Lista över hänvisningar
Pieni Tietosanakirja I–IV
, Helsinki: Otava
1925–1928
.
http://runeberg.org/pieni/
A
En stads tillstånd (privilegium) att bedriva sjöfart till utlandet och där utländska fartyg hade rätt att besöka hamnen. Den aktiva stapelrätten inbegrep även rätten att motta, lagra och distribuera varor för import eller export.
Titel för svenska kungens livläkare 1570–1856, senare också förlänad till andra läkare som en utmärkelse. Från 1736 var arkiatern preses i Collegium Medicum. Från 1928 är arkiater den högsta hederstiteln för läkare som presidenten förlänar till en person i taget, medförande samma rang som ovannämnda befattning. I Finland har värdigheten burits av tolv läkare, av vilka sex har innehaft den sedan den instiftades på nytt i det självständiga Finland.
Till den svenska kungliga och ryska kejserliga titulaturen hörande värdighet, införd i Sverige för samtliga prinsar i Gustav Vasas successionsordning 1556. Titeln bars av hans söner. Den återinfördes vid Adolf Fredriks trontillträde 1751, förutom för kronprinsen. I Ryssland var arvfurste en titel för kronprinsen fram till 1918. Ryska arvfurstar var under autonoma tiden Nikolaj (1843–1865), Alexander (1865–1881), Nikolaj (1881–1894) och Aleksej (1904–1918).
B
Sluten omröstning, votering, särskilt vid personval, med kulor eller bollar som röstsedlar. I sin ursprungliga form vid val av en person till ett organ eller en sammanslutning tilldelades var och en av de röstberättigade en svart och en vit boll (kula), vilken de sedan utan insyn för utomstående nedlade i en rösturna, vit boll för ja-röst och svart kula för nej-röst. Inval förutsatte att flertalet avgett en ja-röst, men även andra regler förekom, exempelvis så att en enda svart boll hindrade inval. När valet stod mellan ett flertal kandidater användes bollar med flera färger, så att var och en av kandidaterna blev tilldelad en viss färg, medan vit färg betydde blank röst. Den röstberättigade lade ned i urnan en boll med den färg som hans kandidat hade tilldelats eller en vit boll; den kandidat vars färg var i majoritet bland bollarna i urnan blev invald. I Ryssland blev ballottering allmänt föreskriven vid personval från och med 1720, och användes särskilt vid tillsättandet av ståndsrepresentanter i domstolar och vissa andra organ från och med 1770-talet.
Under svenska tiden av regenten beviljat handelsprivilegium eller verksamhetsmonopol. Privilegiet utfärdades 1657 åt Växelbanken, under 1700-talet åt Ostindiska kompaniet. Sedan självständighetstiden ett av statsmakten meddelat berättigande att utöva viss ekonomisk verksamhet, som dessförutan inte skulle vara tillåten.
Koncentreringen av handeln på Bottniska viken till vissa bestämda aktörer. Handelstvånget gynnade framför allt Stockholm, men också Åbo. Åbo var befriat från tvånget att handla på Stockholm. Handeln i trakterna kring Kumo älv skulle dock koncentreras till Ulfsby. Det bottniska handelstvånget infördes av Magnus Eriksson. Reglementeringen omfattade också handeln inom Bottniska viken med uppland. Albrekt av Mecklenburg fortsatte reglementeringen. År 1420 utfärdade Erik av Pommern nya bestämmelser. Avsikten var att utestänga hanseater och novgorodiska köpmän. Raumo och Ulfsby hade tidvis rätt att idka utrikeshandel.
Avgift som bestod av en kappe spannmål (eller motsvarande kontant ersättning) från varje hemman och säteri, som användes för brofogdens avlöning.
C
Nämnd som behandlade besvär över Uppbådsbyråns eller Uppbådsnämndens beslut. Centralnämnden bestod av två av republikens president utnämnda militärledamöter i minst stabsofficersgrad samt av tre av Statsrådet utnämnda civila ledamöter.
”Om allt för övrigt är lika”. Begreppet användes när en sökande till en tjänst blev antagen på grund av speciella meriter, till exempel kunskap i finska eller i landets särförhållanden, utöver att han också hade de vanliga meriterna som krävdes för tjänsten.
D
Samlande benämning på de tidigaste svenska privata affärsbankerna, särskilt i anslutning till den övervakning av dem som idkades av Riksens ständers bank från 1667.
Den avgift som bönderna betalade för häradshövdingens avlöning, från 1700-talet samlande benämning på lagmans- och häradshövdingeräntan jämte tingsgästningskappar eller -penningar.
E
Regional sektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning inom vilken kassaförvaltningen organiserades. Ekonomisektionerna lydde under Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning och leddes av en sektionskamrer. Andra tjänstemän vid ekonomisektionerna var revisorer samt sektionskassörer och biträdande kassörer. Fram till 1932 kallades ekonomisektionerna kassörsdistrikt.
Om förfarande som gör undantag från den vanliga rättegångsordningen. Termen används också om bestraffning utan domstols inblandning, till exempel disciplinstraff.
F
Juridiskt utbildad person som av domstol hade fått i uppdrag att avgiftsfritt bistå en medellös anhållen eller fängslad person vid utredningen och/eller under rättegången. Fattigsakförare förekom innan fri rättegång för medellösa infördes 1973, vanligen som en juridisk bisyssla åt en av hovrätten godkänd advokat, senare också om stadsanställd tjänsteman vid rättshjälpsbyrå.
Myndighetsarkiv som ersatte Finlands allmänna arkiv 1869. Statsarkivet verkade till en början i anslutning till Ecklesiastikexpeditionen. Åren 1888–1892 fungerade det som en enhet i Kansliexpeditionen, 1892–1896 i Civilexpeditionen och därefter i Ekonomiedepartementets kansli. Från 1871 övervakade en ordinarie arkivarie (från 1880 statsarkivarie) arkivets två avdelningar, den historiska avdelningen och det äldre (svenska) arkivet. Statsarkivet hade i uppgift att förvara, vårda, ordna och förteckna handlingar och räkenskaper av bestående värde. Arkivet var inrymt i Senatsborgen fram till 1890, då det fick en egen byggnad. Statsarkivet kvarstod som en organisationsenhet inom Senatens ekonomiedepartement fram till slutet av 1917, då det fick status som en självständig institution under Kyrko- och undervisningsexpeditionen, senare Kyrko- och undervisningsministeriet, Undervisningsministeriet. Statsarkivet ansvarade för hela den statliga arkivbildningen, och verksamheten leddes av en statsarkivarie. År 1927 grundades det första landsarkivet, som underställdes Statsarkivet. År 1939 omorganiserades verksamheten och Statsarkivet bytte namn till Riksarkivet.
Förening inom skogsbruk, grundad 1877. Föreningen strävade efter att främja folkets praktiska kunskaper om skogsskötsel och bidrog till att grunda andra sammanslutningar, såsom yrkesorganisationer och intresseföreningar inom privatskogsbruk.
Förening grundad 1894 för att främja utvecklingen och brukandet av kärr- och mossodling. Finska mosskulturföreningen hade försöksstationer i olika distrikt vilka utförde odlingsförsök på torvjord. Föreningen bedrev därtill konsultativ verksamhet och utförde systematiska undersökningar av torvmarker. Den erhöll statsbidrag för sin verksamhet, och föreningsstyrelsen var stationerad i Helsingfors.
Läroanstalt för utbildning av fiskare. Fiskarskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn sedan Fiskeristyrelsen slagits ihop med ämbetsverket 1923.
Enligt reduktionsbeslutet 1655, indragning till kronan av en fjärdedel av de skatter som donerats till adelsmän efter 1632. För ändamålet inrättades ett reduktionskollegium. Termen används också om själva beslutet. Fjärdepartsräfsten omfattade också indragning av donationshemman på så kallade omistande orter. Hemmanen kvarstod dock som donationer. I väntan på bedömningen skulle innehavarna av godsen betala en avgift som motsvarade en fjärdedel av avkastningen.
Av bönderna på en socken-, senare kommunalstämma utsedd förtroendeman för varje fjärdedel av ett härad (fjärding), i senare tid för hela socknen, som hade i uppgift att biträda kronofogden och länsmannen i deras tjänsteuppdrag och att upprätthålla ordningen samt ha tillsynen över broar och vägar m.m. Fjärdingsmän var ovanliga i Finland förutom i till exempel Kymmenedalen där de fungerade som lantpolis. Fjärdingsmän fanns också i Gamla Finland. Sysslan var ett menighetsbestyr och gick vanligen i tur (årsvis) bland socknens skatte- och kronobönder. Som lön erhöll fjärdingsmannen inkvarteringsfrihet och i vissa län en blygsam kontantersättning.
Av staten organiserad verksamhet där man genom reglering av ekonomin och arbetskraften försöker trygga befolkningens försörjning under undantagstider.
Handling som tillförsäkrar någon en förmån. Termen användes exempelvis om rätten för Åboborgare att 1559 handla i Norrbotten. Fripass användes också om ett dokument som tillförsäkrade en person som reste i kronans ärenden fri skjuts, förtäring eller foder och logi för sina hästar.
Dag under vilken församlingen kan yttra sig om de tre präster som domkapitlet har ställt upp på förslag i ett stundande präst- eller kyrkoherdeval. Om inga hinder finns för prästernas placering i förslagsrum, kan församlingen yttra sig om vallängden och yrka på att ytterligare en fjärde präst ställs i förslagsrum. Domkapitlet utlyser frågodagen, efter att varje prästkandidat har hållit sin provpredikan. Den hålls i valförrättarens (biskopens eller annan prästs) och stiftsnotariens närvaro. I fråga om prästval infaller frågodagen söndagen närmast efter sista provdagen. I fråga om kyrkoherdeval är frågodagen det tillfälle då församlingen i regala eller imperiella pastorat sedan 1686 (1739), från 1908 kan alla pastorat begära en fjärde provpredikant. Föreligger inget klagomål, uppläses och justeras vallängden. Därefter lästes alla gällande författningar upp: Förordning om prästval 5.6.1739 och 14.6.1793, kungligt brev om prästval 9.12.1741, Kgl. Maj:ts förklaring om förordningen från 1739 given 22.1.1746 och 26.9.1788, Kungligt brev till Åbo domkapitel 12.9.1798 och 3.4.1805. Alla förordningarna ingick i konsistoriecirkuläret 16.12.1812 och gällde förmodligen fram tills den nya kyrkolagen 1869.
Skola för utbildning av fångvaktare. Den första grundades 1880 i anslutning till centralfängelset för manliga fångar i Åbo (Kakola).
G
Tidvis titel för chefen för intendenturkåren, tillika chefen för arméförvaltningens intendenturavdelning, i krig också för generalkrigskommissariatet i fält. Generalintendenten ansvarade för arméns beklädnad och förplägnad, underhåll och remontering, i krig också för generalstabens ekonomi och redovisningen av den. Svenska örlogsflottan hade 1789–1794 en egen generalintendent. Generalintendenter förekom även under den autonoma tiden inom det finska krigskommissariatet.
H
Urkundsförfalskning som utfördes av Palne Eriksson Rosenstråle till Ravnäs och överläts åt Johan III i Nyköping 1587. Enligt urkunden skulle en herredag 1282 på Magnus Ladulås begäran ha förklarat de större vattendragen, malmfyndigheterna, skärgården med fisken samt all ouppodlad jord i riket för statsegendom. Dokumentet accepterades inte av samtiden. På 1630-talet förklarades det av Johannes Messenius som äkta och fick från mitten av 1600-talet också rättslig betydelse. Förfalskningen fastslogs 1869.
Institution som ansvarade för den allmänna social- och sjukvården i den medeltida staden. Fattiga kunde få vård gratis medan bättre bemedlade betalade efter möjlighet. Det äldsta svenska helgeandshuset grundades i Uppsala på 1290-talet. Till stöd för helgeandshusen grundades ofta helgeandsgillen. I slutet av medeltiden fanns helgeandshus i de flesta viktigare städer. Någon gemensam organisation för helgeandshusen är inte känd, och endast helegeandshuset i Söderköping hörde till helgeandsorden. Under 1500-talet blev helgeandshusen i allt högre grad beroende av städernas borgerskap och magistrat. Benämningen helgeandshus försvann och ersattes av sjukstuga eller hospital.
Ledande tjänsteman vid hovets jägeristat, med ansvar för uppsikten över dess personal och de kungliga jaktparkerna. Tidvis under perioden 1716–1780 fanns flera hovjägmästare, av vilka förste jägmästaren var den högste chefen. Hovjägeriet existerade fastän en riksjägmästare 1635–1682 ansvarade för den totala verksamheten, och hovjägmästaren var då underställd riksjägmästaren.
Landskapslag som allmänt antas ha avfattats på initiativ av ärkebiskop Olof Björnsson i början av 1300-talet. Hälsingelagen har påverkats av Upplandslagen och tillkommit efter den, men är mera ålderdomlig beträffande utrodden, skatteledungen samt skatteuppbörden, det sistnämnda genom konungsåren. Hälsingerätten tillämpades förutom i Hälsingland också i Finland.
Häradssigill. Sigillet användes åtminstone fr.o.m.1500-talet bl.a. till att, vid sidan av den eller de berörda tjänstemännens underskrift, bestyrka häradshandlingars riktighet, framför allt i fråga om domböcker och uppbördshandlingar som skulle granskas av högre instans.
Häradets arkiv, stadgat tidigast 1544, i Finland särskilt 1602 och i 1734 års lag, för förvaring av häradets sigill, pengar och allmänna häradshandlingar såsom renskrivna domböcker, riksdagsbeslut och allmänna författningar. Nyckel till kistan hade häradshövdingen, kronofogden och häradsdomaren. Renskrifter av domböckerna skulle från 1593 förvaras i häradskistan. Häradskistor stadgades för Finland i instruktionen för ståthållare och fogdar 1602 och i landshövdingeinstruktionen 1635, som stadgade att domböcker och rättsakter skulle upprättas i tre underskrivna exemplar av vilka ett förvarades i häradskistan.
Från och med 1841 högre allmänt eller enskilt sjuklassigt läroverk som förberedde eleverna för studentexamen (såsom lyceum, läroverk).
I
Svensk armémyndighet för truppernas förvaltning och hushållning, till exempel förplägning samt kassa- och redovisningsväsende. Intendentskontoret leddes av en generalintendent, med biträde av en fördelningsintendent, i krig underställda högsta befälhavaren. Under dem sorterade de olika regementenas intendenter, med motsvarande ansvarsuppgifter inom sitt regemente.
J
Benämning på polismästaradjoint med juridisk utbildning och domarkompetens, under autonoma tiden i motsats till polismästare med civil tjänstemannakompetens, från och med självständighetstiden till 1950-talet som biträdde polismästaren i judiciella ärenden och fungerade som polismästarens vikarie i dylika ärenden.
Centralt ämbetsverk som grundades 1877 och lydde under Jordbruksstyrelsen, senare Kommunikationsexpeditionen och Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Järnvägsstyrelsens uppgift var att ha uppsikt över och sköta förvaltningen av statens järnvägar och tågbestånd samt uppföra nya järnvägar. Järnvägsstyrelsen övervakade också privata järnvägar. År 1923 övertog Järnvägsstyrelsen ansvaret för statens järnvägsbyggnation, som tidigare skötts av Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna. Järnvägsstyrelsen förestods av en generaldirektör och direktörerna för ämbetsverkets avdelningar, som ursprungligen utgjordes av byrå-, trafik-, ban- och maskinavdelningen. Senare tillkom förråds-, ekonomi-, tariff- och kontroll-, administrativa och byggnadsavdelningen. I större frågor kunde kollegiet från 1922 konsultera Järnvägsstyrelsens konsultativa kommitté. Statsjärnvägarnas linjeförvaltning sköttes från 1888 inom distrikt, som från 1904 administrerades av en distriktsstyrelse i S:t Petersburg. År 1913 inrättades ytterligare tre temporära distriktsstyrelser som drogs in 1923 och de övergripande uppgifterna för linjeförvaltningen överfördes på nytt till Järnvägsstyrelsen. Järnvägsstyrelsen drogs in 1995 då Statsjärnvägarna bolagiserades.
K
Avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen som 1937 ersatte styrelsens administrativa avdelning. Avdelningen ansvarade bl.a. för ärenden som rörde post- och telegrafförvaltningens organisation, bevakandet av juridiska frågor och frågor som gällde post- och telegrafförvaltningens personal och fastigheter. Kansliavdelningen leddes av en direktör.
Flera härskares samfällda makt över ett landområde.
Utskriva manskap till krigstjänst. Uttrycket infördes först i Frankrike 1798 då alla fransmän mellan 20 och 25 års ålder förklarades skyldiga till krigstjänst.
Underbefäl vid artilleriet, som motsvarade korpral vid övriga truppslag. Benämningen förekom i Sverige redan på 1500-talet. Tjänstebeteckningen förekom även i örlogsflottan där konstapeln ansvarade dels för provianten, dels för artilleri- och mindetaljer.
Benämning på ämbetsman under svenska tiden som var förordnad som allmän åklagare vid krigsrätt. ”Krigsfiskal” var även en benämning på en lägre tjänsteman i Krigskollegium, med administrativt ansvar för bl.a. den allmänna ordningen inom militären. Under självständighetstiden var krigsfiskal en benämning på allmän åklagare vid Överkrigsdomstolen fram till 1952 då Överkrigsdomstolen ersattes med Helsingfors hovrätt och krigsfiskalens uppgifter övertogs av hovrättens advokatfiskal.
Penningvärdet på de skattepersedlar som ingick i jordeboken. Värdet fastställdes av kronan, och efter 1621 kunde persedlarna också erläggas i kontanter. Kronovärdet på nya persedlar fastslogs vanligen av riksdagen. Kronovärdet på ett dagsverke fixerades 1652. Kronovärdet gällde i hela det svenska riket. Kronovärdena förblev med ett undantag oförändrade in på 1700-talet. I Gamla Finland bibehölls de svenska kronovärdena – med undantag för spannmål, havre och hö, för vilka kronovärdet höjdes 1784 – oförändrade ända till 1811, men de omvandlades till ryskt mynt så att ett öre silvermynt motsvarade en kopek banco assignationer.
L
Avgift som uttogs av varje hemmansbrukare i form av skyldighet att uppföra och underhålla allmän landsväg. Landsvägsbyggnaden var en av de allmänna utskylderna på landsbygden.
Samfällighet som bestod av skogsmark huvudsakligen i Kexholms län. Sådana samfälligheter förekom under 1600-talet och ägdes vanligen gemensamt av flera byar.
Medeltida organisation med förhistoriska rötter av kustförsvar och utrodd. Enligt Upplandslagen skulle varje hundare rusta ett skepp med styrman och två tolfter roddare. I Hälsingland och i Roden kallades ledungsdistriktet skeppslag. När kungen bjudit ut ledung skulle alla som bodde i hundaret ha frid och inga rättsliga tvister kunde påbörjas eller avslutas. Ombord på ledungsskeppen gällde rodarätten. Ledungsflottan förlorade sin betydelse i slutet av 1200-talet. Krigsledungen började då avlösas av skatteledung. Uppgifterna om ledung i Finland är bristfälliga. På Åland uppbars ledungslama på 1500-talet och i skärgården tyder vissa ortnamn på en tradition av en äldre ledung.
Domstols eller myndighets rätt att till en enskilds fördel avstå från att tillämpa en tvingande bestämmelse.
Tillfällig expedition vid senatens ekonomiedepartement, inrättad i juni 1918 för att handlägga livsmedelsärenden.
Organ tillsatt av senaten den 1 december 1917, för den tid livsmedelslagen var i kraft. Styrelsen ansvarade för livsmedelsangelägenheter. Den skulle till exempel ombesörja anskaffningen av livsmedel till landet och sköta sådana uppgifter som tidigare ombesörjts av Livsmedelsavdelningen. Den bestod av en överdirektör och fyra avdelningsdirektörer som ledamöter samt föredragande och andra tjänstemän.
Lägre lärdomsskola i en till två klasser, senare upp till fyra klasser. Skolan meddelade grundläggande undervisning för inträde i högre skola. Enligt gymnasie- och skolordningen 1856 fanns tvåklassiga skolor i Åbo, Jakobstad, Helsingfors, Lovisa, Ekenäs, Raumo, Nystad, Tammerfors, Gamlakarleby, Kristinestad, Brahestad, Joensuu, på Åland, i Kexholm och i Sordavala. Enklassiga skolor fanns 1856 i Borgå, Björneborg, Nådendal, Tavastehus, Heinola, Kuopio, Nikolaistad (Vasa), Nykarleby, Kaskö, Uleåborg, Torneå, Kajana, S:t Michel, Jyväskylä, Nyslott, Viborg, Fredrikshamn och Villmanstrand.
Inspektör anställd vid en länsskogsnämnd med uppgift att inom ett län leda övervakningen av att reglementena mot skogsskövling och fredningsföreskrifterna vid avverkningen av skog följdes. Länsskogsinspektören bistods av skogsvaktare och andra biträden.
M
Särskild strafflag för finska militären stiftad 1877 och 1886 för militära brott i aktiv tjänst, i viss mån också civilmilitära tjänstemäns, reservisters och beväringars subordinationsbrott m.m. Strafflagen reglerade också det militära domstolsväsendet. Den ersatte de svenska krigsartiklarna och kompletterades vid behov med strafflagen 1889. Under perioden 1918–1924 fanns en särskild strafflag för soldater och vissa andra i lagen nämnda personer som begått krigsbrott. Militärens strafflag ersattes 1984 med § 45 i strafflagen.
Den genom lag bestämda myntningsgrunden (metallen) för huvudmyntet i ett lands myntväsen. Myntfoten indelas i enkel myntfot, då huvudmyntet präglas i endast en metall (vanligen guld eller silver) och dubbel myntfot, då huvudmyntet präglas i två metaller.
Målfördelning skedde när en ny tingssession inleddes, genast efter att alla mål som skulle behandlas hade blivit registrerade. Målfördelning innebar att häradshövdingen fastställde antalet sessionsdagar och på vilken dag varje mål skulle behandlas. Om målfördelning stadgades ursprungligen i 1734 års lag.
Under svenska tiden och autonoma tiden om inskrivning i mållängd av de mål och stämningar som skulle tas upp till behandling under den förestående tingssessionen.
Förteckning över de mål som skulle handläggas under ett domstolssammanträde eller vid en tingssession. Mållängden måste enligt lagen ligga till påseende för allmänheten så länge tingssessionen varade. Den kallades också inskrivningslängd, särskilt under autonoma tiden.
N
Inbesparing av en avliden ordinarie prästs eller skollärares årsinkomst under det första året efter dennes död. Inbesparingen tillföll kronan och från 1700-talet Ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa, som i stället betalade en begravningshjälp till den avlidnes sterbhus .
O
Av statsledningen beviljat tillstånd att bedriva viss näringsverksamhet, särskilt bankverksamhet. Under svenska tiden beviljades från 1700-talet handelsprivilegium eller verksamhetsmonopol under denna benämning, till exempel åt Ostindiska kompaniet eller Riksbanken. Oktrojer beviljades under autonoma tiden särskilt inom bankverksamhet. Under autonoma tiden användes ordet också om av regenten beviljat tillstånd att verka under en viss mandatperiod. Under autonomin användes ”oktroj” om (treårig) mandatperiod vid Kejserliga senaten för Finland, senatsoktroj, utfärdad genom (kejserligt) oktrojmanifest.
Hemortsrätt som grundade sig på en annan persons hemortsrätt. Principen var att det fattigvårdssamhälle som var skyldigt att erbjuda fattigvård till familjeöverhuvudet också var skyldigt att erbjuda samma fattigvård åt hans hustru och barn (tills de fyllde 15 år) eller kvinnans oäkta barn.
P
Rätt att ta emot importvaror i en stad, men inte att själv exportera.
Ärende som föll under polisrätts jurisdiktion cirka 1816–1873.
I poliskammare polismästarens högra hand och ersättare vid jäv eller frånvaro, senare tjänsteman under chefen för stadspolisen, indelad i äldre och yngre, som biträdde i handledningen och övervakningen av polispersonalens tjänsteutövning. Polismästaradjointer började förekomma särskilt efter 1849. De utnämndes av generalguvernören. I mindre poliskammare eller stadspolis sköttes uppgifterna av sekreteraren. Polismästaradjointen kallades också underpolismästare.
Polismyndighetens domsrätt i smärre brottmål och förseelser rörande till exempel ordnings-, hamn- och byggnadsstadgan. Polisrätten avskaffades 1869 eller 1873, varefter ärendena behandlades av magistraterna. Dylika rätter fanns i Finland i städer med poliskammare, och enligt ryskt i Gamla Finland.
Ordningsman, ordningsvakt.
Från senare delen av autonoma tiden allmän benämning på mindre postanstalter som sorterade under postkontor på landsbygden. Postkontorsfilialerna förestods vanligen av en postexpeditör.
Från slutet av 1700-talet allmän stämning till kreditorer (eller arvingar) om förlust av fordringsanspråk, såvida det inte gjorts gällande inom utsatt tid. Termen användes också om själva handlingen som fastställde en dylik tidsgräns.
Egen växel, växel till egna order.
R
Indragning till kronan av jord och jordinkomster, som tidigare avsöndrats från kronan i första hand till adeln genom förläningar, pantsättningar eller donationer. Reduktioner är kända 1290–1717, men de kulminerade under Karl XI:s regering (1660–1697). Under åren 1290–1302 indrogs kyrkans rätt att uppbära böter och vissa avgifter. Från och med 1330 till 1409 indrog kronan tidvis gods som olagligt hade blivit frälse. Efter reformationen drog man in kyrkans egendom och inkomster till kronan. Under 1550–1650-talen indrog kronan tidvis skatter från gods som olagligt hade blivit frälse. Fjärdepartsräfsten genomfördes 1655–1687 och den stora reduktionen 1680–1717.
Den myndighet som tillsattes 1655 för att verkställa fjärdepartsräfsten. Nya reduktionsbeslut gavs 1680, 1682−1683 och 1686. Reduktionskollegium bestod av en ordförande, fem riksråd och nio andra personer. År 1687 uppgick Reduktionskollegium tillsammans med Reduktionskommissionen i den då tillkomna Reduktionsdeputationen. Den första ordföranden var samtidigt kammarpresident.
Kommissorialrätt tillsatt 1680 för att verkställa riksdagens reduktionsbeslut. Det innebar att man drog in grev- och friherreskap, kungsgårdar och kungsladugårdar samt sådana Norrköpings besluts gods som räntade över 600 daler silvermynt årligen. Dessutom undersökte kommissionen de gods som genom köp avsöndrats från kronan. Åren 1682–1683 utvidgades kommissionens verksamhet till att omfatta alla gods som någon gång hade avsöndrats från kronan. Kommissionen leddes av en president som utsågs av kungen. Reduktionskommissionen var verksam till 1687 då den sammanslogs med Reduktionskollegiet till Reduktionsdeputationen.
Tjänsteman vid Ekonomiedepartementets kansli vilken mottog, vidarebefordrade, registrerade och arkiverade brevärenden.
Under perioden 1689–1809 benämning på (krono)skog, under åren 1848–1885 om överloppsskog som avskiljdes vid storskiftet och som endast fick avverkas av bergsverk och bruk. Under svenska tiden erlades en särskild avgift enligt mängden avverkade skogsprodukter. År 1809 fick bruken rätt att skattelösa sina rekognitionsskogar.
Riksdagsbeslut från år 1758, fattat efter kungaparets försök till statskupp 1756. Riksakten redovisade konungens försök att avvika från regeringsformen och kungaförsäkran. Riksakten var också benämningen på den lag som antogs i Sverige 1815 och som fastslog de konstitutionella förhållandena mellan Sverige och Norge.
Den högsta dömande myndigheten i Sverige från folkungatiden till rättegångsreformen 1614. Den hade olika namn under olika perioder: konungsräfst, räfsteting, rättareting eller konungsnämnd m.m. Termen användes dels om urtima ting som enligt Magnus Erikssons (1347) och Kristoffers landslag (1442) skulle hållas av konungen eller hans domhavande för att döma i svårare brottmål, dels om ting som enligt beslut på Linköpings riksdag 1600 skulle hållas en eller två gånger om året och vid vilket rikets råd samt lagmän, häradshövdingar och deras ställföreträdare skulle avdöma mål som inte hade kunnat avgöras vid härads- eller lagmansting samt sådana civila mål som var av allmänt intresse, till exempel allmogens besvär över skatter och utskrivningar.
Från cirka 1540 process, det förfarande som tillämpas då en domstol bereder och avgör tvister och prövar ansvar för brott.
Avgift till statsverket för rättegång. Rättegångsavgift erlades av part som drev mål eller ärende till domstol dels som stämpelavgift för utfärdade domstolshandlingar, dels i reda pengar, såsom centonal-, krigsmanshus- och fattig-, arbetshus- och spinnhusavgiften. Efter 1920 används termen endast om stämpelskatt som uppbärs för domstolsprotokoll, beslut och andra rättshandlingar. Den bör inte förväxlas med ”rättegångskostnad”.
Person som hjälper part att föra sin talan, men som bara kan handla för part om denne är närvarande. Rättegångsbiträden förekom redan under autonoma tiden.
Parts kostnad för rättegången, det vill säga rättegångsavgifter, rättegångsbiträdets eller -ombudets eller advokatens arvode, resekostnader för vittnen och andra stämningskostnader m.m. Rättegångskostnader stadgades tidigast i 1734 års lag.
Byrå huvudsakligen för fattigsakförare, anställd(a) av en eller flera stadskommuner. Rättshjälpsbyråer fanns under förra delen av självständighetstiden i vissa städer.
Från och med svenska tiden om rättssystem som bygger på samhällets alla rättskällor, rättsnormer och rättspraxis, samt de regler och förordningar som stadgar om dessas tillämpning. Rättsordningen utgör samhällslivets hörnsten och upprätthåller samhällsfreden.
S
Hemortsrätt som grundar sig på den berörda personens direkta förhållande till ett visst fattigvårdssamhälle. Motsatt: osjälvständig hemortsrätt.
Under 1600-talet uppkommen, på 1700-talet vedertagen term för donationshemman av skattenatur, där kronan hade donerat endast hemmanets skatter till en adelsman medan hemmanet brukades av en (självägande) bonde och hans arvingar som hade bördsrätt till skattehemmanet. Skattefrälsehemman avskaffades slutgiltigt 1789, då alla bönder fick rätt att inneha såväl jord som ränta i allmänt frälse.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt skol- och vårdhem för långtidssjuka barn. Sanatoriet förestods av en läkare som samtidigt var kommunalläkare.
Ämbetsman under Senatens civilexpedition som hade till uppgift att främja skyddsuppfostran i landet genom rådgivning till kommunerna och övervaka alla statliga och statssubventionerade anstalter för vantartiga ungdomar genom inspektioner. Tjänsten inrättades 1910 som extraordinarie och blev en fast tjänst 1912. Tjänsten indrogs 1914 och blev en bisyssla för direktören för någon av landets uppfostringsanstalter.
Ensam växel, växel som utfärdades bara i ett exemplar, i motsats till duplettväxel, eller enda exemplaret av en växel, i motsats till dels primaväxel, dels sekundaväxel. ”Solaväxel” förekom också i betydelsen egen växel som inte fick utfärdas i fler än ett exemplar.
Från medeltiden ett rådgivande utskott i en del städer, bestående av förtroendemän som representerade det burskapsägande borgerskapet. Stadens äldste kompletterade stadens råd. På 1700-talet blev stadens äldste en remissinstans för magistraten och övertog överläggningarna mellan magistrat och borgerskap från rådstugorna. I Åbo tillsattes i mitten av 1670-talet stadens äldste, även kallat de äldstes råd, eller de tjugofyras råd. Antalet medlemmar varierade mellan 22 och 25 och starkast representerade var handlandena. Man kunde be om de äldstes åsikt då det gällde val av stadsfunktionärer och präster, de granskade stadens räkenskaper och (från 1689) övervakade de medel som användes för underhållet av offentliga byggnader. Från 1693 deltog stadens äldste i behandlingen av ansökningar om burskap. De skötte taxeringen tillsammans med magistraten och behandlade skattebesvär. På andra håll, till exempel i Viborg, hade stadens äldste en oklarare roll, men de förekom senare även i en del av städerna i Gamla Finland.
Anstalt som övervakade fröhandeln och utförde vetenskaplig forskning. Vid kontrollanstalten kontrollerade man fröns grobarhet, renhet, vikt, äkthet, ursprung, fukt, skadedjursangrepp och växtsjukdomar. Frökontrollanstalten inrättades av hushållningssällskapen 1880 och verkade i anslutning till Agrikultur- och handelskemiska laboratoriet, från 1889 på årligt statsstöd under Lantbruksstyrelsen. Den övertogs 1906 av staten och blev 1919 Statens förkontrollanstalt.
Permanent nämnd som grundades 1917 och först verkade under Senatens ekonomiedepartement, senare under Socialministeriet. Nämnden bestämde och betalade ut skadestånd för arbetsolycksfall som hade skett i statlig tjänst. År 1934 blev nämnden ett ämbetsverk och namnet ändrades till Statens olycksfallsbyrå.
Ämbetsverk som grundades 1921 och lydde under Lantbruksministeriet. Provanstalten undersökte, utvecklade och testade jordbruksmaskiner som lämpade sig för finska förhållanden. Den ersatte en temporär maskinkontrollanstalt som grundats av Pellervosällskapet och lantbrukssällskapen 1902 och som verkat med ett visst statsstöd. År 1952 omorganiserades provanstalten till ett forskningsinstitut för jordbruksteknologi benämnt Vakola.
Från 1870 Statistiska ämbetsverkets verkställande organ, som 1884 omformades till Statistiska centralbyrån. Från 1879 gav byrån ut en statistisk årsbok. Byrån förestods av en direktor och lydde under Civilexpeditionen. Under självständighetstiden var Statistiska byrån en enhet vid Justitieministeriets lagstiftnings- och justitieförvaltningsavdelning som under en byråchefs ledning ansvarade för fängelsestatistiken i Finland, medan avdelningens straffregisterbyrå ansvarade för rätts- och kriminalstatistiken.
Institution som huvudsakligen granskade kvaliteten på exportsmör. Den grundades 1913 i Hangö hamn, och 1925 inrättades ett filialkontor i hamnen i Helsingfors. År 1924 utvidgades inspektionerna till att också omfatta ost.
Utskott vid Alexandersuniversitetet som granskade studentexamina. Studentexamensutskottet tillsattes av universitetets konsistorium. Det bestod av examinatorer som utsågs bland universitetslärarna samt ett visst antal licentiater.
T
Det tal som regenten, eller hans representant, höll vid öppnandet eller avslutandet av riks- eller lantdagen. Trontal förekom dock redan under Gustav Vasa regeringstid. I RO 1617 fastslogs trontalet som konungens hälsning och regeringsförklaring till ständerna, enligt RO 1623 som konungens hälsningstal till riksdagen. Stadgandena följdes inte under karolinska enväldet (1675–1718). Gustav III avgav dock regeringsförklaring till ständerna. Också den ryske kejsaren höll trontal i betydelsen regeringsförklaring vid lantdagens öppnande 1809 och från och med 1863. Trontalet lästes år 1900 upp av generalguvernören. Trontalet ersattes 1918 med presidentens tal vid riksdagens öppnande.
U
Av häradsrätt eller rådstugurätt utfärdat bevis på fullgjort uppbud om försäljning av arvegods, särskilt jordfastighet. Uppbudsbevis utfärdades på anhållan.
V
De evangelisk-lutherska församlingarnas gemensamma fond grundad 1886 för att täcka prästlönerna i fattiga församlingar. Fonden fick sina inkomster från de statliga lönetillskotten till prästerskapet i form av jord eller penningar, från kronotionden och andra särskilda anslag vilka efter lönereformerna 1886 och 1922 skulle tillfalla fonden från varje församling, ifall inkomsterna inte behövdes för avlöningen av prästerskapet. Därutöver betalade varje församling efter 1922 en viss procent av det årliga överskottet i församlingskassan till fonden. Vederlagsfonden ombildades 1941 till Kyrkans centralfond.
Statligt anställd person som justerade måttkärl och vikter. Tidigare kallades han inspektor över mått, mål och vikt.
Rättsarvode som sedan autonoma tiden utbetalas till vittne, på särskild anhållan hos domstolen, för de omkostnader som närvaron vid rättegången inneburit, till exempel resekostnader och inkomstbortfall. Sedan senare delen av autonoma tiden används termen vittnesarvode.
Å
Under autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden om vittne vars vittnesmål blir ogiltigförklarat av domstolen på grund av jäv.
Ä
Den lägsta prelaturen i Åbo stift. Hans uppgift var att bistå domprosten i ledningen av kulten. De flesta innehavarna av ämbetet i Åbo hade akademiska lärdomsgrader. Ärkepresbyter-ämbete förekom i de svenska stiften endast i Åbo.
Ö
Medeltida jordvärderingsenhet. Från 1635 utgjorde ett geometriskt öresland = 3 tunnland = cirka 12–15 000 m². Öreslandet beräknades efter en tunnas utsäde. Det mättes med en nio alnar lång stång till 18 stängers längd och 9 stängers bredd.
En av de vanligaste praktiska enheterna för taxering av jordegendomar under medeltiden. I de gamla åkerbruksbygderna baserades taxeringen i princip på åkerarealen. Örtugtalen förutsatte därför ett mått av åkerns areal. I många byar var örtugland ett högmedeltida tunnland om 36 snesland. Sneslandets storlek kunde variera. Det åländska markskattesystemet med mark och örtug innehöll värderingar av markagods och skatter uppburna enligt markskatter. Markskatternas relation i areal till svenska örtugland är inte utredd.
Den högsta civila ämbetsmannen i Stockholm 1634–1967, motsvarande landshövding i ett län. Överståthållaren var knuten till det kungliga slottet i Stockholm som chef för slottsstaten och ansvarig för slottsbyggnaden.
