Lista över hänvisningar
Bonsdorff, Johan Gabriel , von
, Stor-Furstendömet Finlands kameral-lagfarenhet. Tredje delen
, Helsingfors: G.O. Wasenius
1833
.
A
Av postmästare utfärdat meddelande till föregående postmästare vid en postrutt att posten, särskilt den rekommenderade, har ankommit och emottagits av adressaten. Advisbrevet medföljde postkartan. Allteftersom brevmängderna ökade, blev advisbrevet närmast en formalitet. Breven kunde då ligga kvar på postkontoret, trots att advisbrevet om dess mottagande hade sänts ut till föregående postmästare.
Tjänstebeteckning för professors biträde vid universitet. Akademiadjunkten verkade också som professorns ställföreträdare, ifall adjunkten var uppsatt på ordinarie lönestat.
Benämning på en akademis styresmän, lärare och tjänstemän samt till institutionen anslagna medel. Ordet akademistat användes ännu på 1830-talet trots att akademin bytt namn till universitet.
Centralt ämbetsverk 1824–1923 för kontroll av statsfinanserna genom revision och laglighetsövervakning samt specialdomstol för behandling av anmärkningar mot statsmyndigheternas räkenskaper. Allmänna revisionsrätten lydde under Kammarexpeditionen, senare Finansministeriet, och hette fram till 1824 Kammarrätten. År 1846 förestods Allmänna revisionsrätten av en överkommissarie och två revisionsrättsassessorer med biträde av en sekreterare, två kanslister och två kopister. Under revisionsrätten verkade ett revisionskontor. Allmänna revisionsrätten ombildades 1923 till Revisionsverket.
Av domstol eller annan myndighet förordnat arbete för statens räkning i fängelse eller fängelseliknande miljö, känt i Stockholm från 1630-talet, allmänt från 1698 och i Finland från cirka 1750 och särskilt 1883–1936. Termen användes även om allmännyttigt arbete i fångkoloni och ersattes 1936 med termen tvångsarbete. Under svenska tiden och första delen av autonoma tiden var allmänt arbete huvudsakligen ersättningsstraff till böter som inte kunde betalas (exempelvis av lösdrivare, sinnessvaga förbrytare och tjuvar samt interneringsfångar och rannsakningsfångar). Uppgifterna var allmännyttigt arbete under någon tjänstemans eller av honom utsedd persons uppsikt. Allmänt arbete kunde bestämmas till minst tre månader och högst ett år, återfallslösdrivare till minst sex månader och högst tre år.
Benämning på lagfäst system för uttagning av vapenföra medborgare. Allmän värnplikt infördes i Finland formellt 1878, i praktiken 1881. Den avskaffades i början av 1900-talet och ersattes med en avgift som Finland betalade till den ryska staten. Allmän värnplikt återinfördes under inbördeskriget 1918 av den vita sidan och blev en grund för det självständiga Finlands försvarsorganisation.
Av häradsrätten fastställt beslut att ett nytt hemman fick anläggas. Detta antecknades i jordeboken, enligt instruktion från 1830, och innebar skattefrihet under ett visst antal år.
Den andel en reviderande tjänsteman (revisor) har rätt att få ut som sportel för av honom i tjänsten uppdagat fel i räkenskaperna vilket ökar medlen i statens eller annan allmän kassa. Summan erlades vanligen i procent av det influtna beloppet och ur allmänna medel. Om anmärkningen varit föranledd av grövre försummelse eller vanvård, måste den felande betala både själva anmärkningsbeloppet och procenten.
Tjänstemans svaromål, räkenskap eller redovisning, till exempel om att fullgöra uppbördsskyldighet vilket inkluderade kontrollen och redovisningen av denna skyldighet. Försummelse innebar ersättningsskyldighet.
De oindrivna kronoutskylder som från 1711 vid en häradsfogdes avgång skulle indrivas av den tillträdande häradsfogden.
Förtida uppbörd, förtida indrivning.
Av myndighet utfärdat skriftligt intyg om autenticitet, riktighet, behörighet, befogenhet och dylikt.
Sedan 1700-talet benämning på bemyndigande, befullmäktigande, stadsfästande, bekräftelse. I fråga om tjänstemän: approbation.
Avskrivning eller efterskänkning av skatter eller avgifter på grund av olika orsaker som exempelvis frihet, förläning, tjänst eller ödeläggelse. Avkortningarna ingick i räkenskaperna som avskrivningar. De kunde vara ordinarie eller extraordinarie.
Förteckning som årligen upprättades över de medel som skulle debiteras vid uppbörden, men som av olika lagliga skäl inte hade kunnat indrivas av den skattskyldige, och således kom att avskrivas i räkenskaperna. Separata avkortningslängder började förekomma på 1560-talet. I Finland behövde separata avkortningslängder inte mera åtfölja landsboken efter 1791 och 1795.
En myndighets beräkning av de löneförmåner som tillkom varje löntagare vid ett ämbetsverk, reglemente eller motsvarande.
Dag då avrad skall erläggas, enligt äldre arrendelagstiftning på Tomasdagen den 21 december.
I äldre tider om att från räkning eller bokföring ta bort sådan skatt eller skuld som inte kan indrivas. I modern tid är avskrivning en redovisningsterm som innebär att man i bokföringen redovisar kostnaden för anläggningstillgångars värdeminskning och således redovisar tillgångarnas verkliga värde.
B
Kommission som under 1700-talet behandlade kronofogdarnas oegentligheter i balansmål. Utredningen medförde restrannsakningar i häradet då den berörda fogden skriftligen skulle förklara skillnaden mellan den av honom indrivna och beräknade uppbörden. Resultatet jämfördes med landskontorets balansräkning varvid landshövdingen gav sitt utslag. Befanns tjänstemannen ha begått tjänstefel rannsakades saken vid allmän domstol. Hemställdes Kgl. Maj:ts prövning och stadfästelse, samt insändes till senatens ekonomiedepartement.
Konto i bokföringen som visar en organisations tillgångar och skulder.
Om ärende som rör balansräkning eller om mål mot redovisningsskyldig tjänsteman.
Uppställning av en organisations tillgångar och skulder vid ett givet tillfälle.
Ledningen för en bankinrättning. Benämningen användes särskilt om direktionen för Finlands Bank.
Inrättning för fattiga barn. Stockholms stora barnhus grundades 1637. År 1652 anslogs en del av de uppburna kronotionden till barnhuset. År 1660 fastslogs att de socknar som betalade den så kallade barnhustunnan skulle ha rätt att införa sina fattiga barn till barnhuset. År 1785 bestämdes att fattiga barn inte skulle insättas på barnhuset utan omhändertas av fosterfamiljer mot en månatlig avgift. Under autonomin förekom barnhus i Finland.
Under svenska tiden avgift som betalades i spannmål för att upprätthålla Stockholms stora barnhus och som utgjorde 40 procent av kronans tiondespannmål från femton län. Under autonomin började man 1810 uppbära barnhustunna som avgift för att underhålla barnhus, ursprungligen endast i de län som hade ett barnhus, efter 1831 i varje län. Från 1837 användes barnhustunnorna också som uppfostringshjälp åt de utackorderade barnen. De administrerades av landskontoren.
Under svenska tiden en präst i predikoämbete vid armé- eller flottbataljon, enligt ecklesiastikstaterna 1729 huvudsakligen vid infanteriet. Under autonoma tiden var bataljonspredikant en mer allmän tjänstebeteckning för krigspräst vid den finska militärens värvade och indelta regementen samt bataljoner. Bataljonspredikanten innehade vanligen löjtnantsgrad och var underställd regementspastorn.
Under 1700-talet fastställt understöd ur nådårsfonden för i tjänsten avlidna tjänstemäns sterbhus. Storleken var vanligen ett halvt års lön. Begravningshjälpen utgick i flera former ännu på 1900-talet.
Ursprungligen den del av vederlagsspannmålen som utgjorde ersättning för präster som betungades av gästning. År 1613 beviljades denna del av vederlagsspannmålen på viss tid åt präster som bodde vid allmänna vägar. Den indrogs till största delen efter 1642 när gästgiverierna började uppföras. Behaglig tids vederlagsspannmål kvarstod dock som ett behovsprövat understöd åt fattiga pastorat fram till 1845.
Tjänsteman inom bergsväsendet 1739–1858 som hade i uppdrag att efterforska och undersöka nya malmfyndigheter.
Person som utför olika typer av inspektioner, till exempel av ankommet gods eller av hushållningen av medel i magasin eller fängelser.
Under svenska tiden och förra delen av autonoma tiden om redogörelse över besvärsförfarandet, med uppgifter om tid, grunder och besvärsmyndighet, också om själva dokumentet som innehöll en dylik redogörelse. Redogörelsen upprättades av till exempel kollegier, landshövdingar och magistrater, enligt gällande författningar, och ingick efter 1766 i varje utslag över ett ekonomi- och förvaltningsärende (politimål).
Överenskommelse, avtal, (ömsesidig) uppgörelse, om exempelvis betalning för plogning till ett ploglag i en socken eller ett härad.
Under medeltiden inom katolska kyrkan ämbetssäte för biskop, ägdes av kyrkan eller av biskopen själv. Biskopsgårdarna indrogs till kronan under reformationen och ombildades delvis till biskopsboställen.
Från 1600-talet om av kronofogde och häradsskrivare för beskattningen utförd hemmans- och folkräkning, mellan 1794 och 1819 också benämning på själva uppbörden (av jordeboksräntan och andra persedelräntor) och de räkenskaper som uppstod i samband med dylik räkning och uppbörd.
Kassa inrättad 1770 för underhåll av kronoboställen, särskilt för att bekosta corps-de-logi-byggnaderna.
Ersättning som tillkom sådana häradshövdingar som inte innehade boställen. Ersättningen utbetalades kontant.
Avgift i spannmål som erlades för utarrenderat bränneriprivilegium. Efter 1800 var den en ständig skatt för rätten att bränna brännvin till husbehov utan avseende på hemmanets skattenatur. I städerna kvarstod rätten till förpaktning. Brännvinsarrendeavgiften debiterades enligt en särskild längd på landsbygden. I städerna uppbars avgiften på basis av mantalslängderna så att män betalade dubbelt så mycket som kvinnor.
Förteckning över husbehovs brännvinsbrännings arrendeavgift, som infördes 1787. Den upprättades ännu efter att arrendeavgiften blev en ständig skatt i åtskilliga län. Uppgifterna om byar och hemman antecknades i längden i samma ordning som i jordeboken, medan uppgifterna om åbor och brukningsdelar för varje hemman grundade sig på mantalslängden. I vissa län infördes uppgifterna över brännvinsarrendet i en särskild kolumn i mantalslängden.
Den del av kyrkotiondet som var avsedd för underhåll av kyrkobyggnaden. Byggningssäden hörde tillsammans med vinsäden till den del av tiondena som Gustav Vasa inte indrog till kronan. Avgiften uppbars av kyrkvärdarna. Senare omtalas avgifterna tillsammans som vin- och byggningssäd.
Årlig avgift för städerna som ersättning för att de inte behövde delta i båtsmanshållet. Ursprungligen infördes avgiften i de österbottniska städerna 1862, sedan krigsflottan förlagts till Karlskrona. Avgiften slogs fast mellan den enskilda staden och kronan. Båtsmansvakansavgiften, som under svenska tiden också kallades båtsmanspenningen, redovisades av magistraten till landskontoret, som sedan rapporterade till Krigskollegium. Under autonomin, från 1810, gick vakansavgiften till allmänna militiekassan. Den drogs in 1885. Uppbörden sköttes av kronofogdarna och övervakades av landskontoret.
C
Från 1829 samlande beteckning för Censuröverstyrelsen, dess ombudsmän och censurkommittén. Censurinrättningen ersattes 1865 av Överstyrelsen för pressärendena.
Kommitté tillsatt av senaten, med uppgift att granska (och sigillera) skön- och vetenskapslitteratur, handskrifter och böcker av alla slag och språk, i tryck, gravyr eller konstverk utgivna som litografi tryckta i Finland. Den hade även i uppgift att granska motsvarande alster införskaffade från utlandet till ämbetsverk, bokhandlare och enskilda personer. Kommittén bestod av en ordförande, fyra ledamöter (censorer), en sekreterare och nödvändig kanslipersonal. Tillförordnade särskilda censorer fanns i Åbo, Viborg, Vasa och Uleåborg, senare också i Kuopio, för att sköta den inhemska censuren.
Fond i varje domkapitel som förvaltade de pengar med vilka man bestred kostnaderna för tryckning av konsistoriecirkulären. En femtedel av Åbo domkapitels cirkulärtryckningsfond överfördes på domkapitlet i Kuopio stift då det grundades 1852.
Medicinalväsendets kollegiala styrelse, grundad 1663 i Stockholm under namnet Collegium medicorum (till 1680) som läkarnas intresseorgan. Från 1685 inledde kollegiet undervisning med offentliga dissektioner i Stockholm. Nya privilegier utarbetades 1688, men stadfästes först 1698. Då blev kollegiet ett kungligt kollegium med riksomfattande status och ett centralt ämbetsverk. Samtliga praktiserande läkare skulle examineras inför kollegiet och fick därefter ta plats som ledamöter. Från 1750 skulle Collegium medicum censurera och godkänna samtliga böcker i medicin före utgivningen. Om de innehöll arkana läkemedel skulle författaren skicka in det hemliga receptet för förvaring. År 1797 blev medicinalkollegiet en överstyrelse för hela landets medicinal- och sanitetsväsen. Medicinalkollegiet leddes av en preses och hade endast ett fåtal ledamöter.
D
Vid domkapitel förd bok över alla till domkapitlet inkomna mål och skrifter, med uppgifter om dagen då de inkommit och varje åtgärd som vidtagits. Dagboken var en motsvarighet till diarium vid andra ämbetsverk. Dagböckerna infördes med kyrkolagen 1869.
Beräkning på skatt som skall erläggas.
Den företeelse då vederbörande tjänsteman, efter i författningarna stadgade grunder, räknade ut de ordinarie skatter och utskylder som de skattskyldiga måste erlägga inom häradet eller staden under året. Termen användes även om själva underrättelsen om det belopp som skulle erläggas.
Nedläggande, överlämnande i förvar, insättande av värdeföremål eller penningar på bank eller offentligt förvar av handlingar som rör borgen, pant och dylikt.
Intyg av en myndighet om att pengar blivit deponerade för en person. Begreppet användes exempelvis vid bötesstraff när en person fått del i böterna. Depositionsattesterna skulle då halvårsvis eller efter varje rättegångssession sändas till landshövdingen som ansvarade för att bötessummorna blev utmätta.
Utfärdat och avgiftsbelagt intyg om ett diariums innehåll rörande ett visst mål eller ärende. Intyget utfärdades av den tjänsteman vars uppgift det var att föra register över inkomna mål och ärenden. Avgiften för inlöst bevis tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna.
Räntor eller skatter som utgick årligen.
En befälhavares order inför en marsch eller strid.
Präst som ansvarade för domkyrkans värdskap och ekonomi, kyrkobyggnaden och domkyrkans egendom, och som vid behov kunde predika eller utföra andra prästerliga uppgifter. Domkyrkosysslomannen skötte också uppbörden och redovisningen av domkyrkotunnorna. Han anställdes på konstitutorial av biskopen, med konsistoriets samtycke, under förutsättningen att han kunde ställa nöjaktig borgen för sina eventuella framtida försummelser som uppbördsman.
För domkyrkas reparation och underhåll anslagen del av kronospannmålstionden, tillföll efter 1723 också biskopsgårdar. Andelen var ursprungligen två tunnor per kyrkohärbärge, sedan 1700-talet ett fastslaget tunnantal från varje län. Domkyrkotunnorna ersattes under autonoma tiden med penningar. De forslades efter 1668 av allmogen till kyrkohärbärget eller något annat av landshövdingen utsett magasin.
Obduktionskostnad. Om man misstänkte att dödsfallet berodde på ett brott kunde en domare eller kronofogden bestämma att en obduktion skulle utföras. Obduktionen gjordes av provinsialläkaren eller stadsläkaren. Om ingreppet gjordes på läkarens hemort hade denne enligt bestämmelserna 1762 inte rätt till ersättning, men om provinsialläkaren måste resa skulle han ha skjuts och traktamente. År 1832 fastslogs att provinsialläkaren förutom skjuts och traktamente också skulle få ersättning för attest över likbesiktning. Räkningen skulle lämnas i två exemplar till landshövdingen som betalade den från allmänna medel. Han kunde sedan kräva ersättning av den som domstolen förklarat vara skyldig att ersätta kostnaden.
E
Sammanfattningen av kyrkans eller en viss kyrklig korporations ämbetsmän, jämte budgeten för kyrkan eller för kyrkliga ändamål och ur statsmedel utgående anslag till lön för ordinarie eller extra ordinarie präster. Ecklesiastikstaten kallades under svenska tiden också kleresistaten. Under 1600-talet förekom även benämningen kyrkostaten.
Statsanställd kurir, betjänt, stadsvakt eller kungligt postbud, vaktmästare, före det indelta postverkets tid kärnan av personalen i kansli- och kammarpostföringen (”kansli- eller kammarenspännare”). Från 1620 användes termen om kurirer för tillfälliga eller extraordinära budskickningar mellan Stockholm och landsortens tjänstemän. Efter införandet av det indelta postverket 1636 användes den om enspännare vid länsstyrelserna, lägre landsstatstjänstemän som skötte bl.a. uppassningen i lokalerna, vaktmästeriet och budskickningen till och från länsstyrelsen. Befattningarna indrogs till stor del på 1650-talet. Under budskickningen hade enspännarna rätt att uppbåda kungs- och kronoskjuts. Försändelser med enspännare åtnjöt fribrevsrätt. Från 1856 användes termen närmast om vaktmästare vid länsstyrelse. Under 1600–1800-talet användes den också i betydelsen ryttare som ägde hästen han red på i fält.
Benämning för Hans Kejserliga Majestäts särskilda föreskrifter och upplysningar om vad tjänstemän skulle iaktta vid utförande av vissa tjänsteuppgifter, exempelvis uppgörande av jordebok. Erinringarna bifogades formuläret för jordeboken.
Värdera, uppskatta: om värdering av natura skattepersedlar i relation till det fastslagna kronovärdet. Kronovärdet fastställdes 1621 för de persedlar som ingick i landstågsgärden. Termen används också om officiellt fastställande av värdet på ett utländskt eller inhemskt mynt vars värde förändrats.
Lägre tjänsteman som i en stad biträdde utmätningsmannen vid utmätning eller indrivning av böter, skatter och avgifter samt vid försäljning av utmätt eller förpantad egendom på auktion. Exekutionsbetjänterna utsågs i Stockholm av överståthållarämbetet, i andra städer av magistraten.
Summarisk årlig jordebok över varje hemmans räntor inom ett visst område. Från 1689 upprättades extraktjordeböcker varje år. Endast vart sjätte år upprättades en persedeljordebok med specificerade skattepersedlar. Extraktjordeböckerna upprättades av häradsskrivarna till 1794 då de avskaffades och förändringsextrakt infördes.
F
Ursprungligen en militär befattning för en adlig underofficer. Fanjunkaren hade till uppgift att bära truppavdelningens fana. Fanjunkare infördes som en underofficersgrad i den svenska armén 1806. I det självständiga Finland förekom fanjunkare enbart i samband med en fanjunkarekurs som arrangerades 1918 i Fredrikshamn.
Fond som upprättades för att bestrida kostnader som uppstod i samband med farsoter.
Officiellt intyg på att ett köp eller byte av jord blivit genom lagfart stadfäst av den underrätt (häradsrätt, lagmansrätt, rådstugurätt) inom vars jurisdiktion jorden var belägen. Krav på sådana intyg förekom redan under medeltiden, i Finland ska de första ha utfärdats 1379–1380. Termen fastebrev började förekomma från 1554. Fastebreven innehöll namnen på köpare och säljare, ursprungligen också namnen på tolv gode män (fastar) samt jordens omfång, belägenhet samt datum för köpet. I början utfärdades fastebreven av underlagmän eller sockendomare, senare häradshövdingen. I Gamla Finland utfärdades fastebreven av krepostnoiskrivare fram till 1739, därefter av underrätterna.
Skriftlig utredning till länsstyrelsen om förfalskat gods, underhaltigt arbete eller fuskverk under svenska och autonoma tiden, särskilt om utredning till landshövdingen om tjänstefel begångna av uppbördsmän. Allmänt: dokument innehållande utredning över svek, list, bedrägeri.
Kronofogdens biträde i tjänsteärenden. Fogdetjänaren verkade på för honom särskilt anslagen lön. Fogdetjänarna var vanligen tre till antalet. De ansvarade i kronofogdens ställe bl.a. för indrivandet av obetalda kronoskatter och allmänna avgifter.
Ersättning för transport (med drag- eller lastdjur), även om lön till person som gjorde en fora eller körde ett forlass.
Förrådsbyggnad för djurfoder.
Benämning på de kolumner i mantalslängderna som uppgav vilka och hur många personer som för året var befriade från mantalspenningarna.
Det till barnhuset i Stockholm från och med 1637 anslagna spannmålet, under den tid (1650–1652) det skulle utgå per varje 40:e kronotiondetunna. Spannmålet uppbars av alla svenska församlingar och närmare hälften av Finlands församlingar, mot att de 1660–1785 i gengäld fick lämna in sina fattigbarn på barnhuset i Stockholm. Motsvarande skatt utgick också från och med 1810 i län som hade ett barnhus att försörja. Denna skatt kallades barnhustunnan, barnhusspannmålen.
Var berättigade till dagtraktamente efter 1884.
Samlande beteckning för alla statliga kostnader för fångarna inom fångväsendet under autonoma tiden. Till dem räknades kostnader för fångars gripande, skjuts och underhåll, sängkläder, fängelsejärn, medikamenter, likkistor, betalning för exekutioner, fångrummens renhållning och eldning och tukthus- och straffångarnas beklädnad. Under svenska tiden kallades kostnaderna huvudsakligen fångmedel.
Mansperson dömd till att arbeta på en av kronans fästningar, fordom på konungens slott och gårdar. Fästningsfångarna var vanligen militärer och civila som hade begått ett svårt brott. Straffarbete på fästningar ersattes 1889 med tukthusstraff.
Forslingsskyldighet eller motsvarande ersättning i pengar.
Den del av kronotiondespannmålen som efter 1647 oavkortad och med råge tillföll tjänstemän inom ecklesiastik- och skolstaten som löneförmån, och domkyrkan, akademin i Åbo och gymnasierna som verksamhetsbidrag. Förläningsspannmål utgick efter 1842 också till prästerna i Lappmarken. Det avskaffades i och med prästerskapets lönereform 1886.
Handlingar som gällde skatteförmedlingar. År 1833 fastslogs att förmedlingsakterna av landshövdingen skulle skickas till senaten för att ett förmedlingsmål skulle kunna prövas.
Från 1600-talet förekommande tjänstebeteckning för föreståndaren för lantmäterikontor i landskap eller län. Förste länslantmätaren övervakade utförandet av uppmätning och kartläggning av jordområden för ekonomiskt och juridiskt ändamål samt olika förrättningar såsom ägodelning, fastighetsreglering och utstakande av rågångar.
Förteckning över de förändringar som skett med kronans hemman och skatter sedan föregående jordebok blivit upprättad. Förändringsextrakt skulle från och med 1795 årligen uppgöras av häradsskrivaren. De ersatte de tidigare extraktjordeböckerna. Utgående från förändringsextrakten skulle landskontoret göra en sammanfattning som skickades till Kammarkollegium, under autonoma tiden till senaten.
G
Beteckning som ungefär motsvarade backstugusittare. Gatuhusmännen var efter 1773 befriade från alla personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn hemma, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra. Då skulle de personella utskylderna i stället erläggas av jordägaren.
Kansli för generalguvernören, vilket inrättades i december 1808 och var verksamt från februari 1809. Det ersatte civilkansliet vid general von Buxhoevdens högkvarter. Generalguvernörskansliet förestods av generalguvernören med biträde av en generalguvernörsadjoint. I S:t Petersburg verkade ett sidokansli 1828–1855, då generalguvernörerna var bosatta där. Åren 1833–1854 förestods Generalguvernörskansliet av generalguvernörsadjointen i Finland och av generalguvernören i S:t Petersburg. Kansliet verkade från oktober 1809 i samråd med regeringskonseljen, från 1816 med senaten, som en delvis separat myndighet. Generalguvernörskansliet skötte övervakning och ordning, verkställde kejsarens befallningar och såg till att lagarna följdes samt verkade som högkvarter för de ryska trupperna i Finland och finska militären 1809–1905. I anslutning till kansliet verkade 1864–1905 staben för finländska militärdistriktet, från 1880 även generalguvernörens stab för finska militären. Generalguvernörskansliet var indelat i en rysk och en svensk expedition fram till 1823, därefter benämnda avdelningarna I och II. Expeditionerna förestods av en direktor och en expeditionschef som hans biträde, även kallad direktorsadjoint. Vid sidan av avdelningarna I och II verkade en passexpedition 1824–1838, en tidningsexpedition 1850–1862 och en specialsektion 1900–1903. År 1903 indelades avdelningarna I och II i tre sektioner. År 1910 utökades antalet avdelningar till fyra med tillhörande sektioner. Generalguvernörskansliet upplöstes genom en förordning den 28 juli 1918.
Kejsarens personliga representant och den högsta chefen för den civila exekutiva styrelsen i storfurstendömet Finland 1808–1917. Generalguvernören stod i militär och civil rang över alla tjänstemän i rangordningen. Generalguvernören hade huvudansvaret för verkställigheten av kejsarens bud, befallningar och förordningar och för den inre ordningen och säkerheten. Han var senatens ordförande och hade efter 1826 ensamrätt att föredra finska ärenden direkt för kejsaren. Han var också chef över länsstyrelserna, förvaltningens civila tjänstemän och den finska militären. Generalguvernören kunde som senatens ordförande ifrågasätta senatens anmärkningar också i de fall där han själv varit med om att fatta beslutet. Om generalguvernören hade en annan åsikt än senatens majoritet skulle ärendet automatiskt hänskjutas till kejsaren. Generalguvernören skulle alltid höras vid tjänstetillsättningar. Efter 1896 skulle han alltid höras vid senatens beslut, även om han inte varit närvarande vid plenum. Generalguvernören var chef för Generalguvernörskansliet och 1833–1854 för sidokansliet i S:t Petersburg. Generalguvernören innehade den högsta verkställande och dömande makten (frånsett civila mål) samt var fram till 1905 kommendör över de i Finland stationerade ryska trupperna. Generalguvernörens befogenheter utökades under Krimkriget 1854–1856 och 1903–1905, men han fick inte blanda sig i ärenden under beredning eller i rättsutövningen. Generalguvernören kunde vara rysk undersåte.
Från 1783 namnet på Lantmäterikontoret i Stockholm. Generallantmäterikontoret var ett centralt ämbetsverk som ledde och övervakade lantmäteriväsendet och som sorterade under Kammarkollegium. Det leddes av en överdirektor. Personalen bestod av en överinspektor eller inspektor som skulle revidera lantmätarnas inlämnade kartor, en premiäringenjör som skulle förbättra och utarbeta rikets kartverk, sekreterare, registrator, samt ordinarie och extra ordinarie ingenjörer. I Finland grundades i Åbo 1812 ett eget Generallantmäterikontor med uppgift att kartlägga Finland och övervaka lantmäterikontoren i länen. Generallantmäterikontoret flyttade 1821 till Helsingfors och bytte 1848 namn till Lantmäteriöverstyrelsen.
Den sammanlagda debiteringen av skatter som gällde ett helt härad eller en stad. Häradsskrivaren eller stadskassören skulle årligen upprätta en uppbördsbok hemmansvis där varje mantalsskriven person upptogs med både lägenhetens och personernas avgifter. Uppbördsboken skulle godkännas av landshövdingen och tillställas kronofogden före uppbördsstämmorna.
Tekniskt kunnig tjänsteman i ett bergmästardöme som underlydde Bergskollegium. Han var bergmästarens närmaste man. Geschworen övervakade de rent tekniska sidorna av bergsnäringen och var i likhet med bergmästaren rapporteringsskyldig till kollegiet.
Samlande benämning på prästerskapet inom den grekisk-ortodoxa kyrkan.
Benämning på gymnasiernas och gymnasieväsendets anställda tjänsteinnehavare och styresmän, anslagna statliga medel för att upprätthålla dem samt avlöningen av tjänsteinnehavarna.
Personlig skatt som erlades av hantverkare bosatta på landsbygden. Skatten infördes i hela riket 1604. År 1686 skulle skatten erläggas av skomakare och skräddare. Skattskyldigheten utsträcktes till smeder 1739, till trädgårdsmästare och murare 1756, glasmästare 1766 och svarvare 1817. År 1824 fick garvare, snickare, sadelmakare, hattmakare, krukmakare, hjulmakare, sämskmakare, urmakare och målare rätt att på vissa villkor också bosätta sig på landet, men de blev då skyldiga att också erlägga gärningsören. Intäkterna från gärningsörena tillföll kronan, men vissa städer, som Helsingfors från år 1752, hade rätt att uppbära gärningsörena inom ett visst område. Uppbörden av gärningsören upphörde 1879 då näringsfrihet infördes.
Särskilt för debitering av gärningsören uppgjord längd över sockenhantverkarna inom ett härad. Längden grundade sig på mantalslängderna.
Benämning på de förmåner som tilldelades gästgivare och med privilegienatur var fästa vid gästgiverihemman eller gästgivare personligen. Till exempel 1636 erhöll gästgivare sex års frihet från grundränta och inkvartering, och 1649 erhöll gästgivaren rätt att av häradet få hjälp till uppförande av nödiga hus. Gästgiveriordningen 1651 tilldelade gästgivare som gåva ett litet hemman, en hage eller äng från närmaste allmänning samt frihet från rotering.
H
Ständig ränta för stångjärnverk och ämneshamrar i en viss mängd av bruket framställt plattjärn och fyrkant fram till 1774, då skatten även fick utgå i penningar. Järnet levererades till städernas metallvågar, från 1781 senast den 1 juli, efter 1811 inom augusti månad. Från 1819 auktionerades skattejärnet ut till högstbjudande.
Av Finska Hushållningssällskapet disponerat statligt anslag för befrämjande av odling av lin- och hampa. Direktiven för hur medlen skulle användas fastställdes 1814. Hushållningssällskapet skulle redovisa föregående års användning till senaten före utgången av maj.
Sedan 1700-talet om hjälp som en myndighet lämnar en annan myndighet i ett ärende som hör till dess behörighet. Termen användes under svenska tiden och autonoma tiden också om den hjälp som fastighetsägarna, under hot om vite, var skyldiga att ge vissa exekutiva tjänstemän, särskilt lantmätare, länsmän och kronofogdar. Från 1700-talet och under autonoma tiden innebar handräckning tjänstebistånd myndigheter eller tjänstemän emellan för att inom viss utsatt tid verkställa beslut om tvångsåtgärd på grund av exekutiv myndighets beslut. Handräckning förekom främst mellan landshövdingar och inom det militära (exempelvis handräckning genom tillskjutande av truppenhet). Också bönderna var skyldiga att ge handräckning åt tjänstemän, särskilt lantmätare, kronofogdar och länsmän.
Av varje hemman utgående ordinarie skatter eller skyldigheter som landtågsgärden, byggnings-, slotts- och salpeterhjälpen, hjälpveden, boskaps-, skjutsfärds- och dagsverkspenningar. Utgjorde en del av jordeboksräntan förutom i Kajana härad, Karelen och Viborgs län där denna ränta var ringa. Ursprungligen under Gustav II Adolfs och Christinas tid uppkommen skatt efter behov, ofta anslagen till något visst ändamål. Efterhand en ständig ränta, lika med den gamla jordeboksräntan. Beräknades efter hemman- och mantalet, i motsats till jordeboksräntan som utgick efter gamla skattetal (såsom öresland, oretal, skattmarker, näbbar, bågar och kor mm.).
Hänskjutande av myndighets beslut för avgörande eller omdöme i högre instans, stadgat tidigast 1615. Inom processrätten refererande, hänvisande av mål till högre rättsinstans innan den slutliga domen fälldes av den lägre rättsinstansen. Allmänt: överlåtelse eller överlämnande.
Uppbördsmans besök hos skattskyldig för att indriva obetalda skatter och restantier.
I den evangelisk-lutherska kyrkans församlingar på 1600-talet sporadiskt, 1686 påbjudna och 1702–1869 systematiskt förda register över den konfirmerade befolkningen och dess nattvardsgång samt kunskaper i innantilläsning och recitation ur katekesen och deltagande i hus-, katekes- eller läsförhör. Efter 1748 upptogs hela befolkningen i förteckningen och prästerna införde information om de förhördas ålder, dop och vigslar samt in- och utflyttningar. Syftet var att fylla Tabellverkets behov, och befolkningen redovisades byvis enligt hemman och hushåll, i städerna enligt kvarter och tomt. Skriftebok var den allmänna termen för förteckningen över den konfirmerade befolkningen, vilken ingick i den så kallade kyrkboken. I Sverige var termerna husförhörsbok eller husförhörslängd allmänt förekommande medan kommunionbok användes i Finland och Gamla Finland. I 1869 års kyrkolag användes beteckningen konfirmationslängd.
Om olika slag av räkenskapsböcker som på grundval av andra dylika lämnade en samlad framställning av den ekonomiska förvaltningen (av något). Numera används begreppet företrädesvis om räkenskapsbok som, fördelad på olika konton, ger en överblick över alla tillgångar, skulder, inkomster och utgifter under en viss tid.
Tjänsteman inom länsförvaltningen på 1700-talet, med polisiära och i vissa fall också straffverkställande uppgifter i ett härad, särskilt ris- och spöstraff, även kallad landsgevaldiger. Häradsprofossen hörde i Gamla Finland 1744–1783 till provinsförvaltningen i Kymmengårds provins, där han ansvarade för den allmänna ordningen i lantkommissariatet.
Den landsstatstjänsteman i ett fögderi som förde jordebok, uppbördsbok, upprättade taxerings- och andra uppbördslängder, utfärdade debetsedlar och andra skrivelser som månadsförslag samt längder för riksdagsmanna- och prästval. Häradsskrivaren övervakade kronofogden vid skattläggningsgöromålen, förrättade mantalsskrivningar och biträdde vid bevillningstaxeringen. Han beräknade årligen räntan för varje hemman och uppgjorde saköreslängder, kyrkotiondelängder och specialuppbördslängder. Häradsskrivaren redovisade fögderiets intäkter och gjorde upp budget för följande år. Han upprättade restantielängderna som skulle godkännas på ting. Han kontrollerade mantalskommissariens mantalslängder, övervakade försäljning av skattepersedlar och upprättade avkortningslängder. Han var även huvudansvarig för kronans förluster som berodde på felaktig skattedebitering och ansvarade efter 1782 i tio år för missräkningarna, efter 1824 i två års tid från det räkenskaperna överlämnats till senatens revisionskontor. Häradsskrivaren hade ämbetsmannafullmakt från Kammarkollegium och tillsattes på förslag av landshövdingen.
Allmän väg inom ett härad, som förbindelseled av mindre betydelse än landsväg. Enligt ett reglemente från 1735 var häradsvägen smalare och av sämre kvalitet. Marken för vägen avskildes före jordskiftet i byn. Häradsvägarna underhölls av häradsborna, enligt en av häradsrätten fastslagen underhållsskyldighet.
Benämning på uppbörden av personella och kontanta räntor på hösten. I praktiken frångick man höstuppbörden redan innan den avskaffades 1819. Bönderna hann sällan sälja skördeprodukterna innan uppbördsstämman hölls och saknade då kontanter för skatterna.
I
Tjänstefel bland uppbördsmän: svek, bedrägeri mot stat eller enskild. Allmänt: ondskefull handling, ogärning, illgärning, illdåd.
Under autonoma tiden till början av 1900-talet om att insätta någon som innehavare på ett kronohemman. Mera allmänt: åtgärd då en myndighet insätter någon i besittning av något (jordfastighet, gods, inkomster eller tjänst) eller tillerkänner ett innehav (äganderätt eller besittningsrätt), sedermera om negativ inverkan från en fastighet på omgivande fastigheter genom till exempel buller eller förorening. Termen används särskilt om verklig äganderätt eller ständig besittningsrätt av jord eller om införsel i gods eller inkomster på grund av skulder eller andra förpliktelser och om av vederbörande myndighet meddelat förordnande att inneha en tjänst (tjänstefullmakt).
Åbo eller skattehemmansägare på indelt hemman. Indelningsbonden erlade sin årliga ränta till indelningshavaren.
Statsfinansiellt system som byggde på att ämbetsmän och tjänstinnehavare erhöll avlöning i form av kronans gods och hemmansräntor. Den del av indelningsverket som berörde militären kallades för det ständiga knekthållet och bestod av soldater och båtsmän som uppsattes genom rotering. I efterhand har man indelat systemet i ett äldre och ett yngre indelningsverk med Karl XI:s regeringsperiod som skiljelinje. Ordet togs i bruk under 1680-talet och infördes i regeringsformen 1720. Indelningsverket existerade i Sverige fram till början av 1900-talet. I Finland ersattes det militära indelningsverket, som under autonomin i princip kvarstått men inte tillämpats, 1879 av allmän värnplikt.
Lön som en statlig tjänsteman uppbar direkt av skattebetalarna.Benämningen användes under senare delen av 1700-talet också om tjänstemans lön i form av boställe.
Avgifter som erläggs endast vid särskilda tillfällen och som tillfaller staten eller särskilda myndigheter, verk och inrättningar.
Under svenska tiden och autonoma tiden om att tills vidare inställa verkställigheten av ett myndighetsbeslut på grund av nullitet eller domvilla. Inhibition skedde ofta på grund av fel i beslutsordningen, vanligen genom att beslutet fattats av högre instans innan den lägre instansens beslut hade vunnit laga kraft.
Förteckning över de av överordnad myndighet meddelade uppskoven i inledda exekutiva åtgärder eller verkställda domar och utslag, vanligen av orsaker som rörde fel i beslutsordningen eller själva beslutsprocessen. Förteckningen fördes av landshövdingen enligt ett av Kammarkollegium fastställt formulär för kontroll av böter och andra avgifter som skulle tillfalla kronan efter fastslaget beslut. Det ålåg svaranden att bevisa inhibitionen med ett diariebevis för att få uppskov med betalningen.
Benämning på högre förvaltningsmyndighets eller domstols skriftliga beslut om att skjuta upp verkställigheten av lägre myndighets eller domstols beslut, för en närmare prövning av beslutet i fråga. Allmänt: förbud, upphävning, avbrott.
Kostnader för ständig eller tillfällig inkvartering av trupper och militär personal. Inkvarteringskostnaden föll sedan gammalt vanligen på borgerskapet i städerna, som ifall kronan inte ägde kvartershus i staden var skyldigt att ordna inkvartering mot ersättning i form av så kallad inkvarteringstolag och en ersättning ur ett under riksstatens fjärde huvudtitel uppfört årligt anslag för inkvarteringskostnader.
Ersättning som utbetalades åt sådant befäl och underbefäl i den indelta armén som saknade boställen, men som var berättigade till sådana. Ersättningen utbetalades av militieboställskassan.
Skrift eller bilaga till ordinarie handlingar där part i rättegång utvecklar sin talan. Inom den statliga förvaltningen används termen till exempel om bilaga till märkrullan där det fraktade godset är specificerat till art, beskaffenhet, antal, svenskt mått och vikt m.m.
Besiktning, granskning. Termen användes också om ett inspektorat i en studentnation vid universitetet.
Sedan autonoma tiden om dag då rättsägare senast skulle inställa sig vid domstol eller annan beslutsfattande myndighet för att bevaka sin talan. I motsvarande betydelse användes termen också om tiden för när sakägares skrift (missnöjesanmälan, ändringsansökning m.m.) skulle vara domstolen eller myndigheten tillhanda. Försummad tid innebar att man miste sin rätt att bli hörd i saken.
Provisorisk förrättning som reglerade den mängd tiondespannmål som ett hemman årligen skulle erlägga fram till att man slog fast en ständig tiondesättning.
Förteckning över lösöret hos en myndighet, offentlig eller kyrklig institution eller fastighet. Inventarieförteckningen utgjorde en bilaga till årsredovisningen.
Specificerad förteckning över inventarierna vid offentliga inrättningar, fördes årligen av vaktmästaren efter en verkställd besiktning av beklädnadspersedlarna, sängkläderna och övriga inventarier vid kronohäktena samt i landshövdingens ämbetsrum. Inventariet sändes i slutet av varje år till Kammarkollegium för granskning, efter 1816 inom januari månad till senatens ekonomiedepartement.
Kyrkoherdens inventering av kyrkböckerna, församlingens bokföring, kyrkans föremål och tillgångar samt den skriftliga handling han vid detta tillfälle upprättade för granskning vid varje prost- och biskopsvisitation, och när en ny kyrkoherde tillträdde. Allmänt: inventering av en handelsrörelse.
J
Förteckning som utgjorde underlag för beräkning av avrad och skatter. Under medeltiden gjordes inom frälset och av kyrkliga institutioner förteckningar över upprättarens egendomar. I Finland började man regelbundet uppgöra jordeböcker i samband med skattläggningarna på 1540-talet. Då upprättades sockenvisa förteckningar över hemmanen och deras skatteenheter. Kring 1700 infördes jordlägenheternas namn, och något decennium senare även deras nummer. Den ordinarie jordboken kallades också persedeljordebok eller specialjordebok, medan förändringar som uppkom mellan de ordinarie jordböckerna infördes i en extraktjordebok, senare förändringsextrakt. Ursprungligen upprättades jordeböckerna av fogdarna, från 1594 av häradsskrivarna och från 1848 av länslantmäterikontoren. I Gamla Finland upprättades årliga jordeböcker av svensk typ för Kymmenegårds provins från 1740-talet till senare hälften av 1760-talet. Jordeböckerna ersattes 1895 med jordregister.
Undersökning av en gårds värde för att rättvist bedöma hur mycket skatt som skulle betalas. Jordrannsakningen innefattade en utredning av fastighetens jordnatur, skatteförmåga, hävd och ägoförhållanden, med beaktande av förändringar genom byten, (skatte)förmedlingar m.m. Rannsakningen skulle förrättas av landshövdingen eller landskamreren, i närvaro av häradshövdingen eller någon annan av häradets tjänstemän. Jordrannsakning skulle efter 1729 alltid ske innan man upprättade en ny jordebok. I praktiken förrättades jordrannsakningar sporadiskt, vilket resulterade i ofullständiga jordeböcker. Under åren 1829–1830 förrättades på kejserligt beslut systematiska jordrannsakningar i varje socken av landshövdingen, landskamreren eller annat sakkunnigt ombud i närvaro av kronofogden och häradsskrivaren, prästerskapet och jordägarna. Syftet var att göra upp tillförlitliga jordeböcker för beskattningen och att bevaka kronans rätt till gods, räntor och andra förmåner.
Den helhet som bestod av samtliga anställda tjänstemän inom domstolsväsendet och andra enheter som behövdes för rättsskipningen. Begreppet användes också för budgeten för justitiestaten.
K
Beräkning, överslag: handling som summariskt upplyste om förhållandet mellan kronans inkomster och utgifter och de disponibla tillgångarna. Kalkylen kunde uppgöras för ett år eller månadsvis. Avsikten var att skapa ett praktiskt hjälpmedel som sedan kunde utredas genom redovisningen.
Hemman med jordeboksnummer, kameral taxeringsenhet eller mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer eller arrenden som gården skulle prestera.
Manlig tjänare i hovtjänst, titel utan tjänstgöring i rang efter kammarherren, vilken han biträdde. År 1783 inrättades 24 nya kammarjunkartjänster av majors rang. Kammarjunkarkåren leddes av överstekammarjunkaren som hade generallöjtnants rang.
Förteckning över förmögenhet. I länets årsredovisning upptogs i kapitalräkningen balanserna, alla inkomster, avkortningar och utgifter i enlighet med överdragsräkningen eller specialräkningarna. Kapitalräkningen visade således i landsboken beloppet för kronans uppbörd och utgift.
Samling kontanta penningmedel med vilka en institution, ett ämbetsverk eller ett företag bestrider sina löpande utgifter; konkret den plats (skåp, låda eller kista) där dylika penningmedel förvaras. Termen används också om institution eller myndighet som är avsedd för att insamla och förvara penningmedel för något bestämt ändamål, i äldre tider ofta benämnd publik kassa (till exempel pensionskassa, fond).
Av förrättningsmännen underskriven förteckning över de vid inventering av en kassa företedda kontanta medlen och värdepappren. Inventariet innehöll ibland också en redogörelse för den avslutade räkenskapsperiodens kassarörelse.
Exempelvis månadsförslag för ränteriuppbörden.
Kollektiv benämning på de tre tjänstemän som hade nyckel till ränterikassan och som alltid måste närvara vid landshövdingens månatliga inventarium av kassan. Kassamännen bekräftade gemensamt landskontorets transaktioner med sina underskrifter. Kassamännen utgjordes av landskamreraren, lanträntmästaren och borgmästaren eller annan av magistraten utsedd person i länsstyrelsens residensstad.
Person som har hand om kassa för någon annans räkning och sköter in- och utbetalningar, ibland också i betydelsen föreståndare för ett förråd. En kassörstjänst fanns bl.a. vid Generalguvernörskansliet. Vid statsjärnvägarna fanns både stationskassörer och distriktskassörer.
Systematiskt uppgjort offentligt och aktuellt register över fastigheterna i ett visst område och deras registerenheter. Registret uppger land- och vattenområdena samt hur stora de är och var de befinner sig. Kataster gjordes upp för beskattningen (jordeboken eller skattelängden). Sedermera användes benämningen fastighetsregister. Detta grundar sig på fastighetsboken.
Enbart i Finland förekommande benämning på prästboställe, förekom under 1800-talet.
Anteckning eller anmärkning (i bok, protokoll eller räkenskaper) som annullerar eller kompletterar en tidigare anteckning, till exempel av magasinförvaltare gjord anteckning över bondes uttag av överloppsspannmål ur kronomagasinet i vilket han själv enligt annotationsboken varit med om att deponera spannmål.
Tillsammans med annan person förse med underskrift. Termen användes särskilt i fråga om statsråds eller ämbetsmans påtecknande av regerings eller myndighets utgående skrivelser. Kontrasigneringen innebar ansvar för riktigheten av skrivelsens innehåll.
Befrielse från att betala skatter och avgifter.
Vid landskontoret av landskamreraren förd bok över länets inkomster och utgifter. Bokfördes mot reversaler, vanligen i två exemplar, som utfärdades av lanträntmästaren.
Benämning på de av kronan upprätthållna magasinen för avradsspannmålen i provinserna.
I Ryssland efter avvecklingen av ståthållarskapsförvaltningen 1796/1797 befälhavare över trupperna i guvernementen i gränstrakterna. Under ståthållarskapsperioden 1775–1796 hade ståthållaren (generalguvernören) haft befälet över trupperna i ståthållarskapet och i denna egenskap samtidigt varit krigsguvernör. I Gamla Finland, Viborgs guvernement / Finländska guvernementet, var trupperna 1797–1810 underställda en krigsguvernör.
Benämning på en för varje härad regementsvis upprättad jordebok 1830–1831 som innehöll uppgifter om den upplösta finska militärens krigsmanshushemman. Den verifierades av landskamreraren med hans underskrift. Krigsmanshusjordeboken gav närmast uppgifter om tidigare krigsmanshushemman och saknade betydelse för den egentliga skatteuppbörden.
Kameral benämning på kronan tillhörigt och av kronan förvaltat gods, exempelvis kungsgårdar och kungsladugårdar. Beteckningen uppkom i slutet av 1600-talet då kronogods började utarrenderas på viss tid eller som perpetuellt arrende till högstbjudande. Den användes även om de räntor som gick direkt till kronan i stället för till en tjänsteman eller frälseinnehavare.
Skogs-, mark- eller vattenområde som tillhörde kronan och som låg inom ett hemmans eller en bys rår. Det utnyttjades samfällt till husbehov av befolkningen i det berörda området.
Byggnad för förvaring av kronans tiondeskattespannmål.
Sedan medeltiden fram till 1945 ett härads högsta tjänsteman med uppgift att inom ett fögderi övervaka ordning och säkerhet, förrätta kronouppbörden och redovisa den samt ha uppsikt över kronans gods och hemman i häradet. Kronofogden upprättade med häradsskrivarens hjälp skattelängder (mantals-, kyrkotiondelängder och jordeböcker) och förrättade vid behov jordrannsakningar om ett hemmans skattebärförmåga. Kronofogden var skyldig att hålla sig informerad om nya bestämmelser och deras efterlevnad inom sitt fögderi. Han var ersättningsskyldig för försäljning av skattepersedlar till underpris och för bristande skatteuppbörd. Hans närmaste överordnade var landskamreren, som månatligen kontrollerade skatteindrivningen. Kronofogden innehade jämsides med länsmannen även åtalsrätt på tinget. Åtalsrätten utvidgades gradvis till även andra än skattemål under 1700-talet. Kronofogden ansvarade för kontrollen av gästgiverier och krogar, väg- och brounderhållet, skjutsväsendet, utmätningar och syner av boställen (civila och militära), samt jämsides med skogsvaktare och jägeribetjänter för kronans skogar och allmänningar. Han var chef för kronolänsmannen och fjärdingsmannen. Under medeltiden och 1500-talet kallades kronofogden vanligen landsfogde.
Byggnad som tillhörde kronan. Kronohusen kunde också innehas av privatpersoner på arrende eller som tjänsteförmån.
Sedan 1700-talet officiell benämning på länsmannen. Kronolänsmannen var en tjänsteman i häradet, senare länsmansdistriktet, underställd länsstyrelsen och med kronofogden eller häradsfogden som närmaste överordnad. Han verkade som polismyndighet och häradets allmänna åklagare samt som biträde åt kronofogden vid utmätningar. Kronolänsmannen hade uppsikt över kronoskjutsen, inkvartering, vägar m.m. Kronolänsmännen ersattes med länsmän under autonoma tiden, i Sverige 1917 med landsfiskaler.
Större förrådshus i vilket kronan tillhörig (avrads- och tionde-)spannmål förvarades. Kronomagasin skulle efter 1747 finnas i varje lagsaga, helst i en stad som låg invid ett vattendrag. Kronomagasinet förestods av en magasinförvaltare. I Österbotten förvarades kronans spannmål i socknarnas kronobodar.
Den del av den kyrkliga tiondebeskattningen som indrogs till kronan i samband med reformationen (i Finland från 1602). I allmänhet utgjorde den 2/3 av det på spannmålsskörden beräknade tiondet. Kronotiondet avskaffades i Finland 1924. Kronotiondet inkluderade också den tredjedel av överloppsspannmålen som tidigare hade tillfallit kyrkan. Undantagna från kronotiondet var frälsesäterier, efter 1638 också deras rå- och rörshemman, prästgårdar och präststommar (gamla kaplans- och klockarboställen som tidigare hört till det andliga frälset), kungsgårdar, indelta boställen eller rusthåll (av krono- och skattesäterinatur) samt prebendehemman. Det uttogs inte i Karelen eller Viborgs län 1714/23–1828. Kronotiondet debiterades efter markegångspris, med tillägg av forlön där sådan krävdes.
Bruk som förfärdigade krut åt armén under Krigskollegiums övervakning medan räkenskaperna granskades av Fortifikationskontoret. Dylika bruk, vilka förestods av en direktör eller inspektör, fanns under svenska tiden i Kristianstad (Tossebro bruk), Stockholm (Åkersbruk) och Jönköping (Husqvarna bruk). Det första krutbruket i Finland grundades 1825 vid Östermyra bruk i Seinäjoki.
Avdelning inom kungliga hovstaterna som grundades under 1500-talets första hälft av Gustav Vasa. Den hade till uppgift att vårda de kungliga husgeråden, det vill säga de kungliga slottens inredning och bohag. Från 1634 hade husgerådskammaren till uppgift att föra inventarier över samlingarna. Arbetet leddes av husgerådsmästare och husgerådsskrivare. Husgerådskammaren lydde under riksmarskalken, 1680–1772 under överstehovmarskalken.
Kvittens över den spannmål som togs ut ur magasinet för malning. Kvarnräkningen utfärdades av magasinförvaltaren, sedan han i närvaro av kvarnföreståndaren hade vägt upp spannmålen. Den bifogades till uppbördsmannens beräkningar över innestående kvarntull.
Översikt över räkenskaperna för ett kvartal; kvartalsredogörelse. Kvartalsförslag gjordes bl.a. över ett postkontors rörelse och avskrivningar. Av förslaget framgick föregående kvartals balans, uppburna postmedel (fribrev och postportoavgifter), en procent av alla löneutgifter, extraordinarie inkomster samt nettosumman.
Häfte i vilket en bondes skattskyldighet årligen upptecknades av häradsskrivaren på uppbördsstämman och i vilket kronofogden verifierade de skatter som blivit betalade. Kvittensböcker infördes 1668. De fick ett fast formulär 1684 och trycktes efter 1729. I början av 1800-talet ersattes kvittensböckerna med debetsedlar. I kvittensboken skulle på ena sidan antecknas vad bonden skulle utgöra och på den andra sidan skulle fogden kvittera och ange på vilket sätt skatten hade betalts. Uppbördsboken skulle stämma överens med de enskilda böndernas kvittensböcker. Kvittensboken skulle förvaras i tre år, och därefter fick eventuella obetalda skatter inte mera indrivas. År 1756 fastslogs att häradsskrivarna vid första uppbördsstämman för året och utan arvode skulle anteckna skattefordringen i bondens kvittensbok samt beräkna markegången på varje räntepersedel.
Om handling eller dokument som innehåller ett erkännande av att något till exempel mottagits. I äldre tider kallades ett sådant kvitto ”rekognition”.
Av evangelisk-lutherska kyrkan förda förteckningar över en församlings medlemmar. Biskopen i Åbo Isak Rothovius förordnade 1628 att prästerna skulle bokföra nyfödda, vigda och avlidna. Kyrkböcker påbjöds i kyrkolagen 1686 och omfattade sju olika förteckningar (dopbok, lysnings- och vigselbok, död- och begravningsbok, skriftebok, inventarielängd, bänklängd och prästlängd). Senare förde församlingarna också uppbördsbok och brevbok. I 1869 års kyrkolag föreskrevs elva förteckningar (doplängd, konfirmationslängd, lysningslängd, vigsellängd, begravningslängd, protokollsbok, inventarielängd, in- och utflyttningslängd, kyrkotuktslängd, brottmålslängd, bänklängd). Kyrkboken kallades 1869–1962 officiellt kyrkans huvudbok. Fram till sistnämnda år bands kyrkbokens olika längder in till en bok som omspände ett eller flera år, beroende på församlingens storlek. Kyrkböcker fördes också i Gamla Finland.
Förrådshus där den del av tiondet som inte tillföll sockenprästen förvarades. Ett kyrkhärbärge skulle enligt riksdagsbeslut 1602 finnas invid varje sockenkyrka. Kyrkhärbärgena indrogs under 1700-talet varefter skattespannmålen förvarades i socken- eller kronomagasin.
I kanslispråk: kyrkbygge med de allmänna avgifter och kostnader som därtill hörde. Enligt kyrkolagen 1686: byggnad som uppförts och används som kyrka.
Funktionär eller ordningsman som hade tillsatts av kyrkan, vanligen genom kyrkostämman eller kyrkorådet.
Inom lutherska kyrkan förtroendeman som utsågs av kyrkostämman. Kyrkvärden var lekman och skulle med kyrkoherdens hjälp sköta församlingens ekonomi och egendom. Han skulle också biträda vid övervakningen av kyrkotukt och vid behov fungera som vaccinatör. Kyrkvärdar fanns även i församlingarna i Gamla Finland. Ursprungligen kallades kyrkvärden ”kyrkdrott”.
Rättighet att hålla källare, utskänkningsställe. Termen användes också om befrielsen från tull på vin och öl som infördes för stadskällares räkning och om det penningvärde denna förmån beräknades representera.
L
Egentligen laga uppbud, den rubrik under vilken uppbuden skrevs upp i häradsrätternas protokoll, innan särskilda lagfarts- eller inteckningsprotokoll började föras efter 1736. Sedermera har termen allmänt använts om lagbestämmelse, något som är lagstadgat.
Bokslut som kallades landsbok. År 1780 bestämdes hur länsbokhållaren årligen skulle, efter att ha granskat räkenskaper och verifikationer ställa upp ett bokslut. Bokslutet skulle 1688–1780 sammanställas av landskamreren.
Huvudbok för en länsstyrelses räkenskaper efter 1634; ett för varje kalenderår uppgjort sammandrag av den allmänna uppbörden och kostnaderna för förvaltningen inom ett län. Före 1634 var landsboken huvudbok över annan lokal myndighets räkenskaper. Landsboken fördes av landsbokhållaren, senare landskamreren.
Under svenska tiden tjänsteman som arbetade i polisiära uppgifter på landsbygden, även kallad landsprofoss eller häradsprofoss. Från autonoma tiden förekom landsgevaldiger närmast i betydelsen fångvaktare som ansvarade för fångtransporter. I Gamla Finland 1744–1783 var landsgevaldiger en tjänsteman vid provinsförvaltningarna med samma uppgifter.
Länets högsta ämbetsman med övergripande ansvar för länets styrelse och förvaltning. Stadgad i landshövdinginstruktionen 1635. Landshövdingen var chef för länsstyrelsen med dess avdelningar landskansliet och landskontoret och med landssekreteraren och landskamreraren som närmaste underordnade. Landshövdingen hade en dubbel roll, han bevakade dels kronans ekonomiska, judiciella, militära och sociala intressen i länet, dels länets och dess invånares rättigheter och intressen. Han främjade lag och ordning, övervakade kommunikationer, lösdrivare, hospital, tukt- och barnhus, samt bar det övergripande ansvaret för rekrytering av soldater och deras löner vid krig eller krigsfara. Landshövdingen hade förslagsrätt vid tillsättningen av länets vakanser och huvudansvaret för att kronans lokala ämbetsmän följde instruktioner, förordningar och överordnades anvisningar. År 1756 fördelades länets förvaltning under en civil och en militär länschef. Landshövdingarna hade tidigare kallats landsherrar (landshövitsmän), de ersatte också ståthållarna. Åren 1837–1918 benämndes de guvernörer, varefter landshövdingetiteln återinfördes.
Från 1719 chef för landskontoret och underställd landshövdingen vid länsstyrelsen. Landskamreren hade tidigare kallats landsbokhållare eller landsskrivare. Han ansvarade för kontrollen av länets uppbördsförvaltning och uppbördsrapportering. Landskamreren redovisade länsräkenskaperna, sammanställde månadsförslag och utarbetade årsförslag (budget) om skatteuttaget, vilka sändes till Kammarkollegium, från 1816 till Senatens ekonomiedepartement och från 1918 till Finansministeriet. Landskamreren fick till en början biträde av länsbokhållare, senare även av vicelandskamrerare, samt landskontorister. Lanträntmästaren sorterade också under landskamreren vid landskontoret.
Utskyld som ursprungligen bara togs ut av samerna, senare av alla invånare i Lappmarken. Skillnaden mellan birkarlaskatt och lappskatt är inte alltid klar. I räkenskaperna för Västerbotten 1539 ingår birkarlarnas taxa under rubriken lappskatt. Lappskatten reformerades 1602 och skulle då utgå som tionde av såväl renhjorden som fisket. Inga små persedlar av skinn skulle längre förekomma. Birkarlarna förbjöds att bedriva köpenskap. År 1607 kom en ny skatteundervisning. Varje same som fyllt 17 år och som dittills utgjort två mårdskinn skulle nu erlägga två oxrenar eller tre vajor eller åtta lispund torrfisk. Också denna reform stannade på pappret. Efter 1696 betalades lappskatten i penningar. Efter 1748 betalades den av alla som byggde och bodde i Lappmarken.
Utskyld som ursprungligen bara togs ut av samerna, senare av alla invånare i Lappmarken. Skillnaden mellan birkarlaskatt och lappskatt är inte alltid klar. I räkenskaperna för Västerbotten 1539 ingår birkarlarnas taxa under rubriken lappskatt. Lappskatten reformerades 1602 och skulle då utgå som tionde av såväl renhjorden som fisket. Inga små persedlar av skinn skulle längre förekomma. Birkarlarna förbjöds att bedriva köpenskap. År 1607 kom en ny skatteundervisning. Varje same som fyllt 17 år och som dittills utgjort två mårdskinn skulle nu erlägga två oxrenar eller tre vajor eller åtta lispund torrfisk. Också denna reform stannade på pappret. Efter 1696 betalades lappskatten i penningar. Efter 1748 betalades den av alla som byggde och bodde i Lappmarken.
Vissa hemman i Kumo socken, som sedan 1688 var befriade från boskaps- och skjutsfärdspenningar eftersom de varje år skulle erlägga ett visst antal dagsverken till laxverken i Kumo älv.
Avlämna eller överlämna penningmedel eller skattepersedlar in natura till en ämbetsman som erhåller dem som lön. Termen användes även om penningmedel som någon enligt tjänsteåliggande uppburit och som lämnades till offentlig kassa (till exempel fattigkassan).
Av Finska Hushållningssällskapet disponerade medel för befrämjande av odling av lin- och hampa. Direktiven för hur medlen skulle användas fastställdes 1814. Hushållningssällskapet skulle redovisa föregående års användning till senasten före utgången av maj.
Chef över lotsningsverksamheten i en viss region, med ansvar för lots- och båkstaten (uppsyningsmän, fyrvaktare, kronolotsar och skattehemmanens lotsdrängar). Under svenska tiden stod lotsdistriktschefen under Amiralitetskollegiums uppsikt och under autonoma tiden under Militieexpeditionens uppsikt. Distriktschefen för det Östra Lotsdistriktet (Finland och Åland) kallades under svenska tiden även lotsmajor.
Av kyrkoherde utfärdat skriftligt bevis på att lysning till äktenskap har skett (och att hinder mot vigseln saknas). Lysningssedlar skrevs ut vid behov, särskilt när paret skulle vigas i en annan församling. De innefattade kontrahenternas namn, yrke och hemvist samt namnet på kyrkan och församlingen där lysningen hade avkunnats. I kyrkolagen 1869 kallades de lysningsbevis. År 1803 bestämdes att lysningssedlarna skulle utfärdas på stämplat papper.
Fond vars medel användes för och av lånemagasinen. Regler för fonden fastställdes 1823. Redovisningsåret varade från första januari till sista december. Magasinsförvaltarna och räntmästarna skulle skicka sina räkenskaper till landskontoren för kontroll. Landshövdingen skickade sedan en slutlig räkenskap till senaten.
En kronan innestående fordring för ur kronomagasinet lånat spannmål som skulle återbetalas med spannmål. Fördröjd återbetalning var belagd med samma böter som försummad uppbördsstämma. Lånspannmålsrest uppbars efter 1814 utan arvode av kronofogdarna.
Förteckning som blev obligatorisk 1787. Senare blev brännvinsarrendet en fast avgift för varje hemman, och beloppet varierade när hemmanen klövs eller förenades. I många län upprättades därför längderna ännu på 1800-talet. I andra län ersattes längden med en kolumn i mantalslängden där avgiften antecknades. Avgiftens storlek berodde på antalet personer i hemmanet.
Fängelseanstalt som inrättades efter 1635 då länsstyrelserna tillkom. År 1792 fastslogs att enbart länshäkten eller länsfängelser fick användas för fängelsestraff. Länshäktet förestods av en vaktmästare som enligt ett särskilt reglemente från 1824 månatligen skulle inlämna räkning på utgifterna till landskontoret.
M
Institution som från 1602 förvaltade offentligt förråd av spannmål inom ett visst distrikt, efter 1627 vanligen ett län eller en lagsaga. Allmänt om förrådshus, lagerutrymme.
Föreståndare för lagerhus i stad eller på landsbygden eller inom det militära som förvaltade offentligt spannmålsförråd; tjänsteman vid lantränteriet som även övervakade uppbörden av avrads-, tionde- och rättighetsspannmålen som förvarades i stadens magasin. Magasinförvaltaren var revisionsskyldig inför landskamreraren på länets landskontor och förevisade magasinet för landshövdingen vid dennes inspektioner. Efter 1800 skulle förvaltaren göra upp månadsförslag över uppbörden och magasinets utgifter.
Benämning på den tidsperiod då bönderna inom ett visst diskrikt skulle leverera avrads- och tiondespannmålen till kronomagasinet. Tidpunkten inföll mellan Thomas- och Kyndelsmässan (21.12–2.2). Landshövdingen fastslog en viss levereringsdag för varje härad och socken. Den offentliggjordes i god tid före levereringsdagen.
Lokal lägre tjänsteman som övervakade och dokumenterade uppbörden och levereringen av avrads-, tionde- och rättighetsspannmål i ett län. Magasinsuppbördsmannen verkade under magasinförvaltarens översyn.
Ursprungligen ett mått på skattekraften hos jord, den jordareal på vilken en bonde med familj och tjänstefolk ansågs kunna leva. Från 1630 var mantal ett kameralt mått på ett hemmans andel i en by, fastställt genom lantmätning. Mantalet miste sin betydelse för skattläggningen under förra delen av 1900-talet, men kvarstod till 1997 som beräkningsgrund för en jordlägenhets andelar i allmänna områden, till exempel i fiskevatten.
Förteckning över mantalsskrivna personer i ett visst område. Mantalslängderna infördes 1642. De innefattade under loppet av 1600-talet alla sockenbor i en viss ålder, vare sig de betalade mantalspengar eller inte. De ickebetalande antecknades emellertid i längden bara till namnet (inte med siffra i kolumn), och i marginalen antecknades orsaken till att vederbörande var befriad från mantalspeng. Från 1765 var mantalslängden en förteckning över alla levande personer i ett fögderi. Längden innehåller uppgifter om namn, födelseår, boplats, fast egendom, yrke, tjänst m.m. Alla hemman, torp och lägenheter infördes i samma ordning som i jordeboken. Först angavs åbons namn och familj, sedan lägenhetens alla tjänstehjon, torpare och inhyseshjon. Mantalslängden upprättades årligen i tre exemplar, ett för häradsskrivaren, ett för landskontoret och ett för Kammarkollegium, senare i två exemplar varav det ena sändes tillsammans med landsboken till senatens ekonomiedepartement och det andra blev kvar på landskontoret. Mantalslängderna fördes ursprungligen av prästerskapet, mellan 1652 och 1779 av mantalskommissarier, fram till 1741 med hjälp av den lokala prästen och efter 1779 av häradsskrivaren enligt ett visst formulär. Längden skulle insändas till Kammarkollegium senast den 10 januari under plikt för varje försenad dag, senare till kejserliga senaten inom juni månad. Mantalslängder uppgjordes i Gamla Finland från 1728 till 1782, då uppbörden av mantalspenningar upphörde där.
Årlig registrering av alla som var skyldiga att erlägga mantalspenningar, efter 1765 av hela befolkningen inom ett visst område för beskattning, befolkningsstatistiska samt militära ändamål. Mantalsskrivningen infördes 1642. Under perioden 1642–1652 utfördes den av församlingsprästen, 1652–1779 av en mantalskommissarie och efter 1779 av häradsskrivaren. Mantalsskrivningen var obligatorisk och kungjordes efter 1734 från predikstolen. I städerna skedde mantalsskrivningen inför borgmästare och råd. De gamla reglerna för mantalsskrivning fastställdes 1827 i storfurstendömet Finland. Mantalspenningarna avskaffades 1924, men mantalsskrivningen fortsatte som person- och fastighetsregister. Enligt bestämmelserna 1950 skulle fastigheterna registreras by- och stadsdelsvis och man skulle ange fastigheternas ägare samt ägarens hemort. För varje fastighet skulle antecknas alla de personer som bodde där och eventuella innehavare (bolag, föreningar och andra juridiska personer) som hade arbetslokaler eller idkade affärsverksamhet i den. Av mantalsregistret skulle framgå varje persons fullständiga namn, födelsetid, födelseort, yrke och civilstånd. Över alla femton år fyllda personer gjordes en alfabetisk förteckning med namn, födelseår och adress.
Mantalskommissaries lön som utgick i en viss procent av mantalspenningarna som uppbars i fögderiet, 60:de penningen av uppbörden 1652–1779. Uppgiften övertogs 1779 av häradsskrivarna mot 120:de penningen av uppbörden, efter 1807 steg lönen till den tidigare 60:de penningen, med vissa undantag. Provisionen räknades endast ut på basis av kronan behållna mantalspenningar.
En av de personer av varje stånd som årligen utsågs till att fastställa markegångstaxan inom ett markegångsdistrikt, vanligen ett län. Hälften av dem representerade räntetagarna och hälften räntegivarna i distriktet. Till gruppen hörde även landshövdingen.
Förrättning då markegångstaxan årligen fastställdes i varje län. Markegångssättningen verkställdes på varierande sätt fram till 1803, varefter kronofogdarna fick i uppdrag att inom sitt härad utreda städernas torgpris på räntepersedlarna i orten. Förteckningen över markegångspriserna undertecknades av kronofogden och inom häradet boende för ändamålet utsedda förtroendemän och sändes till landshövdingen, ursprungligen i slutet av december, efter 1768 senast den 5 november. Denna tjänade sedan som grund för uträkningen av hela länets markegångspris på de olika räntepersedlarna för omräkning i penningar. Priset fastslogs av landshövdingen i samråd med länets deputerade stånd bestående av hälften räntetagare och hälften räntegivare, dock på så sätt att varken de skattskyldiga eller indelningshavarna blev lidande. Vid markegångssättningen beaktades därför föregående och löpande årsväxt, bärgning och växtkvalitet. Den tillkännagavs Kammarkollegium, efter 1809 senatens ekonomiedepartement, som fastställde och utfärdade den slutliga årliga taxan för varje län. Den gavs till allmänhetens kännedom innan Tomasmässan (omkring den 21 december). Taxa upprättades efter 1810 endast för de persedlar som var fastslagna i ränteundervisningarna, efter 1814 enligt ett särskilt formulär. Efter 1816 bifogades både häradenas och städernas förteckningar över varupriserna till landshövdingarnas förslag till markegångspris.
Medlemsarrende, delarrende. Medlemsarrendet utgick till ett belopp som slagits fast i kontraktet mellan kronan och arrendatorn. Det ingick i den årliga specialuppbördsboken som färdigställdes för skatteindrivningen under uppbördsstämmorna.
Samlande beteckning för medicinalväsendets eller en viss korporations sjukvårdspersonal samt budgeten för sjukvårdspersonalens löner.
Den av Militiefondens tre kassor som ursprungligen var avsedd för underhåll av militieboställenas karaktärsbyggnader. Militieboställskassan erhöll medel från reservhemmansräntor, säterifrihetsmedel och böter som utdömts vid syneförrättningar av militieboställen. Den förvaltades av Militieexpeditionen, tidvis av Finansexpeditionen. Ursprungligen uppbars medlen av regementsskrivarna, efter 1818 delvis också av kronofogdarna. Ansvaret överfördes i sin helhet på kronofogdarna när regementsskrivarna avskaffades 1830. År 1889 överfördes kassans medel till den allmänna militiekassan för att täcka de ökade militära utgifterna efter att värnplikten införts.
Jordebok med förteckning över alla till arméns försörjning anslagna hemman (militieboställena). Åren 1830–1831 upprättades militiejordeböcker (enligt ett särskilt formulär) över den före detta finska militärens boställen. Militiejordeböckerna fördes regementsvis med särskilt sammandrag för varje härad och verifierades av landskamreren med hans underskrift. De saknade betydelse för själva skattedebiteringen och tjänade närmast som upplysning om tidigare militieindelning.
Särskild för Militiestatens indelta jordbrukslägenheter uppgjord förteckning över tionden. Militietiondelängder upprättades, förutom i Savolax, efter 1831 enligt ett särskilt för Militiestaten avsett formulär för rotevakansavgifternas erläggande. De innehöll uppgifter om varje hemmans roteringsskyldighet.
Militärsjukhus. Sjukhuset skulle erbjuda vård inte bara för den militära personalen i den ryska armén utan också för underofficerarnas och soldaternas hustrur och barn. I det fall att militärsjukhus saknades på orten skulle från 1818 länssjukhusen och kurhusen också ta emot denna grupp, men från 1825 skulle kostnaderna bestridas av den finska militärfonden.
Benämning på civilmilitär tjänsteman (en vid varje kompani, tidigare vid varje fänika med uppgift att sköta rullföringen och kassaväsendet. Benämningen användes i synnerhet under 1500-talet.
Avgift för beräkning av tolagen för torra varor såsom salt, spannmål, gryn och stenkol. Mätarepenningarna utgick till den som mätte varorna för tullverkets räkning. I Åbo erlades avgiften på salt, spannmål, ärter, gryn, stenkol, kalk och krita, i Björneborg på salt och i Lovisa på salt, kalk, säd, gryn och stenkol. I de övriga finska städerna erlades avgiften på allt mätbart gods. Mätarepenningar skulle också betalas åt de personer som utförde ut- och inmätning i kronomagasin ifall de inte hade fast lön.
N
Läroverk för utbildning av kaptener och andra navigatörer. Navigationsskolorna utbildade kaptener och styrmän på farkoster i utrikestrafik från 1765 under svenska tiden, 1813–1918 under autonomin och 1944–1969 efter självständigheten. Åren 1918–1944 gavs motsvarande undervisning på navigationsinstitut. Åren 1918–1975 utbildade navigationsskolor skeppare på kust- och insjöfarkoster. Under 1900-talet inrättades vid en del skolor en maskinteknisk avdelning och en del navigationsskolor ändrade beteckning till sjöfartsläroverk. År 1813 inrättades navigationsskolor i Helsingfors, Vasa och Åbo, sedermera också i fem andra kuststäder. Under autonomin förestods varje skola av en direktion, vars ordförande fram till 1899 alltid var landshövdingen (guvernören), därefter utnämnde denne direktionens ordförande. Skolorna lydde under Senatens finansexpedition, senare under Industristyrelsen, Handels- och industristyrelsen och Handels- och industriministeriet. Från 1899 skötte Handels- och industriexpeditionens sjöfartsinspektör tillsynen av navigationsskolorna.
Avlöning av ämbets- och tjänstemän med allmänna statsmedel i stället för med räntor (skatter) och tjänsteboställen från de hemman som var ålagda (indelade) att bekosta befattningen. Lönerna fastslogs till ett visst nominellt räntebelopp och beräknades efter kronovärdet. Dylika statsfinansierade löner infördes under autonoma tiden, huvudsakligen inom hovrätts-, akademi-, lantmäteri- och slottsstaterna. Efter 1922 betalades alla statliga löner ur statskassan. Immaginär indelning innebar således det bestämda räntebelopp som beräknades efter vissa skattetal som antogs som grund för räntan.
Nyanlagt hemman, nybygge efter 1811, särskilt sådant som hade tillkommit genom storskiftet. Nyhemman förutsatte anläggningstillstånd av häradsrätt.
Månad varunder änka eller barn efter avliden krigsman åtnjöt den avlidnes lön; också om inkomsten under dylik månad eller om en månads gratial som utbetalades till begravningshjälp efter den avlidnes änka eller barn.
Inbesparing av en avliden ordinarie prästs eller skollärares årsinkomst under det första året efter dennes död. Inbesparingen tillföll kronan och från 1700-talet Ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa, som i stället betalade en begravningshjälp till den avlidnes sterbhus .
O
Benämning på de till en viss förvaltningsgren hörande ordinarie inkomsterna, särskilt militie-, lands- och justitiestatens.
På laglig grund gjord eftergift (och avskrivning i räkenskaperna) av kronans räntor som enligt författningarna fanns införda i jordeboken och skulle uppbäras, men som av olika skäl inte kunnat uppbäras (exempelvis ödehemmansräntor, utarrenderade lägenheters räntor och på frihet upptagna hemmansräntor).
De medel ett ämbetsverk eller en förvaltningsgren hade för att bestrida kostnaderna för stadigvarande tjänstemäns löner och de budgetmedel med vilka de täcktes.
Opartisk, särskilt rörande synemän. Uttrycket användes om dom- och befallningshavande (exempelvis lands- och häradshövdingar) samt om tjänstemän som tog ställning i praktiska frågor i sin ämbetsutövning (såsom advokatfiskal eller kronofogde).
P
Benämning på uppbördsskrivare och fogdetjänare som assisterade kronofogden vid indrivningen av obetalda skatter och allmänna avgifter genom utmätning, pantsättning m.m. Han fick efter 1775 anlitas endast gällande mindre restskatter och skulder. Efter 1827 fick pantfogdar anlitas endast i nödfall.
Skriftligt avtal om förpantning av fast egendom. Frivillig förpantning fick inte blandas ihop med beslagtagen egendom, och pantkontrakt mellan kronan och restskyldiga som inte kunnat betala sina skatter fick inte ingås.
Förteckning över skattskyldiga i ett härad vilkas egendom hade förpantats för skatteuppbörd. Före 1779 noterades pantsättningen i den vanliga restlängden.
Handling som utfärdats av en myndighet eller institution och varigenom någon har blivit beviljad pension.
Sammanfattningen av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom pensionskasseväsendet. Termen användes även om budgeten för pensionskassornas inrättningar. Pensionsstaten indelades i en ordinarie och en extraordinarie pensionsstat.
Omräkningsgrund (i kopek) i jordeboken för betalningen av jordeboksräntans belopp i skattepersedlar. Bråktalet var fastslaget till exempelvis en fjärdedels kopek för 30 kappar spannmål.
Summarisk sammanställning häradsvis av de produkter som bönderna skulle betala i skatt eller som skulle förtullas. Persedelextrakt upprättades vanligen endast då det skett förändringar.
Specialjordebok som från 1689 gjordes upp av häradsskrivaren vart sjätte år och efter 1802 vart tionde år. Den innehöll uppgifter om kronans långsiktiga inkomster från skattskyldig jord. Benämningen ersatte begreppet jordebok år 1794. En särskild persedeljordebok upprättades dock ocks 1805 och 1811. Därefter avgavs nya jordeböcker vid slutet av varje decennium. Den upprättades i två exemplar häradsvis med åtföljande specialräkning och undertecknades av häradsskrivaren och kronofogden innan den sändes till landskontoret. Det ena exemplarets riktighet bestyrktes med landskamrerens underskrift och skickades jämte landsboken till senaten. Jordebokens formulär förnyades 1830. Den uppsattes därefter på ett uppslag: till vänster fanns kolumner för byanamn, hemmanets nummer, hemmantal, gamla mantal, nya mantal för vissa hemman, hemmanens nuvarande och tidigare namn, räntebelopp och mantalsränta. Till höger fanns kolumner för indelta och disponerade räntor jämte räntor som hörde till den ordinarie avkortningen, kronan behållna räntor, ordinarie räntan och skogsräntorna. I marginalen antecknades om hemmanet var indelt och i så fall till vilken stat, när det blivit skattlagt, skatteköpt m.m. I den nya upplinierade jordeboken infördes alla skattehemman och -säterier, kronohemman och -säterier, nya hemman och nybyggen, vilkas ränta beräknades enligt särskild uträkning, frälsesäterier, prästlägenheter, kronoallmänningar och överloppsjordar, kronoängar, holmar och utbyskatter, bruks- och manufakturinrättningar, sågverk, mjölkvarnar och fiskerier.
I vissa bestämda persedlar utgående indelt lön till en tjänsteman,vanligen livsförnödenheter och dagsverken.
Adjutant åt kommendant på fästning eller annan garnisonsort. Även vid garnisonerna i Gamla Finland fanns platsadjutanter.
I Sverige senast från mitten av 1700-talet och i Ryssland från och med 1716 (rangklass 6–13) officer som tjänstgjorde som närmaste biträde åt kommendanten i en fästning eller annan garnisonsort med uppgift att sköta vakthållningen och att upprätthålla ordningen i garnisonen. Platsmajorer fanns även i garnisonerna i Gamla Finland.
I Sverige från 1636 om postanstalt i en stad som låg vid kronans postrutt och vanligen i den borgares hus vilken hade utsetts till postmästare av rådmännen. Postmästaren biträddes av postkontorsbetjänter. I Ryssland var postkontor från början av 1700-talet benämning på en stor postanstalt, senare allmän benämning på postanstalt. Under senare hälften av 1700-talet fanns olika kategorier av postkontor. Mindre postkontor erhöll 1799 benämningen postexpedition. I Gamla Finland fanns postkontor, som 1744 benämndes poststationer (počtovovaja stancija) och postexpeditioner. Under autonomin började från cirka 1860 benämningen postkontor användas om en fullständig postanstalt av I:a eller II:a klass, vilken under ledning av en postförvaltare skötte alla de ärenden som hörde till postverket. Postkontor började också grundas på landsbygden. Deras befogenheter var mer begränsade än städernas postkontor och under sig kunde de ha mindre postkontorsfilialer.
Sammanfattningen av postverkets alla tjänstemän och budgeten för deras löner som gavs 1673, 1685, 1698, 1724, 1741 och 1757. Under 1760-talet omstöptes poststaten. Den löpande förvaltningen sköttes ursprungligen gemensamt av postmästaren i Stockholm och Kanslikollegium (rikskanslern). Ansvaret fördelades 1669–1685 mellan Kansli- och Kammarkollegium, postdirektören och Statskontoret. Efter 1685 förvaltade Kanslikollegium postväsendet efter dess stat, medan Kammarkollegium övervakade postmästaren och postkamreraren som skötte den löpande förvaltningen såsom ekonomiskt självförvaltande statsorgan (affärsdrivande verk). Sedermera användes termen poststat endast om postverkets budget.
Den offentliga organisering som innefattade alla enskilda myndigheter och åtgärder som behövdes för att sköta transporten och distributionen av postförsändelser. I Sverige inrättades postverket 1626 i anslutning till Kanslikollegium för att sköta tjänstepost, postmästare i utlandet och kurirväsendet. År 1636 blev inrättningen ett indelningsverk med posthemman runt om i riket, vilka förpliktades att utföra postföring. Huvudansvaret för postväsendet förlänades periodvis till överpostmästaren vid Stockholms postkontor fram till 1677 då postväsendet återbördades till kronan och inrättades vid Kanslikollegium. År 1685 blev postväsendet ett affärsdrivande statligt verk, vars inkomster användes till att upprätthålla postgången och postväsendet. Samtidigt upphöjdes postkontoret i Stockholm till centralt ämbetsverk och fick 1697 namnet Generalpostkontoret med en överpostdirektör som chef. Överpostdirektören verkade under Kammarkollegiums tillsyn fram till 1801, då Postdirektörskansliet blev ett separat ämbetsverk (fram till 1809). Det regionala postväsendet övervakades fram till 1685 av landshövdingarna med bistånd av postkontrollörer. Därefter sköttes uppgiften av postinspektörer, även under autonomin fram till 1890, då det finska postverket slogs ihop med det ryska post- och telegrafverket. Centralförvaltningen sköttes i Finland från 1811 av Postdirektionen och från 1881 av Poststyrelsen, som 1927 slogs ihop med Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Läderväska med lock och överslag i vilken post transporterades mellan postanstalter, eller från en postanstalt till ett postombud. Postväskan användes i tjänsten av post- eller diligensförare. Det var förbjudet för postföraren att ta emot postförsändelser under färden. I praktiken gjorde man ändå det. År 1661 infördes en sidoficka, ”yttersta öppna säcken”, där dylika postförsändelser lades. Postväskan skulle efter 1673 förseglas med järnbeslag och kedja, lås och nycklar. Var och en av adresserna utmärktes då på en brevkarta, som på ankomstorten jämfördes med adresserna på de enskilda breven i postväskan.
Fond vars medel disponerades av Finska hushållningssällskapet. Ändamålet var att främja potatisodlingen. Hushållningssällskapet skulle, enligt bestämmelser från 1819, årligen skicka föregående års redovisning till senaten före utgången av maj.
Rättsförlust, förlust av rättighet på grund av att en tidsfrist gått ut. Inom förvaltningen från senare delen av 1600-talet användes termen särskilt om den tid inom vilken en tjänsteman skulle betala den ersättning han personligen var skyldig att betala till kronan för en tjänsteförsummelse, felaktig redovisning eller uppbörd m.m. Allmänt: föreskriva, förordna, bestämma, ordinera (läkemedel).
Varierande i lag stadgad eller särskilt avtalad tidsfrist, inom vilken något ska ske för att inte bli preskriberat.
Sedan 1500-talet kyrklig administrativ mellaninstans inom ett lutherskt stift. Ända från början har beteckningen kontrakt använts, likaså beteckningen prosteri (prostedöme), som i Finland efter svenska tiden blivit det vanligare uttrycket. Prosteriet eller kontraktet bestod av ett större pastorat eller flera mindre och förestods av en kontraktsprost, som samtidigt var kyrkoherde i ett av pastoraten. Kontraktsprosten bistod biskopen och domkapitlet i den kyrkliga administrationen av prosteriet. Prosteriindelningen i Gamla Finland återinfördes sannolikt först under kejsarinnan Elisabets tid.
Civilmilitär person vid svenska flottan som ansvarade för livsmedelsförsörjningen vid ett truppförband, skeppsvarv och dylikt och som samtidigt bar huvudansvaret för det därtill hörande proviantförrådet. ”Proviantmästare” var även benämning på föreståndare för ett kronomagasin.
Titel för föreståndare för ett kronomagasin på landsbygden, i stad kallad magasinförvaltare. Sysslan kunde vara förenad med en annan landstatstjänst. I Åbo fungerade lanträntmästaren 1729 som proviantmästare.
Ordinarie prästerskapet och klockare tillkommande löneförmåner, förutom bostället. De utgick under de stora kyrkliga högtiderna eller i samband med läsförhören och med hjälp av rotemästarna, efter slutet av 1600-talet av tjänsteinnehavaren själv, vid behov med hjälp av kronofogden. Termen används särskilt om den avgift man betalade till prästen för att han förrättade enskilda kyrkliga akter i prästskrud (stola). Prästrättigheterna innefattade en andel i kronospannmålen (tertialen), kvick-, fisk-, smörtionden, påskpenningar, matskott och en avgift för jordfästning, lysning, vigsel och dop samt likstol. Uppbörden av prästrättigheterna skedde vanligen i anslutning till de stora kyrkliga högtiderna. Spannmålen uppbars framför allt under sensommar- och höstmässorna då säden var bärgad, matskottet vid julmässan och påskpenningarna vid påsken.
Typ av ordinarie avkortning som innebar att nybyggen som åtnjöt frihetsår inte behövde betala ordinarie skatt. Nybygget skulle dock omedelbart skattläggas och införas i jordeboken.
R
Period (räknat från visst datum) för vilken uppbördsmännen ska avge en redogörelse eller redovisning över skatteårets resultat för statsverket. Perioden varierade länge beroende på skatten. Den förenhetligades så småningom då flera skatter började uppbäras samtidigt efter 1794. Därefter redovisades fögderiernas årsresultat till länsstyrelsen vanligen inom maj månad, efter 1819 inom juni månad.
Handlingen att redovisa för något. Redovisning avser också ett besked, en rapport, framställning eller skrift där man redovisar för något. Inom det ekonomiska området syftar redovisningen till att dokumentera organisationers resurshantering, genom bokföring och bokslut.
Sedan 1700-talet en skriftlig handling med vilken något rekvireras, levereras, beställs, sänds eller tillhandahålls. Termen används också om det rekvirerade.
Löneförmån som tillkom särskilt lanträntmästarna för att de sände kontanta medel till räntekammaren i Stockholm. Förmånen var avsedd som ersättning för omkostnader, besvär och möjliga förluster i missräkning eller genom falska sedlar och dylikt. Den avskaffades i Sverige 1884. Tullkamrarna hade rätt att avföra remisslaget för de medel som de levererade till lantränteriet. År 1823 fastslogs storleken på remisslaget till 1 procent.
Reglemente med bestämmelser om resekostnads- och traktamentsersättning vid resor, särskilt för befattningshavare i statens tjänst.
Av landshövdingen till Kammarkollegium (efter 1809 Senatens ekonomiedepartement) sänd underrättelse om kvarskatten i länet. Restantierelationen skulle årligen insändas före den 1 oktober, efter 1803 inom oktober månad vid vite för varje dag som berättelsen blev försenad. Resolutionen följde sedan 1784 ett fastslaget formulär uppdelat i kolumner om det löpande skatteårets uppbörd, de tidigare årens kvarskatter, avkortningar, anordnade och indelta räntor, leverering och dylikt. Till berättelsen bifogades vissa verifikationer såsom restlängd, inhibitions- och utslagsförteckning, förteckning över handräckningar, protokollet över slutlikviden, propriebalanser, anställda restrannsakningar m.m.
Återlämnande av något, särskilt betalning, återbetalning eller återbäring.
Längd över kronans fordringar av obetalda kronoavgifter och -skatter. Restlängden innefattade flera års innestående fordringar som inte hade gått att indriva av de skattskyldiga på reststämma, genom pantsättning eller utmätning. I längden upptogs varje restskyldig till namn, by och socken, i den ordning de var införda i uppbördsboken. Olika kronofordringar och sakören uppgavs i separata kolumner.
Av landshövdingen utförd granskning av uppbördsverket i ett härad. Den förrättades vid ett häradsting, vanligen utom ordinarie tingsperiod, i närvaro av kronofogden och andra uppbördsmän försedda med uppbördsboken och restlängden. Protokollet fördes efter 1734 alltid av landshövdingen. Restrannsakning kungjordes från predikstolen 14 dagar före granskningen då de restskyldiga kallades att infinna sig vid granskningen och visa upp sina kvittensböcker och debetsedlar. Efter 1794 skulle restrannsakning alltid göras då skatterestantierna enligt skatteårets summariska uppbördsförslag överskred 500 riksdaler eller 720 rubel silver. Restrannsakning kunde förrättas även vid misstanke om oegentligheter, vanligen på Kammarkollegiums försorg (Kammarkollegium granskade årligen varje läns uppbördsresultat och länsstyrelsens förklaring till underskottet).
Uppbördsmöte för granskning av restlängd och indrivande av de kronoskatter och allmänna avgifter som inte blivit betalda vid den ordinarie stämman. Reststämma var ett slags extra ordinarie stämma för restuppbörd. Den grundade sig inte på lag, men följde samma ordning som ordinarie uppbördsstämmor.
Kvitto på erlagd avgift, skatt, ränta som skrevs ut i två exemplar av myndigheten ifråga; dubbelt bevis på transaktion. Reversal in duplo förekom i ärenden som skulle komma att leda till även andra händelser än de som skett vid kvittots utfärdande. Kvittot skulle innehålla uppgifter som underlättade bokföringen av medlen under behöriga titlar (bl.a. ränteriets namn och summan som levererades, datum, vilka fordringar summan grundade sig på och varför leveransen skedde). Räntmästaren behöll den ena reversalen och återställde den andra, försedd med underskrift, till leverantören. Därefter annoterade landskamreraren kvittensen i landskontorets kontrollbok och verifierade, enligt reglementet från 1730, detta med sin underskrift, år och datum.
Fond vars medel användes för att betala av statsskulden.
Jämkning för att fördela roteringsbördan mera rättvist mellan olika rotar och rotedelar. Den första jämkningen förrättades av landshövdingarna i länen från år 1756, år 1804–1806 av rotejämkningskommittéer förutom för Savolax regemente. Syftet var också att i mån av möjlighet öka roteringsskyldigheten, vilket även skedde. Jämkningen ledde till ett nytt roteringsverk. Däremot lyckades man inte helt uppnå en rättvisare fördelning av roteringsbördan. En ny jämkning vidtogs endast för Österbottens regemente år 1811 för att fördela den upplösta indelta arméns vakansavgifter till Allmänna militiekassan på rotenas faktiska bärförmåga.
Om förhållandet att ett rotenummer stod vakant. Rotevakans kunde uppstå till exempel om en soldat eller en båtsman avgått eller om roten i fråga fått en särskild befrielse från att uppsätta och underhålla en soldat.
Årlig avgift som varje rote efter 1741 skulle betala för att befrias från att uppställa och underhålla en soldat. Den betalades i natura till kronan och redovisades i landsboken som tillfällig vakansavgift. I Finland fortsatte vakansavgifterna för rote- och rusthållen även efter 1809, som penningavgifter till Allmänna militiekassan. Vakansavgiften avskaffades vid 1885 års lantdag då det fastställdes att rotehållarna utan ersättning till statsverket skulle befrias från avgiften.
Årlig avgift för att befrias från rustningsskyldigheten, att uppställa och underhålla häst och ryttare för kavalleriet med alla utgifter som hörde därtill. Rusthållsvakansavgift infördes 1790 och betalades i natura. I Finland fortsatte vakansavgifterna för rote- och rusthållen även efter 1809, som penningavgifter till Allmänna militiekassan. Vakansavgiften avskaffades vid 1885 års lantdag då det fastställdes att rotehållarna utan ersättning till statsverket skulle befrias från avgiften.
Restskatt, kvarskatt; obetald (del av) arrendeavgift. Ränteresten indrevs genom till exempel förpantning, försäljning av lösöre eller av själva hemmanet. Om det inte gjordes något köpanbud tillföll hemmanet kronan vid kvarskatt, räntetagaren vid ogulden ränta.
Av landshövdingen månatligen förrättad inventering av ränterikassans inkomster och utgifter i närvaro av landskamreraren, landsräntmästaren och borgmästaren eller annan av magistraten utsedd person i länsstyrelsens residensstad. Ränteinventariet grundade sig på den inventering som räntmästaren gjort dagen före inventeringen samt utförda kassainventarier och landskontorets kontrollbok. Det undertecknades av samtliga närvarande kassamän och sändes till Kammarkollegium, efter 1809 till senatens ekonomiedepartement
Ett läns kontanta kassa. Ränterikassan inrättades 1694 för emottagande av alla kontanta medel som inflöt till statskassan från länet och för utbetalning av statsutgifter inom länet. Ränterikassan förestods av länsräntmästaren och förvarades efter 1739 bakom tre lås i ränteriet. Landskamreraren, lanträntmästaren och borgmästaren eller någon av magistratens ledamöter i länsstyrelsestaden hade nyckel. Alla tre måste närvara då penningmedel sattes in eller togs ut. Kassan inventerades månatligen av landshövdingen i nyckelpersonernas närvaro. Överskottsmedlen deponerades på Riksbanken, senare Finlands Bank, eller överfördes till andra ränterier. Deponeringen föregicks av korrespondens mellan landshövdingen och kollegierna, efter 1816 senatens expeditioner, och redovisades månatligen.
Nyckeln till kassaskrin i vilket statliga medel förvarades. Samtliga innehavare av sådana nycklar skulle med sin underskrift intyga att de medel som upptogs i kassainventariet faktiskt fanns i kassan.
Räkning som lantränteriet vid länsstyrelsen utfärdade för debitering av vissa medel.
Person eller samfällighet som uppbar ränta eller hade rätt till vinst, avkastning eller annan fördel av naturtillgång eller realkapital. Benämningen användes särskilt om uppbärare av indelt ränta eller tiondeanslag.
Benämning på indelt spannmål som var avdelat för en ämbets- och tjänstemans avlöning eller en myndighets verksamhet, exempelvis akademier och hospital. Om uppmätning av rättighetsspannmål bestämdes 1737.
S
Från medeltiden ett verifikat i räkenskaperna och domböckerna som innehöll uppgifter om vilka böter som indrivits. Saköreslängden skulle dessutom innehålla uppgifter om de personer som dömts att betala böter samt om böternas storlek. Senare ingick också de personer vilkas böter omvandlats till andra strafformer. Häradshövdingen ansvarade för upprättandet av saköreslängden.
Avgiftsbelagd yrkesmässig bedömning av en varas eller fastighets värde inför dess försäljning. Saluvärdering tillämpades vanligen för att erlägga obetald skuld eller kvarskatt.
Skolstatens penninganslag, disponibla medel enligt budgeten.
Belägga med kvarstad, beslagta. Termen användes från 1668 då fast egendom beslagtogs som ersättning för obetalda skulder. Sekvestrering användes också från 1767 när innestående lön blev indragen vid förskingring, som upptäcktes när en kronouppbördsman avlidit under uppbördsåret. ”Sekvestrering” används också om att beslagta förbjudna tryckalster för att förhindra vidare försäljning samt om en stat som tillfälligt lägger beslag på en annan stats område.
Förminskning av mantal och skatt på lagligen skattlagt hemman eller skattlagd jordlägenhet. Skatteförmedlingarna indelades i enskilda hemmansförmedlingar och skatteförmedlingar som omfattade en hel ort.
Fördelning av arv eller jord och dylikt.
Benämning på skolornas och skolväsendets anställda tjänsteinnehavare och styresmän, anslagna statliga medel för att upprätthålla skolor och skolväsendet samt avlöningen av tjänsteinnehavarna.
Den process som användes för att fastställa de årliga tiondeavgifterna. Bestämmelserna reglerades i tiondeplakatet 1638. De bestod av räkning av sädeskärvar och ofta också provtröskning. I Finland uppbars tiondet enligt skörden endast på Åland och i Österbotten. I Savolax och Karelen beräknades tiondena i enlighet med skattetal. I de övriga delarna av Finland beräknades tiondet, enligt en praxis från 1602, som ett visst antal kappar per utsådd tunna. År 1727 uppmanades allmogen att övergå till en fast tiondesättning. Övergången slutfördes i Finland 1822 då de sista socknarna fick en fast tiondesättning.
Summarisk förteckning över varje socken, antalet hemman och mantal, särskilt för varje hemmansnatur, samt övriga skattetal, ordinarie räntan till kronovärde och skogsräntorna. Sammandraget upprättades för varje härad av häradsskrivaren och sammanställdes av landskamreraren till ett sammandrag för hela länet. Det sändes till Kammarkollegium, efter 1816 till Senatens ekonomiedepartement.
Förteckning över avdrag och till indelning anslagna ordinarie räntor som ingick i jordeboken. De antecknades särskilt för varje titel och stat så att till exempel för militiestaten anslagna räntor antecknades regementsvis och lands- och justitiestaternas efter varje indelningshavare. Slutextraktet tjänade som verifikation på den i specialräkningen inskrivna ordinarie avkortningen och de indelta räntorna.
Ekonomisk slutuppgörelse eller slutlig avräkning av räkenskaper.
Ordinarie session under sommarterminen för allmän underrätt på landsbygden (ting, häradsrätt), enligt 1734 års lag mellan valborgsmässoafton (den 30 april) och midsommardagen (den 24 juni). Sommarting hölls i princip inte i Finland eller på Åland som bara hade två respektive ett ordinarie ting per år.
Utdrag ur jordeboken över alla kronohemman och lägenheter i häradet samt de persedlar som varje hemman betalade. Häradsskrivaren skulle årligen sammanställa ett specialextrakt, som granskades av kronofogden. Över sockensummorna upprättades sedan ett sammandrag för hela häradet som visade summorna av de räntor och persedlar som uppburits i häradet. Specialextraktet utgjorde grunden för förvandlingsuträkningen i ”specialräkningen”.
Efter 1795 benämning på den huvudsakliga jordeboken. Den skulle upprättas vart sjätte år och under mellanåren skulle endast förändringsextrakter upprättas. År 1802 användes termen persedeljordebok, och det bestämdes att en sådan skulle upprättas vart tionde år. År 1811 bestämdes att en ny persedel- eller specialjordebok skulle upprättas i ryskt mynt och att nya jordeböcker skulle upprättas för föregående år. Perioden mellan jordeböckerna skulle sedan vara tio år, så att nya jordeböcker skulle upprättas år 1820, 1830 och så vidare. Specialjordeboken skulle upprättas av häradsskrivaren i två exemplar, som tillsammans med specialräkningen skickades till landskontoret. Efter att landskamreraren hade styrkt specialjordebokens riktighet skulle ett exemplar skickas till senaten.
Benämning på tiondelängd som uppgjordes efter 1830 enligt ett visst formulär och varje gång ny specialjordebok upprättades. Specialtiondelängden fördes av häradsskrivaren och kronofogden sockenvis, enligt ett särskilt formulär, i samtliga härader på landshövdingens befallning. Eftersom dessa även innehöll uppgifter om tertialtionden ingår också säterierna i längden.
Benämning på den bok över ordinarie kronoskatter i hela fögderiet som efter 1689 i början av varje år skulle uppgöras av häradsskrivaren inför uppbördsstämmorna. Specialuppbördsboken innehöll på ena sidan av häradsskrivaren noterade uppgifter om skatteuttaget per varje hemman och lägenhet med angivande av åbons namn samt de räntor, bevillningar och kontributioner som häradsfogden skulle uppbära av denna det året. På den andra sidan antecknade häradsfogden de kronoinkomster som skulle bli uppburna och verifierade dem med sin underskrift. Specialuppbördsboken tillställdes landshövdingen som förseglade och auktoriserade debiteringen med sitt sigill, varefter häradsfogden kunde inleda uppbörden. Mellan 1729 och 1794 skulle handlingarna vara landshövdingen till handa inom februari månads slut, och de skulle tillställas kronofogden mot kvitto senast tio dagar innan uppbördsstämmorna inleddes den femtonde mars, under hot om vite vid fördröjning. Mellan 1794 och 1819 hölls uppbördsstämmor även på hösten, dock utan att särskild uppbördsbok författades. De avskaffades 1819 då uppbördsstämmorna alltid hölls på vintern och specialuppbördsboken fördes i slutet eller början av året.
Häradsskrivarens specifika uträkning i uppbördsboken av de utskylder som varje skattskyldig skulle erlägga under året. Uträkningen uppvisades för varje skattskyldig i samband med den årliga uppbördsstämman.
Spillmån av en vara. I magasinsförvaltningen skulle magasinsförvaltaren avföra spillkapparna enligt ett på förhand fastställt system. Avskrivningen skulle inte räknas på uppbörden utan endast på utlevereringen. Avskrivningen var också fixerad utan hänsyn till lagringstiden.
Korrektionsinrättning för kvinnor, omnämnd i Finland från 1630. Spinnhusen underhölls med de inkomster fångarnas arbete inbringade och med medel ur Spinnhusfonden. De sista spinnhusen drogs in 1871, varefter ett landsomfattande tukthus och arbetsfängelse för kvinnor, också kallat straff- och arbetsfängelse, grundades i Tavastehus. Spinnhusen sorterade under svenska tiden under Kommerskollegium, under autonomin under Senatens ekonomiedepartement. Spinnhus fanns i Åbo 1630–1871. Ett nytt spinnhus grundades i Villmanstrand 1816 för att minska trängseln i spinnhuset i Åbo. Det inledde sin verksamhet 1818 och fick en egen predikant 1820. Det var verksamt tills de kvinnliga fångarna flyttades till straff- och arbetsfängelset för kvinnor i Tavastehus. Anstalten omorganiserades därefter till ett arbetsfängelse för män.
Kassör vid stads kassakontor, efter 1690 även med ansvar för uppbörden av stadsinvånarnas kronoutskylder. Stadskassören verkade under magistratens översyn, i större städer under ekonomieborgmästarens. Sedermera användes benämningen om tjänsteman med uppgift att (under stadskamrers överinseende) vara chef för sådant kontor.
Läkare anställd av en stad för att utöva allmän sjukvård. Han skulle också på landshövdingens förordnande besiktiga döda kroppar i det fall att dödsorsaken var oklar.
Åren 1629–1660 ämbetstitel för hög statlig tjänsteman vid Kunglig Majestäts kansli, 1661–1713 och 1719–1809 ämbetsman i Kanslikollegium, motsvarande ett råd i andra kollegier, med uppgift att bereda och expediera ärenden som avgjordes av Kunglig Majestät, 1714–1719 ämbetstitel för ombudsrådens närmaste man. Vissa av statssekreterarna uppflyttades 1697 i det kungliga rådet under ämbetstiteln statsråd. Statssekreterare ledde under tillsyn av kanslirådet från 1719 Utrikesexpeditionen, Krigsexpeditionen och Inrikesexpeditionen, 1773–1792 fanns statssekreterare också vid Handels- och finansexpeditionen, samt Ecklesiastikexpeditionen och 1804–1809 till kungens disposition för särskilda uppdrag.
Hög statlig tjänsteman vid Kommittén för finska ärenden, senare Statssekretariatet för Finland, i S:t Petersburg eller där kejsaren residerade 1809–1917. Statssekreteraren föredrog ärenden gällande Finland för kejsaren. Han erhöll 1834 ministerstatus och tilldelades titeln ministerstatssekreterare.
Kostnad för storskiftesförrättning, erlades av skiftesdelägarna till kronan.
Militärt organiserad ingenjörskår som från 1821 planerade och verkställde de rensningar av vattendrag, kanalbyggen och torrläggningsarbeten som beslutats av Kejserliga strömrensningsdirektionen och efter 1840 av Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna. Före 1837 var chefen för Strömrensningskorpsen underställd ryska myndigheter. Arbetsstyrkan bestod av ingenjörer och byggmästare. Från 1840 benämndes Strömrensningskorpsen även Ingenjörskåren för väg- och vattenkommunikationerna, vilket den fortsatte att betecknas som efter 1860 då Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna inrättades.
Avgifter som endast städerna fick uppbära av enskilda personer i staden för ett visst ändamål (till exempel ordinarie tolag, tillöknings- och inkvarteringstolag, våg-, mätare- packare-, vräkare-, hamn-, grund-, bro-, last- och parmmätarpenningar). Avgifterna infördes så småningom för att täcka de löpande kostnaderna som inte längre kunde finansieras enbart med inkomsterna från de hemman som vid stadens grundande hade donerats för detta ändamål.
Sedan autonoma tiden om skriftlig handling där part i en rättegång utvecklar sin talan; stämningsmemorial. Termen användes också i lag- och kurialterminologin under autonoma tiden som synonym till stämningsansökan.
Värdering av räntepersedlarna till ett fast pris, som inte varierade årligen. Fasta priser infördes 1719 och avskaffades 1756.
Den del av prästerskapets vederlag som var en ersättning för de inkomster och egendomar som indrogs av kyrkan efter reformationen. Den formella indelningen i ständigt och behaglig tids vederlag infördes 1675. Ständigt vederlag förekom i Kumlinge, Sastmola, Pojo och Våno socknar samt i nästan alla socknar i Österbotten.
Räkning eller räkenskap som endast redovisar totalsummor, inte enskilda poster.
Uppbördsman som är avstängd från tjänst, vanligen på grund av otillbörlig redovisning, oindrivna skatter och andra tjänstefel såsom förskingring. En suspenderad uppbördsman erhöll efter 1728–1729 under ett års tid halva lönen medan den andra halvan gick till den tjänsteförrättande. Kunde den suspenderade inte inom ett år förklara eller betala skillnaden mellan de indrivna och beräknade skattefordringarna förlorade han hela lönen till den tjänsteförrättande uppbördsmannen. I städerna var magistraten ansvarig för uppbörden, varvid borgmästaren stod för dubbel lott emot rådman. Magistraten kunde dock kräva ersättning av den berörde uppbördsmannen genom att ha förmånsrätt i hans bo vid dess avyttring.
Avsättande från ämbete på viss tid genom dom, i allmänhet på grund av lättja, slösaktighet, dryckenskap eller annat otillbörligt beteende i tjänsten. Ämbetet besattes under tiden med en vikarie, som i allmänhet uppbar hälften av den avsatte tjänsteinnehavarens lön.
T
I extra ordinarie stat anslagna medel till högre ämbetsman eller till ämbetsverk utgående anslag för representation och kosthållning. De förekom bl.a. inom justitie- och militärstaten för kommendanter, platsmajorer och -adjutanter i finska städer och fästningar samt för hovrättspresidenter. Taffelpenningen fastslogs av vederbörande landshövding efter specialstaterna.
Förteckning över de extra skatter som skulle erläggas i ett fögderi. När de extra beviljade skatterna upphörde återstod endast slottshjälpen och medicinalfonden. På 1800-talet innehöll taxeringslängden endast uppgifter om dem. Taxeringslängderna upprättades av häradsskrivarna sockenvis enligt mantalslängden. Från år 1800 skulle längden undertecknas av kronofogden och häradsskrivaren. Den skulle inlämnas till landskontoret och godkännas av landshövdingen innan den användes för den egentliga uppbörden.
Avgift på fyra kappar spannmål som erlades av häradets alla hemman, torpare och hantverkare förutom av landbönder. Den utgick direkt till häradshövdingen, lagmannen och nämnden för att användas under pågående härads- respektive lagmansting. Avgiften infördes i Satakunta 1650, i Nyland 1678 och i övriga finska härader från 1680, i Sverige 1672. Tingsgästningskapparna ersatte den tidigare tingsgästningen. År 1886 ersattes tingsgästningskapparna av tingsgästningspenningar.
Byggnad för härads- eller lagmansting, stadgad 1734. Tingshuset uppfördes och underhölls gemensamt av alla hemmansägare i tingslaget som var skyldiga att betala allmänna oneran, eller genom en avgift i natura eller i penningar som betalades av hemmansägarna i stället för den skyldigheten. Tingshuset kunde också hyras av häradshövdingen, mot ersättning till tingslagets hemmansägare.
Skatt som togs ut av varje hemmansbrukare för att uppföra och underhålla en bod att förvara tiondespannmålen i.
Regionalt eller länsvist kontrakt med räntetagaren (kronan eller kyrkan) om lagstadgad skatt eller avgift i för orten fastslagna persedlar som skulle utgöra (cirka) en tiondel av produktionen eller motsvarande värde i reda pengar. Kontraktet fastställdes av häradsrätten, och en avskrift bifogades till tiondelängden.
Förteckning över jordbruksfastigheter och tionden, ibland avkastning. I samband med reformationen indrogs en del av tiondeavgifterna till kronan. I fogderäkenskaperna ingår tiondelängderna bland verifikaten. De skulle upprättas årligen av häradsskrivaren, som biträddes av kyrkoherden och socknens sexmän. Adeln och säterierna var befriade från tiondeavgifter, men enligt en instruktion från 1662 skulle de ändå antecknas i tiondelängden. Eftersom tiondelängderna även innehöll uppgifter om tertialtiondena ingick också säterier. Kronotiondena avskaffades i Finland år 1924.
Årligt sammandrag för varje härad av tiondelängdens slutsumma, av vilket förändringar exempelvis i jordbruksfastigheternas skatteförmåga, jordnatur eller ägoförhållanden framgick. Tionderäkningen sammanställdes av häradsskrivaren och kronofogden. Den utgjorde grunden för det årliga skatteuttaget in natura. Hemmanen infördes med samma namn och ordningsnummer som i jordeboken.
Rangordning, vanligen i tre förslagsrum, av de mest lämpade sökandena till en ledig befattning inom civilförvaltningen och kyrkan. Tjänsteförslag läggs fram av den myndighet som har förmanskapet över den blivande tjänstemannen.
Lantmäteribiträde på förordnande, enligt Kgl. Maj:ts förordning om lantmäteriet 1783 också vikarierande lantmätare, från 1803 av överdirektören examinerad lantmäterielev som därefter anställdes som biträde åt ett läns förste, andre eller tredje lantmätare, med lön på stat. Den vikarierande lantmätaren reducerades vid ordinarie, extra ordinarie eller kommissionslantmätares återinträde i tjänsten till dennes biträde.
Ersättning för kost och övernattning i samband med tjänsteutövning.
Tjänsteman med uppgift att översätta officiella dokument och handlingar. Tjänsten fanns under svenska tiden åtminstone vid Kanslikollegium för kansliets alla expeditioners bruk och translatorn räknades då som kollegiebetjänt. Under autonoma tiden var translatortjänsterna knutna till Kejserliga senatens allmänna kansli, tills de sammanfördes i Translatorkontoret 1892. Från självständighetstiden började translatorer finnas i samtliga ämbetsverk. Även vid Generalguvernörskansliet fanns translatorer.
Frihet från att avlägga tull.
Samlande beteckning för tjänstemännen inom tullväsendet och budgeten för personalkostnaderna.
U
Barn under fjorton år, som var omhändertaget av samhället och underhölls med skattemedel. Barnen omhändertogs mot betalning av fosterföräldrar efter 1785. Från och med 1814 började uppfostringshjälpen utbetalas i spannmål i stället för pengar. Barnhusspannmålen skulle levereras till kronomagasinen, där fosterföräldrarna skulle hämta sin andel. Landshövdingen skulle avgöra vilka barn som skulle omhändertas och kyrkoherdarna skulle till honom leverera listor på de mest nödställda barnen i församlingen. Kyrkoherden skulle också till landshövdingen lämna in en rapport om de omhändertagna barnens hälsa, uppförande och ålder.
I Ryssland benämning på dem som fått medicinsk utbildning vid sjukhusskolorna och som sedan kunde erhålla läkarlegitimation. Från och med mitten av 1730-talet var en underläkare en underordnad läkare inom den militära och civila hälsovårdsförvaltningen. I Gamla Finland fanns åtminstone under ståthållarskapsperioden 1784–1797 underläkartjänster i kretsarna.
Indrivning av allmänna skatter och avgifter.
Arvode för uppbörd. Kronofogdar och häradsskrivare hade från 1830 rätt att få en procent av alla kontanta militära medel som inflöt i distriktet, samt en procent för vad de utbetalade i pensioner åt avskedade soldater inom sitt härad. Arvodena skulle fördelas så att kronofogden fick 1/3 och häradsskrivaren 2/3. Räntemästaren hade från 1827 rätt till 1/3 procent av alla till hans redovisning hörande allmänna militie-, boställs-, salpetermedel samt krigshuskassa. Landskontoren skulle få 3 procent av de medel som en rusthållare skulle erlägga till Krigsmanshusfonden vid ombyte.
Av landshövdingen till Kammarkollegium (efter 1809 senatens ekonomiedepartement) sänd underrättelse om kvarskatten i länet. Uppbördsberättelsen skulle årligen insändas före 1 oktober, efter 1803 inom oktober månad vid vite för varje dag som berättelsen blev försenad. Den följde sedan 1784 ett fastslaget formulär uppdelat i kolumner om det löpande skatteårets uppbörd, förra årens kvarskatter, avkortningar, anordnade och indelta räntor, leverering m.m. Till berättelsen bifogades vissa verifikationer såsom restlängd, inhibitions- och utslagsförteckning, förteckning över handräckningar, protokoll över slutlikviden, propriebalancer, och anställda restrannsakningar.
Av häradskrivaren under en uppbördstermin gjord förteckning över alla skattskyldiga personer i ett fögderi och de skatter de hade erlagt samt till vilket belopp. Upbördsboken uppställdes på landsbygden per by och hemman, i samma ordning som i jordeboken, och i städerna per rote och kvarter. Den sigillerades och förseglades på landskontoret, varifrån uppbördsboken hämtades av kronofogden till den förestående uppbördsstämman. Varje skatt hade sin egen kolumn där de skattebelopp som var och en skulle betala infördes på basis av uppgifterna i jordeboken, mantals- och taxeringslängden samt andra officiella handlingar. Uppbördsbokens riktighet granskades vid landskontoret och boken återlämnades därefter till uppbördsmannen med landshövdingens befallning om uppbördens verkställande.
Den säkerhet en uppbördsman under svenska tiden och autonoma tiden måste ställa för sin uppbörd, särskilt kronofogden och lanträntmästaren.
Av både kronofogden och häradsskrivaren underskrivet utdrag ur uppbördsboken av vilket framgick varje skattskyldigs namn och de skatter och allmänna avgifter som denne betalt vid uppbördsstämman. Uppbördsextraktet levererades till lantränteriet.
Lag eller reglemente för skatteuppbörden. Uppbördsförfattningen innehöll uppgifter om vem som beräknade skatten, uppbar och redovisade den för de skattskyldiga och den för vilken skatten uppbars.
Benämning på den sportel som kronans uppbördsmän (kronofogdar och häradsskrivare) fick uppbära för indrivningen och redovisningen av militieuppbörden. År 1817 gällde den vakansuppbörden och fastställdes då till 1 procent. Från 1830 skulle kronans uppbördsmän sköta indrivningen av samtliga militära avgifter och uppbördsprocenten beräknades då på alla indrivna kontanta militiemedel.
Rättelse i en tidigare inlämnad redogörelse över skatteuppbörden inom ett härad eller ett län.
Skrivare som bokförde uppbörden av skatter. Han verkade med landshövdingens fullmakt, ursprungligen med ingen eller liten lön. I lokalförvaltningen var uppbördsskrivaren vanligen häradsskrivarens biträde, i regionalförvaltningen landsskrivarens biträde, före 1687 landsbokhållarens biträde. Inom centralförvaltningen var uppbördsskrivaren en kammarskrivare vid ett centralt ämbetsverk, efter 1816 tjänsteman vid senatens ekonomiexpedition och efter 1918 vid Statskontoret. Uppbördsskrivaren biträdde också kronofogdarna vid indrivningen av restskatter.
Sammanträde (inom ett fögderi) under vilket var och en betalade sina skatter och/eller allmänna avgifter enligt en vid tillfället redovisad debetsedel. Tidpunkten för mötet fastslogs av kronofogden på landsbygden, magistraten i städerna. Mötet kungjordes på landsbygden minst två veckor, i städerna tre veckor, före stämman. I Stockholm utfärdades kungörelsen av överståthållarämbetet. Uppbördsstämman hölls ursprungligen i november–december, efter 1693 årligen i mitten av mars, senare i början av året. Den skulle enligt 1739 års reglemente helst hållas i tings- eller sockenstugan eller på ett gästgiveri. Närvarande var häradsskrivaren och kronofogden som inkasserade och kvitterade de erlagda skatterna. Efter 1762 deltog även en av sockenstämman vald lokal representant som övervakade att ingen betungades med för mycket skatter. Kronofogden kallade i tur och ordning in de skattskyldiga i samma följd som i jordeboken, uppgav för den enskilde de skatter han hade att erlägga och till vilket belopp varefter skatterna betalades och kvitterades i en kvittensbok och uppbördsboken. Försummade den skattskyldige att betala sin skatt, uttogs beloppet exekutivt med omkostnader och stämmoböter. Tjänstefolket behövde inte närvara eftersom husbonden svarade för deras skatter. Inom åtta dagar från stämmans avslutande skulle häradsskrivaren rapportera beloppet av den kontanta skatteuppbörden till landskontoret. Beloppet levererades till lantränteriet från landsbygden inom 14 dagar eller allra senast inom 4 veckor med ett av både kronofogden och häradsskrivaren underskrivet uppbördsextrakt. Städerna levererade dem inom 8 dagar om länsstyrelsen låg i staden, annars inom 30 dagar.
Den tidpunkt under året när skatter och avgifter uppbars i ett härad. Tidpunkten för de olika avgifterna varierade fram till 1819 då tidpunkterna för uppbörden förenhetligades. Efter 1620 uppbars spannmålsavraden senast den 21 december. År 1668 fixerades tidtabellen för allmogens utskylder. Tidtabellen justerades 1729 och 1739. Efter 1738 avgjorde kronofogden när uppbörden inleddes. Skatterna kunde betalas i flera rater, och uppbördsstämmor fick inte hållas i juni och juli. År 1794 infördes höstuppbörd för bolräkningarna och för de personella och kontanta avgifterna medan persedelräntorna och den slutliga räntan skulle uppbäras under vintern.
Period för vilken skatt skulle beräknas och erläggas. Uppbördsåret omfattade vanligen ett kalenderår, dock med varierande tidpunkt för uppbördsårets start och slut eftersom olika skatter länge uppbars vid olika tidpunkter. Uppbördsåret förenhetligades efter 1794, då skatteåret för de flesta skatterna blev 1.5–30.4. Efter 1819 var skatteåret för alla skatter 30.6–1.7 och innefattade också uppbördsmännens redogörelse till statsverket över uppbördsårets resultat.
Under svenska tiden om kontant understöd till allmänna barnhuset i Stockholm 1637–1785 som utgick i viss andel av kronotiondespannmålen och administrerades av Kungliga Serafimerorden, genom församlingarna. Från 1810 avsåg ”uppfostringshjälp” fattighjälp åt utackorderade barn som administrerades av landskontoren. Den utgick i varje län som en andel i kronotiondespannmålen (till 1831) eller som en avgift beräknad enligt länets folkmängd. Från 1840 utgick kontant uppfostringshjälp också ur Fattig- och barnhusfonden, mot särskild anhållan. Den övervakades under autonoma tiden av landshövdingarna, som årligen mottog kyrkoherdarnas förteckning över de mest nödställda barnen och förordade utbetalningarna. Hjälpen utgick under autonoma tiden till 1831 i barnhustunnor (barnhusspannmål), till hälften i råg och andra hälften korn och fördelades så att två tunnor per år gick till barn under sex år, en och en halv tunna åt barn mellan sex och tio år och en tunna för barn över tio år. Hjälpen upphörde när barnet hade fyllt 14 år.
Åtgärd som skulle genomföras i samband med inventeringar och vid byte av magasinsförvaltare. Uppmätning skulle också göras av de varor som levererades ut ur magasinet. För ut- och inmätning av spannmålen skulle mätarepenningar betalas åt de edsvurna mätare som inte erhöll någon lön.
Typ av ordinarie avkortning som innebar avskrivning av den ordinarie skatten från skattlagda kungsgårdar, utbysskatter och andra lägenheter som utarrenderats av kronan. I stället för skatt erhöll kronan arrendeavgifter.
Fordringar som av någon anledning inte hade kunnat indrivas under året, eller medel som uppbördsmännen av någon anledning inte kunnat leverera. En redogörelse för den utestående resten skulle ingå i årsräkenskapen.
Typ av kassainventarium i landskontoret, som skulle utföras i juni och december. De övriga månaderna skulle olikviderade förskott endast upptas översiktligt. I det utförliga kassainventariet skulle man skilja mellan sådana förskott vilkas ersättning eller avskrivning kunde förordnas av kejsaren och sådana förskott som berodde på landshövdingens åtgärder. I det utförliga kassainventariet skulle deponerade medel införas genom specificerade förteckningar, medan de i de andra månatliga kassainventarierna endast infördes summariskt.
Term inom magasinstatens löpande bokföring som bestod av månadsvis intäkt och utgift av vete, råg, korn, blandsäd, malt, gryn, mjöl, havre och ärter. Avskrivningen varierade för de olika varuslagen liksom också den andel som uppbördsmannen hade rätt till.
Lagligt övertagande av egendom som ersättning för skuld eller obetald skatt, varefter egendomen värderades och såldes på auktion. Först utmättes penningar, därefter lös och sedan fast egendom. Slutligen beslagtogs förutsättningarna för näringsidkande. Om försäljningen vid auktionen översteg det utmätta värdet tillföll resten ägaren. År 1792 undantogs persedlar som var och en behövde för sitt uppehälle (till exempel kläder och mat) från utmätning. Nödtorften måste bekräftas av prästerskapet, stadens eller församlingens äldsta. Ridderskapets och adelns räntor utmättes före kronoutskylderna. Kronan hade förtur till indelta hemman. Efter 1833 undantogs, om landshövdingen ansåg det befogat, på kronohemman arbetsredskap, dragare och kreatur. Utmätningen verkställdes av exempelvis häradsfogdar, häradsskrivare, länsmän, häradsnämnden eller annan exekutor. Gällde utmätningen skatteskulder eller böter sköttes ärendet av kronofogden som informerade landshövdingen om de influtna medlen. Beloppet noterades i uppbördsextraktet medan penningarna levererades till lantränteriet. Av utmätta böter blev en tredjedel kvar i häradet.
Uppbörd av sådana skatter som de skattskyldiga inte hade förmått att betala. Termen används också om indrivning av fordran.
V
Den mängd spannmål som prästerna efter 1541 erhöll av kronans tiondespannmål. Vederlagsspannmålet var en ersättning för att prästerskapets löneinkomster minskade på grund av indragningen av kyrkans egendom efter reformationen och som ersättning för att prästerna härbärgerade resande. När gästgiverierna inrättades indrogs den sistnämnda delen av vederlaget eller så blev den omvandlad till förläningsspannmål. Den andel som utbetalades som ersättning för indragna kyrkogods och inkomster kvartstod. I Savolax utgick vederlag oindelt, i övriga delar av landet var vissa hemmanstionden indelta till prästerskapets vederlag. Vederlaget avskaffades 1886.
Från 1700-talet informell beteckning för häradshövdingens ställföreträdare och titel utan ämbete som en hovrättsauskultant kunde erhålla av hovrätt, efter fullgjord tingstjänstgöring. Sedan självständigheten är vicehäradshövding en titel för juriskandidater som gjort ett års tingsmeritering och kan förordnas till vikarie för häradshövding. Den beviljas av hovrätt på ansökan. I Kexholms provins i Gamla Finland förekom åtminstone tidvis under perioden 1744–1783 en vicehäradshövding eller biträdande justitiekommissare, vid sidan av den ordinarie justitiekommissarien, det vill säga häradshövdingen.
Under åren 1766–1776 benämning på utexaminerad och edsvuren medarbetare till ordinarie lantmätare, vanligen sådan som arbetade med storskiftet. Under autonoma tiden 1863–1917 var ”vicelantmätare” tjänstebeteckning för underordnad lantmätare i länslantmäterikontor som, vid sidan av äldre och yngre kommissionslantmätare efter 1873, verkställde de praktiska lantmäteriarbetena i länet.
Person som ansvarar för ämbete eller tjänst under den tid som den ordinarie tjänstemannen är ledig.
Spannmålsavgift som skulle användas till underhåll av kyrkobyggnaderna och inköp av nattvardsvin. Andelen hörde till den del av tiondet som inte indrogs till kronan under 1500-talet. År 1664 fastslogs att avgiften skulle uppbäras av kronofogdarna. Efter 1768 var det varje församlings interna angelägenhet att uppbära de behövliga medlen av församlingsmedlemmarna. Redovisningen sköttes då av kyrkovärdarna.
Den del av kyrkotiondet som var avsedd för inköp av nattvardsvin. Vinsäden hörde tillsammans med byggningssäden till den del av tiondena som Gustav Vasa inte indrog till kronan. Avgiften uppbars av kyrkovärdarna. Senare omtalas avgifterna tillsammans som vin- och byggningssäd.
Av överordnad myndighetsperson verkställd granskning av förhållandena inom en förvaltningsgren. Visitationen var en viktig del av särskilt kyrkoförvaltningen (prost- och biskopsvisitation). Visitation kunde också vara en granskning av boställen och gästgiverier som verkställdes av häradshövdingen, häradsfogden eller tullkammaren.
Å
I viss skriftlig form gjord offentlig stämning eller kungörelse om att man inom en viss tid måste anmäla sitt anspråk (exempelvis arvinge eller kreditor som gör anspråk på sin rätt). Änkor och arvingar till en avliden uppbördsman måste efter 1826 ansöka och vinna årsproklama för att befria dödsboet från de efterräkningar som kunde uppkomma till följd av den avlidnes bristfälliga eller felaktiga redovisning.
Den granskning av en myndighets räkenskaper som gjordes en gång per år. Till årsredovisningen bifogades verifikationer för att bevisa riktigheten.
Den slutliga redovisningen av uppbörd, utgift och förvaltning av kronans medel för ett år.
Redovisning av utgifter, inkomster och tillgångar för ett år.
Ö
Hemman som inte kunde betala sin skatt. Motsatt: behållet hemman. Hemman som lämnade bara viss skatt obetald ansågs ”öde till gärdet”, ”öde till mantalet” eller ”öde till skatt”.
Eftergift på kronoskatten för ett hemman som övergivits av åbon eller ägaren och lämnats oskött. Ödehemmansavkortningen var en av de ordinarie avkortningarna 1688–1809.
Den avgift som en utomstående hemmansinnehavare skulle erlägga om han ville bruka ägor som tillhörde ett ödehemman.
I länets årsredovisning de rubriker över inkomster och utgifter som förekom i de särskilda uppbördsmännens räkningar. De skulle summeras till en huvudsumma, som sedan skulle upptas i kapitalräkningen som ett särskilt konto.
Moment i årsräkenskapen. I allmänhet bestod överleverering av sådana medel som uppbördsmannen själv skjutit till för att täcka en brist i uppbörden.
Under 1600-talet chefen för postverket i Sverige. Parallella benämningar på överpostmästaren under olika skeden av 1600-talet var generalpostmästare, generalrikspostmästare, generalförvaltare och postdirektör. Överpostmästaren vid Stockholms postkontor ansvarade för hela postväsendet och dess förvaltning fram till 1677 då postväsendet efter att ha utarrenderats som förläning på nytt återbördades till kronan. Överpostmästaren blev därefter ämbetsman vid Kanslikollegium. Fram till 1660 biträddes överpostmästaren av en vicepostmästare och 1673–1685 av en landspostmästare. År 1685 blev postväsendet ett affärsdrivande statligt verk och postkontoret i Stockholm upphöjdes samtidigt till centralt ämbetsverk. År 1697 ändrades postkontorets namn till Generalpostkontoret och en överpostdirektör övertog chefskapet för postväsendet.
Kameral benämning på en ålderdomssvag eller sjuklig person ur allmogen som var befriad från mantalspenningarna, under förutsättning att hemmanet överlåtits på barnen som även måste sörja för den ålderdomssvagas skötsel och uppehälle. Efter 1751 stadgades det att ålderdomssvaga eller bevisligen kroppssvaga (oavsett om de stod skrivna som hemmansbrukare) skulle vara befriade. Detta fastställdes på nytt 1817. Efter 1803 krävdes prästbevis för befrielse på grund av ålderdom och läkarbevis på grund av sjuklighet.
