Lista över hänvisningar
Bonsdorff, Johan Gabriel , von
, Stor-Furstendömet Finlands kameral-lagfarenhet. Första delen
, Helsingfors: G.O. Wasenius
1833
.
A
Avyttra fast egendom genom donation, köp eller förpantning. Termen användes särskilt om avyttring av kronans egendom.
Högsta samhällsståndet med ärftliga ekonomiska, sociala och politiska privilegier. Beteckningen började förekomma för frälset under 1500-talet och medförde
titel och vapensköld. Adeln har inte avskaffats i Finland, fastän den har förlorat sina privilegier. Adelsätternas medlemmar registreras i adelsmatrikeln.
Rytteristyrka uppsatt genom den adliga rusttjänsten under Vasatiden. Namnet adelsfanan togs i
bruk 1571 och utgjorde en del av kavalleriet till 1809. Adelsfanan var uppdelad i sex kompanier. Förutom regementsstaben fanns livkompaniet, överstelöjtnantens och majorens eget
kompani samt tre sydsvenska kompanier. Årliga mönstringar genomfördes fram till 1729. Den sista mönstringen genomfördes 1743. Adelsfanan miste sin betydelse när det indelta rytteriet infördes. Befälslönerna indrogs till staten 1809.
Skatteenhet vid uppbörden av
jordeboksränta i de södra delarna av Kexholms län, motsvarade
arviohuvud i andra delar av Kexholms län. Adern utgick i penningar, spannmål, smör, hö, humle, levande boskap samt dagsverken. En
ader ansågs på 1700-talet motsvara ett mantal.
Prästvigt biträde åt en kyrkoherde. Benämningen användes ofta om en
hjälppräst som förordnats på grund av kyrkoherdens sjukdom, ålderdom eller stora arbetsbörda. Adjunkten tillsattes av domkapitlet på ansökan av den berörda prästen, mot att denne betalade en av domkapitlet fastslagen lön till adjunkten. Adjunkter förekom även i församlingarna i Gamla Finland.
Boställe för prästerliga adjunkt. Adjunktsbostället finansierades, beroende på adjunktens anställningsförhållande, vanligen av den
präst som adjunkten hjälpte eller av församlingen.
Till fromma ändamål, vanligen använt om
hemman anslaget för välgörande ändamål: kyrka, skola, hospital, barnhus, krigsmanshus, akademi och gymnasium. Hemmanet kunde vara av krono- eller frälsenatur, och hade överlåtits av
kronan eller privatperson. I allmänhet fick ad pios usus-hemman inte säljas eller överlåtas till annat bruk.
Tjänsteman med vissa polisiära befogenheter vid en
hovrätt sedan 1615, i Finland 1623. Advokatfiskalen bevakade det allmännas
rätt och förde
talan i besvärsmål. Under autonoma tiden var han dessutom chef för hovrättens kriminalavdelning. Under perioden 1918–1993 var han specialåklagare vid hovrätten, med
ansvar för övervakningen av lagligheten i de allmänna underrätterna. Advokatfiskalsämbeten fanns också vid vissa exekutiva
ämbetsverk under svenska tiden och autonomin.
Dokumentsamling angående visst ärende hos administrativa och judiciella organ. Akten var vanligen också sammanhäftad.
Skyldighet att göra arbetsinsatser för samhällets behov, exempelvis att delta i skjutsning eller i byggande och underhåll av landsväg.
Allmänna onera skiljde sig från skatter genom att de inte kunde ersättas med pengar eller persedlar. Skyldigheten kunde gälla kronan, socknen eller församlingen.
Vatten som ägdes av
kronan men fick nyttjas samfällt av befolkningen inom ett visst område.
Grad av
skattefrihet på frälsejord.
Allmänt frälse omfattade den
frälsejord som uppkommit efter de vanliga frälsereglerna. Den var befriad från
jordeboksränta och från 1644 från större delen av de pålagor som tillkommit i slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet och som bildade den
fasta mantalsräntan. Allmänt
frälse skulle av mantalsräntan endast utgöra boskaps- och skjutsfärdspenningar, en del av konungshästarna samt hälften av
besvär som inkvartering, kungs- och kronoskjuts.
Insjöfiske vid kronoskogar och kronoholmar, som
kronan inte hade förbehållit sig som sin enskilda egendom. Med landshövdingens tillstånd hade alla som var bosatta inom häradet
rätt att mot en årlig
avgift både fiska och uppföra en fiskebod där.
Benämning på lagfäst system för uttagning av vapenföra medborgare.
Allmän värnplikt infördes i Finland formellt 1878, i praktiken 1881. Den avskaffades i början av 1900-talet och ersattes med en
avgift som Finland betalade till den ryska staten. Allmän värnplikt återinfördes under inbördeskriget 1918 av den
vita sidan och blev en grund för det självständiga Finlands försvarsorganisation.
Besittningsrätt till kronans
gods eller räntor som medförde oinskränkt äganderätt. Allodialrätten gällde både adelsmän och städer.
Säteri som innehades med full
äganderätt på evig tid. Det var emellertid vanligt att
kronan fick en tredjedel av skatterna. Bärande träd och malmstreck tillhörde dock säteriets ägare och inte kronan.
Skattetekniskt arealmått för åker- och ängsmark i sol- eller tegskiftad by. Tegarnas bredd uppmättes per
aln och med
stång av viss längd.
Aln- och stångtal var också ett gammalt
skattetal för beräkning av särskilt jordeboksräntan.
Svenska flottans pensionskassa bildad 1642 efter
frivillig överenskommelse mellan personal som hörde till amiralitets- och sjöstaten. Kassan var indelad i två fonder: pensionsfonden och gratialfonden som utdelade
gratial till änkor och omyndiga barn. Under perioden 1642–1691 hette kassan amiralitetsarmbössan. De flesta tjänstemännen och betjänterna vid
amiralitetet bidrog med en fyrk på varje
daler av lönen. År 1646 stiftade amiralitetskassan ett
hospital i Stockholm för orkeslösa sjömän.
Avgift som uppbars till förmån för en korrektionsanstalt för lösdrivare eller en välgörenhetsanstalt för arbetsföra, arbetslösa personer. Avgiften är belagd under 1700-talet. År 1818 fick Finlands Allmänna Stats-, Fattig- och Arbetshusfonder i uppgift att insamla avgifterna och fördela medlen.
Person som innehar jordegendom på
arrende eller
förpaktare som på arrende övertagit någon del av kronans inkomster, särskilt tullinkomster, även om föreståndare vid ett järnbruk.
Upplåtelse av nyttjanderätt till jord mot lega.
Arrende förutsatte ett skriftligt avtal såvida parterna inte nöjde sig med muntligt avtal. Arrenden ingicks för en viss tid, högst 50 år, eller under arrendatorns livstid, undantagsvis också under upplåtarens livstid (till exempel fideikommiss). Arrendet, vanligen i penningar eller naturalster, samt dagsverken till jordägaren fastslogs i arrendeavtalet och skulle betalas senast tre månader före arrendeårets utgång. Även nyttjanderätten (till exempel jakt och fiske, skog och torv) fastslogs i avtalet.
Auktion som innebar att kronans egendom (till exempel en
kungsgård eller ett boställe) utbjöds till arrende. Arrendeauktionerna förvaltades under svenska tiden av Kammarkollegium, efter 1809 av senatens finansexpedition eller landskansliet. Auktionen utlystes tre gånger och minst fyra månader före i allmänna tidningar och från predikstolarna i länet där egendomen låg samt i de angränsande länen. Den högstbjudande måste genast
anställa borgen för ett års arrende.
I de delar av Karelen som Sverige erhöll i freden i Stolbova 1617 på 1630-talet införd skatteenhet, enligt vilken arviohuvudräntan utgjordes.
Arviohuvud var även skatteenhet i Gamla Finland. Där räknades 15–60-åriga bönder, bondsöner,
torpare och
nybyggare samt manliga inhysingar som arviohuvud. Det fanns tre kategorier arviohuvud, bonda(arvio)huvud, till vilka bönder och bondsöner räknades, bobuls(arvio)huvud, det vill säga torpare och nybyggare, samt inhysesarviohuvud.
I de delar av Karelen som Sverige erhöll i freden i Stolbova 1617 på 1630-talet införd skatteenhet, enligt vilken arviohuvudräntan utgjordes.
Arviohuvud var även skatteenhet i Gamla Finland. Där räknades 15–60-åriga bönder, bondsöner,
torpare och
nybyggare samt manliga inhysingar som arviohuvud. Det fanns tre kategorier arviohuvud, bonda(arvio)huvud, till vilka bönder och bondsöner räknades, bobuls(arvio)huvud, det vill säga torpare och nybyggare, samt inhysesarviohuvud.
Personskatt, som ingick i den
ordinarie räntan i de karelska områden som Sverige erhöll i Stolbovafreden 1617, det vill säga Kexholms län. Arviohuvudräntan infördes på 1630-talet och utgick efter antalet arviohuvud, med olika skattesatser för bönder, boblar och inhysingar. Denna
skatt kvarstod i
Gamla Finland och uppbars i samma områden som under svensk överhöghet.
I Savolax benämning på avsides liggande, före 1664 vanligen obeskattat,
jordstycke som svedjades av ett enskilt
hemman eller flera hemman samfällt. Arviolandet kunde ligga inom en annan sockens rågång. Det var ett slags motsvarighet till
urfjäll i andra delar av Finland. Äganderätten fastställdes efter 1664 med arviobrev, varvid jordstycket också skattlades. Begreppet försvann med storskiftet.
Skatteenhet enligt vilken jordeboksräntan betalades i största delen av de karelska områden som Sverige erhållit i freden i Stolbova 1617. Enheten infördes på 1630-talet av de svenska myndigheterna. Arviorubeln kvarstod som skatteenhet i vissa delar av dessa områden till slutet av 1800-talet.
Arviorubel förblev skattenhet även i
Gamla Finland där fyra eller tolv arviorubel på 1700-talet motsvarade ett mantal.
Bonde som innehade och brukade augmentshemman.
Hemman vars kronoskatter 1680–1886 var anslagna till hjälp åt ett rusthåll, vars egna skatter var lägre än de faktiska kostnaderna för underhåll av häst,
ryttare och mundering. Augmenten avskaffades 1886, då rusthållsräntorna indrogs till kronan. De blev därefter vanliga skatte- eller kronohemman.
Benämning på de delar av kronans skatteinkomster från ett
augmentshemman som inom ramen för
indelningsverket betalades åt ett
rusthåll vars egna skatter inte räckte till för utrustning och underhåll av
ryttare och häst. Augmentsräntan infördes 1680 och avskaffades i Finland 1886.
Sedan 1700-talet till 1898 om offentligt meddelande om att
auktion ska förrättas i auktionskammare.
Anslag om arrendeauktioner skulle tre gånger ingå i allmänna tidningar och läsas upp från predikstolarna i det
län där egendomen fanns samt i de angränsande länen och minst fyra månader innan auktionen förrättades.
Hemman som hade brunnit och inte kunde uppbyggas enbart med brandstod. En
åbo som åtog sig att återuppbygga ett sådant
hemman erhöll befrielse från vissa skatter och avgifter för en viss tid.
Visst belopp av pengar eller varor som betalas för att inneha eller bruka jord, eller för att få del av någon förmån eller rättighet.
Före storskiftet om bebyggelse som anlagts på en odal- eller bolbys utmarker och som avskilts som en självständig enhet. Vid
skifte av samfällda ägor fick
avgärda by hälften mot
hemman av motsvarande storlek i bolby. Avgärda
by kunde också beteckna ett ensamliggande hemman.
Vräkning av en
åbo från hans hemman.
Avhysning var en av kronans rättigheter som inskränkte skatte- och kronoböndernas
dispositionsrätt över fastigheter.
Kameralt begrepp som innebar att ett
hemman fick bli utan
åbo för att införlivas med ett annat hemman, som då övertog dess utskylder och besvär.
De husesyner som sedan svenska tiden förrättades av
synenämnd när en boställsinnehavare tillträdde ett
boställe eller lämnade det efter avslutad tjänstgöring.
Av- och tillträdessyn förrättades efter 1922 endast på prästboställena (av en boställsnämnd).
Ursprungligen och främst om en årlig
avgift som betalades i natura till jordägaren av den som brukade marken. Under 1600- och 1700-talen användes termen också om
arrende för bergs- eller vattenverk, eller andel i avkastningen från fast egendom.
Från medeltiden till 1800-talet om årlig
avgift som utgick i spannmål från fast egendom (eller bergverk) till egendomens ägare eller ränteägaren (till exempel
kronan eller någon annan). Avgiften ingick i jordeboksräntan och landtågsgärden.
Korrigering av skatteskyldighet, som kan medföra ny skatteskyldighet.
Avskattning gjordes när en tillgångs eller ett hemmans skattemässiga
karaktär förändrades.
Överlåtelseavgift för rusthåll. Avgiften skulle betalas inom tre månader och uppgick till en procent av köpe- eller transportskillingen. Den uppbars av regements- eller mönsterskrivaren.
Från 1683 av
lantmätare slutgiltigt fastställd
gräns mellan kronans jord och privat jord främst i Norrland och Dalarna. Det är osäkert om detta alls förekom i Finland. Från och med 1742 kallades också den åtgärd i Ångermanland varmed kronoallmänningar avskildes från enskildas ägor för avvittring.
Från och med storskiftet om avskiljande av sådan mark som ett
hemman innehade utöver sitt hemmantals behov, vanligen skog.
Enligt skogsordningen 1683 och storskiftet i Finland efter 1775,
överloppsjord som
kronan frivilligt överlåtit till enskild eller bysamfällighet, särskilt skogsmark. Avvittringar förekom framför allt i Österbotten.
B
Stuga på någon annans mark eller på allmänning. Vanligen saknades odlingsmark fastän ett mindre potatisland eller dylikt kunde ingå. År 1762 fastslogs att bönderna skulle uppföra backstugor åt sina gifta anställda. År 1919 fick backstugans innehavare
rätt att lösa ut backstugan till sin egendom.
Regalrätt, i handlingarna från 1578 om kronans
rätt (till något), särskilt rätten till regalt pastorat.
Ofrälse person som hade
rätt att köpa och besitta ett säteri. Rätten beviljades av
kronan efter ansökan och var en belöning för goda och nyttiga tjänster. Systemet infördes 1789. Emottagandet av förmånen förutsatte under autonoma tiden avläggande av charta sigillata- och arbetshusavgift, en
avgift till Själö
hospital samt en
avgift till Finska riddarhusets pensionsfond för adliga jungfrur (jungfrustiftelsen).
Tjänsteman som lydde under Bergskollegium. Bergmästaren hade
tillsyn över gruvor, masugnar och hammare i ett bergmästardöme. Han skulle också övervaka arrendatorerna samt se till att distriktets skogar inte skövlades. Bergmästarens uppgifter preciserades 1645. Han skulle till bergsamtets höstsession, senare till Bergskollegium, lämna en
redogörelse för hur bergsordningarna följdes och bokföra arrendatorernas blåsningar. Han skulle besegla tiondelängderna samt vara
domare på bergstinget. Under autonomin fanns en
bergmästare vid Bergsstyrelsen.
Beteckning för
bonde som bebodde ett bergsmanhemman och som ägde andel i en gruva eller andelar i bergslag, som ofta inkluderade en andel i hyttan där tackjärnen blåstes. Han arbetade själv i gruvan, tillsammans med sin familj och sitt tjänstefolk och kunde vara medlem av bergslagens deputerade.
Judiciell och administrativ tillsyningsmyndighet under
Bergskollegium i ett bergslag, med samma kompetens som häradsrätterna. Bergstinget bestod av bergmästaren, bergsfogden och geschvorner, samt de tolv äldsta bergsmännen och bergslagens sexmän. Bergstinget dömde i civil- och brottmål, i
mål rörande bergshanteringen och de till bruken upplåtna kronoskogarna. Det sammanfördes 1756 med gruv- och hammartingen.
Bergsting fanns bara i Bergslagen. Domsrätten överfördes delvis på häradsrätterna 1828 och avskaffades helt 1852.
Skatt som cirka 1719–1809 utgick i reda pengar för varje härd, knip- och bleckhammare samt masugn för att underhålla bergsmästaren och hans tjänare när bergstinget sammanträdde.
Lantegendom som tillhörde
kronan och var skyldig att ställa upp en soldat,
ryttare eller båtsman. Oftast var det fråga om om ett
säteri som tillfallit kronan genom till exempel reduktion.
Säteri där innehavaren kunde behålla säteriförmånerna mot rusthållsskyldighet. De berustade säterierna var vanligen gårdar som innehafts av adeln, men som
kronan övertagit i samband med reduktionen. De uppstod i samband med att det
yngre indelningsverket genomfördes efter 1682. Benämningen kvarstod i Finland under autonoma tiden, trots att den
indelta armén upplöstes tills vidare 1810. Benämningen försvann 1864.
Skriftlig handling som bekräftade åboskapet på ett kronohemman. Besittningsbrevet utfärdades av landshövdingen och fastställdes under svenska tiden av Kammarkollegium. Det gav åbon och särskilt
nybyggare en nära nog ärftlig besittningsrätt.
Arrendeavgift som
jordägare uppbär av
åbo m.m. för besittning av hemman.
Rätt att inneha något, ofta en jordegendom, och de rättsliga förmåner som denna
rätt medför.
Besittningsrätt är inte detsamma som äganderätt. Begreppet förekom som
ständig besittningsrätt och som obeständig besittningsrätt. Det förra innebar att besittningsrätten i tid gällde både personen själv och hans arvingar, det senare innebar att besittningsrätten var tillfällig.
Lägga
skatt på, eller ta skatt av, någon eller något.
Från 1536 till 1800-talet benämning på anställningsbrev.
Hemman som ägdes av
kronan och vars avkastning och arrendeinkomster var anslagna till avlöning för den indelta arméns befäl.
Praxis infördes 1682.
Om på
medborgare eller fastighet vilande skyldighet att utgöra en viss prestation till staten (kronan eller häradet). Benämningen användes under svenska tiden huvudsakligen om de skatter och avgifter som drevs in för att bekosta ett specifikt statsbehov.
Besvär förekom som brobyggnads-, byggnads-, båtsmansrustnings-, dagsverks-, fortskaffnings-, frälserusttjänst-, färjhållnings-, gästgiveri-, handräcknings-, indelnings-, inkvarterings-, jord-, kavallerirustnings-, krigs-, krono-, kronobrevbärings-, kronoskjuts-, kungsskjuts-, roterings-, rustnings-, rusttjänst-, skatte-, skjuts-, skjutsnings-, skoghållnings-, stats-, stängsel-, tjänste-, tull-, vägbyggnads-, väghållnings-, väglagningsbesvär m.m.
Fond med vilken ett gymnasiebibliotek upprätthölls, exempelvis biblioteksfonden vid Borgå Gymnasium. Fonden erhöll sina inkomster från bl.a. överskottet av det lagligen till kaplansbostället tillfallande spannmålet efter 1818. Viborgs gymnasiebibliotek erhöll sina inkomster från lediga sacellanier samt från vissa präst- och pastoralexamina inom Borgå stift.
Från och med medeltiden till 1500-talet beteckning för biskopsstol, både den utsmyckade stolen i koret och själva ämbetet, från 1612 också benämning på biskopsbostället (biskopshus, biskopsgård) och från 1700-talet den
stad eller ort där
biskop residerar: stiftsstad, biskopsstad, biskopsresidens.
Benämning på vissa boställen av krononatur som under 1700-talet uppkom på grund av landstatens brist på tjänsteboställen. Bohemmanen inrättades vanligen på andra staters indelta hemman. Innehavaren kallades
åbo (och var oftast en länsman,
häradsskrivare eller kronofogde) och betalade samma skatter och avgifter till
kronan som andra kronohemman. Benämningen infördes 1782.
Tjänsteman som förde räkenskapsböcker i ett ämbetsverk. Tjänsten omnämns redan på 1600-talet också som en benämning på landskamreren. År 1897 fanns
bokhållare vid Helsingfors stads
trafikkontor och vattenledningskontor.
Bebodd eller odlad jordegendom, som
kameral term ett
stycke jord, mark eller äng, tidigare också gård, hemman.
Skatteuppbördsdistrikt i Finland under 1500–1600-talet, motsvarande fjärding,
treding (
tridung),
nötslag (Åland) och markabol.
Fram till storskiftet det
stycke jord eller mark (inklusive avkastningen) med vilket hemmanen indelades i teglag; bolstad.
Benämning på en primär, ursprunglig bebyggelseenhet bestående av mera än ett
hemman som hade sina marker inom uppgångna rår eller ingick som en sådan bebyggelseenhet i en samfällighet, särskilt i
relation till en sekundär bebyggelseenhet, en avgärda by, som anlagts på en bolbys marker.
Den odlade mark för vilken ett
hemman blivit skattlagt.
Ett av de fyra
ständerna under ståndsriksdagens tid.
Bondeståndet utgjordes till huvuddelen av självägande bönder och bergsmän.
Riksstånd bestående av i städerna bosatta borgare. Borgarna tillhörde de opriviligierade stånden som erlade alla personliga utskylder. Deras fri- och rättigheter bekräftades 1789.
En persons åtagande att fullgöra en annans förbindelse ifall den senare inte själv uppfyller densamma.
Samtliga
borgare i en stad, det vill säga de stadsinvånare som ägde burskap. Borgerskapet hade
rätt att delta i städernas allmänna rådstuga. De svenska städernas fullmäktige vid riksdagen kallade sig också borgerskapet, fram till att benämningen byttes ut mot ”borgarståndet”. I städerna i
Gamla Finland reglerades tillhörigheten till borgerskapet enligt svenska principer fram till 1783, därefter bestämdes stadsinvånarnas tillhörighet av den ryska lagstiftningen.
Högre fridsskydd, som gällde för alla befästa orter och deras närmaste omgivning, och föranledde hårdare
straff för våldsgärningar begångna på en kunglig borg. I modernt språkbruk innebär ”borgfred” en överenskommelse mellan två i allmänhet stridande parter om att hålla fred för att kunna bekämpa en gemensam yttre fiende.
Förmögenhetsskatt i penningar 1620–1642 på varje
tunna utsäde och varje husdjur. Från omkring 1642 blev skatten en från år till år oförändrad årlig penningskatt som utgick per
mantal och som försvann med den nya skattläggningen under autonoma tiden.
Under 1700–1800-talet benämning på tjänstebostad för personal vid kronans slott och hus, samt över- och
underbefäl på garnisonsorter och tjänstemän vid fängelser med flera inrättningar med fast kosthåll. Sedan 1892 används termen också om åt
församlingspräst förordnad tjänstebostad.
Bostad, med eller utan tillhörande jord, som helt eller delvis utgjorde vissa statliga tjänstemäns löneförmån. Tjänstemännen i fråga arbetade utanför huvudstaden och omfattade framför allt landshövdingar, kronofogdar,
häradsskrivare och lagmän, inom det militära den indelta arméns
officerare och underofficerare och inom kyrkan biskopar, kyrkoherdar, kaplaner och en del klockare. De statliga boställena avskaffades 1809 och indrogs efter den sista innehavarens död. De kyrkliga boställena omvandlades 1892 formellt till prästgårdar och tjänstebostäder.
Den ersättning som varje hemman,
brandstodsförening eller -bolag skulle bidra med till ett
hemman som genom vådeld förlorat
hus och andra byggnader, säd, foder eller boskap, dock inte lösöre eller bastu. Häradsrätten fördelade ansvaret mellan hemmanen efter ansökan från den drabbade. Frälsesäterier, kronans ladugårdar och prästgårdar var befriade från att delta.
Brandstod hade medeltida ursprung. I de medeltida gillenas uppgifter ingick ofta bidrag till ersättande av brandskada. Enligt landslagen skulle varje
bonde i ett
härad bidra med en viss mängd spannmål för att ersätta annans nedbrunna stuga eller lada. Beviljande av brandstod upphörde på 1700-talet, men fortlevde i vissa socknar ännu på 1800-talet.
Frivillig sammanslutning av häradsbor för gemensamt erläggande av brandförsäkring. Systemet infördes ursprungligen i södra Sverige under senare delen av 1600-talet och blev allmänt under senare delen av 1700-talet. Föreningens medlemmar var efter 1770 befriade från den allmänna brandstoden. Föreningen upprättade i landshövdingens närvaro regler för hur mycket för vart och ett nytt
hus på helt
hemman eller mindre jordlägenheter skulle få ut i brandförsäkring. Då vådeld skett undersöktes skadan av häradshövdingen och av honom utsedda synemän, varefter häradsrätten fastslog skadans omfattning och fördelade ersättningsansvaret mellan de hemman som hörde till föreningen.
Kår av lägre stadsbetjänter som höll
vakt för att förhindra eldsvåda, även om enskilda brandvakter. Brandvakterna upprätthöll också ordningen nattetid. Brandvakten bekostades av stadens tomtägare, också adeln, från 1733 genom brandvaktsavgift. I
Gamla Finland fanns både avlönade brandvakter och sådana som utförde vakthållningen inom ramen för borgerlig skyldighet.
Avgift som uttogs av varje
hemmansbrukare i form av skyldighet att uppföra och underhålla allmän
bro vid landsväg. Arbetet övervakades av och verkställdes under brofogdens översyn. Skyldigheten utgjorde en del av de allmänna utskylderna på landsbygden.
Avgift som bestod av en
kappe spannmål (eller motsvarande kontant ersättning) från varje
hemman och säteri, som användes för brofogdens avlöning.
Avgift i spannmål som erlades för utarrenderat bränneriprivilegium. Efter 1800 var den en
ständig skatt för rätten att bränna brännvin till
husbehov utan avseende på hemmanets skattenatur. I städerna kvarstod rätten till förpaktning. Brännvinsarrendeavgiften debiterades enligt en särskild längd på landsbygden. I städerna uppbars avgiften på basis av mantalslängderna så att män betalade dubbelt så mycket som kvinnor.
Trästycke med vissa märken som fördes från
hemman till hemman, vanligen inom en fjärding, för att (beroende på märket) snabbt uppbåda folk till krig,
urtima ting, släckning av eldar, rovdjurs- och våldsverkarjakt eller skallgång. Alla hemmansinnehavare ansvarade för att vidarebefordra budkaveln. Den som lät budkaveln ”falla” straffades med böter. År 1734 förbjöds andra än kronans tjänstemän att utskicka
budkavel förutom vid allmän fara.
Benämning för en bebyggelseenhet, bestående av mera än ett hemman, som ensam eller tillsammans med några andra likadana enheter bildade en ägogemenskap, en samfällighet, vars marker i regel avgränsades från andra samfälligheter genom uppgångna rår. I kronans räkenskaper fr.o.m. 1500-talet uppträder byarna med eget särskiljande namn. Förvaltningsmässigt betraktades även
enstaka hemman som byar.
Sammanslutning som bestod av hemmansägarna eller invånarna i en
by på landsbygden. Byalaget administrerade allmänningar, skiftade fiskevatten och skötte gemensamma arbeten som uppförandet av kommunala byggnader eller prästbord.
Allmänning som byamännen fritt fick förfoga över (för husbehov), vanligen den skog som låg närmast byn.
Skattetal i landslagen (cirka 1350) och en måttenhet samt
delningsgrund för teg- eller
solskifte som avgjorde: a) den andel i byns skatter som ett enskilt
hemman måste betala, b) den mängd arbetskraft och arbetsredskap som hemmanet skulle bidra med i det samfällda arbetet och c) varje hemmans andel i avkastningen. Under 1600-talet avsågs med
byamål sammanfattningen av en bys eller en stads gemensamma ägor.
Allmogens skyldighet att delta i myndigheternas och kyrkans byggnadsverksamhet samt i underhållet av deras byggnader.
Extraordinarie
skatt som ursprungligen uppbars för kronans byggföretag. På 1600-talet blev avgiften permanent. Förutom i Kuopio och S:t Michels
län kallades byggnadshjälpen i Finland vanligen vinterkörsel. Den nedsattes 1622 med hälften, då
tull eller
accis för varor som fördes till torgs infördes. Byggningshjälpen blev permanent år 1652 som en del av jordeboksräntan. Under 1800-talet beräknades den efter nya mantalet.
Det järn som bruksägaren hade
rätt att använda för
reparationer och byggnadsändamål vid bruket. Det skulle inte inräknas i den kvot av järn för vilken bruksägaren skulle erlägga hammarskatt.
Byte av frälse- och
kronohemman mellan
kronan och enskilda personer. Bytet gjordes efter bestämda regler. Den
part som inte fick full ersättning för lämnad jord kom att inneha en innestående fordran för den så kallade bytesbristen, på jord kallad
skatterättsfordran och vid frälseräntebyte kallad
frälseräntefordran eller bytesöverskottsränta. Fick däremot kronan mindre
ränta från det förvärvade byteshemmanet än vederlagshemmanet som upplåtits, uppkom en så kallad vederlagsbrist, som innebar en så kallad kronofordran på det enskilda frälsets ränta. Rätten till
byte var i Sverige av
hävd ett frälseprivilegium med målet att konsolidera adligt jordägande, vilken slutligen stadfästes i adelsprivilegierna 1723. Jordbyten mellan
krona och
adel förekom till exempel om posthemman, som efter 1703 (1706, 1722) skulle överlåtas till kronan. Sådana byten pågick till mitten av 1700-talet.
Handling som innehöll villkoren för ett
byte och bekräftade detta.
Bytesbrev gällde vanligen överlåtelse av kronohemman, senare också överlåtelse av kommunal jord. Bytesbrev som gällde överlåtelsen av
kronohemman utfärdades av Kgl. Maj:t.
Torp som tilldelades en
militär som tjänstgjorde i örlogsflottan under det ständiga knekthållets tid.
Böndernas ärftliga nyttjanderätt till den (krono-, frälse- eller skatte-)jord de brukade, inklusive den
förmånsrätt framför icke besläktade eller fjärmare släktingar som en så kallad bördsman hade till inlösning av fast egendom, på landet av arvejords, i
stad av såväl arve- som avlingejord. Under 1700-talet användes också termen skatterättighet som synonym till
bördsrätt till skattehemman.
C
Papper försett med officiella stämplar och
stämpelavgift (tidvis också med vederbörande tjänstemans namnteckning), vilka tillhandahölls av charta sigillata-kontoret.
Charta sigillata papper skulle användas i handlingar som inlämnades till statliga myndigheter eller i av myndigheterna utfärdade expeditioner samt även i ett stort antal privaträttsliga handlingar. Stämpeln på papperet angav det penningbelopp som
kronan uppbar i
avgift vid försäljning av det stämplade papperet. Syftet med kravet att använda stämpelpapper var att ersätta kronan för de kostnader som dess åtgärder gav upphov till, men stämpelpapper användes också för att uppbära avgifter av skattenatur från olika slag av transaktioner av privaträttslig karaktär. Stämpelpapper användes på 1700-talet i de flesta europiska länder. Det infördes i Sverige 1660 och i Ryssland 1699. Senare utgavs också stämpelmärken för olika ändamål.
D
De extra 18 kronodagsverken som varje
hemman sedan slutet av 1500-talet skulle utgöra till kungsgårdar, kungsladugårdar och kungsdjurgårdar. De erlades i dräng- och ökedagsverken. År 1650 fastslog landshövdingen antalet dagsverken i sitt län. År 1652 blev den en permanent
börda och antalet dagsverken fixerades i hela riket. Då kunde dagsverkena också erläggas i penningar. De infördes då i jordeboken som en del av jordeboksräntan. Dagsverkena fick inte utkrävas av utarrenderade kungsgårdar, och
dagsverkspenningar utgick av de hemman som
kronan behållit.
Från och med 1600-talet till visst belopp per (rese)dygn utgående ersättning åt civila, militära och ecklesiastiska ämbetsmän och tjänstemän. Traktamentet utgick 1766 förutom på helgdagar till hela beloppet också under resdagar och till halva beloppet för regndagar, då arbetet inte gick att utföra. Det begränsades 1784 till rese-, uträknings- och delningsdagar.
Ersättning åt
kyrkvärd eller
uppbördsman för arbetet med den tiondesäd som insamlades till kyrkomagasinen. År 1763 fastslogs att dammspannen skulle indras i sådana församlingar där en
ständig tiondesättning införts. År 1766 antogs dock en tillfällig
dammspann i Österbotten och den utgick ännu på 1800-talet.
Principen för hur mycket jord ett enskilt
hemman skulle erhålla i samband med storskifte. Delningsgrunden för inägor var sedan 1783
hävd medan delningsgrunden för skog var mantal. Varje hemman skulle få så mycket åker och äng som det av
hävd hade innehaft.
Under medeltiden och 1500-talet ett ekonomiskt bidrag från städerna till fattig skolungdom och lärare. Under perioden 1624–1865 blev djäknepenningarna en lagstadgad
avgift till understöd åt skolor och behövande skolungdom, från 1783 också fattiga lärare. Avgiften skulle ersätta den gamla djäknegången. Före 1780 uppbars avgiften av bidragstagaren, därefter av kronofogden. Befriade från avgiften var torpare, inhysesfolk, knektar, båtsmän och
ryttare på eget torp, efter 1737 även smeder och bruksfolk som inte bebodde ett hemman.
Hemman som ägdes av en domkyrka.
Rätt eller befogenhet att döma, skipa rätt. Domsrätten verkställs genom statsorgan, i första hand domstolar, i andra hand förvaltningsmyndigheter åt vilka en viss
domsrätt har överlåtits genom lag. Ibland har begreppet också använts om domares
rätt till
rättsskipning inom sitt ämbetsdistrikt.
Person (adelsman (
donatarie), gunstling, tjänsteman) eller
samfund (ämbetsverk, akademi, hospital) som cirka 1523–1682 innehade kunglig donation.
Av kungen med
donationsbrev utfärdad ärftlig
förläning eller förläning ”på evärdlig tid”, vilka skilde sig från tidsbundna förläningar ”på behaglig tid” eller ”på livstid”. Förläningen bestod ofta av rätten att uppbära grundskatterna inom ett visst område och att utnyttja kronans dagsverken av donationsgodsets bönder. Donationen medförde som motprestation av donatarien eller donataren alltid en tjänsteförpliktelse som dock ofta saknade annan konkretiserad skyldighet än att mottagaren skulle visa
kronan trohet och tjänstvilja.
Gåvobrev,
brev som monarken utfärdade över en förläning.
På 1600-talet en beriden
infanterist som stred till fots. Efter att kavalleriet utvecklades motsvarade
dragon ofta lätt kavalleri. Dragonerna var organiserade på samma sätt som infanteriet och dragonofficerarnas grader motsvarade infanteriofficerarnas. Undantaget utgjorde kaptensgraden som motsvarades av
ryttmästare och
fänrik som motsvarades av kornett.
Skjutsning av
krigsfolk vid durchmarsch. Skyldigheten att delta gällde alla som brukade krono-, skatte- och frälsehemman. Befriade var bara de
hemman som hade åtagit sig att sköta vissa kronouppgifter, till exempel att vidarebefordra postförsändelser.
E
Bostad med tillhörande jord som var anslagen som löneförmån åt en
ordinarie församlingspräst. Bostället skulle underhållas av innehavaren utan yttre ekonomisk hjälp, med undantag för prästgårdarna som församlingen skulle uppföra, sköta och reparera.
Den sammanlagda summan av skatter som en hemmansinnehavare under en förmedlingsprocess var skyldig
kronan i fall han fått uppskov med betalningen tills förmedlingsprocessen var slutförd.
Benämning på de lagar som innehåller a) stadganden för ledningen av nationalekonomin som befordrar nationens välstånd (allmänna hushållningslagar) och b) stadganden om nödvändiga skatter och andra avgifter som uppbärs för att bestrida statskostnaderna och hur dessa medel förvaltas (kamerala lagar).
Med jämna mellanrum utförd granskning av kronans eller kyrkans byggnader eller
hemman för att fastställa byggnadsbeståndets och odlingarnas skick samt behovet av reparationer. Besiktningen utfördes av en synenämnd, och beroende på vilken
myndighet lägenheten tillhörde skulle antingen landshövdingen (landsstaten) eller kontraktsprosten (ecklesiastikstaten) vara närvarande. Innehavaren var skyldig att rätta till de brister som påtalades vid besiktningen. På
kungsgård förrättades ekonomisk
besiktning vart femte år av kronofogden och nämnden. Syneinstrumentet skulle granskas av landshövdingen och därefter insändas till senatens ekonomiedepartement. Efter 1922 förrättades
ekonomisk besiktning enbart på prästboställen av en boställsnämnd.
Under svenska tiden benämning på regalrätten till sötvattensfiske. Den infördes under 1500-talet och skattesåldes i Sverige från och med 1850 på
offentlig auktion, varvid strandägaren dock hade optionsrätt. Regalrätten uppstod delvis då konungslotten infördes i skogsallmänningarna (i den mån det fanns vattendrag invid dem), delvis genom ”arv och eget” och kronojordar vid vattendrag och delvis genom kronans ensamrätt till laxfiske i älvarna. Sötvattendragen med
regalrätt låg enskilt på olika håll i landet.
Under tegskiftet ett avskilt liggande
nybygge på en bys utmarker som inte hade samfällda ägor med andra
hemman och som kameralt utgjorde en by. Efter storskiftet förändrades benämningen till avsidesboende, ensamboende. Hemmansägaren hade full
äganderätt endast till det avgränsade området.
Auktion för att utröna vem som ger det lägsta anbudet på en statlig verksamhet som ska läggas ut på entreprenad.
Lägre
tjänsteman som i en
stad biträdde utmätningsmannen vid
utmätning eller indrivning av böter, skatter och avgifter samt vid försäljning av utmätt eller förpantad egendom på auktion. Exekutionsbetjänterna utsågs i Stockholm av överståthållarämbetet, i andra städer av magistraten.
Endast vid vissa särskilda tillfällen utskrivna skatter såsom krigsgärder och kröningshjälp. Sådana skatter existerade endast så länge det fanns behov av dem.
F
Avtalad eller i
lag stadgad dag då en person, som med nyttjanderätt innehade fast egendom, skulle avträda den. Tidpunkten fastslogs ofta i arrendeavtalet eller genom uppsägning. Benämningen användes allmänt också om den dag när tjänstefolket lämnade sitt tidigare tjänsteställe för ett nytt.
I
lag bestämd tid inom vilken något ska fullgöras eller ske, till exempel överklagande av dom.
Benämning på den förhöjning av jordeboksräntorna som genomfördes 1797 och 1799 i Gamla Finland.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare
Senatens ekonomiedepartement med
ansvar för beredningen av statsbudgeten och verkställandet av ärenden som rörde statens egendom, landets finanser, handel och näringar,
lantmäteriet samt tidvis även finska militärens finanser.
Finansexpeditionen förestods av en senator, med en annan
senator som biträdande chef. Den var 1815–1825 och 1863–1869 uppdelad i två avdelningar. Finansexpeditionen övervakade direktionen för Finlands Bank,
Generaltulldirektionen (från 1885 Tullstyrelsen),
Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet fram till 1860, Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet, Myntverket,
Bergsstyrelsen och
Manufakturdirektionen som 1885 bildade Industristyrelsen, Charta sigillata-kontoret samt förvaltningsområdets utbildningsväsende och försäkringsinspektören. År 1888 grundades
Handels- och industriexpeditionen som övertog en del av Finansexpeditionens uppgifter. Därefter lydde endast bank- och finansväsendet, Tullstyrelsen, Charta sigillata-kontoret och fram till 1891 försäkringsinspektören och från 1903 militärens ekonomiförvaltning under Finansexpeditionen. År 1917 övertog Finansexpeditionen ansvaret för skatteförvaltningen från Kammarexpeditionen, som avskaffades. Finansexpeditionen ombildades 1918 till Finansministeriet.
Lokalt förtroendeuppdrag där innehavaren biträdde kronolänsmannen med indrivning, polisverksamhet, vägtillsyn och annat. I Finland fanns också i vissa trakter anställda fjärdingsmän som kronobetjänter fram till år 1891.
Bonde som innehade och betalade
skatt för ett
hemman som var skattlagt till 1/4 mantal. Benämningen förekom på 1600-talet. I
riksdagsbeslut som fattades i början av 1600-talet kallades alla lägenheter som skattade mindre än 1
mantal för ”torp”.
Ersättning för transport (med drag- eller lastdjur), även om lön till person som gjorde en fora eller körde ett forlass.
Område som var beläget inom en
mil från en frälsemans sätesgård. De
frälsehemman som var belägna där var sedan 1569 befriade från utskrivning. År 1612 befriades de också från skjutsning och
gästning i vissa fall samt från hjälper och gärder. Det var osäkert hur avståndet skulle beräknas. Milen hade olika längd i olika landskap. Det rådde också osäkerhet om huruvida avståndet skulle mätas landvägen eller fågelvägen. Frälsejordens skatteprivilegier avskaffades slutgiltigt 1920 och 1924.
Liggare för registrering av fribrev. I boken antecknades de tjänsteförsändelser som var befriade från postavgift, adressatens namn och adress samt brevets karaktär. Försändelsens vikt och portofrihetens storlek antecknades av postbetjäningen. Lokala tjänstemän lämnade vid årets slut in boken till närmaste
postkontor och kvitterade ut en ny. Fribrevsboken granskades årligen av postförvaltaren. Under svenska tiden granskades den vart fjärde år av
Kammarkollegium och under autonoma tiden av finansexpeditionen. Fribrevsrätten var avskaffad 1673–1685. År 1686 fastslogs att vissa tjänstemän hade
rätt att sända
fribrev upp till en viss summa. Fribreven skulle då bokföras. Före 1704 var alla tjänsteförsändelser gratis. Efter 1704 måste tulltjänstemän och regementsskrivare,
postmästare och i viss mån också häradshövdingar, själva bekosta sin tjänstepost. De fick sedan vid årets slut ersättning av staten, mot den i fribrevsboken beräknade summan.
Rätt för sjömän att utan
tull utföra och införa varor.
Adlig
titel under greve, införd 1561 av Erik XIV. Under åren 1626–1766 utgjorde grevar och friherrar första klassen inom Ridderskapet och adeln. Klassindelningen slopades under frihetstiden, men återupprättades av Gustav III 1778. I Sverige gällde den till 1809, i Finland till 1917.
Gratisplats inklusive mat och vård på
sjukhus och kurhus. På varje
kurhus och
lasarett skulle det finnas ett visst antal friplatser. År 1811 fastslogs att veneriskt sjuka vars fattigdom kunde bestyrkas av pastor, kronofogde,
länsman eller
borgmästare skulle vårdas kostnadsfritt, medan övriga patienter skulle betala för sin vård och sitt uppehälle. År 1820 skulle vården av veneriska patienter bli kostnadsfri efter två månaders intagning. Personer under 15 år skulle, om de inte hade en betydande förmögenhet, vårdas kostnadsfritt.
En av två huvudtitlar i revisionsjordeböckerna från Viborgs
län under 1700-talet: frälseandelen tillföll donatarien och var två tredjedelar av kronoskatterna för de av
kronan behållna hemmanen som kom kronan till del.
Hemman på frälsejord. Frälsehemmanet brukades av en
åbo (utan
bördsrätt till hemmanet) som betalade den årliga grundskatten (
ränta) till donatarien, i stället för till kronan, och som utförde dagsverken och vissa skjutsningar åt säteriet. Frälsehemmanet åtnjöt betydliga friheter med avseende på skatter och besvär, vilka varierade beroende på vilket slag av frälseegendom det var frågan om och hur långt från frälsegården hemmanet låg. Frälsehemmanen var förbehållna adeln till 1723, då även präster och
borgare gavs
rätt till frälsejord. Från 1789 kunde även allmogen förvärva allmänna frälsehemman. Först 1809 blev de
ofrälse stånden berättigade att besitta jordegendom även av det ypperliga frälsets natur, dock fortfarande utan representationsrätt i bondeståndet.
Skatteteknisk term på jordnatur.
Frälsejord tillhörde adeln och var i princip befriad från skatter och avgifter. Villkoren varierade dock under olika tider. Skattefriheten för frälsejord förlorade sin betydelse 1925 när de gamla jordskatterna avskaffades.
Ogift kvinna av
frälse börd. En
frälsejungfru behöll besittningsrätten till ärvt säteri, om hon trädde i
ofrälse gifte på kunglig dispens. Skedde giftermålet utan tillstånd, förlorade hon rätten därtill. Oavsett om giftermålet ingicks med eller utan kungligt tillstånd, förlorade frälsejungfrun sina övriga frälsefriheter.
Kronans fordran hos enskild frälseman, som uppstått på grund av en ofördelaktig transaktion. En sådan fordran kunde uppkomma dels vid reduktionen då
byte av räntor eller jord ägde rum mellan frälsemän och kronan, dels genom de hemmansbyten mellan frälsemän och
kronan som förekom fram till 1723. I det senare fallet berodde fordringen på att en
frälseman vanligen hunnit tillträda hemmanet innan det var utrett om värdet på det utbytta hemmanet motsvarade det som kronan fick.
Rättighet som grundar sig på genom
rusttjänst eller börd vunnet
frälse eller på innehav av frälsejord.
Kameral benämning på
frälsehemman där ägaren avstått jordäganderätten till någon annan men behållit rätten till den årliga räntan.
Frälseskattehemman förekom under några decennier i mitten av 1700-talet. De avskaffades 1789 då bönderna fick
rätt att inneha frälsejord.
Transport av
fånge eller fångar till och från fängelse,
domstol eller straffplats. Fångskjutsarna var före 1727 en del av kronoskjutsen. Då övertogs de av
kronan och blev landshövdingens ansvar. Transporten utfördes av kronobetjäningen och tidvis anlitades privata fångförare. Under 1800-talet utfördes de
ordinarie fångskjutsarna på fastslagna dagar i cell- eller fångvagnar. Fångskjutsarna administrerades av vaktmästarna på kronohäkten och fängelser, eller länsman,
fjärdingsman och andra
Sjukhus som medföljde armén i krig. Fältlasarettet gav den första egentliga sjukvården till sårade och sjuka soldater, men kvarhöll patienterna enbart tills de utan större fara kunde transporteras vidare.
Fältlasarett förekom i Finland under andra världskriget och under finska inbördeskriget 1918.
Centralpunkt för sanitetsverksamheten på den
vita sidan i början av finska inbördeskriget 1918. Från kansliet sändes material och personal till fronterna och i kansliets lokaler uppsamlades allt sjukvårdsmaterial som tagits i krigsbyte av de ryska trupperna.
Inrättning för fångar som dömts till frihetsförlust för viss tid och under specifika förhållanden. De första bestämmelserna om
fängelsestraff infördes 1624. Det första fängelset inrättades i Stockholm samma år och följdes kring 100 år senare av rasp- och
spinnhus i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Åbo. Från 1750-talet uppkom också slotts- och länskronohäkten, stads - och häradshäkten för rannsakningsfångar samt gäldstugor för bysatta personer. Fängelseväsendet moderniserades under 1800-talet då länsfängelser och centralfängelser inrättades.
Fanbärare, senare hövitsmannens eller kaptenens närmaste man vid truppförband avsett att skydda monarken.
Reserv i båtmanshållet. Fördubblingsbåtsmännen utökade antalet båtsmän med det dubbla i krigstid och underhölls då av de roterade hemmanen. Systemet infördes 1644, i vissa trakter 1660. Det reglerades 1690. Systemet avskaffades 1810 och följande år infördes bestående förstärkningsmanskap.
Nedsättning av ett hemmans
mantal och/eller
skatt vid minskad skattebetalningsförmåga.
Förmedling innebar inte förlust av gårdens rättigheter och indragning av skyldigheterna i anslutning till det vanliga (oförmedlade) mantalet.
Skattehemman förlorade dock sina rättigheter i anslutning till skattläggningen, lättnader i
rotering och
rätt att delta i församlingsval. I
Gamla Finland ägde motsvarande minskning av
mantal och jordetal rum vid skattläggningsrevisionerna.
Den process under vilken en anhållan om minskad skattebörda för ett
hemman behandlades. Förmedlingsorsakerna fastslogs 1688 och förnyades på 1700-talet. Orsakerna till
förmedling skulle undersökas av kronofogden och häradsrätten. Beslutet om ny
skattläggning av hemmanet skulle sedan fattas av landshövdingen. Innan skattläggningen genomfördes skickade landshövdingen sitt beslut, kronofogdens
utlåtande och häradsrättens undersökning till advokatfiskalen i Ekonomiedepartementet. Den egentliga skattläggningen utfördes av lantmätaren och skattläggningsmännen.
Pantsätta lös eller fast egendom, också att upplåta panträtt, ta eller få (något) som pant.
Inom stats- eller centralförvaltningen mot framtida
redovisning förskjutet penningbelopp med anledning av kostnader som inte genast kan eller får avdras från vederbörligt anslag, som traktamenten för ämbetsutövning eller postavgifter för tjänstebrev. Utbetalade förskottsmedel rapporterades i en årlig förskotts- eller
anticipationsförteckning och infördes i förskottskonto och -bok.
Från 1600-talet förekommande tjänstebeteckning för föreståndaren för
lantmäterikontor i
landskap eller län. Förste länslantmätaren övervakade utförandet av
uppmätning och kartläggning av jordområden för ekonomiskt och juridiskt ändamål samt olika förrättningar såsom ägodelning, fastighetsreglering och utstakande av rågångar.
Skriven eller tryckt uppräkning av något (personer, föremål, händelser eller företeelser) som har något gemensamt eller som i något avseende hör ihop. Inom förvaltningen avses ofta en
förteckning över tjänstemän eller ledamöter vid myndighetens beslutsfattande organ som sändes in till högre
myndighet för kontroll (till exempel förteckning över konsistorieledamöter införd 1799). Denna förteckning låg efter 1811 till grund för upprättandet av statskalendern.
G
Skattetal för beräkning av ett hemmans jordeboksränta.
Gammalt hemman innebar att hemmanet inte hade påförts någon stadgad ränta, utan varje år fick sin årliga
ränta fastställd enligt en ny beräkning (
undervisning). Dylika
hemman var vanliga i Finland, där ett hemman oavsett mantalet brukade räknas som ett helt hemman. I Sverige motsvarade ofta ett helt hemman ett mantal.
Kameral beteckning för det medeltida andliga frälsets klockarboställen och
kyrkohemman vilka efter reformationen förblev i kyrkans ägo. De fick behålla samma
skattefrihet som prästgårdarna och var befriade från knekthållet. Församlingarna anställde kaplaner efter reformationen och de kunde få de gamla klockarborden under förutsättning att de också skötte klockarens uppgifter.
Ort där det finns en permanent förläggning för lantmilitär eller benämning på trupper som är förlagda på en sådan ort. Garnisonsregementen fanns i Sverige under stormaktstiden i befästa platser på andra sidan Östersjön. År 1729 fanns garnisoner i Fredrikshamn och Villmanstrand. År 1918 fastställde
militieexpeditionen att alla trupper som stationerats på samma ort utgjorde ortens garnison.
Praxis sedan medeltiden var att hus- och tomtägare skulle bygga eller bekosta halva bredden av den sträcka som löpte utmed tomtgränsen. Under 1800-talet började städerna överta ansvaret och fastighetsägarna betalade i stället en gatuavgift. Också adliga fastighetsägare skulle betala avgiften. Gatuavgiften avskaffades 1993.
Beteckning som ungefär motsvarade backstugusittare. Gatuhusmännen var efter 1773 befriade från alla
personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn hemma, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de
äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra. Då skulle de personella utskylderna i stället erläggas av jordägaren.
Militär
grad som kan hänvisa både till alla generalsgraderna eller till enbart den högsta graden inom generalitetet. Graden användes sedan slutet av medeltiden för högsta
befälhavare över en här eller häravdelning. Under 1700-talet förbands generalsgraderna med en formell
grad och ett ständigt befäl, och
general blev den högsta generalsgraden i den svenska armén. Termen användes ofta med ett tillägg såsom
general av kavalleriet, av infanteriet eller av artilleriet. I Finland befordras försvarsmaktens befälhavare till general.
Tjänstebeteckning för högsta chefen för ett
chefsstyrt ämbetsverk sedan senare delen av autonomin. I allmänhet har generaldirektören ensam beslutanderätt. Direktions-/styrelseledamot eller
föredragande har dock
rätt och
plikt att till protokollet låta
anteckna sin särskilda mening, om den avviker från det fattade beslutet. Under självständigheten har generaldirektörer också förekommit i kollegiala ämbetsverk, exempelvis i Statens revisionsverk.
Militär
grad som vanligen gavs till arméns högsta befälhavare. Under den svenska tiden stod trupperna och de militära anstalterna i Finland under en ”general
en chef för trupperna i Finland”. I Ryssland tillhörde
general en chef den andra rangklassen i den militära rangskalan som introducerades under 1700-talet.
Överstyrelse för tullverket 1766–1772 och 1783–1802 samt 1812–1885. Under autonoma tiden var
Generaltulldirektionen ett chefsstyrt och
centralt ämbetsverk som under en
överdirektör ansvarade för uppbörden och redovisningen av tullintäkterna, räknade ut handelsbalansen och övervakade tullkamrarna. Tidigare hade uppgifterna tidvis skötts av Generaltullarrendesocieteten, och efter 1885 övertogs de av Tullstyrelsen.
Måttenhet för
skifte och
skattläggning av hemman, ursprungligen den åkerareal som en
tunna utsäde räckte till. Från 1634 var
geometriskt tunnland ett siffermått som grundade sig på ägornas jordmån och marktyp. Under svenska tiden indelades det i grader och under autonoma tiden i klasser. Geometriskt
tunnland motsvarade i praktiken ytmåttet tunnland (cirka 1/2 hektar) eller en 9 stänger bred och 18 stänger lång teg. Ett tunnland fastställdes aritmetiskt första gången 1634. Det förekom också geometrisk tum, geometriska steg, geometrisk
aln och geometriskt kappland.
Tekniskt kunnig
tjänsteman i ett
bergmästardöme som underlydde Bergskollegium. Han var bergmästarens närmaste man.
Geschworen övervakade de rent tekniska sidorna av bergsnäringen och var i likhet med bergmästaren rapporteringsskyldig till kollegiet.
Fabrik som tillverkade gevär åt armén, övervakades under svenska tiden av Krigskollegium, medan
Fortifikationskontoret granskade dess räkenskaper. Faktorier fanns under 1600- och 1700-talet bl.a. i Huskvarna, Örebro, Söderhamn, Norrköping, Norrtälje och invid Karlskrona. I Finland grundades en gevärsfabrik i Systerbäck 1714 av ryska kronan. Orten (och faktoriet) förenades 1812 med det övriga
Gamla Finland och hörde därefter till Viborgs län. Fabriksområdet överfördes 1864 till Ryssland, mot att Finland som kompensation fick tillgång till Norra Ishavet via Petsamo (förverkligades 1920).
Avgift som de i de tre skattegillena inskrivna köpmännen i det ryska rikets städer skulle betala i skatt. Den utgick från och med 1775 enligt en viss procentsats av förmögenheten.
Förteckning över varje
hemman i byamålet och de ägor, indelade i klasser, som hemmanen fick vid storskiftesförrättningen.
Graderingslängd som också innehöll uppgifter om ägornas klassifikation enligt jordmån och marktyp (åker, äng, skog, kärr, svedjebar mark m.m.) samt en uträkning av den
skatt som skulle utgå. Längden upprättades efter ett fastställt eller
laga kraft vunnet
skifte av lantmätaren, enligt särskilt formulär.
Fonder vars medel användes för pensioner för ur tjänsten avgångna tjänstemän, pensioner för änkor och barn efter avlidna civila och militära tjänstemän samt
extraordinarie pensioner. Termen användes också om tjänstemannakåren inom och själva förvaltningsenheten för dessa fonder.
Avgift som uttogs av varje hemmansinnehavare i ett
härad i form av skyldighet att underhålla en gästgivargård. Avgiften var ovanlig i Finland. Gästgiverierna underhölls vanligen av de
hemman på vilkas ägor de låg.
Logi- och utskänkningsställen som var placerade med jämna mellanrum längs de allmänna vägarna. Gästgivarna skulle efter 1734 (och 1766) mot skälig betalning hålla den vägfarande med ståndsmässigt husrum med mat, stall och foder för hästarna och förvaringsrum för åkdon. De skulle också erbjuda ombyte av hästar och åkdon om den resande inte hade eget färdmedel. Om gästgivaren inte hade egen skog var det häradets
ansvar att förse honom med virke för underhåll av byggnader.
H
Bonde som innehade och betalade
skatt för ett
hemman som var skattlagt till ½ mantal. Benämningen förekom på 1600-talet. I
riksdagsbeslut som fattades i början av 1600-talet kallades alla lägenheter som skattade mindre än 1
mantal för ”torp”.
Storlek på egendom som motsvarade den åkeryta som besåddes med en halv
tunna utsäde.
Kronoskatt för stångjärnverk och ämneshamrar för smidesrättigheten, oavsett produktionens storlek. Skatten fastslogs 1696 till en procent av smidesrättigheten och höjdes 1803 till två procent för nyetablerade hamrar. Hammarskatten infördes i uppbördsboken.
Person som yrkesmässigt idkade hantverk på landsbygden under landshövdingens översyn. Under 1500- och 1600-talet kallades de ämbetsmän. Hantverkarna erlade från 1604 näringsskatt som uppbars av kronofogdarna. Då stadgades även att varje
härad skulle anta och skydda hantverkare, vanligen skomakare och skräddare. Under 1600-talet antogs även sockenhantverkare, trädgårdsmästare och murare, under 1700-talet exempelvis smeder och svarvare och under tidigt 1800-tal bl.a. glasmästare. Näringsrättigheterna utökades markant 1824 då garvare, snickare, sadel-, kruk-, hjul-, sämsk-, ur- och hattmakare samt målare fick näringsrätt i socknarna. De försågs med landshövdingens fullmakt, var skyldiga att betala näringsskatten (till
kronan eller för ändamålet
privilegierad stad) och att följa ordningen för
hantverkare på landsbygden. De fick inte vara verksamma närmare en
stad än 30 kilometer.
De fiskevatten till havs eller i den yttre skärgården som låg utanför byalagen eller enskilda hemmans rår. Alla undersåtar hade
rätt att idka fiske där, och
kronan fick inte någon annan inkomst än
arrende för sådana kronoholmar som var utarrenderade.
Hemman som erlade en hel
gärd och skattades för ett mantal, vilket innebar att hemmanet hade en viss storlek. I 1624 års
riksdagsbeslut kallades alla lägenheter som var mindre än helgärdshemmanet för ”torp”.
Jordbruksfastighet som gav tillräcklig avkastning för att brukaren skulle kunna försörja sig och sin familj och betala skatt, i landskapslagarna gård som ingick i byn. Under 1500-talet blev ”hemman” en
kameral beteckning för en självständig bebyggd och bebodd jordlägenhet, med eller utan arvsrätt. I jordeboken var hemmanet en självständig enhet med upptagna skatteenheter. Först genom storskiftet avgränsades ägorna från de andra hemmanen i byn. Efter sin skattebetalningsförmåga betecknades hemmanet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare)
hemman och från 1630-talet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare)
mantal eller delar därav. Hemmanen var indelade enligt a) ägorätten (krono-, skatte- eller frälsehemman), b) skattskyldigheten (avhyst, frälse-, frälseskatte-, förmedlat, krono-, kronoskatte-, skatte-, skattefrälse-, ödehemman,
enstaka hemman m.m.), c) förmånstagaren (akademi-, annex-, arrende-, augments-, barnhus-, bergs-, boställs-, bruks-, dagsverks-, domkyrko-, donations-, gästgivar-, krigsmanshus-, lots-, militie-, häst-, prebende-, rusthållshemman m.m.) och d) storleken (bo-, fjärdings-, fullgärds-, helgårds-, stam- eller
stomhemman m.m., och fjärdedelshemman, åttondedelshemman och så vidare). Termen hemman användes också i Gamla Finland.
Om
hemman som brukades under ett annat hemman, vilket stod för hemmanets räntor och andra utlagor; särskilt om hemman som var utan
åbo och laglig bostadsbyggnad. Hörde vanligen till en
stad eller ett säteri.
Person som i egenskap av ägare,
åbo eller särskilt
arrendator brukade ett hemman.
Delning av
hemman i mindre delar så att andelarna i ägor,
skattetal och allmänna avgifter (onera) proportionerades efter lotternas storlek.
Hemmansklyvning skedde vanligen på grund av arvskifte eller försäljning.
Hemmansklyvning förbjöds helt 1686. Den var tidvis tillåten eller helt förbjuden på krono- och skattejord. Förbudet var hävt under perioden 1747–1852.
Frälsejord fick däremot klyvas.
Klyvning fick ske efter myndigheternas
prövning av jordens skattekapacitet, senare gick gränsen vid förmågan att försörja fem personer. Full
frihet till hemmansklyvning infördes den 12 juni 1895 på över 5 hektar skattbar mark.
Ett hemmans kamerala
jordnatur med de rättigheter och skyldigheter gentemot
kronan som jordnaturen i fråga innebar. Hemmanen indelades enligt jordäganderätten i kronohemman,
skattehemman och frälsehemman.
Antal
mantal i en
by eller skattepliktiga hemman.
Medel som var avsedda som arvoden åt bondeståndets riksdags- och lantdagsmän under svenska tiden och autonoma tiden. Herredagspenningarna började uppbäras 1644. År 1650 beslutades att alla som hade skattemannarättigheter, utom
officerare och ryttare, skulle efter
förmedlat mantal erlägga herredagspenningar. Efter 1766 uppbars penningarna av kronofogden och utbetalades till riksdagsmannen innan denne avreste.
Till mantalsräntan hörande
småskatt som utgick i ved.
Hjälpved ingick ursprungligen i byggningshjälpen för underhållet av slott, kungsgårdar och fästningar. Den blev under 1600-talet en permanent del av jordeboksräntan som uppbars för kronans räkning vanligen av indelta hemman, på vissa håll även av frälsehemman.
Ledning eller styrelseorgan för ett hospital. Hospitalsdirektionen övervakade förvaltningen av sjukhuset med biträde av annan personal, till exempel en syssloman. Den ansvarade huvudsakligen för ekonomin och kontrollen av sjukhusens inflytande medel som sakören, medgift,
arvsmedel och i Österbotten för den
hospitalsfyrk som uppbars där.
Fond som samlade in de avgifter som skulle användas för ett
hospital som grundats och underhölls av kronan.
Tjänsteman vid statlig sjuk- eller fattigvårdsinrättning, ursprungligen särskilt mentalsjukhus, där han under direktionen ansvarade för inrättningens finansförvaltning. Från 1800-talet kallades han vanligen lasarettssyssloman.
Ledande
tjänsteman vid hovets jägeristat, med
ansvar för uppsikten över dess personal och de kungliga jaktparkerna. Tidvis under perioden 1716–1780 fanns flera hovjägmästare, av vilka förste jägmästaren var den högste chefen. Hovjägeriet existerade fastän en
riksjägmästare 1635–1682 ansvarade för den totala verksamheten, och hovjägmästaren var då underställd riksjägmästaren.
I Viborgs län,
donationsgods som från 1812 till cirka 1867 låg under ryska kronans omedelbara
disposition (till exempel kungsgård, kungsladugård). Från 1867 avsågs med
hovläger också de herrgårdar som inlöstes från ryska donatarier och som till en början brukades av finska staten, men senare (mestadels) parcellerades eller blev kronopark.
Huvudgård i
Gamla Finland som fungerade som förvaltningscentrum för ett donationsgodskomplex och ofta utvecklades till ett större
jordbruk utan att åtnjuta speciella beskattningsmässiga förmåner. I de karelska områden som Sverige erhållit av Ryssland i freden i Stolbova 1617 kallades från och med förra hälften av 1600-talet adelns huvudgårdar som åtnjöt säterifriheter hovläger.
Under 1600-talet benämning på en konungs och hans uppvaktnings tillfälliga bostad, särskilt under fälttåg och dylikt. Hovlägret förestods av en hovlägerförvaltare.
Edsvuren
bisittare i
hovrätt från 1623. Hovrättsassessorn var
ordinarie medlem av hovrättskollegiet, i
rang under hovrättsråden fram till 1918. Efter 1918 blev
hovrättsassessor tjänstebeteckning för
föredragande tjänsteman, med samma rang som hovrättsfiskal. Hovrättsassessorn utsågs ursprungligen av regenten på hovrättens förslag, sedermera av hovrätten själv. I Finland fanns endast adlig eller obetitlad hovrättsassessor, i Sverige också riksråd. Tjänsten förutsatte ingen utbildning fram till att
hovrättsexamen infördes 1749. Hovrättsassessorn hade närvaroplikt fram till 1910, med hot om
böter vid frånvaro utan skäl.
Av regenten utnämnd statlig
ämbetsman som vid hovrättspresidentens frånvaro eller när presidentämbetet står
vakant leder hovrättens verksamhet och för ordet vid hovrättens förhandlingar. Tjänsten inrättades när
Åbo hovrätt grundades 1623. Hovrättsvicepresidenter fanns 1778–1838 också vid Vasa
hovrätt 1776–1945 och från 1874 vid
Viborgs hovrätt 1839–1945.
Bruk eller användning i
hushållet eller hemmet, ursprungligen om
frihet att producera och tillhandahålla privilegierade eller i övrigt skattereglerade
ting (såsom brännvin, ved, jakt, fiske) eller om rätten att bedriva begränsad industri (såsom mjöl-, väder- och sågkvarn).
Rätten att bränna brännvin i hemmet till husbehov. Brännvinsbränningen underkastades statlig kontroll 1638. Då infördes en avgift, vars storlek berodde på om brännvinsbränningen var avsedd för
husbehov eller för försäljning. Under perioden 1718–1733 var
husbehovsbränning förbjudet. År 1733 fick hushållen på nytt tillstånd att bränna brännvin mot en
avgift för varje panna. År 1747 ändrades uppbörden och avgiftens storlek blev beroende av hemmanets storlek. År 1756 infördes ett tillfälligt förbud mot husbehovsbränning. År 1775 blev brännsvinsbränningen ett
privilegium för kronan. Kronobränningen avskaffades 1787. Om en hemmansägare avsade sig rätten att bränna kunde hans
rätt utarrenderas. År 1800 blev brännandet beroende av jordinnehav. Bestämmelserna gällde till 1865.
Kvarn avsedd för malning av säd till husbehov. Husbehovskvarnar fick efter 1580 inrättas bara på kronans eller adelns fastigheter. Efter 1748 och 1768 fick andra
jordägare så småningom
rätt att mot kvarnskatt hålla kvarn på sina ägor. Anläggandet av vattenkvarn krävde ibland en häradssyn. Väderkvarnar fick inrättas utan häradssyn. Husbehovskvarnar var skattefria åtminstone i slutet av 1700-talet. År 1829 bestämdes att väderkvarnar skulle befrias från skatt. Kvarnnäringen avreglerades under senare hälften av 1800-talet, och 1882 avskaffades kvarnskatten.
Av
synerätt verkställd (regelbunden)
besiktning av
boställe eller fastighet, med hus, inhägnader och marker, som innehades av annan person än ägaren. Husesynerna indelades i av- och tillträdessyner samt ekonomisk besiktning. De verkställdes på
kronohemman och prästboställen samt hos arrendatorer av skattehemman, efter 1681 också på frälselandbohemman. Vid tillfället upprättades ett lagligen giltigt syneinstrument, med vilket fastighetsägaren beviljades
rätt att kräva ersättning av innehavaren eller där fastighetsägarens krav på
reparationer eller nybyggnation (eventuellt mot viss ersättning av fastighetsägaren) fanns införda.
Husesyn förrättades med laglig verkan i avsikt att undersöka huruvida innehavaren hade fullgjort sina skyldigheter enligt legobrevet om egendomens skötsel. Ekonomisk besiktning hölls vart tredje år eller vid behov på kronohemman av kronofogden eller länsmannen, i närvaro av två nämndemän. Var bostället vanskött, måste innehavaren åtgärda bristerna. Protokollet över syneförrättningen sändes till landshövdingen för kontroll och åtgärder vid behov. Ändring i synerättens
beslut kunde fås genom
besvär vid domstol. Husesyner på prästboställen verkställdes enligt husesynsordningen 1681 av häradshövdingen med hjälp av en utsocknes sockennämnd, i närvaro av ett konsistorieombud.
Den del av jordeboksräntan som vid
skattläggning utgick i produkter av ortens huvudnäring, så kallade huvudräntepersedlar. Huvudräntan bestämdes länsvis.
Person som arrenderade ett
jordbruk på sådana villkor att hälften av den årliga avkastningen gick till fastighetsägaren som arrendeavgift. Förekom redan under medeltiden då de ofta kallades bolag. Senare infördes benämningen hallnebruk. Vanligen stod jordägaren för mark och hus, medan brukaren stod för inventarier, dragdjur, arbete och husens underhåll. Senare blev det vanligt att vardera betalade hälften av kronoskatterna och andra till
kronan utgående avgifter. Hälftenbrukare måste ha jordägarens
fullmakt för att kunna rösta i prästval, oberoende av om jordägaren bodde i församlingen eller inte.
Vanligen skogsområde inom ett
härad där områdets befolkning efter 1542 hade
rätt till mulbete, jakt och fiske samt till att avskilja mark för nyodling för eget bruk. Häradsallmänningarna avskaffades successivt vid storskiftet. Nybyggarens rättsliga ställning på en
häradsallmänning reglerades i Magnus Erikssons landslag. Allmänningsbonden var inte ägare utan åbonde och hans jord räknades som lösöre. Landslagen förbjöd svedjebruk på häradsallmänning. Förfoganderätten var efter 1542 inskränkt genom åtskilliga bestämmelser, förutom i norra Finland och Sverige. Från 1647 reglerades förfoganderätten striktare genom särskilt skogsordningar och förordningar om bergshantering, efter 1740 också om
uppodling av kärr och mossar. Rätten att besluta om allmänningens
förvaltning låg hos landshövdingen, sedan 1734 efter att häradsrätten hade hörts.
Skatt som infördes 1602 på landsbygden för att bestrida häradshövdingens kostnader, senare användes medlen också för andra ändamål. Räntan bars ursprungligen upp av häradshövdingen själv, under senare hälften av 1600-talet av hovrätten och efter 1778 av landshövdingen. Den var en ersättning för den medeltida domarepenningen. Beräkningsgrunden blev efter 1675 och 1683 en rök. Avgiften utgick av alla
ofrälse hemmansinnehavare, torpare, mjölnare,
hantverkare och andra med egen disk och duk.
Postgång inrättad från och med 1648 på
beslut av häradsrätten eller landshövdingen för att sköta tjänsteförsändelserna i ett område som låg utanför den
ordinarie postrutten. I praktiken skickades mot betalning också privata postförsändelser genom de särskilda häradspostförarna, häradspostbönderna. Häradsposten indrogs från 1883, i takt med att statliga postanstalter grundades på landsbygden.
Postbonde utanför den
ordinarie postrutten, som ansvarade för att transportera tjänstebrev inom ett
härad till och från landshövdingen och andra myndigheter (till exempel häradshövdingen, länsman, häradsskrivaren och andra kronobetjänter), samt till och från närmaste kronopoststation.Häradspostbönderna valdes på
sockenstämma eller häradsting. De var befriade från skjutsningar eller så uppbar de penninglön.
Ett härads sigill, ofta med häradets vapen. Sigillet användes för att ge ett
beslut eller en handling laga kraft. Häradssigillet användes också som underskrift på underrättens utslag, allmogens
besvär och bondeståndets riksdagsbeslut.
Den
landsstatstjänsteman i ett
fögderi som förde jordebok, uppbördsbok, upprättade taxerings- och andra uppbördslängder, utfärdade debetsedlar och andra skrivelser som
månadsförslag samt längder för riksdagsmanna- och prästval. Häradsskrivaren övervakade kronofogden vid skattläggningsgöromålen, förrättade mantalsskrivningar och biträdde vid bevillningstaxeringen. Han beräknade årligen räntan för varje
hemman och uppgjorde saköreslängder, kyrkotiondelängder och specialuppbördslängder. Häradsskrivaren redovisade fögderiets intäkter och gjorde upp
budget för följande år. Han upprättade restantielängderna som skulle godkännas på ting. Han kontrollerade mantalskommissariens mantalslängder, övervakade försäljning av skattepersedlar och upprättade avkortningslängder. Han var även huvudansvarig för kronans förluster som berodde på felaktig skattedebitering och ansvarade efter 1782 i tio år för missräkningarna, efter 1824 i två års tid från det räkenskaperna överlämnats till senatens revisionskontor. Häradsskrivaren hade ämbetsmannafullmakt från
Kammarkollegium och tillsattes på
förslag av landshövdingen.
Kronohemman vars
ränta under indelningsverkets tid var anslagen till underhåll av kavalleriofficers hästar och rustning. Hästhemmanen utvaldes bland de bästa hemmanen.
Understöd för underhåll av transportmedel (häst). Postbönderna skulle efter 1646 föra posten till häst.
Hästlega utgick till dem ursprungligen i natura, som
frihet från dagsverken och skjutsningar. Från 1690-talet betalades hästlega alltid i penningar. I allmän betydelse användes termen om ersättning för
lejd häst.
Princip som innebar att den som under en längre tid oavbrutet hade besuttit fast egendom kunde förvärva äganderätten.
Äldre rätt erkände viss tids
hävd och urminnes hävd, en grund med vilken
klander mot ägande- eller
besittningsrätt till egendom, särskilt jord, kunde avvisas vid domstol.
Hävdvunnen
rätt till jordegendom.
Delningsgrund för inägor under storskiftet. Varje
hemman skulle erhålla lika mycket åker och äng som det före skiftet hade brukat.
Höskatt i Österbotten 1731–1810. Skatten uppbars på viss tid av hela socknen för att underhålla en
soldat ifall roten inte kunde fullgöra sina skyldigheter.
I
Under autonoma tiden till början av 1900-talet om att insätta någon som innehavare på ett kronohemman. Mera allmänt: åtgärd då en
myndighet insätter någon i besittning av något (jordfastighet, gods, inkomster eller tjänst) eller tillerkänner ett innehav (äganderätt eller besittningsrätt), sedermera om negativ inverkan från en fastighet på omgivande fastigheter genom till exempel buller eller förorening. Termen används särskilt om verklig
äganderätt eller
ständig besittningsrätt av jord eller om införsel i
gods eller inkomster på grund av skulder eller andra förpliktelser och om av vederbörande myndighet meddelat
förordnande att inneha en
tjänst (
tjänstefullmakt).
Insätta någon i en
befattning (med därtill hörande boställe), förordna någon till en tjänst.
Frihet från förpliktelser mot staten. Under tidig medeltid innebar
immunitet åtskilliga andliga och världsliga dignitärers
privilegium att utöva
domsrätt och att vägra statens ämbetsmän inträde på sitt område. Senare betecknade immunitet vissa ståndsprivilegier, som befrielse från allmänna skyldigheter som skatter eller
rätt att få sin
sak prövad av specialdomstol. Immunitet innebär även den
asylrätt som tillkommer kyrkor och vissa andra kyrkliga bostäder.
Del av ett område där marken var så dåligt beskaffad att den inte hade något beskattningsvärde vid exempelvis jorddelning.
Impediment skulle uteslutas vid bestämmandet av in- och avrösningsjordens areal för varje jordegendom. Impediment infördes av lantmätaren då denne upprättade handlingar och utmärktes också på lantmäterikartor.
Under autonoma tiden benämning på ett
pastorat där ämbetsinnehavaren tillsattes direkt av kejsaren. De imperiella pastoraten var indelade i tre klasser.
Person som åtnjuter bidrag till lön genom att en viss eller vissa jordegendomar fick ansvaret (indelades till) att stå för den. Till indelningshavarna hörde till exempel präster,
lärare och soldater.
Ämbetsman som förrättade rusthållsindelningen när det
yngre indelningsverket för kavalleriet skapades under 1680-talet. Indelningskommissarien biträddes av en kommission.
Rusthållsinrättningen var genomförd 1695.
Tillfälligt organ som vid olika tidpunkter under 1600- och 1700-talet tillsattes för att genomföra eller förändra det militära indelningsverket. Termen användes särskilt om de kommissioner som på 1680-talet (en för varje provins) tillsattes med uppgift att verkställa det då införda ständiga knekthållet.
Kvarn som var belägen på ett rusthålls ägor. År 1686 befriades de kvarnar som funnits när rusthållet bildades från kvarnskatt. Missbruk ledde till att man 1802 skärpte kravet på att de kvarnar som inte funnits på rusthållsägorna 1686 skulle skattläggas.
Periodisk prestation (in natura, arbete eller penningar) som innehavaren (landbo eller arrendator) av en jordegendom var skyldig att fullgöra till ägaren. Den gick till vissa (civila, militära eller kyrkliga) ämbetsmäns löner eller till allmännyttiga ändamål (till exempel hospital, arbetshus) enligt ett fastslaget indelningssystem. De indelta räntor som gick till militie- och landstaten eller
rusthåll uppbars av kronofogden.
Rubrik i en av länsstyrelsen under svenska tiden och autonoma tiden förd
förteckning över avbrutna, uppskjutna förordnanden om verkställighet av exekutioner, domar och utslag.
Ersättning som utbetalades åt sådant
befäl och
underbefäl i den
indelta armén som saknade boställen, men som var berättigade till sådana. Ersättningen utbetalades av militieboställskassan.
Avgift som uppbars i städer som Åbo, Helsingfors, Ekenäs och Vasa för vissa varuslag som anlände dit eller som fraktades därifrån med fartyg. Med undantag för i Lovisa tillföll avgiften städerna. I Lovisa uppbars den för kronans räkning och tillföll Allmänna militiekassan. Inkvarteringstolaget var egentligen avsett som understöd för städernas inkvarteringsskyldighet. Lovisa var dock befriat från inkvarteringar och fick därför inte heller inkomsterna från inkvarteringstolag.
Hemman vars ägor odlades och brukades under ett annat hemman, utan att detta betalade några skatter och avgifter för hemmanet. Vanligen handlade det om ett obebyggt
hemman som var för litet för att bära sig. Jordbruksområdet förblev utan
skatt och ränta.
Inläggning av hemman övervakades efter 1681 av kronofogdarna som fastställde åtgärden vid skattläggningen. Inläggning av hemman var efter 1724 också tillåtet då hemman lades under en stad, fästning eller andra publika inrättningar. Resultatet var i praktiken detsamma som vid förmedling.
Av
landshövding beviljat skriftligt tillstånd åt en
åbo att få tillträda ett kronohemman.
Samlande benämning på de interna pålagor och avgifter som uppbars av bönderna i en
socken för vägunderhåll, underhåll av socknens allmänna byggnader och allmänningar,
fattigvård och andra gemensamma uppgifter. Medlen administrerades av kyrkoherden biträdd av sexmännen och i samråd med sockenstämman och olika specialorgan för respektive uppgift.
Skriftlig handling av juridisk karaktär. Instrumentet redogjorde vanligen för resultatet av en företagen förrättning som en syn, ägodelning, ett jordskifte eller en inventering.
Ätt av grevlig, friherrlig eller adlig status, som vunnit inträde på Riddarhuset 1249–1919.
Process genom vilken en adlad person och hans ätt upptogs som medlem i riddarhuset och antecknades I adelsmatrikeln. Ätten fick då ett ordningsnummer. En utländsk ätt kunde inte introduceras utan att först bli naturaliserad av regenten.
Introduktion infördes då riddarhuset grundades 1626 och försvann formellt 1919. Den sista ätten introducerades 1912. Introduktionen fastställdes av
riddarhusdirektionen och var avgiftsbelagd. Introduktionen var en förutsättning för att personen i fråga skulle komma i åtnjutande av adelsprivilegierna.
J
Skatter som infördes i jordeböckerna på 1500-talet med beteckningen
ränta eller årlig ränta. I de nya länsvis upprättade jordeböckerna på 1600-talet sammanfördes de skatter som utgjordes enligt de gamla skattetalen under jordeboksräntan, eller
ordinarie räntan, till skillnad från
extraordinarie räntan eller mantalsräntan. Jordeboksräntan utgick med ett fast belopp från varje hemman. Termen
jordeboksränta användes även i Gamla Finland.
Den myndighetsåtgärd genom vilken en fastighets jordar besiktades i syfte att fastställa beskattningsnaturen.
Protokoll fört över en jordrannsakning. Jordrannsakningsprotokollet skulle stadfästas av häradsrätten på landsbygden och av rådstugurätten i staden.
Redan i landskapslagarna förekommande benämning på geometrisk
uppmätning av jorden, ursprungligen med
stång eller rep.
Jordrevning gjordes ursprungligen för uppdelning av gemensamma ägor mellan grannar, sedan 1300-talet också i skattläggningssyfte. Från 1628 dokumenterades jordrevningen också genom kartor. Enligt 1783 års lantmäteristadga dokumenterades jordrevningen genom en i stor skala utförd och detaljerad geografisk mätning.
Avkastningsskatt som kunde utgå mycket summariskt efter exempelvis antalet husdjur eller kvantiteten utsäde. Jordskatten blev med tiden mycket ojämn eftersom
adel och
prästerskap fritogs. Den viktigaste jordskatten var tiondet. På 1840-talet förändrades beskattningen så att de olika skattepersedlarna ersattes av skatterubel. Efter 1864 förändrades skatteunderlaget gradvis mot inkomstbeskattning.
Rymdmått för våta varor, också kallat ort, motsvarande 1/32
kanna eller cirka 8,2 cl. Ordet
jungfru förekom även i fartygens eller stenläggningsarbetets redskapsterminologi (till exempel röst- eller märsjungfru, vant- eller bardunjungfru, jungfrublock, jungfrubända).
Titel på sångerska vid hovkapellet på 1700-talet. Under medeltiden användes beteckningen i betydelsen ogift matmoder samt ogifta kvinnors jungfrubur (för unga kvinnor avskild del av boningshus vilken användes sommartid).
Bostad med tillhörande jord som var anslagen som en löneförmån åt
tjänsteman inom justitiestaten, särskilt
lagman och häradshövding. Bostället var av krononatur och åtföljde den
tjänst det hade reserverats för. Det kunde antingen stå till indelningshavarens omedelbara
disposition eller arrenderas på viss tid. Tidvis var bostället befriat från rotering.
Benämning på
lag som både bestämmer rättsförhållandet mellan enskilda
medborgare (civil justitielag) och den lagliga påföljd som följer på handlingar som strider mot medborgarens skyldigheter gentemot staten och dess medlemmar (kriminal justitielag).
Industriell anläggning för framställning och grövre förädling av järn och stål, förutsatte smidesrätt och erläggande av
hammarskatt till
kronan som utgick i en procent av det årliga smidet.
Järnbruk fick inte anläggas nära städer, men rätten att anlägga dem ålåg alla. Järnbruk förekom därför även utom bergslagen. De erlade bl.a.bergstingsgästningspenningar, men var befriade från en del vanliga utskylder och onera. De hade dock
rätt att delta i prästval. Särskilda privilegier gällde frälsehamrar till 1696, då även dessa erlade hammarskatt. Numera används termen företrädesvis om
äldre tiders stångjärnverk och från dem härstammande alltjämt existerande järnverk.
Industriell tillverkning av varor av smidesjärn och gjutjärn, ofta även av stål. Ägaren hade
rätt att anlägga särskilda
ämneshammare för järnsmidet, efter föregången
besiktning av ort och ställe. Järnmanufakturverken var inte pålagda någon skatt, eftersom denna redan uppburits av järnverken. Fram till 1766 var deras arbetare befriade från mantalspenningarna samt en del andra pålagor.
K
Från 1700-talet av
lantmätare utlyst jordmätning eller
revning som sammankallade alla
delägare och grannar till förrättningen. Kallelsen lästes upp från predikstolen.
Under 1500–1800-talet regentens
kallelse att tillträda ett visst ämbete, en
tjänst eller ett förtroendeuppdrag, från 1600-talet också om att bli medlem av vetenskapligt eller vittert samfund. Från 1800-talet allmänt: uppmaning att samlas till möte.
Under svenska tiden och autonoma tiden om de lagar som bestämde statens
rätt till inkomster och prestationer. Termen användes också om medborgarnas förpliktelser att bidra till statens inkomster och om hur inkomsterna skulle fördelas, uppbäras, utgöras, förvaltas, användas och redovisas.
Hemman med jordeboksnummer,
kameral taxeringsenhet eller mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer eller arrenden som gården skulle prestera.
Benämning på
utskott som under frihetstiden tillsattes av
ständerna för behandling av bl.a. frågor rörande rikets ekonomiska förvaltning.
Kammardeputationen kallades tidvis Kammar- och ekonomideputationen eller Kammar-, ekonomi- och kommersedeputationen.
Uppskattningsvis från 1560-talet till 1917 ett högre
hovämbete inom kungens eller kejsarens och de övriga till regenthuset hörande personernas hovstater och uppvaktning. Kammarherren fanns i regentens eller de övriga personernas ständiga närhet. Fram till 1640-talet användes ofta benämningen kammarjunkare. Under 1700-talet och under autonoma tiden var
kammarherre också
titel utan därmed förbunden tjänstgöring vid hovet. Under autonoma tiden förlänades representanter ur den högsta statsledningen titeln verklig kammarherre hos hans kejserliga majestät. Enligt den första statskalendern i Sverige hörde 41 kammarherrar till hovstaten år 1729.
Underordnad
tjänsteman med uppgift att sköta löpande skrivarbeten vid Kunglig Majestäts kansli.
Ecklesiastiskt
boställe för
kaplan eller
kapellpredikant i en
kapellförsamling eller annexförsamling. Kaplansbolen indelades efter kyrkoreduktionen i gamla och nya kaplansbol. De
äldre kaplansbolen tillkom vid reformationen genom att gamla klockarbol gjordes om till prästbol. De
yngre bildades under Karl XI:s tid på
kronohemman som anvisats för prästerskapet.
Kaplansboställe, särskilt med avseende på byggnaderna.
Kaplansbol grundat under medeltiden på ett
kyrkohemman som ett klockarbol, med samma skattefriheter som prästgårdarna. Kaplansstommen blev vid kyrkoreduktionen indelade till de nyinrättade kaplanstjänsterna som också innefattade klockarbefattningen. De var ursprungligen befriade bara från kronotionden, enligt prästprivilegierna 1723 från alla kronans besvär.
Officersgrad sedan senare hälften av 1400-talet, med
rang närmast över en löjtnant. Under medeltiden var
kapten befälhavare över ett avgränsat område, till exempel en stad. Senare förde kaptenen vanligen
befäl över ett
kompani inom infanteriet och kavalleriet, senare även över ett artillerikompani. Enligt rangordningen 1735 var de olika kaptensbefattningarna rangordnade i klasserna 29–36. I Ryssland tillhörde kaptensgraden den nionde rangklassen i den militära rangtabellen och tilltalades ”Vaše blagorodie”.
Officer vid infanteriet, med
rang mellan
kapten och löjtnant, och vid flottan mellan
löjtnant och
kommendörkapten av andra graden. Kaptenlöjtnanten var vid infanteriet fram till 1750 ofta
befälhavare över ett
kompani och underställd regementschefen, en
överstelöjtnant eller
major som förde befälet. Graden
kaptenlöjtnant ersattes samma år med stabkaptensgraden (fyra till antalet vid varje infanteriregemente). Inom den svenska flottan avskaffades graden 1866, men den förekommer ännu inom den finska flottan. Kaptenlöjtnant var även benämning på den
generalmajor som ledde Kungliga Majestäts drabanter. I Ryssland tillhörde kaptenlöjtnant inom flottan den nionde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”.
En av de finska kommissionerna. Den tillsattes 1724 för att undersöka gruvdrift, manufakturer, skogsbruk och durschfarter efter stora ofreden. Den skulle också behandla ansökningar om
frihetsår samt rannsaka och döma i ärenden som gällde myndigheternas maktmissbruk. Den ansvarade i Karelen också för rev- och
skattläggning samt tillsättning av åbor på
kronohemman och för fastställandet av vissa frihetsår.
Handling som uträttades av lantmätaren när konceptkartan hade blivit färdig. I kartbeskrivningen skulle det anges varför den upprättats och vilka som varit närvarande vid mätningen. Den avmätta egendomens ägare, skattenatur och storlek skulle anges liksom också jordmånen i åker och äng. I
byalag skulle
fördelning av utsöde och hö anges. Beskrivningen skulle uppta eventuell ödejord. Torp, urfjäll, fäbodar, fiske, malmstreck, kvarnar och andra särdrag skulle upptas. Skog- och utmarker skulle beskrivas. I beskrivningen över rårna skulle råstenarna upptas. Kartbeskrivningen skulle sedan överlämnas till landshövdingen.
Indelning av åkerjord, svedjemark, ängar och skog i klasser för beräkning av geometriskt tunnland. Indelningen användes i den viborgska skattläggningsmetoden.
Klockarboställe. Från 1600-talet indelades klockarborden i gamla och nya klockarbord. Ett
klockarbord skulle enligt reglementet 1596 ligga nära kyrkan och alltid vara tillgängligt för allmänheten. Meningen var att klockaren förutom bostad skulle inneha ett hemmansbruk, tillräckligt att förse hans bord med logens och ladugårdens alster. Klockarbord inrättades redan under medeltiden och antalet var störst vid tiden för reformationen. Då tillkom en ny klass präster, kaplaner, och en stor del av de gamla klockarbolen förvandlades till kaplansbol. I nyare församlingar hade klockarna i allmänhet endast boställen och inte
bol i den gamla betydelsen.
Tjänstebostad för klockare. År 1723 fastslogs att boställena var befriade från gästning,
inkvartering och andra kronans besvär. Om husesyner och ekonomiska besiktningar på dylika boställen stadgades 1757. Byggnadsskyldigheten på klockarboställena innehades på vissa orter av församlingarna och i mera sällsynta fall av befattningsinnehavaren.
Delning av jord. Restriktionerna mot delning av jord avskaffades stegvis 1864–1916.
Bostad uppförd för en
indelt soldat i det ständiga knekthållet.
Knekttorp skulle enligt stadgan vara 8 x 4 meter och sju stockar högt samt ha ett fönster som var 1
aln i fyrkant.
Benämning på kompanipersonal som inte var
officerare eller underofficerare.
Orginalkarta. Konceptkartorna förvarades ursprungligen i lantmäterikontoret, från 1642 hos landskapets eller provinsens
lantmätare och efter 1683 i länets lantmäterikontor. Termen används också om reproduktionen av dylikt koncept.
Tjänsteman som hör till statens utrikesrepresentation och är chef för ett konsulat. Denna företräder staten huvudsakligen i ekonomiska och handelspolitiska frågor. Konsuln hjälper vid behov hemlandets
medborgare och verkar som
offentlig notarie. Konsuln saknar exterritorialrätt men har vanligen vissa förmåner som
rätt att föra hemlandets vapen och flagga, en omfattande
skattefrihet samt diplomatisk immunitet. Konsulerna är avlönade yrkesdiplomater från hemlandet eller oavlönade på platsen boende affärsmän eller andra lämpliga personer (hederskonsuler). Beroende på verksamhetens omfång och art benämns de generalkonsul,
konsul eller vicekonsul, samt konsularagent. I Sverige började konsuler utnämnas på 1600-talet. I Finland utnämndes konsuler först under självständighetstiden, men utländska konsuler hade funnits i landet redan under autonomin.
Inrättning för försörjning och vård av invalider eller uttjänta fattiga krigsmän. Den första inrättningen öppnades i Vadstena kloster 1646. Krigsmanshusen upprätthölls genom krigsmanshusavgifter som drevs in av
Krigsmanshuskontoret och placerades i Krigsmanshusfonden, ursprungligen Vadstena krigsmanshuskassa.
Civil
tjänsteman som uppbar och bokförde de allmänna avgifter och skyldigheter som uppbars eller utfördes till förmån för krigsmanshus.
Tjänsteman (
fogde) som uppbar bidrag till en inrättning för försörjning och vård av invalider och uttjänta fattiga krigsmän. Benämningen användes särskilt om fogden vid det
krigsmanshus som grundades i Vadstena (i det forna klostret) år 1646.
Fond inrättad för att betala ut pensioner och underhåll till förlamade soldater eller soldater som på grund av ålderdom och kroppssvaghet avskedats för tidigt från militären. Fonden gick ursprungligen under namnet Vadstena krigsmanshuskassa, och inrättades 1689. Krigshusmansfondens medel kom från de krigshusmansavgifter som drevs in av Krigshusmanskontoret. Fonden ersattes under autonomin med Militiefondens krigsmanshuskassa.
Benämning på kronans
krigsmanshushemman i jordeboken.Ursprungligen var hemmanen donerade under frälserätt, vilket innebar att de var skyldiga att betala halva boskaps- och skjutsfärdspenningarna, slottshjälpen och hjälpveden. De två sistnämnda pålagorna infördes i jordeboken. I övrigt gällde frälserätt, varvid överloppsjordar inte fick utbrytas.
Till Krigsmanshuset förlänat
hemman med frälserätt. Krigsmanshushemmanet betalade
jordeboksränta till Krigsmanshusfonden.
Kameral benämning på något som omedelbart var
kronan förbehållet (till exempel kronosäterier, kungs- och kungsladugårdar).
Havsfiske eller fiske i strömmar, åar och insjöar som sedan urminnes tid hade tillhört kronan. Där fick man fiska endast på landshövdingens tillstånd och mot
avgift till kronan.
Benämning som användes om vissa fiskelägen i insjöar, som av ålder tillhört
kronan och som varit särskilt skattlagda eller utarrenderade, om lax- och sikfisket i vissa större älvar, samt om fisket på bestämda ställen i Östersjön. År 1720 fastslogs att dessa fisken skulle förbli kronans egendom även om de var belägna vid en annan markägares strand.
Skogs-, mark- eller vattenområde som tillhörde
kronan och som låg inom ett hemmans eller en bys rår. Det utnyttjades samfällt till
husbehov av befolkningen i det berörda området.
Byggnad för förvaring av kronans tiondeskattespannmål.
Innehavare av
åborätt till ett
kronan tillhörigt hemman, kronohemman. Kronobonden tillhörde bondeståndet, vars
rätt att representeras på riksdagen bekräftades 1617. Kronobönderna betalade i stort sett samma avgifter som skattebönderna. De deltog i roteringen av soldater. Formellt var lägenheten arrenderad på viss tid, i praktiken var arrendet ofta ärftligt.
Brev från
ämbetsverk (ämbets- eller tjänsteman). Allmogen var fram till 1801 skyldig att utan ersättning befordra kronobreven. Därefter sköttes transporten av särskilda kronobrevbärarehemman.
Särskild skatterestation för kronohemman, som innebar
dagsverke åt kronan, vanligen på kronans egendom eller transport av kol och malm.
Område där fiskerättigheterna tillhörde kronan.
Ombud som efter 1807 utsågs av
kronan att tillvarata kronans
rätt och föra dess
talan vid domstol.
Kronofullmäktig utsågs särskilt i tvister rörande kronohemman, kronan behållna lägenheter, lägenheter som var indelade på militie- eller ecklesiastikstaten eller lägenheter som tillhörde ad pios usus-ändamål. Vanligen utsågs en kronofullmäktig bland landshövdingar eller mindre sällan bland kronofogdar.
Hemman som ägdes av
kronan och vars skatter gick till kronan. Kronohemmanen ombildades ofta till
skattehemman efter 1789, genom att åbon som brukade hemmanet (skatte)köpte det av kronan. Kronan uppbar grundräntan som beräknades utgående från ortens skattläggningssätt.
Holme i hav eller i större insjö som låg utom byalagens rår eller som sedan urminnes tid hade tillhört kronan.
Allmän benämning på (mindre) jordegendom som tillhörde kronan.
Under storskiftet om nya
hemman anlagda på överloppsjordar. Sådana hemman skattlades endast till mantalet i
Åbo och Björneborgs, Nylands och Tavastehus samt S:t Michels
län i Tavastland. Krononybyggen skattlades däremot på samma sätt som gamla hemman i Savolax, Vasa och Uleåborgs län. Beräknades efter
hemmantal i delar av
Kuopio län och mellersta Finlands län, i Viborgs och delvis Karelens
län efter
skattläggningsrevision och helt eget beräkningssystem.
Person som från och med 1821 å tjänstens vägnar eller enligt myndighets
förordnande bevakade den ryska kronans intressen vid rättegångar och myndighetsförrättningar.
Skogsområde ägt och direkt disponerat av kronan; under svenska tiden djurgård eller jaktområde där all jakt var förbehållen konungen, från 1850-talet och särskilt i
Gamla Finland skogsområde som vid storskiftet avskiljdes till kronan. Kronoparken fick inte som andra kronoskogar användas till att anlägga nybyggen. Kronoparker uppstod först i Evois, Impilahti och Suistamo. År 1859 fanns det redan 25 stycken.
Kronans
post och allmänna statsposten (från och till ämbetsverk, ämbets- och tjänstemän). Den sköttes av
posthemman som mot vissa friheter eller förmåner åtagit sig att transportera (till fots eller med häst) posten till följande posthemman. Kronoposten övervakades av landshövdingen och postdirektören, som tillsatte och avskedade postförare.
Kronohemman som blivit indelat till skjutsning av kronopost, mot vissa lättnader i allmänna onera. Kronoposthemmanen skulle efter 1645 ligga två
mil från varandra, helst vid landsvägarna. År 1646 förbjöds fotposten som var för långsam. Varje
postbonde anbefalldes att sköta postföringen till häst.
Hemman där
kronan hade avstått rätten att inneha kronohemmanet till en enskild man och hans efterkommande (
bördsrätt) men behöll rätten att uppbära den
årliga räntan och hade förköpsrätt ifall hemmanet kom till salu. Motsats: rent kronohemman.
Vid storskiftet och huvudsakligen i norra Finland uppkommen skog som ägdes av staten och sköttes som
kronopark eller uppläts för nybygge. Beteckningen blev tillsammans med ”allmän skog” vanlig 1887 och användes fram till 1940, då den ersattes med beteckningen statens skog.
Den del av den kyrkliga tiondebeskattningen som indrogs till
kronan i samband med reformationen (i Finland från 1602). I allmänhet utgjorde den 2/3 av det på spannmålsskörden beräknade tiondet. Kronotiondet avskaffades i Finland 1924. Kronotiondet inkluderade också den tredjedel av överloppsspannmålen som tidigare hade tillfallit kyrkan. Undantagna från kronotiondet var frälsesäterier, efter 1638 också deras rå- och rörshemman, prästgårdar och präststommar (gamla kaplans- och klockarboställen som tidigare hört till det andliga frälset), kungsgårdar, indelta boställen eller
rusthåll (av krono- och skattesäterinatur) samt prebendehemman. Det uttogs inte i Karelen eller Viborgs
län 1714/23–1828. Kronotiondet debiterades efter markegångspris, med tillägg av
forlön där sådan krävdes.
Jordlägenhet på kronans mark som var för liten för att sättas i mantal; mindre
hemman av krononatur.
Kronotorp fick lagligen grundas på
kronohemman från 1757. De uppstod i praktiken långt tidigare.
Små jordlägenheter i Karelen som uppstod på 1700-talet när inhysingar bosatte sig i ödemarken och uppodlade lite mark. År 1766 fastslogs vid skattläggningen att de skulle påföras vissa
arviorubel och införas som
kronotorp i jordeboken, men utan hemmantal. I skattläggningar under 1800-talet blev de klassificerade som
hemman och skattlagda till mantal.
Transport för kronans räkning, utfördes av hemmansägare. Skjutsningen hörde till de allmänna utskylderna.
Benämning på skatter som gick till kronan. Termen är belagd under 1700-talet.
Penningvärdet på de skattepersedlar som ingick i jordeboken. Värdet fastställdes av kronan, och efter 1621 kunde persedlarna också erläggas i kontanter. Kronovärdet på nya persedlar fastslogs vanligen av riksdagen. Kronovärdet på ett
dagsverke fixerades 1652. Kronovärdet gällde i hela det svenska riket. Kronovärdena förblev med ett undantag oförändrade in på 1700-talet. I
Gamla Finland bibehölls de svenska kronovärdena – med undantag för spannmål, havre och hö, för vilka kronovärdet höjdes 1784 – oförändrade ända till 1811, men de omvandlades till ryskt
mynt så att ett öre silvermynt motsvarade en kopek banco assignationer.
Den mark som enligt bestämmelserna om
storskifte förbehölls kronan. Den bestod till stor del av skog. Kostnaden för utbrytning och
avvittring av
överloppsjord tillkom kronan. I det fall att skogsägorna blev omfattande kunde överloppsjorden tills vidare bli omätt.
Förvaltningsgård och stommen i kronans gårdskomplex. De flesta av kronans landbor var under medeltiden anslutna till en kungsgård. Från 1200-talet förestods kungsgården av en fogde, som förutom ledningen av jordbruket också hade vissa rättsliga funktioner i samband med bötesuppbörden och eventuellt också i samband med skatteuppbörden. Avkastningen från kungsgården utgjorde ett tillskott till kronans inkomster, och Gustav Vasa, som grundlade flera kungsgårdar, idkade stordrift på dem. Kungsgårdarna hade också en betydelse som replipunkter för kungens resor genom landet. Gård av
privilegierad natur som tillhörde
kronan och som brukades av kronan. Efter Gustav Vasas tid förföll flera kungsgårdar eller splittrades, vanligen genom
arrende eller som indelade till boställen.
Systemet att mot
avgift erhålla rätten att bruka en kungsgård. Samtliga perpetuella arrenden upphävdes 1766 då längden på arrendet fixerades till högst 15 år. Då förbjöds också
skatteköp av kungsgårdar. År 1799 fixerades arrendetiden till 30 år. Arrendet för åkerarealen bestämdes till en viss mängd spannmål. Andra förmåner auktionerades. Till arrendatorns skyldigheter hörde underhållet av byggnader och skogen. Efter 1793 skulle en ekonomisk
besiktning utföras första gången efter fem år och därefter efter tio år. Ett år före arrendetidens utgång anställdes
auktion för arrendet av
Kammarkollegium (senare
Finansexpeditionen i Kejserliga Senaten) och på landskansliet. Auktionen kungjordes minst före månader före den hölls och tre gånger i ”Allmänna Tidningen” och från predikstolarna i det
län där kungsgården var belägen samt i de angränsande länen. Den högstbjudande skulle efter auktionen ställa
borgen för ett års arrende. Vid tillträdet lämnades
borgen för kungsgårdens lagliga
hävd och fullgörande av arrendevillkoren under tio år, varefter
laga syn skulle förrättas och en ny borgen fastställas.
De närmast omkring en
kungsgård belägna hemmanen som ansvarade för byggningshjälpen.
Benämning på de
hemman som låg runt de tre kungsgårdarna på Åland och som kunde avkrävas extra hjälpdagsverken på kungsgårdarna utöver de vanliga jordeboksdagsverkena. Antalet extra dagsverken skulle motsvara den
byggningshjälp som arrendatorerna erlade till
kronan i stället för sagda hemman. Rättigheten infördes 1784. År 1799 bestämdes att dagsverken, som utgjorde en särskild kronans hemmansränta, inte skulle få innefattas i kungsgårdsarrenden.
Ladugård med boskapsskötsel och boskapsavel som ursprungligen hörde till en
kungsgård eller kronans slott. Den förestods av en ladugårdsfogde. Instruktioner för ladugårdarna utfärdades 1556, och under slutet av 1600-talet blev ladugårdarna oftast självständiga enheter som utarrenderades. I början av 1800-talet fanns endast sju kungsgårdar och kungsladugårdar i Finland: fyra i
Åbo län, en i
Kuopio län och två i Viborgs län. S.k.
behållen kungsladugård var en
kungsladugård eller
kungsgård som i slutet av 1600-talet förvaltades direkt av
kronan utan att bli utarrenderad.
Den del av vattnet i ett rinnande vattendrag som ägaren utan ersättning måste avstå från för allmänna ändamål (till exempel
farled och flottled) sedan medeltiden, formellt från 1643 års riksdag. Vanligen utgjorde ådrorna en tredjedel av en älv, ström, å eller ett sund och gick där vattnet var som djupast. Bredden beräknades vid lågt vattenstånd. Efter 1683 granskades ådrorna vid behov, efter 1771 av underrätterna.
Bro fick anläggas endast med Kgl. Maj:ts tillstånd. Ådrorna fick inte stängas av genom kvarnbygge eller fiskeanordning, utan måste hela året hållas öppna för allmän samfärdsel, flottning och fiskens gång.
Offentlig delgivning, myndighetsskrivelse, administrativt förfogande eller domstolsbeslut som tillkännages skriftligen eller muntligen, vanligen åt allmänheten eller åt andra myndigheter.
Avgift som skulle erläggas för
rätt att på sitt
hemman inneha en husbehovskvarn. Husbehovskvarnar på
frälsejord och
stadsjord var befriade från avgiften. Allmogen fick rätt att hålla husbehovskvarnar 1778. År 1785 fastslogs principerna för skattläggningen. Om husbehovskvarnen inte var skattlagd som en del av hemmanets grundränta, skulle en särskild
kvarnränta utgå. År 1820 fastslogs att väderkvarnar var befriade från kvarnränta. Avgiften indrogs 1882 och uppbars sista gången 1883.
Besiktning av kvarn. Kvarnskyn förrättades när en ny mjölkvarn skulle byggas eller när en gammal
husbehovskvarn skulle ändras till en tullkvarn. Landshövdingen initierade synen, som förrättades av häradshövdingen. Närvarande var grannar och ägare av närliggande tullkvarnar. Syneinstrumentet skulle skickas till landshövdingen som inhämtade Strömrensningsdirektionens åsikt innan han fattade
beslut om tullkvarnen.
Besvär över beslutet riktades till Kgl. Maj:t och efter 1816 till senatens ekonomiedepartement.
Från 1625 en
konsumtionsskatt på spannmål som fördes till kvarnen för att malas. År 1627 beslutades att allmogen och prästerskapet skulle betala för rätten att använda handkvarnar. Avgiften skulle erläggas årligen för varje person över 12 år. Dessutom skulle en
kvarntull erläggas för spannmål som maldes i odalkvarn. Den personliga avgiften kallades också femmarkshjälpen. Den ersattes efter något år av mantalspenningar, och kvarntullen upphörde 1634.
Förteckning över erlagda kvarntullspenningar. Kvarntullslängden fördes häradsvis av kvarn(tulls)skrivare.
Skatt på landsbygden för kyrkoherdarnas underhåll. Kvicktiondet utgick i kalv, lamm, killing, griskulting och gås. Det utkrävdes från 1790 också av hemmansägare av annan än luthersk tro, såvida inget annat var överenskommet. Kvicktiondet avskaffades 1886.
Kyrkohemman använt som
boställe åt sockenprästen under medeltiden. Efter kyrkoreduktionen användes vanligen termen
prästbol eller prästbord. I kameralt hänseende: till
kyrka hörande jord.
Förrådshus där den del av tiondet som inte tillföll sockenprästen förvarades. Ett
kyrkhärbärge skulle enligt
riksdagsbeslut 1602 finnas invid varje sockenkyrka. Kyrkhärbärgena indrogs under 1700-talet varefter skattespannmålen förvarades i socken- eller kronomagasin.
Av kyrkostämman fastställd
avgift in natura eller i penningar för att uppföra eller underhålla församlingens kyrka. Avgiften uppbars sedan medeltiden av alla bönder, från 1686 enligt oförmedlat
mantal av församlingsmedlemmarna och från 1693 av alla fastighetsägare, också säterier,
rå och rörshemman samt prästboställen. Kyrkobyggnadsavgiften utgick efter 1672 också av obesuttna församlingsmedlemmar.
Hemman som tillhör en församling.
Församlingens högsta beslutande organ med
ansvar för ekonomin och uppbörden av de avgifter som kyrkostämman hade fastställt. Kyrkostämman valde kyrkoråd,
kaplan och vissa andra kyrkliga befattningshavare. Kyrkostämman bestod av kyrkoherden och alla de församlingsbor som hade
rätt att rösta i prästval. Kyrkoherden kunde ersättas av kaplanen. Åren 1635–1865 sammanföll vanligen kyrkostämman med sockenstämman. Kyrkostämman ombildades 1865, och 1869 blev den enbart ett kyrkligt styrelseorgan. År 1933 ersattes kyrkostämman av kyrkofullmäktige. Vissa drag bestod dock.
Kyrkofullmäktige och
församlingsråd utses genom direkt folkval. Också kyrkoherden utses genom val.
L
Bortrinnande på grund av läcka i förvaringskärl och dylikt. Förlusten (i spannmål, matvaror, vin och specerier) beaktades vid tullklareringen, då kvantitet och för viner även kvalitet granskades i tullförvaltarens och kontrollörens närvaro av magistratens edsvurna fullmäktige och en därtill edsvuren
köpman eller borgare.
Skatt på landsbygden 1483–1868 för lagmannens underhåll. Lagmansräntan indrogs tillfälligt till
kronan under 1500-talet men stadgades igen 1604. Den utgick i praktiken ganska likformigt i hela riket sedan cirka 1595 och som en penningskatt. Lagmansräntan uppbars och redovisades ursprungligen av lagmannen själv, sedan 1600-talet av hovrätten och från 1788 av kronofogden och landshövdingen. Den betalades vanligen i penningar och kallades därför även domarepenning. I Kemi erlades den i lax. Beräkningsgrunden var ursprungligen rök, därefter mantal, men ändrades 1675 och senast 1683 till rök.
Lagmansränta erlades av alla
ofrälse män bland
allmoge och ståndspersoner som innehade
hemman eller lantbruk samt torpare, mjölnare, hantverksmän och andra med egen disk och duk, boställen utan säterifrihet, landbönder inom och utom rör, samt skattebönder på
rå och rörshemman, kyrkohemmans åbor, arrendatorer och
hälftenbrukare på präststommar, kapellans- och klockarbol,
prebendehemman och deras torp, gymnasie- och hospitalshemmans åbor, bruks- och hammarpatroner samt kalk- och tegelbruksidkare, bruksbetjänter och
hantverkare med disk och duk, åbor på städer underlagda hemman, häradsfogdar och -skrivare, sockenskrivare, läns- och fjärdingsmän, underofficerare,
pipare och
trumslagare vid egen rök, avskedade ryttare, dragoner, soldater och båtsmän, åbor på ödes och avbrända hemman och
hovslagare vid enskild rök. Lagmansräntan stod ursprungligen under lagmannens egen, sedan 1600-talet hovrättens,
disposition fram till 1778 då landshövdingen övertog ansvaret för uppbörden och redovisningen av den i landsboken.
Personell
skatt 1672–1868 för att bekosta lagmannens
resa till och uppehälle under lagmanstinget. Skatten erlades ursprungligen
in natura och uppbars av lagmannen själv. Senare uppbars den i penningar. Efter 1723 blev den huvudsakligen en skatt på oprivilegierad jord.
Bonde som mot avgift, huvudsakligen
in natura och dagsverken, innehade nyttjanderätten till ett frälsehemman. Under senare delen av 1800-talet till 1919 ersattes benämningen med ”arrendator”, ifall lägenheten fanns antecknad i jordregistret.
Allmänning som tillhörde och nyttjades av hela befolkningen i ett
landskap eller
län (eller en viss del därav). I Finland förekom landsallmänningar allmänt ännu i början av 1300-talet. Därefter förklarade kungen landsallmänningarna för kronans egendom och utnyttjade dem för kolonisation. Allmogens förfoganderätt inskränktes ytterligare successivt efter 1542. Enligt 1734 års skogsordning hade landshövdingen ensam beslutanderätt efter att ha hört häradsrätten.
Kronan hade överinseendet över skogsavkastningen.
Boställe med tillhörande jord anslagen i landsstaten som löneförmån åt en lokal tjänsteman, som landshövding, kronofogde,
häradsskrivare och länsman. Lägre tjänstemän som
häradsskrivare var dock ofta inhysta i lediga kronohemman. Vanligen var bostället befriat från skjutsning. Efter 1816 behövde boställen inte längre anslås alla civilstatens tjänstemän.
Avgift som uttogs av varje
hemmansbrukare i form av skyldighet att uppföra och underhålla allmän landsväg. Landsvägsbyggnaden var en av de allmänna utskylderna på landsbygden.
Avgift som användes för att bygga ny landsväg och nya broar. Avgiften utgick från kungsgårdar från 1734.
Skatt som infördes 1616 i de finska länen med undantag för Karelen och Kajana län. Avsikten var att underhålla och proviantera krigsfolket vid gränshusen. År 1621 infördes en motsvarande
skatt i resten av riket för det polska kriget. År 1624 blev den en stående skatt som erlades per mantal. Den utgick i Finland ännu under autonoma tiden i de flesta länen till det belopp som fastslagits 1621.
Samfällighet som bestod av skogsmark huvudsakligen i Kexholms län. Sådana samfälligheter förekom under 1600-talet och ägdes vanligen gemensamt av flera byar.
Sedan slutet av 1600-talet utgjorde lantränteriet en avdelning inom
landskontoret och hade till uppgift att sköta penningtransaktioner. Innan landskontoren bildades hade lantränterierna allmänt ingått i länsstyrelserna som inrättats 1634. Penningtrafiken sköttes av lanträntmästaren. Efter 1719 arbetade denna under landskamreren.
Äldre form av värnplikt. År 1808 bestämdes att var fjärde/femte vapenför man mellan 18 och 25 år skulle inskrivas i lantvärnet. Samma år uttogs omkring 30 000 man som fördelades landskapsvis i lantvärnsbataljoner. Lantvärnet avvecklades i Sverige 1811.
Avgift som allmogen skulle erlägga för att få fiska lax i Uleå, Kemi, Ijo och Torne älv. Fisken skulle levereras i tunnor och
kronan skulle stå för saltet.
Sund genom vilket det går en farled. Strandägare hade inte
rätt att hindra genomfart och de fick inte heller överbygga eller dämma upp farleden.
Vid inrättandet av det svenska lotsverket från slutet av 1600-talet indelades riket i
lotsdistrikt (Västra Lotsdistriktet 1724, Norra Lotsdistriktet 1724, Södra Lotsdistriktet 1739 och
Östra Lotsdistriktet 1756). Finland och Åland utgjorde det Östra Lotsdistriktet. Under autonoma tiden indelades det finska lotsverket i fyra lotsdistrikt, som senare utökades och även kallades lotsfördelning.
Chef över lotsningsverksamheten i en viss region, med
ansvar för
lots- och båkstaten (uppsyningsmän, fyrvaktare, kronolotsar och skattehemmanens lotsdrängar). Under svenska tiden stod lotsdistriktschefen under Amiralitetskollegiums uppsikt och under autonoma tiden under Militieexpeditionens uppsikt. Distriktschefen för det
Östra Lotsdistriktet (Finland och Åland) kallades under svenska tiden även lotsmajor.
Person som tjänstgjorde som biträde åt lots; också benämning på den person som skötte ett skattehemmans lotsningsskyldighet. Lotsdrängen hade tillgång till en stuga med nödvändiga uthus, mulbete för en ko och fiske till husbehov. Han hade även
rätt att skaffa ved från hemmanets skog.
Titeln för föreståndaren för ett lotsdistrikt. Han hade överinseendet över att lotsarna skötte sina uppgifter och bevakade deras rättigheter (till till exempel bostad och ägor och att inte bli inkallade till
domstol under den tid seglationen varade).
Genom en lottningsprocess under storskiftesprocessen avgjordes under vissa omständigheter från och med 1783 i Savolax vilka
hus som skulle flyttas i de fall att hemmanens hus och byggnader stod för nära varandra. Lottning skulle göras i det fall hemmanen inte kunde rangordnas så att några var betydligt mindre eller husen i sämre skick, i vilket fall de skulle flyttas.
Äldre benämning på borgensman.
Hemman vars skatter var anslagna till lön åt någon eller några av statens tjänstemän.
Löningshemman förekom inom ecklesiastik-, civil- (lands-) och militietjänstestaten, där de indelades i häst-, fördels- och beställningshemman.
Penningbelopp som erlades till en
myndighet för något eller någon, vanligen en
officiell handling eller person från fångenskap eller skuld. Termen användes också om den ersättning som en privatperson uppbar för vissa prestationer, till exempel när
kronan inlöste hittegods.
M
Högsta förvaltningsorganet i städer med egen jurisdiktion. Benämningen
magistrat ersatte efter 1619 den
äldre benämningen råd.
Stadslagen 1619 innebar också att magistraten i första hand representerade
kronan i stället för stadens eget borgerskap. Under 1700-talet förklarades magistraten officiellt vara ett statligt organ. Magistraten skötte både stadens ekonomi- och politiärenden samt utgjorde som
rådstugurätt allmän domstol i brott- och tvistemål. I större städer kunde rådstugurätten utgöra en särskild avdelning inom magistraten. Under stora ofreden fortsatte magistraterna verksamheten i flera av städerna i det ockuperade Finland. I
Åbo fanns en tid vid sidan av den
ordinarie magistraten en av ryska köpmän i staden upprättad rysk magistrat. I
Gamla Finland verkade magistraterna och rådstugurätterna enligt svenska författningar cirka 1720–1783 och delvis 1797–1811, medan det 1784–1797 förekom
stadsmagistrat av rysk modell. Ändring i magistratens/rådstugurättens beslut/domslut kunde sökas hos
Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden. I Finland begränsades magistratens uppgifter 1865 till att verkställa och administrera stadsfullmäktiges beslut. Magistratens
ordförande var stadens
borgmästare med en eller flera rådmän som bisittare, i vissa fall med ytterligare en magistratssekreterare.
Ursprungligen ett mått på skattekraften hos jord, den jordareal på vilken en
bonde med familj och tjänstefolk ansågs kunna leva. Från 1630 var
mantal ett kameralt mått på ett hemmans andel i en by, fastställt genom lantmätning. Mantalet miste sin betydelse för skattläggningen under förra delen av 1900-talet, men kvarstod till 1997 som beräkningsgrund för en jordlägenhets andelar i allmänna områden, till exempel i fiskevatten.
Reglemente för en
mantalskommissarie som stadgade hans ämbetsåligganden, hans lön och överordnade. Den första utförliga instruktionen gavs 1693, trots att mantalskommissarietjänster hade tillsatts redan 1652. Mantalskommissarietjänsterna indrogs 1779 och då upphörde också instruktionerna att gälla.
Fast personlig årlig statsskatt 1642–1924 för
ofrälse personer i åldern 15–63 år, undantaget vissa personer, till exempel
fattighjon och fattiga försörjningsskyldiga. Ursprungligen kallades skatten hjonelagspenningar, från 1611 mantalspenningar. Skatten avskaffades av 1622 års
riksdag som alltför dryg. Den ersattes på 1627 års
riksdag med en personell
skatt för då allmänt brukliga handkvarnar inom bonde- och borgarståndet (så kallade kvarntullsmantalspenningar) som blev en allmän personell skatt år 1635 och
ständig från år 1642 under benämningen mantalspenningar. Mantalskommissarier förordnades att
anteckna alla 15–63 år gamla och uppbar skatten förutom av krigsbefäl personligen (inte deras familjer förrän efter 1811) och
ridderskapet och adeln med tjänstefolk som var befriade från
mantalspenningar (för adelns del från 1642 till 1810 års jämkning av ståndsprivilegierna). Skatten utgick till ett varierande belopp i olika delar av riket fram till 1693, varefter skatteavgiften förenhetligades.
Årlig registrering av alla som var skyldiga att erlägga mantalspenningar, efter 1765 av hela befolkningen inom ett visst område för beskattning, befolkningsstatistiska samt militära ändamål. Mantalsskrivningen infördes 1642. Under perioden 1642–1652 utfördes den av församlingsprästen, 1652–1779 av en
mantalskommissarie och efter 1779 av häradsskrivaren. Mantalsskrivningen var obligatorisk och kungjordes efter 1734 från predikstolen. I städerna skedde mantalsskrivningen inför
borgmästare och råd. De gamla reglerna för
mantalsskrivning fastställdes 1827 i storfurstendömet Finland. Mantalspenningarna avskaffades 1924, men mantalsskrivningen fortsatte som person- och fastighetsregister. Enligt bestämmelserna 1950 skulle fastigheterna registreras by- och stadsdelsvis och man skulle ange fastigheternas ägare samt ägarens hemort. För varje fastighet skulle antecknas alla de personer som bodde där och eventuella innehavare (bolag, föreningar och andra juridiska personer) som hade arbetslokaler eller idkade affärsverksamhet i den. Av mantalsregistret skulle framgå varje persons fullständiga namn, födelsetid, födelseort, yrke och civilstånd. Över alla femton år fyllda personer gjordes en alfabetisk
förteckning med namn, födelseår och adress.
Under medeltiden till 1500-talet enhet vid uppskattning av jordegendom, ursprungligen det område för vilket 1 silvermark erlades i avrad. Att lägga en
by i
markland innebar att byn uppmättes och indelades i markland för beskattningen: 1 markland = 8 öresland. Under senare delen av 1500-talet och 1600-talet ersattes de gamla värderingarna på vissa håll med nya jordetal med öreslandet som enhet.
Disputerad läkare. Den första promotionen av medicinedoktorer i Finland skedde 1781.
(I Karelen) utgående kronosockenskatt som efter 1766 uträknades utifrån medeltalet av sockens räntor över femton år (1750–1764) efter ortens
undervisning och därtill hörande förordnanden. Skatten erlades i hela socknen lika för alla vid bolräkningen i februari till kronofogden. Beräkningssystemet kvarstod fram till att rev- och skattläggningarna hade verkställts under 1800-talet enligt skattetalen
arviorubel och hemmantal.
Mantalspenningar erlades endast av personer som inte idkade jordbruk.
I Ryssland term för stadsinvånare med två betydelser på 1700-talet. Med termen meščanin (plur. meščane) betecknades i vid bemärkelse hela den del av stadsbefolkningen som bedrev handel och hantverk, även alla dem som från 1785 hörde till de sex invånarklasserna (meščane voobšče). I inskränkt betydelse avsåg denna term småborgare, det vill säga de lägsta skikten stadsinvånare som var skatteskyldiga till kronan, såsom hantverkare, minuthandlare och arbetare, vilka kunde dömas till kroppsstraff. Dessa bildade den sjätte klassen av stadsinvånare, posadskie.
Den av Militiefondens tre kassor som ursprungligen var avsedd för underhåll av militieboställenas karaktärsbyggnader. Militieboställskassan erhöll medel från reservhemmansräntor,
säterifrihetsmedel och
böter som utdömts vid syneförrättningar av militieboställen. Den förvaltades av Militieexpeditionen, tidvis av Finansexpeditionen. Ursprungligen uppbars medlen av regementsskrivarna, efter 1818 delvis också av kronofogdarna. Ansvaret överfördes i sin helhet på kronofogdarna när regementsskrivarna avskaffades 1830. År 1889 överfördes kassans medel till den
allmänna militiekassan för att täcka de ökade militära utgifterna efter att värnplikten införts.
Försummelse från en fastighetsinnehavares sida att bygga upp förfallna hus, eller vanskötsel av byggnader.
Missbyggnad skulle konstateras vid en laga granskning. I kameralt hänseende användes termen också om fastighet som innehades av en annan person än ägaren.
Utrustning för
soldat bestående av främst kläder, vapen och sadel.
Benämning på civilmilitär
tjänsteman (en vid varje kompani, tidigare vid varje
fänika med uppgift att sköta rullföringen och kassaväsendet. Benämningen användes i synnerhet under 1500-talet.
Skriftligt
intyg på
rätt att få bearbeta en mineralfyndighet, så kallad inmutning. Mutsedeln utfärdades av en bergmästare. Den skulle också kungöras från predikstolen i den
församling där den inmutade fyndigheten fanns.
Beräkning av myntets värde.
Summarisk översikt över räkenskaperna för en tilländalupen månad, inklusive behöriga verifikationer över indrivna medel.
Månadsförslag upprättades exempelvis av häradsskrivaren för landskontorets räkning i ett län.
(Spannmåls)malningskapacitet,
kameral beräkningsgrund för en (vatten-, väder- eller tull)mjölkvarns ränta. Mäldefånget hade också betydelse för huruvida nya kvarnar fick anläggas i närheten.
Civil
militär tjänsteman som upprättade mönsterrullor och skötte en fänikas (senare ett kompanis) kassaväsende. Mönsterskrivaren var regementsskrivarens
medhjälpare i
rang med högsta underofficeraren. Han biträdde vid upprättandet av landskapets rotelängder, förtecknandet av den militära skatteuppbörden och redovisningen av den. Mönsterskrivaren indrev av- och tillträdesavgifter vid överlåtelse av
rusthåll samt förde räkenskaper och betalade ut lönerna. ”Mönsterskrivare” var även en benämning på civilmilitär tjänsteman ombord på större örlogsfartyg under 1700-talet. Mönsterskrivaren ansvarade bl.a. för besättningens kläder, tre års persedlar och mönsterrullor.
N
Person som bosatt sig på och uppodlade ett område som på vissa villkor upplåtits av kronan, under
äldre medeltid person som för egen räkning bröt mark på kronans allmänningsmark. Nybyggarna, deras familjer och tjänstefolk var efter 1783 befriade från alla kronoutskylder och
besvär i 15 års tid. Vid nyanläggning av
torp (oberoende av jordtyp) gällde befrielsen i fyra år efter 1770, frånsett halva mantalspenningen, slottshjälpen och medicinalfondspenningen.
Jordbrukslägenhet på tidigare inte odlad mark. ”Nybygge” var huvudsakligen en skatteteknisk term. Hemmanets
mantal fastställdes omedelbart för bokföringen, men beskattades först efter vissa frihetsår.
Anhållan om att få grunda ett nytt
hemman på kronans allmänning,
överloppsjord eller jordlott som skulle avskiljas från ett existerande hemman. Ansökningen avgjordes av landshövdingen som efter 1688 hemställde den till Kammarkollegium. Efter 1815 skickades den till ekonomiedepartementet. Fram till 1775 räckte det med en anmälan. Från år 1775 skulle eventuella nybyggen utgöra sammanhängande lägenheter. En
lantmätare skulle utmärka och
avrösa lägenheten för fastställandet av
mantal och
skattläggning före beslutet.
Uppmätning och
skattläggning av ett nygrundat
hemman på kronans mark. År 1796 gavs ett årligt
anslag för nybyggesmätningar. Ifall att någon utan laga skäl begärde en
nybyggesmätning skulle han själv stå för kostnaderna. Undersökningarna skulle bevistas av kronofogden, men landshövdingen hade
rätt att utse en ersättare. Ansökan om nybyggesmätning skulle göras till landshövdingen.
Hemman som nyligen blivit anlagt, vanligen på kronojord. Från 1777 tillföll
överloppsjord kronan. Åbon på det gamla hemmanet hade dock
optionsrätt att anlägga ett nybygge. Om rätten inte utnyttjades, kunde landshövdingen överlåta möjligheten att anlägga ett nytt
hemman till någon annan. Nybyggets ägor utmärktes och mantalsattes. Därefter förrättade kronofogden och två nämndemän laga syn. Syneinstrumentet sändes till landshövdingen som, efter att ha hört häradsrätten, fastslog utskylder och laga byggnader.
Kameral beteckning för ett kaplansboställe som grundades på ett
kronohemman under 1500- och 1600-talen. Det saknade en stor del av det gamla kaplansboställets friheter och var ofta roterat under knekt- eller båtsmanshållet. Det erlade boskaps-, skjutsfärds- och
dagsverkspenningar samt slottshjälpen och hjälpveden av jordeboks- och ordinarieräntans utskylder. Nya
kaplansbol grundades i församlingar där kyrkohemmanen redan var upplåtna åt prästerskapet. Landshövdingen ansvarade för anskaffningen av
bol åt kaplaner utan boställe. Några kaplansbol befriades från
rotering 1675, resten befriades 1689, under förutsättning att ett annat
hemman kunde överta den.
O
Oinskränkt och urgammal
äganderätt till jord, som inte kunde bevisas med dokument. Som
odal räknades bara de ägor som låg nära bostaden.
Person som socialt ansågs ha en högre ställning i samhället , men som saknade
representation i något av de två högsta stånden.
Ofrälse ståndspersoner var exempelvis ett flertal civila och militära tjänstemän, läkare, apotekare, sjökaptener, frälsefogdar,
bokhållare och brukspatroner. Termen började användas i större utsträckning i slutet av 1700-talet.
Pålaga, utskyld, skatt,
avgift eller skyldighet att utföra något. Avgifterna erlades som kontanter, i naturapersedlar eller som arbete.
Rätt för
arrendator av publikt
hemman (eller hans änka och barn) att förnya arrendet vid arrendetidens utgång.
I den svenska förvaltningen från och med 1600-talet benämning med något varierande innebörd på de skatter som åvilade de jordeboksförda hemmanen och lägenheterna. I inskränkt betydelse var
ordinarie räntan liktydig med den enligt gamla
skattetal utgående jordeboksräntan, medan i begreppet ordinarie räntan i denna inskränkta betydelse inte ingick de
extraordinarie skatter, som först under senare hälften av 1600-talet blev stående skatter och som kom att permanent åvila jorden under benämningen mantalsränta. Ordinarie räntan och de sistnämnda jordskatterna gick sammantagna under benämningen grundränta. Denna
indelning av grundräntan fastställdes i riket 1718. I sin mer vidsträckta betydelse omfattade ordinarie räntan även de
fasta mantals- eller hemmansräntorna. I
Gamla Finland användes ”ordinarie ränta” i termens vidare betydelse. De i den ordinarie räntan ingående skattepersedlarna omstrukturerades vid skattläggningsrevisionerna.
Arbetsbetyg,
intyg av en
husbonde att en tjänare eller tjänarinna var fri från tjänsten. Intyget innehöll också
vitsord om hans eller hennes arbetsinsatser och uppförande. Den vanliga avskedsdagen var den 25 oktober. För orlovssedeln krävdes inte charta sigillata-avgift.
De skatter som i början utfästes av riksdagen på viss tid och för visst ändamål, till skillnad från den
skatt som från början var fastslagen för alla. Uttrycket användes särskilt om de olika skatterna i den totala kronoskatten (ordinarie räntan), där jordeboksräntan räknades som ”viss” och hemman- och mantalsräntan ursprungligen som ”oviss”.
P
Militärt ackordsystem där militärbefälet åtog sig att mot en viss ersättning anskaffa och underhålla manskapets persedlar, bekosta
rekrytering och underhåll. Termen användes också om själva ersättningssumman. En viss typ av
passevolans fanns redan under 1600-talet för rekryteringen till de värvade trupperna. Passevolansen reglerades med
kontrakt mellan
Krigskollegium och kompanicheferna. Ersättningen beräknades utgående från den styrka som under olika tider på året skulle vara i tjänst, de olika persedlarnas brukningstid och det pris som de betingade vid tillverkning för kronans räkning. Bägge kontrahenterna kunde säga upp kontraktet. Vid de värvade kavalleriregementena kunde passevolansen också utsträckas till remonteringen och furageringen. Under Gustaf III:s
regering gjorde
kronan och rotarna eller rusthållarna vid flera regementen överenskommelser, enligt vilken kronan åtog sig manskapets underhåll under mötena mot en viss avgift. År 1786 föreslogs att detta skulle utsträckas till alla indelta regementen, men förslaget stötte på motstånd. År 1791 överläts anskaffandet av vissa mindre persedlar åt soldaterna själva, som i stället erhöll en viss ersättning.
Benämning på den lutherska kaplanen i Björkö pastorat, vilken förestod de fyra bönehusförsamlingarna på utöarna i Finska viken, vilka bildade en organisatorisk enhet, ett slags pastorat.
Enhet som användes när en jordegendoms värde och storlek skulle uppskattas.
Fortlöpande
arrende av kronojord, upphävdes 1766 när längden på arrendet av kungsgårdar och kungsladugårdar fixerades till högst 15 år.
Specialjordebok som från 1689 gjordes upp av häradsskrivaren vart sjätte år och efter 1802 vart
tionde år. Den innehöll uppgifter om kronans långsiktiga inkomster från skattskyldig jord. Benämningen ersatte begreppet
jordebok år 1794. En särskild
persedeljordebok upprättades dock ocks 1805 och 1811. Därefter avgavs nya jordeböcker vid slutet av varje decennium. Den upprättades i två exemplar häradsvis med åtföljande specialräkning och undertecknades av häradsskrivaren och kronofogden innan den sändes till landskontoret. Det ena exemplarets riktighet bestyrktes med landskamrerens underskrift och skickades jämte landsboken till senaten. Jordebokens
formulär förnyades 1830. Den uppsattes därefter på ett uppslag: till vänster fanns kolumner för byanamn, hemmanets nummer, hemmantal, gamla mantal, nya
mantal för vissa hemman, hemmanens nuvarande och tidigare namn, räntebelopp och mantalsränta. Till höger fanns kolumner för indelta och disponerade räntor jämte räntor som hörde till den
ordinarie avkortningen,
kronan behållna räntor, ordinarie räntan och skogsräntorna. I marginalen antecknades om hemmanet var indelt och i så fall till vilken stat, när det blivit skattlagt, skatteköpt m.m. I den nya upplinierade jordeboken infördes alla
skattehemman och -säterier,
kronohemman och -säterier, nya
hemman och nybyggen, vilkas
ränta beräknades enligt särskild uträkning, frälsesäterier, prästlägenheter, kronoallmänningar och överloppsjordar, kronoängar, holmar och utbyskatter, bruks- och manufakturinrättningar, sågverk, mjölkvarnar och fiskerier.
Stadstjänsteman som hade
tillsyn över en trädplantering eller anläggning för odling av vissa odlingsväxter som exempelvis lin, hampa, tobak eller färgväxter.
Benämning på
lag som stadgar
vad staten och dess enskilda medlemmar måste beakta för att den allmänna ordningen och säkerheten i staten ska främjas och upprätthållas.
Kameral beteckning för edsvuren läs- och skrivkunnig person på landsbygden, som transporterade postförsändelser längs kronans postrutt till följande postbonde. Postbonden kunde i uppgiften biträdas av en postdräng. Postbonden fick bebo ett indelt posthemman, var befriad från vissa obligatoriska skatter och avgifter eller, huvudsakligen efter 1680, fick en kontant ersättning. Postbönderna övervakades av postdistriktens postinspektörer. I Finland avskaffades postbönderna samtidigt med det indelta postverket 1845, på Åland och i Åbolands skärgård först 1910. Därefter skedde all posttrafik mellan de större orterna med
gästgivarskjuts och statsanställda postiljoner. Inom postverket betecknades postbönderna officiellt postförare.
Beteckning som användes på svenska om postverkets högsta chef 1686–1704. I
Gamla Finland var ”postdirektör” 1744–1812
titel på chefen för postväsendet. Denna
tjänst var förenad med postinspektörstjänsten i Fredrikshamn fram till 1803, därefter med guvernementspostmästartjänsten i Viborg. I autonoma Finland hade även chefen för
Postdirektionen från 1811 tjänstebeteckningen
postdirektör fram till 1888, då Postdirektionen ersattes med
Poststyrelsen och postdirektören med generalpostdirektören.
Den officiella beteckningen för
postbonde på indelt
posthemman vilken under tiden 1636–1845 skötte postförsändelserna längs kronans postrutt. Postbonden hade ofta postdrängar som hjälp. Postbönderna verkade under särskild
frid och var från 1646 befriade från vissa utskylder. Befattningen ombildades 1846 till en statsanställd postiljonstjänst för transport av postförsändelser mellan gästgiverier eller postkontor, senare postanstalter.
Vid kronans postrutt beläget
hemman vars
bonde verkade som
postförare till och från ett annat posthemman, mot att han fick vissa lättnader i allmänna skatter och avgifter eller en ersättning i reda pengar. Posthemmanen låg alltid vid de viktigaste kommunikationslederna. Avståndet mellan posthemmanen skulle 1636 vara 20–30 km. Posten befordrades enligt ett stafettsystem, eller genom att posthemmanet höll hästar åt postverkets ridande eller åkande postiljoner. Posthemmanen avskaffades 1845 då postväsendet omorganiserades, dock inte i Åbolands och Ålands skärgård där det indelta postverket indrogs 1910.
Ursprungligen plats för
byte av kurir,
postbud eller posthästar. Benämningen användes också om det indelta postverket 1636–1845 och om själva vägsträckan mellan två
posthemman eller om skjutshåll som försåg postförarna med hästar. Posthemmanen skapades med det indelta postverket 1636. I Finland öppnades den första postrutten 1638: Stockholm–Åbo–Helsingfors–Borgå–Viborg–Kexholm–Nöteborg–Narva.
Från 1620 chefsbefattning med varierande tjänstetitlar vid Kunglig Majestäts kansli. Postinspektören var chef för
enspännare och länsbudbärare. Tidvis under 1645–1704 var ”postinspektör” en tjänstebeteckning för chefen för svenska postverket. Efter 1685 var ”postinspektör” en inspekterande
tjänsteman vid
generalpostkontoret och högsta
posttjänsteman i ett postdistrikt. Postinspektörerna i postdistrikten övertog från landshövdingarna tillsynen över verksamheten vid lokala
postkontor och över postbönderna. Vanligen utsågs postförvaltaren i landshövdingens residensstad till distriktets postinspektör. I
Gamla Finland var ”postinspektör” från 1744
titel på föreståndarna för några postkontor. Under autonomin var ”postinspektör” från 1846 tjänstebeteckning för föreståndaren för ett postkontor i en mindre stad. Efter 1889 var postinspektören föreståndare för ett postdistrikt. I folkmun kallades postinspektören postkontrollör.
Från 1622 benämning på föreståndare för ett postkontor, även kallad postförvaltare. Postmästaren var fram till 1680-talet en edsvuren läs- och skrivkunnig
arrendator av
postkontor och dess postförsändelser, eller en person som förlänats ett postkontors postavgifter som lön för postförvaltningen i och omkring en viss stad. Efter 1686 var postmästaren en edsvuren poststatstjänsteman, vars lön betalades ur Postkassan. I Ryssland var ”postmästare” från 1665
titel på chefen vid utrikespostförvaltningen, från 1710 på chefen för postanstalter på olika nivåer. I guvernementsstäderna fanns
guvernementspostmästare under vilka kretspostmästarna i kretsstäderna lydde. I
Gamla Finland förestods postkontoren av postmästare.
Från cirka 1734 och under förra delen av autonoma tiden om plats för ombyte av postförare, posthästar eller postvagnar. Benämningen
poststation användes också om huvudort eller knutpunkt för postsamfärdsel, eller en svensk
postanstalt i utlandet. Under lilla ofreden var ”poststation” en av de benämningar som användes om de anstalter som inrättades för
befordran av post, kurirer och tjänstemän. Det var även benämning på de postanstalter som inrättades i Finland under stora ofreden av de ryska ockupationsmyndigheterna. I Ryssland var en poststation från 1799 en station vid allfartsvägarna för postföringen och övervakningen av landsvägstrafiken. Under autonoma tiden efter 1860-talet och självständighetstiden var en poststation en underavdelning till ett
postkontor eller en
postexpedition vid en tågstation, med en
poststationsföreståndare som chef. Poststationerna erbjöd endast enkla postningstjänster, inte värdeförsändelser.
Hemman vars inkomster gick till att betala lönen åt innehavaren av en viss kyrklig eller skolastisk befattning, särskilt biskop,
professor eller lektor. Prebendehemmanen indrogs senast 1922 till
Vederlagsfonden eller staten.
Pastorat vars inkomster gick till att avlöna eller förbättra lönen för en biskop,
professor eller
lektor eller som fungerade som verksamhetsbidrag åt en viss institution, särskilt akademin i Åbo. Den som erhöll tjänsten blev samtidigt
kyrkoherde i församlingen som i praktiken sköttes av en
kaplan eller av en av kyrkoherden anställd adjunkt. Benämningen förekom mera allmänt i Finland efter reformationen, och motsvarades av
annexpastorat i Sverige. Prebendepastoraten indrogs senast 1922 till
Vederlagsfonden eller till staten.
Präst som predikar i ämbetet: kyrkoherde, kaplan,
pastorsadjunkt m.m., tjänstebeteckning för
präst vid bönehus- och
bruksförsamling samt vid hospital, fängelse, slott, militärkår, regemente,
skvadron eller bataljon. ”Predikant” är också benämning för präst i predikosyssla (till exempel aftonsångspredikant) och präst som avlägger
predikoprov inför prästval.
Boställe för predikant, huvudsakligen i bönehusförsamlingar på landsbygden.
Benämning på
kapellag eller kapellförsamling.
Innehavare av
befattning i den högsta kategorin av lärartjänster vid universitet,
högskola eller akademi. ”Professor” är även en
titel för chefsbefattning vid vetenskapliga institutioner och hederstitel förlänad av Kunglig Majestät, från 1918 republikens president. Enligt rangordningen 1735 hade professorerna
rangklass 36.
Av kejsaren utnämnd hög
ämbetsman i anslutning till senaten, som direkt under generalguvernören övervakade domstolarnas och förvaltningens laglighet samt förvaltningens ändamålsenlighet genom att närvara vid senatens och domstolarnas sessioner, granska
protokoll och fungera som landets högsta åklagarmyndighet. Prokuratorn fick
instruktion 1812, med
rang i fjärde rangklassen. Han blev chef för
Prokuratorsexpeditionen efter 1892 och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn skulle delta i senatens
plenum och departementens sammanträden och utarbetade betänkanden på senatens begäran. Under svenska tiden hade ämbetet motsvarat justitiekanslern. Efter självständigheten ändrades beteckningen
prokurator 1918, formellt 1919, till justitiekansler. Prokuratorer hade också funnits under medeltiden, svenska tiden och i Gamla Finland.
Brist i en
redovisning av offentliga medel, som är redovisarens personliga skuld eftersom han hade uppburit mera än
vad han har redovisat för.
Person som hade till uppgift eller yrke att föra
protokoll vid sammanträde,
rättegång eller förrättning. Från 1649 fanns
protokollssekreterare vid de högsta domstolarnas kansliexpeditioner. Enligt kansliordningen 1713 skulle fyra protokollssekreterare också utses vid Kunglig Majestäts kansli. Under autonomin fanns protokollssekreterare vid Senatens
departement och expeditioner och fungerade då som beredande och
föredragande tjänstemän med varierande kompetenskrav. År 1922 ersattes protokollssekreterarna vid de nyinrättade ministerierna med tjänstebeteckningen regeringssekreterare.
Bostad med tillhörande jord, anslagen i civilstaten som löneförmån åt provinsialläkaren på Åland efter 1780. Räntan gick fram till år 1832 odelad till provinsialläkaren. Därefter uppbars den för kronans räkning, på samma sätt som för civilstatens andra boställen.
Den
skatt som vissa
hemman i Savolax erlade före skattläggningen. För att främja genomförandet av storskiftet bestämdes 1783 att de hemman som i samband med storskiftet fick förhöjd skatt skulle börja betala den högre skatten först efter tio år. I vissa fall kunde fristen förlängas med ytterligare fem år.
Preliminärt
nybygge från 1787 i områden med så vidlyftiga ödemarker eller samfälligheter att de inte hade tegskiftats. Dylika fanns till exempel i Uleåborgs län. Nybygget stadfästes av
lantmätare vid storskiftet, då också mantalet och skattebärförmågan slutgiltigt fastställdes. Arbetet fick inledas efter en dokumenterad syneförrättning. Själva syneinstrumentet upprättades på häradstinget och då hördes också samfälligheten. Syneinstrumentet inlämnades sedan till landshövdingen som gav ett
utlåtande om nybygget och mantalssatte lägenheten provisoriskt. Beslutet gavs
Kammarkollegium till kännedom.
En av de undersökningar som efter 1787 måste göras för skattläggningen av en kvarn. Provmalningen skulle visa hur mycket säd som dagligen kunde malas. I allmänhet måste
provmalning också göras för skattläggningen av husbehovskvarn. Undantag kunde göras om kvarnen kunde användas bara en kort tid under året vid en tidpunkt när skattläggningsmännen var upptagna.
En av de undersökningar som efter 1787 måste göras för skattläggningen av en såg. Provsågningen skulle visa hur många stockar som sågen kunde såga per dygn samt hur många bräder av varje sort som sågen kunde såga av stockarna.
Tjänstebostad med tillhörande
jordbruk för församlingspräst, särskilt
kyrkoherde och kaplan. I landskapslagarna användes benämningen kyrkbol, från början av 1900-talet bl.a. ecklesiastiklägenhet.
Prästbol grundades på kronohemman, under översyn av konungens befallningshavande. Enligt kyrkolagen 1686 kunde marken också doneras av enskild person.
Kronoskatt som efter reformationen utgick från prästboställen, vilka i motsats till skattehemmanen var befriade från de av kronans skatter och
besvär som hade blivit stadgade före reformationen.
Sedan 1892
officiell benämning på
ordinarie församlingsprästs ämbetsbostad med tillhörande
jordbruk och tilläggsbyggnader, tidigare under 1800-talet kallad kyrkoherdebord.
På församlingen liggande allmän skyldighet att bygga och underhålla
prästgård och dess byggnader. Om
prästgårdsbyggnad stadgades redan i vissa landskapslagar, i prästprivilegierna 1607 och i 1734 års lag, med skilda regler för landsbygd och stad. Skyldigheten utgick till 1720 i konkret byggnadsmaterial och byggarbete, därefter som en
avgift i spannmål eller penningar. Den avskaffades 1922.
De förmåner och rättigheter som medlemmar av prästerskapet innehade. De första privilegierna utfärdades 1650, de förnyades 1675 och fastställdes 1723. Prästerskapet var i allmänhet befriat från lagmans- och häradshövdingeränta. Prästerskapet, till vilket samtliga
lärare vid universitet, gymnasier och skolor räknades, erlade slottshjälp, medicinalfond och mantalspenningar. Biskopar med sitt hushåll och universitetets professorer personligen var dock befriade från mantalspenningar. I staden var prästerskapet befriat från all
borgerlig tunga men erlade tomtören, den så kallade jordskatten och deltog i brandvaktens underhåll.
Rätt att fiska flodpärlmusslor i strömmar, sjöar, åar och bäckar. Pärlfiskandet förklarades vara kronans
regale 1691 och 1731. År 1747 fick enskilda personer mot anmälan
rätt att utan
avgift fiska pärlor. Villkoret var att pärlorna skulle erbjudas
kronan till inlösning. På 1830-talet anmärktes att kronan inte hade utnyttjat denna rättighet och att pärlfisket i praktiken kunde betraktas som fritt. Pärlfisket förbjöds när flodpärlmusslan fridlystes 1955.
R
Indragning till
kronan av jord och jordinkomster, som tidigare avsöndrats från kronan i första hand till adeln genom förläningar, pantsättningar eller donationer. Reduktioner är kända 1290–1717, men de kulminerade under Karl XI:s
regering (1660–1697). Under åren 1290–1302 indrogs kyrkans
rätt att uppbära
böter och vissa avgifter. Från och med 1330 till 1409 indrog kronan tidvis
gods som olagligt hade blivit frälse. Efter reformationen drog man in kyrkans egendom och inkomster till kronan. Under 1550–1650-talen indrog kronan tidvis skatter från gods som olagligt hade blivit frälse.
Fjärdepartsräfsten genomfördes 1655–1687 och den stora reduktionen 1680–1717.
Höghetsrättighet, av latinets
jus regale, i avseende på kunglig
rätt till att utnämnda, göra nåd, benåda och nobilitera samt kunglig rätt till ekonomiska förmåner.
Regalrätt, kunglig ensamrätt, huvudsakligen den inkomst- eller vinstgivande ensamrätt som monarken eller
kronan under svenska tiden och delvis också under autonomin hade till vissa verksamheter, vissa vattenområden och allmänningar och till att skjuta vissa djur, utnyttja naturfyndigheter och sköta för allmänheten avsedd inrättning såsom postväsendet och ensamrätt att utöva vissa näringar såsom tidvis brännvinsbränning.
Församling som omfattade personalen vid ett stående regemente. Regementsförsamlingen hade egen kyrkobyggnad och regementspräst. I mindre regementen predikade den närliggande församlingens kyrkoherde.
Präst vid ett regemente, vanligen en
extraordinarie lägre prästerlig
tjänst som var upptagen på ett indelt regementes lönestat under krigstid. Regementspredikanten var underställd regementspastorn eller dennes ställföreträdare. Vanligen fanns tre regementspredikanter vid ett regemente.
Under perioden 1689–1809 benämning på (krono)skog, under åren 1848–1885 om överloppsskog som avskiljdes vid storskiftet och som endast fick avverkas av bergsverk och bruk. Under svenska tiden erlades en särskild
avgift enligt mängden avverkade skogsprodukter. År 1809 fick bruken
rätt att skattelösa sina rekognitionsskogar.
Skrivelse varigenom en
myndighet överförde ett ärende till en annan myndighet. Till remissen bifogades de handlingar som hörde till ärendet. Efter att behandlingen avslutats återställdes handlingarna till den remitterande myndigheten.
Förrättningsorder, huvudsakligen av landshövdingen till en landsstatstjänsteman.
Expedition rörande remiss.
Kameral benämning på ett
frälsehemman där både äganderätten och räntan tillhörde frälserättsinnehavaren.
Kameral benämning på ett
kronohemman där både äganderätten och räntan tillhörde kronan.
I
Gamla Finland höskatt till kronan, från och med 1766 betalad i hö. Denna
skatt uppkom genom att skattespannmålen, det vill säga avradsspannmålen, med undantag för deputatspannmålen och den övriga spannmål som tillkom prästerskapet och kyrkan byttes ut till en prestation i hö till kronan.
Hemman vars avkastning helt eller delvis kunde användas till uppbyggande av andra hemman, i synnerhet av officersboställen som förstörts genom vådeld m.m. Termen förekom också inom postväsendet; reservposthemman, extra posthemman.
Skriftlig handling, undertecknad av konungen, innehållande ett påbud, en
kungörelse eller
bestämmelse som riktades till en eller flera personer eller myndigheter. Under autonoma tiden var
reskript en skriftlig handling som innehöll kejsarens viljeyttring och var riktad till en namngiven person eller namngiven myndighet. Reskripten adresserades av kejsaren till generalguvernören.
Avgift som erlades då ett skriftligt
beslut fattat av en
myndighet löstes ut av den berörda parten. I vissa fall skulle man också erlägga
charta sigillata-avgift (till exempel för domstolsbeslut).
I
Gamla Finland benämning på jordeboksräntan efter att den undergått förändring vid skattläggningrevision.
Tjänsteman vid
Kanslikollegium 1647–1801, särskilt i dess expeditioner. Revisionssekreterarna hade till uppgift att bereda och
expediera revisionsmål för
föredragning inför regenten, riksrådet eller Justitierevisionen, senare Konungens högsta domstol. De bildade 1663 en revisionsdeputation. År 1669 sammanfördes revisionssekreterarämbetena till en revisionsexpedition inofficiellt kallad Nedre
justitierevisionen och blev
fasta tjänster med lön på stat. Åren 1801–1809 beredde och föredrog revisionssekreterarna justitieärenden under justitiekanslerns översyn vid
Nedre justitierevisionen som vid den tiden verkade som
kansli i Högsta domstolen.
I Ryssland från och med 1719 folkräkning omfattande de skattskyldiga klasserna; benämning på partiell
mantalsskrivning i Viborgs
guvernement från 1783. Revisionsskrivningen utgjorde grund för debiteringen av vissa avgifter. Den förrättades vanligen vart
tionde år, tidvis med längre mellanrum. Revisionsskrivning förrättades över krono- och donationsbönder samt städernas meschanier (
småborgare) som skulle betala poduschniepenningar. Skatterevisionerna i
Gamla Finland hade annan
karaktär än de ryska revisionerna.
Ursprungligen
titel på person som reviderar eller bearbetar myndighetstext, sedermera titel på en
tjänsteman inom vissa statliga
ämbetsverk med
ansvar för
revision av ämbetsverkets och underlydande myndigheters räkenskaper.
Från medeltiden fram till 1725 officiellt namn på lantmätning (för skattläggning), jämte
karta och beskrivning av ägorna. Enligt Gyldén avsågs ägors avfattande på karta och dessas beskrivning för ekonomiskt ändamål.
Term inom
lantmäteriet vilken avsåg mätning och kartläggning av jordområde för betalning av skatt.
Myndig manlig medlem av förnäm släkt som på grund av sin ställning och sina privilegier förlänade av fursten var skyldig att göra
krigstjänst till häst. I Sverige började titeln förekomma speciellt under Magnus Ladulås tid. Terminologin genomfördes konsekvent i Alsnö
stadga där gästningsfrälset också omfattade
riddare och svenner till vapen. Riddaren dubbades under ceremonier och festligheter efter kontinentala förebilder. Titeln förekommer i uttrycket
Ridderskapet och adeln som betecknar adelsståndet.
Riddarhus och inom denna
institution riddarklassen (andra klassen) är ord som skapats utgående från denna betydelse.
Titel och
grad inom ordensväsendet, den lägsta gradbeteckningen inom det svenska kungliga ordensväsendet.
Socialgrupp som bildade ett
stånd med särskilda förmåner vilka fastslogs för första gången 1617. Privilegierna undergick flera förändringar fram till 1723. 1723 års privilegier fastslogs 1772 och 1789. I slutet av 1800-talet började privilegierna avskaffas, och lantdagsreformen 1906 medförde att privilegierna förlorade sin betydelse. År 1919 fastslogs att alla
medborgare var likvärdiga. Adeln var befriad från personliga utskylder som
mantalspenningar och lagmans- och häradshövdingeränta på landet men erlade
slottshjälp och medicinalfond. I staden var adeln befriad från alla andra personliga utskylder utom
tomtören om de var på ofri grund,
brandvakt och gatuläggning. Efter 1816 gällde bestämmelserna endast de ätter som var introducerade på det finska riddarhuset.
Avgift till statsverket som erlades av en rote.
Person tillhörande en viss
rote som hade till uppgift att
uppsätta och underhålla en
soldat eller båtsman.
Gällande fattigvården;
indelning av
församling i fattigrotar och rotehjons vistelse på fattigrote. Gällande krigsväsendet; indelning av män i rotar för uttagning av fotsoldater eller båtsmän, och indelning av
hemman i rotar för knekt- eller båtsmanshåll. Det ständiga knekthållet inrättades successivt från början av 1680-talet. Befriade från roteringen var bl.a. säterier, boställen,
rusthåll och prästgårdar.
Antal rubel, benämning på den del av skatten som utgick i penningar vid sidan av spannmålen.
Avgift som erlades vid
byte av
åbo eller ägare på ett
rusthåll med eller utan säterifrihet. Rusthållsavgiften skulle erläggas inom tre månader efter tillträdet och tillfalla krigsmanshusfonden. Vid
förfall utfästes efter 1778
böter som även de tillföll denna fond. Avgiften övervakades av häradsskrivarna som årligen avfattade
utdrag ur mantalslängderna över nytillträdda
rusthållare och tillställde det
landskontoret som sände förteckningarna med sin påskrift till
Krigskollegium inom juli månad påföljande år. Denna kontroll avskaffades år 1789, och uppgiften övertogs då av regementsskrivarna vid varje
indelt kavalleri som därefter årligen bifogade mantalskommissariernas uppgifter till de övriga räkenskaperna som övervakades av Krigskollegium. Uppgifterna överfördes på kronofogdarna när regementsskrivartjänsterna indrogs 1830.
Rusthåll som efter förnyandet av
indelningsverket hade inspekterats av en särskild kommissarie. Rusthållet befanns ha förmåga att bära rustningsskyldigheten och innehavaren blev skyldig att mot en viss
avkortning på skatten fullgöra de skyldigheter som hörde till rusttjänsten. Om rusthållsstammen inte ansågs vara tillräckligt stor anslogs till dess understöd räntor från augmentshemman.
Rusthållsinrättningen var genomförd 1695.
Frälsepersons personliga skyldighet att ställa upp
ryttare och häst till det
tunga rytteriet, mot att han erhöll skattefriheter av kronan. Bestämmelser om den rusttjänstskyldiges förpliktelser reglerades 1345, och under 1400-talet blev rusttjänstskyldigheten i högre
grad bunden till jordinnehavets storlek. Rusttjänsten reglerades 1562 då antalet ryttare och hästar ställdes i proportion till frälsegodsets inkomster. Skyldigheten överfördes 1569 på
frälsejord och förläningar. Under 1600-talet blev rusttjänstskyldigheten endast formell och avskaffades 1741.
Förteckning över rusttjänstskyldiga, deras
gods och antalet rusttjänstmark.
Enhet för angivande av värdet av de i räntan av ett
frälsegods och dylikt ingående rusttjänstpersedlarna. Enligt adelsprivilegierna 1772 skulle av
frälsejord utrustas en beriden karl för varje 580 mark ränta.
Gränslinje mellan härader, socknar, byamarker eller jordegendomar som tillhör olika skifteslag. Rån skulle utmärkas med råmärken. Den kunde också anges med en upphuggen gata i en skog, eller ett vattendrag.
Med skiljemärken dragen gränslinje för skifteslag, förvaltningsområde som län, härad, socken,
by eller nyttjanderätt i gruva, vattenområde,
kronojord eller allmänning. Avsikten är att skilja landområden från varandra. I vid bemärkelse används benämningen också om de märken som lagts ut för att markera en dylik gränslinje. Rågången indelas i flyttbara rår och rörstenar med uteliggare och
fasta råmärken, som av gammalt erkänts som laga skillnad. ”Rågång” används också om själva förrättningen som ursprungligen utfördes av revkarlar. Från 1725 skulle
rågång alltid utföras av
lantmätare i de berörda personernas närvaro.
Benämning som angav att hemman,
by eller
härad låg inom
fasta (utmärkta) märken och rågator.
Landbohemman som tillhörde det ypperliga frälset. De hade samma friheter som det säteri, vilket de lydde under. Enligt adelsprivilegierna 1612 och 1617 gällde detta alla de
hemman som låg på säteriets marker. Privilegierna omfattade också eventuella nyanlagda hemman och torp. I praktiken räknades alla säteriet tillhörande hemman i samma
by som säteriet. I Finland räknades också säteriets hemman i grannbyn, trots att detta var förbjudet 1638.
Sedan medeltiden gällande gemensam beteckning för på skatte- och kronoböndernas jord vilande utlagor, skatter och avgifter till kronan.
Ränta uppkom först som
lösen för de skyldigheter gentemot konungen och
kronan som vilade på allmogen såsom
gästning och uppställande av krigsfolk. Med tiden blev de forna skyldigheterna förvandlade till stående skatter som utgick oberoende av behov.
Dagsverke på kronans egendom som utgjorde en del av skatteprestationen.
Räntedagsverke berörde vanligen de
hemman som låg inom två
mil från egendomen.
En av jordeboksräntans och gärdens skatter som utgick av allmogen i havre. Den erlades efter 1748 i penningar enligt markegången, vid behov in natura. För den indelade räntehavren om den inlöstes i penningar utgick även forlön.
Den del av skatten till
kronan som allmogen erlade i hö. Höet skulle transporteras till indelningshavaren, lagsagans
kronobod eller den ort där kronan behövde det. Efter 1756 kunde avgiften också erläggas i penningar till indelningshavare. År 1772 tilläts förvaring på det egna hemmanet, tills kronan kunde anvisa vart höet borde föras. Från 1777 kunde höet ersättas med havre, som var lättare att forsla från avlägsna trakter.
Vara som uppbars som skatt, till exempel spannmål, fisk, tjära och ved.
Lägre befattningshavare med uppgift att ansvara för ordningen, uppbörden och annan
handräckning till
kronan inom ett visst (rättar)distrikt och som (i stad) kontrollerade spann och vikt. Rättaren kallades vanligen kronorättare. Från och med industrialiseringen blev ”rättare” en allmän benämning på
förman för arbetsfolk.
Person med uppgift att (där gästgivargård saknades) hänvisa resande till gårdar där de mot betalning fick mat, foder och härbärge. Rättaren utsågs av häradshövdingen. Uppgiften omformades under 1700-talet till uppdraget att förse resande med nya hästar och hållkarlar genom att i bestämd ordning uppbåda bönderna till uppgiften. Rättaren kallades vanligen sockenrättare.
S
Ursprungligen skulle allmogen underhålla kronans
salpetersjudare med ved, husrum och förtäring. På 1500-talet omvandlades skyldigheten till persedlar som bönderna skulle bistå kronans salpetersjuderier med. År 1634 ersattes persedlarna med en årlig permanent penningavgift. År 1644 blev den en del av jordeboksräntan. Fram till 1766 uppbars dock
salpeterhjälpen i Österbotten i persedlar.
Före storskiftet jord som ägdes och nyttjades gemensamt av delägarna. Också arbetet och avkastningen delades.
Utägor som ägdes gemensamt av hemmanen i en by. Principerna för nyttjanderätt var fastslagna i lag. Vid kartläggningar och skiftesförrättningar på 1700-talet betecknade ”samfällighet” oskiftad jord som ägdes av flera byar gemensamt. Efter storskiftet innebar
samfällighet oskiftad mark som nyttjades gemensamt av flera delägare.
Tjänstebeteckning för person anställd eller utsedd för att
avfatta kungliga skrivelser, skriva brev, föra
protokoll och upprätta diverse handlingar inom Kunglig Majestäts kanslis verksamhetsområde.
Person med uppgift att utföra eller ansvara för transport av
post sjöledes. De hemmansinnehavare som åtog sig uppgiften var, förutom på Åland och i Vemo
härad i
Åbo län, befriade från knekt- och båtsmanshåll.
Stad belägen vid en insjö eller vid havet. Termen användes särskilt om en
stad med sjöfart och som hade
rätt att bedriva utrikeshandel, det vill säga en stapelstad, och förekom ofta i uttrycket ”sjö- och stapelstäder”.
Borgare bosatt i en
sjöstad som hade
rätt att bedriva utrikeshandel.
Person tillhörande
bondeståndet som var ägare till ett skattehemman, det vill säga till en
jordbruksfastighet som hade att prestera grundskatter till kronan. Fr.o.m. medeltiden existerade vissa begränsningar i skattebondens dipositionsrätt över sitt hemman. År 1789 fick skattebönderna
rätt att äga allmän
frälsejord och fr.o.m. 1864 även frälsesäterier.
Stadfästelse- eller överlåtelsehandling utfärdad av
offentlig myndighet vid köp av fast egendom av skattenatur, tidigare även vid förvärv utom börd. Skattebrevet innebar orubbad
besittningsrätt så länge innehavaren och hans efterkommande skötte de skyldigheter som ålåg ett skattehemman. Det inlöstes med charta sigillata-rekognitionsavgift efter 1778.
På
skattejord beläget bruk. Termen användes särskilt om
ofrälse bruksägares begränsade
rätt att inneha säterier. Efter 1789 kunde reglerna kringgås då säteriet förenades med bruket.
Under 1600-talet uppkommen, på 1700-talet vedertagen term för
donationshemman av skattenatur, där
kronan hade donerat endast hemmanets skatter till en adelsman medan hemmanet brukades av en (självägande)
bonde och hans arvingar som hade
bördsrätt till skattehemmanet.
Skattefrälsehemman avskaffades slutgiltigt 1789, då alla bönder fick
rätt att inneha såväl jord som
ränta i allmänt frälse.
Undersökning av huruvida skattebördan efter storskiftet var skälig. År 1802 fastslogs att om någon ur allmogen i
Kuopio län hade bevis för att det gjorts fel vid mätningen och storskiftesförrättningen kunde han beviljas en ny undersökning utan att storskiftet rubbades. Resultatet skulle via
landskontoret skickas till Kammarkollegium, där det slutliga beslutet om skattläggningen fattades. År 1806 fick landshövdingarna närmare
direktiv om hur undersökningarna skulle verkställas.
Hemman i enskild persons ägo med full besittnings- och arvsrätt och vars innehavare betalade grundskatten till kronan.
Skattehemman kunde fritt avyttras, i motsats till kronoskatte(
hemman) som först måste bjudas ut till kronan. Termen skattehemman är inte belagd under medeltiden då ”skattejord” eller ”skattegods” användes.
Jordförvärv genom vilket enskild person köpte av
kronan ett
kronohemman varvid hemmanets kamerala
jordnatur ändrades från kronohemman till skattehemman.
Skatteköp hade förekommit sporadiskt fr.o.m. slutet av 1500-talet men blev allmänt från början av 1700-talet. Åbon fick 1719 företrädesrätt till skatteköp och rusthållaren ensamrätt till skatteköp av kronorusthåll, men kronoböndernas möjligheter att skatteköpa de av dem odlade hemmanen urholkades senare till förmån för ståndspersoner såsom bruksidkare. Skatteköpen var förbjudna från 1773 till 1789 och fortsatte därefter; sådana förkom även i det självständiga Finland.
Fordran hos endera parten som uppkom vid jordbyte av
skattejord eller
byte av
ränta på skattejord mellan
kronan och enskild person (eller flera personer).
De medel som gick till kronans
kassa som
lösen eller betalning för skatterättigheten på de
kronohemman som sålts till skattehemman.
Kameralt mått på jord från 1500-talet fram till att storskiftet var genomfört. Det innebar en beräkning av varje hemmans andel i a) byns skatter, b) det samfällda arbetet och c) avkastningen från samfällda ägor. Ursprungligen kallades det
byamål i landskapslagen (cirka 1350). ”Skattetal” användes också om de i ränteundervisningarna för varje ort fastslagna titlarna (räntepersedlar, avgifter) i jordeboken. Av
hävd fanns olika mätningssätt för att fastslå det kamerala värdet på ett
hemman och hemmanets andel i allmänna skatter, avgifter och skyldigheter. De gamla skattetalen som användes i Finland ännu på 1800-talet.
Torp på storgods (säteri, herrgård) från 1770-talet. Skattetorpen var belägna så långt från stamgodset att dagsverksarbete till jordägaren inte brukade utgå, utan i stället betalades en skatt. Skattetorpen bildade ett nytt slag av landbondehemman, huvudsakligen i Tavastland, Satakunta och Savolax.
Torp på skattehemman, avstyckat och lagfaret om hemmanets
besuttenhet tillät det.
Skattetorp fick lagligen grundas efter 1743, men i praktiken förekom de redan under 1600-talet.
Skattetorp uppkom vanligen genom att skattebonden testamenterade en del av hemmanet till en
yngre son. Innehavaren var efter 1770 (för längre eller kortare tid) befriad från
mantalspenningar om han hade fyra mantalsskrivna barn, och efter 1773 befriad från alla
personella utskylder antingen barnen vistades hemma eller någon annanstans.
Skattehemman som under två år inte hade kunnat betala sina skatter till kronan.
Hemman som var skattlagt till mindre än ett mantal. Termen förekom i författningar åtminstone under 1600-talet. Som skattlagda
torp räknades kronotorpen i Karelen och skattejägarehemmanen i
Åbo och Björneborgs län.
I den svenska kameralförvaltningen förrättning genom vilken lägenheter som var skyldiga att prestera jordskatter till
kronan blev taxerade och åsatta skattetal, såsom jordetal och mantal, eller någon annan grund enligt vilken jordskatterna skulle utgöras. Skattetalen och övriga beskattningsgrunder antecknades i jordeböckerna. I
Gamla Finland ägde skattläggningar rum vid skattläggningsrevisioner, varvid revisionsjordeböcker upprättades.
Tidigare underlag för kommunal inkomstskatt.
Skattöre utgjorde den kommunala uttaxeringen i antalet penni per mark av den beskattningsbara inkomsten. Skattöre förekom i lagstiftningstexten sedan slutet av 1800-talet och ersattes fr.o.m. slutet av 1900-talet av termen kommunalskatteprocent.
Skatt som i anslutning till gästgiveriväsendets organisering 1642 påfördes hemmanen, varvid vissa hemmanskategorier såsom säterier var undantagna, och som utgjorde en avlösning till
kronan av böndernas skyldighet att ge skjutning åt dem som reste i kronans ärenden. Skatten började uppbäras 1649 och den förvandlades till en stående
skatt som ingick i mantalsräntan och uppbars ännu under den autonoma tiden ända till 1840-talet.
Den process som användes för att fastställa de årliga tiondeavgifterna. Bestämmelserna reglerades i tiondeplakatet 1638. De bestod av räkning av sädeskärvar och ofta också provtröskning. I Finland uppbars tiondet enligt skörden endast på Åland och i Österbotten. I Savolax och Karelen beräknades tiondena i enlighet med skattetal. I de övriga delarna av Finland beräknades tiondet, enligt en
praxis från 1602, som ett visst antal kappar per utsådd tunna. År 1727 uppmanades allmogen att övergå till en fast tiondesättning. Övergången slutfördes i Finland 1822 då de sista socknarna fick en fast tiondesättning.
I Ryssland från 1785 den lägsta av de sex klasser i vilka stadsinvånarna i varje
stad var indelade. Till denna klass hörde minuthandlare, arbetare, formän och liknande, vilka utgjorde befolkningsgruppen
meschanin (meščane, meščanstvo), som från slutet av 1700-talet blev benämning på denna invånarklass. I
Gamla Finland förekom denna klass av
borgare från 1787 till början av autonoma tiden.
Det landområde inom en
socken vilket inte tillhörde någon enskild gård utan ägdes och förvaltades gemensamt av socknens byalag. Gränserna fastställdes i samband med storskiftet och byalagens andelar fixerades utgående från mantal. Överloppsjorden tillföll då kronan.
Avgift som alla vuxna församlingsmedlemmar från och med 1686 betalade för underhållet av socknens fattiga. Avgiften fastslogs på nytt 1817.
Benämning på vissa
rättare under 1500–1700-talet, i
Norrbotten kallades han vandringsrättare.
Allmän väg inom en
socken eller mellan socknar.
Sockenväg skulle fastställas av landshövdingen. Marken avskildes vid laga skifte. Den skulle underhållas av hemmanen, och tingsrätten avgjorde de olika hemmanens andel.
Det
hemkallshemman som en indelt fotsoldat,
båtsman eller
ryttare hade
rätt till, förutom lön i kontanter, mundering och underhåll. Jordlägenheten skulle bestå av ett
spannland jord, äng till två lass hö, enkelstuga och uthus. År 1695 bestämdes att den ena gaveln skulle rödfärgas och förses med kompaniets namn och torpets nummer. År 1810 bestämdes att soldattorpen fritt skulle disponeras av rust- och rotehållare. Författningen gällde inte Kajana härad, men 1830 upphörde allmogens skyldighet att underhålla dem också där.
Benämning på stabspersonal som inte var
officerare eller underofficerare.
Militär
grad i den svenska armén 1750–1833 med tjänsteställning mellan
kapten och löjtnant. Före 1750 kallades motsvarande
grad kaptenslöjtnant. I Ryssland utgjorde
stabskapten från och med 1797 den
tionde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltalet ”Vaše blagorodie”. Graden förekom i den finska militären under autonoma tiden.
Högre officer som tjänstgör vid en
militär stab. Åren 1751–1752 infördes befattningarna stabsfänrik, stabslöjtnant och
stabskapten inom den indelta armén. De fick lägre lön än motsvarande befattningshavare vid de värvade regementena. I andra regementen än infanteriregementet i Österbotten innehade stabsofficerarna två boställen: ett som stabssäte och ett som löneboställe.
Benämning (1530–1657) på ett
hemman som betalade stadgeskatt, stadgeränta, till kronan. Stadgehemmanen betraktades i allmänhet som ett slags
kronohemman med arvsrätt. Förekom också som ett av enskild utarrenderat skattehemman.
Under svenska tiden den bebyggda och obebyggda jord som låg inom en stads område, i inskränkt betydelse under svenska tiden och autonoma tiden huvudsakligen om den del av en stads territorium som inte var bebyggd eller använd till tomter, gator och torg.
Stadens medel i form av kontanter, kassafunktionen i staden. Medlen var avsedda för
bestridande av de allmänna utgifterna som exempelvis ämbets- och tjänstemännens löner.
I större stads
tjänst varande
officiell och auktoriserad mäklare, ursprungligen bara i Stockholm. Stadsmäklaren ansvarade för mäklarärendena inom handel och sjöfart och verkade som mellanhand vid avslutande av vissa affärer mot
provision av parterna. Stadsmäklaren kontrollerades i viss mån av stadens myndigheter.
Skatt på en maskin eller
anordning (stampkvarn) eller anläggning (stampverk) för utförande av stampning (hålslagning eller stansning, tillhuggning eller avhuggning, formning eller smidning).
Stampverk för klädesvalkning erlade
skatt i penningar och de övriga i naturapersedlar eller penningar efter markegångspris.
Beteckning på skog som tillhör staten. Beteckningen togs i
bruk 1940 och ersatte den
äldre benämningen kronoskog.
Avverkningsrätt i kronoskog. Stockfångsten var ofta begränsad till en viss kvantitet och i bland undantogs kronans
mastträd eller dylikt.
Ägoskifte av mark på landsbygden, som syftade till att ersätta de tidigare tegskiftade enheterna med sammanhängande ägor. Det enskilda hemmanets andel vid skiftet av ägorna beräknades utifrån mantal. Jordreformen inleddes 1749, i
Gamla Finland formellt på 1760-talet, i praktiken efter 1828. Ursprungligen skulle
storskifte genomföras om samtliga hemmansägare i en
by krävde det. År 1757 ändrades reglerna och storskifte skulle genomföras om en hemmansägare krävde det. År 1848 fastslogs att ägofördelningen efter tidigare storskiften kunde göras mera ändamålsenlig genom en storskiftesförrättning. Skiftesfördelningen utfördes av kommissionslantmätare. Storskiftet slutfördes till största delen på 1870-talet.
Den process genom vilken en
by genomförde storskifte. Förrättningen protokollfördes och skulle fastställas av domstol.
Kronans privilegium, senare statens ägorätt till rinnande vattendrag och vattenfall, i motsats till principen stadgad i
Hälsingelagen (BB XIV: § 1) ”den äger vatten som äger land” senare strandteg.
Strömfallsregal innebar förbud mot kvarn- och dammbyggen. Under 1400-talet började man använda benämningarna konungsvatten,
kungsådra och konungsström om de vattenleder som skulle hållas fria från byggande.
Militärt organiserad
ingenjörskår som från 1821 planerade och verkställde de rensningar av vattendrag, kanalbyggen och torrläggningsarbeten som beslutats av
Kejserliga strömrensningsdirektionen och efter 1840 av Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna. Före 1837 var chefen för
Strömrensningskorpsen underställd ryska myndigheter. Arbetsstyrkan bestod av ingenjörer och byggmästare. Från 1840 benämndes Strömrensningskorpsen även Ingenjörskåren för väg- och vattenkommunikationerna, vilket den fortsatte att betecknas som efter 1860 då
Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna inrättades.
Avgift som från 1805 skulle erläggas till
kronan för
stockfångst till sågar från kronoskogar och skogar på överloppsjord. Tillstånd för avverkningen skulle underställas kejsaren och krävde
utlåtande av landshövdingen.
Under tegskiftets tid att mäta (och dela) en bys åker och äng med (rev)stång, ett lagligt mått för jordmätning vars längd varierade från
by till by, oftast var den 6 alnar lång.
Stångfall var från mitten av 1300-talet också en
kameral beräkningsgrund, med vilken man fastslog ett hemmans jordvärde och fördelade en för hela byn bestämd
jordskatt mellan hemmanen. Under 1700-talet användes benämningen i Tavastland också om årlig granskning (
syn) av rårna. En by stångfälldes alltid med samma stång. Varje
hemman skulle ha en lika många stänger bred teg i byns åker som det hade andel i byamålet (ören i kronans jordebok). En by sades ha stångfällts då åker och äng hade blivit uppmätta och delade på dylikt sätt.
Benämning på officer under kaptens grad, det vill säga
löjtnant och underlöjtnant.
Ung tjänare eller
betjänt särskilt vid
hov såsom hovsven eller page. Under 1600-talet användes benämningen också om en person som var anställd för att fullgöra
rusttjänst åt en rusthållare. Han kunde också kallas dragon- eller ryttarsventjänare.
Inspektion som domstolens ledamöter och parterna förrättade på annat ställe än i själva domstolssalen. Synen gällde ett objekt som hade betydelse för rättegångens avgörande.
Den handling som upprättades i samband med laga syn. På officersboställen skulle
laga syn förrättas av
häradshövding med halv
nämnd (sex nämndemän) och ekonomisk
besiktning av
länsman och två nämndemän. Syneinstrumentet definierades närmare 1752. År 1770 bestämdes att syneinstrumentet (i två exemplar) skulle insändas till landshövdingen.
Under svenska tiden allmän benämning på person som, vid sidan av kronans, konsistoriets eller socknens
ombudsman eller
ledamot av domstol, hade
rätt att delta i en
syneförrättning och avgöra ett synemål. Synemännen var från 1700-talet berättigade till ett arvode, åtminstone när det gällde boställssyner (från 1752).
Kontroll av tillståndet på en
kungsgård när den bytte arrendator. Synen förrättades av häradshövdingen och
nämnden samt en av landshövdingen utsedd kronans fullmäktige. Under arrendetiden höll kronofogden och nämnden var femte år en ekonomisk besiktning. Om det då visade sig att arrendatorn inte fullgjort sina skyldigheter skulle
laga syn omedelbart förrättas. I annat fall skulle
syn förrättas vart
tionde år.
Kontroll av tillståndet på militärt
boställe när arrendatorn tillträdde eller avträdde.
Syn förrättades på officersboställen av häradshövdingen med sex nämndemän, på underofficerares och lägre stabs- och kompanibetjänsters boställen av kronofogden med fyra nämndemän. Var bostället vanskött, måste innehavaren ersätta bristerna. Överloppsbyggnader ersattes av ägaren. Vid arrendators av- och tillträde förrättades
husesyn i närvaro av avträdaren och jordägarens (statens eller inrättningens) ombud. Däremellan hölls ekonomiska besiktningar av länsmannen och två nämndemän. Ändring i synerättens
beslut kunde fås genom
besvär vid domstol.
Kontroll av tillståndet på ett nybygge.
Person med uppgift att sköta ekonomisk
förvaltning och hushållning hos kung eller storman eller vid allmännyttig inrättning, särskilt
kyrka eller hospital. Benämningen användes också från 1700-talet om person som hade behörighet att företräda huvudman och handla i dennes ställe, ofta också om förvaltare av dödsbo eller konkursbo. ”Syssloman” användes 1868–1917 och efter 1922 om den förtroendeman som utredde ett
konkursbo och som till domstolen överlämnade de handlingar som behövdes för konkursförklaringen.
Den
skatt som skulle betalas av sågverk. Formellt skulle den erläggaqs i bräder. Efter 1685 betalades skatten vanligvis i kontanter, och 1798 fastslogs att sågägaren alltid hade
rätt att lösa skattebräderna till markegångspris. De enskilda sågverkens
markegångspris beräknades efter sågverkets avstånd till avsättningsorten. Ett mera avlägset beläget
sågverk hade ett lägre markegångspris än ett som låg nära avsättningsorten. Ett sågverk på
frälsejord hade rusttjänstskyldighet, men betalade inte sågränta.
Förrättning genom vilken en skattskyldig såganläggnings skattebörda uppskattades. Sågägaren var skyldig att meddela landshövdingen genast såganläggningen blivit uppförd. Skattläggningen förrättades av kronofogden, häradsskrivaren och två nämndemän. Skattebördan bestämdes av sågningsrättigheterna och resultatet av en provsågning. Bestämmelserna varierade i olika län.
På
allmänning uppodlat eller inom andra hemmans
rågång liggande hemman. Sämjehemmanen räknades ofta som
kronohemman med arvsrätt. Genom
skatteköp kunde de förvandlas till skattehemman.
Gräns som baserar sig på urgammal
hävd utan skriftlig dokumentation. Sämjeråar utgjorde ett problem vid verkställandet av
storskifte och inrättandet av nya
hemman på kronans mark.
Fiske i kronans fiskevatten mot årlig
ränta till kronan. Kunde efter skattlagd
ränta övergå i enskild ägo.
Kameral benämning på gård som beboddes av adelsman och för vilken ägaren åtnjöt
frihet från skatter och andra kronoutskylder. Säterifriheten erkändes 1562 vid reglering av rusttjänsten. Säteriet utgjorde vanligen huvudgården i ett komplex av spridda frälsegårdar. Den skulle vara ståndsmässigt byggd och jorden i brukat tillstånd. År 1686 förbjöds anläggandet av nya säterier och säteriet fick egenskap av oföränderlig jordnatur.
De skattefördelar och andra förmåner som ett
säteri åtnjöt, men som belastade andra fastigheter. Säterifriheten fastställdes 1562 då en vanlig
frälseman fick
rätt till ett säteri. För att säterifriheten skulle upprätthållas krävdes att säteriet var ståndsmässigt byggt och jorden i god hävd. Anläggandet av nya säterier förbjöds 1686. Säterifriheterna avskaffades slutgiltigt 1920 och 1924.
De medel som uppbars av varje
rote (större än 1½ jordeboksmantal) vid Österbottens
regemente för befrielse från underhåll av militieboställen. Medlen gick till
Militieboställskassan till 1889, därefter Allmänna militiekassan. De uppbars av regementsskrivarna till 1830, därefter av kronofogdarna.
T
Beskattning, prisbestämning, beräkning av skatt.
Den gradering av jord som sedan 1783 skulle utföras som en del av de förberedande åtgärderna före den egentliga storskiftesförrättningen. Lantmätaren skulle för detta ändamål sammankalla delägarna och allmänhetens representanter. I allmän betydelse avsåg termen
skattläggning av jord.
Organ tillsatt i mars 1918 i det
vita Finland för att sköta om de ärenden som tillkom den under kriget funktionsodugliga ordinära Medicinalstyrelsen. Till den temporära styrelsen hörde en överdirektör, två medicinalråd, en
apotekare eller provisor, en djurläkare och överläkaren vid Finlands trupper. Den temporära styrelsen kom att till stor del fokusera på militärsjukväsendet.
En tredjedel av det
tiondespannmål som uppbars av kronan. Tertialtiondet gick till kyrkoherdarnas avlöning eller gavs som verksamhetsbidrag till välgörenhetskorporationer. Det utgick på samma sätt också efter att Gustav Vasa hade indragit två tredjedelar av kyrkotiondet till
kronan 1526–1527. Tertialtiondet ersattes under autonoma tiden 1886 med en helhetslön som i praktiken utgick i spannmål ända till 1922. Tertialtiondet beräknades enligt årsväxten, ursprungligen ”i skaftet”. Det fixerades till ett bestämt belopp under 1700-talet, förutom på Åland och i Österbotten. Befriade var gamla klockar- och kaplansboställen, nybyggen så länge deras
frihetsår varade och vissa bruk, hammarverk, fabriker och skattlagda kvarnar. En del av de sistnämnda erlade tertialtionden per härd, masugn eller hammare, eller efter produktionsvärdet eller den
skatt som förut utgick till kronan i natura i järn, spannmål, smör eller penningar.
Tertialtionde utgick inte i Kexholms län, och inte heller någon annan form av tionde. En del av kyrkoherdarna fick där sin utkomst endast av de prästgårdar som kronan hade försett dem med. De övriga, och också det grekisk-ortodoxa prästerskapet, uppbar i stället så kallat deputatspannmål, som beräknades delvis i havre och till olika belopp i olika socknar.
Till 1879 skriftligt tillstånd att få utöva näring eller yrke, under 1500-talet också om bevis på tillstånd för
resa inom landet. Sedermera användes termen också om ägande- eller brukningsrätt till fast egendom.
Avgift som erlades för tillträde till ett rusthåll. För att få stadgad ägande- eller
åborätt till minst 1/8
rusthåll var avgiften ovillkorlig. Tillträdesavgiften var oberoende av huruvida rusthållet hade förvärvats genom köp, gåva eller arv.
Avgift som hemmansinnehavarna erlade direkt till häradshövdingen och nämnden. Den förbrukades vanligen under pågående häradsting. Avgiften infördes i Finland 1886 och ersatte de tidigare tingsgästningskapparna. Tidvis under missväxtår hade
tingsgästningspenningar också uppburits under den svenska tiden. Tingsgästningspenningarna avskaffades 1923.
Avgift i penningar i ett tingslag, stadgad 1734 i stället för den konkreta skyldigheten att bygga och underhålla ett tingshus. Avgiften utgick av alla hemmansägare som var skyldiga att betala allmänna oneran.
Avgift
in natura i ett tingslag, stadgad 1734 i stället för den konkreta skyldigheten att bygga och underhålla ett tingshus. Avgiften utgick av alla hemmansägare som var skyldiga att betala allmänna oneran. Den ersattes från senare delen av autonoma tiden med penningar.
På varje hemmansägare i ett
tingslag vilande skyldighet att uppföra och underhålla ett fast
tingshus för hela tingslaget, stadgad i 1734 års lag. Skyldigheten utgick i dagsverken och byggnadsmaterial. Den ersattes ofta med en
avgift in natura eller i penningar.
Årlig
avgift in natura eller i penningar i ett
tingslag utan eget tingshus, stadgad i 1734 års lag. Avgiften förekom dock som gammal sed långt före det. Den utgick per
mantal direkt till häradshövdingen eller lagmannen (till 1868), som ersättning för den hyra han hade betalat när han hyrde rum för att hålla ting. Särskilda
tingshus var ganska ovanliga i Finland (1912 endast 34 mot 234 tingslag).
Skatt som togs ut av varje
hemmansbrukare för att uppföra och underhålla en bod att förvara tiondespannmålen i.
Skatt som en masugnsanläggning skulle erlägga till
kronan för rätten att tillverka tackjärn. Avgiftens storlek varierade beroende på om järnmalmen kom från gruvor som låg på krono- skatte- eller frälsejord. Från 1637 beräknades den i Finland efter antalet blåsningsdygn. År 1686 infördes antalet blåsningsdygn som beräkningsgrund i hela riket. Bestyrkt av masugnsmästaren anmälde ägaren blåsningens början och slut till kyrkoherden som gav ett
intyg på anmälningen. Det överlämnades till häradsskrivaren som debiterade tiondejärnet. Kutymen stadfästes 1740.
Förteckning över jordbruksfastigheter och tionden, ibland avkastning. I samband med reformationen indrogs en del av tiondeavgifterna till kronan. I fogderäkenskaperna ingår tiondelängderna bland verifikaten. De skulle upprättas årligen av häradsskrivaren, som biträddes av kyrkoherden och socknens sexmän. Adeln och säterierna var befriade från tiondeavgifter, men enligt en
instruktion från 1662 skulle de ändå antecknas i tiondelängden. Eftersom tiondelängderna även innehöll uppgifter om tertialtiondena ingick också säterier. Kronotiondena avskaffades i Finland år 1924.
Den förrättning genom vilken den årliga tiondeavgiften i spannmål för ett
hemman fastslogs. Förrättningen skulle övervakas av tionde- eller landsfogden, prosten, kyrkoherden, läns- och fjärdingsmänen samt kyrkornas sexmän. Den årliga skylräkningen och provtröskningarna började på vissa orter redan 1688 ersättas av
fasta årliga avgifter. Den egentliga övergången till tiondesättningen skedde i huvudsak under 1700-talet.
Årligt sammandrag för varje
härad av tiondelängdens slutsumma, av vilket förändringar exempelvis i jordbruksfastigheternas skatteförmåga,
jordnatur eller ägoförhållanden framgick. Tionderäkningen sammanställdes av häradsskrivaren och kronofogden. Den utgjorde grunden för det årliga skatteuttaget in natura. Hemmanen infördes med samma namn och ordningsnummer som i jordeboken.
Tiondeskatt som per
mantal utgick i vete, råg, korn, havre, ärter och bönor vilken ursprungligen bestämdes utifrån hemmanets skördeutfall och uppbars av kronan. Under 1700-talet bestämdes en fast årlig avgift.
Den förrättning som för all framtid fastslog den mängd
tiondespannmål som ett
hemman årligen skulle erlägga. Systemet med fast
avgift började 1697 ersätta det
äldre systemet, i vilket avgiften varierade med skördeutfallet. Den ständiga tiondesättningen genomfördes i de olika länen under 1700-talet.
Beteckning för en persons ämbete, värdighet, rang, med vilken han tilltalas (tituleras). Titlarna uppdelades vanligen i stånds-, heders- och ämbetstilar.
Under svenska tiden en
titel för varje särskild medlem av
nämnd på landsbygden (nämndeman i
häradsrätt eller lagmansrätt). Ursprungligen användes benämningen också om medlem av tolvmannanämnd eller de tolv edgärdsmän som till och med 1695 kunde fria eller fälla en misstänkt person genom att svära en särskild
ed (
värjemålsed). Allmänt: medlem av en förtroendevald
församling som bestod av tolv män.
Vid
tegskifte avgränsat (och inhägnat) markområde, på landsbygden i anslutning till ett hemman, i
stad bildad efter upprättande av stadsplan. Efter storskiftet avser en
tomt en genom
styckning bildad självständig fastighet eller del av en fastighet som är bebyggd eller är avsedd att bebyggas.
Princip för
skifte av en oskiftad bys ägor. Gårdstomtens plats i byn (i förhållande till de andra gårdstomterna) avgjorde tegarnas plats. Principen åberopades sällan i Finland. Den förlorade sin betydelse i och med storskiftet.
Osjälvständig jordlägenhet, vars nyttjanderätt enligt avtal upplåtits åt en brukare, mot att han gjorde dagsverken eller betalade
avrad åt markägaren. Torpen anlades i början av 1600-talet på säterier och efter början av 1700-talet också på bondgårdar. Från 1757 fick
torp anläggas oberoende av hemmanets jordnatur. Torpen inlöstes efter 1918 av brukarna. Under 1600-talet var många torp jämförbara med mindre
hemman och skattlades som självständiga fastigheter till 1/2, 1/4 eller 1/8 mantal. Torpet var en vanlig avlöningsform för arbetskraft på
gods och större hemman. En
torpare skattades vanligen till 1/4 mantal. År 1892 fick torparna i Finland en lagstadgad uppsägningstid.
Person som inte hade
äganderätt till ett
hemman men som innehade och brukade ett hemman som var anlagt på någon annans egendom. Enligt överenskommelsen med jordägaren förekom olika benämningar på torparen (dagsverks- , fjärdings- , jord- , präst- ,
rå och rörs- , skatte- , skogs- , syrentorpare). Ursprungligen fick
torp endast grundas på frälsejord. År 1697 fick också
rusthållare rätt att grunda nya torp. År 1743 fick också bönderna rätt att utan tilläggsskatter anlägga nya torp på sin mark.
Bonde som innehade och betalade
skatt för ett
hemman som var skattlagt till 1/3 mantal. Benämningen förekom på 1600-talet. I
riksdagsbeslut som fattades i början av 1600-talet kallades alla lägenheter som skattade mindre än 1
mantal för ”torp”.
Kontor för
förtullning av varor i en viss region eller stad. Tullkammaren förestods av en tullförvaltare, och under honom verkade tullnärer, uppsyningsmän och skrivare. Tullkamrarna sorterade under svenska tiden under generaltullförvaltaren, senare överdirektören, i Stockholm. Under autonomin och självständigheten övervakades tullkamrarna av först Generaltullkontoret och senare Tullstyrelsen.
Tullkammare kunde också kallas tullkontor, men i synnerhet i
äldre tider kunde tullkammare avse ett större tullkontor. I Ryssland förekom från början av 1700-talet sjötullkammare i stapelstäderna samt
gränstullkammare vid rikets landgränser. Mindre tullanstalter utgjorde en särskild lägre kategori tullanstalter, tullsastaver. Tullkammare fanns även i Gamla Finland.
Den
avgift som skulle erläggas för malning i tullkvarn. Åren 1743 och 1748 fastslogs att tullkappen var en
kappe för varje
tunna av den typ av spannmål som maldes. Allmogen kunde inte kräva att få erlägga avgiften i penningar mot kvarnägarens vilja.
Kvarn där spannmål, som tillhörde utomstående, kunde tas emot för malning. Motsats: husbehovskvarn. Malningen utfördes mot en
avgift av varierande storlek. Inkomsten från kvarnen beräknades vid skattläggningen och utgående från den bestämdes den
kvarnränta som skulle utgå. Malning i
tullkvarn eller
privilegierad stadskvarn blev obligatorisk för skattskyldiga undersåtar 1580.
Ärende rörande förbrytelser mot tullstadgan, senare
brott mot tullförfattningarna såsom konfiskationer,
lurendrejeri och smuggling.
Den inkomst som indrivandet av tullavgifter gav från en kvarn eller från en stad.
Gammalt åkerytmått motsvarande 56 000 kvadratfot eller cirka en halv hektar, egentligen den areal som motsvarade en tunnas utsäde; utsädestunnland.
Tunnlandstal var också det aritmetiska tal för jordskifte och
skattläggning som uppkom genom beräkning av jordegendomens totala
tunnland jord och en gradering av jordmånen. Graderingen gjordes från och med 1630-talet i grader, under autonoma tiden i klasser.
U
Militär som tillhörde underbefälet och hade graden undersergeant, sergeant, översergeant eller fältväbel. Den högsta graden för underofficerare var militärmästare. I den värnpliktiga finska militären under autonoma tiden samt i den
vita armén under inbördeskriget utgjorde
underofficer en egen militärgrad. Inom jägarbataljonen befordrades, strax innan den anlände till Finland i februari 1918, drygt 400
jägare till underofficerare. I april 1918 ersattes underofficersgraden i den
vita armén med sergeantsgraden. Under sommaren 1918 skapades i den
finska armén en ny militärgrad som benämndes ”yngre underofficer”.
Beteckning på myndighetsperson som fått i uppgift att utföra undersökning av något slag. En polis som undersökte ett
brottmål kallades undersökningsman.
Obligatoriskt tillkännagivande på två eller tre på varandra följande
häradsting eller i
rådstugurätt med fyra veckors mellanrum att arvegods, vanligen en ärvd jordfastighet, skulle säljas eller överlåtas åt annan person. Om ingen av säljarens släktingar ville använda sig av sin förköpsrätt till fastigheten, kunde köparen få
fastebrev på fastigheten, senare begära att få lagfart, efter det sista uppbudet. Om
uppbud stadgades i landslagen och i 1734 års lag. Bestämmelserna avskaffades 1930.
Hemman vars räntor användes till att gottgöra eventuella brister som uppstod i indelningsverket. Inom det militära
indelningsverket uppbars räntorna av regementsskrivaren. De skulle användas till att helt eller delvis bekosta en
militär tjänstemans lön när han inte fick det fulla beloppet från de indelta
hemman vars räntor var avsedda för honom. Samma
praxis förekom i landstaten, när inkomsterna för de indelta hemman som var avsedda för avlöning presterade underskott.
Benämning på ibruktagande och inhägnande av ny mark (för spannmålsodling) i Savolax och Karelen.
Uppodling innebar
skattefrihet på viss tid eller nedsatt skatt, efter en vidtagen skatteförmedling.
Statligt bidrag på högst 25
riksdaler som, på landshövdingens rekommendation, kunde utdelas åt en hemmansinnehavare som uppodlade ett nybygge. Bidraget infördes i slutet av 1700-talet.
Sedan 1848 benämning på lantmätares skattläggningsförslag i Viborgs
län under storskiftet.
Borgare i en
stad med begränsade handelsrättigheter. Benämningen infördes på 1600-talet och avskaffades i Finland 1879.
Mindre
jordstycke avskilt med gränsmärken och beläget utom hemmanets eller byns rågång. Jordstycket hade vanligen beslagtagits före rådragningarnas tid och kom efter tegskiftets genomförande att ligga inom en annan bys rågränser. Det räknades som adpertinens och ingick i stomhemmanets mantal.
Urfjäll omnämns redan i landskapslagarna.
Lantmäteriförrättning som innebär att en del av en fastighet avskiljs.
Mindre
jordlägenhet som hade bestämda gränser och som låg innanför bysamfällighetens gränser. Sådana jordlägenheter tillhörde antingen
kronan eller ett enskilt
hemman inom bysamfälligheten. De var särskilt skattlagda. Vid
storskifte kunde de avvittras, förvandlas till hemman och mantalssättas. Benämningen
utbysskatt förekom endast i jordeboken för
Åbo och Björneborgs län.
Jordbruksfastighet som inte var mantalssatt och som omgavs av en annan bys marker. Den var således inte taxerad som
hemman eller hemmansdel. Utjorden kunde inneha eller sakna andel i en bys ägor som likaså inte var mantalssatta. Den var befriad från att delta i
vägröjning och brobyggnad.
Benämning på jordbruksmarker och skog som låg bortom den egna gårdens åkrar, vallar och betesmarker. Till utmarken kunde man komma endast genom att passera någon annans mark eller byns allmänning.
Utmark räknades inte som odal.
Skyldighet för
medborgare eller fastighet att utföra, prestera eller betala en skatt,
pålaga eller
avgift till staten, kyrkan, häradet, socknen, byn eller jordägaren. Till dessa utgifter hörde exempelvis
ordinarie ränta, mantalsränta, herredagspenningar, brandstodshjälp och dulgadråpsböter, kronotransportskjuts, fångskjuts, inkvarteringsavgift, landtågsgärd, byggningshjälp, kronotionde, lagmans- och häradshövdingeränta, brännvinsbränningsarrende, djäknepenningar, tertial- och
kvicktionde till prästerskapet, tingsgästningskappar, bro- och skallfogdekappar,
knekthåll och roteringsavgifter, landsvägs- och brobyggnadspenningar samt kyrko-, prästgårds-, tingshus-, gästgivaregårds- och tiondebodsbyggnadsavgift.
Den åtgärd genom vilken lantmätaren efter 1783 utmärkte delningslinjerna på marken. Efter att utstakningen var gjord skulle lantmätaren delge delägarna och landshövdingen om förrättningen. Delägarna hade en
besvärstid på sex veckor.
Den enhet som utgjorde grunden för tiondesättningen. År 1694 stadgades att tiondet skulle utgöra åtta kappar ren säd av varje tunnas utsäde. År 1804 konstaterade
Kammarkollegium i ett
brev till landshövdingen i Tavastehus
län att ett
utsädestunnland motsvarade 1 1/3 geometriskt tunnland. År 1814 fastställdes beräkningen för taxeringen av olika jordmåner. Beräkningarna fastställdes 1819.
V
Granskning av en frälsemans och hans hirds
rustning och hästar. Från 1334 (1345) gällde vapensynen frälsemän som var över 15 år gamla.
Vapensyn hölls årligen på bestämda platser. Rusttjänsten var obligatorisk och orsaken till att utebli skulle granskas och godkännas vid vapensynen. Vid vapensynen fastställdes också en bondes förmåga att göra
rusttjänst och därmed bli frälse. Formellt gällde bestämmelserna om vapensyn till 1736.
Militärt manskap bestånde av reservsoldater 1741–1811 som bekostades av kronan, senare av rotarna. Skyldigheten blev så småningom beständig i de regementen vars rotar hade överenskommelse med kronan. Onuset omformades år 1812 till en
reservvakansavgift för
Allmänna militiekassan i samtliga
län förutom i Österbotten som hade varit befriat från att hålla reserver.
Inrättning som fördämmer vatten för kvarnverksamhet. Vattenverken började regleras 1638 och 1642 och fram till 1688 krävdes
privilegium för att få inrätta dem. Därefter beviljade landshövdingen tillstånd att uppföra de erforderliga fördämningarna för vattenkvarnen på krono-, skatte- eller frälsejord. Anläggandet av
vattenverk förutsatte en värdering av skatteförmågan som efter 1804 förrättades av undersökningsverket, efter 1817 krävdes ett
utlåtande av
Kejserliga strömrensningsdirektionen och dess efterträdare.
Term som innebar att
kronan hade gjort förlust vid
byte av frälse- och
kronohemman med åtföljande räntor. I ett sådant fall hade kronan
rätt till en kronofordran hos den enskilde. Dylika byten av
hemman hörde till frälsets privilegier och bekräftades 1723.
Malning av vete som förutsatte en kvarn med dyrare verktyg för skrädning och siktning än annat spannmål. Vetemälden var inte underkastad skattläggning, i motsats till de kvarnar som malde de vanligaste sädesslagen för allmän brödföda (råg,
korn och havre). Om en kvarn malde både vete och andra sädesslag, var vetemälden inte skattlagd, medan
skatt betalades för malning av de andra sädesslagen.
Vicekonsuln kan ansvara för en viss del av en konsuls distrikt, men i allmänhet är vicekonsuln skyldig att biträda sin närmaste överordnade inom hela dennas verksamhetsområde.
Den obligatoriska avgiften för en vigsel, som måste erläggas till prästerna i en församling. Avgiften avskaffades 1886.
Av överordnad myndighetsperson verkställd granskning av förhållandena inom en förvaltningsgren. Visitationen var en viktig del av särskilt kyrkoförvaltningen (prost- och biskopsvisitation).
Visitation kunde också vara en granskning av boställen och gästgiverier som verkställdes av häradshövdingen, häradsfogden eller tullkammaren.
Skatt som uttryckligen en gång för alla var bestämd att utgå, i motsats till bevillningar. Uttrycket användes särskilt om de olika skatterna i den totala kronoskatten (ordinarie räntan), där jordeboksräntan räknades som ”viss” och hemman- och mantalsräntan ursprungligen som ”oviss”.
Handling i stadens våghus, i vilken vägda varor skulle införas.
Stadsbetjänt eller hamnstyrelses förtroendeman, som vägde varor vid stadsvågen med stadens vikter. I större städer var vägaren underställd hamnfogdeinspektorn och kunde då också ha tjänstebeteckningen övervägare eller undervägare.
Ett slags fältingenjör som tillhörde
Fortifikationen 1657–1708.Vägvisarkaptenen anvarade för rekognoscering och reparation av vägar m.m.
Beteckning som ofta användes om en yngling som lämnat pagens ställning för att göra sig värdig riddarslaget.
Y
Grad av
skattefrihet på frälsejord. Den omfattade
säteri med tillhörande
ladugård samt
rå- och rörshemman och innebar befrielse från mantalsränta, jordeboksränta, kronotionden och rotering. Den medförde också befrielse från rusttjänst, senare från
rusttjänstbevillning samt från en mängd andra pålagor. Friheten var dock inte lika fullständig för rå- och rörshemmanen som för säterier och ladugårdar.
Fastigheter och kapital. I mars 1800 bestämdes att invånare i Finland inte behövde erlägga
skatt på kapital.
Å
Arrendator av kronans, frälsets, en allmän inrättnings, ett bruks eller kyrkans hemman, huvudsakligen med ärftlig besittningsrätt. Samma benämning användes också om den
åbo som satt kvar på gamla arrendevillkor efter att jordegendomen genom köp hade övergått till en annan. Kronans
hemman kunde efter 1808 fritt skatteköpas av åbon.
Redovisningsterm för
byte av innehavare på ett kronohemman.Landshövdingarna var ålagda att årligen till
Kammarkollegium sända en
förteckning över de av länets
kronohemman som fått ny innehavare och
vad åbon enligt immissionsbrevet blivit ålagd att odla.
Rätten att bebo, bruka och besitta ett krono-, donations-, frälse- eller kyrkohemman, till och med 1789 i princip också på ett
skattehemman som kronan, i egenskap av ägare till all jord, också ansågs äga och som under ärftlig nyttjanderätt innehades av en skattebonde, så länge han betalade sina skatter till kronan. Rätten innebar skyldigheter beroende på hemmanets natur.
Besittningsrätt till
hemman med olika rättigheter och skyldigheter, som berodde på hemmanets skattenatur (skatte, krono eller frälse). Innehavaren var skyldig att bruka hemmanet. Åboskapet förföll vid ödesmål, vanskötsel och förfall. År 1789 fick innehavare av
kronohemman rätt att friköpa det till skattehemman.
Till jordeboksräntan hörande
skatt som erlades i ett visst antal dagsarbeten på kronans (eller indelningshavarens) jordegendom. Den beräknades vanligen till hälften i öke- eller andra drängdagsverken. Årligt
dagsverke reglerades 1652 för hela landet, då dagsverket skulle uppgå till sex körslor och tolv dagsarbeten per
mantal och år. Det kunde ersättas med en
avgift som utmättes enligt markegången.
Ä
Lantmäteriförrättning som utfördes när jorden skulle omorganiseras från en
samfällighet till privat ägande.
Specialdomstol som i första
instans undersökte och avgjorde
tvistemål rörande fastighetsbildningar och
besvär över lantmäteriförrättningar, sedermera också planering av jordområden. Ägodelningsrätten grundades 1776 som tillfällig
domstol för storskiftet, med socknen som domkrets. Tidigare hade ekonomideputationen skött skiftesmål. Ägodelningsrätten blev en fast domstol i Viborgs
län 1816, i övriga Finland 1913, med ett eller flera
län som domkrets. Ägodelningsrätten sorterade först under länsstyrelsen, efter 1783 under berörd hovrätt. Den bestod av en
lagfaren domare, länslantmätaren och förrättningslantmätaren som extra inkallad samt ett antal
jordägare valda av socknen, efter 1913 häradet, senare kommunen. Beslutet kunde överklagas till regenten under svenska tiden, under autonomin till Justitiedepartementet via guvernören och efter 1918 till hovrätten. Ägodelningsrätten ombildades 1972 till Jorddomstolen varefter uppgifterna överfördes på tingsrätterna.
Den
lantmäteriförrättning genom vilken ett
hemman blev uppmätt, utsatt på en
karta och beskrivet. Den geometriska uppmätningen standardiserades första gången 1635. År 1783 fastslogs hur revningen skulle utföras före mindre skattläggningar och storskifte.
Lantmätare skulle utföra revningen enbart på
befallning av landshövdingen.
Storlek på en jordegendom. Hemmanens maximistorlek fixerades i slutet av 1700-talet inför storskiftet. Antalet
tunnland per
mantal varierade länsvis och ibland fixerades antalet tunnland per
mantal också på sockennivå. Det högsta bestämda tunnlandtalet var 1200–1700 tunnland. Dessutom kunde landshövdingen bevilja en tillökning på 300 tunnland som ersättning för impediment.
Specialjärnverk där järnet inte smids till stångjärn, utan till järnsorter avsedda för särskilt järnsmide eller för manufakturer.
Ö
Kronans konfiskering av ett
hemman som inte har kunnat betala
skatt och andra utskylder.
Ödeläggning hörde till en av de kronans rättigheter som inskränkte skatteböndernas
äganderätt och kronoböndernas dispositionsrätt.
Obebodd vildmark. Benämningen användes om sådan mark där man fick anlägga nybyggen.
Lägenhet som inte klarade av att betala sina skatter.
Tillståndet att ett
hemman inte kunde betala sina skatter.
Ödesmål uppstod antingen då en
åbo övergav hemmanet eller råkade i obestånd. Om hemmanet var ett
skattehemman konfiskerades det av
kronan och gjordes till ett kronohemman, som skulle brukas av en åbo. Om ett
kronohemman blev
öde skulle hemmanet utbjudas till en ny åbo, mot att denne åtog sig att fullgöra de resterande avgifterna. Om detta inte var möjligt, skulle det rannsakas. Om det visade sig att ödesmålet berodde på att skatterna var oskäliga, skulle skattläggningen jämkas och eventuella
frihetsår erbjudas åt åbon.
Medeltida jordvärderingsenhet. Från 1635 utgjorde ett geometriskt
öresland = 3
tunnland = cirka 12–15 000 m². Öreslandet beräknades efter en tunnas utsäde. Det mättes med en nio alnar lång
stång till 18 stängers längd och 9 stängers bredd.
Överskott av byggnader på ett
boställe som innehavaren frivilligt uppfört utöver dem som ingick i besittningskontraktet.
Från 1688 under vissa år förekommande
titel för inspektorn över lantmäteriet. Överinspektorn var
tjänsteman vid
Lantmäterikontoret och biträdde från 1699 överdirektorn vid revideringen av kartor som lantmätarna sände in. Åren 1818–1848 var i Finland ”överinspektor för lantmäteriet” en
tjänst vid
Generallantmäterikontoret med
ansvar för att befordra storskiften och underlätta handläggningen av ärenden. ”Överinspektor för lantmäteriet” var från 1828 också tjänstebeteckning för chefen över lantmäterikontoret i Viborgs län. Överinspektorerna stod direkt under överdirektören vid Generallantmäterikontoret. Tjänstebeteckningen ersattes 1848 med ”överdirektörsadjoint”.
Boställsbyggnad som utöver det i kontraktet angivna byggnadsbeståndet har uppförts av innehavaren. Man fick inte kräva ersättning för byggnaden av efterträdaren. Såvida inte särskild överenskommelse därom kunde nås, måste överloppshuset bortföras efter 1762. Kom virket till byggnaden från boställets skog, ersattes detta åt boställsägaren efter 1693.
Jord som vid storskiftet tillföll kronan. Från 1817 tillföll dock I Viborgs
län överloppsjord innehavaren av donationsgods. Överloppsjord bestod av områden utanför byalagen och inom byalagen av avrösad skogsmark och holmar, som gränsade till kronoallmänningar. Praxisen blev att fördela överloppsjorden så att varje
hemman fick en nödvändig andel av skog, vatten och ängar. Resten tillföll kronan.
Bergsstatstjänsteman tillsatt för hela riket år 1751. Övermasmästaren bistod järnkontorets fullmäktige och
styrelse med tekniskt kunnande om brukshanteringen. Från 1755 hade övermasmästaren säte i Nora. Under autonomin fanns en
övermasmästare vid Bergsstyrelsen.
Militär officersgrad med högsta eller näst högsta rangen under generalsgraderna, ursprungligen
överste hövitsman, sedan 1600-talet den vanligaste militära graden för en regementschef, senare också en flottiljchef. I Ryssland tillhörde graden den sjätte rangklassen i den militära rangtabellen och tilltalades ”Vaše vysokoblagorodie”.
