyrelsen och medlem av ämbetsverkets kollegium.
Till militären hörande person som aktivt deltar i strid.
Beteckning för främst kommendanterna på rikets fästningar och garnisonsorter samt de vid kommendantskapen anställda personerna; också för det anslag som i riksstaten utgick för avlöning och expensmedel till kommendantskapen.
Titel på sjöofficer som innehar en grad mellan kommendör och kapten. Kommendörkaptensgraden förekom vid den svenska flottan från och med första hälften av 1700-talet. År 1771 ändrades graden till överstelöjtnant. Graden återinfördes 1824.
Borgmästare som skötte ärenden rörande handeln i en stad. Ibland kombinerades posten med andra ansvarsområden och kallades då handels- och politiborgmästare, eller justitie- och kommersborgmästare. Kommers- eller handelsborgmästare förekom i större städer, där flera borgmästare delade ansvaret för stadens högsta ledning. I Åbo började handelsborgmästaren på 1700-talet benämnas kommunalborgmästare. I Gamla Finland förekom benämningen kommersborgmästare endast sporadiskt.
Riksdagsutskott som under frihetstiden förberedde ärenden angående handel och sjöfart. Benämningen användes också om den särskilda avdelning i Kammar-, ekonomi- och kommersedeputationen som ansvarade för samma uppgifter, vanligen kallad Kommerseutskottet.
Person som förestod något av kronans handelshus (handelshuset) i Moskva, Novgorod och Petroskoj och som samtidigt främjade svenska undersåtars handel i Ryssland och lämnade underrättelser om tillståndet i landet till svenska kronan.
Medlem av Kommerskollegium, i rang närmast under ämbetsverkets chef, presidenten, och över assessorerna. Kommerseråden var vanligen fyra till antalet och förestod vanligen också ett av kollegiets kontor eller ett rasp- och spinnhus. I Ryssland och i Finland under autonoma tiden var kommerseråd en honorärtitel (rangklass 8) utan ämbete som från och med 1800 förlänades näringsidkare tillhörande första gillet.
Kommerskollegium grundades 1637 men var verksamt från och med 1651, då ämbetsverket slogs ihop med den del av Kammarkollegium som förvaltade handel, industri och sjöfart. Myndigheten utövades genom kontroll och privilegiering. Kollegiet ansvarade för tullväsendet, utrikeshandeln, allmänna inrikeshandeln och handelspolitiken samt sjöfarten, manufakturer och hantverk. Från 1711 bars ansvar även för överdomstolen för accis- och tullrätterna, och till 1825 var Kommerskollegium tillsynsmyndighet över rasp- och spinnhus, barnhus och hospital. När Manufakturkontoret indrogs 1766, förvaltades den s.k. Manufakturfonden av Kommerskollegium. Kommerskollegium leddes till 1891 av en president, först kallad generaldirektör. Han biträddes ursprungligen av två kommissarier som rekryterades ur näringslivet.
Benämning på en kyrkoherdes ordinarie hjälppräst, eller ordinarie präst i en kapellförsamling. I Finland har de ordinarie hjälpprästerna alltid burit tjänstebeteckningen kaplan, i Sverige sedan slutet av 1700-talet komminister. I rikets ecklesiastikstater användes dock benämningen redan i början av 1700-talet.
I Ryssland från och med början av 1700-talet efterled i tjänstetitlar för ledande och högre ämbeten vid centralförvaltningen men också för högre tjänster vid regionalförvaltningen. Tjänstebeteckningar med ”-kommissarie” som efterled förekom inom flera förvaltningsgrenar. Även tjänstebenämningen kommissarie utan förled förekom och var då en beteckning för lägre tjänstemän. I Gamla Finland förekom tjänster med efterleden -kommissarie inom provins- och guvernementsförvaltningen samt justitieförvaltningen. Vid hospital i Gamla Finland var kommissarie beteckningen för den tjänsteman som ansvarade för ekonomin och underhållet, motsvarande närmast hospitalssysslomannen i det svenska riket.
Tjänsteman eller tillfällig uppdragsinnehavare vid en särskild avdelning i Kammarkollegium från 1662 som agerade som statens ombud när det gällde att övervaka redovisningen och revideringen av förvaltningsmyndigheters och ämbetsmäns räkenskaper.
Uppdrag eller anförtrott värv att mot viss avtalad ersättning (provision) förmedla ett avtal eller göra inköp eller försäljning, beställning eller rekvisition för en annans räkning. Allmänt sedan 1500-talet: fullmakt, bemyndigande.
Inom affärsverksamhet, bankväsende och vid exekutiv auktionskammare, den som i eget namn köper eller säljer (varor, värdepapper) för annans räkning enligt ett mellan parterna ingånget avtal om kommission.
Under svenska tiden om extraordinarie domstol, tillsatt för särskilt angivet rättsmål eller om statlig kommission under något kollegium, i dömande funktion. Kommissorialrätter förekom särskilt under senare hälften av 1600-talet och på 1700-talet. Termen användes också om den särskilda (förvaltnings)rätt som utövades av dylik domstol.
Elektor, valman, väljare.
Borgmästare som var verksam i stad som saknade egen jurisdiktion och därmed magistrat och landsrätt, eller där den administrativa förvaltningen och de juridiska uppgifterna sköttes av en annan borgmästare. Kommunalborgmästare kunde fungera som stadsstyrelsens ordförande. På 1700-talet började handelsborgmästaren i Åbo benämnas kommunalborgmästare.
Reglering av kommunernas styrelse och förvaltningsorgan, samt invånarnas deltagande däri.
Person i kommunal tjänst vars huvuduppgift var att sköta räkenskapsföringen och i viss utsträckning den ekonomiska förvaltningen i kommunen, oftast med biträde av underordnade tjänstemän.
Rådman med förvaltningsuppgifter i en stad.
Under svenska tiden och autonoma tiden om enskilds rätt att i samband med administrativ lagskipning i högre instans få tillfälle att bekanta sig med det som avhandlats i ärendet och komma med en förklaring, skriftlig inlaga eller framställning. Termen användes också om den process genom vilken dylik rätt verkställdes av en förvaltningsmyndighet.
Deltagare i förhör för nattvardsgång.
Av förvaltningsmyndighet i samband med administrativ lagskipning utfärdat bevis åt enskild person om beslut eller det som hade avhandlats i ärendet. Från senare delen av autonoma tiden kallades det delgivande, senare delgivning.
Delgivningsbeslut, skriftligt beslut av myndighet att parts inlaga eller yrkande ska delgivas annan part eller myndighet. De beslut som gällde en hel meninghet skulle i allmänhet läsas upp från predikstolen.
Nattvardsförhör som började förekomma redan på 1600-talet. År 1695 ålades prästerskapet att kontrollera församlingsbornas kunskaper i kristendom. Förhöret infördes formellt 1702, och 1735 fastställdes tidpunkten för när förhören skulle börja. I praktiken fungerade förhöret ofta som en anmälan till nattvardsgång. Efter 1759 kallades förhöret konfirmationsförhör för dem som första gången gick till nattvarden. Det avkaffades med nattvardstvånget 1908.
Benämning på officerare av kaptens, kaptenslöjtnants, löjtnants och fänriks tjänstegrad, vilkas tjänstgöring är förlagd i ett kompani.
Skrivare vid ett kompani, som förde kompaniets rulla, räkenskaper m.m., särskilt de skrivare vid varje matros-, rote- och indelnings-, volontär- kopardie- och enrolleringskompani som var rapporteringsskyldiga till Amiralitetskollegiums sjömilitiekontor.
Under svenska tiden att inställa sig, infinna sig, närvara eller vara närvarande: inom förvaltningen huvudsakligen om att på kallelse inställa sig hos en myndighet, särskilt vid domkapitel eller domstol.
Under 1700-talet förekommande samlande beteckning för olika typer av adjunkter, predikanter och vicepastorer.
Sedan autonoma tiden om domstolars eller förvaltningsmyndigheters oenighet om i vilket forum ett visst mål eller ärende ska behandlas.
Förberedande avfattning av ett skriftligt arbete, utkast, utarbetning som inte är renskriven, kladd.
Dombok som inte är renskriven.
Orginalkarta. Konceptkartorna förvarades ursprungligen i lantmäterikontoret, från 1642 hos landskapets eller provinsens lantmätare och efter 1683 i länets lantmäterikontor. Termen används också om reproduktionen av dylikt koncept.
Koncept till eller kopia av originalhandling vid förvaltningsmyndighet eller originalprotokoll i första rättsinstans som renskrevs i domboken för hovrätten.
Tillstånd som regering eller myndighet ger att starta och driva viss verksamhet eller näring, till exempel anlägga och trafikera järnväg, bearbeta malm- eller stenkolsfyndighet och att bedriva bankrörelse.
Person som uppsatte, avfattade eller redigerade en skrivelse; länstjänsteman till vars uppgifter det också hörde att hjälpa allmänheten med nödvändiga skrivelser till myndigheterna, suppliker, ansökningar, testamenten m.m.
Byggnadstekniskt biträde vid Amiralitetet från och med slutet av 1600-talet. Från 1700-talet var konduktörerna officerare vid Fortifikationen, då konduktör motsvarade löjtnant och ”konduktör i läran”, sedermera underkonduktör, fänrik.
Tjänsteman vid Byggningsstaten, sedermera Slottsbyggnadsdeputationen och Slottsbyggnadsdirektionen samt Överintendentsämbetet.
Tjänsteman som på ett bantåg, en spårvagn eller motsvarande övervakar ordningen samt mottar passagerarnas biljetter eller avgifter. Konduktörer förekom vid Statsjärnvägarna och Järnvägsstyrelsen.
Stadfästelse, bekräftelse, särskilt på någons ämbete, äganderätt, privilegium, adelskap eller liknande. Konfirmation förutsatte erläggande av charta sigillata-rekognitionsavgift efter 1778.
Benämning på allmän domstol när den handlägger ett föreliggande konkursärende.
Av fartygstransportör utfärdat dokument, fraktsedel, känd sedan 1600-talet, i vilken han intygar att han tagit emot godset och förbinder sig att överlämna det till ägaren i den hamn dit godset fraktas. Transportören förbinder sig i dokumentet att överlämna godset till ägaren av konossementsoriginalet. Konossement utfärdas vanligen efter lastningen och innehåller uppgifter om godset (vikt, mått, stycketal, förpackningssätt), (av)lastare, lastningshamn och fartyget (art, hemort, nationalitet, befälhavare) samt fraktkostnaden.
Från 1624, vicerektor och andre lärare vid katedral- och trivialskola samt läroverk, som jämte rektorn undervisade i den högsta klassen. Enligt skolordningen 1856 var en konlektor en(undervisande) vicerektor vid högre elementarskola. En dylik fanns 1729 vid Åbo katedralskola, enligt skolstaterna 1729 samt i trivialskolorna i Gamla Finland.
Överenskommelse, enighet, även om kungligt samtycke, medgivande, bifall eller med kungens tillåtelse (konsent).
Skärskåda, ta i betraktande, överväga, betänka (till exempel inom rättsväsendet).
Råd, rådslag, överläggning. Termen förekom under 1600-talet som synonym till kollegium.
Av domkapitel (konsistorium) avkunnad dom, också konkret om själva dokumentet som innehåller dylik dom.
Av ledamot i domkapitel eller av biskopen avlagd ämbetsed när personen i fråga tillträdde vid domkapitlet. Konsistorialeden avlades inför de övriga ledamöterna och innefattade delar av domareden. Den stadgades i förordningen om rättegång vid domkapitel 1687 och i kyrkolagen 1869.
Medlem av ett universitetskonsistorium, under 1700-talet vanligen kallad konstorialråd.
Ärende som skulle behandlas av domkapitel (konsistorium).
Lärartjänst som medförde medlemskap i ett gymnasiums konsistorium.
Sedan medeltiden titel för medlem av ett domkapitel, till 1604 dess ordförande och prästerskapets uppsyningsman, efter 1687 med uppgift att vårda kapitlets handlingar, utfärda skrivelser i konsistoriets namn och att biträda notarien vid protokollföringen. Uppgiften innehades vanligen i tur och ordning av domkapitlets ledamöter, vanligen för ett år i sänder, förutom ordföranden (biskopen).
Pastorat som lydde under ett konsistorium. Samtliga präster inom det stift där det konsistoriella pastoratet var beläget hade rätt att söka det. Begränsningen gällde dock inte Stockholms territoriella pastorat dit samtliga präster i riket kunde anmäla sig. Anmälningarna skulle lämnas till konsistoriet, som kallade de tre mest meriterade till provpredikan. Utnämningen gjordes sedan av Kgl. Maj:t.
Vaktmästare vid domkapitel. Tjänsten inrättades genom förordningen om rättegång i domkapitel 1687. Pedellens främsta uppgift var att upprätthålla ordningen vid domkapitlet, särskilt under behandlingen av rättsmål. Pedeller omnämndes inte längre i kyrkolagen 1869.
Lag som föreskriver kriterier för utskrivning eller värvning till krigstjänst.
Innehavare av den lägsta befälgraden i handelsflottan. Konstapeln var andre styrman på ett större segelfartyg. Han förvaltade och utdelade fartygets proviant.
Underbefäl vid artilleriet, som motsvarade korpral vid övriga truppslag. Benämningen förekom i Sverige redan på 1500-talet. Tjänstebeteckningen förekom även i örlogsflottan där konstapeln ansvarade dels för provianten, dels för artilleri- och mindetaljer.
Konstapels närmaste medhjälpare på ett örlogsfartyg.
Skriftligt bemyndigande eller fullmakt att utdela ordenstecken eller medaljer.
Bergsmekaniker under Bergskollegium som hade i uppdrag att anlägga och övervaka de mekaniska arbetena, ”konsterna”, i en gruva, särskilt vattenhjul och andra pumpar eller tekniska apparater som höll gruvan fri från vatten.
Statsfinansiell benämning på till gruvdriften hörande vattenuppfordringar, vattenhjul, stånggång, pumpar m.m. och de tjänstemän som ansvarade för dylika mekaniska verk, deras drift och reparationer, vid Bergskollegium under ledning av en direktör för konstverken och vid en gruva under en inspektör.
Arbetsförman för den arbetsenhet som utförde mekaniskt gruvarbete (gruvkonst) vid en gruva. Dylika fanns upptagna på bergsstaten och konststaten.
Tjänsteman som hör till statens utrikesrepresentation och är chef för ett konsulat. Denna företräder staten huvudsakligen i ekonomiska och handelspolitiska frågor. Konsuln hjälper vid behov hemlandets medborgare och verkar som offentlig notarie. Konsuln saknar exterritorialrätt men har vanligen vissa förmåner som rätt att föra hemlandets vapen och flagga, en omfattande skattefrihet samt diplomatisk immunitet. Konsulerna är avlönade yrkesdiplomater från hemlandet eller oavlönade på platsen boende affärsmän eller andra lämpliga personer (hederskonsuler). Beroende på verksamhetens omfång och art benämns de generalkonsul, konsul eller vicekonsul, samt konsularagent. I Sverige började konsuler utnämnas på 1600-talet. I Finland utnämndes konsuler först under självständighetstiden, men utländska konsuler hade funnits i landet redan under autonomin.
Konsulattjänsteman närmast likvärdig med vicekonsul, men med mindre befogenheter och med en tjänsteställning närmast under vicekonsul.
En stats representation på en viss plats utomlands, vilken under ledning av en konsul har i uppgift att lämna skydd och bistånd till det egna landets medborgare och att främja näringslivets intressen. Vanligt är att det finns en beskickning i landets huvudstad, och ett antal konsulat i huvudstaden eller på andra orter. Det förekommer att diplomatiska beskickningar har en konsulär avdelning. Till konsulatens uppgifter har hört att liksom notarius publicus i hemlandet föra kontinuerliga protokoll över bl.a. finska fartyg som anlänt till landets hamnar, föra protokoll över sjöfolk, över haverier samt uppgöra förteckningar över verkställda undersökningar av haverier.
Avgift som handelsfartyg skulle erlägga vid lastning och lossning i en sådan hamn där en konsul från det egna landet var anställd.
Den gren av utrikesförvaltningen som omfattar konsulatväsendet och som på stället bevakar en viss stats och dess medborgares judiciella, administrativa och ekonomiska intressen i ett annat land, särskilt vad gäller handel, sjöfart, industri och andra näringar.
Frivilligt bidrag till förmån för hospital, lasarett och fattiga. Kontingentmedlen samlades efter 1683 in i varje församling vid bröllop och dop. Uppbördsåret sträckte sig från maj till maj. Varje pastor upprättade en bok där han skrev in beloppet och om möjligt lät någon av de närvarande bestyrka det. Vid uppbördsårets slut förtecknade kontraktsprosten alla insamlade medel och redovisade dem vid den årliga kyrkorannsakningen. Därefter sändes medlen direkt till lantränteriet eller via konsistoriet.
Kollektiv beteckning för personal vid ämbetsverks eller annan statlig institutions kontor.
Tjänstebeteckning för lägre tjänsteman eller befattningshavare vid en avdelning i statliga och kommunala verk sedan 1700-talet, till exempel vid postverket och Finlands Bank.
Parts skriftliga förklaring eller svar på motparts inlaga till justitierevisionen.
Ordinarie präst i ett kontrakt, särskilt om dylik präst i egenskap av väljare i ett kontraktsprostval, med rätt att placera tre av kontraktets präster på förslag. Om kontraktister stadgades i kyrkolagen 1686 och genom kunglig resolution 1720.
Inom finsktalande församling i Luleå stift av domkapitlet för ett år i sänder anställd extra ordinarie präst. Befattningen inrättades 1902. Ansökan stod öppen för varje präst inom svenska kyrkan, som hade kunskaper i finska. År 1910 var sju kontraktsadjunkter anställda i Norrbotten och Lappmarken.
Tillsammans med annan person förse med underskrift. Termen användes särskilt i fråga om statsråds eller ämbetsmans påtecknande av regerings eller myndighets utgående skrivelser. Kontrasigneringen innebar ansvar för riktigheten av skrivelsens innehåll.
Ämbetsverk som administrerade de skatter som togs upp för krigföringen 1712–1719. Kontributionsränteriet bestod av ständernas bankfullmäktige och ett kungligt råd, som verkade som ordförande. Uppgifterna sköttes före 1712 av statskontoret och efter 1719 av riksens ständers kontor.
Skriftligt bevis på att arbetsgivaren hade erlagt tjänstefolkets personliga skatter och andra avgifter till kronan, vilka han sedan drog av från lönen.
I städerna: tomtägarnas motsvarighet till böndernas kvittensbok på landsbygden. Kontributionssedlarna avskaffades före autonoma tiden.
Vid landskontoret av landskamreraren förd bok över länets inkomster och utgifter. Bokfördes mot reversaler, vanligen i två exemplar, som utfärdades av lanträntmästaren.
Stämpel som sätts på något för att betyga att det är av viss kvalitet eller har genomgått föreskriven behandling.
Land vars regent bär konungatitel.
Benämning på konungens (regentens) domsrätt från medeltiden till slutet av autonoma tiden. Från 1615 användes begreppet också om dom som fälldes av konungen eller i hans ställe utnämnda personer.
Av konungen under medeltiden skapad och värnad rättsordning, vid sidan av den som upprätthölls av kyrkan och från 1300–1400-talen av lands- och häradstingen. Konungsfriden kunde omfatta personer och institutioner (som kyrkor, kloster, hospital, bergslag och städer) som genom särskilda skyddsbrev förklarades stå under konungens speciella beskydd. Den urholkades under 1500-talets lopp.
Böter som från 1553 tillföll kronan och som vanligen utgjorde en tredjedel av de utdömda böterna (treskiftes).
Ett år 1726 utfärdat förbud mot enskilda (pietistiska) sammankomster och andaktsövningar utanför statskyrkan. Endast husandakter var tillåtna. Förbudet upphävdes 1869.
Under 1600–1800-talen församling av valda delegater med viss uppgift eller avtal, överenskommelse mellan köpare och säljare. Sedan 1800-talet avses med ”konvention” ett internationellt fördrag, som innebär en överenskommelse mellan två stater angående rättsliga eller sociala inbördes förhållanden, till exempel angående mynt, mått och vikt, domars verkställighet och utlämning av förbrytare.
Penningsubstitut i koppar som utgavs av Riksgäldskontoret 1797–1802.
Benämning på det kungliga plakatet om mått och vikt från den 10 mars 1665.
Plåtmynt av koppar 1644–1768. Myntfoten infördes 1625 och avskaffades 1776–1777. Myntsystemets enheter var angivna såsom koppar(plåt)mynt och satta i ett visst värdeförhållande till motsvarande enheter inom silvermyntsräkningen.
Ursprungligen det standar som fördes vid varje kavallerikompani. Senare blev ”kornett” beteckning för den yngste officeren vid ett kompani eller en skvadron, till vars uppgifter hörde att föra standaret. Vid de dragontrupper, som ursprungligen hänfördes till infanteriet, användes benämningen fänrik i stället för kornett. I Ryssland utgjorde kornett den trettonde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”. Kornettbenämningen försvann i Sverige 1823 och i Ryssland under 1910-talet, men fanns kvar som beteckning på den lägsta officersgraden inom det finska kavalleriet under självständighetstiden fram till 1940-talet.
Benämning på de av kronan upprätthållna magasinen för avradsspannmålen i provinserna.
Lägsta eller lägre underbefälsgrad vid den svenska krigsmakten från och med 1600-talet; finsk värnpliktsgrad över soldat och under undersergeant.
Den avdelning bestående av av vanligen 18–25 man som stod under en korprals befäl inom den indelta svenska armén eller vid flottan; även beteckning på området för en dylik avdelnings rusthåll, knekthåll eller båtsmanshåll. Beteckningen användes under 1700-talet särskilt om en dylik avdelning vid livdrabantkåren.
Under 1500-talet: präst som tjänstgjorde vid domkyrka som vikarie eller medhjälpare, sedan 1700-talet titel för den hjälppräst som biträder vid koret i en församling.
Under Kommerskollegiums översyn verkande extra ordinarie handelsattaché 1651–1679 som hade i uppdrag att rapportera till kollegiet om handels- och industriverksamheten på orten. Korrespondentkommissarier fanns i de transbaltiska provinsernas centralorter, i handelsstäderna Amsterdam, Moskva, Novgorod, Pleskow och Danzig och från mitten av 1660-talet också i vissa svenska landsortsstäder. Kommissarien utsågs bland de förnämsta köpmännen.
Benämning på den gudstjänst som morgon och kväll förrättades vid varje svensk trupp. Korum bestod av en psalmvers samt en bön före och en efter psalmen. Förrättningen avslutades med att befälhavaren utropade ”Gud bevare konungen och fäderneslandet!”, vilket upprepades av truppen.
Extraordinarie skatt i natura som utkrävdes för arméns eller flottans underhåll.
Traktamente som utgick åt resande tjänstemän, till exempel lantmätare.
En statschefs skriftliga fullmakt (rekommendationsbrev) åt ett diplomatiskt sändebud (ambassadör/envoyé/ministerresident) att representera landet hos främmande makt. Kreditivbrevet överlämnas till mottagarlandets statschef och utrikesministerium i samband med att sändebudet tillträder sitt uppdrag. Överlämnandet kallas ackreditering. När sändebudet avgår överlämnar han sitt rappellbrev.
Förled, som syftade på de administrativa kretsarna. Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet var det allmänt att i sammansatta svenskspråkiga ord använda den tyska formen ”Kreis-”.
Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet förekom det att man i sammansatta svenskspråkiga ord med en förled, som syftade på de administrativa kretsarna, använde den tyska formen ”Kreis-”.
Högre läroanstalt för utbildning av officerare i Sverige. Den gick från 1761 under namnet Kadettskolan i Karlskrona, 1792–1866 Krigsakademien på Karlberg. Krigsakademin förestods av en guvernör, från och med 1811 av en kansler med biträde av en guvernör. En motsvarande läroanstalt fanns i S:t Petersburg 1809–1917 under namnet Kejserliga krigsakademin.
Titel för tjänsteman som ansvarade för kronans förråd av krut, salpeter och svavel.
Avdelning vid Kunglig Majestäts kansli (Kanslikollegium) vilken under ledning av en statssekreterare hade i uppgift att handlägga ärenden som hörde till krigsväsendet. I 1713 års kansliordning stadgades att till Krigsexpeditionens ansvarsområde hörde alla ärenden rörande krigsmakten till lands och vatten, med undantag för justitieärenden rörande krigsmakten, vilka förlades till Justitieexpeditionen. I autonoma Finland inrättades också en krigsexpedition vid regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement.
Benämning på ämbetsman under svenska tiden som var förordnad som allmän åklagare vid krigsrätt. ”Krigsfiskal” var även en benämning på en lägre tjänsteman i Krigskollegium, med administrativt ansvar för bl.a. den allmänna ordningen inom militären. Under självständighetstiden var krigsfiskal en benämning på allmän åklagare vid Överkrigsdomstolen fram till 1952 då Överkrigsdomstolen ersattes med Helsingfors hovrätt och krigsfiskalens uppgifter övertogs av hovrättens advokatfiskal.
Benämning på krigsmän, krigare, soldater.
Beteckning på det tillstånd som stridskrafterna befinner sig i när de är redo för krig.
I Ryssland efter avvecklingen av ståthållarskapsförvaltningen 1796/1797 befälhavare över trupperna i guvernementen i gränstrakterna. Under ståthållarskapsperioden 1775–1796 hade ståthållaren (generalguvernören) haft befälet över trupperna i ståthållarskapet och i denna egenskap samtidigt varit krigsguvernör. I Gamla Finland, Viborgs guvernement / Finländska guvernementet, var trupperna 1797–1810 underställda en krigsguvernör.
Krigsgärd (kontribution) som betalades i form av spannmål.
Sändebud som kungör att krig brutit ut.
Tjänsteman i Krigskollegium som ansvarade för arméförvaltningens kassa.
Förvaltande myndighet som under krigstid ansvarade för att utrusta, proviantera och avlöna armén. Chefen för kommissariatet kallades enligt det svenska fältförvaltningsreglementet 1796 för generalintendent.
Tjänsteman upptagen på Krigskollegiums kammarstat eller vid ett krigskommissariat, där han underlydde överkrigskommissarien; också föreståndare för kommissariat vid en fördelningsstab, med uppgift att verkställa viss upphandling och besiktning av vissa krigsförråd samt att kontrollera förvaltningen vid magasinen.
Kommission som tillsatts för att behandla ärenden rörande militärväsendet.
Inrättning för försörjning och vård av invalider eller uttjänta fattiga krigsmän. Den första inrättningen öppnades i Vadstena kloster 1646. Krigsmanshusen upprätthölls genom krigsmanshusavgifter som drevs in av Krigsmanshuskontoret och placerades i Krigsmanshusfonden, ursprungligen Vadstena krigsmanshuskassa.
Tjänsteman (fogde) som uppbar bidrag till en inrättning för försörjning och vård av invalider och uttjänta fattiga krigsmän. Benämningen användes särskilt om fogden vid det krigsmanshus som grundades i Vadstena (i det forna klostret) år 1646.
Predikoämbete vid krigsmakten. Krigsprästerna förordnades sedan 1621 av biskopen på militärens förslag och skulle från 1749 ha avlagt prästexamen och ifall ämbetet var en bataljonsprästtjänst också pastoralexamen efter 1797. Under autonoma tiden fanns bara bataljonspredikanter. De kallas sedan självständighetstiden militärpräster, under krig (1941–1944) också fältpräster. Deras status och uppgifter reglerades 1935.
Svensk ämbetsmannatitel för vissa fasta ämbeten i den högsta militära förvaltningen, förekom första gången som benämning på ledamöterna i det krigsråd som grundades under Gustav Vasas regeringsperiod. Titeln återkom på 1620-talet för de civila ledamöterna i det krigsråd som uppsattes av Gustav II Adolf. Senare innehade även ledamöterna i Krigskollegium krigsrådstitel.
Kollegial styrelse grundad på 1540-talet för behandling av militära frågor under Gustav Vasas regeringsperiod. Krigsrådet tillsattes igen på 1620-talet och utvecklades snart till ett bestående krigskollegium.
Benämning på sekreterare i Krigskollegium, räknades under 1700-talet till betjänte.
Det tillstånd i vilket en stat befinner sig under ett krig, från mobiliseringens början till fredsslutet eller tills armén övergått till fredstillstånd. Finland befann sig i krigstillstånd från den 30 november 1939 till den 26 september 1947.
Militär tjänstgöring vid krigsmakten i krig.
Samlande benämning på krigsrätt i andra instans under svenska tiden som behandlade överklagade eller underställda mål från krigsdomstolarna och amiralitets- och fältkonsistorierna, närmast Generalkrigsrätten och Amiralitetskrigsrätten, från och med 1791 också Krigshovrätten.
Specialenhet vid kommunal polismyndighet som har i uppdrag att spåra upp och utreda brott. Benämningen används också om Kriminalpolisens ämbetslokal. Innan Centralkriminalpolisen inrättades 1955 fanns en dylik polisenhet endast i Helsingfors på 1940-talet.
Särskilt förhör i kristendomskunskap, anställt av ordinarie präst innan han lät någon undergå kyrkplikt (1686), utfärdade flyttningsattest (1735), lyste någon till äktenskap (1686) eller lät en främling gå till nattvarden (1686). Förhöret anställdes också efter 1753 med vittne som skulle avlägga vittnesed vid domstol och med en för brott anklagad person som misstänktes för att bekänna falskt eller befarades ha missuppfattat det begångna brottets allvarlighet. Efter 1863 anställdes förhöret också med livstidsfångar när de anlände till fängelseinrättningen.
Avgift eller (offer)gåva till präst vid barndop.
En äldre benämning på staten i monarkier. Användes även om konungen eller konungamakten betraktad som institution.
Skillnaden mellan kronovärdet, varefter räntepersedlarna upptogs i jordeboken, och markegångspriset som var måttstocken för persedlarnas årliga uppbärande och redovisningen därav till kronan. Benämningen förekom i äldre allmänna räkenskaper om inkomstsumman som på detta sätt årligen tillkom kronan.
Under 1700-talet titel för militär befälsperson som i strid förde konungens baner; även titel på hög riksämbetsman i Polen under 1700-talet.
Mjölnare med fast anställning inom militärväsendet; kronomjölnare.
Under 1700-talet förekommande benämning på arbete som utfördes för kronans räkning, särskilt av kommenderat militärmanskap eller civila personer som för till exempel brott eller lösdriveri dömts till dylikt arbete.
Benämning på mindre statligt rannsakningsfängelse under 1700-talet, vanligen beläget i en stad eller vid militäranläggning. Motsvarande inrättning på landsbygden kallades kronokista, häradshäkte.
Avgift till kronan, särskilt om kronoskatt.
Tjänsteman vid bergsstaten.
Benämning på tjänsteman inom bergsstaten som hade överinseende över kopparvågen.
Fast anställd bagare inom militieväsendet.
Tjänsteman inom militärstaten som förestod ett kronobageri.
Brist i kronans uppbördsmedel, underskott på grund av oindrivna skatter.
Rättegångsärende rörande kronobalans.
Kronofogde, kronolänsman, i Finland huvudsakligen befallningsman.
Samlande benämning på tjänstemän på landsbygden som tillhörde landsstaten och arbetade under länsstyrelsen.
Lokala tjänstemän inom landsstaten, särskilt landsfiskaler, kronofogdar, häradsskrivare, länsmän, fjärdingsmän och andra tjänstemän som övervakades av länsstyrelsen.
I Sverige från och med förra hälften av 1700-talet kollektiv benämning på tjänstemän och anställda vid den regionala inrikesförvaltningen, det vill säga landsstaten. Denna benämning användes även för tjänstemännen vid den regionala förvaltningen i Gamla Finland.
Byggnad för förvaring av kronans tiondeskattespannmål.
Innehavare av åborätt till ett kronan tillhörigt hemman, kronohemman. Kronobonden tillhörde bondeståndet, vars rätt att representeras på riksdagen bekräftades 1617. Kronobönderna betalade i stort sett samma avgifter som skattebönderna. De deltog i roteringen av soldater. Formellt var lägenheten arrenderad på viss tid, i praktiken var arrendet ofta ärftligt.
Brev från ämbetsverk (ämbets- eller tjänsteman). Allmogen var fram till 1801 skyldig att utan ersättning befordra kronobreven. Därefter sköttes transporten av särskilda kronobrevbärarehemman.
Befordran av kronobrev. Kronobrevföringen sköttes av allmogen fram till 1801, då det inrättades särskilda kronobrevbärarehemman.
Penningmedel som influtit till staten för brott mot bestämmelserna angående bruk av brudkrona.
Statligt verk med ensamrätt till tillverkning av alkohol (brännvinsbränning) 1775–1776 (i praktiken kvarstod många av brännerierna till 1787).
Inspektör över kronans alkoholtillverkning 1775–1787.
Särskild skatterestation för kronohemman, som innebar dagsverke åt kronan, vanligen på kronans egendom eller transport av kol och malm.
Under 1500- och 1600-talet benämning på utskylder till kronan.
Kronan tillhörig fabrik för vapentillverkning.
Sedan medeltiden fram till 1945 ett härads högsta tjänsteman med uppgift att inom ett fögderi övervaka ordning och säkerhet, förrätta kronouppbörden och redovisa den samt ha uppsikt över kronans gods och hemman i häradet. Kronofogden upprättade med häradsskrivarens hjälp skattelängder (mantals-, kyrkotiondelängder och jordeböcker) och förrättade vid behov jordrannsakningar om ett hemmans skattebärförmåga. Kronofogden var skyldig att hålla sig informerad om nya bestämmelser och deras efterlevnad inom sitt fögderi. Han var ersättningsskyldig för försäljning av skattepersedlar till underpris och för bristande skatteuppbörd. Hans närmaste överordnade var landskamreren, som månatligen kontrollerade skatteindrivningen. Kronofogden innehade jämsides med länsmannen även åtalsrätt på tinget. Åtalsrätten utvidgades gradvis till även andra än skattemål under 1700-talet. Kronofogden ansvarade för kontrollen av gästgiverier och krogar, väg- och brounderhållet, skjutsväsendet, utmätningar och syner av boställen (civila och militära), samt jämsides med skogsvaktare och jägeribetjänter för kronans skogar och allmänningar. Han var chef för kronolänsmannen och fjärdingsmannen. Under medeltiden och 1500-talet kallades kronofogden vanligen landsfogde.
Ombud som efter 1807 utsågs av kronan att tillvarata kronans rätt och föra dess talan vid domstol. Kronofullmäktig utsågs särskilt i tvister rörande kronohemman, kronan behållna lägenheter, lägenheter som var indelade på militie- eller ecklesiastikstaten eller lägenheter som tillhörde ad pios usus-ändamål. Vanligen utsågs en kronofullmäktig bland landshövdingar eller mindre sällan bland kronofogdar.
Under svenska tiden större statligt fängelse, avsett för fångar som gjort sig skyldiga till svåra högmålsbrott men som inte hade blivit dömda till döden. För korta och lindriga brott användes kronohäkte. Kronofängelserna ersattes senare med länsfängelser.
Skuld till kronan.
Kronans uppsyningsman vid gruva.
Kronofordring, både det att någon har en fordran hos kronan och att kronan har en fordran hos någon.
Kronojägare, till skillnad från jägare hos storman.
Hospital som tillhörde kronan. Benämningen uppkom under 1700-talet, eventuellt för att skilja de statligt underhållna hospitalen från hospital underhållna av en sammanslutning eller stiftelse.
Syssloman vid ett av kronans hospital.
Av staten underhållet mindre fängelse, vanligen beläget vid en överrätt eller fästning och avsett för anhållna fångar under rättegången eller för avtjänande av kortare fängelsestraff eller av ersättningsstraff, särskilt straff på vatten och bröd i stället för böter. På häradsnivå fanns i synnerhet under autonomin motsvarande häradsfängelser. Grövre brott och långa fängelsestraff avtjänades på kronofängelser och senare på länsfängelser.
Befattningshavare i övervakningsuppgifter, särskilt vid kronobränneri eller statlig gruva.
Allmän benämning på (mindre) jordegendom som tillhörde kronan.
Av militären fastanställd mjölnare.
Person som från och med 1821 å tjänstens vägnar eller enligt myndighets förordnande bevakade den ryska kronans intressen vid rättegångar och myndighetsförrättningar.
Skogsområde ägt och direkt disponerat av kronan; under svenska tiden djurgård eller jaktområde där all jakt var förbehållen konungen, från 1850-talet och särskilt i Gamla Finland skogsområde som vid storskiftet avskiljdes till kronan. Kronoparken fick inte som andra kronoskogar användas till att anlägga nybyggen. Kronoparker uppstod först i Evois, Impilahti och Suistamo.  År 1859 fanns det redan 25 stycken.
Kronohemman som blivit indelat till skjutsning av kronopost, mot vissa lättnader i allmänna onera. Kronoposthemmanen skulle efter 1645 ligga två mil från varandra, helst vid landsvägarna. År 1646 förbjöds fotposten som var för långsam. Varje postbonde anbefalldes att sköta postföringen till häst.
Byggnad som tillhörde kronan och inrymde en postanstalt.
Kameralt om kronohemman som hade anslagits till lön (eller löneförbättring) åt en innehavare av ett visst ecklesiastiskt ämbete. Räntan upptogs i jordeboken till sitt fastställda belopp (i penningar och persedlar).
Allmogens obetalda kronoskatter vid den ordinarie uppbördstidens slut.
Kronohemman som indelats till rusthåll.
Samlande beteckning för av fastighet utgående skatt till kronan (jordeboksräntan och dylikt). Termen användes också om den andel av ett boställes inkomster som översteg de till innehavarens uppehälle anslagna medlen och som därför tillföll kronan. Dylik kronoränta infördes för kaplaner 1762 och befästes i ett kungligt brev 1791.
Lägre befattningshavare (ursprungligen en för varje fjärdedels härad, i senare tid i allmänhet en i varje socken) som hade i uppgift att biträda kronobetjäningen med indrivning och annan handräckning, upprätthållande av ordning, tillsyn av vägar m.m. Kronorättarens närmaste överordnade var kronofogden, i hans frånvaro kronolänsmannen. I vissa trakter under 1700-talet var kronorättare liktydigt med fjärdingsman.
Under 1600–1700-talet skattehemman eller skattejord som ursprungligen hade varit av krononatur men sålts till enskild och fått skattenatur. Kronoskatte innehades av en enskild bonde genom börd medan skatterna tillföll kronan. Vid avyttring måste kronoskatte först bjudas ut till kronan, i motsats till skattehemman som fritt fick avyttras.
Augmentshemman av skattenatur.
Hemman där kronan hade avstått rätten att inneha kronohemmanet till en enskild man och hans efterkommande (bördsrätt) men behöll rätten att uppbära den årliga räntan och hade förköpsrätt ifall hemmanet kom till salu. Motsats: rent kronohemman.
Spannmål som tillhörde kronan, särskilt om räntespannmål (till exempel avrads- och kronotiondespannmål) som tillföll kronan in natura.
Spannmål som tillhörde kronan, särskilt om räntespannmål som betalades till kronan.
Jordlägenhet på kronans mark som var för liten för att sättas i mantal; mindre hemman av krononatur. Kronotorp fick lagligen grundas på kronohemman från 1757. De uppstod i praktiken långt tidigare.
Utjord av krononatur.
Benämning på skatter som gick till kronan. Termen är belagd under 1700-talet.
Tjänsteman vid kronovåg.
Officiell titel införd 1751 för den prins som i rätt nedstigande led är närmast arvsberättigad till kronan, från 1544 den regerande monarkens äldste son. Enligt RF 1772 (§ 35) skulle också konungens äldste sonson i rätt nedstigande led kallas kronprins.
Officiell titel på kronprins gemål, införd 1744. Den första som bar titeln kronprinsessa i Sverige var Adolf Fredriks gemål Lovisa Ulrika (1744–1751).
Under 1600-talet benämning på kronan tillhörigt proviantmagasin eller proviantförråd.
Från och med 1775 av offentlig myndighet på arvode anställd person som biträdde justerare i deras ämbetsutövning, särskilt om de två bofasta män som från och med 1733 på lands- eller häradshövdingens förordnande ansvarade för kröning av laggkärl på lastningsplatser, i fiskelägen och vid tjärbrännerier vilka dock först 1775 officiellt kallades (laggkärls)krönare.
Efter 1733 om kontrollering av mått, mål och vikt genom att man brännmärkte justerade förvarings- och transportkärl med kronans sigill och tecknade sitt personliga kontrollmärke därunder.
Skriftligt avfattad och av regenten muntligen given edlig försäkran, vanligen under högtidliga former, att han eller hon ämnar respektera rikets lagar och särskilda bestämmelser om monarkens skyldigheter. Kungaförsäkran avgavs efter 1723 vid varje trontillträde. Den avlades utöver eller i stället för konungaed. Ursprungligen var kungaförsäkran ett löfte som en presumtiv tronkandidat avkrävdes för att bli vald till konung. Senare avgavs konungaförsäkran i samband med kröningen. Den första avtvingades 1371 av Albrekt av Mecklenburg som då redan varit Sveriges konung i sju år. Arvkungadömet och enväldet förändrade de medeltida kungaförsäkringarna. 1734 års lag angav att konungaförsäkran var en av de grundlagsenliga rättsurkunderna. År 1772 upphörde kungaförsäkrans egenskap av grundlag. År 1779 antog ständerna en ny formulering, enligt vilken kungen skulle styra efter gällande regeringsform. Den avlades av Gustaf IV Adolf med några ändringar, föranledda av Förenings- och säkerhetsakten.
Centralt ämbetsverk som 1777–1878 ansvarade för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering. Justeringsverket hade tidigare utgjort en avdelning vid Lantmäterikontoret. Kungliga justeringsverket förestods av en överdirektör, med biträde av justerare i länen.
Systematiskt insamlad och ordnad samling av äldre och nyare mynt och medaljer, central numismatisk institution med ursprung i 1500-talet. Från och med 1727 lydde kabinettet under riksantikvariens vård och fick då namnet Kgl. myntkabinettet. År 1786 blev det en del av Kungliga vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.
Benämning på svenskt ämbetsverk grundat 1769.
Direktion som på riksnivå förvaltade spannmålsmagasinen och därtill knuten verksamhet.
Kungligt fastställt utlåtande, förordning eller instruktion över en ämbetsmans eller myndighets betänkande eller yttrande. ”Kunglig Majestäts memorial” användes särskilt om ett betänkande från högre myndighet till lägre, eller till enskild person, angående något som skulle uträttas.
Benämning på rikets postväsende i dess egenskap av reale, kronopost.
Ladugård med boskapsskötsel och boskapsavel som ursprungligen hörde till en kungsgård eller kronans slott. Den förestods av en ladugårdsfogde. Instruktioner för ladugårdarna utfärdades 1556, och under slutet av 1600-talet blev ladugårdarna oftast självständiga enheter som utarrenderades. I början av 1800-talet fanns endast sju kungsgårdar och kungsladugårdar i Finland: fyra i Åbo län, en i Kuopio län och två i Viborgs län. S.k. behållen kungsladugård var en kungsladugård eller kungsgård som i slutet av 1600-talet förvaltades direkt av kronan utan att bli utarrenderad.
På ett officiellt och rättsgiltigt sätt underrätta eller notifiera allmänheten, tillkännage, offentliggöra.
Efter 1663 en person som å kanslerns vägnar skötte ett svenskt universitets närmaste styrelse: universitetskurator. Termen övergick under autonoma tiden i betydelsen ämbetsman vid universitet 1852–1868 som biträdde en fakultetsdekanus eller lärare vid läroverk som hade huvudansvaret för föräldra- och förmyndarlösa elevers boende.
Person som blivit utnämnd av en myndighet att ta hand om myndighetens eller en annan persons förmögenhet och rätt, motsvarande god man, förmyndare eller förvaltare. Kurator förekom som tjänsteman bl.a. vid förmyndarekammaren i Stockholm fr.o.m. 1667, som dekanus högra hand vid Alexanders-universitetet och lärare i läroverk under autonoma tiden som ansvarade för elever vilkas föräldrar eller förmyndare inte bodde i läroverksstaden.
Ordförande i studentnation sedan 1600-talet. I Finland under åren 1852–1868, vid universitetsfakultet: ämbetsman som biträdde fakultetens dekanus.
Person som av myndighet utsetts att bevaka och sköta en persons intressen, då denne inte hade möjlighet att själv övervaka dem. Till skillnad från andra ombud behövde en kurator inte följa sin klients instruktioner, utan skulle självständigt agera med klientens bästa för ögonen. En kurator ad litem kunde utses åt en minderårig, en annan omyndigförklarad person eller i övrigt en person i behov av ett ombud och avsåg en god man, förmyndare eller förvaltare av annans egendom, i synnerhet i äldre tider en förvaltare av massans egendom i en konkurs.
Snabbt ridande postbud, ilbud; särskilt om person som reste för statens räkning för att överräcka depescher m.m. från regeringen eller viktiga nyheter i allmänhet, under 1800-talet till exempel kuriren vid Statssekretariatet och Generalguvernörskansliet.
Postförbindelse som upprätthölls av särskilda ilbud mellan avsändare och mottagare. Kurirpost förutsatte ett nät av skjuts- och ridstationer för utfodring och byte av häst. Den första statliga kurirposten försökte man 1620 inrätta på rutten Stockholm–Hamburg. Det är osäkert om systemet fungerade. Termen används också om den post som fortskaffades på detta sätt. Kurirposten ersattes 1636 till stora delar av stafettposten. Sedan 1800-talet används termen kurirpost närmast om diplomatiska postförsändelser.
Ursprungligen titel för universitetsvaktmästare, senare särskilt om person som var anställd vid ett universitets drätselverk och kansli.
Aritmetisk måttenhet som utgjorde grunden för beskattning i Ingermanland. Enheten användes i riksamiral Karl Karlsson Gyllenhjelms förläning och motsvarade det gamla romerska skiftessystemet inom armén.
Förutsättning med hänsyn till utbildning, kunskap och kompetens för att kunna söka en tjänst eller utföra ett uppdrag; egenskap, förmåga eller kunskap som gör någon kvalificerad för något. I juridiskt språkbruk hänvisar kvalifikation till skärpande av straff eller till försvårande omständighet.
Avgift som skulle erläggas för rätt att på sitt hemman inneha en husbehovskvarn. Husbehovskvarnar på frälsejord och stadsjord var befriade från avgiften. Allmogen fick rätt att hålla husbehovskvarnar 1778. År 1785 fastslogs principerna för skattläggningen. Om husbehovskvarnen inte var skattlagd som en del av hemmanets grundränta, skulle en särskild kvarnränta utgå. År 1820 fastslogs att väderkvarnar var befriade från kvarnränta. Avgiften indrogs 1882 och uppbars sista gången 1883.
Lokal tjänsteman med uppgift att bevilja tillstånd för malning och att utlämna kvarntullssedlar. Termen användes också om en bokhållare vid kvarn.
Besiktning av kvarn. Kvarnskyn förrättades när en ny mjölkvarn skulle byggas eller när en gammal husbehovskvarn skulle ändras till en tullkvarn. Landshövdingen initierade synen, som förrättades av häradshövdingen. Närvarande var grannar och ägare av närliggande tullkvarnar. Syneinstrumentet skulle skickas till landshövdingen som inhämtade Strömrensningsdirektionens åsikt innan han fattade beslut om tullkvarnen. Besvär över beslutet riktades till Kgl. Maj:t och efter 1816 till senatens ekonomiedepartement.
Från 1625 en konsumtionsskatt på spannmål som fördes till kvarnen för att malas. År 1627 beslutades att allmogen och prästerskapet skulle betala för rätten att använda handkvarnar. Avgiften skulle erläggas årligen för varje person över 12 år. Dessutom skulle en kvarntull erläggas för spannmål som maldes i odalkvarn. Den personliga avgiften kallades också femmarkshjälpen. Den ersattes efter något år av mantalspenningar, och kvarntullen upphörde 1634.
Statlig tjänsteman som hade uppsikt över kvarntullen.
Accissedel som spannmålsinnehavare måste skaffa sig för rätten att få sin spannmål mald. Den beviljades av en lokal kvarntullskrivare.
Tvångsmedel eller säkerhetsåtgärd sedan 1500-talet varmed egendom omhändertogs av en myndighet för att säkerställa betalningen av böter, skuld, ersättning eller påföljd genom vilken egendomen hade förverkats. Beslutet fattades av domstol och innebar att ägaren inte längre fritt kunde bestämma över sin egendom.
Fjärdedelen av ett år, i synnerhet om de fyra tremånadersperioder som inleds den 1 januari respektive den 1 april, juli och oktober.
Översikt över räkenskaperna för ett kvartal; kvartalsredogörelse. Kvartalsförslag gjordes bl.a. över ett postkontors rörelse och avskrivningar. Av förslaget framgick föregående kvartals balans, uppburna postmedel (fribrev och postportoavgifter), en procent av alla löneutgifter, extraordinarie inkomster samt nettosumman.
Penningsumma eller ranson som erhålls eller utbetalas kvartalsvis, särskilt om lön, pension, hyra och dylikt. Kvartalspenningarna ingick i jordeboksräntan i delar av Korsholms norra härad.
Officer i truppförband, regementsstab, vaktkvarter eller på örlogsfartyg. Kvartermästaren förestod underhållet, förberedde inkvarteringen och skötte i samband med detta ekonomin, persedlarna m.m. I den svenska armén har det funnits regements-, bataljons- och kompanikvartermästare samt brigadkvartermästare.
Förman för flottans hantverkarkår under 1600-talet, vanligen en utbildad timmerman. ”Kvartersman” var också tjänstebeteckning för vissa kvartermästare vid svenska flottan och inom vissa andra militära områden efter 1728.
Arbetsförman inom bergsstaten som vid en gruva hade tillsyn över gruvarbetarnas boende och bostäder.
Civil tjänsteman som skötte arbetsfolkets inkvartering vid kanalbyggena under autonoma tiden .
Civil stadstjänsteman som hade uppsikt över till exempel förvaltning och ordning i ett kvarter.
Under svenska tiden från 1600-talet och i Gamla Finland benämning på klagoskrift, missnöjesskrift över fälld dom. Termen användes också om själva sättet att anföra klagomål till en högre domstol. Kverell riktades i civila tvister till lagmansting, i brottmål till hovrätten. I städerna riktades klagomål över kämnärsrättens beslut till rådstugurätten.
Ämbetsman som förestår en vetenskaplig institutions ekonomiska förvaltning.
Statistisk tabell för femårsperiod.
Mantalspenningar eller motsvarande naturaprestation för kvinna.
Häfte i vilket en bondes skattskyldighet årligen upptecknades av häradsskrivaren på uppbördsstämman och i vilket kronofogden verifierade de skatter som blivit betalade. Kvittensböcker infördes 1668. De fick ett fast formulär 1684 och trycktes efter 1729. I början av 1800-talet ersattes kvittensböckerna med debetsedlar. I kvittensboken skulle på ena sidan antecknas vad bonden skulle utgöra och på den andra sidan skulle fogden kvittera och ange på vilket sätt skatten hade betalts. Uppbördsboken skulle stämma överens med de enskilda böndernas kvittensböcker. Kvittensboken skulle förvaras i tre år, och därefter fick eventuella obetalda skatter inte mera indrivas. År 1756 fastslogs att häradsskrivarna vid första uppbördsstämman för året och utan arvode skulle anteckna skattefordringen i bondens kvittensbok samt beräkna markegången på varje räntepersedel.
Om handling eller dokument som innehåller ett erkännande av att något till exempel mottagits. I äldre tider kallades ett sådant kvitto ”rekognition”.
Tungt rustad, harneskklädd kavallerist, beväpnad med rak värja och pistoler. I den svenska armén var benämningen inte i bruk förutom för Livregementets dragoner som åren 1792–1815 kallades Livregementsbrigadens kyrassierkår.
Särpräglad byggnadstyp som är avsedd och invigd för en kristen församlings gudstjänster; också ett organiserat kristet trossamfund: lutherska kyrkan, katolska kyrkan, metodistkyrkan.
Förteckning förd i en luthersk församling 1869–1962 över alla medlemmar i församlingen. Kyrkans huvudbok skulle innehålla elva olika förteckningar (doplängd, konfirmationslängd, lysningslängd, vigsellängd, begravningslängd, protokollsbok, inventarielängd, in- och utflyttningslängd, kyrkotuktslängd, brottmålslängd och bänklängd). Kyrkans huvudbok kallades tidigare i författningarna och allmänt fortfarande för kyrkbok.
Ursprungligen innehavare av kyrkligt ämbete; präst. Under senare delen av 1600-talet eller tidigt 1700-tal fick beteckningen betydelsen ‘lägre, icke prästerlig befattningshavare vid kyrka’.
I den svenska evangelisk-lutherska kyrkan den anställda personal som inte hörde till prästerskapet: organisten, klockaren och kyrkvaktaren. Under svenska tiden förekom också benämningen kyrkbetjäning.
Av evangelisk-lutherska kyrkan förda förteckningar över en församlings medlemmar. Biskopen i Åbo Isak Rothovius förordnade 1628 att prästerna skulle bokföra nyfödda, vigda och avlidna. Kyrkböcker påbjöds i kyrkolagen 1686 och omfattade sju olika förteckningar (dopbok, lysnings- och vigselbok, död- och begravningsbok, skriftebok, inventarielängd, bänklängd och prästlängd). Senare förde församlingarna också uppbördsbok och brevbok. I 1869 års kyrkolag föreskrevs elva förteckningar (doplängd, konfirmationslängd, lysningslängd, vigsellängd, begravningslängd, protokollsbok, inventarielängd, in- och utflyttningslängd, kyrkotuktslängd, brottmålslängd, bänklängd). Kyrkboken kallades 1869–1962 officiellt kyrkans huvudbok. Fram till sistnämnda år bands kyrkbokens olika längder in till en bok som omspände ett eller flera år, beroende på församlingens storlek. Kyrkböcker fördes också i Gamla Finland.
Tjänsteman i länsstyrelsen som skötte ecklesiastiska ärenden av ekonomisk natur.
Kyrkohemman använt som boställe åt sockenprästen under medeltiden. Efter kyrkoreduktionen användes vanligen termen prästbol eller prästbord. I kameralt hänseende: till kyrka hörande jord.
Beteckning som uppkom när Gustav Vasa indrog de flesta av kyrkohemmanen till kronan 1545. Med kyrkbolshemman avsågs en församlings eller kyrkas stomhemman, som vanligen också utgjorde själva prästbostället. Under 1600-talet kallades de också kyrkbordshemman. Beteckningen användes också om en annexförsamlings prästboställe, som efter reformationen kom att lyda under moderkyrkans prästboställe som ett slags utjord.
Benämning på arrendator eller åbo på ett kyrkbolshemman under 1500–1600-talen.
Åbo som arrenderade och brukade ett kyrkohemman eller kyrkbolshemman; också synonym till kyrkbo: en bonde som hörde till en viss kyrka.
Kameral beteckning för kyrkbol.
Medeltida benämning på kyrkvärd.
Dräng som var anställd vid kyrka. Kyrkdrängen uträttade grövre sysslor och tjänstgjorde bl.a. som likbärare och dödgrävare. Befattningen skulle efter 1752 alltid utlysas i allmänna tidningar och helst besättas med en avskedad och välförtjänt krigsman eller dylikt.
Fattig person som sockenstämman accepterade som bidragstagare. En kyrkfattig fick understöd direkt från kyrkotionden, efter 1698 också från fattigkollekter under familjehögtiderna och ur fattigkassan.
Fogde, ibland också klockare, som hade uppsikt över kyrkans lösöre (kalken, kandelabrar och dylikt); i vissa församlingar i Stockholm under 1600-talet tjänstebeteckning för befattningshavare som ansvarade för en kyrkas eller kyrkogårds förvaltning.
Rätt att delta i församlingens gudstjänst, nattvardsfirande och dylikt, övergående i betydelsen frihet i kyrkligt hänseende.
Person som ensam eller tillsammans med annan eller andra förestod en kyrkas ekonomiska ärenden, huvudsakligen kallad kyrkvärd. Kyrkföreståndaren valdes vanligen bland församlingens ståndspersoner. Beteckningen användes också om prästen i egenskap av huvudansvarig för kyrkan och dess användning, kyrkans nycklar och lösöre m.m.
Kyrklig angelägenhet eller urkund, dock sällan kyrklig förrättning.
Förrådshus där den del av tiondet som inte tillföll sockenprästen förvarades. Ett kyrkhärbärge skulle enligt riksdagsbeslut 1602 finnas invid varje sockenkyrka. Kyrkhärbärgena indrogs under 1700-talet varefter skattespannmålen förvarades i socken- eller kronomagasin.
Kameralt om mark som tillhörde en viss kyrka eller hela kyrkan som organisation, särskilt om dylik mark som hade anslagits till ett visst ändamål. Allmänt: välsignad begravningsplats. Termen användes särskilt om militie-, ecklesiastik- eller landsstatens boställen på kyrkans marker eller om kyrkohemman indelade för rusthåll eller pios usus-inrättningar.
Enskild församlings kassa, bestående av frivilligbidrag från församlingsmedlemmarna med vilka man bestred utgifterna för särskilt kyrkans och gravgårdens underhåll.
Vanligen järnbeslagen och med lås försedd kista, i vilken man förvarade kyrkans kassa, inventarieförteckningar, räkenskaper, prästkläder, värdefulla kyrkokärl och annat lösöre. Nyckel till kyrkkistan hade kyrkoherden, kyrkvärden och en av sexmännen. Kyrkkistor förekom i praktiken redan på 1500-talet.
I skärgårdsförsamlingar: benämning på den ö i skärgården där sockenkyrkan låg. Allmänt: kyrkan tillhörig mark.
Marknad hållen invid en kyrka (på gammal kyrklig högtidsdag).
Samlande benämning på de penningmedel som en församling använde för sin verksamhet.
Sammanfattande benämning på alla dem som var närvarande vid en kyrkas eller en församlings gudstjänst.
Ordinarie pastorsadjunkt i ett pastorat, i motsats till en på viss tid anställd personlig adjunkt.
Av påven utlyst kyrkligt bann.
I den svenska evangelisk-lutherska kyrkan den anställda personal som inte hörde till prästerskapet, det vill säga organisten, klockaren och kyrkväktaren. I kansli- och författningsspråk användes också ordet kyrkobetjäning under svenska tiden och autonoma tiden.
Kassa med vilken en församling skulle bestrida de lagstadgade skyldigheterna gällande kyrkobyggnaden efter 1869. Kyrkobyggnadskassan fick sina inkomster från ett av kyrkostämman fastställt årligt bidrag av varje församlingsmedlem eller genom särskild insamling eller kollekt till förmån för kyrkans reparation eller nybygge av kyrka.
Skyldighet att uppföra, underhålla och reparera församlingens kyrka eller kyrkor. Skyldigheten förekom redan under medeltiden. I kyrkolagen 1686 fastlogs att församlingens jordägare och åbor flera år före ett stundande kyrkobyggnadsprojekt skulle bidra med det material och de pengar som behövdes.
I kanslispråk: kyrkbygge med de allmänna avgifter och kostnader som därtill hörde. Enligt kyrkolagen 1686: byggnad som uppförts och används som kyrka.
Skatt som utgick till prästerna i Nyslotts län under 1500-talet.
Ett kyrkosamfunds yttre rättsliga ordning, särskilt den som gäller kyrkans organisation och förvaltning, samt själva läran.
Samlande benämning på kyrkans fastigheter och lösöre. Kyrkans jordegendom kunde indelas i kultegendom, som kyrkotomt och begravningsplats, samt ekonomiegendom som vid sidan av skatterna utgjorde kyrkans viktigaste inkomstkälla. Kyrkans rätt att äga jord grundade sig på kanonisk rätt. Redan under medeltiden gjorde man tydlig åtskillnad mellan stiftsegendom och sockenkyrkoegendom. Inom bägge grupperna skilde man mellan ämbetsinnehavarens bord (mensa) och byggnadskassan.
Under 1500-talet offer eller avgift som en kvinna betalade för sin kyrktagning efter en förlossning, från 1600-talet kallad kyrkogångspenningar.
Efter reformationen den avgift som en barnsängskvinna betalade till sockenprästen för sin kyrktagning och som utgjorde en del av det ordinarie prästerskapets lön. Kyrktagningen skulle enligt kyrkolagen 1686 ske senast fyra veckor efter barnets födelse.
Begravningsplats, också kallad kyrkjord. Dylika platser skulle efter 1554 bl.a. vara omgärdade av en kyrkogårdsmur eller annat stängsel (för att hålla djuren borta). Efter 1804 skulle kyrkogården vara omgiven av träd och försedd med tecken som utmärkte platsens ändamål, till exempel ett kors. Kyrkogården räknades till kyrkogodset och betraktades som omistligt gods.
I författningarna från och med 1500-talet till början av 1900-talet förekommande benämning på pastorat i bemärkelsen församlingens yttre område, frånsett dess medlemmar som hörde till ett prästgäll.
Samlande benämning på de av kyrkomötet godkända böckerna, med vilka kyrkan definierar och instruerar om gudstjänstlivet i församlingarna. Den första romersk-katolska kyrkohandboken utkom 1488 (Missale Aboense) och den första lutherska 1549, redigerad av Mikael Agricola. Den första kyrkohandboken för Finland godkändes på kyrkomötet 1886.
Hemman som tillhör en församling.
Sedan medeltiden i den katolska och efter 1556 i den evangelisk-lutherska kyrkan tjänstebeteckning för församlingspräst, sockenpräst, som var kyrklig och administrativ föreståndare för en självständig församling eller för ett pastorat bestående av flera församlingar med gemensam förvaltning. Ordet härstammar från kyrkoherre, som i kyrkolagen 1686 ersattes med pastor. Kyrkoherde i en domkyrkoförsamling har titeln domprost. Kyrkoherden är medlem av stiftets prästmöte, ordförande för kyrkostämman (senare kyrkofullmäktige) och kyrkorådet. På 1680-talet blev kyrkoherden kunglig ämbetsman, i vissa ärenden var han underställd landshövdingen. Från 1748 krävdes pastoralexamen för alla kyrkoherdetjänster. År 1925 fastslogs att kyrkoherden i en församling skulle ansvara för de offentliga kyrkliga förrättningarna, ungdomens kristliga fostran och undervisning, personlig själavård, kyrkotukt och alla andra uppgifter inom församlingslivet och församlingens verksamhet, som var nödvändiga för att främja församlingsbornas religiösa liv och sedlighet.
Endast i Finland under 1700–1900-talen förekommande beteckning för en kyrkoherdes personliga hjälppräst eller en fastanställd hjälppräst i ett pastorat.
I kanslispråk under 1700–1800-talen: kyrkoherdebefattning.
Boställe för kyrkoherde vilket med tillhörande jordbruksmarker och byggnader utgjorde en del av hans lön. I Finland efter 1922 var ”kyrkoherdebol” också en benämning på en kyrkoherdes tjänstebostad. Bolet byggdes och underhölls av församlingen, i motsats till andra prästboställen vilkas underhåll avgjordes av kyrkostämman och boställsinnehavaren.
Löfte som en kyrkoherde bekräftade vid installationsgudstjänsten genom att han bejakade biskopens förmaning att sköta ämbetsuppgifterna och alltid följa Gud och hans bud. Någon särskild ed för kyrkoherdar stadgades dock inte i kyrkolagen 1686 eller senare.
Spannmål som förvarades i ett kyrkohärbärge.
Under svenska tiden förekommande benämning på kyrkligt konsistorium i motsats till akademiskt.
Lag som sedan 1686 reglerar kyrkans rättsförhållande till staten, dess organisation, förvaltning och verksamhet. Beteckningen används också konkret om den bok som innehåller sådan lag. Före 1686 reglerades kyrkliga förhållanden i kyrkoordningen 1571 och i landskapslagarnas kyrkobalkar, under medeltiden också av kanoniska rätten. Den svenska kyrkolagen från 1686 var i användning också i Gamla Finland 1721–1811. Kyrkolagen förnyades i Finland 1869 och var i kraft till 1964. Förslag till ändringar i kyrkolagen gjordes av kyrkomötet. Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets beslut.
Systematisk samling av de lagar och förordningar som reglerade kyrkans rättsförhållanden, under 1700-talet också om den praktiska tillämpningen av kyrkans lagar och förordningar vid kyrkomöte, domkapitel och andra av kyrkans beslutsfattande organ.
Arrendator av eller åbo på ett under kyrkan eller prästboställe lydande hemman; kyrkohemman.
Det mått som användes för uppmätning av kyrkotionden, i Finland vanligen kallat kyrkospann. Kyrkospannen behövde inte ha samma rymd som den spann varmed kronans skatter uppbars.
Rättegångsmål rörande kyrkan eller ett kyrkligt ärende.
Redan under katolska tiden sammankom ledande män inom kyrkan till kyrkomöten, i form av provinsialkonsil, konsilium och synoder. Ett kyrkomöte sammanträdde i Örebro 1529 för att genomföra reformationen och i Uppsala 1572 för att godkänna den nya kyrkoordningen. Sedan 1869 utgör det allmänna kyrkomötet i Finland den evangelisk-lutherska kyrkans högsta beslutande organ, med ärkebiskopen som ordförande. Kyrkomötet utgörs av biskoparna och kyrkomötesombud. Kyrkomötet behandlar ärenden som rör kyrkans lära och arbete, kyrkans lagstiftning, förvaltning och ekonomi. Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets beslut och lagförslag. Kyrkomötet verkar sedan 1907 också som prästerskapets rikspolitiska intresseorganisation.
I Finland under 1600-talet förekommande benämning på kyrkoråd.
Liturgiskt och kyrkorättsligt regelverk som efter reformationen ersatte den kanoniska rätten i den svenska kyrkan. Under 1500-talet gjordes flera försök till kyrkoordning och den första trycktes 1571 och antogs 1572. År 1575 antogs ett tillägg till kyrkoordningen från 1572. Tillägget sattes ur spel 1593 då kyrkoordningen från 1572 fastställdes tillsammans med den gamla handboken som den enda kyrkliga normen. Den ersattes sedan av kyrkolagen 1686 men bibehöll sin auktoritet. Under 1500–1700-talen kallades kyrkoordningen ofta kyrkoordinantia eller kyrkoordinans. Termen förekom ursprungligen också om av biskop fastställda dylika stadgar i ett stift.
Indragning av kyrkogods. Den första kyrkoreduktionen gjordes i början av 1300-talet då Tyrgils Knutsson indrog abalienerat kyrkogods. År 1352 skulle all till kyrkan given frälsejord återställas och alla kyrkogods gå under kronan till utskylder. Kyrkoreduktionen 1396 gällde alla gods som sedan 1363 frångått kronan. År 1454 försökte Karl Knutsson genomdriva en kyrkoreduktion men resultatet är okänt. Västerås recess 1527 innebar att kronans ränta skulle återupprättas med biskopars, domkyrkors, kanikers och klosters ränta, vilken var ”kommen från rikets byggare” genom ”herrarnas stadfästelse”. Biskopsborgarna skulle indras till kronan, men av biskoparnas, domkyrkornas och kanikernas ränta skulle endast en överenskommen penningsumma tas i beslag. Ränteklostren skulle ställas under världslig förvaltning. Adeln fick rätt att återta gods som efter 1454 övergått från dess ägo. Köpt eller pantat gods skulle igenlösas.
Under 1500- och i början av 1600-talet förekommande benämning på kyrkans styrelse eller ledning; kyrkostyrelse.
Fram till 1865 sockenstämmans, därefter kyrkostämmans beredande, verkställande och dömande organ inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Det bestod av församlingens prästerskap, kyrkvärdar, sexmän samt så många sockenmän som församlingen ansåg lämpligt. Om kyrkoråd stadgades 1650 i vissa svenska stift, 1673 i Åbo stift, däremot inte i kyrkolagen 1686. Kyrkoråd fanns även i Gamla Finland. Kyrkorådet skötte uppgifter som rörde församlingens ekonomi och kyrkotukt. Det blev genom kommunallagen 1865 och kyrkolagen 1869 enbart ett kyrkligt styresorgan för församlingens ekonomi, val, församlingsliv och undervisning. Under självständigheten har det också börjat förekomma gemensamma kyrkoråd i samfälligheter bestående av flera församlingar. Kyrkoråd är också en titel för medlem av kyrkorådet.
Protokoll fört av kyrkoherden eller annan präst under kyrkorådets sammanträde. Det innehöll de ärenden som kyrkorådet skulle behandla: ekonomi, rannsakningar, utslag fällda i mål rörande diverse brott mot kyrkfred och sabbat (fylleri, buller, krögande, mångleri m.m.), vanvård av barn, bristande respekt mot make, maka eller tjänstefolk, frikyrkliga sammankomster och dylikt.
Sammanfattning av de rättsnormer som gäller för kyrkan och lära eller vetenskap om dessa rättsnormer. De kom från Bibeln, kyrkans egna organ, påven, kyrkomöten, stiftsbiskopar och ordensförmän. Beroende på rättskällan skilde man mellan gudomlig och mänsklig rätt. Den kanoniska rätten, som tillämpades under medeltiden, bildades av påvliga dekret och kyrkomötesbeslut. Metropoliter och stiftsbiskopar skulle rätta sig efter dem då de på provincial och stiftssynoder utfärdade statuter. Vid sidan av en skriven rätt fanns också en kyrklig sedvänjorätt. Efter reformationen tillämpades 1572 års kyrkoordning, som 1686 ersattes av kyrkolagen. I Finland stiftades en ny kyrkolag 1869. Principerna från 1869 års lag bibehölls trots att enskilda delar förnyades. År 1964 stiftades en helt ny kyrkolag.
Trossamfund med religiös verksamhet och gemensam central organisation. I kyrkolagen 1869 kallas samfundet kyrkoförsamling. Dess geografiska utsträckning bestod av ett pastorat. Beroende på sammanhanget ersätts kyrkosamfund med kyrka, bekännelse- eller trossamfund. Endast den grekisk-ortodoxa kyrkan bär det formella namnet Ortodoxa kyrkosamfundet.
Funktionär eller ordningsman som hade tillsatts av kyrkan, vanligen genom kyrkostämman eller kyrkorådet.
Mått för tiondespannmålen under 1500- och 1600-talet. Kyrkspannens storlek kunde avvika från den spann varmed de andra skatterna betalades.
Stom- eller stamhemman som hörde till kyrkan, i motsats till präststom som hörde till ett visst prästboställe.
Det andliga ståndet, prästeståndet under 1600-talet. ”Kyrkostånd” blev under 1700-talet en sammanfattande beteckning för kyrkans lärare och åhörare.
Kyrklig tjänst eller kyrklig förrättning. Allmänt: kyrkoärende.
Den person som på ett eller annat sätt arbetade för kyrkan i egenskap av präst, kyrkobetjänte eller förtroendeman. Under 1900-talet användes beteckningen främst om prästerliga befattningshavare.
De åtgärder genom vilka kyrkan försökte få sina medlemmar att fullgöra sina kyrkliga förpliktelser. I kyrkoordningen 1572 och kyrkolagen 1686 stadgades yttre anständighet och ordning vid kyrkobesök. Försummelser bestraffades med näpsning, varning, böter, exkommunikation eller skamstraff som pliktpall eller fotstock. De disciplinära bestraffningarna avskaffades successivt efter 1848. År 1869 fastslogs följande former av kyrkotukt: 1) kyrkoherdens varning given på tumanhand med den felande, 2) kyrkoherdens varning given i två eller tre kristna personers närvaro, 3) kyrkorådets varning, 4) den felande fråntas rätten att vara fadder, delta i val av kyrkofullmäktige och representanter till kyrkomöte samt att bli vald till dessa organ 5) den felande fråntas rätten att delta i nattvarden. År 1933 gjordes vissa förändringar för att göra kyrkotukten smidigare och snabbare.
Under 1500-talet kyrkligt ämbete, huvudsakligen ett prästämbete.
Ursprungligen uppställning av trupp i och för inspektion innan man bevistade en fältgudstjänst eller gudstjänst i garnisonskyrkan. Benämningen användes även om den samling av indelt manskap som ägde rum vid kyrkorna. Från och med 1680-talet skulle det indelta manskapet och kompanibefälet delta i söndagsgudstjänsten i sockenkyrkan samt därefter exercera utanför kyrkan. Bestämmelserna om denna kyrkparad upplivades 1736 och 1781. I slutet av 1700-talet ersattes kyrkparaderna med en ökning av antalet kompanimöten.
Samlande benämning på de medel som samlades in till kyrkkassan och denna kassas alla tillgångar.
De allmänna kungörelserna till söndagens gudstjänst i en kyrka och stiftstidningen, samt brev och attester som blivit sända till kyrkoherden.
Präst som arbetade inom kyrkan, i motsats till präst som arbetade inom undervisningsväsendet; skolpräst. Benämningen var vanlig särskilt under 1500–1700-talen.
Rote bildad för kyrkliga ändamål, särskilt för läsförhör, undervisning och fattigvård.
Under svenska tiden en skola som låg nära en församlings kyrka och där lärartjänsten ofta var förenad med klockarbefattningen. I Finland kallades den vanligen klockarskola.
Socken som bildade ett eget pastorat. En kyrksocken bestod av en enda församling eller moderkyrkoförsamling med en eller flera kapellförsamlingar. Så var fallet också i Gamla Finland. Kyrksocknarna var en urgammal grundsten i den kyrkliga organisationen. De antas ha bildats i samband med byggandet av kyrkor, ibland på kungens initiativ, och deras funktion lär först under medeltiden ha utökats till jordebokssocknar med världsligt ekonomiskt ansvar såsom beskattning.
Samling av för allmogens kyrkobesök avsedda boningshus, bodar och stall som var uppförda i omedelbar närhet till sockenkyrkan. Allmänt: hela det vid kyrkan liggande samhället.
Penningar som samlades in i en kyrkas kollektbössa i de områden där den kallades för kyrkstock. Benämningen torde inte ha förekommit i Finland.
Äldre benämning på kyrkvaktare, kyrkväktare, på grund av hans uppgift att väcka dem som sov under gudstjänsten med en kyrkstöt, det vill säga en lång stav, med skramlande ringar, som stöttes i kyrkgolvet. I Finland kallades kyrkstöten ofta kyrkoväckare.
Korsångare, solosångare eller försångare för växel- och psalmsången i en kyrka; kantor. Kyrksångaren kallades också notarie under 1500-talet.
Kameralt om den andel av grundskatten som gick till kyrkan.
Den allmänna granskning av kyrkans andliga och kamerala tillstånd i Sverige som ärkebiskopen enligt Uppsala mötes beslut 1572 skulle vidta för att utreda hur reformationen framskred och hur den nya kyrkoordningen följdes. Kyrkvisitationen innebar ett besök i varje kyrka med omgivande församling. År 1686 var benämningarna biskopsvisitation och prostvisitation. Kyrkovisitation blev därefter en samlande benämning på dessa visitationer.
Väg som gick till kyrkan. Kyrkvägarna byggdes och underhölls av kyrkostämman. Om kyrkvägen också hade en bro kallades denna kyrkbro. Kyrkvägar omnämns redan i Kristoffers landslag.
Från 1400-talet funktionär i en församling, vilken övervakade kyrkan, skötte byförvaltningen och var sockendomare. Kyrkväktaren blev inom den lutherska kyrkan 1593 en ordinarie kyrkobetjänt som hade tillsyn över inventarierna, snyggheten och ordningen i kyrkan. Han skulle också biträda klockaren vid skötseln av gravgården och vid barnens undervisning. Kyrkväktarens uppgift att väcka dem som sov under gudstjänsten med en kyrkstöt har föranlett benämningar som ”väckare” och ”kyrkstöt”. Under senare delen av 1800-talet började kyrkväktaren kallas kyrkvaktmästare. Kyrkvaktare fanns också i lutherska församlingar i Gamla Finland 1723–1811/12.
Inom lutherska kyrkan förtroendeman som utsågs av kyrkostämman. Kyrkvärden var lekman och skulle med kyrkoherdens hjälp sköta församlingens ekonomi och egendom. Han skulle också biträda vid övervakningen av kyrkotukt och vid behov fungera som vaccinatör. Kyrkvärdar fanns även i församlingarna i Gamla Finland. Ursprungligen kallades kyrkvärden ”kyrkdrott”.
Till kyrka hörande åker.
Till kyrka hörande äng.
Kollektivbenämning på de lägre tjänstemän som under svenska tiden arbetade i hovets källarhushållning; i hovstaten 1729: källarmästaren, källarskrivaren, munskänkar och vinkypare.
I Stockholms klädkammare under 1500-talet förekommande tjänare med låg status.
Rättighet att hålla källare, utskänkningsställe. Termen användes också om befrielsen från tull på vin och öl som infördes för stadskällares räkning och om det penningvärde denna förmån beräknades representera.
Hovtjänsteman med uppsyn över Kungliga vinkällaren.
Tjänsteman inom hovkällaren som cirka 1618–1809 (Finland) biträdde källarmästaren i förvaltningen av Kungliga vinkällaren och övervakade källarräkenskaperna.
Ämbetsman som till en början hade till uppgift att uppbära och redovisa stadens inkomster. Senare skulle kämnären handha vissa göromål inom en stads rättsskipning och förvaltning. De var bl.a. ledamot av kämnärsrätten 1619–1868. Kämnärerna utsågs bland stadens näringsidkare.
Benämning på kämnärsrätt i en stad med flera kämnärsrätter, en för varje större stadsdel. Termen användes också om den kammare där kämnärsrätten sammanträdde. I Stockholm fanns 1729 tre kämnärsrätter. Kämnärskammare fanns knappast i Finland.
Ordförande för kämnärsrätt 1619–1868. På vissa håll användes benämningen primärkämnär. ”Kämnärspreces” användes också i Gamla Finland i samma betydelse.
Under medeltiden en under rådstugurätten verkande förlikningsdomstol eller torgrätt, bestående av fogden och två bisittare, sedan 1619 allmän domstol i första instans i stad, frånsett vissa småstäder som bara hade en rådstugurätt. Kämnärspreces ledde kämnärsrätten, med kämnärer som bisittare. Kämnärsrätten rannsakade tvistemål och de flesta brottmål, med självständig domsrätt dock endast över smärre brott och förseelser. Resten avgjordes av rådstugurätten, där ändringar i kämnärsrättens domslut också kunde sökas. Kämnärsrätterna avskaffades med rättsreformen 1869 som överförde uppgifterna på rådstugurätten. Kämnärsrätter fanns även i vissa städer i Gamla Finland från 1720-talet till 1812, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Båk, utan fyrljus.
Part som har anhängiggjort ett tvistemål i allmän domstol i första instans och som under svenska tiden och autonoma tiden själv förde talan i hovrätten mot underrättens dom, under svenska tiden från 1700-talet också kallad kärandepart. Motsatt: svarande, svarandepart.
Part som har anhängiggjort ett tvistemål i allmän domstol i första instans och som under svenska tiden och autonoma tiden själv förde talan i hovrätten mot underrättens dom, under svenska tiden från 1700-talet också kallad kärandepart. Motsatt: svarande, svarandepart.
Anspråk eller anklagelse som under lagliga former framställdes mot annan person inför domstol. Käromål var en kärandeparts krav, yrkande eller talan.
Ort utan stapelstadsrättigheter som med särskilt tillstånd idkade försäljning av (vissa) varor.
Handels- eller köpman i stad utan stapelrättigheter.

L

Bortrinnande på grund av läcka i förvaringskärl och dylikt .Förlusten (i spannmål, matvaror, vin och specerier) beaktades vid tullklareringen, då kvantitet och för viner även kvalitet granskades i tullförvaltarens och kontrollörens närvaro av magistratens edsvurna fullmäktige och en därtill edsvuren köpman eller borgare.
lag
Generell rättsnorm (författning) för ett land som alla måste följa, given under svenska tiden och autonoma tiden av regenten eller kyrkomötet, sedan självständigheten av riksdagen. I vid bemärkelse används begreppet också om förordning given av statsrådet och presidenten.
Förvaring, beskydd i lagstadgad ordning.
Lagligt godkänd orsak till hinder eller giltigt skäl för sin frånvaro vid rättegång. Laga förfall måste kunna bevisas eller intygas med vittne.
Lagligt skydd mot att bli betraktad som lösdrivare, vanligen ett arbete eller en anställning, bevisbar försörjning på annat sätt eller ett tiggarpass. Skyddet gällde alla i åldern 16–60 år. Det stadgades under svenska tiden 1621 och under autonoma tiden 1822. Det laga försvaret (och tjänstetvånget) avskaffades 1883. Hantverkare och handlande hade laga försvar om de kunde bevisa att de hade rätt att verka inom ett visst område. Adelsmän, präster, borgare och bönder samt kvinnorna inom dessa samhällsgrupper åtnjöt laga försvar om de kunde bevisa att de ägde tillräckliga tillgångar att försörja sig själva eller att de blev försörjda av någon annan.
Under 1600–1700-talen ofta liktydigt med laglig stadfästelse av jordöverlåtelse, lagfart.
Syneförrättning som lagligen måste hållas eller syneförrättning som förrättades på lagligt sätt, särskilt syn av boställen och arrenden eller syn som förrättades på domstolsbeslut för att en tidigare syneförrättning hade bestridits, på landsbygden av häradshövdingen eller lagmannen med halv nämnd, i städer av rådstugurätten. I specifika fall tillsattes en särskild synenämnd eller riddarsyn.
Allmän benämning på tid som är föreskriven eller fastställd i lag.
Före 1736 i domböcker förekommande benämning på åtal. I 1734 års lag förekommer tillmäle endast i formen olaga tillmäle, det vill säga glåpord, okvädningsord, skymford mot myndighet eller tjänsteförrättande tjänsteman, särskilt domare och domstol.
Förfaren i lagkunskap, lagkunnig med erfarenhet av lag och rätt. Efter 1749 användes termen om juridiskt utbildad, behörig att utöva domarämbete såsom assessor i hovrätten, häradshövding, sakförare.
Rättskännedom, kunskap i rättsvetenskapen, även rättsvetenskap, rätt.
Lagligen förvärvad, vanligen om äganderätten till fast eller lös egendom.
Under svenska tiden om dokument som bevisade att fast eller lös egendom var lagligen förvärvad. Lagfångsbrevet innehöll uppgifter om uppbud eller hembud och laga stånds tid, det vill säga att bördsrätten hade beaktats vid egendomens överlåtelse.
Lagligen gift, äkta man eller hustru. Beteckningen laggift användes vanligen som attribut, exempelvis i uttrycket laggifta makar.
Ursprungligen lagman och mellan 1594 och 1680 mer eller mindre lagkunnig person som utan kunglig fullmakt var häradshövdingens eller lagmannens ersättare som domhavande. Lagläsaren var vanligen auskultantutbildad vid Åbo hovrätt.
Konungens troman sedan 1300-talet med uppgiften att som lagmansrättens ordförande memorera och recitera lagarna, utveckla och förklara dem samt döma i landsting och lagmansting. Från 1614 var lagmansämbetet ett högt juridiskt ämbete för behandling av från häradsrätterna vädjade civila mål. Fram till 1723 var ämbetet vikt för adelsmän. Lagmän fanns också i Gamla Finland 1721–1784 och 1797–1811. Under stora ofreden tillsatte de ryska ockupationsmyndigheterna lagmän som styresmän för de lagmansdömen som Åbo generalguvernement var indelat i från och med 1717. I fråga om uppgifterna motsvarade dessa lagmän närmast de svenska landshövdingarna. De utgjorde dock inom rättsskipningen en instans för sökande av ändring i de lokala domstolarnas domslut och hade funktionen som överexekutorer i tvistemål. I början av lilla ofreden tillsattes lagmän som styresmän i några av de finska länen för att ersätta landshövdingen, men de ersattes senare av överkommissarier som hade endast administrativa uppgifter. Lagmansämbetet avskaffades i Finland med rättsreformen 1868 och lagman blev därefter en hederstitel för erfarna hov- och rådstugurättsdomare samt häradshövdingar. Lagmanstiteln ersatte 1993 domartitlarna häradshövding och borgmästare.
Lagmansämbete med tillhörande domsrätt (lagmansrätt) över ett visst område, parallellbenämning på lagsaga.
Ämbetsed som en lagman svor före sitt tjänstetillträde inför konungen eller lagmans valnämnd cirka 1350–1736. Lagmanseden hade samma innehåll som den ämbetsed som häradshövdingen svor. Den kallas efter 1736 domared.
En av lagmansrättens tolv förtroendevalda bisittare, vald bland häradsrätternas nämndemän. Lagmansnämndemannen fick inte vara släkt med eller stå i skuld till de andra nämndemännen.
Domstol vid vilken lagmannen utövade sin domsrätt 1483–1868. Lagmansrättens ting kallades lagmansting om tingen hölls häradsvis, och landsting om tinget hölls för hela lagsagan på lagsagans huvudort. Från 1600-talet var lagmansrätten en rättsinstans mellan häradsrätt och hovrätt som huvudsakligen behandlade ekonomiska tvister av ett visst värde. På 1600-talet skulle värdet på tvisten överskrida 50 daler. Den avskaffades med rättsreformen 1868. I Gamla Finland saknades lagmansrätt 1721–1744, men det bildades en lagsaga 1744–1783 och 1797–1811. Ändring i lagmansrättens domslut kunde sökas hos Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden till 1789, därefter hos Dirigerande senaten.
Av lagman eller hans ställföreträdare gjord granskning av något, vanligen för att utreda en i häradsrätten avgjord ägotvist som hade vädjats till lagmansrätten. Lagmanssyn förrättades av lagman eller hans ställföreträdare efter anfört besvär på häradsrättens beslut. Överklagad lagmanssyn ledde till en riddarsyn. Lagmanssynen avskaffades 1848.
Viss skatt som lagman skulle av sina inkomster erlägga till staten.
Av lagman hållet ting i ett härad. Lagmansting skulle hållas en gång per år, i motsats till landsting som enligt Magnus Erikssons landslag skulle hållas å konungens vägnar fyra gånger per år för hela landskapet på lagsagans huvudort och under perioden 1680–1845 en gång per år i lagmansdömet, varefter två gånger per år till 1868 då lagmanstingen avskaffades.
Personell skatt 1672–1868 för att bekosta lagmannens resa till och uppehälle under lagmanstinget. Skatten erlades ursprungligen in natura och uppbars av lagmannen själv. Senare uppbars den i penningar. Efter 1723 blev den huvudsakligen en skatt på oprivilegierad jord.
Efter lagmansrätternas upphörande 1868 upprättad fond för att bekosta genomförandet av den domstolsreform som verkställdes 1919, varefter fonden indrogs. Till fonden inflöt (i reda pengar) den gamla personella lagmanstingsgästningen.
Torp lydande under lagmansgård.
Lagmans ämbetsområde 1324–1868, ursprungligen det område där en viss landskapslag, tolkad och uppläst av lagmannen, gällde. Från 1435 var lagsagan område för en viss lagmans domsrätt, lagmansdöme. Under senmedeltiden var en lagsaga också ett administrativt distrikt för bl.a. kungaval. Finland utgjorde ursprungligen en lagsaga (Österlandet), under åren 1435–1578 två lagsagor (Norr- och Söderfinne lagsaga), under perioden 1578–1775 tre (Norrfinne, Söderfinne och Ingermanlands lagsaga) och 1776–1868 fem, tidvis sex, lagsagor (Åbo och Björneborgs, Nylands och Tavastehus, Kymmene, Vasa och Uleås samt Karelska lagsagan). I lagsagan hölls årligen landsting, efter 1614 vart tredje år. Lagsagorna avskaffades med rättsreformen 1868.
Skriven eller tryckt, mer eller mindre enhetlig samling av lagar som gällde i ett land.
Offentlig myndighet som utövar domsrätt, såsom domstol och vissa ämbetsverk.
Riksdagsman; under svenska tiden och autonoma tiden i vissa fall också konungen respektive kejsaren.
Fast egendom eller pant som före försäljning, under i lag bestämd tid och form, hade erbjudits till säljarens släktingar respektive av pantsättaren och som, då inlösningsrätten icke hade begagnats, övergick till den nye ägaren som så kallat laga fång. Begreppet användes också om köp av fast egendom som på detta sätt vunnit laga kraft.
Äldre benämning på lagskipare, domare under svenska tiden. Termen förekom åtminstone under 1500-talet.
Under svenska tiden förekommande benämning på lagstiftning.
Ordinarie, i lag bestämd tid. Motsats: urtima. Uttrycket används särskilt om riksdag, lantdag, ting, kyrkomöte, adelsmöte m.m. som hölls på viss stadgad tid.
Ordinarie ting som hölls vid lagstadgad tidpunkt, till skillnad från urtima ting. Lagtima ting skulle enligt 1734 års lag hållas i en domsaga minst två gånger per år, förutom i Ålands domsaga där bara ett ting årligen fick hållas. Tingen hölls enligt samma principer i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Historiserande om lag, lagverk under autonoma tiden. Termen avsåg huvudsakligen de svenska medeltidslagarna och författningarna före 1734 års lag.
Benämning på lagvädjande, besvär i ett vademål, ett specifikt rättsmedel som innebar erläggande av vadepenning i den lägre instansen för att ärendet skulle kunna prövas i den högre.
Livréklädd uppassare särskilt hos kunglig eller annan högtstående person. Lakejer förekom redan på 1500-talet. År 1729 fanns 28 lakejer upptagna på hovstaten.
Bonde som mot avgift, huvudsakligen in natura och dagsverken, innehade nyttjanderätten till ett frälsehemman. Under senare delen av 1800-talet till 1919 ersattes benämningen med ”arrendator”, ifall lägenheten fanns antecknad i jordregistret.
Under 1500-talet förekommande beteckning för de enligt medeltida lagar och gammal sed åt prästerskapet i åtskilliga persedlar utgående bidragen som utgjorde en väsentlig del av prästerskapets lön tills de ersattes med ett vederlag i spannmål.Landgillespenningarna bör inte förväxlas med landgille, en motsvarighet till avraden i södra Sverige. Ibland användes emellertid kortformen landgille.
Postförsändelse som befordrades landvägen.
Utstakande av gränser för landområde och uppgörande av karta däröver (landrevningskarta).
Huvudbok för en länsstyrelses räkenskaper efter 1634; ett för varje kalenderår uppgjort sammandrag av den allmänna uppbörden och kostnaderna för förvaltningen inom ett län. Före 1634 var landsboken huvudbok över annan lokal myndighets räkenskaper. Landsboken fördes av landsbokhållaren, senare landskamreren.
Avfattade länsstyrelsens räkenskapsdokument (landsbok) och hade under landshövdingens tillsyn ansvar för införseln av skatter och avgifter samt för kronans egendom. Från 1618 infördes bokhållartjänster hos ståthållarna. År 1634 överfördes tjänsterna till de nygrundade länsstyrelserna och betecknades som landshövdingens bokhållare. Landsbokhållaren verkade från slutet av 1600-talet som chef för landskontoret och fick i början av 1700-talet titeln landskamrerare.
I Finland från och med senare hälften av 1600-talet, tjänsteman under länsstyrelsen med uppgift att tillvarata kronans intressen i rättegångar och att fungera som allmän åklagare vid lagmansrätten i finansrättsliga mål. Enligt instruktionen för landsfiskaler 1714 var landsfiskalen också länets ansvariga utmätningsman och den som övervakade folkbokföringen samt polisväsendet. Han räknades på riksnivå till justitiestaten, ursprungligen under riksdrotsen, från 1700-talet under justitiekanslern. I Gamla Finland var landsfiskal en tjänsteman (rangklass 14) i provinserna 1744–1783 och 1797–1811 med samma uppgifter som landsfiskalerna hade i Sverige.
Ämbetsman inom lokalförvaltningen med uppgift att förestå förvaltningen och kronans uppbörd inom ett visst område. I Åbo slottslän fanns det från mitten av 1400-talet två landsfogdar, en för Norrfinne och en för Söderfinne. I Raseborgs län fanns en landsfogde för varje härad. En landsfogde fanns också på Åland och i Tavastehus och Borgå län. Från början av 1600-talet kallades han kronofogde.
Församling på landsbygden som utgjorde en kyrkoherdes ämbetsområde.
Under svenska tiden tjänsteman som arbetade i polisiära uppgifter på landsbygden, även kallad landsprofoss eller häradsprofoss. Från autonoma tiden förekom landsgevaldiger närmast i betydelsen fångvaktare som ansvarade för fångtransporter. I Gamla Finland 1744–1783 var landsgevaldiger en tjänsteman vid provinsförvaltningarna med samma uppgifter.
Länets högsta ämbetsman med övergripande ansvar för länets styrelse och förvaltning. Stadgad i landshövdinginstruktionen 1635. Landshövdingen var chef för länsstyrelsen med dess avdelningar landskansliet och landskontoret och med landssekreteraren och landskamreraren som närmaste underordnade. Landshövdingen hade en dubbel roll, han bevakade dels kronans ekonomiska, judiciella, militära och sociala intressen i länet, dels länets och dess invånares rättigheter och intressen. Han främjade lag och ordning, övervakade kommunikationer, lösdrivare, hospital, tukt- och barnhus, samt bar det övergripande ansvaret för rekrytering av soldater och deras löner vid krig eller krigsfara. Landshövdingen hade förslagsrätt vid tillsättningen av länets vakanser och huvudansvaret för att kronans lokala ämbetsmän följde instruktioner, förordningar och överordnades anvisningar. År 1756 fördelades länets förvaltning under en civil och en militär länschef. Landshövdingarna hade tidigare kallats landsherrar (landshövitsmän), de ersatte också ståthållarna. Åren 1837–1918 benämndes de guvernörer, varefter landshövdingetiteln återinfördes.
Geografiskt område för en landshövdings styrelse och förvaltning, sedermera kallat ett län. Termen användes också om en landshövdings ställning och värdighet som chef för länsstyrelsen. ”Landshövdingedöme” var under stora ofreden den officiella benämningen på den ryska ockupationsförvaltningens förvaltningsdistrikt för den civila regionalförvaltningen omfattande de västra delarna av Finland som vanligen kallas Åbo generalguvernement.
Från 1719 chef för landskontoret och underställd landshövdingen vid länsstyrelsen. Landskamreren hade tidigare kallats landsbokhållare eller landsskrivare. Han ansvarade för kontrollen av länets uppbördsförvaltning och uppbördsrapportering. Landskamreren redovisade länsräkenskaperna, sammanställde månadsförslag och utarbetade årsförslag (budget) om skatteuttaget, vilka sändes till Kammarkollegium, från 1816 till Senatens ekonomiedepartement och från 1918 till Finansministeriet. Landskamreren fick till en början biträde av länsbokhållare, senare även av vicelandskamrerare, samt landskontorister. Lanträntmästaren sorterade också under landskamreren vid landskontoret.
Arkiv eller plats (egentligen kista) för förvaring av arkivalier, särskilt domböcker och rättshandlingar från ett län. Om landskista stadgades tidigast i landshövdingeinstruktionen 1635. Under 1600–1700-talen var ”landskista” också en benämning på en offentlig kassa för ett land eller en provins.
Länets centrala ekonomiförvaltningsenhet med ansvar för allmänna kamerala ärenden som in- och utbetalningar, redovisningen av länets skatteuppbörd och ekonomisk rapportering till Kammarkollegium, senare Statskontoret, Finansexpeditionen och Finansministeriet. Från 1618 uppmanades fogdarna att redovisa sin uppbörd och sina räkenskaper för ståthållarna i stället för som tidigare direkt för Kunglig Majestät i Stockholm. Landskontoren har sitt ursprung i de bokhållartjänster som inrättades för detta ändamål hos ståthållarna, från 1635 hos landshövdingarna, i länen. Termen landskontor började användas i slutet av 1600-talet när man delade upp länsstyrelsens arbetsuppgifter på ett landskansli lett av en landssekreterare och ett landskontor lett av en landsbokhållare (landsskrivare, senare landskamrerare). Från 1719 bistods landskamreraren av länsbokhållare, senare även vicelandskamrerare. Övrig kontorspersonal utgjordes av landskontorister, under autonomin även translatorer. Under landskontoret sorterade lantränteriet.
Avdelning vid Kammarkollegium, grundad cirka 1637 för att handlägga räkenskaperna från läns- och provinsförvaltningen, under ledning av en kamrerare. Landskontoret indelades i Första och Andra svenska landskontoret samt Finska lands-eller provinskontoret.
Lägre tjänsteman på landskontoret i länsstyrelserna.
Motsats till bergslag. Benämningen förekom under 1700-talet särskilt om den landsbygd som omgav ett bergsbruk och på vilken alltid tillämpades den allmänna lagen, mot att bergslagen också kunde omfattas av särskild lagstiftning.
Allmän lag som gällde för landsbygden i hela riket, i motsats till en landskapslag som gällde för ett visst landskap och stadslagen som gällde för rikets städer. Ordet landslag användes dock både om landskapsrätt och om den rätt som infördes genom landslagen. Landslagen förlorade sin betydelse när 1734 års lag trädde i kraft 1736. I Gamla Finland gällde landslagen på landsbygden i de delar som Sverige avträdde 1721.
Avgift (i viss del av avkastningen) som en person skulle erlägga till ägare av jord för viss nyttjanderätt av jorden eller med jorden förbunden nyttighet; särskilt om viss avgift som fiskare erlade till strandägare.
Överpostmästarens närmaste tjänsteman vid Kanslikollegium 1673–1685. Fram till 1660 hade delvis motsvarande uppgifter skötts av en vicepostmästare. Landspostmästaren utövade tillsyn över postbönderna, postförvaltarna och postföringen i Sverige och Finland. Efter 1685 överfördes tillsynsuppgifterna på postförvaltaren i varje landshövdings residensstad, och han fick då tjänstebeteckningen postinspektör.
Benämning på kontraktsprost över ett större område under 1500-talet och förra delen av 1600-talet. Landsprostar fanns bl.a. på Åland från 1583. De presiderade över prostting och förrättade regelbundna visitationer i prosteriets församlingar.
Beriden soldat i ofrälse rusttjänst tillhörande truppförband uppsatt och underhållet av viss landsdel (landsfana, lantregemente) 1622–1796. Landsryttaren tecknade kontrakt med kronan om rusttjänst med egen häst på eget hemman mot penninglön (10 daler/år) och avkortning på grundskatten.
Inom hela landet eller (vanligen) i en viss trakt gällande allmän sedvänja.
Landsstatens högsta ämbetsman sedan 1600-talet, näst efter landshövdingen, med ansvar för länets kanslifunktioner och chef för landskansliet. Landssekreteraren var chef för landskansliet och landshövdingens bisittare och ställföreträdare. På landskansliet bistods han av vicelandssekreterare, länsnotarie och landskanslister.
Sedan länsindelningen 1634 samlande beteckning på de ämbets- och tjänstemän som arbetade vid eller under länsstyrelserna, samt deras löneposter. Landsstaten inkluderade ursprungligen också löneposterna för de rikstjänstemän som arbetade med läns- och fögderiförvaltningen, sedermera endast länsförvaltningen, som omfattade landshövdingarna, landskanslierna, landskontoren, landsfiskalerna och magasinförvaltarna samt häradens tjänstemän.
Tjänsteman som sedan länsindelningen 1634 arbetade vid eller under länsstyrelsen.
Lägre tjänsteman vid landtull vilken förrättade visitation, undersökning.
Vaktmästare anställd vid landtullkammare.
Post som transporteras på landsväg; under 1800-talet i Sverige också en avdelning av postverket, som ansvarade för dylik postbefordran.
Skatteavgift mellan åren 1622 och 1810: ”lilla tullen”. Avgiften erlades för varor som (för försäljning) sändes inom landet (infördes i en stad) och torg- eller marknadsfördes.
Äldre benämning på fälttåg.
Äldre benämning på artillerist.
Samfällighet som bestod av skogsmark huvudsakligen i Kexholms län. Sådana samfälligheter förekom under 1600-talet och ägdes vanligen gemensamt av flera byar.
Ryttare beväpnad med lans som sitt viktigaste vapen. Under medeltiden och 1500-talet användes lans av tungt kavalleri, men under 1700- och 1800-tal hörde lansiärerna huvudsakligen till det lätta kavalleriet. Lansiärer förekom i ryska armén ännu under första världskriget.
Kollektiv beteckning för personal inom landsstaten.
Enhet vid Lantbruksstyrelsen som från 1907 med jämna mellanrum (vart tionde år) tog fram övergripande statistik över lantbruket och dess binäringars förutsättningar och tillstånd.
Ridderskapets och adelns talman och ordförande för ståndsriksdagen, i Sverige 1626–1866, i Finland 1809–1906. Lantmarskalken utsågs formellt av regenten för varje riksdag, 1719–1726 av adeln ensam.
Till statlig lantmätare utgående arvode eller ersättning för privata och offentliga lantmäteriförrättningar 1766–1924. Arvodet uppbärs sedan 1924 av Lantmäteristyrelsen, medan lantmätaren uppbär månadslön ur statskassan. Arvodet utgick enligt fastställd taxa, förutom husrum och ved, skjutslega och kostpenningar.
Lantmäteriförrättning eller en lantmätares syssla eller befattning.
Kronohemman anslaget till ordinarie lantmätare som löneförmån. Under vissa perioder skulle hemmanets skatter avdras från lantmätarnas penninglön.
Från 1628 statlig tjänsteman som yrkesmässigt utförde (och dokumenterade på karta) geografisk och geometrisk uppmätning av jordområden för ekonomiskt och juridiskt ändamål. Fram till 1700-talet kallades lantmätare också revkarl, inom militären ingenjör, stundom geodet. Ursprungligen ägnade sig lantmätare endast åt kartläggning av landet, från 1633 också mätning av städer, socknar och byar, och från 1688 enskilda jordegendomar för ägodelning, avvittring och skiften, vilket dock först 1725 blev ett tjänsteuppdrag och lantmätarnas ensamrätt. Från 1783 var lantmätarna de enda som kunde förrätta storskiften. Från 1800-talet var lantmätare en underordnad tjänsteman på länens lantmäterikontor. Lantmätarna benämndes i författningarna 1848 ingenjör, 1918 lantmäteriingenjör och från 1928 förrättningsingenjör. I Gamla Finland brukades för lantmätare benämningen ”zemlemer” från och med 1740-talet.
Ed som en lantmätare var skyldig att avlägga innan han tillträdde sin tjänst inom lantmäteristaten. Lantmätareden infördes 1688 och på nytt i Finland 1812. Eden avlades under svenska tiden muntligen inför landshövdingen och skriftligen inför Lantmäterikontoret, enligt ett visst formulär. Under autonoma tiden avlade överdirektören sin ämbetsed (tro- och huldhetsed) inför senatens ekonomiedepartement och de övriga tjänstemännen och tjänstebetjänte inför överdirektören. Lantmätarna på provinslantmäterikontor avlade eden inför landshövdingen och sände därefter en egenhändigt skriven avskrift av fullmakten till Generallantmäterikontoret, sedermera Lantmäteri(över)styrelsen.
Från 1683 om syn förrättad av lantmätare.
På 1700- och 1800-talet förekommande benämning på lantmäteriförrättning.
Mått som användes inom lantmäteriet, särskilt om ett visst slags decimalmått som indelades i verkmått och lantmätar- eller decimalmått. Under 1800-talet utgjorde rev = 10 stänger = 100 fot.
Från 1603 mätning och kartläggning av områden för ekonomiskt eller juridiskt (ursprungligen också geodetiskt) ändamål. Lantmäteriet fick instruktion 1628 för i första hand geografisk kartläggning av Sverige, i andra hand geometrisk mätning av landets byar. År 1688 för enskilda lantmäteriförrättningar, 1725 för verkställning av ägodelningar och avvittring och 1735–1891 också för justering av mått och vikter. Konkret: av lantmätare utförd uppmätning av jord; lantmäteriförrättning.
I civilinstruktionen 1642 förekommande benämning på alla de göromål som hörde till en lantmätares uppgifter. Från 1700-talet användes termen lantmäteriförrättning.
Under svenska tiden från 1683 förekommande titel på person som aspirerade på lantmätartjänst och som tog del av den av direktören för lantmäteriet arrangerade utbildningen i geografisk och geometrisk mätning.
Från 1776 person som efter genomgången lantmäteriexamen antagits som praktikant vid lantmäteristaten, under autonoma tiden från 1887 också om person som avlagt examen i lantmäteripraktiken och fullgjort avslutad lärokurs i lantmäteri vid Polytekniska institutet i Finland. År 1776 fanns 150 auskultanter i Sverige, mot 201 ordinarie lantmätare. I Finland ingick 20 i 1747 års kommission, 40 i 1757 års kommission och 20 i 1775 års kommission i Savolax.
Från och med 1628 förekommande kollektiv benämning på diverse underordnade anställda inom lantmäteristaten, efter 1918 vid lantmäteristyrelsen som betjänt, auskultant, biträde, elev, praktikant, kartritare och kartritarelev.
Från 1916 elev med mellanskoleutbildning anställd av Lantmäteristyrelsen. Lantmäteribiträdet, som räknades till lantmäteribetjänterna, arbetade på viss tid hos ordinarie länslantmätare, senare länslantmäteriingenjörer, för att så småningom kunna avlägga lantmäteriexamen.
Tjänstebeteckning för ordföranden för lantmäterikommissionerna i Finland 1737–1747, 1741–1743, 1748–1756 och 1756–1766; också titel för åtskilliga väl renommerade lantmätare 1782–1809. Under autonoma tiden användes benämningen även om styresmannen för ett lantmäterikontor i ett län.
Under svenska tiden från och med 1803 och autonoma tiden allmän benämning på elev i lantmäteriyrket som vanligen arbetade som biträde åt en lantmätare.
Ämbetsexamen i lantmäteri under svenska tiden 1635–1642 och 1683–1809, under autonoma tiden 1812–1848 och 1916–1928. Under perioden 1848–1916 kallades den examen i lantmäteripraktiken. Den avlades under svenska tiden vid Lantmäterikontoret i Stockholm, under autonoma tiden vid Generallantmäterikontoret (1812–1848) och Lantmäteristyrelsen (1916–1928). Examen berättigade (till 1848) till anställning som tjänstebiträde, 1848–1916 som auskultant och efter 1916 till befattningen och titeln lantmätarkandidat.
Tjänst inrättad 1786 vid Lantmäterikontoret. Lantmäterifiskalen hade till uppgift att uppdaga och åtala tjänstefel, särskilt i anslutning till lantmätararvodet och storskiftesförrättningarna. Han hade samma värdighet och befordringsrättigheter som vice fiskalerna i hovrätterna. Lantmäterifiskalen erhöll lön på lantmäteristat och en del av de böter som utgick till lantmätare för ockerarvoden. Någon motsvarande tjänsteman fanns inte i Lantmäteristyrelsen under autonoma tiden.
Sedan 1683 av lantmätare utfört tjänsteåliggande på grund av förordnande eller uppdrag. Åren 1883–1895 kunde undantagsvis också en agronom, ingenjör eller annan sakkunnig person skifta enskild jord.
Samlande benämning på av lantmätare uppgjort lantmäteriprotokoll, karta med tillhörande förklaringar, lantmätardagbok och andra vid lantmäteriförrättning uppkomna handlingar.
Tekniskt utbildad lantmätare som lydde under länslantmäteriingenjören och verkställde lantmäteriförrättningarna i ett län. Åren 1848–1918 hade dessa lantmätare betecknats ingenjörer i förordningarna. Från 1928 omfattades lantmäteriingenjörerna av den samlande beteckningen förrättningsingenjör.
Regler för lantmäteriförrättningar. De första gavs av Johan III 1585 och gällde Oppunda härad.
Av lantmätare för olika ändamål upprättad karta, vanligen för jorddelning, tidigare också skattläggning. Kartan ger, med tillhörande beskrivning, detaljerade uppgifter om jordens beskaffenhet, fördelning i olika ägoslag och ägolotter m.m. Om lantmäterikartan är fastställd utgör den ett juridiskt instrument. Lantmäterikartor upprättas enligt viss skala. Den första kartan i Sverige tillkom 1611(som kopparstick) över norra Sverige och var ritad av lantmätaren Anders Bure. En karta över hela landet graverades och trycktes i Wittenberg 1626.
Mätningskommission som tillsattes för att utföra särskilda arbetsuppgifter, för vilka den ordinarie lantmäteripersonalen inte räckte till. Under svenska tiden tillsattes den första lantmäterikommissionen med kommissionslantmätare 1680 i samband med reduktionen. I Finland verkade lantmäterikommissioner 1737–1747, 1741–1743, 1748–1756 och 1756–1766.
Mera tillfällig benämning på lantmätaryrket under 1700-talet.
Från 1683 (stadfäst 1696) lantmäteriväsendets lokalkontor, som lydde under länsstyrelsen och Lantmäterikontoret i Stockholm, senare Generallantmäterikontoret, Lantmäteriöverstyrelsen, Överstyrelsen för lantmäteriet och Lantmäteristyrelsen. Lantmäterikontoret ledde och övervakade länets lantmäteriförvaltning och lantmäteriförrättningar samt förde jordeboken, senare jordregistret. ”Lantmäterikontor” var också namnet på ämbetsverkets lokaler, som från 1696 skulle vara belägna i landshövdingens residensstad. Lokalerna kallades under svenska tiden och 1812–1848 provinslantmäterikontor, därefter länslantmäterikontor. Från 1928 gick de under benämningen lantmäterikontor. Kontoren förestods av lantmäteriinspektörer eller (förste) länslantmätare, senare länslantmäteriingenjörer, medan lantmäteriförrättningarna sköttes av lantmätare och ingenjörer, senare lantmäteriingenjörer, och deras underlydande.
Inofficiell benämning på det centrala ämbetsverket för lantmäteri- och justeringsväsendet 1735–1777 och 1812–1892, under den senare perioden även kallad Överstyrelsen för lantmäteri- och justeringsväsendet. Under den förra perioden hette ämbetsverket officiellt Lantmäterikontoret, under den senare Generallantmäterikontoret, Lantmäteriöverstyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet. Lantmäteri- och justeringsverket användes också som kollektiv beteckning på de tjänstemän som arbetade inom förvaltningsområdet.
Protokoll över lantmäteriförrättning. Lantmäteriprotokoll förekom från 1715 och fick närmare bestämmelser 1762. År 1848 blev de obligatoriska och specificerades närmare 1916. De innehöll uppgifter om de närvarande personerna, förrättade mätningar och beräkningar, bedömningar om jordens beskaffenhet och det utförda arbetets tekniska kvalitet. Också överenskommelser mellan berörda parter ingick. Protokollen granskades ursprungligen vid förrättningens slut och undertecknades av lantmätaren, de berörda parterna och godemännen.
Under svenska tiden från 1700-talet och under autonoma tiden efter 1812 förekommande tjänstebeteckning för sekreterare vid Lantmäteristyrelsen, från 1848 också vid länslantmäterikontor. Lantmäterisekreteraren utnämndes av överdirektören, i län på länslantmätarens förslag.
Den särskilda skala som sedan 1800-talet används vid uppmätning av jord .
Sammanfattningen av alla de i länen anställda lantmätarna; också budgeten för lantmäteriväsendet och dess inrättningar.
Kollegialt ämbetsverk grundat 1916 för att sköta lantmäteri-, skiftes- och skattläggningsärenden, upprätthålla jordregistret, utföra allmänna ekonomiska, geografiska och topografiska kartarbeten, nödvändiga geodetiska och astronomiska arbeten och justering i anslutning till kartarbetet. Lantmäteristyrelsen efterträdde Överstyrelsen för lantmäteriet och leddes fram till 1928 av en överdirektör och därefter av en generaldirektör. Lantmäteristyrelsen lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksministeriet. Justeringsväsendet överfördes 1922 på Lantmäteristyrelsen, där det sköttes av en särskild justeringsbyrå. Lantmäteristyrelsen var fram till 1928 indelad i en administrativ, en teknisk och en geografisk avdelning. Från 1919 fanns också en topografisk avdelning. Den administrativa avdelningen ansvarade för lantmäteristatens personal och räkenskapsväsende, den tekniska avdelningen för lantmäteriarbetena inklusive övervakningen av förrättningsingenjörerna och den geografiska avdelningen för kartverksarbetena. Åren 1928–1953 var Lantmäteristyrelsen indelad i Avdelningen för skiftesverket och Avdelningen för kartverksarbeten.
Under svenska tiden av Kgl. Maj:t, under autonoma tiden av kejsaren vid behov fastställd taxa, enligt vilken andra mätningar och förrättningar än de allmänna boställs- och vägmätningarna samt andra geografiska mätningar. Avgifterna erlades av sakägarna. Taxan ingick från 1916 i förordningarna om skiftesväsendet eller meddelades i särskild förordning om ersättning för lantmäteriarbeten.
Från 1900-talet en benämning på det tekniska sätt som lantmäteriet utförs på, inklusive de kunskaper om fastighetsbeståndets förvaltning och juridik, samhällsplanering och geomatik som krävs för förrättningarna.
Under 1700-talet förekommande allmän benämning på den statliga institution för lantmäteri som tillkom i Sverige 1628 och som från och med 1683 bildade ett centralt ämbetsverk under Kammarkollegium och från och med 1699 provinciala ämbetsverk underlydande länsstyrelsen.
Sedan 1740 samlande beteckning för de kunskaper som lantmäteriverksamhet krävde. Den innefattade geomatematiska, karterings- och mätningstekniska (geodesi) samt astronomiska kunskaper m.m. samt tekniska och juridiska kunskaper om lagstiftningen om ägoskiften, skattläggningar och teknik för upprättande av kartor.
Benämning på den högsta styrelsen för lokalförvaltningen från 1610-talet när ståthållarna blev fogdarnas chefer och skatteuppbörden ställdes direkt under deras kontroll, medan kammarens direkta kontroll upphörde. Lantregeringen ombildades 1634 till länsstyrelse under en landshövding, i Stockholm till överståthållarämbetet. Benämningen användes dock ännu på 1700-talet som synonym till länsstyrelse.
Sedan slutet av 1600-talet utgjorde lantränteriet en avdelning inom landskontoret och hade till uppgift att sköta penningtransaktioner. Innan landskontoren bildades hade lantränterierna allmänt ingått i länsstyrelserna som inrättats 1634. Penningtrafiken sköttes av lanträntmästaren. Efter 1719 arbetade denna under landskamreren.
Från 1634 skötte lanträntmästare penningtrafiken vid länsstyrelsen. Då landskontoret inrättades i slutet av 1600-talet kom lanträntmästarna och lantränterierna att lyda under landskamrerarna. Lanträntmästarna ansvarade för de värdepapper, pengar och stämpelmärken som bevarades i lantränteriet samt samlade in och bokförde länets skatteuppbörd och ansvarade för länets utbetalningar. De redovisade för landskamreren de medel som inkommit från kronofogdar och andra uppbördsmän.
Kollektiv beteckning för personal vid lanttullen.
Ursprungligen präst som verkade bland samerna, vid sidan av sin prästerliga befattning i ett annat pastorat. Lappräster omnämndes redan på 1600-talet. Efter att den bestående kyrkliga inrättningen för spridande av kristen kultur och upplysning i Lappmarken hade grundats 1739 avsåg termen en kyrkoherde i en lappförsamling.
Fond för bekostandet av kyrkoförvaltningen i Lappland. Den inrättades 1739, samtidigt med den bestående kyrkliga inrättningen i Lappmarken. Medlen användes först till prästerskapets avlöning, efter 1850 framför allt för att bestrida skjuts- och dagtraktamenten, särskilt vid huse- och ägosyner på prästboställena och de kronohemman i Utsjoki och Enare församling som hade indelats till detta ändamål.
Anstalt för vård av sjuka; sjukhus, sjukvårdsinrättning; på 1700-talet uppkommen synonym till hospital och som var i bruk till 1858.
Avgift som i vissa fall skulle erläggas som bidrag till underhåll av sjukhus.
Styrelse som utövade tillsyn över och förvaltade ett lasarett. År 1813 ingick i Åbo lasarettsdirektion länets landshövding, biskopen och representanter för domkapitlet och magistraten. Lasarettsdirektionerna övervakades 1756–1766 av ståndsriksdagens lasarettsdeputation.
Predikant vid lasarett och kurhus under 1800-talet.
Ängsmark av sådan storlek att man på området i fråga årligen kunde bärga ett lass hö.
Medlem av beslutsfattande organ (till exempel ämbetsverk, domstol, senaten, rikskonseljen eller förening).
Under 1800-talet ledmärke (kista,damm, bom) i en flottled.
Från 1725 mellan ett par råmärken utsatt sten som utvisar gränslinjens riktning; visare.
Under 1700-talet om krigsfartyg som följde till exempel amiralsskepp till dess försvar eller det främsta fartyget i en formering efter vilket de övriga fartygen skulle rätta sin fart.
Förhållandet att ett kyrkligt ämbete eller en kyrklig befattning var obesatt, vakant. Ordet förekom särskilt i sammansättningarna klockareledighet och prästledighet.
Av regenten utnämnt sändebud; särskilt om tillfälligt sändebud av kommendörs rang med speciellt uppdrag (till exempel fredsunderhandlare).
Särskild förmån som tilldelas någon (legatarien) genom testamente, till exempel ett visst föremål, en penningsumma eller nyttjanderätten till en viss egendom.
Hög ämbetsman som övervakade ordningen vid en (stor) delegation.
Under svenska tiden präst vid svensk ambassad, legation eller annan diplomatisk beskickning. Legationspredikanterna var underställda överhovpredikanten och Kabinettet för utrikesbrevväxlingen. De utsågs av Kgl. Maj:t på förslag av ärkebiskopen.
Den till rang förnämsta av de tjänstemän som vid en diplomatisk beskickning (legation) bistår beskickningschefen. Titeln kan också tilldelas en annan högre tjänsteman vid beskickning (exempelvis legationssekreterare) eller diplomatisk personal i disponibilitet utan motsvarande tjänsteställning.
Sakkunnig i romersk rätt, en titel för lärare i och tolkare av den romerska rätten under medeltiden. Termen förekom på 1700-talet också som synonym till jurist, advokat.
Skriftlig försäkran eller skyddsbrev om personlig säkerhet som gavs av ett lands regent eller myndigheter åt person från ett annat land som reste genom det främmande landet. Även för person som färdades inom det egna landet, bl.a. åt för brott anklagad person så att denne inte skulle behöva befara att bli häktad.
Domkapitel under den tid som lektorerna i stiftstädernas gymnasier var självskrivna ledamöter, vid sidan av biskopen och domprosten. Borgå domkapitel var ett lektorskapitel ända tills kyrkolagen 1869 slog fast att domkapitlen skulle bestå av förutom biskopen och domprosten två av prästerskapet inom sig valda teologiskt utbildade assessorer och en juridiskt utbildad stiftssekreterare.
Högläsare vid hovet (eller stormans herresäte), tidvis uppsatt på hovstat.
Brottmål där hovrätten hade sänkt ett i lag bestämt straff på grund av förmildrande omständigheter.
Avlämna eller överlämna penningmedel eller skattepersedlar in natura till en ämbetsman som erhåller dem som lön. Termen användes även om penningmedel som någon enligt tjänsteåliggande uppburit och som lämnades till offentlig kassa (till exempel fattigkassan).
I skriftlig process under svenska tiden från 1600-talet och under autonoma tiden om anklagelseskrift av käranden under behandlingen av ett vademål i hovrätt, i motsats till svarandens protestskrivelse (exception). Termen användes också om kärandens första skriftliga inlaga i vademål vid hovrätt, motsvarande vadeinlaga. Allmänt: smädeskrift, nidskrift, paskill, pamflett.
Tjänsteman med uppdrag att uppbära licentavgifter.
Den högste tulltjänstemannen vid en licentkammare på en ort.
Bok för löpande anteckningar av visst slag eller för successiv registrering vid förvaltningsmyndighet. Inom domstolsväsendet är liggare en term för det ursprungliga exemplaret av en handling som ska arkiveras, huvudsakligen högre domstolars beslutsprotokoll.
Ersättning till kyrkoherde för likpredikan och jordfästning, beräknad i kor eller i penningar efter den avlidnas förmögenhet. Avgiften utgick 1681 i en ko per sex kor eller mindre, om tillgångarna var mindre. Efter 1886 avlades den alltid i penningar.
Avräkningsbok som fördes mellan rotehållare eller kompani och soldat.
Fond till vilken man förde de av riksdagen beslutade annuiteterna för amortering av och räntekostnaderna för de fonderade statslånen.
Av kommissorialrätt eller hovrätt genom särskild fullmakt förlänad titel åt ombud som skulle utreda ekonomiska mål rörande kronans fordringar eller mål vars avgörande förutsatte en omfattande ekonomisk utredning. Allmänt: affärsombud.
Kommission som tillsattes 1680 med uppgift att likvidera kronans gäld till och med 1680 och att undersöka förpantningarna enligt 1680 års riksdagsbeslut. Kommissionen skulle undersöka och upprätta likvidationer över utelöpande fordringar på kronan. Kommissionen skulle också undersöka huruvida det fanns en verklig fordran till grund för förpantningarna. År 1681 fick kommissionen dessutom uppdraget att likvidera Stora kommissionens domar. Utredningsarbetet utfördes av Kammarkollegiums personal, som då sorterade direkt under kommissionen. Största delen av kommissionens arbetsuppgifter avvecklades 1700. Kommissionen fortsatte i inskränkt omfattning till 1717 då den upplöstes. De återstående ärendena överfördes till Kammarkollegium. Utredningarna övertogs av Första avräkningskontoret. Den aktuarietjänst som återstod förenades 1747 med Reduktionskansliet.
Sammankomst av rotehållare och soldater av samma kompani vid de indelta infanteriregementena för betalning av årets avlöning och andra uppgörelser.
Förrådet av handvapen, såväl blanka vapen som eldvapen, med tillbehör.
Tjänsteman vid statens linvräkeri. Linvräkaren övervakade kvaliteten på det lin som såldes och kasserade undermålig vara.
Statsinstitution med uppgift att övervaka att det lin som utskeppades från Sverige var av fullgod beskaffenhet och att underhaltigt lin kasserades och beslagtogs.
Från 1615 eller 1619 förekommande epitet för juridiskt bildad, till skillnad från illiterat. Åren 1615–1698 var litterat epitet för juridiskt bildad assessor av lägre klass vid hovrätt. Epitetet tillskrevs i övrigt särskilt borgmästare och rådmän. Det användes även i Gamla Finland om juridiskt utbildade rådmän, justitierådmän.
Barberare i Kungliga klädkammaren under 1500-talet.
Regementsbataljon tidvis i Björneborg och Nyland under svenska tiden eller livgardesbataljon. Livbataljonen var den förnämsta av bataljoner som i grupperade sig runt konungen och stod under hans befäl. Sedermera hade den mera statsceremoniella uppgifter som inkluderade bevakning av och högvakttjänst vid Kungliga slottet.
Medlem av livdrabantkåren.
Kår av drabanter med officers rang som bildades av Karl XII 1700 ugående från äldre drabantkårer. Under förra delen av 1700-talet skapades Livdrabantkåren till häst som gjorde vakttjänst hos konungen tills kåren upplöstes 1821.
De områden som anvisades åt en drottning för hennes underhåll som änka. I Sverige och Norge förutsattes att morgongåvan under medeltiden ingick i livgedingen. I unionsbrevet 1397 bestämdes att drottning Margareta under hela sin livstid obehindrat skulle råda över vad hon fått av sin far och sin son både som gåvor under deras livstid och i deras testamenten. Under nya tiden förestods livgedingen av en ståthållare eller guvernör, 1660–1715 av en generalguvernör. I 1720 års regeringsform förbjöds utdelning av livgeding i form av ”land och län”. Termen användes också om underhåll som tillerkändes änka efter greve (eller friherre) samt om det område eller den egendom varöver (änke)drottning (änkegrevinna och så vidare) förfogade.
Husar tillhörande Livregementets husarer.
Kirurg anställd vid monarkens hovstat. Ifall det fanns flera livkirurger var en av dem utsedd till förste livkirurg.
Under 1500-talet förekommande benämning på Kungliga klädkammaren.
Under 1600-talet konungens vapendragare elller medlem av hans livvakt, en motsvarighet till drabant. Beteckningen övergick under 1700-talet till att betyda konungs livtjänare eller livjägare, motsvarande en page eller en hejduk.
Under 1600-talet det kompani över vilket regementschefen själv förde befälet. Beteckningen övergick under 1700-talet till att betyda det första kompaniet vid ett svenskt indelt infanteriregemente också kallat första styckekompaniet, i motsats till till exempel andra och tredje kompaniet.
Soldat i lätt kavallerikår som uppställdes i Finland 1789.
Tjänstebeteckning för konungens kusk under 1600- och 1700-talet, eventuellt ända in på 1800-talet.
Livläkare, en konungs eller furstlig persons personliga läkare eller läkare uppställd på monarkens hovstat. Efter 1666 var livmedikus ett ämbete som ofta var förenat med ordförandeskapet för Collegium Medicum. ”Livmedikus” var delvis synonymt med ”arkiater” och ”hovmedikus” från 1600- till 1800-talet.
Den personal hos en furstlig eller adlig person som bar livré.
Benämning på ett kavalleriförband som bildades 1667 genom att Upplands ryttare upphöjdes till kunglig livtrupp. Livregementet till häst var det enda regemente inom Stockholms garnison som inte var värvat. Det omorganiserades 1791 till livregementsbrigaden.
Kassa bestående av från rusthållarna insamlade medel, som kom av förrådsöverskott och diverse besparingar, till livregementets bästa. Kassan förvaltades av sex direktörer, med biträde av en kommissarie.
Under svenska tiden och autonoma tiden till 1826 om fånge som satt fängslad i väntan på avrättning. Motsats: livstidsfånge.
Fånge på livstid, i äldre tider om sådan fånge som dömts till straffarbete på kronans fästning eller vid tukthus, sedermera fånge som avtjänar det längsta frihetsstraffet i fängelse.
Tjänsteman som ansvarade för att vägleda fartyg vid kusterna samt vid anlöpande av och utgående från hamn (lotsning). Ursprungligen var tjänsten avsedd för kronans fartyg. Benämningen lotsman kom i bruk 1671 medan de tidigare benämnts styrmän. I 1667 års sjölag stadgades att sjöfarande var förpliktigade att anlita lots där sådan fanns att tillgå. Lotsexamen infördes 1643, och 1671 förbjöds icke-kompetenta personer att åta sig lotsning. År 1674 ålades lotsarna att utsätta remmare i farlederna och underhålla dem. År 1696 utsågs lotsarna av lotsinspektören, uppsyningsmännen och lotsåldermännen. Hösten 1753 skickades cirkulär till landshövdingarna angående lotsarnas privilegier, som gav lotsar och lotslärlingar särskilt beskydd. Enligt förordningen 1798 skulle varje brott mot dem straffas med dubbel plikt i förhållande till vad lagen annars stadgade. I Ryssland från mitten av 1600-talet var lots en person med likadana uppgifter som de svenska lotsarna, från 1702 i anställningsförhållande till staten och från 1722 med benämningen ”lotcman”, medan benämningen tidigare varit ”pilot”. Lotsarnas ställning i Gamla Finland var likadan som i det svenska riket. De hade sina lotshemman eller var stadslotsar.
Samlande beteckning på lotstjänstemän av olika tjänstegrader.Lotsbetjänten uppmätte bl.a. fartygens djupgående för att kunna slå fast och bära upp båk- och lotsinrättningsavgiften, det senare såvida tullkammare saknades. Lotsbetjänten sände månatligen de influtna medlen och skeppsinlagorna till lotsuppsyningsmannen.
Vid inrättandet av det svenska lotsverket från slutet av 1600-talet indelades riket i lotsdistrikt (Västra Lotsdistriktet 1724, Norra Lotsdistriktet 1724, Södra Lotsdistriktet 1739 och Östra Lotsdistriktet 1756). Finland och Åland utgjorde det Östra Lotsdistriktet. Under autonoma tiden indelades det finska lotsverket i fyra lotsdistrikt, som senare utökades och även kallades lotsfördelning.
Chef över lotsningsverksamheten i en viss region, med ansvar för lots- och båkstaten (uppsyningsmän, fyrvaktare, kronolotsar och skattehemmanens lotsdrängar). Under svenska tiden stod lotsdistriktschefen under Amiralitetskollegiums uppsikt och under autonoma tiden under Militieexpeditionens uppsikt. Distriktschefen för det Östra Lotsdistriktet (Finland och Åland) kallades under svenska tiden även lotsmajor.
Person som tjänstgjorde som biträde åt lots; också benämning på den person som skötte ett skattehemmans lotsningsskyldighet. Lotsdrängen hade tillgång till en stuga med nödvändiga uthus, mulbete för en ko och fiske till husbehov. Han hade även rätt att skaffa ved från hemmanets skog.
Examen som gjorde en person behörig att söka lotstjänst och som berättigade till att utföra lotsning. Lotsexamen förrättades av lotsåldermannen i närvaro av lotsdistriktets övriga lotsar, som tillsammans med honom dels gick i godo för lotsaspirantens duglighet och farledskännedom, dels undertecknade betyget över fullgjord lotsexamen. Betyget och utnämningsförslaget till lotstjänsteman sändes till lotsinspektören, senare lotsdirektören, som utfärdade ett lotspass.
Benämning på förvaltnings-, tjänstgörings- och verksamhetsområde som hade ansvar för kust- och inlandsvattnen under autonoma tiden och efter självständigheten. Fördelningarna, ledda av en lotsuppsyningsman, fanns i Kotka, Helsingfors, Åbo, Mariehamn, Vasa och Uleåborg samt på Saimen och Päijänne. Fördelningarna var indelade i lotsområden.
Vid kusten beläget krono- eller skattehemman. Lotshemmanet var antingen anslaget till boställe åt lots eller så var ägaren var skyldig att själv utföra lotsning i närbelägna farleder. Efter 1738 användes beteckningen lotshemman också om hemman som underhöll en lots mot befrielse från vissa allmänna pålagor (såsom årlig kronoskatt, förplägningsskyldighet och skjutsning). Lotshemmansfriheterna varierade. I till exempel Kymmenegårds län gavs lotshemmanen efter 1593 inte skattelättnader, utan erlades frakt- och transportlega. Mellan 1655 och 1738 skulle ett lotshemman alltid vara ett kronohemman, medan lotsningsskyldigheten inte fick överlåtas på annan. År 1738 reglerades lotshemmanens skattelättnader i Finland, då en åbo som inte var lämplig som lots fick anställa en lots. Lön erhölls ur Lotskassan. På skattehemmansägarens mark tillföll lotsen även en bostad vid stranden och betesmark för en ko. År 1783 reglerades bestämmelserna för lotshemman ytterligare. Lotshemman fanns även i Gamla Finland.
Förteckning över lotshemman. Förteckningen uppgjordes i två exemplar av Amiralitets- och Kammarkollegium. Lotshemmansjordeboken omfattade alla lotshemmanen i riket och per län. Landshövdingarna ansvarade för inlämnandet av uppgifterna om lotsväsendet i respektive län.
Högre lotstjänsteman med uppgift att utöva viss uppsikt över lotsverkets personal. Tjänsten inrättades 1679 för uppgiften att organisera det svenska lotsverket. Finland fick en lotsinspektör 1743 och en lotsdirektör 1741. Lotsdirektören för hela lotsverket med Lotskontoret flyttade till Stockholm med Amiralitetskollegium år 1776. Lotsdirektören hade då stämma och säte i Storamiralitetet. Lotsdirektörstjänsten indrogs 1797. I Finland inrättades en särskild lotsinspektörstjänst 1791. I Gamla Finland var lotsinspektör chef för lotsverksamheten vid provinsförvaltningen från 1740-talet, och från 1794 chefstjänsteman vid Finska vikens lotsförvaltning.
Ursprungligen de centrala lotsmyndigheternas huvudkontor som bestod av lotsinspektören och hans biträde samt arkivet för alla de till lotsverket hörande kartorna. Lotskontoret inrättades 1682 i Karlskrona men låg 1776–1795 i Stockholm och året 1795 i Karlskrona, varefter igen i Stockholm från 1797. Efter 1809 var Lotskontoret lotsmyndighetens kontor eller expedition, sedermera tjänstelokal för överlots eller lotsförman.
Tjänstebeteckning för högre lotstjänsteman.
Distriktschef inom lotsväsendet under svenska tiden. Lotsmajoren för det Östra Lotsdistriktet, omfattande Finland och Åland, blev chef för lotsväsendet i Finland efter 1809. Lotsmajorens tjänsteställning bekräftades i en ny stadga för det finska lotsväsendet som utfärdades 1812. Från 1815 delade lotsmajoren chefskapet med en lotsinspektör. Det tudelade chefskapet upphörde 1846 då lotsmajorsämbetet avskaffades.
Fastslagen avgift för lotsning (1649–1809), efter 1809 endast tillfälligtvis förordnad. Lotsningstaxan erlades av lotsen, som lämnade pengarna åt Amiralitetets kassaförvaltare. Hälften av lotspenningarna återbetalades i slutet av året som lön till lotsen. Med den andra hälften betalades kronoutskylderna för hans räkning.
Sammanfattningen av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom lotsväsendet. Beteckningen användes även om budgeten för lotsväsendet och dess inrättningar.
Intyg över en lots behörighet att verka som lotstjänsteman. Lotspass utfärdades av lotsinspektören, senare lotsdirektören, som bekräftelse på fullgjord lotsexamen och utnämningen till lots. Lotspass kom senare att kallas lotsbrev.
Avgift som fartyg som seglade till eller från utlandet avlade. Lotsarna bar själva upp avgiften, utom i Österbotten där den uppbars av städerna. Lotspenningarna gällde från 1641 både kronans transporter och privata lotsningar. Den första lotsningstaxan fastställdes 1642 och en ny fastställdes 1789 i båk- och lotsförordningen. Därefter tillföll lotspenningarna oavkortat lotsbetjäningen, från att tidigare genom en lots- och båkinrättningsavgift även delvis ha tillfallit kronan. Lotspenningarna beräknades efter hur djupgående ett fartyg var, i Österbotten beaktades efter 1812 även lotsledens längd. Utländska fartyg betalade dubbel avgift. Lotspenningar betalades i mindre belopp om lots inte hade anlitats.
Plats där en eller flera lotsar är stationerade. Det förekom lotsplatser i finska skärgården redan på 1200-talet. I lotsförteckningen 1751 uppräknas de platser där lotsarna bodde och var tillgängliga. Antalet lotsplatser förändrades redan i lotsförteckningen 1800. År 1813 fanns det 48 lotsplatser i Finland.
Av lotsar utförd bevakningstjänst för spaning efter lotssökande fartyg.
Lotstjänsteman som hade uppsikten över lotsväsendet inom ett visst område (såsom chef för en lotsfördelning). År 1822 verkade fyra lotsuppsyningsmän i Finland, en vid fördelningen i Lovisa, Ekenäs, Åbo och Flisöberg på Åland.
Titel för förman vid lotsplats. Lotsåldermannen övervakade de kronolotsar som tjänstgjorde vid flottan och ansvarade för värvningen av nya lotsar. Han var sakkunnig vid Amiralitetet i alla frågor som gällde seglationen på Östersjön. Genom en nyorganisation 1677 omvandlades tjänsten till inspektör för kronans styrmän och 1679 till lotsinspektör för hela riket. Beteckningen lotsålderman blev därefter titel för en lägre tjänsteman, som övervakade lotsar och lotsdrängar. År 1723 fanns fem finska lotsåldermän. Lotsåldermän fanns även vid lotsförvaltningen i Gamla Finland. Från autonoma tiden var en lotsålderman chef för ett lotsområde eller för en lotsstation.
Högsta styrelsen för den svenska lotteriinrättningen, kallad Nummerlotteriet XX–XX.
Direktör för den svenska lotteriinrättningen.
Tjänsteman underställd lotteridirektionen som ansvarade för försäljning eller förnyelse av lotterilotter och utbetalning av lotterivinster.
Lottsedel, särskilt om lott i allmänna lotteriet, under svenska tiden kallad Nummerlotteriet.
Att i hemlighet föra in i eller ut ur landet gods, som är förbjudet i gällande tulltaxor. Lurendrejeri ledde till konfiskation av varorna till kronan. Ärendet handhades av tullförvaltaren eller packhusinspektorn som kronoåklagare. Vädjanden och besvär underställdes ett kollegium, efter 1809 Justitiedepartementet.
Uppläsande av offentlig kungörelse, offentligt tillkännagivande. Då ett trolovningspar avsåg ingå äktenskap var det påbjudet att lysning tillkännagavs från predikstolen i en kyrka (tre söndagar i rad), för att eventuella hinder mot äktenskapet skulle komma fram.
Avgift till de ordinarie prästerna i en församling för att de tre söndagar i rad tillkännagav från predikstolen att ett trolovningspar skulle ingå äktenskap. Avgiften blev obligatorisk 1686 och utgjorde en del av det ordinarie prästerskapets lön.
Av kyrkoherde utfärdat skriftligt bevis på att lysning till äktenskap har skett (och att hinder mot vigseln saknas). Lysningssedlar skrevs ut vid behov, särskilt när paret skulle vigas i en annan församling. De innefattade kontrahenternas namn, yrke och hemvist samt namnet på kyrkan och församlingen där lysningen hade avkunnats. I kyrkolagen 1869 kallades de lysningsbevis. År 1803 bestämdes att lysningssedlarna skulle utfärdas på stämplat papper.
Kameral benämning på ofri tomt som upplåtits för bebyggelse. Det handlade om en mindre icke i mantal satt egendom som ofta var avsöndrad från en större jordegendom. Termen användes efter slutet av 1600-talet mer allmänt också om till en fastighet hörande åker, äng, skogsmark, sjö eller å, samt om (industriell) byggnad, anläggning eller rättighet med viss ekonomisk nytta (i stationssamhällen, vid sågverk m.m.).
Kameral titel för innehavare av ofri tomt.
Den omständighet att ett hemman hade råkat i ödesmål, vanhävd eller förfall.
Ämbetsexamen för lägre kamerala och administrativa tjänster inom förvaltningen 1895–1922, avlades vid universitetet och gav kompetens till extraordinarie tjänster vid senatens ekonomiedepartement med utsikten att bli befordrad till tjänster vid landets kamerala och förvaltande verk, frånsett de tjänster som krävde högre förvaltningsexamen. Examen innefattade förhör i inhemsk civil-, straff- och finansrätt, i författnings-, förvaltnings- och processrättens huvudstycken samt nationalekonomi.
Behörighetskrav för domprost och prästassessor. Examen avlades inför domkapitlet.
Fram till 1634 var ett län vanligen ett förlänat jordområde (såsom arvs-, avgifts-, borg-, fan-, fataburs-, pante-, räkenskaps- och tjänstelän). Fr.o.m. 1634 regional högre civil förvaltningsenhet som omfattar hela eller delar av ett eller flera landskap och som leddes av en landshövding. De historiska länen i Finland var Åbo och Björneborgs län med Åland, Nyland och Tavastehus län, Österbottens län, Viborg och Nyslotts län, samt Kexholms län. Viborgs och Nyslotts län ombildades efter freden i Nystad 1721 till Kymmenegårds och Nyslotts län. Efter freden i Åbo 1743 bytte länet namn till Savolax och Kymmenegårds län. De norra delarna av länet bildade 1775 Savolax och Karelens län och de södra delarna Kymmenegårds län. Savolax och Karelens län blev Kuopio län 1831, då södra Savolax överfördes till Kymmenegårds län, som samma år bytte namn till S:t Michels län. Österbottens län delades 1775 i Vasa län och Uleåborgs län. Lappland avskiljdes från Uleåborgs län till ett eget län 1938. Nylands och Tavastehus län delades 1831 i Nylands län och i Tavastehus län.
Tjänsteman anställd av Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksstyrelsen, för att i länen bistå med råd, anvisningar och utlåtanden i jordbruksfrågor. Länsagronomerna kallades från 1921 för distriktsagronomer. ”Länsagronom” var även en äldre titel på en jordbrukskonsulent anställd av lantbrukssällskapet i ett län.
Fackutbildad tjänsteman med uppgift att under länsstyrelsen utöva viss uppsikt över byggnads- och stadsplaneväsendet inom ett eller flera län.
Från 1719 lägre tjänsteman som skötte bokföringen och revisionen på landskontoret under landskamrerens översyn. Länsbokhållaren var landskamrerens närmaste underordnade och ställföreträdare om det inte fanns vicelandskamrerare.
Chef för ett forstrevir, ansvarade för vården och förvaltningen av de allmänna skogarna inom ett visst område (ett län).
Fängelse för rannsakningsfångar, häktade och personer som dömts till fängelsestraff eller fängelse som förvandlingsstraff. Länsfängelserna var vanligen förlagda till guvernörens (landshövdingens) residensstad. De ersatte från 1771/1773 de gamla kronofängelserna. De övervakades 1867–1881 av fängelseinspektören, fram till1922 av Fångvårdsstyrelsen och därefter av Justitieministeriets fångvårdsavdelning. År 1773 fanns åtta länsfängelser: i Helsingfors, Åbo, Viborg, Tavastehus, Uleåborg, Vasa, Kuopio och S:t Michel. Länsfängelset i Tavastehus ändrades 1927 till Central- och länsfängelset.
Sedan mitten av 1600-talet geografisk karta över ett län. Länskartorna upprättades av lantmätare, 1770–1809 också av militär fältmätare. De första ritades över Kexholms och Viborgs län på 1640-talet.
Statlig tjänsteman från 1540 inom varje härad eller skeppslag, från autonoma tiden i länsmansdistrikt. Länsmannen hade i uppgift att verka som åklagare i allmän underrätt på landsbygden, uppsyningsman över diverse samhällsfunktioner (gästgiveri-, skjuts- och vägväsendet m.m.) och biträde åt kronofogden. Från autonoma tiden var länsmannen huvudsakligen övervakare av lag, ordning och säkerhet inom ett länsmansdistrikt. Han sorterade ursprungligen under fogden, från 1630-talet under länsstyrelsen, med kronofogden som närmaste överordnade. Länsmansbefattningen saknade en ämbetsinstruktion. Ursprungligen uppbar länsmännen länsmansränta som ersättning. I Savolax erhöll länsmännen också en del av bolmansräntan, en ersättning för länsmannens skyldighet att hålla fyra årliga gästningar åt slottsfogden och fyra årliga gästningar åt landsfogden samt en gästning åt lagmannen. Under stora ofreden verkade länsmän i socknarna under de ryska ockupationsmyndigheterna både i Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap. De var även åklagare vid tingen i Åbo generalguvernement.
Länsmans tjänstgöringsområde, från 1700-talet fram till 1830 en benämning på den administrativa och judiciella grundenhet (socken, härad, tingslag) som förestods av länsmannen, efter 1830 ett område som motsvarade en kyrksocken. Under perioden 1930–1996 var ”länsmansdistrikt” en officiell beteckning för polisdistrikt bestående av en eller flera kommuner, med länsmannen som chef. Länsmansdistriktet kallades ursprungligen länsmansdöme, länsmanssocken.
Benämning på länsmans tjänstgöringsområde 1405/07–1830-talet, en administrativ och judiciell grundenhet, ibland motsvarande en kyrksocken. Länsmanssocknarna omorganiserades 1830, och benämningen ersattes med den officiella termen länsmansdistrikt.
Andel av länsmansräntan (i persedlar) som länsmannen betalade till kronan, förutom att han också måste hålla gästning och skjutsa kronans fogdar och lagmännen till och från lagmanstinget, vilket lagmansräntan var en ersättning för.
Tjänsteman på landskansliet, landssekreterarens närmaste man och ställföreträdare om det saknades vicelandssekreterare. Länsnotarien skulle bereda, föredra och vidarebefordra vissa ärenden till expedition. År 1897 fanns en länsnotarie enbart vid länsstyrelserna i Vasa län och i Uleåborgs län.
Före 1868 tjänstebeteckning för prost över patronella församlingar, vilka tillsammans bildade ett eget kontrakt.Länsprosten i Kajana hade tillsatts med Per Brahes patronatsrätt över förläningens församlingar. Prosteriet lydde under Åbo domkapitel.
Högsta civila förvaltningsmyndigheten i varje län. Länsstyrelsen lydde direkt under regeringen och hade sedan slutet av 1600-talet två avdelningar, landskansliet och landskontoret. Landshövdingen var chef för länsstyrelsen och statsmaktens representant. Under perioden 1837–1918 sköttes samma uppgifter av guvernörer. Under länsstyrelsen lydde ursprungligen fögderi- och häradsförvaltningen samt stadsstyrelserna (borgmästare och råd, senare magistrat) och lantmäteri- och lotsväsendet i länet. I det självständiga Finland sorterade länsstyrelsen under Inrikesministeriet.
Person som undervisar, i synnerhet i skolor; skollärare, pedagog, i synnerhet om folkskollärare. Kvinnliga lärare kallades lärarinnor.
Kvinna som yrkesmässigt ger undervisning, särskilt kvinnlig skollärare. Under 1700-talet användes beteckningen läromästarinna eller lärerska.
I anslutning till Skolstyrelsen verkande och av lärarna i Finland valt rådgivande förtroendeorgan för lärdomsskole- och folkundervisningsavdelningen. Började inrättas från 1918. Lärarrådet sammanträdde på Skolstyrelsens kallelse minst en gång per år i Helsingfors.
Intyg utfärdat av en fabriks- och hantverksförening varigenom en lärling förklaras kompetent att mera självständigt utföra vissa uppgifter efter avslutad undervisning med prov. Lärbrevet var en motsvarighet till skråväsendets gesällbrev.
Benämning på skola som från och med 1820 och särskilt efter 1898 meddelade förkunskaper för akademiska eller därmed likartade studier såsom statliga normallyceer och lyceer, mellanskolor och fruntimmersskolor samt dessas fortsättningsanstalter och de kommunala och privata skolor som meddelade motsvarande undervisning. Genomgången folkskola blev 1872 inträdesvillkor till lärdomsskolan. Lärdomsskolorna övervakades och inspekterades från och med 1918 av en särskild lärdomsskoleavdelning vid Skolstyrelsen.
Vid krigsmakten anställd person som utbildades till fyrverkare.
Innehavare av den lägsta underbefälsgraden vid artilleriet och kustartilleriet, likställd med vicekorpral vid infanteriet.
Sedan medeltiden till början av 1800-talet, yngling som går i lära hos en yrkesidkare, särskilt inom hantverk och lantmäteri: lärdräng, lärodräng. Beteckningen användes också om elev i skola; lärjunge, skolgosse, lärogosse.
Innehavare av den lägsta underbefälsgraden i minörtjänsten vid artilleriet, likställd med vicekorpral vid infanteriet.
Inom statsförvaltningen benämning på yngling som går i lära hos en yrkeskunnig tjänsteman, på 1500-talet särskilt inom kameralförvaltningen, under 1600–1700-talen inom medicinen och lantmäteriet. Under autonoma tiden användes vanligen beteckningar som elev, biträde och auskultant.
Innehavare av en viss underbefälsgrad bland sappörerna.
Äldre benämning på lärare (professor) vid högre skola (till exempel gymnasium eller universitet), senare om person som meddelar privat undervisning: preceptor, informator.
Avgift, beräknad efter fartygets läst, som varje fartyg som anlöpte inhemsk hamn skulle betala till sjömanshuskassan.
Äldre benämning på borgensman.
Skriftlig handling genom vilken någon iklädde sig ett borgensansvar. I vissa fall användes ”löftesskrift” synonymt med ”depositionsattest”.
Sedan 1500-talet officersgrad för högre befälhavares ställföreträdare och närmaste medhjälpare, från 1600-talet en kompaniofficersgrad mellan kapten och fänrik. I Ryssland tillhörde löjtnant den elfte rangklassen i den militära rangtabellen med tilltalet ”Vaše blagorodie”.
Fältöverstens närmaste man och ställföreträdare vid större administrativ militär enhet på en viss förläggningsort.
Krono- och skattehemman vars räntor var anslagna för lön till statlig tjänsteman.
Spannmål som ingick i någons löneförmåner.
Bonde som brukade ett hemman mot utförda dagsverken. Löningsbonden var skyldig att prestera ett par hästar och en dräng för tio timmar per dag.
Hemman vars skatter var anslagna till lön åt någon eller några av statens tjänstemän. Löningshemman förekom inom ecklesiastik-, civil- (lands-) och militietjänstestaten, där de indelades i häst-, fördels- och beställningshemman.
Stadgad lön, stadgelön, lön för statligt ämbete eller statlig tjänst som normerades efter ämbetets eller tjänstens rangklass i rangordningen. Lönen normerades efter löneklass (stat) i 1696 års stat fram till 1778. Inflationen under frihetstiden drabbade centralförvaltningens ämbetsmän hårt, eftersom lönebeloppen blev oförändrade i nära 100 år. Ämbetsmän höll sig därför med bisysslor för att försörja sig. Även sportler i framför allt gåvor till ämbetsmän och lösen för expeditioner drygade ut ämbetsmännens inkomster. Förbud mot tagande av gåvor stadgades för personal i kansliordningen 1720.
Livréklädd betjänt hos en kunglig eller annan förnäm person; i tjänst antingen som förspringare: sprang framför den vagn i vilken den högt uppsatta personen åkte eller promenerade i förväg för att bana väg för flanerande högt uppsatta personer, eller för att uträtta ärenden, särskilt som budbärare. Två löpare fanns upptagna på 1729 års hovstat. Efter 1766 fick endast kungliga personer ha livréklädda löpare.
Penningbelopp som erlades till en myndighet för något eller någon, vanligen en officiell handling eller person från fångenskap eller skuld. Termen användes också om den ersättning som en privatperson uppbar för vissa prestationer, till exempel när kronan inlöste hittegods.
Alla de fornminnen, föremål, som finns i jorden, i gravar eller på annat sätt är nedlagda, bortkastade eller förlorade.

M

Betjänt i lagerhus i stad eller vid militär förläggning. Magasinbetjänten biträdde vid förvaltningen av spannmålslagret.
Dräng i lagerhus i stad eller på landsbygden eller i det militära som biträdde magasin(s)förvaltaren och -betjänten i förvaltningen av spannmålsmagasin.
Föreståndare för lagerhus i stad eller på landsbygden eller inom det militära som förvaltade offentligt spannmålsförråd; tjänsteman vid lantränteriet som även övervakade uppbörden av avrads-, tionde- och rättighetsspannmålen som förvarades i stadens magasin. Magasinförvaltaren var revisionsskyldig inför landskamreraren på l