Lista över hänvisningar
Jutikkala, Eino
, Bonden i Finland genom tiderna
, Helsingfors: LT
1963
.
A
Högljutt bifall, allmänt bifall, bifallsrop vid val utan omröstning. Att avgöra genom acklamation: enhälligt
beslut utan omröstning.
Folk, menighet, den stora massan av befolkningen som saknade undantagsförmåner (privilegier). Med ”allmoge” avsågs ursprungligen de politiskt myndiga männen inom ett juridiskt eller kyrkligt avgränsat område som en domsaga, en
lagsaga eller ett rike. Efter uppkomsten av det andliga och det världsliga frälset användes uttryck som ”menige allmogen” om de skattskyldiga samhällsklasserna i motsats till de privilegierade stånden. Ännu under senmedeltiden skilde man inte alltid mellan allmogen på landet och allmogen i städerna. Först när borgarståndet blivit etablerat avser ”allmogen” uttryckligen den skattskyldiga befolkningen på landsbygden.
Säteri som innehades med full
äganderätt på evig tid. Det var emellertid vanligt att
kronan fick en tredjedel av skatterna. Bärande träd och malmstreck tillhörde dock säteriets ägare och inte kronan.
Benämning på viss enskild egendom i Savolax under 1500-talet. Redan i 1561 års
jordebok hade många
anek i Savolax flera innehavare och jorden var samfälld besittning.
Värderingsbrev utfärdat åt en
bonde i kolonisationsområdena i Savolax under Gustav Vasas tid (1523–1560). Arviobrevet innehöll uppgifter om det område bonden fått som sin enskilda egendom (anekki) med namn och rår samt den
skatt som egendomen skulle betala till kronan.
Benämning på de delar av kronans skatteinkomster från ett
augmentshemman som inom ramen för
indelningsverket betalades åt ett
rusthåll vars egna skatter inte räckte till för utrustning och underhåll av
ryttare och häst. Augmentsräntan infördes 1680 och avskaffades i Finland 1886.
Före storskiftet om bebyggelse som anlagts på en odal- eller bolbys utmarker och som avskilts som en självständig enhet. Vid
skifte av samfällda ägor fick
avgärda by hälften mot
hemman av motsvarande storlek i bolby. Avgärda
by kunde också beteckna ett ensamliggande hemman.
Jordäga som innehavaren själv hade odlat upp eller köpt. Det kunde också vara fråga om jord som överlåtits som gåva eller genom giftorätt eller jord som någon hade bytt till sig utan att använda
arvejord som betalning. Denna jord kunde innehavaren i princip själv bestämma över, till skillnad från arvejord som inte fick säljas eller överlåtas utan släktens tillstånd.
I enskiftesförfattningarna 1803 och 1807 om att avskilja en del av ett hemmans jord till en egen jordlägenhet, på viss tid eller för alltid, utan att stomhemmanets
mantal förändrades. Motsvarande delning av
hemman kallades under perioden 1864–1916 parcellering.
B
(Bebott och brukat)
hemman som betalade skatt. Motsats: ödehemman.
Säteri där innehavaren kunde behålla säteriförmånerna mot rusthållsskyldighet. De berustade säterierna var vanligen gårdar som innehafts av adeln, men som
kronan övertagit i samband med reduktionen. De uppstod i samband med att det
yngre indelningsverket genomfördes efter 1682. Benämningen kvarstod i Finland under autonoma tiden, trots att den
indelta armén upplöstes tills vidare 1810. Benämningen försvann 1864.
Område i utmarken som tagits i besittning för jakt och som utmärkts med bläckningar, som höggs i träden längs rån. Rågränsen slutade vanligen där den började, och bildade således en ring.
Bebodd eller odlad jordegendom, som
kameral term ett
stycke jord, mark eller äng, tidigare också gård, hemman.
Fram till storskiftet det
stycke jord eller mark (inklusive avkastningen) med vilket hemmanen indelades i teglag; bolstad.
Skatteuppbördsdistrikt i Finland under 1500–1600-talet, motsvarande fjärding,
treding (
tridung),
nötslag (Åland) och markabol.
Benämning på en primär, ursprunglig bebyggelseenhet bestående av mera än ett
hemman som hade sina marker inom uppgångna rår eller ingick som en sådan bebyggelseenhet i en samfällighet, särskilt i
relation till en sekundär bebyggelseenhet, en avgärda by, som anlagts på en bolbys marker.
Skatteenhet, införd på medeltiden i Österbotten, Borgå
län och Satakunta, som bestod av bondens boskap, i Borgå
län och Satakunta också av hans lösöre.
Förmögenhetsskatt i penningar 1620–1642 på varje
tunna utsäde och varje husdjur. Från omkring 1642 blev skatten en från år till år oförändrad årlig penningskatt som utgick per
mantal och som försvann med den nya skattläggningen under autonoma tiden.
I en lagmansdom i Södra Österbotten 1574 benämning på gårdstomt och huvudåkrar, i motsats till utjordar. Bestämde proportionen mellan varje hemmans andel i inägor och utjordar, som skulle vara lika, emedan hemmanen i Södra Österbotten inte hade konstanta skattetal; örestal.
Åker som räknades som bröstmark.
Benämning för en bebyggelseenhet, bestående av mera än ett hemman, som ensam eller tillsammans med några andra likadana enheter bildade en ägogemenskap, en samfällighet, vars marker i regel avgränsades från andra samfälligheter genom uppgångna rår. I kronans räkenskaper fr.o.m. 1500-talet uppträder byarna med eget särskiljande namn. Förvaltningsmässigt betraktades även
enstaka hemman som byar.
Skattetal i landslagen (cirka 1350) och en måttenhet samt
delningsgrund för teg- eller
solskifte som avgjorde: a) den andel i byns skatter som ett enskilt
hemman måste betala, b) den mängd arbetskraft och arbetsredskap som hemmanet skulle bidra med i det samfällda arbetet och c) varje hemmans andel i avkastningen. Under 1600-talet avsågs med
byamål sammanfattningen av en bys eller en stads gemensamma ägor.
Oskiftad skog som nyttjades gemensamt av en by, vanligen som betesmark, en bys allmänningsskog.
Extraordinarie
skatt som ursprungligen uppbars för kronans byggföretag. På 1600-talet blev avgiften permanent. Förutom i Kuopio och S:t Michels
län kallades byggnadshjälpen i Finland vanligen vinterkörsel. Den nedsattes 1622 med hälften, då
tull eller
accis för varor som fördes till torgs infördes. Byggningshjälpen blev permanent år 1652 som en del av jordeboksräntan. Under 1800-talet beräknades den efter nya mantalet.
Skatteenhet under medeltiden i Tavastland, Övre Satakunta, Karelen och Norra Österbotten bestående av husbönderna, deras söner och mågar; egentligen man som idkade jakt. Alla andra skatteenheter som
kronan använde vid samma tid avsåg jordbesittning av viss storlek.
D
Om jaktmark i ödebygder, den runda från lägerplatsen som jägaren hann tillryggalägga på en dag.
Fond instiftad av senaten 1898 för medel som skulle användas till att skaffa odlings- och bostadslägenheter åt den del av befolkningen som inte ägde jord. Fondens medel hade inskaffats genom insamling enligt ett kejserligt
reskript 1892 och en
kungörelse 1896. Tillgångarna lånades ut till landskommuner,
lantbrukssällskap och andra jordinköpsandelslag som bildade kassor för att finansiera inköp av jordbrukslägenheter eller bevilja lån till obesuttna.
Den obesuttna befolkningens lånefond instiftades i anslutning till Statskontoret. Åren 1906–1915 förvaltades den av inspektören över de ur statsmedel utgivna lånen för den obesuttna befolkningen, därefter av kolonisationsinspektören fram till 1917, då ansvaret tillkom Kolonisationsstyrelsen. År 1920 överfördes fonden till den nyinstiftade Kolonisationsfonden.
Adelsman som erhållit donationsgods, särskilt om donationsinnehavare i
Gamla Finland 1721–1812 och under autonomin i Viborgs
län till cirka 1867.
Bonde på
donationshemman i ett donationskomplex i Gamla Finland. Donationsbonden hade i princip
besittningsrätt till sitt hemman. Från 1826 till cirka 1867 användes benämningen donationslandbonde. År 1811 utfärdades bestämmelser om hur donationsböndernas avgifter skulle erläggas. År 1817 fick de flesta donationsmottagarna full
äganderätt till jorden medan bönderna bibehöll dispositionsrätten. År 1826 jämställdes donationshemmanen i Viborgs och
Kymmenegårds län med
frälsehemman och donationsbönderna förlorade sin
bördsrätt till jorden. Åren 1863 och 1867 bestämdes att staten skulle lösa in donationsgodsen och bönderna fick
rätt att friköpa de
hemman som de hade besittningsrätt till.
I allmänhet jordlägenheter som donerats av kronan. Begreppet användes särskilt om de cirka 2 700
gods som donerades till ryska adelsmän i
Gamla Finland som avträddes 1721 och 1743. Formellt gällde donationerna endast skatterna, medan bönderna fortsättningsvis hade kvar sin besittningsrätt. I Gamla Finland skulle 1721–1812 en tredjedel av donationsgodsens skatter tillfalla kronan. I praktiken förlorade bönderna sin besittningsrätt, och 1826 förklarades donationsgodsen i Gamla Finland vara frälsegods. I Sverige förbjöds
donation av
hemman till allodialt
frälse 1682. År 1867 beviljade
lantdagen medel för inlösning av donationsgodsen i Gamla Finland. Bönderna fick då
rätt att genom årliga amorteringar inlösa sina hemman av staten. Jordreformen genomfördes i slutet av 1800-talet.
Cirka 1569–1682 huvudsakligen kronohemman, senare också skattehemman, vars skatter och
besittningsrätt var upplåtna åt en adelsman. I
Gamla Finland 1721–1812 och i Viborgs
län 1826–cirka 1867(–1917)
hemman på donationskomplex, vars innehavare betalade
avrad in natura och utförde dagsverken åt donatarien.
E
Jaktmark i Savolax utmarker, för vilken samfälligheten torde ha betalat ett ekorrskinn i
skatt till kronan. När området övergick till svedjemarksbesittning och pälsskatten ombildades till en spannmålsskatt, blev ekorrskinnet (oravannahka, oravainen) ett spannmålsmått.
Samfälld jaktmark i Satakunta under de tidigaste tiderna av utmarksfångst.
Under tegskiftet ett avskilt liggande
nybygge på en bys utmarker som inte hade samfällda ägor med andra
hemman och som kameralt utgjorde en by. Efter storskiftet förändrades benämningen till avsidesboende, ensamboende. Hemmansägaren hade full
äganderätt endast till det avgränsade området.
F
Äldsta brodern eller den man som på livstid utsågs till uppdraget att förestå en storfamilj som saknade en naturlig
husbonde i brödernas far.
En av de äldsta skiftesformerna i landskapslagarna som i motsats till det senare solskiftet antagligen avsåg en oregelbunden
fördelning av byns åkrar och ängar, men som antagligen fastställde äganderätten till gårdstomten och huvudåkrarna.
Skattetal för fiskerätten och fördelningsgrund av fångsten i Torne älv, motsvarande 1/8 mantal.
År under vilket en egendom var befriad från skatt. Egendomen utgjordes vanligen av ett
nybygge eller en industriell anläggning.
Frihetsår avsåg huvudsakligen befrielsen från att erlägga
grundskatt till kronan. De medförde dock även befrielse från åtskilliga andra utskylder såväl till
kronan som till kommunen och prästerskapet.
Av konungen beviljad
rätt att tills vidare eller på livstid uppbära grundskatterna från de enskilda gårdar, byar,
bol eller socknar som utgjorde förläningsområdet. Förläningarna gavs som belöning för redan fullgjort uppdrag i konungens
tjänst eller som ersättning för förluster, åt tjänstemän eller som
pension åt deras eller stupade soldaters änkor. Under 1500-talets senare del var förläningar också en avlöningsform för civila och militära ämbetsmän. De indrogs successivt till
kronan mellan 1650- och 1680-talet.
G
Väg eller stig i utmarken längs med vilken villebråd fångades med snaror och andra fällor. Gillerstigen utmärktes av besittningstagaren med bläckningar, som höggs i träden längs stigen. Den slutade vanligen där den började, och bildade således en ring.
Nådegåva, bestående till exempel av
pension eller penningunderstöd, som betalades åt avskedade befattningshavare eller åt deras änkor och barn. Betalningen skedde från speciella kassor som till exempel Vadstena krigsmanshuskassa, flottans pensionskassa, hovstaternas gratialkassa och domkapitels kassa.
Gratial kunde även utbetalas av enskilda personer eller bolag.
Skatt av tillfällig natur, för ett visst ändamål, som krig eller kröning, kungabarnens bröllop eller om kungen måste
resa i rättsärenden. Fastän gärden ursprungligen var av tillfällig natur övergick den ofta senare till att bli permanent. Från och med 1600-talet kallades den också
kontribution eller bevillning.
Gärd var också en benämning på
mantal i
äldre författningar.
Sedan 1500-talet förled i vissa ord om
skattetal eller skatt, vanligen benämnt (ordinarie eller extraordinarie) gärd.
Före 1600-talet stängsel, hägnad, gärdsgård och dylikt, före storskiftet också skiftad teg inom byns gemensamma inhägnad. Den utmärktes på åker vanligen med en djupare råfåra, på ängar med ägarmärkta stenar eller pålar.
H
Kameral benämning på en mindre
jordägare som betalade hälften av grundskatten till kronan.
Hälften av ett helkrokshemman.
Vid hammarskifte: skogbevuxen stenbacke, stenig mark, ”tvär” udde eller brant bergsstup. Åkrarna som låg i
hammarskifte var förmodligen av sämre kvalitet än de fornskiftade och sedan gammalt gödslade huvudåkrarna. Benämningen torde ha varit pejorativ. Ifall jorden var tegskiftad användes ”hammar” om byns utjord.
I tegskiftad by, benämning på de oregelbundna åkerstycken (inom eller utanför åkergärderna) som hade tillfallit ett enskilt
hemman under de
äldre skiftesförhållandena.
Hammarland omnämns tidigast 1410.
En av de äldsta formerna för jordskifte, omnämnt i landskapslagarna.
Hammarskifte delade in byns nyligen uppodlade utmarker i oregelbundna jordstycken som bytte brukare varje år eller med vissa års mellanrum. De av gammalt odlade och sedan urminnes tid reglerade huvudåkrarna nära tomterna sades ligga i fornskifte. Landskapslagarna stadgar inte om hur ägoförhållandena reglerades. Hammarskifte anses inte vara ett jordskifte i egentlig bemärkelse. Besittningsrätten till byns samfällda bättre åkrar och ängar reglerades förmodligen enligt samma principer som i sol- eller tegskiftet.
Åker- eller ängslott i
by som, i motsats till de vid
tegskifte på längden uppdelade jordlotterna, delades på tvären. Under tegskiftets tid var
hammarteg en benämning på teg som vanligen uppmättes till sist i åker eller äng, vars bredd inte motsvarade den bredd mätstången hade. Hammartegen kunde också lämnas oskiftad.
Kameralt begrepp som motsvarade mantalets ursprungliga betydelse. Helbonden betalade full
grundskatt till kronan, i motsats till mindre
jordägare som betalade hälften eller en fjärdedel.
Samlande benämning på landbönder,
torpare och andra arrendatorer till jord eller en del av ett hemman.
Delning av
hemman i mindre delar så att andelarna i ägor,
skattetal och allmänna avgifter (onera) proportionerades efter lotternas storlek.
Hemmansklyvning skedde vanligen på grund av arvskifte eller försäljning.
Hemmansklyvning förbjöds helt 1686. Den var tidvis tillåten eller helt förbjuden på krono- och skattejord. Förbudet var hävt under perioden 1747–1852.
Frälsejord fick däremot klyvas.
Klyvning fick ske efter myndigheternas
prövning av jordens skattekapacitet, senare gick gränsen vid förmågan att försörja fem personer. Full
frihet till hemmansklyvning infördes den 12 juni 1895 på över 5 hektar skattbar mark.
Del av samfällighets skog som utskiftats till ett visst hemmans husbehov, vanligen invid gårdstomten eller huvudåkrarna.
Det kungliga hushållet, den avlönade uppvaktningen, hovstaten, samt ibland – speciellt för tiden före 1700 – de högsta ämbetsmännen samt i vid bemärkelse oftast även kretsen av övriga adelsmän och adelsdamer som var introducerade och vistades kring monarken, eller annan furstlig person, och deltog i fester, tornerspel och dylikt som ordnades för och av monarken. Hovet kan också innefatta den kungliga bostaden där monarken med uppvaktning vistas och bor.
I Viborgs län,
donationsgods som från 1812 till cirka 1867 låg under ryska kronans omedelbara
disposition (till exempel kungsgård, kungsladugård). Från 1867 avsågs med
hovläger också de herrgårdar som inlöstes från ryska donatarier och som till en början brukades av finska staten, men senare (mestadels) parcellerades eller blev kronopark.
Under 1600-talet benämning på en konungs och hans uppvaktnings tillfälliga bostad, särskilt under fälttåg och dylikt. Hovlägret förestods av en hovlägerförvaltare.
I
Före storskiftet, benämning på ägor inom den egna byns gränser, vanligen själva gårdstomten eller till
hemman hörande
jordstycke som låg närmast gårdsbyggnaderna och som, åtminstone till väsentlig del, var uppodlat. Motsats: uteäga, gör- eller utmark.
J
Förteckning som utgjorde underlag för beräkning av
avrad och skatter. Under medeltiden gjordes inom frälset och av kyrkliga institutioner förteckningar över upprättarens egendomar. I Finland började man regelbundet uppgöra jordeböcker i samband med skattläggningarna på 1540-talet. Då upprättades sockenvisa förteckningar över hemmanen och deras skatteenheter. Kring 1700 infördes jordlägenheternas namn, och något decennium senare även deras nummer. Den
ordinarie jordboken kallades också
persedeljordebok eller specialjordebok, medan förändringar som uppkom mellan de ordinarie jordböckerna infördes i en extraktjordebok, senare förändringsextrakt. Ursprungligen upprättades jordeböckerna av fogdarna, från 1594 av häradsskrivarna och från 1848 av länslantmäterikontoren. I
Gamla Finland upprättades årliga jordeböcker av svensk typ för Kymmenegårds
provins från 1740-talet till senare hälften av 1760-talet. Jordeböckerna ersattes 1895 med jordregister.
Skatter som infördes i jordeböckerna på 1500-talet med beteckningen
ränta eller årlig ränta. I de nya länsvis upprättade jordeböckerna på 1600-talet sammanfördes de skatter som utgjordes enligt de gamla skattetalen under jordeboksräntan, eller
ordinarie räntan, till skillnad från
extraordinarie räntan eller mantalsräntan. Jordeboksräntan utgick med ett fast belopp från varje hemman. Termen
jordeboksränta användes även i Gamla Finland.
Bilaga till jordeboken som redogjorde för hur mycket av de olika slags persedlarna som uppbars av varje skatteehet inom ett visst område, vanligen en socken.
Förteckning över samtliga fastigheter på landsbygden 1895–1985, per
socken och i nummerordning per
by och hus. Jordregistret tjänade som fastighetsbokföring, särskilt över oplanerade områden. Jordregistret ersatte jordeboken 1895 och fördes av förste länslantmätaren.
Lantbruksministeriet ansvarade från självständigheten för jordregistret. I registret antecknades information ur jordeboken, jordegendomens namn och natur, uppgifter om storskiftet,
servitut och andra jordförrättningar som gällde lägenheten, såsom klyvning,
styckning eller avsöndring. Vid sidan av sitt egentliga ändamål tjänade jordregistret också som offentligt
dokument bl.a. för fastighetskrediter, beskattningsväsendet, jordbruksstatistiken och lantmäteriväsendet.
K
Hemman med jordeboksnummer,
kameral taxeringsenhet eller mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer eller arrenden som gården skulle prestera.
Delning av jord. Restriktionerna mot delning av jord avskaffades stegvis 1864–1916.
Från och med 1864 om
klyvning och
skifte av
hemman i lika stora delar genom att man först delade äganderätten mellan delägarna i jämna bråkdelar och sedan delade jorden i enlighet med det.
Under 1500-talet
frälseman som inte hade adlats, vildadel; i början av 1600-talet
bonde vars
hemman beviljades ”evinnerligt frälse” på villkoret att han själv, hans son eller måg mot skälig sold ställde upp som beväpnad
soldat eller
ryttare med häst i konungens armé. Från 1680-talet användes termen om
yngre adel eller
lågadel som vid reduktionen förlorade sina små donationer och blev helt utan jordegendomar, under 1700- och 1800-talet övergående i betydelsen obetitlad adel i allmänhet och obemedlade adliga eller ståndspersoner.
Benämning på vissa råmärkta jordstycken i sydöstra Finland under 1300-talet som hörde till
kronan och som koloniserades på kronans initiativ.
De pålagor som drabbade allmogen i krigstid. Till dessa hörde utskrivningar av krigsfolk, men i viss mån också skjutsningar, inkvartering, proviantering och ekipering av krigsfolk.
I svenskspråkiga handlingar benämning på årderskatten (
aatra). Krokpenningarna var en del av jordeboksräntan i Satakunta ännu på 1800-talet.
Skattetal infört cirka 1290 och omnämnt i källorna 1334. Kroktalet var en norm enligt vilken huvudskatten utgick i Övre Satakunda
härad och Tavastland ännu på 1500-talet. Kroken betecknade egentligen i Övre Satakunta ett visst område odlad jord av samma värde och lika skattskyldighet som tolv öresland. I Nedre häradet motsvarades kroktalet av röktalet. Enligt skatteundervisningen år 1540 räknades kroktalet i Tavastland vanligen till sex stänger i varje
krok beroende på om jorden var korngill.
Den del av den kyrkliga tiondebeskattningen som indrogs till
kronan i samband med reformationen (i Finland från 1602). I allmänhet utgjorde den 2/3 av det på spannmålsskörden beräknade tiondet. Kronotiondet avskaffades i Finland 1924. Kronotiondet inkluderade också den tredjedel av överloppsspannmålen som tidigare hade tillfallit kyrkan. Undantagna från kronotiondet var frälsesäterier, efter 1638 också deras rå- och rörshemman, prästgårdar och präststommar (gamla kaplans- och klockarboställen som tidigare hört till det andliga frälset), kungsgårdar, indelta boställen eller
rusthåll (av krono- och skattesäterinatur) samt prebendehemman. Det uttogs inte i Karelen eller Viborgs
län 1714/23–1828. Kronotiondet debiterades efter markegångspris, med tillägg av
forlön där sådan krävdes.
Församlingens högsta beslutande organ med
ansvar för ekonomin och uppbörden av de avgifter som kyrkostämman hade fastställt. Kyrkostämman valde kyrkoråd,
kaplan och vissa andra kyrkliga befattningshavare. Kyrkostämman bestod av kyrkoherden och alla de församlingsbor som hade
rätt att rösta i prästval. Kyrkoherden kunde ersättas av kaplanen. Åren 1635–1865 sammanföll vanligen kyrkostämman med sockenstämman. Kyrkostämman ombildades 1865, och 1869 blev den enbart ett kyrkligt styrelseorgan. År 1933 ersattes kyrkostämman av kyrkofullmäktige. Vissa drag bestod dock.
Kyrkofullmäktige och
församlingsråd utses genom direkt folkval. Också kyrkoherden utses genom val.
L
Skatt som infördes 1616 i de finska länen med undantag för Karelen och Kajana län. Avsikten var att underhålla och proviantera krigsfolket vid gränshusen. År 1621 infördes en motsvarande
skatt i resten av riket för det polska kriget. År 1624 blev den en stående skatt som erlades per mantal. Den utgick i Finland ännu under autonoma tiden i de flesta länen till det belopp som fastslagits 1621.
Samfällighet som bestod av skogsmark huvudsakligen i Kexholms län. Sådana samfälligheter förekom under 1600-talet och ägdes vanligen gemensamt av flera byar.
Tull som 1622–1808 erlades vid stadsporten för de varor som fördes från landsbygden till staden för försäljning. Avgiften gick allmänt under benämningen
landtull (lanttull) eller accis.
Länsmans tjänstgöringsområde, från 1700-talet fram till 1830 en benämning på den administrativa och judiciella grundenhet (socken, härad, tingslag) som förestods av länsmannen, efter 1830 ett område som motsvarade en kyrksocken. Under perioden 1930–1996 var ”länsmansdistrikt” en
officiell beteckning för
polisdistrikt bestående av en eller flera kommuner, med länsmannen som chef. Länsmansdistriktet kallades ursprungligen länsmansdöme, länsmanssocken.
Avgift som bönderna under 1400–1500-talen betalade som ersättning åt länsmannen för dennes skyldighet att härbärgera och skjutsa kronans tjänstemän (till exempel
häradshövding och landsfogde). Länsmansräntan indrogs av Gustav Vasa (1523–1560) till
kronan och ersattes med
skattefrihet eller lön.
Benämning på länsmans tjänstgöringsområde 1405/07–1830-talet, en administrativ och
judiciell grundenhet, ibland motsvarande en kyrksocken. Länsmanssocknarna omorganiserades 1830, och benämningen ersattes med den officiella termen länsmansdistrikt.
I Kung
Kristoffers landslag 1442, lös befolkning, i motsats till fast bosatt, en befolkningsgrupp som uppstod när träldomen avskaffades, officiellt 1335. Under 1600–1700-talen var ”lösker man” en motsvarighet till lösdrivare, inhysing, (lego)hjon.
M
Benämning på ett notlags olika lotter i svenska Österbotten under 1500-talet. De var ofta flera än de
hemman som hörde till notlaget. Det bodde således flera familjer på hemmanen, fastän hemmanen inte formellt hade skiftats familjerna emellan. Varje familj fick dock ett mansfar.
Huvudsakligen i Tavastland och Satakunta benämning på jaktmarksägor i utmarkerna; område för utmarksfångst.
Ursprungligen ett mått på skattekraften hos jord, den jordareal på vilken en
bonde med familj och tjänstefolk ansågs kunna leva. Från 1630 var
mantal ett kameralt mått på ett hemmans andel i en by, fastställt genom lantmätning. Mantalet miste sin betydelse för skattläggningen under förra delen av 1900-talet, men kvarstod till 1997 som beräkningsgrund för en jordlägenhets andelar i allmänna områden, till exempel i fiskevatten.
Grupp ursprungligen per
mantal utgående ovissa och extra
ordinarie skatter som landtågsgärd, byggningshjälp, salpeterhjälp, boskapspenningar, skjutsfärdspenningar, dagsverkspenningar,
terminsskatt och silverskatt. Från och med 1600-talet beviljades de av
ständerna för kortare perioder. Efterhand blev de permanenta och infördes 1718 i jordeboken under namnet
mantalsränta eller hemmantalsränta.
Skatteuppbördsdistrikt och skatteenhet på Åland under medeltiden och 1500-talet.
Beteckning för den
menighet eller det folk som bildade den heterogena allmogen, innan ett fast fjärde stånd, bondeståndet, uppstod. Därefter blev ”menige man” en beteckning för folkets stora (obildade, ofrälse) massa, i motsats till adeln: menige allmogen (yhteinen rahvas).
Man som var ålagd att i
kyrkoskatt betala ett visst mått och inte de vanliga tiondena. Målamän omtalades i Nyland 1373 som en särklass av kyrkliga skattebetalare. I viss forskning har målamännen betraktats som personer med annan huvudnäring än egentligt jordbruk. Som sådana betraktades fångstmän, sjöfarare,
hantverkare och nybyggare.
N
Uppbördsdistrikt för
skatt på nötkreatur (kvickskatt) på Åland, i Nyland och Tavastehus under 1500-talet. I Karelen användes också benämningen nötslag. Ett
nötslag bestod på Åland av åtta fullgärder. Bönderna i ett nötslag betalade tillsammans en kvickskatt, som kallades nötgärd. De nötslag som efter skatteomläggningen 1540 fortfarande levererade tionden av fisket borde inte identifieras med den gamla kviskskattenheten utan snarare med notlag. Också i Nyland förekom nötslag på 1500-talet. Varje nötslag levererade där ett nöt och två får. Ett nötslag bestod av tio fullskattar. I Tavastland var Elimä
fjärding år 1600 delad i fem nötslag som bestod av 53 skattar, men endast 99 1/3 rökar. I Karelen förekom jämte huvudskatten en skatt efter nötslag, varmed avsågs tio fullskattar.
O
Skifte av (
odal)jord mellan grannar i by.
I den svenska förvaltningen från och med 1600-talet benämning med något varierande innebörd på de skatter som åvilade de jordeboksförda hemmanen och lägenheterna. I inskränkt betydelse var
ordinarie räntan liktydig med den enligt gamla
skattetal utgående jordeboksräntan, medan i begreppet ordinarie räntan i denna inskränkta betydelse inte ingick de
extraordinarie skatter, som först under senare hälften av 1600-talet blev stående skatter och som kom att permanent åvila jorden under benämningen mantalsränta. Ordinarie räntan och de sistnämnda jordskatterna gick sammantagna under benämningen grundränta. Denna
indelning av grundräntan fastställdes i riket 1718. I sin mer vidsträckta betydelse omfattade ordinarie räntan även de
fasta mantals- eller hemmansräntorna. I
Gamla Finland användes ”ordinarie ränta” i termens vidare betydelse. De i den ordinarie räntan ingående skattepersedlarna omstrukturerades vid skattläggningsrevisionerna.
P
Från 1838 benämning, efter 1864
officiell term för ur ett
hemman lagligen utbruten
tomt eller jordlott. Parcellen indelades i
parcell med avgäldsskyldighet till stomhemmanet och parcell utan avgäldsskyldighet. Från 1895 fick parcellering ske helt utan myndighetstillstånd. Parcellen saknade eget
skattetal och betalade inte
grundskatt direkt till kronan.
Avgift erlagd av parcellägare till stomlägenhetens ägare 1864–1916. Parcellerna hade inget eget
skattetal och betalade således inte
grundskatt till kronan, utan deltog i hemmanets pålagor genom att betala
avgäld till stomhemmanets ägare.
R
Under perioden 1689–1809 benämning på (krono)skog, under åren 1848–1885 om överloppsskog som avskiljdes vid storskiftet och som endast fick avverkas av bergsverk och bruk. Under svenska tiden erlades en särskild
avgift enligt mängden avverkade skogsprodukter. År 1809 fick bruken
rätt att skattelösa sina rekognitionsskogar.
Återstod, lämning, rest;
vad någon resterar med i fråga om betalning av
skatt eller annan avgift, till exempel hyra. Restantier infördes i en restlängd. Kammarkollegiums
instruktion stadgade 1723 (efter oredan under stora nordiska kriget) att restantier
äldre än tre år inte fick indrivas. Kronofogden ”ådrog sig balans” och blev skyldig att ersätta oindrivna skatter, en skyldighet som därefter blev allmän i all skatteindrivning.
I
Gamla Finland 1728–1729 och 1766–1802 av
revisionslantmätare för
skatterevision förrättad mätning av jordfastighet.
Revisionsmätning förekom också tidvis mellan 1777 och 1891 i S:t Michels, Kuopio och Norra Karelens län. Revisionsmätning förrättades i Gamla Finland huvudsakligen i det område som 1812 blev Viborgs län.
Ett hemmans särskilda
tomt för en ria. Ritomterna låg vanligen i utkanten av byn, separat från de egentliga hemmanstomterna.
I Finland från medeltiden till början av 1600-talet förekommande benämning på en
bonde som samlade in skatterna i ett skatteuppbördsdistrikt och vidarebefordrade dem till kronans fogde. Han behövde inte vara skrivkunnig men han skulle ha gott minne och kunskap om skatteenheterna för varje
hemman och de kvantiteter av olika slags persedlar som skulle utgöras. Till stöd för minnet användes en stav, på vilken varje hemmans skatteenheter var utmärkta med skåror, högst antagligen godkända av bönderna med deras bomärken.
S
Ursprungligen skulle allmogen underhålla kronans
salpetersjudare med ved, husrum och förtäring. På 1500-talet omvandlades skyldigheten till persedlar som bönderna skulle bistå kronans salpetersjuderier med. År 1634 ersattes persedlarna med en årlig permanent penningavgift. År 1644 blev den en del av jordeboksräntan. Fram till 1766 uppbars dock
salpeterhjälpen i Österbotten i persedlar.
Före storskiftet jord som ägdes och nyttjades gemensamt av delägarna. Också arbetet och avkastningen delades.
Utägor som ägdes gemensamt av hemmanen i en by. Principerna för nyttjanderätt var fastslagna i lag. Vid kartläggningar och skiftesförrättningar på 1700-talet betecknade ”samfällighet” oskiftad jord som ägdes av flera byar gemensamt. Efter storskiftet innebar
samfällighet oskiftad mark som nyttjades gemensamt av flera delägare.
Överloppsskog som från 1885 tillföll
skifteslag eller en
socken vid jordskifte, eftersom hemmanen från sagda år fördelades andel i skog endast för husbehov. Från 1900-talet användes termen också om
kronopark (från och med 1949 statlig skog) som mot erläggande av skogsskatt nyttjas samfällt av flera hemman.
De privilegierade ståndens benämning på
bondeståndet under svenska tiden, betecknade böndernas skyldighet att betala skatter och skaffa manskap till armén. I utbyte hade de
rätt att delta i landskapsmötena, senare riksdagarna, och att besluta om nya skatter och utskrivningar som huvudsakligen drabbade bondeståndet.
Person tillhörande
bondeståndet som var ägare till ett skattehemman, det vill säga till en
jordbruksfastighet som hade att prestera grundskatter till kronan. Fr.o.m. medeltiden existerade vissa begränsningar i skattebondens dipositionsrätt över sitt hemman. År 1789 fick skattebönderna
rätt att äga allmän
frälsejord och fr.o.m. 1864 även frälsesäterier.
Under 1600-talet uppkommen, på 1700-talet vedertagen term för
donationshemman av skattenatur, där
kronan hade donerat endast hemmanets skatter till en adelsman medan hemmanet brukades av en (självägande)
bonde och hans arvingar som hade
bördsrätt till skattehemmanet.
Skattefrälsehemman avskaffades slutgiltigt 1789, då alla bönder fick
rätt att inneha såväl jord som
ränta i allmänt frälse.
Förminskning av
mantal och
skatt på lagligen skattlagt
hemman eller skattlagd jordlägenhet. Skatteförmedlingarna indelades i enskilda hemmansförmedlingar och skatteförmedlingar som omfattade en hel ort.
Jordförvärv genom vilket enskild person köpte av
kronan ett
kronohemman varvid hemmanets kamerala
jordnatur ändrades från kronohemman till skattehemman.
Skatteköp hade förekommit sporadiskt fr.o.m. slutet av 1500-talet men blev allmänt från början av 1700-talet. Åbon fick 1719 företrädesrätt till skatteköp och rusthållaren ensamrätt till skatteköp av kronorusthåll, men kronoböndernas möjligheter att skatteköpa de av dem odlade hemmanen urholkades senare till förmån för ståndspersoner såsom bruksidkare. Skatteköpen var förbjudna från 1773 till 1789 och fortsatte därefter; sådana förkom även i det självständiga Finland.
Granskning av skatteunderlaget (hemmanen och deras avkastning). Skatterevisionen inkluderade vanligen en
justering (uppåt) av skatteuttaget.
Kameralt mått på jord från 1500-talet fram till att storskiftet var genomfört. Det innebar en beräkning av varje hemmans andel i a) byns skatter, b) det samfällda arbetet och c) avkastningen från samfällda ägor. Ursprungligen kallades det
byamål i landskapslagen (cirka 1350). ”Skattetal” användes också om de i ränteundervisningarna för varje ort fastslagna titlarna (räntepersedlar, avgifter) i jordeboken. Av
hävd fanns olika mätningssätt för att fastslå det kamerala värdet på ett
hemman och hemmanets andel i allmänna skatter, avgifter och skyldigheter. De gamla skattetalen som användes i Finland ännu på 1800-talet.
Skatt som i anslutning till gästgiveriväsendets organisering 1642 påfördes hemmanen, varvid vissa hemmanskategorier såsom säterier var undantagna, och som utgjorde en avlösning till
kronan av böndernas skyldighet att ge skjutning åt dem som reste i kronans ärenden. Skatten började uppbäras 1649 och den förvandlades till en stående
skatt som ingick i mantalsräntan och uppbars ännu under den autonoma tiden ända till 1840-talet.
Under svenska tiden
skatt införd 1683 för byggnadsarbeten på Stockholms slott, 1727–1810 huvudsakligen för återuppförandet av de brända delarna av slottet. Slottshjälpen utgick per person efter personens rang, förmögenhet,
stånd eller villkor. Den uppbars också under autonoma tiden 1809–1865, men då till allmänna statskassan.
Förtroendeman under medeltiden, med
ansvar för socknens
förvaltning och
rättsskipning samt för koordineringen av skyldigheter gentemot kronan, såsom vägunderhållet, kronoskjutsen och postföringen. Uppgifterna inskränktes från och med 1400-talet och överfördes så småningom till stora delar på häradshövdingen.
Från 1200-talet lokalt självstyrelseorgan, vanligen synonym till kyrkostämma. Sockenstämman bestod utöver församlingsprästen av alla hemmansägare och
hemmansbrukare av alla jordtyper i en kyrksocken. Den hade ursprungligen till uppgift att ombesörja upprätthållandet av församlingens
kyrka och övriga byggnader, senare även fattigvården och vissa andra allmänna ärenden. Sockenstämman ersattes 1865 med kommunalstämma, medan den kyrkliga förvaltningen överfördes på kyrkostämman. Sockenstämmor hölls även i församlingarna i Gamla Finland. Sockenstämman beslutade om församlingens ekonomi, granskade räkenskaperna, avgjorde frågor om nybyggnation, underhåll av kyrka, prästgård, sockenstuga,
fattigstuga och sockenmagasin. Den fungerade också som
domstol rörande kyrkotukt, valde sockens sexmän och kyrkvärden, på
förslag av kyrkoherden. Från 1772 måste också alla skatterestlängder godkännas av sockenstämman. Under 1700-talet kom länsstyrelsen och domkapitlet att hänskjuta allt fler ärenden till sockenstämman för
utlåtande och verkställighet. Närvaroplikten för gemene man försvann på 1700-talet. Vanligen fattade sockenstämman konsensusbeslut och omröstningarna gjordes efter mantal.
Sockenstämma hölls vid behov, åtminstone varje höst och vår. Församlingsprästen förde protokollet. Vid kamerala ärenden fungerade kronofogden som sammankallare.
Från och med 1400-talet till cirka 1600 folkliga sockenmöten under häradsdomarens ordförandeskap och en för varje
stämma vald tolvmannanämnd, från och med 1500-talet en
ordinarie nämnd. Stämman fastställde fastighetsköp och -byten samt donationer.
I landskapslagarna förekommande benämning på jordskifte som följde solbanan (väderstrecken). Termen används dock ofta synonymt med tegskifte, i Västgötalagen med odalskifte. Landskapslagarnas definition av
solskifte är varierande och i
Hälsingelagen som tillämpades i Finland saknades solskifte helt och hållet. Hur skiftet skulle gå till reglerades inte. Man har antagit att hustomten låg utanför det som skulle skiftas. Den skulle hemmansägaren märka med råmärken. Hustomtens läge angående väderstrecken påverkade dock hurdana tegar gården fick. En
tomt på södersluttning fick soliga tegar, en tomt mot norr, tegar mot norr. Ett lagligt verkställt solskifte fick inte rivas upp utan alla delägares samtycke.
Bonde som betalade en bestämd summa i
skatt (stadgeränta) till
kronan för det
hemman han brukade, i stället för att betala skatt efter skattetal. Ursprungligen var stadgebönderna
nybyggare på allmänningsjord. Stadgebönder förekom i norra Tavastland från och med 1300-talet. Benämningen förekom också i norra Savolax och i Österbotten på 1500-talet, fram till 1657. Så småningom började stadgebönderna uppfattas som kronobönder, och formellt likställdes de 1724.
Benämning (1530–1657) på ett
hemman som betalade stadgeskatt, stadgeränta, till kronan. Stadgehemmanen betraktades i allmänhet som ett slags
kronohemman med arvsrätt. Förekom också som ett av enskild utarrenderat skattehemman.
Under tegskiftets tid att mäta (och dela) en bys åker och äng med (rev)stång, ett lagligt mått för jordmätning vars längd varierade från
by till by, oftast var den 6 alnar lång.
Stångfall var från mitten av 1300-talet också en
kameral beräkningsgrund, med vilken man fastslog ett hemmans jordvärde och fördelade en för hela byn bestämd
jordskatt mellan hemmanen. Under 1700-talet användes benämningen i Tavastland också om årlig granskning (
syn) av rårna. En by stångfälldes alltid med samma stång. Varje
hemman skulle ha en lika många stänger bred teg i byns åker som det hade andel i byamålet (ören i kronans jordebok). En by sades ha stångfällts då åker och äng hade blivit uppmätta och delade på dylikt sätt.
Under tegskiftets tid om åker med tegar som blivit uppmätta med
stång och fördelats enligt byamålen. Den äldsta uppgiften om
stångfallsåker härstammar i Finland från 1332. Gränsen mellan tegarna utgjordes av en djupare råfåra, sällan av diken.
I Helsingelagen förekommande term för
uppmätning och lagligt övertagande av
allmänning för nybygge.
Stöttingsmil fastställdes vintertid enligt hur stort område den tilltänkta nybyggaren med kälke hann ringa in och märka ut (med störar) från det solen gick upp till middagen.
Lag av
delägare (familjer) som tog i besittning oskiftad skog på ett större jordområde än en familj förmådde hantera för att förrätta svedjebruk. Äganderätten i svedjelaget grundade sig vanligen på arbetsinsatsen. Skörden delades i yxtal.
I Finland förekommande benämning på
tegskifte eller solskifte, i motsats till hävdvunna skiftesformer.
T
Benämning på
prejudikat om lösande av tvist mellan donatarien och dennes landbönder om höjning av skatterna på
donationsgods i
Gamla Finland 1801. Underrätten medgavs
rätt att avgöra tvisten och utverka ett avtal.
En bys alla tegar i en viss åker eller äng, också samlingen av de bönder som hade teg(
ar) i en dylik åker eller äng.
Benämning på en medeltida skiftesform för disponeringen av åkerjorden i en samfällighet, samt ofta även av de samfällda ängs- och skogsmarkerna. Andra benämningar på denna skiftesform var i Finland
solskifte och svenskt skifte. Tegskiftet innebar att hemmanens tidigare separat gärdade åkrar kring bytomten sammanfördes till vanligtvis två stora gärden med ägoblandning som följd. Hemmanen fick sin åkerjord inom gärdena enligt sin andel i byamålet, d.v.s. enligt de kvotandelar som hemmanen hade i byns tillgångar. Vid fördelningen av åkerjorden mätte man med en mätstång ut åt varje
hemman smala tegar vilka i fråga om bredden stod i proportion till hemmanets andel av byamålet, medan tegarnas längd inte beaktades. Tegskiftet förekom i Finland från förra hälften av 1300-talet ända till övergången till storskiftet.
Skog på
sockenallmänning i södra Österbotten som under 1600-talet fritt fick tas i besittning för tjärbränning och som utmärktes genom bläckning. Ingen fick dock barka flera stammar än
vad han ett år senare förmådde fälla.
Före storskiftet, åker som tagits i besittning av ett närliggande hemman. Tomtåkrarnas storlek var troligen inte jämförbar med hemmanens skattetal.
Princip för
skifte av en oskiftad bys ägor. Gårdstomtens plats i byn (i förhållande till de andra gårdstomterna) avgjorde tegarnas plats. Principen åberopades sällan i Finland. Den förlorade sin betydelse i och med storskiftet.
Osjälvständig jordlägenhet, vars nyttjanderätt enligt avtal upplåtits åt en brukare, mot att han gjorde dagsverken eller betalade
avrad åt markägaren. Torpen anlades i början av 1600-talet på säterier och efter början av 1700-talet också på bondgårdar. Från 1757 fick
torp anläggas oberoende av hemmanets jordnatur. Torpen inlöstes efter 1918 av brukarna. Under 1600-talet var många torp jämförbara med mindre
hemman och skattlades som självständiga fastigheter till 1/2, 1/4 eller 1/8 mantal. Torpet var en vanlig avlöningsform för arbetskraft på
gods och större hemman. En
torpare skattades vanligen till 1/4 mantal. År 1892 fick torparna i Finland en lagstadgad uppsägningstid.
Benämning på skattedistrikt.
En form av slaveri. Trälen var
rättslös och sågs som sin herres personliga egendom. Träldomen avskaffades officiellt i Skarastadgan 1335, för lapparna troligen 1554 när Gustav Vasa drog in birkakarlarnas skatteuppbördsrättigheter till kronan.
U
Mindre
jordstycke avskilt med gränsmärken och beläget utom hemmanets eller byns rågång. Jordstycket hade vanligen beslagtagits före rådragningarnas tid och kom efter tegskiftets genomförande att ligga inom en annan bys rågränser. Det räknades som adpertinens och ingick i stomhemmanets mantal.
Urfjäll omnämns redan i landskapslagarna.
De
hemman som fanns i byn, då skattesystemet som hade
kroktal som skatteenhet infördes, tidigast före 1290-talet,
nämnd i källorna 1334.
Mindre
jordlägenhet som hade bestämda gränser och som låg innanför bysamfällighetens gränser. Sådana jordlägenheter tillhörde antingen
kronan eller ett enskilt
hemman inom bysamfälligheten. De var särskilt skattlagda. Vid
storskifte kunde de avvittras, förvandlas till hemman och mantalssättas. Benämningen
utbysskatt förekom endast i jordeboken för
Åbo och Björneborgs län.
Jordbruksfastighet som inte var mantalssatt och som omgavs av en annan bys marker. Den var således inte taxerad som
hemman eller hemmansdel. Utjorden kunde inneha eller sakna andel i en bys ägor som likaså inte var mantalssatta. Den var befriad från att delta i
vägröjning och brobyggnad.
V
Benämning på ett komplicerat delningssätt och rovlystet brukningssätt av samfälligheterna på de fruktbara uppslamningsöarna i Torne älv ända in på 1800-talet.
Ursprungligen medeltida
skatt som bestod av vedleveranser till gränshus, fästningar och slott. Den erlades på 1500-talet ofta i penningar och omvandlades så småningom till en kontant avgift.
Y
Beteckning för
bonde i svedjebruksområdet i Savolax och Karelen.
Enhet enligt vilken skörden fördelades från bolagssvederna. Yxtalet grundade sig på hur många kvinnor och män som hade deltagit i arbetet från varje hemman. En kvinna motsvarade en man.
Å
Nyttjande i ordning som fastställdes genom lottdragning av samfälld äng som var skiftad i bestående lotter och utmärkt med varaktiga råmärken.
Åraskifte var den yngsta och mest utvecklade formen av nyttjande av samfälld äng.
Urgammal skatteenhet i Finland som betecknade ett plöjningsredskap, en plog, och avsåg full
skatt motsvarande det som kunde tas ut från ett normalhemman, kallat ett helkrokshemman. Under Gustav Vasas tid (1623–1560) var enheten i
bruk endast i Övre Satakunta och i Tavastland. Den har i forskningen fått namnet
krok efter den i urkunderna använda svenska benämningen.
Skogsägokollektiv som var mindre än samfälligheten.
Årderlag förekom under 1500–1600-talen i norra Tavastland. I Tavastland var skogarna på 1500–1600-talen ofta skiftade mellan de
hemman eller småbyar som var
delägare i den samfällda skogen. Skiftet skapade inte en fast
äganderätt och gav inte alltid ens full nyttjanderätt, utan gällde endast rätten till sved eller något annat (till exempel bast- eller lövtäkt), på samma gång som det övriga bruket av skogen uppenbarligen hade lämnats fritt inom hela den samfällda skogsmarken. Om grannen svedjade för hårt, krävdes ofta ett skifte.
Den årliga skatten av skatte- och kronojorden som utgjorde statshushållningens grundpelare under svenska tiden
Ä
Före rådragningarnas tid, i flera hemmans eller byars besittning tagna ängsslätter och frodiga holmar vilka lämnades oskiftade då gränserna mellan byarna drogs upp.
Ö
Hemman som inte kunde betala sin skatt. Motsatt: behållet hemman.
Hemman som lämnade bara viss
skatt obetald ansågs ”öde till gärdet”, ”öde till mantalet” eller ”öde till skatt”.
Utbysskatt eller (avgärda)
by som blivit
öde men som vid tegskiftet lämnades utanför samfälligheterna och bibehölls som skatteobjekt.
Benämning på vissa ödesbyar i Egentliga Finland under 1300–1600-talen. Det var uppenbarligen fråga om byar som uppstått under kolonisationen på 1300-talet och där den fåtaliga befolkningen hade dött ut, men som bibehölls som skatteobjekt.
Förteckning över
ödehemman i en socken, ursprungligen över de
hemman som inte hade
råd att betala skatt. Längdens riktighet bekräftades av kyrkoherdarna med deras sigill.
Jord som vid storskiftet tillföll kronan. Från 1817 tillföll dock I Viborgs
län överloppsjord innehavaren av donationsgods. Överloppsjord bestod av områden utanför byalagen och inom byalagen av avrösad skogsmark och holmar, som gränsade till kronoallmänningar. Praxisen blev att fördela överloppsjorden så att varje
hemman fick en nödvändig andel av skog, vatten och ängar. Resten tillföll kronan.
