Lista över hänvisningar
Finlands statskalender 1811-1950
1811–1950
.
A
Läroanstalt för handikappade barn. År 1888 fanns sex abnormskolor i Finland: läroanstalterna för dövstumma i Åbo, Borgå, Kuopio och Pedersöre samt läroanstalterna för blinda i Helsingfors och Kuopio. Abnormskolorna förestods av ett skolråd. De större skolornas tjänstemän var föreståndaren och skolans första, andra och tredje lärare och så vidare. De mindre skolornas tjänstemän utgjordes endast av föreståndaren och en lärare eller lärarinna. Läsåret 1905–1906 verkade åtta dövstumskolor, tre blindskolor och en privat anstalt för andesvaga. Från 1892 fanns en förordning om att staten skulle överta undervisningen för döva och blinda. Abnormskolornas verksamhet övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen, där en inspektor över abnormskolorna var anställd.
Förlossningsläkare. Den första befattningen grundades i Finland 1816 vid Finlands första förlossningssjukhus, Åbo accouchementshus.
Från 1927 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen. Avdelningen ansvarade för ärenden som rörde post- och telegrafförvaltningens organisation, bevakandet av juridiska frågor och frågor som gällde post- och telegrafförvaltningens personal. Administrativa avdelningen leddes av en direktör. År 1937 ersattes administrativa avdelningen av kansliavdelningen.
Byrå vid polisinrättningarna i de största städerna vilken ansvarade för adressregister, passutgivning och allmän upplysningsverksamhet rörande polisväsendet. Byrån förestods av en föreståndare med poliskommissariekompetens.
Tjänsteman med vissa polisiära befogenheter vid en hovrätt sedan 1615, i Finland 1623. Advokatfiskalen bevakade det allmännas rätt och förde talan i besvärsmål. Under autonoma tiden var han dessutom chef för hovrättens kriminalavdelning. Under perioden 1918–1993 var han specialåklagare vid hovrätten, med ansvar för övervakningen av lagligheten i de allmänna underrätterna. Advokatfiskalsämbeten fanns också vid vissa exekutiva ämbetsverk under svenska tiden och autonomin.
Ombud för handelshus, brandstodsbolag m.m. som ansvarade för intressebevakningen inom ett visst distrikt.
Benämning på diplomatiskt ombud från eget eller främmande land som bevakar ett hovs, en regerings, en stats eller politisk persons intressen. Agenterna benämndes under 1800-talet efter rang såsom konsularagent, konsul och generalkonsul.
Delvis med lagstadgat statsstöd verkande lungsots- och tuberkulossanatorium i Tavastehus grundat 1932. Förestods av en överläkare och två underläkare.
Tjänsteman i vissa statliga eller kommunala verk. Aktuarien tog emot, registrerade och lämnade ut handlingar. Han skötte vanligen diarieföringen. Han kunde också ha arkivaliska och statistiska uppgifter. Aktuarier förekom redan på 1600-talet, men blev vanliga på 1700-talet. Aktuarietjänster fanns bl.a. i hovrätterna och i magistraterna och rådstugurätterna i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg. Sådana fanns också i senatens ekonomiedepartements justitieexpedition, i Statistiska byrån och i skol-, forst-, järnvägs-, industri- och poststyrelserna. I Ryssland fanns från 1720 till slutet av århundradet tjänsteman (rangklass 14) vid centralförvaltningen med liknande uppgifter. Även i Gamla Finland förekom aktuarietjänster.
Tjänsteman i vissa statliga eller kommunala verk. Aktuarien tog emot, registrerade och lämnade ut handlingar. Han skötte vanligen diarieföringen. Han kunde också ha arkivaliska och statistiska uppgifter. Aktuarier förekom redan på 1600-talet, men blev vanliga på 1700-talet. Aktuarietjänster fanns bl.a. i hovrätterna och i magistraterna och rådstugurätterna i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg. Sådana fanns också i senatens ekonomiedepartements justitieexpedition, i Statistiska byrån och i skol-, forst-, järnvägs-, industri- och poststyrelserna. I Ryssland fanns från 1720 till slutet av århundradet tjänsteman (rangklass 14) vid centralförvaltningen med liknande uppgifter. Även i Gamla Finland förekom aktuarietjänster.
Tjänsteman vid Socialstyrelsens nykterhetsavdelning 1918–1922, därefter i Socialministeriets nykterhetsavdelning, senare avdelningen för nykterhets- och alkoholärenden. Kompetenskravet var kemistingenjörs- eller filosofiekandidatexamen med högsta vitsord i kemi.
Avdelning i vissa ministerier och centrala ämbetsverk vilken ansvarade för de allmänna förvaltningsuppgifterna inom ministeriet och sådana funktioner som betjänade ministeriets alla avdelningar. Som chef verkade vanligen ministeriets kanslichef. Avdelningen kunde vara uppdelad på byråer. Allmänna avdelningen gick i vissa mindre ministerier under namnet Allmänna byrån.
Byrå som lydde under Krigsministeriets centraldepartement åren 1918–1921.
Byrå som lydde under Krigsministeriets centraldepartement åren 1918–1921.
Avdelning vid Krigsministeriet och dess efterföljare Försvarsministeriet. Allmänna krigsdepartementet bestod av Organisationsbyrån, Mobilisationsbyrån, Remontbyrån och Uppbådsbyrån.
Avdelning vid Krigsministeriet och dess efterföljare Försvarsministeriet. Allmänna krigsdepartementet bestod av Organisationsbyrån, Mobilisationsbyrån, Remontbyrån och Uppbådsbyrån.
Underavdelning till Patent- och registerstyrelsens avdelning för patent och varumärken.
Centralt ämbetsverk 1824–1923 för kontroll av statsfinanserna genom revision och laglighetsövervakning samt specialdomstol för behandling av anmärkningar mot statsmyndigheternas räkenskaper. Allmänna revisionsrätten lydde under Kammarexpeditionen, senare Finansministeriet, och hette fram till 1824 Kammarrätten. År 1846 förestods Allmänna revisionsrätten av en överkommissarie och två revisionsrättsassessorer med biträde av en sekreterare, två kanslister och två kopister. Under revisionsrätten verkade ett revisionskontor. Allmänna revisionsrätten ombildades 1923 till Revisionsverket.
Tjänst vid Finska Hushållningssällskapet. Ploginstruktörer förekom i övrigt som lärare vid vissa lantbruksskolor eller som konsult med uppgift att erbjuda undervisning, råd och upplysning om plogkonstruktioner.
Fängelse som under autonoma tiden tog emot fångar från hela landet, ursprungligen bara fängelset på Sveaborgs fästning.
Ursprungligen ett av Medicinalstyrelsen övervakat regionalt sjukhus, grundat i Helsingfors 1841 för specialistvård. Sjukhuset förestods av en läkare och en syssloman som skötte tjänsten som bisyssla. Från 1910 användes begreppet om statligt eller av kommunförbund upprätthållet distriktssjukhus i län som saknade ett länssjukhus, främst i Uleåborgs och Lapplands län. De förestods av distriktsläkaren och en deltidsanställd ekonom. Allmänna sjukhus grundades 1910 i Björneborg, Joensuu, Jyväskylä, Kajana, Lovisa, Nurmes, Nyslott, Rovaniemi, Sordavala, Tammerfors, Torneå och Åland (Godby) och 1937 i Hyrynsalmi, Ivalo, Joensuu, Kittilä, Kuhmo, Kuusamo, Muonio, Pelkosenniemi, Petsamo, Pudasjärvi, Puolanka, Sodankylä och Turtola.
Parallell benämning på andlig styrelse.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1720-talet kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig domstol för delområden inom biskopsstiften underlydande respektive andligt konsistorium. Erhöll uppgifter som tidigare skötts av flera olika organ som lytt under biskopen. Benämningen andlig styrelse infördes 1744. De andliga styrelserna var lägsta instans för rättegångsmål hörande till den ortodoxa kyrkans rättsskipning. Ändring i en andlig styrelses domslut kunde sökas hos vederbörande andligt konsistorium. För den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland inrättades efter freden i Åbo 1743 en andlig styrelse i Viborg; tidigare hade för Gamla Finlands vidkommande en motsvarande mellaninstans under stiftsförvaltningen saknats. Andliga styrelsen i Viborg lydde till 1764 under det andliga konsistoriet i Novgorod, därefter under konsistoriet i S:t Petersburg. Andliga styrelsens verksamhet fortsatte under den autonoma tiden ända till år 1896, då det andliga konsistoriet inledde sin verksamhet i Viborg.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan enligt tyska och svenska förebilder 1721/1722 inrättad kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig överdomstol i ett biskopsstift. Det andliga konsistoriet var underställt biskopen i stiftet och lydde under Heliga synoden. Hos det andliga konsistoriet kunde ändring sökas i andlig styrelses domslut. I de andliga konsistoriernas domslut kunde ändring sökas hos Heliga synoden. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet och lydde under dess konsistorium, därefter under metropoliten och konsistoriet i S:t Petersburg. Ett ortodoxt biskopsstift inrättades i Finland 1892, men det andliga konsistoriet med det officiella namnet ”Andliga konsistorium” inledde sin verksamhet i stiftet först 1896. Andliga konsistoriet indrogs 1918 när den ortodoxa kyrkan i Finland omorganiserades och kyrkostyrelsen inrättades som högsta förvaltningsorgan för den ortodoxa kyrkan.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Andre arkitekterna var år 1897 också föreståndare för länsbyggnadskontoren i Tavastehus, Viborg, Åbo och Kuopio län.
Stora uppfostringsanstalters eller skyddshems styrelser på 1930-talet. De bestod av en av Socialministeriet utsedd ordförande, anstaltens föreståndare, överläkare och delar eller hela anstaltens lärarkollegium. Anstaltråd förekom vid Kotiniemi, Käyrä och Kylliälä uppfostringsanstalter samt vid Koivikko skyddshem.
Anstalt för framställning och försäljning av läkemedel och andra för medicinskt bruk avsedda ämnen, som sedan 1500-talet i det svenska riket och från 1809 i storfurstendömet Finland samt från 1917 i republiken Finland förutsätter statligt tillstånd och äger rum under statlig övervakning. Det första apoteket inrättades i Finland 1689. Verksamheten vid apoteken regleras av farmakopéer, medicinaltaxor, apotekarreglemente och andra förordningar. Ett kungligt skyddsbrev för Stockholms apotekare 1625 blev 1635 utsträckt till hela riket. Det gav apotekarna ensamrätt till all läkemedelsförsäljning. Under 1700-talet hade dock vissa provinsialläkare tidvis rätt att hålla provinsialläkarapotek. Veterinärernas rätt att bereda och försälja medicin upphävdes 1920. Då stadgades att veterinärer är berättigade att vid behov för behandling av sjuka djur sälja färdigt tillredda läkemedel, men inte i större mängd än vad som i varje särskilt fall var påkallat. Apoteken övervakades sedan 1663 av Collegium medicum. Efter 1809 riktades anhållan om att grunda nytt apotek till regeringskonseljen. För övervakningen av de finska apoteken utfärdades instruktioner för Collegium medicum i Åbo 1816. Från 1830 övervakade Överstyrelsen för medicinalverket apoteken genom årliga apoteksvisitationer och tillfälliga inspektioner. År 1928 bestämdes att tillstånd för grundandet av ett nytt apotek skulle ges av statsrådet. Apoteksrättigheten var personlig och en apotekare fick enbart inneha ett apotek. År 1877 fanns det sex apotek i Helsingfors, fyra i Åbo och Viborg, två i Uleåborg, Tavastehus, Tammerfors, Kuopio, Gamlakarleby och Björneborg och ett i mindre städer samt större orter på landsbygden.
Läroanstalt avsedd att genom i synnerhet populärvetenskapliga föredragsserier ge de arbetande klasserna möjlighet att förkovra sig i allmännyttiga kunskaper.
Från slutet av 1920-talet avdelning vid Socialministeriet, vilken tidigare ingått i arbets- och välfärdsavdelningen. Arbetsavdelningen ansvarade för att övervaka yrkesinspektionen, skogs- och flottningsarbetarhärbärgen och arbetsförmedlingsverksamheten i landet.
Tjänsteman vid Helsingfors stads byggnadskontor. År 1897 fanns inte arbetschefer i någon annan av de finländska städerna.
Specialdomstol grundad 1946, verksam från 1947, för att behandla tvistemål gällande arbetsavtal, tjänstekollektivavtal och arbetsfred, som rests i domstolen av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationer. Arbetsdomstolens beslut kunde inte överklagas. Domstolen bestod av tio lagfarna ledamöter valda på tre år, varav två oberoende parter, samt ordföranden (sedermera presidenten) som utnämndes av republikens president.
Avdelning vid Socialstyrelsen 1918–1922 som bestod av en avdelningschef som var förtrogen med arbetarnas yrkesförhållanden och två arbetsförmedlingskonsulenter. Arbetsförmedlingsavdelningen övervakade arbetsförmedlingarna i landet. Den uppgick 1922 i Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning.
Juridiskt bevandrad tjänsteman vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare arbetsavdelningen, som från 1922 till slutet av 1930-talet ansvarade för övervakningen av privata och offentliga arbetsförmedlingsbyråer. Arbetsförmedlingsinspektören utnämndes av republikens president på statsrådets framställning. Innehavaren skulle ha högre rättsexamen eller juridisk examen eller filosofiekandidatexamen med vitsord i ämnen som hörde till tjänsten.
Från 1918 tjänsteman vid Socialstyrelsens arbetsförmedlingsavdelning och från 1922 till slutet av 1930-talet vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, sedermera arbetsavdelningen. Arbetsförmedlingskonsulenten ansvarade för rådgivningen och övervakningen av arbetsförmedlingarna i landet.
Statligt arbetsfängelse och korrektionsinrättning för lösdrivare, vanartiga och försvarslösa 1829–1882. Det fanns separata inrättningar för kvinnor och män. Dessa utförde arbete och fick elementär undervisning. Inrättningarna uppgick senast 1882 i länsfängelserna. Inrättningen förestods av en direktion med landshövdingen (guvernören) som ordförande och representanter från orten, församlingen och länet samt rättsväsendet och medicinalverket. Som tjänstemän verkade sekreterare, läkare, predikant, bokhållare och inrättningens ekonomiansvariga uppsyningsman.
Avdelning i Socialministeriet vilken ansvarade för arbets- och fattigvårdsfrågor. Avdelningen var en fortsättning på Socialstyrelsens yrkesinspektions-, arbetsförmedlings- och fattigvårdsavdelning, samt barnskyddsbyrå. Avdelningen var uppdelad i en arbetsbyrå och en välfärdsbyrå som i slutet av 1920-talet bildade två skilda avdelningar. Därtill fanns vid avdelningen yrkesinspektionen, Fattigvårdsbyrån och Barnskyddsbyrån. Vid delningen följde yrkesinspektionen med arbetsavdelningen och Fattigvårdsbyrån och Barnskyddsbyrån med välfärdsavdelningen.
Permanent rådgivande organ i arbetarskydd, vilket lydde under Socialministeriet och verkade i nära samarbete med yrkesöverinspektören. Arbetsrådet bestod av minst åtta medlemmar som utsågs av statsrådet för tre år i sänder. Statsrådet utsåg Arbetsrådets ordförande.
Ledande tjänsteman vid Socialministeriets arbetsvårdsbyrå som ansvarade för enhetens verksamhet och inspektionen av de arbetsplatser som var knutna till arbetsvården av krigsinvalider, krigsänkor och andra invalider.
Hederstitel för föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet och 1800-talet i regel kloster av första och andra klassen. Ingen av klosterföreståndarna i Finland hade före 1950 denna värdighet.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnader med ansvar för bl.a. sjukhusbyggnader. Förutom planeringen av nya sjukhusbyggnader skulle arkitekten också inspektera redan befintliga byggnader. Tjänsten inrättades 1892 för sex år, en tidsperiod som sedan förlängdes. Ett par år senare anställdes en assistent.
Byrå som lydde under Krigsministeriets fälttygsmästaredepartement.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygmästaravdelning. Den sammanslogs 1928 med Trängbyrån och bildade Artilleri- och trängbyrån.
Byrå som lydde under Krigsministeriets fälttygsmästaredepartement.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygmästaravdelning. Byrån grundades 1928 genom en sammanslagning av Artilleribyrån och Trängbyrån.
Tjänstebeteckning för chefen för Socialstyrelsens kansliavdelning 1918–1922 och ledamot av Socialstyrelsens plenum.
Under 1800-talet om biträdande läkare, vanligen på ett allmänt sjukhus. Assistentläkarna graderades i första, andra o.s.v. assistentläkare. Assistentläkare var en benämning på Medicinalverkets tjänsteman under sjukhusstyrelsen för Allmänna sjukhuset i Helsingfors, en praktisk utbildningsanstalt för medicinestuderande vid Kejserliga Alexandersuniversitetet.
Centralsjukhus för obotliga mentalpatienter, särskilt de som fanns på Själö 1841–1961 (1619–1840 Själö hospital), invid Kexholm 1889–1927 och i Kuppis från 1892.
Tjänsteman som ledde verksamheten vid auktionskammaren i större städer. År 1897 var den rådman som stod i tur auktionsdirektör i Helsingfors. En auktionsdirektör fanns också i Åbo, Björneborg och Vasa.
Tjänsteman som ansvarade för verksamheten vid auktionskammaren i en mindre stad.
Tillfällig avdelning som inrättades vid Inrikesministeriet 1944 för att sköta de ärenden som uppstod i samband med evakueringen av den finländska befolkningen, vars marker blev på den ryska sidan av den nya gränsdragningen efter andra världskriget. Avdelningen var en fortsättning på Centralen för omvårdnad om den evakuerade befolkningen och var på samma sätt uppdelad i en byrå för allmänna ärenden rörande den evakuerade befolkningen, en byrå för egendomsärenden i anslutning till evakueringen och en upplysningsbyrå. År 1949 omformades avdelningen för den förflyttade befolkningen till en byrå inom avdelningen för befolkningsskyddsärenden för att helt dras in följande år.
Från 1932 fanns en skild avdelning för gränsbevakningsärenden vid Inrikesministeriet. Gränsbevakningsväsendet hörde sedan 1919 till Inrikesministeriets förvaltningsområde och hade i uppgift att bevaka landets gränser och förhindra olovlig överskridning av gränsen. Avdelningen för gränsbevakningsärenden utgjordes av gränsbevakningschefen med stab som ansvarade för fem gränsbevakningsavdelningar, vars distrikt fastställdes av inrikesministern. Under andra världskriget anslöts gränsbevakningsväsendet till försvarsstyrkorna. År 1946 återinrättades avdelningen för gränsbevakningsärenden i Inrikesministeriet och samtidigt inlemmades sjöbevakningsväsendet som tidigare utgjort en separat avdelning.
Avdelning med ansvar för handelsregistret vid Patent- och registerstyrelsen.
Avdelning vid Patent- och registerstyrelsen, vilken ansvarade för patentregistret och varumärkesregistret. Avdelningen för patent och varumärken var uppdelad i fyra underavdelningar, allmänna och varumärkessektionen, maskinbyggnadssektionen, elektrotekniska sektionen och kemiska sektionen.
Från 1927 avdelning vid Inrikesministeriet, vilken ansvarade för frågor som rörde landets polisväsende. Fram till 1930 omfattade avdelningen även sjöbevakningsärenden, som därefter avskildes till en egen avdelning.
En av tre avdelningar som inrättades 1923 vid Ministeriet för utrikesärendena. Avdelningen för politiska och handelsärenden innefattade fyra byråer: Byrån för politiska ärenden, Byrån för folkförbundsärenden, Handels- och informationsbyrån samt Pressbyrån. Tidigare hade det förekommit en politisk avdelning och en handelspolitisk avdelning vid ministeriet. År 1932 delades avdelningen på nytt upp i två motsvarande avdelningar.
Från 1928 avdelning vid Lantmäteristyrelsen. Till avdelningens ansvarsområde hörde att övervaka lantmäteri-, skiftes- och skattläggningsärenden, samt att föra jordregistret. Avdelningen delades in i byråer, en juridisk och en administrativ byrå samt byrån för skiftesärenden. Administrativa byrån och Byrån för skiftesärenden förestods av en överingenjör.
Från slutet av 1930-talet avdelningen vid Socialministeriet, vilken ansvarade för socialförsäkringsväsendet i landet och övervakade försäkringsinspektionen. Namnet ändrades senare till avdelningen för försäkringsärenden. Tidigare var avdelningen för socialförsäkringsärenden en byrå, Försäkringsbyrå, vid ministeriets allmänna avdelning.
Avdelning vid Försvarsministeriet vilken grundades 1928 som en efterföljare till sektionen för krigsorganisationsärenden. Avdelningen bestod av Byrån för organisationsärenden, Byrån för mobiliseringsärenden och Byrån för uppbådsärenden.
Avdelning vid Försvarsministeriet vilken grundades 1928 som en efterföljare till sektionen för krigsorganisationsärenden. Avdelningen bestod av Byrån för organisationsärenden, Byrån för mobiliseringsärenden och Byrån för uppbådsärenden.
B
Byrå vid Järnvägsstyrelsens banavdelning som fram till år 1922 kallades bankontoret. Byrån, som leddes av en biträdande direktör, utförde bl.a. beräkningar och ritningar för underhålls- och byggnadsarbeten och bokförde banavdelningens utgifter.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens banavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Till bandirektörens huvudsakliga uppgifter hörde att se till att banorna och Statsjärnvägarnas byggnader befann sig i behörigt skick.
Bandirektörens biträde vid Järnvägsstyrelsens banavdelning.
Ämbetsverk under Finansministeriet, grundat 1922 för att övervakna affärsbankerna och affärsbankväsendet, inom ramen för lagen om bankrörelse 1886. Bankinspektionen inspekterade banker på eget beslut eller på Finansministeriets anmodan. Styrelsen bestod av banköverinspektören som ordförande, med två bankinspektörer som ledamöter.
Tjänsteman, tidvis vid Kammarkollegium sedan mitten av 1600-talet, vid Stockholms banko 1661–1666 och Riksens ständers bank från 1667. Bankkommissarien verkställde bankfullmäktiges beslut och höll uppsikt över myntpräglingen. Sådana tjänstemän fanns vid Kammarkollegium särskilt under den tid då myntpräglingen var utarrenderad. Bankkommissarie blev sedermera en tjänstebeteckning för avdelningscheferna vid Finlands Bank (grundad 1840).
Kontor vid Järnvägsstyrelsens banavdelning. Kontoret, som leddes av en bandirektörsadjoint, utförde bl.a. beräkningar och ritningar för underhålls- och byggnadsarbeten och bokförde banavdelningens utgifter. Bankontoret bytte år 1922 namn till Banbyrån.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande allmänt sanatorium i Nastola för vård av bl.a. tuberkulospatienter. Sanatoriet förestods av en läkare och en underläkare.
Underavdelning till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare välfärdsavdelningen, vilken grundades 1924 för att övervaka verkställigheten av barnskyddet och omhändertagande av barn i kommunerna. Barnskyddsbyrån övervakade också uppfostringsanstalterna samt vård- och utbildningsanstalterna för handikappade. Uppgifterna sköttes tidigare av Skolstyrelsens barnskyddsbyrå. Inspektionen förrättades av barnskyddsinspektörer och kvinnliga barnskyddsinspektörer. Från senare delen av 1930-talet leddes Barnskyddsbyrån av en barnskyddsöverinspektör.
Underavdelning inom Skolstyrelsen som övervakade uppfostringsanstalterna, både statliga, privata och halvstatliga, samt vård- och utbildningsanstalterna för handikappade. Besluten fattades av överdirektören för skolstyrelsen och tre skolråd av vilka två representerade barnskyddet och en de handikappade, samt ett lagfaret skolråd. Barnskyddsbyrån hade föregåtts av Byrån för skyddsfostran vid Ecklesiastik- och undervisningsexpeditionen. Barnskyddet överfördes 1924 på Socialministeriets barnskyddsbyrå.
Från 1922 tjänsteman vid Socialministeriets välfärdsbyrå, senare barnskyddsbyrå, vilken informerade om lagstiftning som rörde barnskyddet och övervakade de myndigheter, skyddsövervakare, funktionärer och inrättningar som hanterade ärenden som anknöt till barnskyddet.
Tjänstebeteckning för byråchefen för Socialministeriets barnskyddsbyrå från senare delen av 1930-talet. Barnskyddsöverinspektören övervakade barnskyddsinspektörerna och utnämndes på statsrådets framställning av republikens president.
Tjänstetitel på läkaren som tjänade vid finska militärens bataljoner. Bataljonsläkaren förestod också ett litet bataljonssjukhus.
Militär som innehar kommando över större enhet, fartyg eller fästning.
Byrå vid Försvarsministeriets intendenturavdelning. Fram till 1921 gick byrån under namnet Utrustningsbyrån eller Beklädnads- och utrustningsbyrån.
Byrå vid Försvarsministeriets intendenturavdelning. Fram till 1921 gick byrån under namnet Utrustningsbyrån eller Beklädnads- och utrustningsbyrån.
Byrå vid Försvarsministeriets intendenturavdelning. Fram till 1921 gick byrån under namnet Utrustningsbyrån eller Beklädnads- och utrustningsbyrån.
Befattning vid Geologiska forskningsanstalten.
Från 1690-talet tjänsteman i bergsstaten, vilken ansvarade för att bygga och underhålla mekaniska inrättningar vid bergsbruk. Beteckningen bergsmekanikus användes även om person som arbetade med eller förstod sig på dylika inrättningar. På 1800-talet ändrades beteckningen till bergsingenjör.
Centralt ämbetsverk som grundades 1821 för att ersätta svenska tidens Bergskollegium, som förestod bergsbruket i riket, där Finland hade utgjort ett bergslag eller bergmästardistrikt. Bergsstyrelsen leddes av en intendent, vars ämbete var inrättat i ett bergsintendenturkontor som lydde under senatens finansexpedition. Intendenten biträddes av bergmästare, övermasmästare, bergsproberare och bergsingenjörer. Bergsstyrelsen drogs in 1884, då ämbetsverkets ärenden överfördes på den nygrundade Industristyrelsen.
Centralt ämbetsverk som grundades 1821 för att ersätta svenska tidens Bergskollegium, som förestod bergsbruket i riket, där Finland hade utgjort ett bergslag eller bergmästardistrikt. Bergsstyrelsen leddes av en intendent, vars ämbete var inrättat i ett bergsintendenturkontor som lydde under senatens finansexpedition. Intendenten biträddes av bergmästare, övermasmästare, bergsproberare och bergsingenjörer. Bergsstyrelsen drogs in 1884, då ämbetsverkets ärenden överfördes på den nygrundade Industristyrelsen.
Inom den ortodoxa ryska kyrkan benämning på av en biskop administrerat territorium, tidvis endast på metropolit- och ärkebiskopsstift. Fr.o.m. 1764 indelades biskopsstiften i tre klasser. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till S:t Petersburgska stiftet. I Finland inrättades ett ortodoxt biskopsstift 1892, och under självständighetstiden har nya ortodoxa biskopsstift inrättats.
Benämning inom den ortodoxa kyrkan på stiftsbiskops biträde som erhållit biskopsvigning. Innan Finland blev ett ortodoxt biskopsstift hörde det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland till ansvarsområdet för en av biskopsvikarierna i S:t Petersburgska biskopsstiftet. Biskopsvikarier har även funnits i de ortodoxa biskopsstiften i Finland under den autonoma tiden och självständighetstiden.
Expeditionssekreterares biträde som ansvarade för författandet och expedieringen av skrivelser om beslut vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland.
Tjänsteman i ett av Forststyrelsens forstrevir, underlydande revirforstmästaren eller revirförvaltaren.
Tjänsteman som biträdde stadsfiskalen och som räknades till magistratens och rådstugurättens gemensamma tjänstemän. Under autonoma tiden fanns en dylik endast i Helsingfors.
Tjänstebeteckning för protokollsekreterare eller kanslist i Senatens justitiedepartement under autonoma tiden
Extra ordinarie tjänsteman vid Finlands Banks huvudkontor.
Tjänsteman vid yrkesinspektionen, vilken direkt under yrkesöverinspektören eller den kvinnliga biträdande yrkesöverinspektören övervakade arbetarskyddet inom ett visst yrkesinspektionsdistrikt. Biträdande yrkesinspektörer fanns av högre eller lägre löneklass och de ersatte arbetarassistenterna.
Skola för blinda. Den första skolan för synskadade på svenska grundades 1865 i Helsingfors. Senare blev den finskspråkig med en provisorisk svensk avdelning. Den första finskspråkiga blindskolan inledde sin verksamhet i Kuopio 1870. Blindskolorna var internatskolor. Vid sidan av folkskoleundervisning och yrkesutbildning ingick därför sådan fostran som traditionellt låg på hemmens ansvar. Från 1892 fanns en förordning om att staten skulle överta undervisningen för döva och blinda. Blindskolornas verksamhet övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen.
Tjänsteman som förde räkenskapsböcker i ett ämbetsverk. Tjänsten omnämns redan på 1600-talet också som en benämning på landskamreren. År 1897 fanns bokhållare vid Helsingfors stads trafikkontor och vattenledningskontor.
Byrå som lydde under Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Kommunal tjänsteman med uppgift att utöva tillsyn över bostädernas skick.
Tjänsteman i ett inspektionsdistrikt under Forststyrelsen som ansvarade för skogsvården på lands- och militiestatens boställen. En egen kategori utgjorde de forstmästare som ansvarade för prästerskapets boställen.
Tjänsteman med jord- och skogsbruksutbildning, vilken lydde under länsstyrelsen och Kammarexpeditionen. Boställsinspektören hade uppsikt över kungsgårdar, prebendehemman samt militie- och civilstatens boställen i ett boställsinspektionsdistrikt, särskilt över deras hushållning. Boställsinspektören biträddes av boställsuppsyningsmän och tillsattes på guvernörens förslag av Senatens ekonomiedepartement. År 1919 underställdes boställsinspektörerna Kolonisationsstyrelsen, som samtidigt övertog kontrollen över statens boställen. Boställsinspektörtjänsten drogs in 1932.
Lägre brandbefäl i städer. Brandmästaren skulle mot ersättning driva in brandskatt, förrätta brandsyner, verka för stadens brandsäkerhet och vid eldsvåda leda släckningsarbetet. Senare var brandmästaren befälhavare för en brandkår. Professionella brandkårer började förekomma på 1860-talet i Finland.
Den enhet i en stad som skötte släckningsarbeten och bekämpning av eldsvådor, i större städer under ledning av en överbrandmästare med biträde av en underbrandmästare, i mindre städer av en brandmästare. År 1897 fanns ett brandverk endast i Helsingfors.
Befattning inom Finlands försvarsmakt vid Inspektörens för de tekniska truppernans byrå. Brevduvor förekom inom den finska armén under 1920- och 1930-talet.
Tjänsteman vid vissa (större) rådstugurätter, särskilt i Helsingfors, under senare delen av autonoma tiden, vars tjänsteåligganden begränsades till brottmål. År 1897 fanns fyra brottsmålsnotarier vid Helsingfors rådstugurätt.
Från 1936 avdelning vid Byggnadsstyrelsen. Till byggnadsavdelningens uppgifter hörde att granska och utföra sådana arbetsbeskrivningar och kostnadsförslag som tillhörde nybyggnads-, samt ändrings- och reparationsprojekt. Byggnadsavdelningen ansvarade också för den högsta ledningen och tillsynen över vården av byggnader som lydde under statens byggnadsförvaltning. Avdelningen leddes av en överingenjör, med biträde av byråarkitekt, maskiningenjör, biträdande maskiningenjör och elektrotekniker. Från 1944 bar avdelningschefen titeln byggnadsråd.
År 1936 delades landet in i byggnadsdistrikt för att övervaka och sköta statens regionala byggnadsförvaltning. Byggnadsdistrikten lydde under Byggnadsstyrelsen och i varje distrikt fanns ett distriktskontor som leddes av en distriktsarkitekt.
Lokalt kontor som gav rådgivning och handledning, beviljade tillstånd och övervakade byggnadsverksamheten i en stad eller kommun.
Den förvaltningsenhet i en stad vilken skötte byggnadsverksamhet och stadsplanering. I Helsingfors leddes verksamheten 1897 av stadsingenjören biträdd av en arbetschef, en geodet, en stadsträdgårdsmästare och en materialbokhållare.
Samling av föreskrifter upprättade för ett samhälle i avseende att reglera dess byggnadsväsende.
Från 1944 tjänstetitel för avdelningschef och medlem av kollegiet vid Byggnadsstyrelsen, kunde även förekomma som högre tjänsteman vid Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Byggnadsråd var också en honorärtitel som förlänades av republikens president åt välmeriterade personer inom arkitektur- och byggnadsbranschen.
Kollegialt ämbetsverk under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena vilket 1936 ersatte Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Byggnadsstyrelsens kollegium leddes av en generaldirektör med biträde av avdelningscheferna som från 1944 hade tjänstetiteln byggnadsråd. Vid Byggnadsstyrelsen fanns en projekteringsavdelning och en byggnadsavdelning, från 1944 även en stadsplaneavdelning, samt ett kansli och en räkenskapsbyrå. Den regionala byggnadsförvaltningen sköttes under Byggnadsstyrelsens ledning inom ramen för byggnadsdistrikt.
Från 1936 kansli vid Byggnadsstyrelsen. Till kansliets uppgifter hörde lagutnämningsärenden och disciplinära ärenden, ärenden rörande tjänsteförordnanden vid kansliet, vården av allmänna arkivet samt uppgörande av årsberättelse. Kansliet förestods ursprungligen av en sekreterare med biträde av en notarie, registrator, renskriverskor och vaktmästare.
Från 1936 byrå vid Byggnadsstyrelsen. Till räkenskapsbyråns uppgifter hörde förvaltningen av medel och deras redovisning samt därtill hörande statistik, uppgörande av budgetförslag, granskning av reseräkningar och ärenden rörande tjänsteförordnanden vid byrån. Räkenskapsbyrån förestods av en kamrerare, med biträde av en kammarförvant som också fungerade som bokförare, samt äldre och yngre kontorsbiträden.
Tjänsteman vid statens byggnadsförvaltning. Från 1936 till 1944 fanns byråarkitekter vid Byggnadsstyrelsens projekterings- och byggnadsavdelning. Från och med 1944 kunde sex byråarkitekter utnämnas vid Byggnadsstyrelsen, men de var inte längre anställda vid någon enskild avdelning.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens byråavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Byrådirektören övervakade kontrollen av Statsjärnvägarnas uppbörd. Dessutom var byrådirektören ansvarig för övervakningen av kamrerarkontoret och kontrollkontoret. Från 1904 fungerade byrådirektören även som ordförande för Statsjärnvägarnas distriktsstyrelse i S:t Petersburg och hade i den uppgiften tjänstebeteckningen distriktschef.
Extraordinarie underavdelning inom Socialministeriets allmänna avdelning på 1940–1950-talet, med en byråchef som enda tjänsteman.
Enhet vid Socialministeriets allmänna avdelning.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement. Den tillhörde Veterinärsektionen inom ministeriet.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement.
Enhet vid Socialministeriets löneavdelning.
Underavdelning till Socialministeriets allmänna avdelning, grundad 1922, då socialstatistiska avdelningen vid Socialstyrelsen överfördes på ministeriet. Byrån ansvarade, under ledning av en avdelningschef med biträde av en överaktuarie, för insamling och bearbetning av information och statistik på det sociala området. Byrån bytte på 1930-talet namn till Byrån för social forskning.
Byrå vid Krigsministeriets centralavdelning. Byrån var en efterföljare till Kyrko- och undervisningsbyrån och existerade under år 1921. Därefter övertog Undervisningsministeriet helt statens idrottsförvaltning. Byrån leddes av fältprosten.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement, tillhörde veterinärsektionen inom ministeriet.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland under svenska tiden och autonoma tiden kyrklig gemenskap i perifera delar av en församling med eget bönehus, bildad med överhetligt tillstånd. Församlingens präster eller en särskild bönehuspredikant förrättade gudstjänst. Bönehusförsamlingar fanns även i Gamla Finland.
Präst med fast anställning som avlönades av församlingen för att sköta de kyrkliga förrättningarna i ett bönehus . Bönehuspredikanten var underställd kyrkoherden i moderförsamlingen och hans befogenheter motsvarade en kaplans i en kapellförsamling eller en predikants i en bruksförsamling.
C
Kommitté tillsatt av senaten, med uppgift att granska (och sigillera) skön- och vetenskapslitteratur, handskrifter och böcker av alla slag och språk, i tryck, gravyr eller konstverk utgivna som litografi tryckta i Finland. Den hade även i uppgift att granska motsvarande alster införskaffade från utlandet till ämbetsverk, bokhandlare och enskilda personer. Kommittén bestod av en ordförande, fyra ledamöter (censorer), en sekreterare och nödvändig kanslipersonal. Tillförordnade särskilda censorer fanns i Åbo, Viborg, Vasa och Uleåborg, senare också i Kuopio, för att sköta den inhemska censuren.
På 1940-talet inrättat avdelningskontor vid Post- och telegrafstyrelsen som under en överingenjör ansvarade för telefon- och telegrafcentralernas underhåll och utveckling. Kontoret var underställt direktören för Post- och telegrafstyrelsens telegraftekniska avdelning.
Högre eller högsta institution inom exempelvis mentalvården. Centralanstalten var ett statligt mentalsjukhus i Birkkala (nuvarande Nokia) grundat 1899. Det hade 355 vårdplatser, 61 vårdare och fyra läkare. År 1900 överflyttades 89 obotligt mentalsjuka patienter från Fagernäs och Lappviks sjukhus till Pitkäniemi. Sjukhuset blev på 1920-talet föregångare i barnpsykiatri och vård av psykotiska barn. Det leddes 1908 av en överläkare. Andra tjänstemän var en biträdande överläkare, en underläkare, en predikant (tillsatt 1900) och en syssloman. År 1927 fanns en översköterska och två andra underläkare i sjukhusets styrelse. Då inrättades också en avdelning för nervsjuka, en poliklinik samt en fjärde underläkartjänst. Sjukhuset hade ett eget postkontor, en tågstation och ångbåtstrafik till Tammerfors.
Avdelning vid Försvarsministeriet och vid dess företrädare Militieexpeditionen och Krigsministeriet. Kallades fram till 1922 för centraldepartementet. Chefen för centralavdelningen verkade även som Försvarsministeriets kanslichef. Inom avdelningen existerade under de första åren kansliet, krigsarkivet, allmänna byrån, juridiska byrån, kyrko- och undervisningsbyrån, kamrerarekontoret, registratorskontoret, sektionen för krigsorganisationsärenden, kassa- och bokföringsbyrån och byrån för upplysnings- och idrottsärenden. Efter flera organisationsförändringar kom centralavdelningen från och med slutet av 1920-talet att bestå av sektionen för allmänna ärenden, sektionen för räkenskaperna, kamrerarkontoret och revisionskontoret.
Avdelning vid Försvarsministeriet och vid dess företrädare Militieexpeditionen och Krigsministeriet. Kallades fram till 1922 för centraldepartementet. Chefen för centralavdelningen verkade även som Försvarsministeriets kanslichef. Inom avdelningen existerade under de första åren kansliet, krigsarkivet, allmänna byrån, juridiska byrån, kyrko- och undervisningsbyrån, kamrerarekontoret, registratorskontoret, sektionen för krigsorganisationsärenden, kassa- och bokföringsbyrån och byrån för upplysnings- och idrottsärenden. Efter flera organisationsförändringar kom centralavdelningen från och med slutet av 1920-talet att bestå av sektionen för allmänna ärenden, sektionen för räkenskaperna, kamrerarkontoret och revisionskontoret.
Benämning på centralavdelningen inom Krigsministeriet fram till 1922.
Fängelseanstalt för ett eller flera län, separat för kvinnor och män som hade dömts till tukthusstraff och för unga förbrytare. Det första grundades i Helsingfors 1881. Centralfängelserna ersatte från 1922 alla tukthus eller straff- och arbetsfängelser och sorterade under Justitieministeriets fångvårdsavdelning och Fångvårdsverket, tidigare under Fångvårdsstyrelsen. Centralfängelsets styrelse bestod av direktören, pastorn, läkaren och ekonomiföreståndaren. I större centralfängelser fanns en eller två vicedirektörer och en vicepastor. Andra tjänstemän var föreståndare för arbetsdrift, bokhållare, lärare och biträdande lärare. Centralfängelser för män fanns 1937 i Helsingfors, Åbo, Villmanstrand och Konnunsuo. Unga förbrytare sattes in på centralfängelset i Kervo och kvinnor på Central- och länsfängelset i Tavastehus.
De regionala handelskamrarnas centralorganisation. Centralhandelskammaren sorterade inom Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
Avdelning vid riksdagens kansli. Centralkansliet skötte beredningsuppgifter, verkställighetsuppgifter och serviceuppgifter som hade med riksdagens plenum att göra.
Expertnämnden inom vetenskap bland statens expertnämnder för vetenskap och skön konst.
Landsomfattande statligt centralfängelse för kvinnor. Fängelset bildades då straff- och arbetsfängelset för kvinnor samt länsfängelset i Tavastehus administrativt slogs samman 1927. Fängelsets tjänstemän bestod av direktör, biträdande direktör, pastor, läkare, ekonomiförståndare, arbetsledarinna, bokhållare och lärarinnor. Fängelset stod under Justitieministeriets fångvårdsavdelnings och senare Fångvårdsverkets övervakning.
Läroanstalt grundad 1870 och som från 1874 upprätthölls av Konstflitföreningen i Finland. Centralskolan för konstflit, som senare kom att kallas Konstindustriella läroverket, var inrymd i konstmuseet Ateneum och omfattade från 1886 statens konstindustriskola och en högre hantverksskola för Helsingfors stad. Konstindustriella läroverket övergick i statens ägo 1965 och ombildades 1973 till Konstindustriella högskolan.
Yrkesskola som har ett större område, landskap eller län, som upptagningsområde.
Egentligen kejserliga hovrättens civilexpedition, också kallad civilfördelning, en avdelning vid hovrätterna under autonomin fram till 1911 som beredde, föredrog och expedierade civilrättsliga ärenden. Under självständighetstiden användes i stället termen sektion. En civilexpedition fanns under svenska tiden också i Kanslikollegium och under autonoma tiden i senaten.
Från 1869 avdelning vid Senatens ekonomiedepartement, vilken till stora delar övertog den indragna Kansliexpeditionens uppgifter. Civilexpeditionen ansvarade under ledning av en senator för den allmänna ordningen och den civila förvaltningen. Andra tjänstemän var en referendariesekreterare, protokollsekreterare, registratorer och kanslister. Under Civilexpeditionen lydde fängelseinspektören (från 1881 Fångvårdsstyrelsen) fram till 1888, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna (med undantag för 1888–1892), Statistiska byrån vid Statistiska ämbetsverket (från 1884 Statistiska centralbyrån), postdirektionen (från 1881 Poststyrelsen) fram till 1888, direktionen för dårvården (från 1878 en del av Medicinalstyrelsen), Överstyrelsen för medicinalverket (från 1878 Medicinalstyrelsen) och Överstyrelsen för pressärenden, samt 1892–1896 också Finlands statsarkiv och från 1888 fattigvårdsinspektören. Civilexpeditionen bytte 1917 namn till Inrikesexpeditionen och ombildades 1918 till Inrikesministeriet.
Tjänsteman vid rådstugurätten.
Byrå vid polisinrättning.
Ämbetsverk bildat 1811 i storfurstendömet Finland efter modell från svenska tidens Collegium medicum. Collegium medicum bestod av medicineprofessorn vid Kungliga akademin i Åbo och två andra akademiska ledamöter. Ämbetsverket delades 1827 i Överstyrelsen för medicinalverket och Kejserliga collegium medicum som 1827–1878 fick ansvaret för läkares, apotekares och provisorers examinering och legitimation. Collegium medicum hade sitt säte i anslutning till medicinska fakulteten i Åbo, efter 1828 i Helsingfors. Det leddes från 1829 av generaldirektören för Överstyrelsen för medicinalverket, med biträde av professorerna vid den medicinska fakulteten och sekreterare samt kamrer, kanslist och läkare av varierande omfattning från Överstyrelsen för medicinalverket. Sammanslogs 1878 med Överstyrelsen för medicinalverket och bildade Medicinalstyrelsen.
D
Organ tillsatt av statsrådet i oktober 1944 med uppgift att administrera krigsskadeståndet. Delegationens rutinuppgifter sköttes av ett ämbetsverk som kallades Soteva (förkortning av det finskspråkiga Sotakorvausteollisuuden valtuuskunta). Trots att skadeståndsleveranserna upphörde 1952 fortsatte delegationen att existera fram till 1967.
Förman vid förråd eller förvaringsställe. Depotföreståndare förekom vid Järnvägsstyrelsen och Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 förestods vanligen en av linjeförvaltningens depotsektioner av en depotföreståndare.
Avdelning vid poliskammaren i Helsingfors, Åbo och Tammerfors under senare delen av 1800-talet som ansvarade för brottsutredning och spaning i stadens alla polisdistrikt. Som chef verkade en poliskommissarie. Hans närmaste överordnade var polismästaren.
Inom den ortodoxa kyrkan medlem av det högre prästerskapet som innehar den lägsta egentliga prästgraden. Diakonen assisterar prästen vid gudstjänsterna. I de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland fanns diakoner, men under den autonoma tiden hade och under självständighetstiden har endast vissa församlingar diakoner.
Från 1719 samlande beteckning för de ständiga sändebud som suveräna stater höll hos varandra eller titel för en i särskild mission utsänd diplomatisk representant, av högre rang än beskickningens sekreterare. Under perioden 1803–1917 användes termen också om en ståndsperson i ett sändebuds svit. I det självständiga Finland användes termen närmast i betydelsen attaché.
Ledningsorgan för Finlands Bank. Direktionen bestod av ett antal direktörer av vilka en var ordförande. Besluten fattades genom röstning. Om röstningen var jämn avgjorde ordförandes röst. Direktionen ledde Finlands Banks huvudkontor.
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef och en registrator koordinerade distributionen av förnödenheter inom folkförsörjningsdistrikten.
Från 1936 tjänsteman inom statens byggnadsförvaltning. Distriktsarkitekten verkade som chef för ett distriktskontor, och övervakade arbetet vid kontoret samtidigt som han, under uppsikt av Byggnadsstyrelsen, ansvarade för vården av byggnaderna inom ett byggnadsdistrikt.
Tjänsteman inom statens byggnadsförvaltning. Vid varje distriktskontor i byggnadsdistrikten fanns en distriktsbyggmästare som lydde under distriktsarkitekten. För distriktsbyggmästartjänst krävdes avlagd lärokurs vid industriskola eller motsvarande läroanstalt.
Föreståndare för ett kassörsdistrikt, senare en ekonomisektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
År 1936 ersattes länsbyggnadskontoren av distriktskontor i samband med att man införde byggnadsdistrikt för att sköta statens regionala byggnadsförvaltning. Distriktskontoren lydde under Byggnadsstyrelsen och leddes av distriktsarkitekter. Vid varje kontor fanns dessutom en distriktsbyggmästare och en kassör som samtidigt fungerade som kontorsbiträde.
Läkare som handhar sjukvården inom ett stadsdistrikt, stadsdistriktsläkare. Efter 1890 även benämning för extra provinsialläkartjänster på landsbygden, vilka tillsattes och avlönades av enskilda (socknar, större industriella företag och dylikt) under Medicinalstyrelsens översyn. År 1910 fanns sju distriktsläkare av vilka en var stationerad i Björneborg, resten i Helsingfors.
Läkare anställd av Helsingfors stad för ett distrikt. Staden indelades i slutet av 1800-talet i fem distrikt: Södra distriktet, Norra distriktet, Sörnäs, Berghäll och Tölö. Dessutom tillkom en distriktsläkare för kvinnosjukdomar. År 1910 fanns därutöver en distriktsläkare för alla läkardistrikt i Helsingfors och en extra distriktsläkare.
Regionala sinnessjukhus grundade på 1930-talet. Distriktssinnessjukhusen förestods av ett kommunförbund. Sjukhusets styrelse bestod av en överläkare, en underläkare, en översköterska och sjukhusets ekonom. Mindre sjukhus förestods av en läkare, en översköterska och sjukhusets ekonom. Distriktssinnessjukhus fanns 1937 i Ekenäs, Halikko, Nystad, Pläksaari, Rauha (Viborg), Siilinjärvi, Tavastland, Tyrvis (Vammala), Uleåborg och Vasa (för svenskatalande i Österbotten).
Svenskspråkig benämning för innehavaren av den ryska prästvärdigheten ”protoierej”, då denne tjänstgjorde som ordförande i andliga styrelsen i Gamla Finland. Under den autonoma tiden från och med 1892, då Finland blev ett ortodoxt biskopsstift, och ännu 1918 kallades de ”proroierej” som tjänstgjorde vid domkyrkan i Viborg och samtidigt var medlemmar av det andliga konsistoriet för domprost.
Biträdande stadsdirektör med ansvar för stadens ekonomiska förvaltning. I Helsingfors fanns en drätseldirektör.
Tjänsteman med ansvar för stadens drätselkammare.
Tjänsteman anställd inom stadens ekonomiska förvaltning. I de städer där det fanns en drätselkamrer var drätselkassören underställd denne.
Enhet som vid sidan av drätselkammaren skötte en del av stadens finansiella verksamhet. I Helsingfors 1897 leddes verksamheten av stadskamreren biträdd av stadskassören, två stadsbokhållare och en kontorsskrivare.
Under 1800-talet till förra delen av 1900-talet, benämning på mentalsjukhus. Anstalten leddes av en överläkare eller direktor.
Statlig läroanstalt för inackorderade minderåriga och vuxna dövstumma, motsvarande elementarläroverken. Den första inrättades på privat initiativ 1846 och övertogs av staten 1860. Den första statliga dövstumskolan inrättades 1858. Dövstumskolorna förestods av en skolstyrelse eller ett skolråd bestående av ursprungligen skolans föreståndare som ordförande, skolans manliga lärare och av domkapitlet förordnade ledamöter: en ur läroståndet, en borgare och en jordbrukare. Efter 1910 bestod styrelsen av en förtroendevald ordförande och skolans lärare. Verksamheten finansierades med medel ur fattig- och arbetshusfonden. Dövstumskolorna övervakades fram till 1869 av domkapitlen, därefter av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen.
E
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement. Ecklesiastikexpeditionen leddes av en senator med biträde av en referendariesekreterare. Övriga tjänstemän var protokollsekreterare och kanslist. Ecklesiastikexpeditionen hade i uppgift att handlägga alla ärenden rörande statskyrkan och dess institutioner, andra religiösa samfunds yttre angelägenheter, från 1841 också skolväsendet och från 1869 ämbets- och tjänstetillsättningarna, prästvalen och prästernas avlöning. Expeditionen ansvarade också för anslagen till vetenskaper och konst samt handläggningen av de ärenden (dispenser och nådevedermälen) som domkapitlen hänsköt till senaten för att föredras för kejsaren. Under Ecklesiastikexpeditionen lydde domkapitlen och ecklesiastikstaten, Överstyrelsen för skolväsendet, skolstaten, folkskollärarseminarierna och folkskolorna, fram till 1888 även Finlands statsarkiv. Ecklesiastikexpeditionen bytte den 8 november 1917 namn till Kyrko- och undervisningsexpeditionen, senare Kyrko- och undervisningsministeriet.
Beteckning som ursprungligen användes om situationen inom kyrkan och skolväsendet, från 1600-talet närmast om avlöningen och förvaltningen av tjänster och tjänsteinnehavare inom kyrkan och skolväsendet. Den leddes av en överstyrelse för skolväsendet som sorterade direkt under senatens ecklesiastikexpedition. Ecklesiastik- och skolstaten bestod av en överdirektör, valda ledamöter samt förvaltningspersonal.
Ledamot av Kyrkostyrelsen (som består av sex medlemmar). Ecklesiastikrådet är vanligen också ledande tjänsteman vid en viss avdelning inom Kyrkostyrelsen. Eckesiastikråden väljs av kyrkomötet och har rätt att närvara vid kyrkomötets plenum och att delta i diskussionen (men inte i beslutsfattandet).
Byrå vid Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning, grundad år 1934. Vid byrån fanns kamrerare, revisorer, kontrollörer, bokförare och bokhållare.
Tjänstebeteckning för kameralt utbildad föredragande tjänsteman vid Fångvårdsstyrelsen 1920–1921, egentligen benämnd ekonomie- och arbetsinspektör, som ansvarade för att leda (och övervaka) ekonomiförvaltningen och arbetsverksamheten vid fängelserna. Under perioden 1922–1936 var ekonomieinspektören byråchef för Fångvårdsavdelningens ekonomibyrå vid Justitieministeriet och 1936–1949 ekonomiansvarig tjänsteman vid Fångvårdsverket, från 1950 vid fångvårdsväsendets fångvårdsavdelning.
Tjänsteman vid kanslibyrån vid Socialministeriets allmänna avdelning, direkt underställd byråchefen. Ekonomiinspektören ansvarade för övervakningen av ministeriets finansförvaltning.
Samarbetsorgan för regeringen, de centrala intresseorganisationerna och Finlands Bank som under statsrådets kansli granskade centrala ekonomiska och samhällspolitiska frågor av intresse med tanke på nationens välgång. Ekonomiska rådet leddes av statsministern, ursprungligen av Postsparbankens verkställande direktör med biträde av en tjänsteman som hade tjänstebeteckningen generalsekreterare.
Från och med 1936, tjänst vid Byggnadsstyrelsens byggnadsavdelning. För elektroteknikerstjänst krävdes en vid byggnadsavdelningen i teknisk skola avlagd ingenjörsexamen.
Från 1922 byrå vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning. Som chef för byrån fungerade en maskiningenjör av första klass. Andra anställda var en telegrafingenjör, en maskiningenjör av andra klass, en biträdande ingenjör samt en telegraftekniker av första klass.
Underavdelning till Patent- och registerstyrelsens avdelning för patent och varumärken.
Från och med 1820 officiell benämning på allmänbildande lärdomsskola, ursprungligen för gossar, senare också flickor. Inträde vid elementarläroverk förutsatte från 1872 genomgången folkskola. Läroverken indelades 1872–1883 i sjuklassiga allmänna elementarläroverk (lyceum, läroverk) som förberedde eleverna för studier vid universitet, specialläroverk (till exempel teknisk läroanstalt) samt två- till fyraklassiga realskolor som byggde på folkskolans kurser och förberedde eleverna för inträde i egentlig fackskola (till exempel teknisk realskola, fruntimmersskola). Från 1883 indelades elementarläroverken i åttaklassiga klassiska lyceer, åttaklassiga reallyceer samt elementarskolor, vilka motsvarade de lägre klasserna i lyceerna.
Benämning på sändebud som från 1719 till 1961 ofta var en europeisk småstats högsta diplomatiska representation utomlands. Envoyén är ackrediterad hos värdlandets statschef.Flera av sändebuden under svenska tiden hade denna rang. År 1815 slogs det vid Wienkongressen fast att envoyé var ett diplomatiskt sändebud av näst högsta klassen och denne var chef för en beskickning med rangen legation. I samma klass kategoriserades minister, och envoyén hade ofta den dubbla titeln ”envoyé extraordinaire et ministre plénipotentiaire”. I det självständiga Finland hade sändebuden den motsvarande titeln ”utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister”.
Anstalt för att vårda och isolera personer som angripits av smittsamma sjukdomar (särskilt smittkoppor, kolera och tyfus). Ett epidemisjukhus fanns bara i Helsingfors och grundades 1910 för att epidemiavdelningen på Maria sjukhus var överfull. Sjukhuset som uppfördes i Malm i Helsinge socken 1910–1914 fungerade provisoriskt som sjukhus redan från 1913. Läkartjänsterna – en överläkare, en underläkare och två assistentläkare samt vårdpersonal – flyttades slutgiltigt från Maria sjukhus då sjukhuset öppnades den 2 november 1914. Hälsovårdsnämnden fungerade 1914 som temporär sjukhusstyrelse, varefter sjukhusets direktör verkade som ordförande. Ledamöter var sjukhuskontrollören (?) och en av stadsläkarna. Från 1917 föll alla stadens sjukhus under Stadssjukhusens överstyrelse, som utsåg sin representant till sjukhusstyrelsen. År 1942 öppnades en barnpoliklinik och en barnrådgivningsstation vid sjukhuset. Då verkade också stadens öron-, näs- och halspoliklinik vid Maria sjukhus temporärt vid Epidemisjukhuset. Åren 1943–1944 fungerade sjukhuset också som ett krigssjukhus. Sjukhuset fick 1946 en egen röntgenavdelning. År 1950 överfördes också stadens bakteriologiska laboratorium till Epidemisjukhuset. Epidemierna sköttes 1866–1886 på Febersjukhuset och 1886–1894 på Kommunala sjukhuset och 1894–1913 i en avdelning vid stadens Maria sjukhus. Eftersom Epidemisjukhuset efter kriget närmast verkade som ett barnsjukhus beslutade stadsfullmäktige den 23 april 1952 att ändra namnet till Aurora sjukhus.
Kontor i anslutning till postdirektionen med huvudsaklig uppgift att övervaka ankommande posttransporter.
Kontor i anslutning till postdirektionen med uppgift att övervaka de avgående posttransporterna.
Chef för senatens expeditioner 1816–1918 eller chef för expeditionerna i Generalguvernörskansliet. Expeditionschefen var vanligtvis en senator.
Tjänsteman i en filial inom ett post- eller postkupédistrikt under Poststyrelsen, från 1927 Post- och telegrafstyrelsen. Expeditören var underställd föreståndaren. Från självständigheten indelades expeditörerna i två löneklasser: expeditör av första eller andra löneklassen.
Inrättning inom veterinärväsendet som utförde slaktkontroll på import och export av kött. Exportslaktinrättningarna tillhörde Lantbruksministeriets förvaltningsområde.
Arkitekt som var anställd av Överstyrelsen för allmänna byggnaderna men inte tillhörde de ordinarie tjänstemännen. År 1897 fanns fyra extra arkitekter anställda vid Överstyrelsen för de allmänna byggnaderna.
Tillfälligt förordnad ersättare för eller extra hjälp åt en fiskal under svenska tiden och autonoma tiden. Beteckningen förekom särskilt vid hovrätt och i betydelsen extraordinarie fiskal. Extrafiskalen bevakade lag och ordning eller verkade som biträde åt åklagaren i ärenden av statligt intresse.
Tjänstebeteckning för förrättningslantmätare som arbetade på arvode vid länslantmäterikontor från 1916. Extralantmätare förekom ännu på 1950-talet.
Extra tjänsteman vid Patent- och registerstyrelsens maskinbyggnads- , elektrotekniska eller kemiska sektion, underställd äldre prövningsingenjörer.
F
Biträdande stadsdirektör med ansvar för stadens fastighetsförvaltning. En fastighetsdirektör fanns 1938 i Helsingfors.
Myndighet inom kommunalförvaltningen som förvaltade, utarrenderade och sålde fastigheter och markområden som ägdes av stad eller kommun.
Avdelning vid Socialstyrelsen vilken under en överinspektör ansvarade för verkställigheten och övervakningen av fattigvårdslagstiftningen i landet. Fattigvårdsavdelningen ombildades 1922 till Fattigvårdsbyrån vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning.
Underavdelning till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare väldfärdsavdelningen. Under ledning av överinspektören för fattigvården, med biträde av den kvinnliga fattigvårdsinspektören, ansvarade Fattigvårdsbyrån för att fattigvårdslagstiftningen verkställdes i landet och för fattigvårdsinspektionen.
Distrikt inom en kommuns fattigvårdssamhälle, vilket stod under övervakning av en eller flera medlemmar av fattigvårdsstyrelsen. Fattigvårdsdistrikten inrättades av kommunalstämman, senare kommunalfullmäktige, och förestods av distriktsuppsyningsmän vilka övervakades av en distriktsinspektör över fattigvården. De kommunala fattigvårdsdistrikten drogs in i och med den nya fattigvårdslagen 1923, däremot delades landet in i fattigvårdsdistrikt som omfattade ett eller flera län inom ramen för den statliga fattigvårdsinspektionen. Från 1937 inrättades på nytt kommunala distrikt som kallades samhällsvårdsdistrikt.
Officiell benämning på den myndighet som övervakade verksamheten i fattigvårdsdistrikten i landet. Fattigvårdsinspektionen utgjordes från 1888 av fattigvårdsinspektören, hans lagkunniga biträde och fattigvårdsinstruktörerna, från 1918 av Socialstyrelsens överinspektör för fattigvården och de kommunala distriktsinspektörerna på landsbygden och efter 1922 av den inrättning under Socialministeriets överinspektör för fattigvården vilken bestod av fattigvårdsinspektörerna. Fattigvårdsinspektionen bytte 1937 namn till distriktsinspektionen för samhällsvården.
Ämbete inrättat 1888 för att övervaka att kommunerna fullgjorde sina skyldigheter beträffande fattigvårdsväsendet. Fattigvårdsinspektören lydde under senatens civilexpedition och bistods i fattigvårdsinspektionen av ett juridiskt biträde samt fattigvårdsinstruktörer. Ämbetet överfördes 1917 på Socialstyrelsen och ändrade namn till överinspektör för fattigvården.
Tjänsteman vid fattigvårdsinspektionen som lydde under Socialstyrelsens fattigvårdsavdelning, senare Fattigvårdsbyrån i Socialministeriet. Fattigvårdsinspektören var närmast underställd överinspektören för fattigvården och gav råd om och övervakade fattigvården i ett eller flera län vilka tillsammans bildade ett övervakningsdistrikt. Fattigvårdsinspektören kallades också fattigvårdsdistriktsinpektör eller distriktsinspektör för fattigvården. Före 1917 hade motsvarande arbete utförts av fattigvårdsinstruktörer. Fattigvårdsinspektörerna ersattes 1950 med distriktsinspektör för socialvården.
Tremannanämnd tillsatt av Inrikesministeriet för att granska och examinera biografmaskinister samt besikta och ge utlåtanden om offentliga och privata biografapparater. Själva övervakningen av biograferna sköttes av den lokala polisen och brandkåren. Nämnden bestod av en ordförande, en kombinerad sekreterare och kassör samt en inspektör vilka skulle vara sakkunniga i brandskydd, biografteknik och elektricitet.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens ekonomiedepartement med ansvar för beredningen av statsbudgeten och verkställandet av ärenden som rörde statens egendom, landets finanser, handel och näringar, lantmäteriet samt tidvis även finska militärens finanser. Finansexpeditionen förestods av en senator, med en annan senator som biträdande chef. Den var 1815–1825 och 1863–1869 uppdelad i två avdelningar. Finansexpeditionen övervakade direktionen för Finlands Bank, Generaltulldirektionen (från 1885 Tullstyrelsen), Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet fram till 1860, Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet, Myntverket, Bergsstyrelsen och Manufakturdirektionen som 1885 bildade Industristyrelsen, Charta sigillata-kontoret samt förvaltningsområdets utbildningsväsende och försäkringsinspektören. År 1888 grundades Handels- och industriexpeditionen som övertog en del av Finansexpeditionens uppgifter. Därefter lydde endast bank- och finansväsendet, Tullstyrelsen, Charta sigillata-kontoret och fram till 1891 försäkringsinspektören och från 1903 militärens ekonomiförvaltning under Finansexpeditionen. År 1917 övertog Finansexpeditionen ansvaret för skatteförvaltningen från Kammarexpeditionen, som avskaffades. Finansexpeditionen ombildades 1918 till Finansministeriet.
Enhet under senatens ekonomiedepartement som från 1819 gav ut ”Finlands Allmänna Tidning”, från 1860 också ”Suomalainen Virallinen Lehti” och 1899–1917 ”Finljandskaja Gazeta”, vilka skulle innehålla meddelanden om lagstadgade ärenden och offentliga kungörelser. Enheten förestods av en huvudredaktör, efter 1860 av två, en för den svenska och en för den finska tidningen, efter 1899 ytterligare en tredje för den ryska tidningen. Efter självständigheten lydde tidningen under Statsrådets kansli och den omorganiserades 1931 till en tvåspråkig tidning med namnet ”Officiella tidningen”.
Centralbank för Finland vilken ersatte Växel-, låne- och depositionskontoret i samband med myntrealisationen 1840. I myntrealisationen blev metalliska mynt det enda lagliga betalningsmedlet. Finlands Bank fick rätt att ge ut sedlar, mot skyldighet att på uppmaning lösa in dem med metalliskt mynt. Finlands Bank hade också skyldighet att ta emot den ryska centralbankens sedlar. År 1865 förklarades silvermynt för det enda lagliga betalningsmedlet. Landet fick en egen myntenhet, den finska marken (indelad i 100 penni). Guldmyntfoten antogs 1877. År 1886 erhöll Finlands Bank monopol på sedelutgivningen. Finlands Bank ansvarade för övervakningen av bankverksamheten och upprätthållandet av stadga och säkerhet i Finlands penningväsen samt penningomsättningen i landet. Finlands Bank lydde till en början under Senatens ekonomiedepartement, från 1867 under lantdagen. Under självständighetstiden lydde Finlands Bank under riksdagen, men fram till 1929 även under Finansministeriet. Banken leddes av direktionen för Finlands Bank och verksamheten övervakades av ett bankfullmäktige. Bankens huvudkontor fanns i Helsingfors, medan avdelningskontor förekom på olika håll i landet.
Regional avdelning av Finlands Bank, vars verksamhet leddes av en diskontkommitté (med två ordinarie medlemmar och två suppleanter) och en bankkommissarie, biträdd av kassörer och kontorsskrivare.
Den centrala enheten för Finlands Bank, vilken koordinerade bankverksamheten under ledning av direktionen för Finlands Bank. Den högste tjänstemannen på huvudkontoret var sekreteraren i direktionen för Finlands Bank. År 1897 utgjordes de övriga högre tjänstemännen av en ombudsman, kamrerare, en överkassör, kassörer, en växelkassör och en biträdande växelkassör.
Tjänsteman vid Finlands Banks huvudkontor. År 1897 var ombudsmannen den näst högste tjänstemannen vid huvudkontoret efter sekreteraren.
Högsta beslutsfattande och lagstiftande statsorgan i Finland,ersatte i och med 1919 års regeringsform den autonoma tidens lantdag. Riksdagens organisation och verksamhet reglerades i 1906 års lantdagsordning, därefter i 1919 års regeringsform och 1928 års riksdagsordning. Riksdagen består av en kammare och ledamöterna utgörs av 200 riksdagmän, valda i allmänna, direkta, proportionella och hemliga val för fyra år åt gången. För att räkna ut proportionaliteten i valen används d’Hondts metod. Republikens president har befogenhet att upplösa riksdagen. Arbetet i riksdagen leds av talmannen, med bistånd av vice talmän. De olika partiernas representanter är samlade i riksdagsgrupper. Riksdagens ärenden förbereds i olika utskott, av vilka stora utskottet är det viktigaste i behandlingen av lagärenden. Riksdagen bistås i sina uppgifter av ett kansli som övervakas och leds av en kanslikommission. Till riksdagens uppgifter hör bl.a. att utse en justitieombudsman, en delegation för vården av de Antellska samlingarna och ett bankfullmäktige med uppgift att utöva tillsyn över Finlands Bank. Under riksdagen lyder sedan 1944 även Rundradion. Riksdagens handlingar arkiveras i Riksdagsbiblioteket.
Organ som övervakade verksamheten vid Finlands Bank från 1867, då bankinrättningen förvaltningsmässigt kom att lyda under lantdagen. Tidigare lydde Finlands Bank under senaten. Bankfullmäktige bestod av fyra ordinarie medlemmar som representerade vart och ett av stånden. Varje ordinarie medlem hade tre suppleanter. Därtill hade organet en sekreterare. Vid sidan av bankfullmäktige verkade Finlands Ständers bankrevisorer. Sammansättningen ändrades efter 1906 då ständerna upplöstes och en enkammarlantdag inrättades, bankfullmäktige ändrade samtidigt namn till Finlands lantdags bankfullmäktige.
Organ som 1867–1906 skötte revisionsverksamheten vid Finlands Bank och som bestod av fyra ordinarie revisorer som var och en representerade ett stånd. Varje ordinarie medlem hade tre suppleanter.
Myndighet för översyn och förvaltning av brandsäkerheten på landsbygden och försäkringsverksamheten i anslutning till det. Myndigheten leddes 1877 av en politiskt tillsatt direktion, med biträde av två ombudsmän och en kamrerare. Under dem verkade agenter inom varje brandstodsdistrikt.
Förening inom skogsbruk, grundad 1877. Föreningen strävade efter att främja folkets praktiska kunskaper om skogsskötsel och bidrog till att grunda andra sammanslutningar, såsom yrkesorganisationer och intresseföreningar inom privatskogsbruk.
Värvat finskt marinförband. Finska kaderekipaget efterträdde Finska sjöekipaget, som lades ned 1862. Kaderekipaget bestod av första sjöekipagets stamtrupper. Det lades ned 1880 efter införandet av värnplikten.
Värvat finskt marinförband. Finska kaderekipaget efterträdde Finska sjöekipaget, som lades ned 1862. Kaderekipaget bestod av första sjöekipagets stamtrupper. Det lades ned 1880 efter införandet av värnplikten.
Förening grundad 1894 för att främja utvecklingen och brukandet av kärr- och mossodling. Finska mosskulturföreningen hade försöksstationer i olika distrikt vilka utförde odlingsförsök på torvjord. Föreningen bedrev därtill konsultativ verksamhet och utförde systematiska undersökningar av torvmarker. Den erhöll statsbidrag för sin verksamhet, och föreningsstyrelsen var stationerad i Helsingfors.
Från 1848 ämbetsverk som ersatte senatens passexpedition. Finska passexpeditionen lydde under ministerstatssekreteraren och verkade i anslutning till statssekretariatet och Hans Majestäts Kejsarens kansli för Finland i S:t Petersburg. Ämbetsverket hade egen chef och tjänstestab med administrativa, kamerala och delvis judiciella uppgifter för finska undersåtar och övervakade pass-, emigrant- och resandetrafiken till Ryssland. Finska passexpeditionen granskade finska pass utfärdade av landshövdingarna och magistraten, och utfärdade vid behov också ryska pass. Expeditionen bar upp en avgift för beviljande av pass, vilken gick till fattig- och arbetshusfonden, samt även en avgift till förmån för fattigkassan i passinnehavarens hemsocken. Expeditionen skötte i praktiken också ärenden för de finska medborgare som mer eller mindre varaktigt uppehöll sig i Ryssland. Den bar upp mantalspenningar och upprätthöll ett befolkningsregister för häradsskrivarnas räkning, övervakade efter 1881 uppbådet av finländare till värnpliktsarmén och delade ut understöd åt privatpersoner, skolor och sjukhus. Vid passexpeditionen tjänstgjorde från 1851 ett rättegångsbiträde som hjälpte finländarna med deras rättsärenden vid ryska domstolar. Från 1857 anställdes en läkare som granskade hälsotillståndet hos personer som på grund av sjukdom kunde få avgiftsfritt pass för återresan till hemorten i Finland. Han verkade samtidigt som läkare för statssekretariatets och expeditionens personal. Finska passexpeditionen upplöstes samtidigt som statssekretariatet genom en förordning den 28 juni 1918.
Värvat marinförband bestående av finskt manskap och befäl. Sjöekipaget bildades 1830 efter upplösningen av den värvade finska militären. Förbandet bestod av åtta kompanier och var stationerat i marinkasernen på Skatudden i Helsingfors. Som ekipagechef verkade kejsaren. Under honom sorterade ekipagekommendören, en kapten av första och en kapten av andra rangen, fyra kaptenlöjtnanter, tolv löjtnanter och tolv midshipmän. De civila tjänstemännen var auditören, stabsläkaren, överläkaren, underläkaren, pastorn, predikanten, en äldre och en yngre kommissarie samt en translator. Sjöekipaget hade ett eget sjukhus i Helsingfors. Under Krimkriget uppställdes 1854 Andra finska sjöekipaget, som upplöstes efter kriget 1856. Sjöekipaget reducerades 1863 till en kader, Finska kaderekipaget, som upplöstes 1880 efter värnpliktens införande.
Förening grundad 1907, genom en sammanslagning av Metsänystäväin seura och Suomen Metsänhoidonsytävien Seura Tapio. Föreningen hade som mål att främja folkets praktiska kunskaper om skogsskötsel och privatskogsbrukets ställning. Följande år blev alla jordbruks- och ekonomiföreningar, Finska forstföreningen och lantmannagillen medlemmar i Finska Skogsvårdsföreningen Tapio. Åren 1928–1969 verkade föreningen som centralskogssällskap.
Avdelning inom riksdagens kansli.
Tjänsteman vid Lantbruksstyrelsens fiskeriavdelning specialiserad på fiskerinäring, fiskevård, vattenvård och fiskundersökningar.
Från 1860 ämbete och ämbetsverk som lydde under Jordbruksexpeditionen och som hade i uppgift att främja fiskstammen och fiskbeståndet samt fiskeriet i landet och att övervaka fiskeristadgan och kronans fiskerier. Fiskeriinspektören utövade tillsyn över Statens fiskeriförsöksanstalt i Evois. Som biträde hade fiskeriinspektören tidvis en adjoint, efter 1906 en äldre och yngre fiskeriassistent. År 1918 ersattes fiskeriinspektörerna med Fiskeristyrelsen. I rådgivningsverksamheten deltog även centralorganisationen Fiskeriföreningen i Finland.
Biträde och ersättare åt fiskeriinspektören.
Högre tjänsteman vid Lantbruksstyrelsens fiskeriavdelning.
Hem för värnlösa flickor, motsvarande ett barnhem, senare ett skolhem.
Läroverk för flickor, avsett att lägga grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet.
Distrikt som lydde under Folkförsörjningsministeriet och inom vilket man koordinerade produktionen, distributionen och ransoneringen av livsmedel och nödvändighetsvaror under andra världskriget och den efterföljande tiden av undantagstillstånd. Fram till 1941 administrerades inom distriktet även den allmänna arbetsplikten, men dessa ärenden fick därefter en separat indelning i arbetskraftsdistrikt. Det omfattade vanligen ett län. Distriktets ledande tjänsteman kallades byråchef eftersom han samtidigt förestod distriktets folkförsörjningskontor.
Samlande beteckning på Folkförsörjningsministeriets folkförsörjningsdistrikt.
Kontor i ett folkförsörjningsdistrikt under Folkförsörjningsministeriet. Föreståndaren bar tjänstebeteckningen byråchef. Kontoret koordinerade produktionen, distributionen och ransoneringen av livsmedel och nödvändighetsvaror under andra världskriget och den efterföljande tiden av undantagstillstånd. Kontoret övervakade de kommunala folkförsörjningsnämnderna och folkförsörjningsledarna som administrerade verksamheten på lokal nivå. Fram till 1941 ansvarade folkförsörjningskontoren även för ärenden som rörde allmän arbetsplikt, men för dessa frågor bildades därefter separata distriktsbyråer.
Ministerium av provisorisk karaktär 1939–1949, med en föregångare i Livsmedelsministeriet. Folkförsörjningsministeriet leddes av en folkförsörjningsminister, med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Ministeriet ansvarade för tryggandet av befolkningens utkomst, ransoneringen av livsmedel och regleringen av ekonomin under krigstid eller tider av undantagstillstånd. Fram till 1941 ansvarade Folkförsörjningsministeriet även för ärenden som gällde den allmänna arbetsplikten. För den regionala verksamheten svarade folkförsörjningsdistrikten och de kommunala folkförsörjningsnämnderna. Folkförsörjningsministeriet lades ner den 22 december 1949.
Aktuarie vid Forststyrelsen.
Från 1864 tjänstebeteckning för uppsyningsman eller skogstaxator vid ett forstinspektionsdistrikt eller ett forstrevir. Forstkonduktörerna hade högre tjänsterang än andra forstuppsyningsmän, men lägre än forstmästare. Enligt instruktionen 1883 var forstkonduktör tjänstebeteckning endast för forstmästare på extra ordinarie forststat. Forstkonduktör var också titel på högre lärare vid en forstläroanstalt.
Läroanstalt för undervisning i skogsskötsel. Forstläroanstalterna utbildade personer som utövade den omedelbara vården av allmänna skogar, dock inte forstmästare. Forstläroanstalterna verkade under Forststyrelsens tillsyn. Bland läroanstalterna erbjöd forstinstituten i allmänhet högre utbildning än forstskolorna. År 1907 övertog Helsingfors universitet den högsta undervisningen inom forstutbildningen.
Tjänsteman i ett av Forststyrelsens inspektionsdistrikt. Forstrevisorn ansvarade för distriktets finansövervakning och rapportering. Hans närmaste överordnade var överforstmästaren.
Tjänstetitel eller honorär titel för hög tjänsteman inom skogsförvaltningen.
Två- eller treklassig tilläggsutbildning avsedd att utbilda lärarinnor och bereda flickor för fortsatta studier, exempelvis vid universitet. Det första fortbildningsläroverket uppkom då staten övertog Privata lärerinneklassen som skolföreståndarinnan Elisabeth Blomqvist grundat 1868 i anslutning till Svenska fruntimmersskolan i Helsingfors.
Byrå vid Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Avdelning vid Justitieministeriet som 1922 övertog Fångvårdsstyrelsens uppgifter. Fångvårdsavdelningen ansvarade för fängelseväsendet och fångtransporter, senare fångvårdsväsendet och dess förvaltning. Under perioden 1937–1950 var Fångvårdsavdelningen den avdelning vid Justitieministeriet som beredde och föredrog fångvårdsärendena i statsrådet, i motsats till beslutsordningen i det mera fristående Fångvårdsverket som verkade under samma period. Som chef fungerade en överdirektör för fångvårdsväsendet, ett referendarieråd med högre rättsexamen, vilken samtidigt kunde vara ministeriets kanslichef. Fångvårdsavdelningen var uppdelad i olika byråer, däribland en ekonomiebyrå och en räkenskapsbyrå. Under avdelningen lydde central-, läns- och reservfängelserna, tvångsarbetsanstalterna, fångtransporten och mentalsjukhuset för fångar som också övervakades av Medicinalstyrelsen.
Byrå vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning 1922–1936 och 1950–2001. Under ledning av en ekonomieinspektör ansvarade byrån för fångvårdsväsendets egendom och hushållning samt arbetsverksamheten vid fängelserna.
Byrå vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning 1922–1936 och 1950–2001. Vid byrån gjorde man upp fångvårdsväsendets budget och ansvarade för revisionen av fängelseväsendets kassaförvaltning. Som chef verkade ursprungligen en kamrer, med biträde av kammarförvant, huvudbokhållare och bokförare.
Från 1936 tjänsteman vid Fångvårdsverket och från 1950 vid fångväsendets fångvårdsavdelning. Fångvårdsinspektörerna ansvarade för placeringen, transporten och bevakningen av fångar samt för fängelsedisciplinen och frigivningen av fångar. Fångvårdsinspektörer förekom också vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning. Fångvårdsinspektören kallades tidigare fängelseinspektör.
Chefsstyrt ämbetsverk för fängelseväsendet och dess förvaltning 1881–1922, ett ansvarsområde som tidigare hade delats mellan fängelseinspektören och guvernörerna. Fångvårdsstyrelsen var ursprungligen underställd senatens civilexpedition, 1888–1892 kansliexpeditionen, 1892–1917 justitieexpeditionen och från 1918 Justitieministeriet. Den indrogs 1922, varefter uppgifterna överfördes på Justitieministeriets fångvårdsavdelning. Fångvårdsstyrelsen leddes av en överdirektör med biträde av sekreterare, kamrer, kammarförvant, kanslist och kammarskrivare.
Centralt ämbetsverk i anslutning till Justitieministeriet 1936–1950. Ett motsvarande ämbetsverk, Fångvårdsstyrelsen, hade funnits från 1881, men hade 1922 uppgått i Justitieministeriets fångvårdsavdelning. Fångvårdsverket ansvarade för fångvården, särskilt fångarnas placering, transport, disciplinering och frigivning. Under verket sorterade centralfängelserna, ungdomsfängelset och central- och länsfängelset för kvinnor samt länsfängelserna, reservfängelserna och mentalsjukhuset för fångar. Fångvårdsverket förestods av en överdirektör med bistånd av fångvårdsinspektörer, ekonomieinspektör, lantbruksinspektör och överläkare. Det drogs in 1950, varefter verksamheten överfördes på Justitieministeriets fångvårdsavdelning och en nyinrättad fångvårdsväsendets fångvårdsavdelning.
Avdelning vid Försvarsministeriet samt vid dess föregångare Militieexpeditionen och Krigsministeriet. Avdelningen skötte om anskaffning, reparation och vård av krigsmaterial. Avdelningen bestod av Allmänna byrån, Artilleribyrån, Vapenbyrån, Trängbyrån, Pionerbyrån, Arsenalbyrån (fram till 1922) och Mottagningsbyrån (enbart 1926). Efter 1929 bestod Fälttygmästaravdelningen av Artilleri- och trängbyrån, Vapenbyrån och Granskningsbyrån (från och med 1934 Kontrollbyrån).
Avdelning vid Försvarsministeriet samt vid dess föregångare Militieexpeditionen och Krigsministeriet. Avdelningen skötte om anskaffning, reparation och vård av krigsmaterial. Avdelningen bestod av Allmänna byrån, Artilleribyrån, Vapenbyrån, Trängbyrån, Pionerbyrån, Arsenalbyrån (fram till 1922) och Mottagningsbyrån (enbart 1926). Efter 1929 bestod Fälttygmästaravdelningen av Artilleri- och trängbyrån, Vapenbyrån och Granskningsbyrån (från och med 1934 Kontrollbyrån).
Chef för större statligt fängelse sedan senare delen av autonomin (cirka 1880). Tjänstebeteckningen användes särskilt vid straffängelse, länsfängelse eller tvångsarbetsanstalt.
Specialdomstol 1932–2006 med domsrätt över återfallsförbrytare som hotade allmänhetens säkerhet. Fängelsedomstolen dömde också i brott begångna under den villkorliga frigivningen och beslutade om verkställigheten av unga förbrytares fängelsestraff. Beslutet underställdes alltid hovrättens prövning. Domstolen tillsattes av republikens president för fem år i taget. Som ordförande verkade chefen för fångvårdsverket.
Ämbete i anslutning till senatens civilexpedition 1867–1881. Fängelseinspektören ansvarade för straffverkställigheten vid fängelserna, en uppgift som tidigare hade skötts huvudsakligen av guvernörerna. Ämbetet indrogs 1881 när Fångvårdsstyrelsen grundades. Under perioden 1917–1922 var fängelseinspektören en beredande och föredragande tjänsteman vid Fångvårdsstyrelsen, med ansvar för handläggning av fångars placering, transport och bevakning samt för fängelsedisciplinen. Tjänsten överfördes på Justitieministeriets fångvårdsavdelning när Fångvårdsstyrelsen indrogs 1922. År 1936 ändrades beteckningen till fångvårdsinspektör.
Befattning för luthersk predikant vid statligt fängelse eller arbets- och korrektionsinrättning. Före 1800-talet sköttes uppgiften ofta av ortens ordinarie präst. Sedan 1816 fanns det en förordning om fånghuspredikanter eller fängelsepredikanter med befattningen som bisyssla. På 1860-talet inrättades egentliga fängelsepredikanttjänster, och de ersatte samtidigt slotts- och spinnhuspredikanterna. Sedan 1920-talet kallades de anställda predikanterna vid fängelserna för fängelsepastorer.
Tjänstebeteckning för psykiatern vid fångvårdsväsendet från och med 1935. Fängelsepsykiatern utnämndes av statsrådet på ansökan. Hans uppgift var att leda och övervaka mentalsjukhuset för fångar och att utveckla krispsykiatrin vid fängelserna.
Byrå som lydde under Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Statlig utbildningsanstalt för sjukvårdare vilken från och med 1906 meddelade grundläggande undervisning i sjukvård i anslutning till länssjukhusen. En sådan skola fanns ursprungligen bara i Helsingfors, från 1930-talet också i Åbo och Viborg. Helsingfors förberedande sjuksköterskeskola bytte 1930 namn till Statens sjuksköterskeskola. Skolan förestods av en föreståndarinna och en biträdande föreståndarinna. Utbildningen innebar att eleverna innan de började arbeta på avdelningarna gick kurser där de nödvändiga grundkunskaperna för det blivande yrket lärdes ut.
Tjänstebeteckning för extraordinarie tjänsteman vid ett ministerium på 1940–1950-talet, till exempel i Socialministeriet. Vid Undervisningsministeriet fanns från 1920-talet en biträdande föredragande.
Byrå vid Justitieministeriets lagstiftnings- och justitieförvaltningsavdelning som ansvarade för föreningsregistret och övervakningen av föreningsverksamheten i Finland. Föreningsregisterbyrån förestods av en föredragande byråchef, som från 1950-talet benämndes kontorschef.
Läkartjänst som innebar ansvar för en vaccindepot. År 1837 fanns en föreståndartjänst endast i Åbo. År 1877 var de fyra: i Helsingfors, Åbo, S:t Michel och Nikolaistad (Vasa).
Svenskspråkig benämning på den präst som till 1890 innehade den ledande ställningen i de finska ortodoxa katedral-/ storkyrkoförsamlingarna. Benämningen för den ledande prästen i alla ortodoxa församlingar blev 1891 kyrkoherde, men benämningarna föreståndare och församlingsföreståndare var även därefter i användning. Under självständighetstiden från 1918 till senare hälften av 1900-talet var förståndare officiell benämning på den ledande prästen i alla ortodoxa församlingar i Finland.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning som leddes av en kontorsföreståndare. Andra anställda vid byrån var en maskiningenjör, kontrollörer av både första och andra klass samt en bokförare. Fram till 1919 hette byrån Förrådskontoret och fanns vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning.
Tjänstebeteckning för chefen för Post- och telegrafstyrelsens förrådskontor vid telegraftekniska avdelningen från och med 1927. Förrådsförvaltaren ansvarade för den materiel inom telegraf-, telefon- och radiotekniken som förvarades i förrådet.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, senare vid maskinavdelningen, vilket ansvarade för övervakningen av Statsjärnvägarnas materialförråd. Vid kontoret fanns en kontorsföreståndare som fungerade som chef samt en förrådskontrollör, en speditör och nödvändigt antal bokförare och bokhållare. Förrådskontoret bytte 1919 namn till Förrådsbyrån och överfördes till Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan i regel territoriellt kyrkligt samfund och administrativ enhet med egen kyrka och egen präst. Sådana församlingar fanns efter 1617 i de områden som det svenska riket erhållit i Stolbovafreden. De ortodoxa församlingarna i det svenska Finland var efter 1721 underställda både domkapitlet i Borgå och andliga konsistoriet i Novgorod, fr.o.m. 1764 konsistoriet i S:t Petersburg. I Gamla Finland lydde församlingarna under andliga konsistoriet i Novgorod, från 1764 under konsistoriet i S:t Petersburg.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnader. År 1897 fanns fyra förste arkitekter vid myndigheten. Av dem var en också föreståndare för länsbyggnadskontoret i Helsingfors.
Kommission som enligt den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919 ansvarade för verkställandet av uppbåden. Den bestod av uppbådsnämnden samt en av magistraten eller kommunalnämnden utsedd person. I varje kommun valdes årligen två förtroendemän som skulle närvara vid uppbådet för meddelandet av upplysning och vid behov företräda den valda ledamoten i den förstärkta uppbådsnämnden. Förstärkta uppbådsnämnden avskaffades med förordningen om tillämpning av värnpliktslagen 1932.
Underavdelning till Socialministeriets allmänna avdelning, vilken ansvarade för socialförsäkringsväsendet i hela landet och diverse hjälpkassor samt övervakade försäkringsinspektionen. Försäkringsbyrån fanns tidigare i Socialstyrelsen under namnet Socialförsäkringsavdelningen. I slutet av 1930-talet bildade Försäkringsbyrån en egen avdelning i Socialministeriet kallad Avdelningen för socialförsäkringsärenden.
Specialdomstol under Justitieministeriet vilken 1942 ersatte Försäkringsrådet. Försäkringsdomstolen hade i uppdrag att behandla olycksfalls- och socialförsäkringsärenden som första besvärsinstans. Besluten kunde överklagas till Högsta domstolen. Försäkringsdomstolen bestod av försäkringsdomare, utnämnda av presidenten, försäkringssekreterare, utnämnda av högsta domstolen, ett antal läkare och representanter för arbetsgivarna och arbetstagarna. Den indrogs 1995 och uppgiften överfördes på länsrätterna.
Samlande beteckning för inspektörerna som övervakade socialförsäkringssystemet i ett visst inspektionsdistrikt under Socialministeriets försäkringsbyrå, senare avdelningen för socialförsäkringsärenden.
Ämbete under Senatens finansexpedition, från 1891 under Handels- och industriexpeditionen. Försäkringsinspektorn ansvarade för granskningen av försäkringsverksamheten i landet och tillämpningen av försäkringslagen. Tjänsteinnehavaren var från 1917 ledamot av Socialstyrelsen. Ämbetet drogs in 1922 då Socialministeriets organisation stadfästes med instruktion och Socialstyrelsen upplöstes. I slutet av 1930-talet inrättades igen en högre och en lägre försäkringsinspektörstjänst vid Socialministeriet i samband med att Försäkringsbyrån ombildades till en egen avdelning för socialförsäkringsärenden.
Administrativ dömande myndighet under Senatens finansexpedition, senare Socialministeriet, som 1917–1942 hade i uppgift att behandla alla från försäkringsbolag hänskjutna avslag på ansökningar om ersättningar för arbetsolycksfall och invalidpensioner, samt att fungera som besvärsinstans i andra socialförsäkringsmål. Försäkringsrådet bestod av försäkringsrådets chef som ordförande, en jurist (från 1933 fastanställd assessor), läkare och representanter för arbetsgivare och arbetstagare. Beslutet kunde överklagas till Senatens justitiedepartementet, från 1918 till Högsta domstolen. Försäkringsrådet ombildades 1942 till Försäkringsdomstolen.
Föredragande tjänsteman i socialförsäkringsfrågor vid Socialministeriet och byråchef för försäkringsinspektionen under ministeriets allmänna avdelning vilken från senare delen av 1920-talet bildade en egen byrå, Försäkringsbyrån, och från slutet av 1930-talet Avdelningen för socialförsäkringsärenden. Försäkringsöverinspektören utnämndes av republikens president på statsrådets framställning.
Tjänsteman som lydde under Forststyrelsen och som förvaltade tidigare donationsgods som staten löst in.
Ämbetsbeteckning för ledamot av Högsta förvaltningsdomstolen, ursprungligen placerad i fjärde rangklassen.
Samlande beteckning för tjänstemän vid Högsta förvaltningsdomstolen som beredde och expedierade, i vissa fall också föredrog, de ärenden som hörde till domstolen.
G
Yrkesman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Efter 1922 förekom gasmästare vid linjeförvaltningens depåsektioner.
Från 1829 högsta styresman i Överstyrelsen för medicinalverket. Tjänsten överfördes också till Medicinalstyrelsen 1878. Generaldirektören ansvarade för utvecklandet av medicinalväsendet och dess finanser, administrationen av länssjukhusen och andra medicinska inrättningar. Därtill var han ordförande för Collegium medicum. Generaldirektören förutsattes vara promoverad doktor i medicin och bosatt i Helsingfors där universitetet fanns.
Avdelning under generalguvernörens kommando som skötte förvaltningen av den finska värnpliktsarmén 1880–1902. Generalguvernörens stab för finska militären ersatte en tidigare avdelning vid staben för finländska militärdistriktet.
Tjänstebeteckning för generalguvernörens närmaste medhjälpare och ersättare. Åren 1833–1855 förestods Generalguvernörskansliet av generalguvernörsadjointen, medan generalguvernören var stationerad i S:t Petersburg. Generalguvernörsadjointen kunde vara rysk undersåte.
Kansli för generalguvernören, vilket inrättades i december 1808 och var verksamt från februari 1809. Det ersatte civilkansliet vid general von Buxhoevdens högkvarter. Generalguvernörskansliet förestods av generalguvernören med biträde av en generalguvernörsadjoint. I S:t Petersburg verkade ett sidokansli 1828–1855, då generalguvernörerna var bosatta där. Åren 1833–1854 förestods Generalguvernörskansliet av generalguvernörsadjointen i Finland och av generalguvernören i S:t Petersburg. Kansliet verkade från oktober 1809 i samråd med regeringskonseljen, från 1816 med senaten, som en delvis separat myndighet. Generalguvernörskansliet skötte övervakning och ordning, verkställde kejsarens befallningar och såg till att lagarna följdes samt verkade som högkvarter för de ryska trupperna i Finland och finska militären 1809–1905. I anslutning till kansliet verkade 1864–1905 staben för finländska militärdistriktet, från 1880 även generalguvernörens stab för finska militären. Generalguvernörskansliet var indelat i en rysk och en svensk expedition fram till 1823, därefter benämnda avdelningarna I och II. Expeditionerna förestods av en direktor och en expeditionschef som hans biträde, även kallad direktorsadjoint. Vid sidan av avdelningarna I och II verkade en passexpedition 1824–1838, en tidningsexpedition 1850–1862 och en specialsektion 1900–1903. År 1903 indelades avdelningarna I och II i tre sektioner. År 1910 utökades antalet avdelningar till fyra med tillhörande sektioner. Generalguvernörskansliet upplöstes genom en förordning den 28 juli 1918.
Tidvis titel för chefen för intendenturkåren, tillika chefen för arméförvaltningens intendenturavdelning, i krig också för generalkrigskommissariatet i fält. Generalintendenten ansvarade för arméns beklädnad och förplägnad, underhåll och remontering, i krig också för generalstabens ekonomi och redovisningen av den. Svenska örlogsflottan hade 1789–1794 en egen generalintendent. Generalintendenter förekom även under den autonoma tiden inom det finska krigskommissariatet.
Från 1783 namnet på Lantmäterikontoret i Stockholm. Generallantmäterikontoret var ett centralt ämbetsverk som ledde och övervakade lantmäteriväsendet och som sorterade under Kammarkollegium. Det leddes av en överdirektor. Personalen bestod av en överinspektor eller inspektor som skulle revidera lantmätarnas inlämnade kartor, en premiäringenjör som skulle förbättra och utarbeta rikets kartverk, sekreterare, registrator, samt ordinarie och extra ordinarie ingenjörer. I Finland grundades i Åbo 1812 ett eget Generallantmäterikontor med uppgift att kartlägga Finland och övervaka lantmäterikontoren i länen. Generallantmäterikontoret flyttade 1821 till Helsingfors och bytte 1848 namn till Lantmäteriöverstyrelsen.
Verkställande organ inom Finlands försvarsmakt. Generalstaben lydde under Befälhavaren för krigsmakten och ansvarade i samråd med Försvarsministeriet för försvarsväsendets allsidiga utveckling. Generalstaben var uppdelad i en organisations- och en mobiliseringsavdelning, en statistisk avdelning, en utrikesavdelning, en operativ avdelning och en kommandoavdelning. Efter förändringar i försvarsväsendets ledning 1938 bestod Generalstaben av operativa avdelningen och utrikesavdelningen. Både inom avdelningarna och fristående fanns ett varierande antal byråer. Flera byråer och verksamheter överflyttades mot slutet av 1930-talet till Försvarsministeriet. Under andra världskriget bildade Generalstaben en del av Högkvarteret och bytte efter kriget namn till Försvarsmaktens huvudstab.
Verkställande organ inom Finlands försvarsmakt. Generalstaben lydde under Befälhavaren för krigsmakten och ansvarade i samråd med Försvarsministeriet för försvarsväsendets allsidiga utveckling. Generalstaben var uppdelad i en organisations- och en mobiliseringsavdelning, en statistisk avdelning, en utrikesavdelning, en operativ avdelning och en kommandoavdelning. Efter förändringar i försvarsväsendets ledning 1938 bestod Generalstaben av operativa avdelningen och utrikesavdelningen. Både inom avdelningarna och fristående fanns ett varierande antal byråer. Flera byråer och verksamheter överflyttades mot slutet av 1930-talet till Försvarsministeriet. Under andra världskriget bildade Generalstaben en del av Högkvarteret och bytte efter kriget namn till Försvarsmaktens huvudstab.
Verkställande organ inom Finlands försvarsmakt. Generalstaben lydde under Befälhavaren för krigsmakten och ansvarade i samråd med Försvarsministeriet för försvarsväsendets allsidiga utveckling. Generalstaben var uppdelad i en organisations- och en mobiliseringsavdelning, en statistisk avdelning, en utrikesavdelning, en operativ avdelning och en kommandoavdelning. Efter förändringar i försvarsväsendets ledning 1938 bestod Generalstaben av operativa avdelningen och utrikesavdelningen. Både inom avdelningarna och fristående fanns ett varierande antal byråer. Flera byråer och verksamheter överflyttades mot slutet av 1930-talet till Försvarsministeriet. Under andra världskriget bildade Generalstaben en del av Högkvarteret och bytte efter kriget namn till Försvarsmaktens huvudstab.
Överstyrelse för tullverket 1766–1772 och 1783–1802 samt 1812–1885. Under autonoma tiden var Generaltulldirektionen ett chefsstyrt och centralt ämbetsverk som under en överdirektör ansvarade för uppbörden och redovisningen av tullintäkterna, räknade ut handelsbalansen och övervakade tullkamrarna. Tidigare hade uppgifterna tidvis skötts av Generaltullarrendesocieteten, och efter 1885 övertogs de av Tullstyrelsen.
Tjänstebeteckning för fältmätare vid topografiska kåren, från 1918 Geodetiska institutet, som utför geodetiska mätningar för statens behov, statsgeodet.
Byrå under Bergsstyrelsen vars huvudsakliga arbetsuppgift var att bedriva geologisk forskning. Geologiska byrån ersattes av Geologiska kommissionen år 1885 i samband med att Bergsstyrelsen upphörde med sin verksamhet.
Byrå under Bergsstyrelsen vars huvudsakliga arbetsuppgift var att bedriva geologisk forskning. Geologiska byrån ersattes av Geologiska kommissionen år 1885 i samband med att Bergsstyrelsen upphörde med sin verksamhet.
Ämbetsverk med uppgift att under Handels- och industriministeriet leda och utföra geologisk forskning i landet. Geologiska forskningsanstalten hette före år 1946 Geologiska kommissionen och bytte år 1983 namn till Geologiska forskningscentralen.
Från 1948 avdelning vid Postsparbanken, vilken under en avdelningschefs ledning ansvarade för postgirorörelsen. Kontoret bestod av bokföringsbyrån och två underlydande postgiroexpeditioner.
Från 1945 tillfällig avdelning vid Inrikesministeriet med uppgift att sköta censurverksamhet samt information och propaganda. Granskningsavdelningen för informationsväsendet övertog verksamheten från Statens informationsverk som hade verkat under statsrådet. Avdelningen drogs in 1947.
Officiellt epitet från år 1905 till senare hälften av århundradet för den ortodoxa kyrkan i Finland och dess organ liksom för ortodoxa kyrkliga företeelser i Finland. Tidigare under den autonoma tiden användes epitetet ”grekisk-rysk”. Kyrkor som följer ortodoxa riter, ortodox liturgi samt i vissa andra avseenden ansluter sig till den ortodoxa kristenheten men som lyder under den romersk-katolska kyrkan betecknas sedan senare hälften av 1900-talet som grekisk-katolska. Detta gäller även för de unierade (uniater) som 1596 i unionen i Brest erkände påvens överhöghet.
Officiell benämning på den ortodoxa kyrkan i Finland från år 1918 till år 1953. År 1954 blev den officiella benämningen Det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland.
Tjänst inom det ortodoxa kyrkosamfundet från 1922 till år 1944 med uppgift att verka som militärpräst bland de ortodoxa inom den finska försvarsmakten. Benämningen på tjänsten ändrade 1945 till grekisk-katolsk själasörjare för militären.
Tjänst inom det ortodoxa kyrkosamfundet från 1940-talet med uppgift att verka som militärpräst bland de ortodoxa inom den finska försvarsmakten. Ersatte benämningen grekisk-katolsk resepredikant för militären.
Under den autonoma tiden officiellt epitet till år 1905 för den ortodoxa kyrkan i Finland och dess organ liksom för ortodoxa kyrkliga företeelser i Finland.
Den år 1864 tillsatta grundlagkommissionen som från 1884 kom att benämnas lagberedningen och vars slutprodukt blev strafflagen 1889.
Del av gränsbevakningsväsendet. Enligt författningen 1931 fanns det fyra ordinära gränsbevakningsavdelningar samt den interimistiska Karelska näsets gränsbevakningsavdelning, som innehade tullbevakningsuppgifter. Gränsbevakningsavdelningarna var indelade i distrikt som fastställdes av ministern för inrikesärenden. Avdelningens verksamhet leddes av distriktets gränskommendant.
Tulltjänsteman som förestår gränsbevakningen vid Finlands gräns i öster och i norr.
Tjänsteman som ledde verksamheten i en gränsbevakningsavdelning.
H
Av magistraten utnämnd uppsyningsman över inre hamn, kanal eller fiskeläge, med särskilt ansvar för ordningen vid kajerna där han beredde plats för ankommande fartyg, tillhandahöll dem med landgångar och uppbar vissa hamnavgifter. Från 1668 var hamnfogden också ordförande i hamnrätten. Hans närmaste överordnade var hamnfogdeinspektören, ibland hamnkaptenen.
Tjänsteman med befäl över hamninrättningarna i stapelstäder och större sjöstäder. Hamnkaptenen var chef i hamnkontoret i Helsingfors. En hamnkapten fanns år 1897 också i Åbo.
Tjänsteman anställd för uppbörden vid stadens hamn.Benämningen var sällsynt och förekom 1897 endast i Raumo. Befattningen kombinerades där med tjänsten som hamnmästare.
Förvaltningsenhet som skötte hamnverksamheten i staden. I Helsingfors leddes verksamheten 1897 av hamnkaptenen biträdd av en hamnmästare i Sörnäs och en hamnkontorsbokhållare. I städer som saknade hamnkapten leddes verksamheten av hamnmästaren. I Björneborg fanns dessutom en hamnkontorsföreståndare.
Stadens tjänsteman med bokföringsuppgifter vid stadens hamn. År 1897 fanns en hamnkontorsbokhållare anställd på hamnkontoret i Helsingfors.
Tjänsteman anställd vid stadens hamn. År 1897 fanns en hamnkontorsföreståndare endast i Björneborg.
I större hamnar anställd person som på begäran lotsade fartyg inom hamnområdet.
Uppsyningsman i mindre hamn. Efter 1665 var hamnmästare titel på hamnkaptenens närmaste man i vissa hamnar. I Raumo kombinerades tjänsten som hamnmästare med tjänsten som hamnkassör.
Enhet inom stadsförvaltningen, vilken ansvarar för stadens hamnförvaltning.
Avdelning inom (det provisoriska) Livsmedelministeriet.
Tätortsliknande bebyggelse som administrativt i visst hänseende skiljde sig från den omgivande landskommunen. Skattetekniskt hörde dock handelsbyn till landskommunen eller socknen. Handelsbyn leddes av en ordningsman. Den första handelsbyn i Finland planerades 1775, men förverkligades som stad. Den första handelsbyn grundades 1858. Många av handelsbyarna blev senare självständiga köpingar.
Regional näringslivsorganisation avsedd för alla företag oberoende av bransch inom ett specifikt geografiskt område. Handelskamrarna verkade för ett gott företagsklimat, goda handelsrelationer, infrastrukturfrågor och vissa handelsbruksfrågor. Handelskamrarnas nationella centralorganisation utgjordes av centralhandelskammaren, och de hörde till Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
Tidvis en avdelning vid Ministeriet för utrikesärendena. Från ministeriets grundande 1918 fanns en handelsavdelning, som ett par år senare benämndes handelspolitiska avdelningen för att 1923 uppgå i avdelningen för politiska och handelsärenden. År 1932 avskildes på nytt en separat avdelning för handelspolitiska ärenden som under perioden 1935–1939 var uppdelad i ytterligare två avdelningar: avdelningen för handelsfördragsärenden och avdelningen för ekonomiskt-politiska ärenden, vilka vardera hade en byrå till sitt förfogande: byrån för handelsfördragsärenden och byrån för ekonomiskt-politiska ärenden. Byråerna hade tidigare varit, och var senare, förenade i byrån för handelspolitiska ärenden. Under handelspolitiska avdelningen lydde också Ekonomiska informationsbyrån, som åren 1935–1939 sorterade under avdelningen för ekonomiskt-politiska ärenden.
Kansli i S:t Petersburg för ärenden rörande Finlands civila styrelse, vilket ansvarade för föredragningen av dessa ärenden inför kejsaren 1809–1917. Kansliet verkade till en början i anslutning till Kommittén för finska ärenden och från 1826 inom ramarna för Statssekretariatet för Finland. En statssekreterare ledde arbetet och tilldelades 1834 titeln ministerstatssekreterare. Han biträddes av en ministerstatssekreterareadjoint. Kansliet var indelat i en rysk och en svensk skriftavdelning, och där verkade en förste expeditionssekreterare, från 1892 en expeditionschef, samt ett antal andra expeditionssekreterare, registrator, arkivarie, kanslister, kopister och tjänstemän på extra stat.
Statligt forskningsinstitut som ersatte de hydrografiska havsundersökningar som med statsunderstöd bedrivits av Finska Vetenskapssocieteten. Havsforskningsinstitutet hade i uppgift att leda och ansvara för den vetenskapliga forskning som rörde det allmänna tillståndet, de fysikaliska och kemiska egenskaperna, vattenstånds-, ström- och isförhållandena i haven som omgav Finland samt att i dessa frågor företräda landet i internationella sammanhang. Institutet leddes av en direktor, och talassologer var chefer för institutets olika avdelningar. Inledningsvis lydde institutet under Undervisningsministeriet, men från 1924 hörde det till Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
Värvat finskt förband under autonoma tiden. Helsingforsbataljonen härstammade från ett värvat regemente som bildades 1812 i Viborg. År 1817 bildades av två av regementets kompanier en undervisningsbataljon, som 1818 fick namnet Helsingfors undervisningsbataljon. Namnet ändrades 1827 till Finska undervisningsskarpskyttebataljonen.
Titel för läkare verksam på ett av de statliga hospitalen på Själö och i Kronoby.
Tjänsteman vid hovrätten som hade i uppdrag att registrera alla inkomna handlingar och arkivera de expedierade handlingarnas originalakter, senare också att vårda hovrättsarkivet. Hovrättsaktuarier omnämns sporadiskt på 1620-talet. Tjänsten blev fast 1633 och besattes under 1600- och 1700-talet ofta internt av hovrätten med en före detta auskultant eller tidigare handlingsskrivare.
Beteckning för extraordinarie notarie, särskilt vid en hovrätt under autonoma tiden.
Protokollförare och kopist vid hovrätt sedan 1615. Hovrättsnotarien verkade också som hovrättssekreterarens biträde och avancerade ofta, åtminstone under 1600-talet, till hovrättsassessor.
Tjänsteman vid hovrätt som författade hovrättens domar i tjänsteställning närmast över notarierna. Tjänsten förekom tidvis under autonoma tiden.
Av regenten utnämnd statlig ämbetsman som vid hovrättspresidentens frånvaro eller när presidentämbetet står vakant leder hovrättens verksamhet och för ordet vid hovrättens förhandlingar. Tjänsten inrättades när Åbo hovrätt grundades 1623. Hovrättsvicepresidenter fanns 1778–1838 också vid Vasa hovrätt 1776–1945 och från 1874 vid Viborgs hovrätt 1839–1945.
Läroanstalt med praktisk undervisning i hushållsarbete och barnavård, med en utbildning på högst ett år. Husmodersskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Präst vid katedralkyrkan i Helsingfors som under den autonoma tiden tjänstgjorde som huspredikant hos generalguvernören över Finland.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen som ansvarade för byråavdelningens kassakontor, efter 1922 ekonomiavdelningens huvudkassa.
Ämbetstitel för stadsläkaren i Åbo 1821–1829. Titeln avskaffades då Helsingfors hade blivit huvudstad. Den sista huvudstadsläkaren utnämndes 1827. Vid sidan av huvudstadsläkaren verkade i Åbo en stadsläkare och provincialläkaren i Åbo och Björneborgs län som hade säte i staden.
Fängelse för ett härads rannsakningsfångar och sådana fångar som avtjänade ett kort fängelsestraff på högst två månader eller fängelse på vatten och bröd. Häradsfängelser började inrättas 1824 och blev 1872/73 filialer till länsfängelserna. De indrogs senast på 1920-talet. I äldre tider kallades häradsfängelset häradshäkte, ett fängelse under en tillsyningsman, vanligen kronofogden eller borgmästaren.
Statligt lungsjukhus i Kangasto som förestods av en överläkare. Andra tjänstemän var tre underläkare, en översköterska, en ekonom och en bokförare.
Officer vid Högkvarteret under andra världskriget, ansvarade för pionjärväsendet.
Högsta instans inom domstolsväsendet, grundad 1789 under namnet Konungens högsta domstol. Under autonomin tjänade först regeringskonseljens, senare senatens, justitiedepartementet som högsta rättsinstans. Från 1918 var Högsta domstolen en i enlighet med maktfördelningsprincipen i förhållande till regeringsmakten självständig allmän domstol i högsta instans. Den hade i uppgift att behandla besvärsmål av avgöranden från lägre domstolar och pröva domar som vunnit laga kraft, medan Högsta förvaltningsdomstolen ansvarade för ämbetsmannabrott och besvär mot myndighetsbeslut. Högsta domstolen bistod också republikens president och Justitieministeriet med utlåtanden. Högsta domstolen för Finland leds av en president och ett antal rättsråd i huvudsyssla. Samtliga utnämns av republikens president. Vid domstolen har också justitiesekreterare, registrator, expeditör och notarier verkat.
Förvaltningsdomstol i högsta instans för förvaltningsrättsliga besvärs- och ansökningsmål samt vissa myndigheters beslut, särskilt statsrådets och ministeriernas. bildades 1918 när senatens ekonomiedepartement omorganiserades till statsrådet och Högsta förvaltningsdomstolen. Den leds av en president och minst sju ledamöter av vilka minst hälften ska vara behöriga för domarämbetet. Ledamöterna utnämndes ursprungligen av statsrådet på domstolens framställan, sedermera av presidenten på statsrådets förslag. Domstolens övriga tjänstemän var två äldre förvaltningssekreterare och fyra yngre förvaltningssekreterare av vilka två hörde till den högre lönekategorin. Därutöver verkade en registrator och tre notarier vid domstolen.
I
Från 1950 infördes idrottsnämnder i länen och kommunerna efter att idrottsförvaltningen i Finland fördelats på tre nivåer. Undervisningsministeriet hade sedan tidigare på statsnivå ansvarat för idrottsfrågor med bistånd av statens idrottsnämnd.
Hederstitel för förståndare för ortodoxt munkkloster, även för de ortodoxa klostren i Finland.
Hederstitel för föreståndarinna för ortodoxt nunnekloster.
Truppenhet som värvades under Krimkriget enligt indelningsverkets principer. Totalt uppsattes nio indelta skarpskyttebataljoner under åren 1854–1855. Bataljonerna fanns i Vasa, Åbo, Uleåborg, Kuopio, S:t Michel, Tavastehus, Björneborg, Nyland och Viborg. Efter Krimkriget 1856 minskades manskapsstyrkan i bataljonerna kraftigt. Bataljonerna indrogs slutligen 1867.
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef som enda ordinarie tjänsteman koordinerade industriförvaltningen i folkförsörjningsdistrikten.
Regional administrativ enhet skapad av försvarsmakten. År 1939 fanns Helsingfors, Åbo, Tammerfors, Seinäjoki och Kuopio industridistrikt.
Sedan 1500-talet tekniskt bildad yrkesman, från 1611 militär yrkesbeteckning för person som hade i uppgift att regelbinda, tillgodogöra och tillvarata naturens resurser för allmänna ändamål, samt att uppföra och förädla byggnadskonsten. Under 1600- och 1700-talet var ingenjör en titel för yrkesutbildade lantmätare, särskilt de som var anställda vid Lantmäterikontoret. Från autonomin var en ingenjör en tekniskt utbildad tjänsteman anställd av stad eller ämbetsverk, tidigare kallad bygg- eller skansmästare. Högre teoretisk-teknisk utbildning började under 1800-talets senare del ges vid särskilt inrättade läroverk, i Helsingfors vid Polytekniska institutet som 1908 ersattes av Tekniska högskolan, vilken mötte i synnerhet stats- och länsförvaltningens behov av tekniskt kunniga civila tjänstemän.
Avdelning inom Försvarsministeriet med ansvar för bl.a. planering och underhåll av försvarsmaktens byggnader. Inom avdelningen existerade under olika perioder Allmänna byrån, Fästnings- och vägbyggnadsbyrån, Befästningsbyrån, Tekniska byrån, Inkvarteringsbyrån, Bostadsbyrån samt Mekaniska- och Lagerbyrån. Efter en omorganisering 1927 bytte avdelningen namn till Tekniska avdelningen.
Avdelning inom Försvarsministeriet med ansvar för bl.a. planering och underhåll av försvarsmaktens byggnader. Inom avdelningen existerade under olika perioder Allmänna byrån, Fästnings- och vägbyggnadsbyrån, Befästningsbyrån, Tekniska byrån, Inkvarteringsbyrån, Bostadsbyrån samt Mekaniska- och Lagerbyrån. Efter en omorganisering 1927 bytte avdelningen namn till Tekniska avdelningen.
Från 1840 samlande beteckning på den ingenjörskår som från tidigare kallades strömrensningskorpsen och som planerade och verkställde de beslut som fattades av Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna, från 1860 Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna. Då Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna inrättades delades ingenjörskårens verksamhetsområde in i distrikt och 1869 blev den militära ingenjörskåren en civil tjänsteinrättning.
Byrå vid Försvarsministeriets ingenjörsavdelning.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1721, i praktiken fr.o.m. 1737, distrikt inom biskopsstift, där en prost utövade tillsyn och övervakning över församlingarna och prästerskapet i dem. Även i Gamla Finland fanns sådana distrikt. Under den autonoma tiden var de ortodoxa församlingarna i Finland grupperade i inspektionsdistrikt och hade fram till 1882 denna benämning. Från 1883 till år 1918 var benämningen prosteri. Under självständighetstiden från och med 1918 är benämningen åter inspektionsdistrikt.
Läkare vid Socialministeriets välfärdsavdelning.
Svenskspråkig benämning på den präst som i de ortodoxa inspektionsdistrikten och de ortodoxa prosterierna till år 1890 i Finland utövade övervakningen av församlingarna och prästerskapet i dem. Benämningen var från 1891 till år 1918 kontraktsprost.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen, vilken hade i uppgift att inspektera abnormskolorna och utveckla undervisningen i dem.
Tjänsteman vid Socialministeriets avdelning för nykterhets- och alkoholärenden. Inspektören lydde under överinspektören för alkoholhanteringen.
Tjänsteman vid Socialministeriets avdelning för nykterhets- och alkoholärenden. Inspektören lydde under överinspektören för alkoholtillverkningen.
Tjänsteman vid Socialministeriets fattigvårdsbyrå som granskade vården och anstalterna inom den slutna socialvården.
Övervakare och rådgivare i skötande av hushåll och i undervisning i huslig ekonomi. Inspektörer för huslig ekonomi fanns vid Lantbruksstyrelsen.
Övervakare och rådgivare för undervisningen, skötseln och uppfödningen av hästar. Fanns vid Lantbruksstyrelsen.
Kontrollör och övervakare av läroanstalter och undervisning inom lantbruket. Fanns vid Lantbruksstyrelsen.
Tjänsteman inom bankinspektionsväsendet, som lydde under Finansministeriet. Inspektören var ensam handläggande och föredragande tjänsteman med ansvar för kontrollen av pantlåneanstalterna.
Tjänsteman vid Socialministeriets arbetsavdelning som övervakade och inspekterade de samfällda bostäderna för skogs- och flottningsarbetare. Tjänstebeteckningen ändrades under 1940-talet till inspektör av skogs- och flottarbetarnas samfällda bostäder.
Tjänsteman som övervakade barnhem, barnträdgårdar och barnkrubbor samt arbetsstugor och sommarkolonier och andra anstalter för barn. I sin uppgift bistods inspektören av en byrå för skyddsfostran. Tjänsten grundades 1910 under senatens civilexpedition och sorterade 1917 under ecklesiastik- och undervisningsexpeditionen, varefter tjänsten 1918 överfördes på Skolstyrelsen.
Övervakare och rådgivare inom trädgårdsodling och utbildningen i trädgårdsskötsel. Inspektörer för trädgårdsskötsel fanns vid Lantbruksstyrelsen.
Benämning vid sidan av distriktsinspektor på den präst som i de ortodoxa inspektionsdistrikten i Finland från och med 1918 utövar övervakningen av församlingarna och prästerskapet i dem.
Utbildare och rådgivare i linneslöjd och i skördande och användning av lin. Anställda instruktörer för linkulturen fanns vid Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Avdelning inom Försvarsministeriet och i dess föregångare Krigsministeriet. Intendenturavdelningen ansvarade för anskaffning, vård och reparation av försvarsmaktens beklädnad och utrustning. Inom avdelningen verkade Provianteringsbyrån (tidigare Livsmedelsbyrån) och Beklädnadsbyrån (tidigare Utrustningsbyrån). Även Räkenskapsbyrån var underställd intendenturavdelningen fram till 1921.
Tjänsteförrättande kyrkoherde eller kaplan under den tid då den prästerliga befattningen var vakant. Interimspredikanten uppbar bara en del av den tidigare ordinarie befattningshavarens lön. Resten gick till ecklesiastik- och skolstatens pensionskassa. Beteckningen förekommer bara i Finland, från och med autonoma tiden.
J
Inspektör anställd vid Lantbruksministeriet med uppgift att övervaka jaktväsendet.
Från 1860 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken ansvarade för jordbruket, dess binäringar, undervisningsanstalter samt kommunikationerna, efter 1863 också för veterinärväsendet och skiftes-, justerings- och kartverket. Jordbruksexpeditionen leddes av en senator, biträdd av en referendariesekreterare. Under dem tjänstgjorde en protokollsekreterare, kammarförvant och kanslister. Under Jordbruksexpeditionen lydde Lantbruksstyrelsen, Överstyrelsen för lantmäteriet (med undantag för 1875–1892), Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna (senare Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna) fram till 1892, Järnvägsstyrelsen fram till 1892, inspektören för fiskeriet, Kolonisationsstyrelsen, lantbruks- och mejeriläroverken, hushållnings- och lantbrukssällskapen och Meteorologiska centralanstalten. Expeditionen bytte den 8 november 1917 namn till Lantbruksexpeditionen, sedermera till Lantbruksministeriet.
Byrå som lydde under Krigsministeriets centraldepartement 1918–1921.
Byrå som lydde under Krigsministeriets centraldepartement 1918–1921.
Benämning på polismästaradjoint med juridisk utbildning och domarkompetens, under autonoma tiden i motsats till polismästare med civil tjänstemannakompetens, från och med självständighetstiden till 1950-talet som biträdde polismästaren i judiciella ärenden och fungerade som polismästarens vikarie i dylika ärenden.
Från 1735 allmän benämning på justeringsväsendet med ansvar för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering. Justeringsverket var också benämningen på den institution som ansvarade för justeringsväsendet. Åren 1735–1777 lydde Justeringsverket under lantmäteriet och bildade det så kallade Lantmäteri- och justeringsverket. Åren 1777–1878 administrerades justeringsväsendet i Sverige av ett särskilt centralt ämbetsverk kallat Kungliga justeringsverket. I det autonoma Finland lydde Justeringsverket från 1812 under Generallantmäterikontoret, senare Lantmäteriöverstyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet. År 1892 bildade Justeringsverket ett särskilt centralt ämbetsverk, på beredning av Justeringskommissionen och under Kammarexpeditionens tillsyn. Justeringsverket drogs in 1922 och ersattes med Justeringsbyrån vid Lantmäteristyrelsen. Justeringen utfördes av justerare som verkade inom särskilda distrikt under Justeringsverkets tillsyn.
Rådstugurättens ordförande i städer med två eller flera borgmästare, av vilken den ena oftast var politiborgmästare. Ibland förekom också en handels- eller kommersborgmästare, senare kommunalborgmästare. Justitieborgmästaren kunde också ha den dubbla beteckningen justitie- och kommersborgmästare. I större städer där rådstugurätten fungerade som en särskild avdelning av magistraten och leddes av justitieborgmästaren, kallades rådstugurättens övriga medlemmar justitierådmän. En justitieborgmästare fanns i Stockholm redan 1636, i Åbo och Helsingfors åtminstone från 1816. Benämningen förekom också i Gamla Finland och användes i vissa fall om den enda borgmästaren i staden.
Medlem av statsrådet med ansvar för ärenden som rör rättsväsendet. Ministern är chef för Justitieministeriet. Justitieminister förekom ursprungligen som inofficiell titel för vissa justitieråd under det sista årtiondet av svenska tiden. I det självständiga Finland infördes titeln 1918 och ersatte senatorn i Justitieexpeditionen.
Titel för medlem av den del av riksrådet, Justitierevisionen, som under perioden 1720–1789 behandlade (och avgjorde) justitieärenden, 1789–1809 för medlem av Konungens högsta domstol. Justitieråd förekom i praktiken inofficiellt redan på 1600-talet, åtminstone från 1655. Från 1918 var justitieråd en tjänstebeteckning för medlem av Högsta domstolen i det självständiga Finland, av fjärde rangklassen.
Lagfaren (litterat) medlem av rådstugurätt, till skillnad från illiterat rådman. Beteckningen användes i synnerhet om rådmän i större städer där rådstugurätten utgjorde en särskild avdelning av magistraten och hade en justitieborgmästare som ordförande. I praktiken var justitierådman fram till 1869 ofta detsamma som justitiekämnär. Särskilda justitierådmän fanns i städerna i Gamla Finland under perioden 1797–1811.
Föredragande tjänsteman i Högsta domstolen sedan 1918, motsvarande revisions-, respektive referendariesekreterare under svenska tiden och autonomin. Det förekom också tjänster som äldre och yngre justitiesekreterare.
Samtliga stationer, haltpunkter, teknisk utrustning samt personal och verksamhet längs en viss järnvägslinje. Järnvägsbyggnad blev i praktiken en hierarkisk enhet för utbyggnad, inspektioner och planering av verksamheten. Vid varje järnvägsbyggnad fanns en arbetschef, en distriktsingenjör och flera avdelningsingenjörer samt en kassör. Järnvägsbyggnaderna lydde under Överstyrelsens avdelning för statens järnvägsbyggnader vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna fram till år 1923 då ansvaret överfördes på Järnvägsstyrelsens byggnadsavdelning.
Regional kommitté som planerade och verkställde järnvägsbyggnaden längs en viss järnvägslinje.
Läkare inom Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Järnvägsläkare var vanligen en kommunal-, provinsial-, distrikts- eller annan offentligt anställd läkare som invid en större tågstation vid behov skötte läkaruppdraget som en bisyssla.
Präst vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, vilken lydde under Järnvägsstyrelsens byråavdelning.
K
På 1940-talet inrättat avdelningskontor vid Post- och telegrafstyrelsen som under en överingenjör ansvarade för att planera nya telefonkabel- och telegrafnät. Kontoret var underställt direktören för Post- och telegrafstyrelsens telegraftekniska avdelning.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement, med ansvar för revision och kontroll av statsförvaltningen, lantmäteriet och forstväsendet samt skattläggningsväsendet, mellan 1841–1858 och 1903–1917 också för militiemedlen. Som chef verkade en senator, med biträde av en referendariesekreterare. Under dem fanns kamrerare, protokolljusterare, kammarförvant och kanslist. Vid expeditionen fanns ett kammarkontor. Under Kammarexpeditionen lydde Allmänna revisionsrätten och Revisionskontoret, Temporära statistiska centralbyrån 1865–1870, Överstyrelsen för lantmäteriet 1875–1892, Justeringsverket, Forststyrelsen och boställsinspektorerna. Kammarexpeditionen drogs in den 8 november 1917 och uppgifterna överfördes på Finansexpeditionen.
Benämning på kontor inom diverse ämbetsverk vars huvudsakliga uppgift var att under ledning av en kamrer sköta räkenskaper och annan ekonomisk förvaltning. Under den ryska ockupationen under stora ofreden fanns från 1719 ett kamrerarkontor för ledningen av kameralförvaltningen i Viborgs kommendantskap. Ett kamrerarkontor fanns även vid Utrikesminsteriets avdelning för administrativa ärenden, Försvarsministeriets centralavdelning och vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, efter 1922 vid ekonomiavdelningen. Kamrerarkontoret vid Järnvägsstyrelsen bytte 1934 namn till Räkenskapsbyrån.
Avdelning vid ämbetsverk, exempelvis Sjöfartsstyrelsen, vilken vanligen ansvarade för allmänna och juridiska frågor samt personalfrågor, motsvarande ministeriernas allmänna avdelningar.
Avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen som 1937 ersatte styrelsens administrativa avdelning. Avdelningen ansvarade bl.a. för ärenden som rörde post- och telegrafförvaltningens organisation, bevakandet av juridiska frågor och frågor som gällde post- och telegrafförvaltningens personal och fastigheter. Kansliavdelningen leddes av en direktör.
Självständig byrå inom Generalstaben. Kanslibyrån överfördes 1938 till Försvarsministeriet.
Självständig byrå inom Generalstaben. Kanslibyrån överfördes 1938 till Försvarsministeriet.
Avdelning inom riksdagens kansli.
Skrivare i ett kansli, från 1600-talet underordnad tjänsteman med uppgift att sköta löpande skrivarbeten. Kanslist var också tjänstebeteckning för vissa lägre tjänstemän i kanslier (Kgl. Maj:ts kansli, Nedre justitierevisionen, beskickningarna, senatens expeditioner, riksdagens utskott och ministerierna).
Delområde inom en ortodox församling med kyrka och egen präst som lyder under församlingen. Ortodoxa kapellförsamlingar fanns i Gamla Finland och under autonoma tiden i storfurstendömet Finland och finns även i det självständiga Finland.
Distrikt som bildades 1922 för att tillgodose från Karelen anlända flyktingars behov av själavård och för att omhänderha folkbokföringen för flyktingarna. Verksamheten inom ramen av distrikten ombesörjdes av präster som bisyssla. Dessa distrikt existerade ända till år 1954.
Kontor vid ämbetsverk, vilket har i uppgift att ta emot och kvittera kontanta medel som kommer in, att verkställa utbetalningar och att föra kassabok över inkomster och utgifter. Vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning fanns ett kassakontor som 1922 bytte namn till Huvudkassan i samband med att kontoret flyttades till en nyinrättad ekonomiavdelning. Vid Postsparbanken fanns från 1948 även ett kassakontor.
Från 1948 avdelning vid Postsparbanken, vilken med en överkamrerare som avdelningschef ansvarade för bankens bokföring och kassarörelse.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets centralavdelning åren 1921–1923.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets centralavdelning åren 1921–1923.
Byrå vid Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Ett av de tre finska jägarregementena som uppsattes av den finländska senaten genom värvning 1812–1813. Regementet utgjorde en del av den finska militären och bestod av två bataljoner och åtta kompanier. Det omorganiserades till ett infanteriregemente år 1819. Den finska militären upplöstes 1831.
Ett av de tre finska jägarregementen som uppsattes av den finländska senaten genom värvning 1812–1813. Det utgjorde en del av den finska militären och bestod av två bataljoner och åtta kompanier. Regementet omorganiserades till ett infanteriregemente år 1819. Den finska militären upplöstes 1831.
Kommission tillsatt 1822 för att modernisera statuterna för Kejserliga Akademin i Åbo. Kommissionens ordförande var universitetskanslern eller vicekanslern. Som viceordförande verkade ett statsråd. Ledamöterna representerade Akademin, hovrätterna och länsväsendet. Kommissionen bistods av en sekreterare.
Kommission med uppgift att reglera skolväsendet. Den leddes av en direktion bestående av sex ledamöter under ledning av en ordförande, år 1816–1819 av biskop Jacob Tengström. Biträddes från och med 1818 av två sekreterare. År 1818 sorterade Viborgs gymnasiums överlärare, tre språklärare, skolinspektorn i Viborg och Kexholm samt kretsskolelärarna i Fredrikshamn, Nyslott och Sordavala under kommissionen.
Kommitté utnämnd 1812 när Helsingfors blev huvudstad. Kommittén bestod av en ordförande och fyra ledamöter som biträddes av en ombudsman och en sekreterare. Den hade i uppgift att ombesörja uppgörandet av en stadsplan och övervaka förverkligandet av den.
Kejsarens bostad i Helsingfors inrättad den 10 maj 1837 i kommerserådet Heidenstrauchs gård vid södra hamnen. Palatset förestods av en föreståndare som vanligen samtidigt var senator. Från 1918 kallas byggnaden presidentens slott.
Från 1809 regeringskonseljens, senare senatens, kansli som föredrog de av Kansliexpeditionens ärenden och utnämningar, befordringar och avsked som avgjordes av kejsaren. Kansliet verkade i anslutning till senatens plenum. Föredragningarna leddes av allmänna referendariesekreteraren. Vid kansliet tjänstgjorde också protokollsekreterare och kanslist, kopister och translatorer för ryska och finska. Kejserliga senatens allmänna kansli drogs in tillsammans med Kansliexpeditionen 1892 och uppgifterna överfördes till Ekonomiedepartementets kansli och övriga expeditioner.
Utbildningsanstalt i Haapaniemi, Rantasalmi socken där Haapaniemi krigsskola stängts vid krigsutbrottet 1808. Verksamheten inleddes 1812, men då utbildades enbart topografisk personal. Från 1816 utbildades också officerare. Verksamheten avslutades 1818. Skolan indrogs 1819 och verksamheten flyttades till Fredrikshamn.
Regemente som leddes (1816) av en befälhavare av överstelöjtnants rang. Han biträddes av två bataljonschefer. Under dem verkade tio kompanichefer, en auditör, en regementsläkare, två bataljonspredikanter och två regementskommissarier. Regementet behöll sin karaktär av jägarregemente och sitt namn efter reformen 1819, då de två första jägarregementena omorganiserades till infanteriregementen.
Universitet som under namnet Kungliga Akademin grundades i Åbo 1640 och som 1809 bytte namn till Kejserliga Åbo Akademi. Universitetet var indelat i fyra fakulteter (teologiska, medicinska, juridiska och filosofiska fakulteten). Det flyttades 1828 till Helsingfors och bytte namn till Kejserliga Alexandersuniversitetet, från och med 1919 Helsingfors universitet. Akademin leddes (år 1816) av en kansler med biträde av en prokansler och en kanslerssekreterare.
Underavdelning till Patent- och registerstyrelsens avdelning för patent och varumärken.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, vilket 1905 ersatte Verstkontoret och leddes av en kontorsföreståndare. År 1922 flyttades kontoret till ekonomiavdelningen för att 1933 överföras till tariffavdelningen.
Slutet kyrkligt samfund för munkar eller nunnor vilka efter avlagt löfte vigt sitt liv åt levnad efter fastställda klosterregler. I Gamla Finland fanns två ortodoxa munkkloster, Valamo och Konevits i Ladoga och under den autonoma tiden tillkom ett nunnekloster i Lintula by i Kivinebb på Karelska näset. Ortodoxa kloster existerar även i det självständiga Finland.
Avdelning vid Försvarsministeriet samt under andra världskriget vid Högkvarteret.
Avdelning vid Generalstaben, bestående av Utbildningsbyrån, Byrån för personärenden, Kommandobyrån, Gasskyddsbyrån och Fältprostbyrån. Till avdelningen hörde dessutom musikärenden och ekonomiärenden. Avdelningen överfördes 1938 till Försvarsministeriet.
Avdelning vid Generalstaben, bestående av Utbildningsbyrån, Byrån för personärenden, Kommandobyrån, Gasskyddsbyrån och Fältprostbyrån. Till avdelningen hörde dessutom musikärenden och ekonomiärenden. Avdelningen överfördes 1938 till Försvarsministeriet.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsexpedition.
I det svenska riket tjänstetitel från och med 1682 för ledamöterna i Kommerskollegiets kollegium, det vill säga de högsta ämbetsmännen i kollegiet närmast under presidenten. Honorär kommerserådstitel utan tjänst kunde tilldelas framgångsrika storköpmän på 1700- och 1800-talen. Även under den autonoma tiden erhöll framstående näringsidkare i Finland denna titel, som allt fortfarande förlänas i republiken Finland. Kommerseråd var i Ryssland från och med år 1800 en honorär titel som kunde tilldelas köpmän tillhörande det första gillet. I den ryska rangtabellen var titeln placerad i 8:e rangklassen, och även i storfurstendömets rangtabeller var den placerad i denna rangklass.
Tjänstebeteckning för lantmätare som på arvode utförde uppdrag åt statlig kommission 1680–1766 under svenska tiden och åt länslantmäterikontor 1812–1916 under autonomin. Den ersattes 1917 med tjänstebeteckningen extra lantmätare. Beteckningen användes även för lantmätare på ordinarie lantmäteristat vid provinslantmäterikontor 1756–1802 och vid länslantmäterikontor 1812–1916, från 1873 om äldre och yngre lantmätare. År 1917 blev tjänstebeteckningen ordinarie äldre och yngre lantmätare. Åren 1756–1802 användes benämningen också om extra lantmätare som skulle biträda länets ordinarie och extra ordinarie lantmätare vid storskiftet.
Sammanfattande benämning för på särskild kommission anställda tjänsteinnehavare och styresmän samt för de statliga medel som anslagits för verksamheten och avlöningen. Som exempel kan nämnas kommissionslantmätare som (år 1816) fanns i varje län.
Kommitté i anslutning till Hans Majestät Kejsarens Kansli för Finland i S:t Petersburg 1811–1826 och 1857–1891. Ledamöterna utnämndes av kejsaren, och kommittén ersatte den temporära Kommissionen för finska ärenden. Kommittén hade i uppgift att förbereda de frågor gällande Finland som skulle framläggas för kejsaren. Den bestod av minst tre finska medborgare och statssekreteraren som föredrog ärendena för kejsaren. År 1826 upplöstes kommittén och ersattes med Statssekretariatet för Finland. Statssekreteraren behöll sina funktioner och erhöll 1834 titeln ministerstatssekreterare. Kommittén för finska ärenden återinrättades 1857 och bestod av ministerstatssekreteraren och dennes adjoint samt tre andra ledamöter, av vilka två utsågs av senaten, den tredje av kejsaren. Dess uppgift var att fungera som senatens representanter inför kejsaren. Föredragandebefattningen i kommittén indrogs 1885, och den slutliga indragningen av kommittén skedde 1891. Statssekretariatet övertog kommitténs verksamhet som fortsatte fram till 1917.
Läkare som var anställd för att sköta sjukvården i en landskommun. Rätten för en landskommun att anställa en egen läkare gavs på 1860-talet. Den första kommunalläkaren anställdes av Viitasaari landskommun 1882. Efter anhållan kunde landskommunens läkare få rätt att räkna sig tjänsteår till godo. År 1885 beslutades att en landskommun kunde få statsstöd för avlöningen av en läkare. År 1910 fanns 143 kommunalläkartjänster i Finland.
Sjukhus avsett att tillgodose den sjukvård en kommun eller ett distrikt av flera kommuner hade i uppgift att erbjuda sina invånare.
Rådgivare och undervisare i skötsel av boskap. Anställda konsulenter och instruktörer i kreatursskötsel fanns vid Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning mellan 1922 och 1932. Som chef för kontoret fungerade en kontorsförståndare. Vid kontoret fanns även en bokförare och en bokhållare.
Tjänstebeteckning för lägre tjänsteman eller befattningshavare vid en avdelning i statliga och kommunala verk sedan 1700-talet, till exempel vid postverket och Finlands Bank.
Tjänsteman inom finansförvaltningen vid provinskanslierna i Viborgs guvernement 1744–1783. Kontorsskrivare förekom också i förvaltningen i Finland under autonoma tiden.
Svenskspråkig titel på den präst som i de ortodoxa prosterierna i Finland utövade övervakningen av församlingarna och prästerskapet i dem från mitten av 1880-talet till år 1918. Benämningen är därefter distriktsinspektor.
Avdelning vid Postsparbanken med uppgift att granska bankens spar- och girorörelse samt ansvara för ersättningarna till Post- och telegrafstyrelsen för de kostnader som bankrörelsen förorsakade. Avdelningen bestod av sju byråer. Byråerna var Sekretariatet och juridiska byrån, Personalbyrån, Ekonomibyrån, Girorörelsens utredningsbyrå, Postbehandlingsbyrån, Fastighets- och tekniska byrån samt Reklambyrån.
Från 1922 kontor vid Järnvägsstyrelsens nyinrättade tariff- och kontrollavdelning. Kontrollbyrån hade tidigare kallats kontrollkontoret och funnits vid Byråavdelningen. Kontrollbyrån leddes av en överkontrollör i egenskap av kontorsföreståndare. Andra anställda var förste kontrollörer, andre kontrollörer, bokförare, andre bokförare och kontorsbiträden.
Benämning på kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning. Kontoret leddes av en kontorsföreståndare. Andra anställda var förste kontrollörer, andre kontrollörer, bokförare, andre bokförare och kontorsbiträden. Från 1922 lydde kontoret, som då bytte namn till Kontrollbyrån, under Järnvägsstyrelsens nygrundade tariff- och kontrollavdelning.
Under kommerskollegiums överstyrelse i Sverige verkande ämbetsverk 1752–1829 som leddes av en överdirektör. Kontrollverket verkställde införandet av enhetliga bestämmelser för kontrollstämpling av guld-, silver- och tennarbeten, utförde på magistraternas anmodan probering eller kemisk undersökning av metallhalter och inkasserade kontrollavgifter. Kontrollverket ersatte riksguardien. Det inrättades 1818 i storfurstendömet Finland för att övervaka guld-, silver- och tennhalten i bl.a. myntpräglingen.
Centralt ämbetsverk grundat 1818 för att övervaka guld-, silver- och tennhalten i bl.a. myntpräglingen. Verksamheten leddes av en föreståndare för kontrolleringen av guld-, silver- och tennarbeten. Under svenska tiden hade ett motsvarande kontrollverk funnits i Sverige.
Med skattemedel underhållen arbetsanstalt eller spinnhus för lösdrivare, arbetsskygga och agitatorer m.m. under första delen av autonoma tiden. Inrättningarna administrerades av en direktion, med guvernören (landshövdingen) som direktionsordförande. De ersattes med arbetsfängelser. Inrättningarna underhölls huvudsakligen på allmänhetens bekostnad. Även vissa avgifter och medel (till exempel kollekt, kontingent, avancementsavgifter och kansligebühr, böter och legosängsavgifter) var vid särskilda tillfällen vikta för ändamålet. Ledamöterna representerade residensstaden, kyrkan, länet och rättsväsendet. År 1876 fanns en korrektionsinrättning av denna typ endast i Viborg och Nurmis.
Statligt mentalsjukhus för rättspsykiatriska och civila mentalsjuka patienter beläget i Korsholm. Sjukhuset förestods av en läkare, en överskötare och en ekonom. Modell för verksamheten togs från den rättspsykiatriska kliniken i Stockholm. Sjukhuset bytte 1948 namn till Roparnäs.
Centralarkiv för Finlands försvarsförvaltning och gränsbevakningsväsende. Krigsarkivet grundades 1918 och lydde fram till 1925 under Försvarsministeriets Centralavdelning, varefter arkivet utgjorde en självständig avdelning inom Försvarsministeriet. Krigsarkivet bestod av et kansli och två avdelningar. Den första avdelningen omfattade arkiv hörande till försvarsförvaltningen medan den andra avdelningen omfattade arkiv som angick jägarrörelsen och inbördeskriget 1918 samt andra krigsoperationer.
Centralarkiv för Finlands försvarsförvaltning och gränsbevakningsväsende. Krigsarkivet grundades 1918 och lydde fram till 1925 under Försvarsministeriets Centralavdelning, varefter arkivet utgjorde en självständig avdelning inom Försvarsministeriet. Krigsarkivet bestod av et kansli och två avdelningar. Den första avdelningen omfattade arkiv hörande till försvarsförvaltningen medan den andra avdelningen omfattade arkiv som angick jägarrörelsen och inbördeskriget 1918 samt andra krigsoperationer.
Byrå inom generalstaben. Den överfördes 1938 till Försvarsministeriet. Krigshistoriska byrån ledde och utförde krigshistoriskt forskningsarbete.
Byrå inom generalstaben. Den överfördes 1938 till Försvarsministeriet. Krigshistoriska byrån ledde och utförde krigshistoriskt forskningsarbete.
Utbildningsanstalt för högre befäls- och stabspersonal, grundad i Helsingfors 1924. Krigshögskolan sammanslogs 1993 med Kadettskolan och bildade Försvarshögskolan.
Benämning på det finska krigskommissariatet 1819–1831. Krikskommissariatet förestods år 1822 av en intendent med biträde av en kamrerare, en kassör och en kammarskrivare.
Försvarsmaktens centralmuseum och ett nationellt krigshistoriskt specialmuseum i Helsingfors. Museet grundades 1929 i Kronohagen och flyttade 1933 till Sveaborg. Vid krigsutbrottet 1939 stängdes museet, men under andra världskriget arrangerade museet utställningar bl.a. i Mässcentrum i Helsingfors, i de olika landskapen samt i Sverige.
Specialenhet vid kommunal polisinrättning med uppdrag att spana upp och utreda begångna brott. Före 1950 fanns en dylik endast vid Tammerforspolisen. Chefen för enheten bar tjänstebeteckningen föreståndare.
Under Ministeriet för inrikesärenden (Inrikesministeriet) lydande kriminalteknisk centralinrättning för utredning av brott, grundad 1937. Den utförde också andra uppgifter som betjänade hela polisväsendet. Verksamheten inleddes egentligen 1926 på Inrikesministeriets kriminalavdelning med två utredare, den ena med kompetens för fingeravtryck och att föra dylikt register, den andra med kompetens för att utföra kriminaltekniska laboratorieprov. Kriminalcentralen förestods av en chef och var indelad i kansliet, Kriminallaboratoriet, Signalementsbyrån och Redaktionen för polisunderrättelser. Centralen kallades från slutet av 1950-talet Kriminalpolisen. Sedermera grundades en kriminalcentral också i Nylands län som 1955 sammanslogs med Kriminalcentralen och bildade Centralkriminalpolisen.
I anslutning till Kriminalpolisen i Helsingfors (grundad 1937)verksam centralenhet som biträdde landsorts- och stadspoliserna i Nylands län vid utredningen av grövre brott. Centralen sammanslogs 1955 med Kriminalcentralen och bildade Centralkriminalpolisen. Som chef verkade adjointen för föreståndaren för kriminalavdelningen vid Kriminalpolisen.
Den ena av en hovrätts två avdelningar under autonoma tiden vilken fram till 1911 beredde, föredrog och expedierade alla brottmål som behandlades av hovrättsdomarna. Expeditionen verkade under en advokatfiskal, med biträde av en viceadvokatfiskal. Den kallades också kriminalfördelning, i motsats till civilexpedition, civilfördelning. ”Kriminalexpedition” ersattes från självständigheten av benämningen sektion, dock utan att man specifikt skiljde mellan civil- och kriminalsektion.
Avdelning vid Kriminalcentralen, grundad 1937, som hade i uppdrag att verkställa de kriminaltekniska undersökningar som utfördes med kemiska eller optiska metoder. Laboratoriet förestods av en avdelningsföreståndare, med biträde av en äldre och en yngre assistent.
Specialenhet vid kommunal polisinrättning som har i uppdrag att spana upp och utreda begångna brott. Före 1950 fanns en dylik endast vid Åbopolisen. Chefen för enheten bar tjänstebeteckningen föreståndare (johtaja).
Specialenhet vid kommunal polismyndighet som har i uppdrag att spåra upp och utreda brott. Benämningen används också om Kriminalpolisens ämbetslokal. Innan Centralkriminalpolisen inrättades 1955 fanns en dylik polisenhet endast i Helsingfors på 1940-talet.
Stadstjänsteman som förestod stadens centrala kassa och dess in- och utbetalningar. Kronokassören tillsattes av magistraten. På 1600-talet övertog han stadsbokhållarens sysslor. Kronokassören kallades även kronouppbördsman.
Statlig vårdanstalt för mentalsjuka grundad 1841 i Helsingfors under namnet Kuranstalten invid Helsingfors, det enda mentalsjukhuset i Finland under autonoma tiden som diagnostiserade mentalsjukdomar, testade nya vårdmetoder och isolerade farliga mentalpatienter. Sjukhuset uppfördes 1840–1841. År 1866, 1877 fanns en överläkartjänst, en underläkartjänst, en predikant och en syssloman. År 1904 blev sjukhuset ett undervisningssjukhus för Helsingfors universitet. Sjukhuset uppgick 1958 i Helsingfors universitetssjukhus under namnet Lappvikens sjukhus.
Institution för vård av veneriska sjukdomar. Försök att grunda kurhus i Finland gjordes redan 1755. Det första var verksamt i Helsingfors 1785–1831. Kurhus skulle finnas från början av 1800-talet vid varje länslasarett. Det första inrättades i Heinola 1810, det sista i Kuopio 1822. De bytte 1822 namn till lasarett och kurhus.
Medicinskt utbildad person som erbjöd tjänster också som läkare vid en kuranstalt. Han hade under 1800-talet vanligen ordinarie tjänst inom medicinalstaten (till exempel som lasarett-, provinsial-, regements-, stads- eller slottsläkare).
Ämbetsman som förestår en vetenskaplig institutions ekonomiska förvaltning.
Tjänsteman vid Socialstyrelsens fattigvårdsavdelning vilken direkt under överinspektören för fattigvården övervakade den del av fattigvården och dess inrättningar som var avsedd för kvinnor. Tjänsten överfördes 1922 till Fattigvårdsbyrån vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning.
Tjänsteman vid Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning 1918–1922 som, direkt under yrkesöverinspektören, övervakade de kvinnliga yrkesinspektörerna i yrkesinspektionsdistrikten. Tjänsten överfördes 1922 på Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare Arbetsavdelningen. Kompetenskraven för den kvinnliga biträdande yrkesöverinspektören var ingenjörsexamen eller dimissionsexamen från tekniskt läroverk.
Svenskspråkig benämning på den präst som från år 1891 till år 1918 innehade den ledande ställningen i de finska ortodoxa församlingarna. Även benämningarna föreståndare och församlingsföreståndare användes under denna period. Benämningen kyrkoherde ersattes under självständighetstiden år 1918 av föreståndare som den officiella benämningen på den ledande prästen i församlingarna.
Byrå som lydde under Krigsministeriets centraldepartement. Den bytte 1921 namn till Byrån för upplysnings- och idrottsärenden. Byrån leddes av fältprosten.
Centralt ämbetsverk inrättat 1944 för förvaltningen av kyrkans ekonomi och Kyrkans centralfond samt för beredning och verkställande av kyrkomötets beslut. Kyrkostyrelsen består av ärkebiskopen som ordförande och ett antal ecklesiastikråd. Den utgör (fram till 1974 tillsammans med det förstärkta biskopsmötet) den evangelisk-lutherska kyrkans centralstyrelse.
Ordförande för köpingsstyrelse, som förberedde och verkställde köpingsfullmäktiges beslut.
Stationer på olika håll i landet, vilka utförde köttkontroller. Köttkontrollstationerna tillhörde Lantbruksministeriets förvaltningsområde.
L
En av tre ledamöter i Kejserliga lagberedningen i Finland, som vid behov var förstärkt med sakkunniga 1884–1917. Lagberedningsledamöterna utsågs på tre år. Från 1922 var lagberedningsledamot en beredande och föredragande tjänsteman vid lagberedningen i Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden, med högre rättsexamen.
Benämning på andra avdelningen vid Lagberedningen under Justitieministeriet, i statskalendrarna efter 1940 huvudsakligen kallad Laggranskningsavdelningen.
Lagmans ämbetsområde 1324–1868, ursprungligen det område där en viss landskapslag, tolkad och uppläst av lagmannen, gällde. Från 1435 var lagsagan område för en viss lagmans domsrätt, lagmansdöme. Under senmedeltiden var en lagsaga också ett administrativt distrikt för bl.a. kungaval. Finland utgjorde ursprungligen en lagsaga (Österlandet), under åren 1435–1578 två lagsagor (Norr- och Söderfinne lagsaga), under perioden 1578–1775 tre (Norrfinne, Söderfinne och Ingermanlands lagsaga) och 1776–1868 fem, tidvis sex, lagsagor (Åbo och Björneborgs, Nylands och Tavastehus, Kymmene, Vasa och Uleås samt Karelska lagsagan). I lagsagan hölls årligen landsting, efter 1614 vart tredje år. Lagsagorna avskaffades med rättsreformen 1868.
Avdelning vid Justitieministeriet grundad 1922 för att ansvara för lagstiftningsfrågor som inte hörde till ett annat ministerium. Under avdelningen lydde Justitiekanslersämbetet, Lagberedningen och de allmänna domstolarna, specialdomstolarna, Prisrätten och Riddarhuset. Avdelningen ansvarade också för president- och riksdagsval samt beslutade om verkställighet av straffdomar, benådningar, utlämning av förbrytare och dispens i äktenskapsärenden. Till avdelningen hörde Tryckfrihetsbyrån, Straffregisterbyrån, Föreningsregisterbyrån och Statistiska byrån. Som chef verkade ett referendarieråd med högre rättsexamen vilken samtidigt kunde vara ministeriets kanslichef.
Lägre tjänsteman vid länsstyrelsen i Uleåborg.
Lägre tjänsteman på landskansliet i länsstyrelserna.
Benämning på det organ inom ramen för den åländska självstyrelsen som handhade den förvaltande makten. År 2004 ändrades namnet till Landskapsregeringen.
Sedan länsindelningen 1634 samlande beteckning på de ämbets- och tjänstemän som arbetade vid eller under länsstyrelserna, samt deras löneposter. Landsstaten inkluderade ursprungligen också löneposterna för de rikstjänstemän som arbetade med läns- och fögderiförvaltningen, sedermera endast länsförvaltningen, som omfattade landshövdingarna, landskanslierna, landskontoren, landsfiskalerna och magasinförvaltarna samt häradens tjänstemän.
Temporär befattningshavare vid Justitieministeriets avdelning för fångvårdsärenden 1924–1936, från 1936 ordinarie tjänsteman vid Fångvårdsverket, från 1950 fångvårdsväsendets fångvårdsavdelning. Lantbruksinspektören skulle granska och utveckla lantbruksarbetet i fångkolonier och fängelser.
Regional sammanslutning med uppgift att stöda, utveckla och främja lantbruksnäringen. Lantbrukssällskapen samarbetade genom Lantbruksstyrelsen (tidigare genom Finska Hushållningssällskapet) med regeringen och ansvarade för den regionala lantbruksförvaltningen samt utövade tillsyn över lokala lantmannagillen. Lantbrukssällskapens verksamhet stöddes med statsanslag, och deras anställda konsulenter och instruktörer kompletterade eller ersatte de agronomer som lydde direkt under Lantbruksstyrelsen. Efter andra världskriget grundade lantbrukssällskapen kolonisationsavdelningar för att verkställa 1945 års jordanskaffningslag. Lantbrukssällskapen motsvarade hushållningssällskapen från svenska tiden, varav Finska Hushållningssällskapet fortsatte att verka i Finland. Lantbrukssällskapen slöt sig 1906 samman i Lanthushållningssällskapens Centralförbund. År 1908 trädde de svenskspråkiga lantbrukssällskapen ur den finska centralorganisationen och bildade Svenska lantbrukssällskapens i Finland Förbund.
I början av 1900-talet omformades de tidigare lantbruksinstituten till lantmannainstitut, som i praktiken kom att utgöra en tilläggs- eller fortsättningsutbildning till jordbruks- och lantmannaskolor. Lantmannainstituten verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Tjänsteman som biträdde lanträntmästaren i länsstyrelsernas lantränterier.
Anstalt för vård av sjuka; sjukhus, sjukvårdsinrättning; på 1700-talet uppkommen synonym till hospital och som var i bruk till 1858.
Tjänstebeteckning för hospitalssyssloman när lasaretten var sammanslagna med kurhusen. En sådan fanns endast i Tavastehus år 1822.
Bokhållare vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
På 1940-talet inrättat avdelningskontor vid Post- och telegrafstyrelsen som under en överingenjör ansvarade för de praktiska arbetena med telefonkabel- och telegrafnätet. Linjebyggnadskontoret var underställt direktören för Telegraftekniska avdelningen.
Från 1937 officiell beteckning för Post- och telegrafstyrelsens förvaltningsdistrikt och de postkontor och telegrafkontor eller post- och telegrafkontor som fanns i dem.
Förvaltningen av Statsjärnvägarna delades in i Järnvägsstyrelsens centralförvaltning och den underlydande linjeförvaltningen som delades in utifrån järnvägslinjernas sträckning. För att underlätta linjeförvaltningen delades järnvägarna från 1888 in i distrikt. Från 1904 förvaltades distrikten av en distriktsstyrelse och senare även av tre temporära distriktsstyrelser som drogs in 1923, då det övergripande ansvaret för linjeförvaltningen på nytt överfördes till Järnvägsstyrelsen. Linjeförvaltningen delades därefter in i kassörsdistrikt, bansektioner, depotsektioner, förrådssektioner och trafiksektioner.
Inspektör vid Post- och telegrafstyrelsens linjeförvaltning, det vill säga regionala telegraf- och telefondistrikt. Linjeinspektörer fanns också vid Post- och telegrafstyrelsens telegraftekniska avdelning. Linjeinspektören övervakade arbetet med nya telegraf- och telefonlinjer och reparationer av gamla.
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef som enda ordinarie tjänsteman koordinerade livsmedelsförvaltningen i folkförsörjningsdistrikten.
Byrå som lydde under Krigsministeriets intendenturdepartement.
Avdelning vid Sjöfartsstyrelsen och chefsmyndighet för lotsväsendet 1917–2004.
Intyg över en lots behörighet att verka som lotstjänsteman. Lotspass utfärdades av lotsinspektören, senare lotsdirektören, som bekräftelse på fullgjord lotsexamen och utnämningen till lots. Lotspass kom senare att kallas lotsbrev.
Lotstjänsteman som hade uppsikten över lotsväsendet inom ett visst område (såsom chef för en lotsfördelning). År 1822 verkade fyra lotsuppsyningsmän i Finland, en vid fördelningen i Lovisa, Ekenäs, Åbo och Flisöberg på Åland.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt sanatorium för vård av tuberkulospatienter, förestods av kommunalläkaren.
Lägre lärdomsskola i en till två klasser, senare upp till fyra klasser. Skolan meddelade grundläggande undervisning för inträde i högre skola. Enligt gymnasie- och skolordningen 1856 fanns tvåklassiga skolor i Åbo, Jakobstad, Helsingfors, Lovisa, Ekenäs, Raumo, Nystad, Tammerfors, Gamlakarleby, Kristinestad, Brahestad, Joensuu, på Åland, i Kexholm och i Sordavala. Enklassiga skolor fanns 1856 i Borgå, Björneborg, Nådendal, Tavastehus, Heinola, Kuopio, Nikolaistad (Vasa), Nykarleby, Kaskö, Uleåborg, Torneå, Kajana, S:t Michel, Jyväskylä, Nyslott, Viborg, Fredrikshamn och Villmanstrand.
Läroanstalt för lägre teoretisk och praktisk lantbruksundervisning. Alla lant- och jordbruksskolor, vid sidan av den högre undervisningen vid lantbruks- och lantmannainstituten, räknades som lägre jordbruksskolor. Helsingfors universitet ansvarade å sin sida från 1898 för de vetenskapliga högre lantbruksstudierna. De lägre jordbruksskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Medicinskt bevandrad tjänsteman vid Socialministeriets arbetsvårdsbyrå.
Tjänsteman anställd av Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksstyrelsen, för att i länen bistå med råd, anvisningar och utlåtanden i jordbruksfrågor. Länsagronomerna kallades från 1921 för distriktsagronomer. ”Länsagronom” var även en äldre titel på en jordbrukskonsulent anställd av lantbrukssällskapet i ett län.
Tjänsteman anställd av Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksstyrelsen, för att i länen bistå med råd, anvisningar och utlåtanden i jordbruksfrågor. Länsagronomerna kallades från 1921 för distriktsagronomer. ”Länsagronom” var även en äldre titel på en jordbrukskonsulent anställd av lantbrukssällskapet i ett län.
Arkivarie som tjänstgjorde vid länsstyrelse.
Statligt anställd barnmorska med ett visst län som sitt ämbetsdistrikt. Tjänsten infördes 1943 och var underställd länsläkaren. År 1947 fanns tio sådana, en i varje län.
Från 1848 ett från länsförvaltningen fristående organ för planering av bebyggelsen i ett län. Länsbyggnadskontoren lydde fram till 1865 under Intendentkontoret, därefter under Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Länsbyggnadskontoren leddes av en förste arkitekt, en andre arkitekt eller en tredje arkitekt. År 1936 ersattes länsbyggnadskontoren av distriktskontor.
Fängelse för rannsakningsfångar, häktade och personer som dömts till fängelsestraff eller fängelse som förvandlingsstraff. Länsfängelserna var vanligen förlagda till guvernörens (landshövdingens) residensstad. De ersatte från 1771/1773 de gamla kronofängelserna. De övervakades 1867–1881 av fängelseinspektören, fram till1922 av Fångvårdsstyrelsen och därefter av Justitieministeriets fångvårdsavdelning. År 1773 fanns åtta länsfängelser: i Helsingfors, Åbo, Viborg, Tavastehus, Uleåborg, Vasa, Kuopio och S:t Michel. Länsfängelset i Tavastehus ändrades 1927 till Central- och länsfängelset.
Statligt anställd hälsovårdare med ett visst län som sitt ämbetsdistrikt, underordnad länsläkaren. År 1947 fanns tio sådana, en i varje län.
Tjänsteman vid länsstyrelsen. År 1897 fanns en länskammarförvant enbart vid länsstyrelsen i Viborg.
Polismyndighet vid Vasa länsstyrelse före 1950-talet, som samordnade och ansvarade för utredning av grova brott som berörde flera delar av länet. Den var egentligen en underavdelning till kriminalavdelningen vid kriminalcentralen som i statskalendern gick under namnet kriminalcentralen för X län. I Nylands län arbetade enheten vid Kriminalpolisen.
Statligt finansierat länssjukhus 1776–1814, 1850–1858 med uppgift att ge sjukvård och hindra spridning av smittosamma sjukdomar. Länslasaretten leddes till 1809 av en generaldirektör, 1809–1858 av provinsialläkaren. De kallades 1814–1850 läns- och kurhus, efter 1858 länssjukhus. Vid 1765 års riksdag beslutades att länen skulle ha rätt att grunda egna lasarett med medel som insamlades på samma sätt som till Serafimerlasarettet. Dylika lasarett grundades därefter 1768 i Vasa, 1775 i Helsingfors, 1792 i Uleåborg, 1794 i Kuopio och 1795 i Heinola. Länslasaretten övervakades under den svenska tiden av Serafimerorden och av respektive landshövding. Läkarna utsågs av Serafimerorden, och deras lönekostnader bestreds av en fond som förvaltades av Serafimerorden. Enligt kejsarens beslut 1811 skulle det i Finland finnas sex länslasarett.
Före 1868 tjänstebeteckning för prost över patronella församlingar, vilka tillsammans bildade ett eget kontrakt.Länsprosten i Kajana hade tillsatts med Per Brahes patronatsrätt över förläningens församlingar. Prosteriet lydde under Åbo domkapitel.
Tjänsteman vid länsstyrelserna. I slutet av 1800-talet fanns vanligen tre länsregistratorer, en för supplikärenden, en för brevärenden och en vid landskontoret.
Statligt sjukhus som skulle inrättas från 1765, men som i praktiken grundades från 1814 under benämningen lasarett och kurhus, efter 1850 länslasarett och från 1858 länssjukhus. Det ansvarade för länets specialsjukvård och var vanligen beläget i länets residensstad. På 1765 års riksdag beslutades att länen skulle ha rätt att grunda egna lasarett med medel som insamlades på samma sätt som till Serafimerlasarettet. Dylika lasarett grundades därefter 1768 i Vasa, 1775 i Helsingfors, 1792 i Uleåborg, 1794 i Kuopio och 1795 i Heinola.
Läkare som var anställd på ett länssjukhus.
Inspektör anställd vid en länsskogsnämnd med uppgift att inom ett län leda övervakningen av att reglementena mot skogsskövling och fredningsföreskrifterna vid avverkningen av skog följdes. Länsskogsinspektören bistods av skogsvaktare och andra biträden.
Biträdande lärare vid ett läroverk, extra lärare.
Extraordinarie enhet vid Socialministeriet som hade i uppgift att följa med och föreslå åtgärder till den allmänna löneutvecklingen, skogs- och flottningslöner samt lantbrukslöner. Vid löneavdelningen fanns en byrå för allmänna löner, en byrå för skogs- och flottningslöner samt en byrå för lantbrukslöner.
M
Från mitten av 1700-talet föreståndare vid kronans spannmålsmagasin, under autonoma tiden tjänsteman som förestod ett magasin som övervakades av länsstyrelsen. Han var stationerad vid magasinet och inte nödvändigtvis i residensstaden. Magasinsförvaltaren utfärdade sina handlingar i magasinskontoret och biträddes av fast anställda magasinsdrängar. År 1897 fanns magasinsförvaltare i Helsingfors, Ekenäs, Åbo, Björneborg, Kastelholm, Tavastkyrö, Tavastehus, Tammerfors, Viborg, Nyslott, Kristina, Kuopio, Joensuu och Uleåborg.
Tjänsteman inom magistraten.
Från autonomin magistratens och rådstugurättens gemensamma tjänsteman som ofta samtidigt fungerade som notarius publicus; sedermera chef för magistratens kansli som hanterade alla de ärenden som skulle handläggas av magistraten.
Myndighet som från 1908 under en överkontrollörs ledning utövade tillsyn över tillverkningen och utskänkningen av maltdrycker. Från självständigheten lydde Maltdrycksinspektionen under Socialministeriet.
Vid kommunal polisinrättning belägen avdelning som, under ledning av en föreståndare, skötte mantalsregistret i sitt distrikt. Mantalsskrivningsbyråer fanns före 1950 endast vid Helsingfors-, Åbo- och Uleåborgspolisen.
Vid kommunal polismyndighet belägen byrå som under ledning av en föreståndare ansvarade för civil- och adressregister, passärenden och information till allmänheten. En dylik fanns före 1950 bara i Björneborg och Tammerfors.
Byrå som lydde under Sektionen för krigsorganisationsärenden vid Försvarsministeriet.
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Maskinavdelningen leddes av en maskindirektör och ansvarade för verkstädernas förvaltning, vård, underhåll och ekonomi och för arbetets utförande vid verkstäderna. Vid avdelningen fanns ett maskinkontor och fram till år 1921 en förrådsavdelning som inrättats 1919. År 1922 inrättades vid maskinkontoret en maskinbyrå, en verkstadsbyrå, en maskinteknisk byrå och en elektroteknisk byrå.
Underavdelning till Patent- och registerstyrelsens avdelning för patent och varumärken.
Från 1922 byrå vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning, vilken leddes av en biträdande direktör med titeln byråchef. Vid byrån fanns även maskiningenjörer, en notarie, en bokförare, en bokhållare och en ritare.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens maskinavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Maskindirektören ansvarade för att statsjärnvägarnas rörliga material var i gott skick.
Maskindirektörens biträde vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning.
Tjänsteman vid flera ämbetsverk som lydde under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna byggnaderna. Maskiningenjörer fanns vid Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Byggnadsstyrelsens byggnadsavdelning från 1936 och vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Vid linjeförvaltningen hörde det till maskiningenjörernas uppgift att övervaka förvaltningen av verkstäder och förråd samt underhållet av det rörliga materielet. En maskiningenjör kunde vara föreståndare för en av linjeförvaltningens depotsektioner.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning som leddes av en maskindirektörsadjoint, senare biträdande direktör. Kontoret ansvarade bl.a. för att utföra ritningar och beräkningar för konstruktion av rullande materiel samt för att kontrollera tillverkningen av allt rullande materiel. Kontoret bestod från 1922 av en maskinbyrå, en verkstadsbyrå, en maskinteknisk byrå och en elektroteknisk byrå.
Avdelning inom riksdagens kansli.
Från 1922 byrå vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning. Som chef fungerade en biträdande direktör med titeln byråchef. Andra anställda var maskiningenjörer av både första och andra klass, biträdande ingenjörer och ritare.
Tjänsteman i bokföringsuppgifter vid Helsingfors stads byggnadskontor under autonoma tiden.
Den administration som bestod av provinsialläkare, stadsläkare, sjukhusens läkare och tjänstemän, läkare vid fängelseinrättningarna och föreståndare för vaccindepots.Medicinalstaten var underställd Överstyrelsen för medicinalverket.
Högsta myndigheten inom medicinalväsendet 1878–1991. Medicinalstyrelsen lydde under Civilexpeditionen i senaten och senare fram till 1968 under Inrikesministeriet, därefter under Social- och hälsovårdsministeriet. Medicinalstyrelsen ersatte Överstyrelsen för medicinalverket och direktionen för dårvården samt Collegium medicum. Fram till 1927 var Medicinalstyrelsen kollegial under ledning av en generaldirektör som var ordförande och ett antal medicinalråd som vart och ett ansvarade för medicinalväsendets olika grenar. Därefter blev det ett centralt ämbetsverk indelat i olika avdelningar med generaldirektören som högsta chef. Övriga tjänster vid Medicinalstyrelsen var assessor, djurläkare, extraordinarieläkare, sekreterare och kamrer. Under Medicinalstyrelsen lydde Statens serumlaboratorium.
Rådgivare och undervisare inom mejerisektorn. Anställda mejerikonsulenter fanns vid Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Läroanstalt med undervisning i mejeriskötsel. Det förekom både praktiskt och teoretiskt inriktade mejeriskolor. De första mejeriskolorna inrättades 1869 tillsammans med en utbildning för kreaturskötare och kallades deje- och koskötareskolor. Från 1893 skildes utbildningarna åt och särskilda mejeriskolor inrättades. Mejeriskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Byrå som lydde under Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Lägre sekundärutbildning som kunde utgöra en länk mellan folkskola och annan sekundärutbildning som lyceer och andra lärdomsskolor. Mellanskolorna avsåg att utöver omfånget för folkskolans verksamhet lära ut allmän medborgerlig bildning samt erbjuda utbildningslinjer för vissa praktiska yrken.
Sjukhus för vård av psykiskt sjuka rannsakningsfångar och fångar som dömts till frihetsstraff i form av rättspsykiatrisk vård. Sjukhusen började senare också utföra sinnesundersökningar av åtalade. Mentalsjukhus för fångar inrättades från 1911, vanligen i anslutning till ett centralfängelse. Det lydde under Medicinalstyrelsen och fångvårdsväsendet (Fångvårdsstyrelsen, Fångvårdsavdelningen och Fångvårdsverket), 1936–1950 under ledning av fängelsepsykiatern, sedermera Brottpåföljdsverkets hälsovårdsavdelning.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare senatens ekonomiedepartement med ansvar för militärväsendet i Finland. Militieexpeditionen leddes av en senator, biträdd av en referendariesekreterare. Fram till 1924 hade Militieexpeditionen ett eget revisionskontor. Militieexpeditionen avskaffades 1841, men återupprättades 1858 för att förvalta nyinrättade finska truppförband och Krigskommissariatet. Efter värnpliktens införande 1881 verkade finska militären, kadettkåren, Krigskommissariatet samt läns- och uppbådsnämnden under Militiexpeditionen. Som en följd av upplösningen av den finska värnpliktsarmén avskaffades expeditionen 1903 och dess uppgifter fördelades på ekonomiedepartementets övriga expeditioner.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning som leddes av en kontorsföreståndare. Byrån bearbetade allmänna mobilisationsfrågor, uppgjorde järnvägarnas mobilisationsplan och ombesörjde skriftväxlingen i mobilisationsärenden. Avdelningen hette fram till år 1922 Trupptransportavdelningen.
Kontrollör som arbetade inom veterinärväsendet och utförde mjölkkontroller. Mjölkkontrollörerna verkade oftast på kommunal nivå, där det också förekom kommunala mjölkkontrollanstalter.
Byrå som lydde under Krigsministeriets allmänna krigsdepartement.
Byrå tillhörande Organisations- och mobiliseringsavdelningen vid Generalstaben och efter 1938 vid Försvarsministeriet. Byrån handhade ärenden som gällde mobilisering.
N
Läroverk för utbildning av kaptener och andra navigatörer. Navigationsskolorna utbildade kaptener och styrmän på farkoster i utrikestrafik från 1765 under svenska tiden, 1813–1918 under autonomin och 1944–1969 efter självständigheten. Åren 1918–1944 gavs motsvarande undervisning på navigationsinstitut. Åren 1918–1975 utbildade navigationsskolor skeppare på kust- och insjöfarkoster. Under 1900-talet inrättades vid en del skolor en maskinteknisk avdelning och en del navigationsskolor ändrade beteckning till sjöfartsläroverk. År 1813 inrättades navigationsskolor i Helsingfors, Vasa och Åbo, sedermera också i fem andra kuststäder. Under autonomin förestods varje skola av en direktion, vars ordförande fram till 1899 alltid var landshövdingen (guvernören), därefter utnämnde denne direktionens ordförande. Skolorna lydde under Senatens finansexpedition, senare under Industristyrelsen, Handels- och industristyrelsen och Handels- och industriministeriet. Från 1899 skötte Handels- och industriexpeditionens sjöfartsinspektör tillsynen av navigationsskolorna.
Avdelning vid Socialstyrelsen, efter 1922 vid Socialministeriet, vilken under en avdelningschefs ledning ansvarade för nykterhetsfrågorna i landet och övervakade statens alkoholrörelse. Även om avdelningen var ansluten till Socialministeriet var den till sin organisation fristående. Den övervakade på 1920- och 1930-talen att förbudslagen efterföljdes. Efter att förbudslagen drogs in 1932 bytte Nykterhetsavdelningen namn till Avdelningen för nykterhets- och alkoholärenden.
O
Person som representerar en eller flera fysiska eller juridiska personer i angelägenheter av juridisk eller ekonomisk natur. Under svenska tiden användes beteckningen särskilt för tjänsteman som i egenskap av konungens eller riksdagens representant övervakade att lagarna och författningarna följdes, under Karl XII:s undantagsregering (1713–1719) särskilt om viss tjänsteman vid Justitieexpeditionen (förste ombudsman) och chefen för denna expedition (högste ombudsman), från och med 1719 kallad justitiekansler. Under autonomin var ”ombudsman” tjänstebeteckning för hög tjänsteman vid diverse statliga ämbetsverk med uppgift att sköta verkets rättsliga angelägenheter (till exempel Finlands Bank, Statskontoret och Överstyrelsen för pressärendena).
Ämbetsverk i anslutning till Finansministeriet. När omsättningsskatten togs i bruk i februari 1941 bildades omsättningsskattebyråer vid Omsättningsskattekontoret. Verksamheten överfördes 1970 på Skattestyrelsen.
Avdelning inom Generalstaben, bestående av Operativa byrån och Kommunikationsbyrån. Efter 1938 bestod avdelningen av Byrån för landstridskrafterna, Byrån för sjöstridskrafterna, Byrån för luftstridskrafterna och Försörjnings- och kommunikationsbyrån. Operativa avdelningen skötte om ärenden som berörde planläggning av militära operationer, försörjning och kommunikation samt militärtransporter och utbildning av järnvägsformationer (typ av truppenhet).
Avdelning inom Generalstaben, bestående av Operativa byrån och Kommunikationsbyrån. Efter 1938 bestod avdelningen av Byrån för landstridskrafterna, Byrån för sjöstridskrafterna, Byrån för luftstridskrafterna och Försörjnings- och kommunikationsbyrån. Operativa avdelningen skötte om ärenden som berörde planläggning av militära operationer, försörjning och kommunikation samt militärtransporter och utbildning av järnvägsformationer (typ av truppenhet).
Tjänstebeteckning för befattningshavare 1718–1719 som ansvarade för ordningens upprätthållande, under högsta ordningsmannens i Stockholms översyn. I Finland fanns en ordningsman i Torneå. Under senare delen av autonoma tiden användes beteckningen om kommunal bevakningsman anställd av en köping eller handelsby som med polisiära befogenheter övervakade ordningen. År 1897 fanns ordningsmän i köpingarna Ikalis, Kemi, Lahtis, Mariehamn, Nurmes och Salo samt i handelsbyarna Lahdenpohja och Kronoborg.
Från och med 1903 enhet vid stadspolis, sedermera polisinrättning, som har till uppgift att upprätthålla den allmänna, yttre ordningen i staden genom övervakning och utryckningar. Ordningspolisen kallas även distriktspolisen (motsats: kriminalpolisen). Ordningspolis fanns före 1950-talet endast i Helsingfors.
Byrå som lydde under Krigsministeriets allmänna krigsdepartement.
Avdelning inom Försvarsministeriet som skötte ärenden angående försvarsmaktens sammansättning, truppernas förläggning i fredstid, befolkningsskydd, uppbåd och övriga värnpliktsfrågor samt mobilisering. Avdelningen bestod av Organisationsbyrån, Byrån för värnpliktsärenden och Mobiliseringsbyrån. Den hörde fram till 1938 till Generalstaben.
Avdelning inom Försvarsministeriet som skötte ärenden angående försvarsmaktens sammansättning, truppernas förläggning i fredstid, befolkningsskydd, uppbåd och övriga värnpliktsfrågor samt mobilisering. Avdelningen bestod av Organisationsbyrån, Byrån för värnpliktsärenden och Mobiliseringsbyrån. Den hörde fram till 1938 till Generalstaben.
P
Under Handels- och industriministeriet lydande ämbetsverk grundat 1941 för att hantera ärenden gällande patent, varumärken, mönster, personnamn, registerärenden angående aktiebolag, filialer och europeiska intressegrupperingar samt handels- och föreningsärenden. Patent- och registerstyrelsen var uppdelad i två avdelningar: Avdelningen för patent och varumärken och Avdelningen för handelsregistret.
Inrättning för utdelning av pensioner till anställda vid Statsjärnvägarna och deras anhöriga.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsexpedition, hörde till Veterinärsektionen inom expeditionen.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygsmästareavdelning.
Myndighet som utbildar hundförare, sköter anskaffningen och skolningen av hundar för polisens bruk och utvecklar själva polishundverksamheten. Verksamheten inleddes inofficiellt vid Helsingfors polisinrättning 1905, officiellt 1909. Inrättningen blev i början av självständighetstiden en riksomfattande enhet under Inrikesministeriet, med verksamhet först i Vuoksenniska i Imatra och från 1921 i Tavastehus, där enheten fick ändamålsenliga utrymmen 1927. Polishundsinrättningen förestods av en föreståndare.
Styrelsen för Polishundsinrättningen, bestående av en ordförande och två medlemmar.
Från 1903 samlande beteckning för stadspolisen, poliskommissarieämbetena på landsbygden och de landsomfattande specialenheterna: ordningspolisen, kriminalpolisen och Skyddspolisen. I statskalendrarna under autonomin var ”polisinrättning” också en samlande benämning på en stads två poliskammare. Benämningen användes också i statskalendrarna under 1800-talet om poliskammaren i Åbo (grundad 1816) som bestod av polismästaren och ett antal rådmän, årligen utsedda av magistraten, med biträde av två notarier, en aktuarie och kanslist.
Ledamot vid polisinrättningen i Åbo 1816–1837, vanligen två av stadens rådmän som var utnämnda av guvernören och magistraten gemensamt; ersattes med poliskammarledamot.
Från och med 1816 om myndighet under generalguvernören, från 1837 länets guvernör, som övervakade ordningen i stadens polisdistrikt. Fram till 1867 hade poliskammaren domsrätt över smärre brott. Den förestods av en polismästare och bestod av två ledamöter ur stadens styrelse, en justitierådman och en annan tjänsteman, gårdsägare eller näringsidkare. Poliskammaren utsågs för ett år i taget av länets guvernör i samråd med magistraten. Den avskaffades 1897 och ersattes 1903 med polisinrättning. Under svenska tiden 1774 polismästarens kontor, i anslutning till magistraten. Poliskammaren ansvarade för handläggningen av stadens ordningsärenden och vissa andra administrativa ärenden rörande gatuunderhållet, renhållningen, samfärdseln, byggverksamheten och brandsäkerheten. Dylika kammare fanns inte i Finland. Den första poliskammaren grundades 1816 i Åbo, 1826 i Helsingfors, 1836 i Viborg. År 1897 fanns en poliskammare också i Tammerfors och 1903 ytterligare i Björneborg, Tavastehus, Kuopio, Hangö och Vasa (Nikolaistad). I Helsingfors leddes verksamheten av en polismästare biträdd av en underpolismästare. Ytterligare tjänstemän var en sekreterare och två notarier. Staden var indelad i två distrikt med var sin poliskommissarie. På detektiva avdelningen tjänstgjorde en poliskommissarie. Dessutom fanns det två kanslister. I Åbo respektive Tammerfors leddes verksamheten av en polismästare. I poliskammaren fanns två ledamöter. Den ena utsågs av stadsfullmäktige. Dessutom fanns en sekreterare. Vid detektiva avdelningen tjänstgjorde två poliskommissarier. I Viborg leddes verksamheten av en polismästare I poliskammaren fanns två ledamöter. Dessutom tjänstgjorde en sekreterare. Staden var indelad i fyra distrikt med var sin poliskommissarie. Den detektiva avdelningen saknades.
Av guvernören (landshövdingen) i samråd med magistraten utnämnd medlem av poliskammare i större stad, vanligen två till antalet. I vissa städer utsågs den ena ledamoten av stadsfullmäktige.
Befälsgrad under polismästaren och över poliskonstapel vid poliskammare i större stad tidigast från 1849, från 1903 vid ordningspolisen i stadspolisen. Poliskommissarien motsvarade en polismästare i ett polisdistrikt på landsbygden och i mindre städer utan poliskammare. Efter 1918 var kommissarien chef för personalen på en polisstation. År 1897 förekom poliskommissarier också som tjänstemän både inom en poliskammare och självständigt som en del av stadens förvaltning. Det senare var fallet i Uleåborg och Vasa där poliskammare saknades.
I poliskammare polismästarens högra hand och ersättare vid jäv eller frånvaro, senare tjänsteman under chefen för stadspolisen, indelad i äldre och yngre, som biträdde i handledningen och övervakningen av polispersonalens tjänsteutövning. Polismästaradjointer började förekomma särskilt efter 1849. De utnämndes av generalguvernören. I mindre poliskammare eller stadspolis sköttes uppgifterna av sekreteraren. Polismästaradjointen kallades också underpolismästare.
Föreståndare för poliskammare sedan 1774, i Finland från 1816, ursprungligen en militär eller lagfaren civil tjänsteman med domarbehörighet och avlagd hovrättsexamen. Polismästarna ersatte lands- och stadsfiskalerna. Polismästarna utnämndes (och avskedades) under autonoma tiden av generalguvernören. Sedan självständigheten är polismästaren chef för polisinrättningen i en stad. I Gamla Finland kallades polismästaren vanligen stadsfogde.
Borgmästare i större stad som ansvarade för stadens administrativa förvaltning och magistraten, till skillnad från justitie- och kommersborgmästaren. Politiborgmästare förekom i Stockholm från 1636, fanns 1897 i Helsingfors, Åbo, Viborg och Uleåborg.
Från 1918 en avdelning vid Ministeriet för utrikesärendena. Politiska avdelningen uppgick 1923 i Avdelningen för politiska och handelsärenden, men bildade åter en egen avdelning 1932. I den nya avdelningen ingick Byrån för politiska ärenden, Byrån för folkförbundsärenden och Pressbyrån.
I Finland yrkestitel för specialist på odling av trädfrukter, närmast äpplen. Anställda pomologer fanns vid Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Från 1927 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen. Under ledningen av en direktör, som samtidigt var förståndare för avdelningens postbefordringskontor, ansvarade Postavdelningen för posttrafiken, postens fastigheter och reklamationer. Postavdelningen bestod av Postbefordrings-, Fastighets-, Automobil- och Reklamationskontoret.
Från 1811 postverkets styrelse i Finland, vilken ansvarade för förvaltningen av postväsendet, postdistrikten och övervakningen av postmästarna. Postdirektionen ersatte den postförvaltning som under autonomin fram till 1811 skötts av landshövdingarna och därförinnan av postdirektörskansliet i Stockholm. Postdirektionen lydde under Senatens kansliexpedition fram till 1869, därefter under Civilexpeditionen. Direktionen bestod av postdirektören som ordförande och postverkets tjänstemän. Från 1816 blev postdirektionen ett permanent ämbetsverk och den löpande verksamheten sköttes av ett postkansli, som leddes av postdirektören. Under postkansliet lydde ett räkenskapskontor, en expedition för avgående poster och en expedition för ankommande poster. Postdirektionen ersattes 1881 av Poststyrelsen.
Räkenskapskontor i anslutning till postdirektionen med det huvudsakliga ansvaret för postväsendets ekonomiska förvaltning.
Regional förvaltningsenhet under postverkets styrelse, vilken inrättades 1686. Postdistrikten förestods av postinspektörer. De började 1927 ersättas med post- och telegrafdistrikt.
Från 1881 tjänstebeteckning för föreståndaren för en mindre postanstalt, särskilt en postexpedition och en postkontorsfilial. ”Postexpeditör” användes även allmänt om lägsta gradens posttjänsteman som hade sämre utbildning än den som krävdes för mer kvalificerade tjänster inom postverket.
Från 1636 tjänstebeteckning för föreståndare för ett postkontor. Postförvaltaren, som vanligen kallades postmästare, ansvarade för postföringen i en stad som låg vid postrutten och hade även ett visst ansvar för närbelägna postbönder. Senare användes tjänstebeteckningen postförvaltare också om föreståndaren för ett postkontor på en ort på landsbygden. Postförvaltarens närmaste överordnade var från 1690-talet överpostdirektören, senare postdirektören och från 1889 postinspektören i det postdistrikt dit postkontoret hörde. Postförvaltarna utnämndes under svenska tiden av landshövdingen, från 1811 av senaten och från självständigheten av Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Postförvaltarna sorterade först under länsstyrelsen, efter 1686 under Kanslikollegium och från 1811 under Senatens kansliexpedition, med undantag för 1881–1888 och från 1892 då de sorterade under Civilexpeditionen respektive Kommunikationsexpeditionen. Från självständigheten sorterade postförvaltarna under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Tjänstebeteckningen postförvaltare ersattes 1927 med (poststations)föreståndare.
Från 1620 chefsbefattning med varierande tjänstetitlar vid Kunglig Majestäts kansli. Postinspektören var chef för enspännare och länsbudbärare. Tidvis under 1645–1704 var ”postinspektör” en tjänstebeteckning för chefen för svenska postverket. Efter 1685 var ”postinspektör” en inspekterande tjänsteman vid generalpostkontoret och högsta posttjänsteman i ett postdistrikt. Postinspektörerna i postdistrikten övertog från landshövdingarna tillsynen över verksamheten vid lokala postkontor och över postbönderna. Vanligen utsågs postförvaltaren i landshövdingens residensstad till distriktets postinspektör. I Gamla Finland var ”postinspektör” från 1744 titel på föreståndarna för några postkontor. Under autonomin var ”postinspektör” från 1846 tjänstebeteckning för föreståndaren för ett postkontor i en mindre stad. Efter 1889 var postinspektören föreståndare för ett postdistrikt. I folkmun kallades postinspektören postkontrollör.
Kameral räkenskapsförande avdelning vid Generalpostkontoret i Stockholm. Under autonomin benämndes postdirektionens räkenskapskontor i Helsingfors även postkammarkontor.
Kansli för postverkets centrala förvaltning. Under 1700-talet skötte postkansliet den del av Generalpostkontorets centrala förvaltning, som förestods av postsekreteraren i Stockholm. Efter 1816 var postkansliet postdirektionens kansli i Helsingfors och förestods av postdirektören.
Från 1889 landsomfattande postdistrikt under Poststyrelsen, senare Post- och telegrafstyrelsen, vilket utgjordes av Statsjärnvägarna med deras postkupéexpeditioner. Distriktet kallades ursprungligen Kupépostdistriktet och förestods av en postinspektör.
Rörlig postanstalt inrymd i en järnvägskupé för expediering och transport av post. Postkupéexpeditionerna inrättades 1862 direkt under postdirektionen, och lydde från 1881 under Poststyrelsen, efter 1927 under Post- och telegrafstyrelsen. Postkupéexpeditionerna bildade från 1889 ett eget landsomfattande postdistrikt. Föreståndaren för en postkupéexpedition hade tjänstebeteckningen resepostexpeditör, senare postexpeditör, expeditör och förste expeditör. Han kunde också benämnas postkupéföreståndare.
Från 1881 benämning på chefen för en postkupéexpedition. Den egentliga tjänstebeteckningen var postexpeditör.
Regional förvaltningsenhet under Post- och telegrafstyrelsen, vilken bestod av postkontoren och telegrafkontoren med deras filialer. Funktionerna fanns ofta under samma tak, särskilt på distriktets huvudort, och kallades post- och telegrafkontor. Distrikten förestods av en postinspektör.
Den offentliga organisering, som innefattade alla myndigheter och åtgärder som behövdes för att sköta transporten och distributionen av brev-, penning- och paketförsändelser, korsband, i vissa fall personer, sändande och mottagande av telegram, samt den statliga telefontrafiken. Verksamheten leddes och övervakades från 1927 av Post- och telegrafstyrelsen.
Från 1886 allmännyttigt statsgaranterat penninginstitut i anslutning till Poststyrelsen för att främja sparsamhet och bedriva postgirorörelse. Alla postanstalter fungerade som postsparbanksbyråer. Postsparbankens medel förvaltades av Statskontoret och Postsparbanksstyrelsen. Från 1948 var Postsparbanken indelad i fyra avdelningar, Kassa- och bokföringsavdelningen, Kassakontoret, Girokontoret och Kontrollavdelningen.
Från 1886 lokalkontor eller filial till Postsparbanken. Som postsparbanksbyråer, sedermera postsparbankskontor, fungerade postanstalterna runt om i landet.
Från 1886 styrelse för Postsparbanken, vilken tillsattes av senaten, efter 1922 av statsrådet. Postsparbanksstyrelsen hade Poststyrelsens generalpostdirektör som ordförande, senare Post- och telegrafstyrelsens generaldirektör. Som styrelsemedlemmar fungerade under autonomin två ledamöter tillförordnade av Senatens ekonomiedepartement, av vilka en var direktör vid Statskontoret. Från självständigheten fungerade generaldirektören för Statskontoret som viceordförande. Därtill tillkom sju andra medlemmar av vilka fyra representerade Finansministeriet, Poststyrelsen, Statskontoret och Finlands Bank.
Om poststation av första klass som inte hanterade post som gick till utlandet eller värdepost såsom postanvisningar och -förskott och poststation av andra klass som endast tog emot och vidarebefordrade inrikespost.
Ansvarig tjänsteman för en poststation, det vill säga en underavdelning till ett postkontor eller en postexpedition, vilken var belägen vid en järnvägsstation och vilken tog emot och vidarebefordrade posten som forslades längs järnvägen till huvudposten. Tjänsten inrättades 1862 och sköttes ofta som bisyssla av stationsinspektorn.
Under det indelta postverkets tid 1636–1845 en edsvuren och läskunnig person vid postverket. Därefter och i synnerhet från 1898 var en posttjänsteman en person som hade tjänst vid postverket. Postverket hade inte den vanligen förekommande uppdelningen i ämbetsmän och tjänstemän.
Del av presidentens kansli, skötte presidentämbetets civila förvaltningsärenden. Kanslichefen ledde verksamheten och bistods av sekreterare och registrator.
Del av presidentens kansli, skötte presidentämbetets militära förvaltningsärenden. Kanslichefen ledde verksamheten, därtill tillkom presidentens adjutanter, avdelningschefer, kanslist och expeditör.
Av statsrådet tillsatt råd under justitieförvaltningen som hade till uppgift att stävja inflationen och verka för en moderat utveckling av priser, avgifter, hyror och löner. Som ordförande verkade en av statsrådet förordnad minister. Ledamöterna företrädde arbetstagare, jordbrukare och konsumenter samt arbetsgivare och industriidkare. Den löpande verksamheten sköttes av ett sekretariat.
Från 1936 avdelning vid Byggnadsstyrelsen. Till avdelningens uppgifter hörde att projektera nybyggnader och ändringsarbeten, att utföra den arkitektoniska granskningen vid byggnadsarbeten, att vårda ritningsarkivet och att behandla ärenden som gällde byggnadsverksamhet i städer och samhällen. Projekteringsavdelningen förestods av en överarkitekt med biträde av byråarkitekter. Från 1944 bar avdelningschefen titeln byggnadsråd.
Tjänstebeteckning för prokuratorns ordinarie biträdande tjänsteman och ersättare i fall av jäv, sjukdom eller annat laga förfall 1861–1919. Tidigare, då tjänsten inte var ordinarie, hade adjointen betecknats prokuratorssubstitut. Prokuratorsadjointen utnämndes av kejsaren och innehade rang i sjätte rangklassen. När tjänstebeteckningen ändrades till justitiekansler ersattes prokuratorsadjointen med en justitiekanslersadjoint.
Fristående expedition i senaten 1809–1918. Expeditionen kallades 1918–1919 Justitiekanslersexpeditionen och ombildades därefter till Justitiekanslerns kansli. Prokuratorsexpeditionen stod direkt under generalguvernören och hade i uppdrag att verkställa dennes befallningar samt att biträda denne i övervakningen av laglighet, skyldighet och dokumentation av senatens ärendeberedning och ärendebehandling. Expeditionen skulle också under prokuratorns ledning övervaka landets rättegångar, domare, beivra tjänstefel och ansvara för censurärendena fram till att Censuröverstyrelsen inrättades 1829. Efter 1892 blev prokuratorn chef för Prokuratorsexpeditionen och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn biträddes av ett prokuratorssubstitut, senare en prokuratorsadjoint. Vid expeditionen verkade också sekreterare, aktuarie, kanslist och kopister.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde som förestod en del av ett stift, kallat prosteri eller kontrakt. Prosten, även kallad kontraktsprost, hade uppsikt över förhållandena i prosteriets församlingar genom prostvisitationer och synoder. Från 1700-talet var ”prost” också en hederstitel som tilldelades förtjänt kyrkoherde. Han kallades betitlad domprost om han samtidigt var kyrkoherde i en domkyrkoförsamling. I Gamla Finland förekom båda slagen av prostar.
Benämning från år 1883 till år 1918 på de distrikt som de ortodoxa församlingarna i Finland var grupperade i och som utgjorde verksamhetsområde för de ortodoxa inspektorerna / kontraktsprostarna.
Svenskspråkig benämning på diakon av högre värdighet som tjänstgjorde vid domkyrkan i Viborg från början av 1900-talet till 1918. Därefter blev benämningen på protodiakon ärkediakon.
Person som hade till uppgift eller yrke att föra protokoll vid sammanträde, rättegång eller förrättning. Från 1649 fanns protokollssekreterare vid de högsta domstolarnas kansliexpeditioner. Enligt kansliordningen 1713 skulle fyra protokollssekreterare också utses vid Kunglig Majestäts kansli. Under autonomin fanns protokollssekreterare vid Senatens departement och expeditioner och fungerade då som beredande och föredragande tjänstemän med varierande kompetenskrav. År 1922 ersattes protokollssekreterarna vid de nyinrättade ministerierna med tjänstebeteckningen regeringssekreterare.
Tjänstebeteckning för protokollförande tjänsteman vid hovrätt eller kollegium och vid Justitierevisionen under svenska tiden, senare också i Krigsdomstolen, i tjänsteställning närmast över de andra notarierna (kanslisterna och registratorerna), och under (revisions)sekreterarna, förste notarie.
Byrå vid Försvarsministeriets intendenturavdelning. Fram till 1920 gick byrån under namnet Livsmedelsbyrån.
Domsaga som grundades för provisorisk rättsvård i återerövrade områden under andra världskriget, särskilt den som fanns i Kurkijoki och Sordavala 1942–1944.
Tjänsteman i ett inspektionsdistrikt under Forststyrelsen som ansvarade för skogsvården på prästerskapets boställen. De forstmästare som ansvarade för lands- och militiestatens boställen hade tjänstebeteckningen boställsforstmästare.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan person, som inte var munk och som genom handpåläggning av biskop blivit prästvigd. Prästvigningen betraktades inom den ortodoxa kyrkan som ett sakrament. En präst var berättigad att självständigt förrätta gudstjänst. De ortodoxa prästerna i Gamla Finland erhöll prästvigning i Ryssland. I nyare svenska texter är präst benämning på föreståndaren för en ordinär ortodox församling.
Läroanstalt för utbildning av ortodoxa präster som inrättades i Sordavala 1918 och som efter krigen varit verksam på flera orter, numera i Joensuu.
Tjänsteman vid Patent- och registerstyrelsens maskinbyggnads- , elektrotekniska eller kemiska sektion; tjänsteman vid Handels- och industriministeriet.
R
På 1940-talet inrättat avdelningskontor vid Post- och telegrafstyrelsen som under en överingenjör ansvarade för förvaltningen av radiotrafiken vid telefon- och telegrafcentralerna. Kontoret var underställt direktören för Post- och telegrafstyrelsens telegraftekniska avdelning.
På 1940-talet inrättat avdelningskontor vid post- och telegrafverket som under en kontrollör ansvarade för granskningen av radiolicenser. Kontoret var underställt direktören för Post- och telegrafstyrelsens telegraftrafikavdelning.
Avdelning vid Kriminalcentralen, grundad 1937, för att ge ut Polisunderrättelser i vilken polisinrättningen publicerade efterlysningar av brottslingar och meddelanden till alla polismyndigheter i landet. Redaktionen förestods av en redaktör, med biträde av ett äldre och några yngre redaktionsbiträden.
Föredragande tjänsteman i ett ministerium som, under kanslichefen och över regeringssekreteraren, föredrog ministeriets ärenden för statsrådet. Referendarierådet var vanligen också chef för en av ministeriets avdelningar. Han hade rang i femte rangklassen. Referendarieråden utnämndes av presidenten på statsrådets framställning utan vanligt ansökningsförfarande. Tjänsten infördes 1922 i stället för de tidigare referendariesekreterarna, och hade ofta kompetensvillkoret högre rättsexamen. Den ersattes i början av 1940-talet av tjänstebeteckningen regeringsråd och sedermera även med beteckningar som anger ministeriets verksamhetsområde, som kulturråd, finansråd och kommunråd. I Sverige infördes referendarieråd redan 1809, men ersattes sedermera med regeringsråd.
Under autonomin beredande och föredragande tjänsteman i senatens expeditioner och Ekonomiedepartementets kansli, från 1918 i ministerierna och Statsrådets kansli. Referendariesekreteraren skulle ha juristutbildning, förutom i Ecklesiastikexpeditionen där prästutbildning hörde till tjänstekraven. Referendariesekreterarna hade till uppgift att bereda och föredra de ärenden som behandlades under departementets (expeditionens) sammanträden och föredra dem i senatens gemensamma plenum. En allmän referendariesekreterare var också chef för Senatens allmänna kansli. Referendariesekreterare ersattes 1922 med tjänstebeteckningen referendarieråd.
Från 1809 kollegialt ämbetsverk i Finland med 14 ledamöter som utnämndes av kejsaren och med generalguvernören som ordförande. Regeringskonseljen hade två avdelningar, Justitiedepartementet som ansvarade för rättsskipningen och Ekonomiedepartementet som skötte den civila styrelsen och den allmänna hushållningen. Ekonomiedepartementet var därtill uppdelat i fem expeditioner, Kansliexpeditonen, Finansexpeditionen, Kammar- och räkenskapsexpeditionen, Militieexpeditionen och Ecklesiastikexpeditionen. Regeringskonseljen verkade under prokuratorns tillsyn. År 1816 bytte Regeringskonseljen namn till Kejserliga senaten för Finland.
Tjänstebeteckning för hög föredragande tjänsteman i ett ministerium. ”Regeringsråd” ersatte från 1940-talet tjänstebeteckningen referendarieråd.
Beredande och föredragande tjänsteman i ett ministerium. Kompetenskraven varierade. Ibland stod regeringssekreteraren i tjänsteställning under referendarieråd, ibland var han chef för en byrå. Tjänsterna inrättades med förordningen och reglementet för statsrådet 1922 och ersatte protokollsekreterare och kammarförvanter. Regeringssekreterarna utnämndes, efter lediganslagning, av presidenten på statsrådets framställning.
Avdelning vid Helsingforspolisen (före 1950-talet) som under ledning av en föreståndare hade i uppdrag att föra de register som hörde till polisens ansvarsområde. Avdelningen var uppdelad i Mantalsskrivnings-, Civilregister- samt Adress- och upplysningsbyrån.
Vid kommunal polisinrättning belägen avdelning som, under ledning av en föreståndare, förde de till polismyndighetens ansvarsområde hörande registren. En registerbyrå fanns före 1950 endast vid Helsingfors-, Åbo-, Tammerfors- och Uleåborgspolisen.
Avdelning vid Kriminalcentralen (grundad 1937) som förde register över dem som på grund av lösdriveri (avsaknad av fast arbete och bostad) hade blivit placerade på en arbetsinrättning. Registret förestods av en avdelningsföreståndare, med biträde av en kanslist.
Kontor vid Poststyrelsens trafikavdelning, från 1927 vid Post- och telegrafstyrelsens postavdelning, med en (kontors)föreståndare som chef.
Byrå som 1920 lydde under Krigsministeriets allmänna krigsdepartement. År 1921 lydde den under Sanitetsexpeditionen vid samma ministerium och hörde till Veterinärsektionen inom expeditionen.
Byrå som 1920 lydde under Krigsministeriets allmänna krigsdepartement. År 1921 lydde den under Sanitetsexpeditionen vid samma ministerium och hörde till Veterinärsektionen inom expeditionen.
Postexpeditör under förste expeditören vid en postkupéexpedition. Reseexpeditörerna indelades sedermera i äldre och yngre reseexpeditörer.
Fram till 1881 tjänstebeteckning för föreståndare för en postkupéexpedition. Resepostexpeditören benämndes senare postexpeditör, expeditör eller postkupéföreståndare.
Distrikt inom den ortodoxa kyrkan i Finland. Inrättade synbarligen på 1880-talet som verksamhetsdistrikt för reseprästerna.
Fängelse för ett visst fångunderlag (rödgardister, krigsfångar, vapenvägrare), grundat av fångvårdsväsendet. Efter 1925 avsåg termen en arbetsanstalt eller ett temporärt fristående arbetsfängelse under centralfängelset för lösdrivare, tiggare, häktade eller dömda som hade förordnats till statligt tvångsarbete. Reservfängelset förestods av en fängelsedirektör, ursprungligen och vanligen med biträde av en pastor och en läkare. Det förekom också provisoriska reservfängelser. För tvångsarbete under mindre strikt övervakning förekom fångkolonier.
Ansvarig tjänsteman i ett av Forststyrelsens forstrevir. Revirförvaltaren fyllde inte kompetenskraven för tjänstetiteln forstmästare.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets centralavdelning. Revisionsbyrån grundades 1921 men bytte 1928 namn till Revisions- och statistiska kontoret och 1929 till Revisionskontoret.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets centralavdelning. Revisionsbyrån grundades 1921 men bytte 1928 namn till Revisions- och statistiska kontoret och 1929 till Revisionskontoret.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets centralavdelning. Revisionsbyrån grundades 1921 men bytte 1928 namn till Revisions- och statistiska kontoret och 1929 till Revisionskontoret.
Kansli inrättat den 1 januari 1919 för att bereda ärenden som riksföreståndaren hade möjlighet att besluta om utan föredragning från ministerier. Kanslipersonalen utgjordes av en expeditionssekreterare och två kanslister. Kansliet avskaffades i och med upphörandet av riksföreståndarskapsämbetet med den nya regeringsformen 1919.
Specialdomstol grundad 1922 för att behandla åtal som väckts för lagstridigt tjänsteförfarande mot medlem av statsrådet, justitiekanslern och ledamot av Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen. Riksrätten sammanträder vid behov. Justitiekanslern eller riksdagens justitieombudsman fungerar som åklagare, vid särskilda fall (till exempel åtal mot justitiekanslern) en av presidenten särskilt utnämnd person. Ändring i riksrättens beslut kan inte sökas, men benådning kan ske på riksrättens framställning. Riksrätten bestod ursprungligen av 15 medlemmar, senare 12, med Högsta domstolens president som ordförande och Högsta förvaltningsdomstolens president som vice ordförande. Andra ledamöter är de tre i tjänsteår äldsta hovrättspresidenterna, ursprungligen alla sex hovrätters presidenter, en juridikprofessor från Helsingfors universitet och hans personliga ersättare samt sex andra medlemmar och deras personliga ersättare, valda av riksdagens elektorer i proportionella val för fyra år i sänder.
Notarie med arbetsuppgifter i rådstugurätten.
Avdelning inom (det provisoriska) Livsmedelministeriet. En räkenskapsavdelning, som bestod av en kamrerare och en kammarförvant, fanns även vid Byggnadsstyrelsen.
Avdelning inom (det provisoriska) Livsmedelministeriet. En räkenskapsavdelning, som bestod av en kamrerare och en kammarförvant, fanns även vid Byggnadsstyrelsen.
Byrå som 1934 ersatte Kamrerarkontoret vid Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning. Byråns huvudsakliga uppgift var att under ledning av en kamrer sköta räkenskaper och annan ekonomisk förvaltning.
Byrå som lydde under Krigsministeriets intendenturdepartement. Inrikesministeriets allmänna avdelning hade från 1935 även en separat räkenskapsbyrå.
S
Läroverk för både flickor och pojkar, avsett att lägga grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet.
Läroanstalt där pojkar och flickor undervisades gemensamt. De första samskolorna i Finland grundades i slutet av 1800-talet.
Provisoriskt kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning som leddes av en kontorsföreståndare.
Mottagning och kontrollstation för könssjukdomar hos kvinnor.
Mottagning och kontrollstation för könssjukdomar hos män.
Akutmottagning för veneriskt sjuka och 1868–1939 kontrollstation för prostituerade. Sanitetsbyråerna lydde under Medicinalstyrelsen.
Expedition vid Krigsministeriet. Expeditionen bestod år 1921 av Kommandobyrån och Veterinärsektionen. Till den senare hörde Personal- och hälsovårdsbyrån, Veterinärtjänst- och sjukvårdsbyrån samt Remontbyrån.
Avdelning vid Krigsministeriet, bestod 1920 av Byrån för kommandoärenden, Byrån för sjukvårdsärenden och Veterinärsektionen som i sin tur bestod av Byrån för personalia och hygien samt Byrån för veterinärtjänst och sjukvård.
Titel på person som är anställd eller utsedd för att avfatta skrivelser, nedskriva brev, föra protokoll och uppsätta handlingar, tjänstetitel för ett stort antal statliga ämbetsmän vid regentens kansli, ämbetsverk, senatens departement och expeditioner. Under 1500-talet var det sekreterarens särskilda uppgift att författa kungliga skrivelser, från 1600-talet att dessutom handlägga och föredra ärenden inom visst förvaltningsområde. Sekreterare förestod även viss avdelning, expedition eller byrå inom ett ämbetsverk, från 1700-talet under exempelvis beteckningen magistrats-, stats-, expeditions- och kanslisekreterare och drätselkammarsekreterare. Sekreterare förekommer även som tjänstetitel för vissa befattningshavare i enskilda företag, såsom redaktionssekreterare eller kommerssekreterare.
Tjänstebeteckning för Försäkringsdomstolens kanslichef och högsta föredragande tjänsteman från och med 1942. Sekreteraren ansvarade också för fördelningen av ärendena bland föredragande och expedieringen av de av honom föredragna ärendena. Han satt vid behov också i domstolen och utarbetade domstolens årsberättelse.
Lägre föredragande och expedierande tjänsteman vid Försäkringsdomstolen från och med 1942. Sekreteraren i lägre lönekategori satt också i domstolen vid behov, och vikarierade sekreteraren av högre avlöningsklass.
Sektion som lydde under Försvarsministeriets centralavdelning. Sektionen bildades 1924 som en efterföljare till avdelningens kansli.
Sektion från och med 1924 vid Försvarsministeriets centralavdelning. Sektionen bestod förutom av sektionschefen och byråofficerare av en stabschef för mobiliseringsärenden, Marinbyrån och Sanitetsbyrån. Sektionen blev 1925 en självständig avdelning vid Försvarsministeriet och hette från och med 1928 Avdelningen för militära ärenden.
Sektion från och med 1924 vid Försvarsministeriets centralavdelning. Sektionen bestod förutom av sektionschefen och byråofficerare av en stabschef för mobiliseringsärenden, Marinbyrån och Sanitetsbyrån. Sektionen blev 1925 en självständig avdelning vid Försvarsministeriet och hette från och med 1928 Avdelningen för militära ärenden.
Sektion som lydde under Försvarsministeriets centralavdelning. Sektionen grundades 1924 som en efterföljare till Kassa- och bokföringsbyrån.
Från 1809 kollegial avdelning vid Regeringskonseljen, från 1816 vid Kejserliga senaten för Finland. Ekonomiedepartementet var styrelseorgan för den civila förvaltningen och allmänna hushållningen i storfurstendömet Finland. Departementet var indelat i Kansliexpeditionen (från 1869 Civilexpeditionen), Kammarexpeditionen, Militieexpeditionen, Finansexpeditionen och Ecklesiastikexpeditionen som vart och ett förestods av en senator. Det utökades 1860 med Jordbruksexpeditionen, 1888 med Handels- och industriexpeditionen och 1892 med Justitieexpeditionen samt ett kansli och ett registratorskontor. Generalguvernören verkade som ordförande vid sammanträdena, i hans frånvaro departementets i tjänsteår äldsta senator, från 1822 en senator som utsetts till departementets viceordförande. År 1917 övertog Ekonomiedepartementet de ärenden som tidigare hade hört till generalguvernören och hans kansli. Följande år omorganiserades Ekonomiedepartementet till statsrådet.
Avdelning vid Kriminalcentralen, grundad 1937, för att sköta centralregistret över brottslingars signalement, identifiera brottslingar och undersöka till exempel fingeravtryck. Byrån förestods av en avdelningsföreståndare med biträde av ett äldre och ett yngre byråbiträde.
Läroinrättning som erbjöd grundutbildning för sjuksköterskor samt specialutbildning för avdelningssköterskekompetens och hälsosysterskompetens. Vid vissa institut erbjöds dessutom en högre utbildning för administrativa uppgifter och lärarkompetens. Sjuksköterskeinstituten sorterade under Medicinalstyrelsen.
Mindre statligt distriktssjukhus under självständighetstiden, huvudsakligen i norra Finland. Sjukstugan förestods av distriktläkaren med biträde av en deltidsanställd ekonom. Dylika sjukhus fanns 1937 i Lappland (sjukstugorna i Enare, Utsjoki, Enontekis och Salmijärvi), i Uleåborgs län (sjukstugorna i Taivalkoski och Suomussalmi och i Viborgs län (sjukstugan i Lövskär).
Sjöbevakningsväsendet grundades 1930 för att sköta bevakningsuppgifter under förbudstiden. Tidigare hade det utgjort en sektion av Avdelningen för polisärenden vid Inrikesministeriet. Sjöbevakarna hade ursprungligen i uppgift att förhindra smuggling, upprätthålla ordning och bistå dem som råkat i sjönöd. Sjöbevakningsväsendet utgjorde fram till 1939 en avdelning vid Inrikesministeriet. Under andra världskriget lydde sjöbevakningsväsendet under sjöstridskrafterna. År 1946 återinrättades sjöbevakningsväsendet vid Inrikesministeriet, då som en del av Avdelningen för gränsbevakningsärenden.
Avdelning vid Sjöfartsstyrelsen.
Regional uppdelning av kust- och insjöområdena i Finland för att administrera Sjöfartsstyrelsens förvaltning av sjöfarten. Ett sjöfartsdistrikt utgjorde en sjöfartsinspektörs tillsynsområde.
Tjänst inrättad 1899 vid Senatens handels- och industriexpedition. Sjöfartsinspektören hade i uppgift att utöva tillsyn över sjöfarten och utbildningsinstitutionerna inom sjöfarten, såsom navigationsskolorna. Då Sjöfartsstyrelsen inrättades 1917 fick sjöfartsinspektörerna under ledning av en sjöfartsöverinspektör ansvar för tillsynen över ett sjöfartsdistrikt.
Undervisningsinrättning för utbildning i sjökunskap, i synnerhet för utbildning av befäl på handelsfartyg. Navigationsskolorna och navigationsinstituten motsvarade sjöfartsläroverk, som också kunde erbjuda maskinistutbildning. Högre navigationsskolan i Mariehamn ändrade 1944 namn till Mariehamns sjöfartsläroverk.
Tjänsteman och medlem av Sjöfartsstyrelsens kollegium, även högre tjänsteman vid Handels- och industriministeriet. Sjöfartsråd var också en honorärtitel som förlänades av republikens president åt välmeriterade personer inom sjöfartens område.
Tjänsteman vid Sjöfartsstyrelsen vilken ansvarade för och utövade tillsyn över sjöfartsdistrikten och deras sjöfartsinspektörer.
Myndighet som uppgjorde sjökort och hamnkartor. Sjökarteverket lydde under självständighetstiden under Sjörfartsstyrelsens lots- och fyravdelningen innan det ombildades till en egen avdelning, Sjökartavdelningen.
Uppmätning av havsbottnens topografi bl.a. för sjöfartens räkning.
Tjänsteman med uppgift att kontrollera av skeppsmätare utförd skeppsmätning och förestå skeppsmätningsväsendet inom ett distrikt.
Tjänsteman vid Forststyrelsen som bl.a. utförde skogstaxation.
Rådgivare vid Forststyrelsen som hade till uppgift att upplysa allmänheten om skogsvård, planera (privata) skogsindelningar och konsultera statens sågverk. Tjänsterna inrättades 1878 med instruktion och blev ordinarie 1888. Ursprungligen fanns bara två tjänster, den ena stationerad i Tavastehus, den andra i Viborg eller Villmanstrand. Forstinstruktörer förekom i skogsvårdsnämnderna som från 1928 hade till uppgift att organisera och övervaka privatskogsbruket.
Tjänsteman vid Forststyrelsens forstinspektionsdistrikt eller forstrevir, vilken ansvarade för att upprätta skogsindelningsplaner över statens skogar och värdera skog som staten erbjudits att köpa in.
Innehavare av skogstorp i bolagsskogar eller i statliga skogsdomäner. Skogstorparen utförde i huvudsak skogsarbete.
Tjänsteman vid Forststyrelsen, med uppgift att övervaka tillämpningen av skogsvård.
Utbildningsanstalt för utvecklingsstörda under autonomin och förra delen av självständigheten. Den första grundades 1877 (i Jakobstad), den första tvåspråkiga grundades 1889 i Helsingfors och flyttades 1891 till Tavastehus. Skolan leddes av ett skolråd bestående av skolans tjänstemän och en förtroendevald ordförande, 1910 kyrkoherden i Tavastehus.Tjänstemännen var 1910–1918 en föreståndare, föreståndarinnan för internatet, fem lärarinnor och en handarbetslärarinna. Skolan övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet. Den var den enda statligt finansierade centralanstalten för svenskspråkiga utvecklingsstörda fram till att kommunförbundet Svenska Finlands vårdanstalt för sinnesslöa grundades 1956 och öppnade Kårkulla centralanstalt år 1960.
Läroanstalt, eller ambulerande skola, för praktisk och teoretisk undervisning i huslig ekonomi, med en utbildning på 1 ½–2 år. För kortare utbildning fanns husmoders- eller hushållsskolor och för högre utbildning fanns institut för huslig ekonomi. Skolorna för huslig ekonomi verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt skol- och vårdhem för långtidssjuka barn. Sanatoriet förestods av en läkare som samtidigt var kommunalläkare.
Sammanfattande beteckning på spektret av utbildningsanstalter under universitetsnivån och dess förvaltning. Den högsta skolmyndighet som övervakade, utvecklade och inspekterade skolväsendet var under senare delen av autonomin Överstyrelsen för skolväsendet och efter självständigheten Skolstyrelsen. Till skolväsendet räknades lärdomsskolor, lyceer, högre kommunala skolor, privata läroverk, mellanskolor, fortbildningsläroverk samt goss- och flickskolor. Folkskolornas grundutbildning nådde den största andelen av barnen och kunde indelas i ett skilt folkskoleväsende, som också omfattade seminarieutbildningen för folkskollärare och folkskollärarinnor samt folkskoleinspektörerna. Därtill tillkom folkhögskolor och arbetarinstitut samt så kallade abnormskolor, som omfattade dövstumskolor, blindskolor, skolor för andesvaga, uppfostringsanstalter och skyddshem. Uppfostringsanstalterna och skyddshemmen flyttade 1924 från Undervisningsministeriets förvaltningsområde till Socialministeriet.
Under Skolstyrelsens barnskyddsavdelning verkande uppfostringsanstalt och skolinrättning för gossar som förde ett osedligt leverne, sedermera också för dylika flickor. Skyddshem började grundas från 1909. Benämningen skyddshem användes sedermera också om motsvarande kommunala (och privata) uppfostringsanstalter.
Polismyndighet i Helsingfors grundad 1948 till skydd för rikets självständighet och inre säkerhet. Skyddspolisen underlydde Inrikesministeriet. Verksamheten var uppdelad på Övervakningsbyrån och en administrativ enhet kallad Kanslibyrån. Som chef verkade ett polisråd som utnämndes av republikens president. Biträdande chefen och byråchefen utnämndes av statsrådet, inspektören och biträdande byråchefen av Inrikesministeriet.
Vid slott anställd eller verksam läkare för hovfolket, också tjänstebeteckning för läkare anställd vid slottsfängelse eller dylikt fängelse (till exempel år 1818 i Åbo, Kastelholm och Heinola).
Inspektör med uppgift att bl.a. anordna och övervaka undervisningen i slöjd.
Avdelning vid Socialstyrelsen 1918–1922 vilken ansvarade för socialförsäkringsärendena under ledning av en socialförsäkringsöverinspektör. Avdelningen överfördes 1922 till Socialministeriet och bytte namn till Försäkringsbyrån.
Tjänsteman (sjätte rangklassen) vid Socialstyrelsen och chef för dess socialförsäkringsavdelning 1918–1922. Kompetenskravet var filosofie kandidatexamen med högsta vitsord i matematik.
Avdelning vid Socialstyrelsen 1918–1922 under ledning av en avdelningschef som var förtrogen med nationalekonomi och statistiskt forskningsarbete. Avdelningen samlade, med biträde av aktuarier, in och gjorde upp statistik för Socialstyrelsens behov. Avdelningen uppgick 1922 i Socialministeriets byrå för socialforskning och statistik.
Centralt ämbetsverk som grundades 1917 och lydde under Socialexpeditionen, senare Socialministeriet. Socialstyrelsen skötte arbets-, socialförsäkrings-, fattigvårds- och nykterhetsfrågor samt socialstatistik. Den administrerade den allmänna arbetsplikten 1918. Som chef verkade en överdirektör. Styrelsen bestod av överdirektören som ordförande, yrkesöverinspektören, överinspektören för fattigvården och Kansliavdelningens assessor. Vid behov konsulterades även två socialfullmäktige. Vid Socialstyrelsen fanns Kansliavdelningen, Yrkesinspektionsavdelningen, Fattigvårdsavdelningen, Arbetsförmedlingsavdelningen, Socialförsäkringsavdelningen, Nykterhetsavdelningen och Socialstatistiska avdelningen. Socialstyrelsen drogs in 1922 och uppgifterna överfördes på Socialministeriet. Den återinrättades 1968 och verkade fram till 1991.
Forskningsanstalt med uppgift att undersöka förädlingen av spannmålsväxter. Spannmålsundersökningsanstalten inrättades 1937 under Lantbruksministeriet, men utvecklades aldrig till en anstalt med egna laboratorier. I stället tog en spannmålsundersökningskommission hjälp av andra laboratorier, bl.a. Statens agrikultur- och handelskemiska laboratorium och Livsmedelslaboratoriet vid Statens tekniska forskningsanstalt.
Ämbetsverk för övervakning och granskning av sparbankerna, deras likviditet och verksamhet 1939–1952 under ledning av en sparbanksöverinspektör. Ämbetsverkets högsta beslutande organ utgjordes av förstärkta sparbanksinspektionen. Ursprungligen var övervakningen av sparbankerna ett inspektörsämbete grundat 1895 under Finansexpeditionen, senare Finansministeriet. Sparbanksinspektionen omorganiserades 1952 till centralorganisation för sparbankerna, under Sparbanksförbundet i Finland, medan den statliga övervakningen av sparbankerna övertogs av Bankinspektionen.
Tjänstebeteckning för den bankinspektör som från 1895 under Finansexpeditionen, senare Finansministeriet, ansvarade för sparbankernas övervakning och granskningen av den löpande verksamheten. Tidigare hade övervakningen skötts av bankernas egna ombudsmän, som verkade enligt regeringens instruktioner. Åren 1903 och 1918 tillsattes biträdande inspektörer. Sparbanksinspektörer fanns 1924–1939 i varje sparbanksdistrikt tills dessa indrogs och ersattes med Sparbanksinspektionen under en sparbanksöverinspektör. De bankövervakande tjänstemännen kallades därefter äldre och yngre inspektör.
Tjänstebeteckning för Sparbanksinspektionens högsta chef 1939–1952, som också verkade som ordförande på förstärkta sparbanksinspektionens sammanträden. Sparbanksöverinspektören utnämndes av presidenten på statsrådets framställning.
Avdelning i Postsparbanken från och med 1948, som under en avdelningschef utan särskilda kompetenskrav ansvarade för sparrörelsen. Avdelningen bestod av tre byråer, Första bokföringsbyrån och Andra boföringsbyrån samt Utanordningsbyrån.
Handling i form av kort som användes för att underlätta sparande för småsparare. Postsparbankens högsta insättning var 1000 mk, lägsta 1 mk. För att locka småsparare kunde man också spara i sparmärken om 10 p per styck som fästes på ett sparkort. När sparkortet hade tio sparmärken togs det emot som en kontant insättning om 1 mk i sparbanken.
Märke som användes för att underlätta sparandet för småsparare. Fästes likt frimärken på ett sparkort. Postsparbankens högsta insättning var 1000 mk, lägsta 1 mk. För att locka småsparare kunde man också spara i sparmärken om 10 p per styck. När sparkortet hade tio sparmärken togs det emot som en kontant insättning om 1 mk i sparbanken.
Korrektionsinrättning för kvinnor, omnämnd i Finland från 1630. Spinnhusen underhölls med de inkomster fångarnas arbete inbringade och med medel ur Spinnhusfonden. De sista spinnhusen drogs in 1871, varefter ett landsomfattande tukthus och arbetsfängelse för kvinnor, också kallat straff- och arbetsfängelse, grundades i Tavastehus. Spinnhusen sorterade under svenska tiden under Kommerskollegium, under autonomin under Senatens ekonomiedepartement. Spinnhus fanns i Åbo 1630–1871. Ett nytt spinnhus grundades i Villmanstrand 1816 för att minska trängseln i spinnhuset i Åbo. Det inledde sin verksamhet 1818 och fick en egen predikant 1820. Det var verksamt tills de kvinnliga fångarna flyttades till straff- och arbetsfängelset för kvinnor i Tavastehus. Anstalten omorganiserades därefter till ett arbetsfängelse för män.
Tjänstebeteckning för föreståndaren för ett spinnhus under förra delen av autonomin. Inspektorn var underställd direktionen, vars protokoll han förde, och lydde i sista hand under landshövdingen, senare guvernören.
Läkarbefattning vid ett spinnhus under perioden 1818–1882 som innefattade hälsogranskningar, sjukvård och granskning av födointaget. Spinnhusläkarna tillsattes av Senatens ekonomiedepartement, på förslag av Collegium medicum, senare Överstyrelsen för medicinalverket och Medicinalstyrelsen.
Militär stab i anslutning till Generalguvernörskansliet 1864–1905. Staben ansvarade för förvaltningen av de ryska trupper som var förlagda i Finland. Staben ansvarade även för de värvade finska trupperna fram till att värnpliktsarmén infördes 1880, därefter skötte generalguvernörens stab för finska militären om de finska trupperna. Staben för finländska militärdistriktet verkade under regentens och generalguvernörens kommando till 1905 då det finländska militärdistriktet införlivades med S:t Petersburgs militärdistrikt och staben drogs in.
Officer som såsom närmaste man till chef eller befälhavare för befälet över dennes stab och leder dess arbete.
Tjänsteman med ansvar för byggnadsverksamheten i en stad, ursprungligen den arkitekt som var upptagen på ämbets- och byggningskollegiets tjänstestat i Stockholm från 1672. År 1897 fanns stadsarkitekter vid byggnadskontoren i Viborg, Åbo och Tammerfors. I Helsingfors skapades tjänsten som stadsarkitekt år 1907.
Stadsanställd läkare vars kompetensområde var sjukdomsframkallande bakterier.
Tjänsteman med uppgifter inom stadens finansförvaltning. År 1897 fanns en sådan tjänst endast i Ekenäs.
Stadstjänsteman som i samband med stadsplanering eller byggnation utför praktiska mätningar av jordytans form och storlek, jordens tyngdkraft och riktning. Under senare delen av autonoma tiden fanns en geodet vid byggnadskontoret i Helsingfors stad.
Till stadskansliet, drätselkammaren eller -kontoret knuten tjänsteman med uppgift att sköta eller leda stadens räkenskapsföring, i viss utsträckning också dess finansförvaltning.
Läkare som var anställd av en stad. Stadsläkare fanns under svenska tiden och autonoma tiden i två kategorier: stadsfysikus (examinerad medicine doktor) och stadskirurg eller stadsfältskär (kirurgie magisters examen). Stadsläkarna utnämndes av regenten på magistratens förslag. Efter 1812 var kompetenskraven desamma som för provinsialläkare.
Kommunal tjänsteman vars huvudsakliga uppgift var att bistå stadens myndigheter med juridisk hjälp samt att tjänstgöra som sekreterare i kommunala styrelser och nämnder.
Kommunalt anställd arkitekt vars huvudsakliga uppgift är att utarbeta stadsplan.
Från 1944 avdelning vid Byggnadsstyrelsen. Till avdelningens uppgifter hörde att behandla ärenden rörande städers stadsplaner, upprättande av byggnadsplaner för samhällen med sammanträngd befolkning och tätt bebyggda trakter, byggnadsinspektioner, vården av stadsplanearkivet samt tjänsteförordnanden vid avdelningen. Stadsplaneavdelningen förestods av en överarkitekt med titeln byggnadsråd.
Tjänsteman inom staden som ansvarade för stadens grönområden. År 1897 fanns tjänsten endast i Helsingfors. Administrativt hörde stadsträdgårdsmästaren till byggnadskontoret och var underställd stadsingenjören.
Stadsanställd läkare vars kompetensområde var sexuellt överförbara infektioner och sjukdomar.
Sakkunnigorgan inom arkitektur bland statens expertnämnder för vetenskap och skön konst.
Sakkunnigorgan inom bildkonst bland statens expertnämnder för vetenskap och skön konst.
Sakkunnigorgan inom drama bland statens expertnämnder för vetenskap och skön konst.
Nämnd i anslutning till Undervisningsministeriet, till vars kompetensområde hörde utflykts-, kurs- och reseväsendet.
Nämnder som från 1918 lydde under Utrikesministeriet och bestod av experter och professionella utövare inom vetenskap och konst och som var sakkunnigorgan i dessa frågor. De deltog också i beslut gällande statens konstnärsstipendier, samt alla stipendier och pris som gavs åt konstnärer, konstnärsgrupper och samfund. Nämnderna utgjordes av Centralnämnden för vetenskap, Expertnämnden för litteratur, Expertnämnden för konst, Expertnämnden för tonkonst, Expertnämnden för bildkonst och Expertnämnden för arkitektur.
Sakkunnigorgan i idrottsfrågor i anslutning till Undervisningsministeriet 1920–1966. Nämndens huvudsakliga uppgift var ursprungligen att bistå idrottsorganisationerna. I början av självständigheten var även Krigsministeriet intresserat av att ansvara för idrottsförvaltningen inom ramen för Kyrko- och undervisningsbyrån. Åren 1924–1946 gick idrottsnämnden under namnet Statens gymnastik- och idrottsnämnd. Från 1966 hette den Statens idrottsråd, vilket poängterade begränsningen av nämndens uppgift till sakkunnigorgan. Därförinnan hade idrottsnämndens befogenheter och inflytande ökat i samband med att Utrikesministeriet tilldelades ansvaret för att fördela avkastningen från tippningstjänsten Tippaustoimisto, senare Veikkaus(toimisto), som idrottsorganisationerna grundade 1940. Idrottsnämnden bistods från 1933 av Idrottsanläggningsutskottet, från 1940 av Förtjänstteckensutskottet, från 1943 av Idrottens ordboksutskott och från 1948 av Arbetsutskottet. Från 1950 inrättades idrottsnämnder även på läns- och kommunalnivå.
Sakkunnigorgan inom litteratur bland statens expertnämnder för vetenskap och skön konst.
Befattning tillsatt 1923 i samband med lagen om naturskydd, genom vilken de första fridlysningarna av olika arter infördes. Naturskyddsinspektören lydde under Undervisningsministeriet, senare Lantbruksministeriet, och förestod Naturvårdsbyrån vid den forstvetenskapliga forskningsanstalt som senare gick under namnet Skogsforskningsinstitutet.
Sakkunnigorgan som 1944 bildades i anslutning till Undervisningsministeriet, samtidigt som en tjänst för föredragande i ungdomsfrågor inrättades vid ministeriet.
Ämbetsverk under Socialministeriet. Statens olycksfallsbyrå ersatte 1934 Statens olycksfallsnämnd. Olycksfallsbyrån leddes av en direktör och hanterade alla olycksfallsförsäkringar där staten svarade för ersättningen. Efter 1948 utgjorde byrån den myndighet som reglerade och ansvarade för olycksfallsombudsmännens arbete. Byrån blev 1965 ett statligt verk och bytte namn till Olycksfallsverket.
Från 1915 statligt laboratorium med uppgift att bekämpa epidemier och förbättra vården, under ledning av en föreståndare med medicine- och kirurgiedoktorsexamen. Statens serumlaboratorium ersatte Statens temporära serumlaboratorium. År 1947 omorganiserades laboratoriet till Statens serumverk. Statens serumlaboratorium lydde under Medicinalstyrelsen.
Odlings- och/eller bostadsområde för utbildning i någon av lantbrukets näringsgrenar på tidigare donationsgods som lösts in av staten.
Kontor som inrättades vid det temporära Livsmedelsministeriet, och som efter att ministeriet drogs in 1922 lydde under Handels- och industriministeriet. Till spannmålskontorets uppgifter hörde att sköta importen av sådana livsmedel som var reglerade, att se till att statsverket förfogade över ett spannmålsupplag och ansvara för spannmålen i fråga (mängd, vård, förädling och försäljning) samt handlägga ärenden som överförts från Livsmedelsministeriet till Handels- och industriministeriet. Vid kontoret fanns en föreståndare samt ett visst antal avdelningschefer och andra extraordinarie tjänstemän.
Statliga sågverk som grundades och upprätthölls av Forststyrelsen. Virkeshandeln var avsedd att ge intäkter åt staten. År 1904 inledde statens sågverk i Siuro sin verksamhet, 1909 inköptes Kevätniemi sågverk. Staten lät 1922 bygga ett sågverk vid Veitsiluoto och utvidgade 1930 verksamheten med en sulfit-cellulosafabrik. Sågverken överläts år 1932 till bolaget Veitsiluoto Oy där staten var majoritetsägare.
Sakkunnigorgan inom musik bland statens expertnämnder för vetenskap och skön konst.
Veterinärlaboratorium som bildades 1924 då staten övertog Medicinalstyrelsens veterinärlaboratorium. Lydde under Lantbruksministeriet. År 1954 omorganiserades laboratoriet till Statens veterinärmedicinska anstalt.
Bokhållare vid en järnvägsstation. Från 1922 sorterade bokhållarna under trafiksektionen vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Föreståndare för en järnvägsstation vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Tjänsten kombinerades ibland med poststationsföreståndarens. Sedermera var stationsinspektören, som förkortat kallades stins, avdelningschef för en större järnvägsstation. Från 1922 sorterade stationsinspektörerna under linjeförvaltningens trafiksektion.
Från 1870 Statistiska ämbetsverkets verkställande organ, som 1884 omformades till Statistiska centralbyrån. Från 1879 gav byrån ut en statistisk årsbok. Byrån förestods av en direktor och lydde under Civilexpeditionen. Under självständighetstiden var Statistiska byrån en enhet vid Justitieministeriets lagstiftnings- och justitieförvaltningsavdelning som under en byråchefs ledning ansvarade för fängelsestatistiken i Finland, medan avdelningens straffregisterbyrå ansvarade för rätts- och kriminalstatistiken.
Centralt ämbetsverk som inrättades 1884 för att koordinera, samla in, bearbeta och ge ut officiell statistik över Finland. Byrån gav ut en statistisk årsbok med den mest centrala statistiken. Den bildades då Statistiska centralkommissionen vid Statistiska ämbetsverket drogs in och dess uppgifter överfördes på Statistiska byrån, som ändrade namn till Statistiska centralbyrån. En direktör eller överdirektör ledde Statistiska centralbyrån, som lydde under Civilexpeditionen. Efter självständigheten lydde centralbyrån först under Statsrådets kansli, medan den 1954 underställdes Finansministeriet och 1971 blev Statistikcentralen.
Från 1870 Statistiska ämbetsverkets ledningsorgan, som ansvarade för planeringen och verkställandet av statistikföringen i Finland och koordineringen av den statistik som gjordes upp vid ämbetsverken. Statistiska centralkommissionen bestod av en ordförande och 14 ledamöter i högt uppsatt statlig tjänst. Den drogs in 1884 och uppgifterna överfördes på Statistiska byrån som bytte namn till Statistiska centralbyrån.
Avdelning inom Generalstaben, bestående av Statistiska byrån, Utrikesbyrån och Övervakningsbyrån. Avdelningen bytte 1938 namn till Utrikesavdelningen, men behöll sina tidigare byråer. Avdelningen följde med försvarsväsendets utvecklingen i andra länder, ansvarade för militärattachéernas verksamhet och skaffade fram för försvarsmakten nödvändigt statistiskt material.
Avdelning inom Generalstaben, bestående av Statistiska byrån, Utrikesbyrån och Övervakningsbyrån. Avdelningen bytte 1938 namn till Utrikesavdelningen, men behöll sina tidigare byråer. Avdelningen följde med försvarsväsendets utvecklingen i andra länder, ansvarade för militärattachéernas verksamhet och skaffade fram för försvarsmakten nödvändigt statistiskt material.
Tudelat ämbetsverk som 1870 ersatte Temporära statistiska centralbyrån. Statistiska ämbetsverket samlade in och bearbetade statistiska uppgifter om Finland för de förvaltande myndigheternas behov. Ämbetsverket bestod av en rådgivande statistisk centralkommission och en verkställande statistisk byrå. Statistiska centralkommissionen drogs in 1884 då dess uppgifter överfördes på Statistiska byrån, som bytte namn till Statistiska centralbyrån.
Befattning vid Geologiska kommissionen, senare Geologiska forskningsanstalten.
Tjänsteman vid Statskontoret.
Kansli som bistår statsministern och statsrådet. Kansliet handlägger ärenden som berör presidentens kansli, relationerna mellan riksdag och regering, rapporteringen av regeringens åtgärder, tro- och huldhetseder samt tjänsteed inför Statsrådet, Finlands författningssamling och Statskalendern, underhållet av presidentens bostäder och Statsrådsborgen, samt andra ärenden som inte blivit hänförda till ett specifikt ministerium. År 1918 ändrades namnet på kansliet vid senatens ekonomiedepartement till Statsrådets kansli. Efter självständigheten delades kansliet upp i två enheter, Registratorskontoret och Translatorsbyrån. Under dessa fanns Statsrådets publikationsförråd, ett eget tryckeri, riksdagens bibliotek, officiella tidningen och Statistiska centralbyrån, som på 1950-talet underställdes Finansministeriet. Under kansliet lydde från 1947 även Ekonomiska rådet. Arbetet på kansliet leddes av en föredragande tjänsteman, från 1936 med titeln kanslichef för kansliet. År 1926 anställdes den första tjänstemannen med huvuduppgift att bistå statsministern, statsministerns sekreterare, som hade titeln hovråd.
Förråd för Statsrådets och statens publikationer, tillhandahöll blanketter, publikationer och tryckalster som Statsrådets tryckeri tryckte upp. Publikationsförrådet lydde under Statsrådets kansli.
Statligt stuteri som grundades 1937 i Ypäjä i anslutning till försvarets hästdepå. Stuteriet hade till uppgift att befrämja förädlingen av hästar samt ge yrkesutbildning inom hästförädlingen.
Benämning särskilt på fängelset för kvinnor i Tavastehus från 1872. Detta kallades också tukthus och arbetsfängelse och var det enda landsomfattande statliga straffängelset för kvinnor och samtidigt korrektionsinrättning för kvinnliga lösdrivare (arbetsfängelse). Straff- och arbetsfängelset i Tavastehus ersatte spinnhusen i Åbo och Villmanstrand, vilka dragits in 1871. År 1927 slogs fängelset ihop med länsfängelset i Tavastehus och bytte namn till Central- och länsfängelset.
Under 1870–1890-talen var ”straff- och arbetsfängelse” benämning på ett länsfängelse (straffängelse) som var kombinerat med en arbetsanstalt för fångar, särskilt lösdrivare, som genom administrativt förfarande hade förordnats till allmänt arbete (arbetsfängelse). Senast 1882 hade alla fristående statliga arbets- och korrektionsinrättningar uppgått i länsfängelserna. Straff- och arbetsfängelserna ersattes senast 1922 av centralfängelser.
I Statskalendern förekommande benämning på länsfängelse som inrymde också ett tukthus. Ett dylikt fanns 1853–1872 bara i Åbo. Det bytte 1872 namn till centralfängelse. Från 1870-talet kallades länsfängelser som inrymde tukthus för straff- och arbetsfängelse.
Under autonomin om hårt bevakat fängelse, vanligen beläget på ett slott eller i en borg. I statskalendrarna under senare delen av 1800-talet används ”straffängelse” som en samlande benämning på centralfängelse och länsfängelse, vissa provisionella arbetsinrättningar och temporära straffanstalter.
Militär läroanstalt för vidareutbildning av militärt befäl för armén. Stridsskolan grundades 1927 i det forna ryska lärarseminariet Markovilla invid Viborg och arrangerade främst kurser för kompanichefer och plutonchefer. Skolan skötte fram till 1939 även stamunderofficersutbildningen.
Avdelning inom riksdagens kansli vilken skötte översättningen av dokument mellan svenska och finska.
Avdelning inom riksdagens kansli.
T
Person som yrkesmässigt sysslar med havsforskning, exempelvis på Havsforskningsinstitutet.
Byrå som inrättades 1910 vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning. Byrån flyttades år 1922 till Tariff- och kontrollavdelningen. Som chef fungerade en biträdande direktör.
Byrå vid Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Biträdande stadsdirektör med ansvar för stadens tekniska förvaltning.
Ingenjör med specialutbildning inom telegrafteknik. Telegrafingenjörer fanns vid Telegrafstyrelsen, senare Post- och telegrafstyrelsens telegrafavdelning och telegraftekniska avdelning, samt vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Tjänsteman med uppgift att övervaka verksamheten inom telegrafväsendet. Telegrafinspektörer fanns vid Telegrafstyrelsen och Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Regional förvaltningsenhet under Post- och telegrafstyrelsen, vilken innefattade kontoren, centralerna och stationerna som hörde till denna verksamhet. Distrikten inrättades från 1937 och förestods av en ingenjör eller linjeinspektör, i mindre distrikt av en tekniker eller mekaniker. Distrikten övervakades av Post- och telegrafstyrelsens trafikinspektörer. Före 1937 ingick telegraf- och telefondistrikten i post- och telegrafdistrikten.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen.
Från 1937 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen med ansvar för kabel- och nätprojektering, centralanläggningar och byggandet av nya telegraf-, telefon- och radiolinjer. Tidigare hade uppgifterna skötts av telegrafavdelningen. Telegraftekniska avdelningen leddes av en direktör och där fanns också ett laboratorium och en verkstad. På 1940-talet delades avdelningens arbete upp på Kabel- och nätprojekteringskontoret, Centralanläggningskontoret, Radiokontoret och Linjebyggnadskontoret.
Från 1937 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen med ansvar för kontrollen av radiolicenserna. Tidigare hade Telegrafavdelningen ansvarat för alla frågor rörande telegrafväsendet. Vid Telegraftrafikavdelningen fanns en direktör samt trafikinspektörer, kontrollörer, notarier, bokhållare och bokförare. På 1940-talet inrättades ett radiolicenskontor i anslutning till avdelningen.
Från 1865 tillfälligt ämbetsverk under senatens kammarexpedition med uppgift att samla in statistiska uppgifter över Finland för de förvaltande myndigheternas behov. Byrån blev beständig 1870 under namnet Statistiska ämbetsverket.
Tillfälligt sjukhus, till exempel Temporära barnsjukhuset i Helsingfors som 1914 blev en avdelning av Maria sjukhus och Hesperia temporära sjukhus grundat 1908 som 1925 uppgick i Stengårds sjukhus.
Uppfostringsanstalt inrättad genom senatsbeslut 1909 (i Sippola) och 1918 (i Ihantala) för att tillfälligt hysa minderåriga manliga förbrytare, eftersom de befintliga anstalterna (i Kymmene och i Viborgs län) var överfulla.
Benämning på Pressbyrån vid Ministeriet för utrikesärendena 1918–1922.
Postkontor grundat 1927 i Helsingfors som adresserade tidningar för distribution i hela landet. Kontoret fanns efter 1938 i huvudposthuset i Helsingfors. Det förestods av en kontorsföreståndare. Tidningspostkontoret utgjorde ursprungligen en avdelning under Poststyrelsen kallad Tidningskontoret.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning. Tidtabells- och vagnfördelningsbyrån bytte år 1922 namn till Transportbyrån.
Tjänsteman vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland.
Offentligrättslig specialdomstol 1926–1987 som vid behov sammanträdde för att behandla besvär rörande avsättningar från tjänsten och tjänstetillsättningar, tjänstepensioner m.m. Domstolen tillsattes av republikens president för fem år, medan statsrådet utnämnde åklagaren. Den bestod av fem medlemmar, av vilka minst tre måste ha domarkompetens.
Tjänsteman inom staden som skötte bokföringen av tolagen.Tolagsbokhållartjänsten kunde år 1897 i vissa städer vara förenad med andra tjänster. I S:t Michel förenades den med tjänsten som hamnmästare, i Brahestad med tjänsterna som våg- och hamnmästare, i Borgå, Viborg, Joensuu och Nykarleby med tjänsten som vågmästare.
Civilmilitär utbildningsanstalt 1812–1818 med polyteknisk utbildning i rekognoscering och fältmätning, med rötter i Krigsskolan i Haapaniemi (1779–1792). Topografiska kåren var direkt underställd kejsaren och den ryska generalstaben. Byggnaden brann ned 1818. Topografiska kåren flyttades 1819–1921 till Fredrikshamn under namnet Finska kadettkåren. Topografiska kåren leddes av en chef med (år 1816) överstelöjtnants rang. Denne biträddes av en major som informationsofficerare, en kapten och tre löjtnanter. Till staben hörde ytterligare en adjutant, tre underlöjtnanter, en lektor och en språklärare i ryska. Verksamheten indelades 1817 i två delar: informationsstaten och kårstaten. Den förra bestod av fyra informationsofficerare, en lektor, en stallmästare och en rysk språklärare. Den senare meddelade kunskap om fältteckning, rekognoscering, infanteriexercis m.m. med hjälp av en kapten, tre löjtnander, en adjutant, en läkare och en underlöjtnant. Från dessa utbildningsanstalter rekryterades 1821–1854 också Lantmäteristyrelsens högsta ledning.
Självständig enhet inom Generalstaben. Den överfördes 1938 till Försvarsministeriet och blev en egen avdelning 1940. Topografkåren ansvarade för uppförandet och utgivandet av topografiska och militära kartor. Under andra världskriget omvandlades Topografkåren till Topografiska avdelningen och kom att bestå av en allmän byrå, Topografiska byrån, Geodetiska byrån och Flygfotografibyrån.
Från 1881 avdelning vid Poststyrelsen vilken ansvarade för posttrafiken och den infrastruktur som krävdes för den. Trafikavdelningen delades in i tre kontor: Statistiska kontoret, Reklamationskontoret och Tidningskontoret. Avdelningen avskaffades 1927 då Poststyrelsen gick ihop med Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Från 1881 avdelning vid Poststyrelsen vilken ansvarade för posttrafiken och den infrastruktur som krävdes för den. Trafikavdelningen delades in i tre kontor: Statistiska kontoret, Reklamationskontoret och Tidningskontoret. Avdelningen avskaffades 1927 då Poststyrelsen gick ihop med Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning. Till byråns uppgifter hörde att göra upp förslag till tidtabeller. Byrån leddes av en biträdande direktör, tidigare kallad trafikdirektörsadjoint. Före 1922 hette byrån Trafikkontoret.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens trafikavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Till trafikdirektörens uppgifter hörde att övervaka att stationerna, tågen och betjäningen till sitt antal och sin kvalitet motsvarade de allmänna kraven på trafiksäkerhet.
Trafikdirektörens biträde vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Trafikdirektörens bokförare vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Enhet inom stadsförvaltningen som skötte ärenden som berörde trafikfrågor och invägning av varor. År 1897 leddes verksamheten i Helsingfors av en kamrer biträdd av en kassör, en bokhållare och en vågmästare.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning. Trafikkontoret förestods av en trafikdirektörsadjoint och till kontorets uppgifter hörde att uppgöra förslag till tidtabeller. Dessutom ansvarade kontoret för att i enlighet med trafikdirektörens beslut inrätta nya expeditioner. Trafikkontoret bytte namn till Trafikbyrån 1922.
Enhet inom stadsförvaltningen. Trafikverket ansvarar för en stads trafikförvaltning.
Tjänsteman med uppgift att översätta handlingar från och till ryska under autonoma tiden. Translatorer för ryska språket fanns vid Kejserliga senatens allmänna kansli, senare vid Translatorskontoret. I flera städer fanns särskilda translatorstjänster för ryska språket. I Viborg, Helsingfors och Nyslott innebar translatorstjänsten 1897 även översättning till tyska.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning som fram till 1922 hette Tidtabells- och vagnsfördelningsbyrån. Byrån leddes av en biträdande direktör. Andra anställda var trafikinspektörer av första och andra klass, bokförare och bokhållare.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. År 1897 var tredje arkitekterna också föreståndare för länsbyggnadskontoren i S:t Michel, Vasa och Uleåborg.
Avdelning vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning som leddes av en kontorsföreståndare. Avdelningen bearbetade allmänna mobilisationsfrågor, uppgjorde järnvägarnas mobilisationsplan och ombesörjde skriftväxlingen i mobilisationsärenden. Avdelningen bytte 1922 namn till Militärbyrån.
Byrå för övervakningen av tryckfrihetslagen, inrättad 1922 under Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden. Som chef verkade en äldre regeringssekreterare.
Läroanstalt med högre utbildning i trädgårdsskötsel. Trädgårdsinstituten verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Trädgårdsskolorna som inrättades från 1880-talet upprätthölls till en början med statsunderstöd av enskilda trädgårdssällskap eller personer. För högre utbildning i trädgårdsskötsel fanns trädgårdsinstitut. Trädgårdsskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygsmästareavdelning. Den sammanslogs 1928 med Artilleribyrån och bildade Artilleri- och trängbyrån.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning som leddes av en kontorsföreståndare. Byrån grundades som en provisorisk avdelning av Förrådskontoret, men blev senare en fristående byrå. Fram till 1933 hette byrån Trävarukontoret. Andra anställda vid byrån var en kontrollör, bokförare och bokhållare.
Statlig inrättning för förebyggande av tuberkulos. År 1927 bestämdes att särskilda distrikt skulle grundas i landskommuner (och särskilda tuberkulosdispensärbyråer i städerna) för att organisera vården och motverka spridning av sjukdomen. Grundandet av tuberkulosdispensärdistrikten föll till stor del på Föreningen för tuberkulosens bekämpande i Finland. I slutet av 1940-talet hörde 75 procent av landskommunerna till ett tuberkulosdispensärdistrikt. År 1948 stiftades en lag som förenhetligade organisationen. Enligt lagen skulle alla kommuner tillhöra ett tuberkulosdispensärdistrikt, som skulle upprätthålla ett sanatorium och en tuberkulosdispensärbyrå. Distrikten försvann i och med att vården av tuberkulos från och med slutet av 1960-talet införlivades med den övriga sjukvården.
Statlig inrättning för förebyggande av tuberkulos. De första byråerna grundades redan i början av 1900-talet. År 1927 bestämdes att särskilda tuberkulosdispensärbyråer skulle grundas i städer (och särskilda tuberkulosdispensärdistrikt i landskommuner) för att organisera vården och motverka spridning av sjukdomen. Efter lagförändringen 1948 skulle alla kommuner höra till ett tuberkulosdispensärdistrikt, som skulle upprätthålla ett sanatorium och en tuberkulosdispensärbyrå. Byråerna försvann i och med att vården av tuberkulos från och med slutet av 1960-talet införlivades med den övriga sjukvården.
På lagstadgat statsunderstöd verkande regionalt sjukhus för tuberkulospatienter, förestods av ett kommunförbund.
Ursprungligen landsomfattande fängelse, från 1881 också regionalt fängelse för manliga fångar som dömts till tukthusstraff, till 1975 det strängaste frihetsstraffet i hårdbevakat fängelse (högst livstid). Tukthus grundades kring 1801, men verksamheten upphörde vid riksdelningen. Nya tukthus grundades 1839 och 1881. De försvann efter 1925 när tukthusstraff började avtjänas i länsfängelse eller centralfängelse.
Tjänsteman vid tullkammare.
Ursprungligen bisittare i sjötullrätten, grundad 1678, senare också i accisrätten, övergående under autonoma tiden i betydelsen särskild åklagare vid tullverket som på förordnande drev tullmål i underrätterna, av rangklass 13 (1892). Sedan självständighetstiden samlande benämning på tjänstemän vid tullverket som stod till tullstyrelsens förfogande när det gällde inspektering, övervakning och expediering.
Inom den svenska tullförvaltningen från 1730-talet benämning på chefen för tullkammare eller ledande tjänsteman vid större tullkammare. Vid tullförvaltningen i Gamla Finland förekom under senare hälften av 1700-talet tullförvaltare som högre tjänsteman vid tullkammare.
Myndighet som ansvarar för uppbörden av tulltariffer, samt övervakningen av frakten av tullbelagda varor och tullgränserna. Från 1812 hade senaten tillsynen över tullverket, efter självständigheten övertog Finansministeriet uppgiften. Generaltulldirektionen och senare Tullstyrelsen ansvarade i sin tur för själva förvaltningen och för att verkställa förordningarna. Den lokala verksamheten sköttes av tullkammare och självständiga tullexpeditioner, senare tullkontor. Tullgränserna övervakades efter självständigheten av det finska gränsbevakningsväsendet.
Myndighet som ansvarar för uppbörden av tulltariffer, samt övervakningen av frakten av tullbelagda varor och tullgränserna. Från 1812 hade senaten tillsynen över tullverket, efter självständigheten övertog Finansministeriet uppgiften. Generaltulldirektionen och senare Tullstyrelsen ansvarade i sin tur för själva förvaltningen och för att verkställa förordningarna. Den lokala verksamheten sköttes av tullkammare och självständiga tullexpeditioner, senare tullkontor. Tullgränserna övervakades efter självständigheten av det finska gränsbevakningsväsendet.
Tjänsteman vid Tullstyrelsen.
Kommunal inrättning för en stads eller kommuns turistärenden. Turistbyråerna förestods oftast av en turistombudsman.
Föreståndare för en kommunal turistbyrå.
U
Tjänsteman med uppgifter inom brandförsvaret. Tjänsten förekom år 1897 i Uleåborg, Viborg, Åbo, Ekenäs och Helsingfors. Den var underställd brandmästaren eller överbrandmästaren. I Helsingfors hörde den administrativt till brandverket.
Polismästarens högra hand och närmaste underordnade vid poliskammaren i Helsingfors under senare delen av 1800-talet, i övriga delar av landet kallad polismästaradjoint.
Ministerium som inrättades 1918 under namnet Kyrko- och undervisningsministeriet, ett namn som 1922 förkortades till Undervisningsministeriet. Undervisningsministern ledde ministeriet med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. De bistods av äldre och yngre regeringssekreterare, biträdande föredragande och registratorer. Ministeriets förvaltningsområde omfattade den evangelisk-lutherska kyrkan och den ecklesiastiska indelningen, kyrko- och religionssamfunden, skolväsendet, det allmänna bildningsväsendet, arkivväsendet samt universiteten. Till förvaltningsområdet hörde från början även barnskydd, vetenskap, konst och idrott samt beviljande av extra nådår. Under ministeriet sorterade domkapitlen och senare Kyrkostyrelsen samt kyrkostyrelsen för Finlands grekisk-katolska kyrkosamfund, Skolstyrelsen, Arkeologiska kommissionen och Statsarkivet, till en början också Havsforskningsinstitutet. Därtill tillkom examensnämnderna för anställande av examina i det finska och det svenska språket, Statens expertnämnder för vetenskap och skön konst, Statens idrottsnämnd, Exkursionsnämnden, Statens bibliotekskommission, Statens filmnämnd, Statens filmgranskningsbyrå, Kyrkans centralfond, Statens nämnd för ungdomsarbetet och en naturskyddsinspektör.
Landsomfattande fängelse för förbrytare i åldern 15–18 år eller personer som i psykiskt avseende var likställda med dem, i viss mån också en del förstagångsförbrytare. Åldersgränsen höjdes 1950 till 21 år. Sedermera användes beteckningen också om separat fängelseavdelning i vanligt fängelse. Ungdomsfängelset verkade under översyn av uppfostringsinspektören.
Byrå som lydde under Krigsministeriets allmänna krigsdepartement.
Ursprungligen asyl för fattiga, i huvudsak föräldralösa (värnlösa) flickor och pojkar, vilken 1837 ombildades till en korrektionsinrättning för vanartiga minderåriga, från 1890-talet också för unga förbrytare och från 1920-talet för unga mentalpatienter. Den första uppfostringsanstalten inrättades 1829 i Viborgs län (Nygårds uppfostringsanstalt, flyttade 1869 till Limingo och ändrade namn till Kylliälä uppfostringsanstalt). Från 1890 fanns en dylik också i Kervo (Koivula uppfostringsanstalt), Nummela (Vuorela uppfostringsanstalt för flickor) och Ruovesi (Kotiniemi uppfostringsanstalt). Temporära uppfostringsanstalter grundades på senatsbeslut också i Sippola 1909 och i Ihantala 1918. Uppfostringsanstalterna förmedlade allmännyttig undervisning under hård disciplin i separata enheter för flickor och pojkar. De administrerades av skolväsendet, senare av Barnskyddsbyrån vid först Skolstyrelsen och senare Socialministeriet. Uppfostringsanstalterna ersattes 1946 med skolhem.
Från 1945 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen med ansvar för att införskaffa material som behövdes för att anlägga och underhålla post-, telegraf-, telefon- och radionätet.
Från 1922 byrå vid Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning. Byrån lydde direkt under förrådsdirektören som var chef för Förrådsavdelningen. Andra anställda vid byrån var en kemistingenjör, en maskiningenjör, speditörer, bokförare och bokhållare.
Mottagningsenhet för mentalpatienter vid länssjukhusen i väntan på intagning på mentalsjukhus eller mottagningsenhet för klientel som skulle placeras på uppfostringsanstalt eller i skyddshem så snart en plats blev ledig. De förra infördes efter 1882, de senare från 1920-talet. År 1882 bestämdes att upptagningsanstalter skulle finnas vid varje länssjukhus eftersom de befintliga mentalsjukhusen, Lappviks och Fagernäs centralanstalter, Själö asylinrättning och Asylinrättningen invid Kexholm var överfulla. Varje länssjukhus skulle ha 20 bäddplatser, med undantag av länssjukhuset i S:t Michel som bara hade 12. Därutöver fanns det vid varje annat länssjukhus, förutom i Kuopio, fyra bäddplatser för medicinsk forskning om mentalsjuka patienter, så kallade provkurer. Upptagningsanstalter för sinnesjuka fanns 1908 i Åbo, Viborg, S:t Michel, Vasa och Uleåborg och vid en särskild byrå i Helsingfors. En upptagningsanstalt för unga som skulle placeras i skyddshem eller på uppfostringsanstalt fanns 1930 i Järvilinna i Laukas, Leppävesi.
Titel för pedagog vid Statens polisskola som undervisade i praktiskt polisarbete, i motsats till de lärare som undervisade i akademiska ämnen.
V
Under Medicinalstyrelsen verkande ämbetsverk i Helsingfors 1909–1947 som tillverkade human- och veterinärmedicinskt vaccin. Anstalten ersatte de gamla vaccindepoterna, förutom den som fanns i Helsingfors. Vaccinberedningsanstalten förestods av en föreståndare, antingen en läkare eller en veterinär. Den fusionerades 1947 med Statens serumlaboratorium och vaccindepoten i Helsingfors och bytte namn till Statens serumverk.
Inrättning som skulle tillverka, förvara och injicera smittkoppsvaccin. Vaccindepoten förestods av en föreståndare som var läkare. Den lydde ursprungligen under Centralvaccindepoten i Åbo. År 1737 fanns en vaccindepot i Åbo, Helsingfors, Tavastehus, Viborg, Heinola, Kuopio, Vasa och Uleåborg. År 1877 var de endast fyra till antalet och belägna i Helsingfors, Åbo, S:t Michel och Nikolaistad. År 1885 fanns depoter också i Viborg, Kuopio och Uleåborg. Tillverkningen av vaccin överfördes 1909 på Vaccinberedningsanstalten i Helsingfors. Då fanns bara en vaccindepot, också den i Helsingfors. Vaccindepoten avskaffades då Vaccinberedningsanstalten, vaccindepoten i Helsingfors och Statens serumlaboratorium år 1947 bildade Statens serumverk.
Polisbevakningsområde, före 1950 ett av ordningspolisens sju bevakningsområden i Helsingfors som förestods av en överkommissarie.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygsmästareavdelning.
Nämnd under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna byggnaderna, vilken ansvarade för reglering av vattendrag, inrättande av flottleder, sänkning av sjöar eller strömmar, rensning av älvar eller åar och invallning av vattenområden i områden med hög eller växande arbetslöshet. Vattendragskommissioner kunde också tillsättas av Lantbruksministeriet eller statsrådet, men i praktiken verkade bara en kommission som inrättades 1934. Vattendragskommissionen bestod av en ordförande som hade domarkompetens, två ingenjörer med kompetens i väg- och vattenbyggnad respektive lantbruksteknik, samt en sekreterare.
Nämnd under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena 1934–1962. Vattenkraftskommissionen beredde ärenden rörande användning och utarrendering av vattenkraft som tillhörde staten samt allmänna frågor rörande kraftekonomin. Kommissionen företrädde även staten i rättsmål rörande statens vattenkraft. Kommissionen bestod av en ordförande, två ledamöter och en sekreterare samt högst två extra medlemmar för speciella uppgifter.
Enhet inom stadsförvaltningen som skötte vattenledningarna. I Helsingfors leddes 1897 vattenledningskontoret av en ingenjör biträdd av en bokhållare.
Från 1922 byrå vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning som leddes av en biträdande direktör med titeln byråchef. Vid byrån fanns även en maskiningenjör av första klass och en maskiningenjör av andra klass.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning. Vid kontoret fanns en kontorsföreståndare, en bokförare och flera bokhållare. Verstkontoret ersattes 1905 av Kilometerkontoret
Yrkestitel för legitimerad djurläkare. Den första vetenskapliga avhandlingen i veterinärmedicin på finländsk mark publicerades vid akademin i Åbo 1754, där även den första professuren inrättades under slutet av århundradet. De första offentligt verksamma veterinärerna inledde sin tjänst 1843 i Nylands, Tavastehus samt Åbo och Björneborgs län. Veterinärer utbildades från 1908 vid Veterinärmedicinska institutet, varefter utbildningen 1945 övergick till den nygrundade Veterinärmedicinska högskolan.
Veterinärmedicinska högskolan ersatte 1945 Veterinärmedicinska institutet och ansvarade för veterinärundervisningen i Finland fram till 1995, då högskolan ombildades till Veterinärmedicinska fakulteten vid Helsingfors universitet. Vid högskolan fanns även en veterinärmedicinsk klinik.
Sektion inom Krigsministeriets sanitetsdepartement.
Sammanfattande benämning på institutioner, anstalter, tjänstemän och yrkesutövare inom veterinärförvaltningen på central, regional och kommunal nivå.
Specialdomstol som från 1812 avgjorde ägodelningsmål och stridigheter mellan delägare i en by, särskilt i anslutning till storskiftet. Ägodelningsrätten bestod av en ordförande, ett hovrättsråd eller en häradshövding samt en sekreterare. Den avskaffades 1917.
Tjänstebeteckning för advokatfiskals biträde vid en hovrätts avdelning för brottmål, till exempel kriminalexpeditionen under perioden 1809–1911.
Tjänsteman som biträdde landskamreraren på landskontoret.
Tjänsteman som biträdde landssekreteraren på landskansliet i länsstyrelserna.
Från 1822 den högste senatorn i senatens ekonomiedepartement och generalguvernörens biträde och ersättare som ordförande för departementet.
Från 1822 benämning på den högste senatorn i senatens justitiedepartement . Han var generalguvernörens biträde och kunde fungera som ersättare som ordförande för departementet.
Biträdande stadsdirektör med vård- och omsorgsfrågor som ansvarsområde.
Kommunalt vårdhem för epileptiker i Uleåborg. Det förestods av en läkare, 1937 av överläkaren vid Uleåborgs distriktssinnessjukhus.
Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnadernas och Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regionala förvaltning i Finland sköttes inom ramen för väg- och vattenbyggnadsdistrikt. Varje distrikt förestods av en distriktsingenjör, med bistånd av en distriktskassör.
Läroanstalt för undervisning i vävning. Vävskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Tjänsteman vid Finlands Banks huvudkontor.
Y
Tjänstebeteckning för juridiskt bevandrad föredragande tjänsteman och ledamot av Försäkringsdomstolen, underställd äldre försäkringsdomaren. Tjänsten inrättades 1942 med själva domstolen. Den yngre försäkringsdomaren var samtidigt ordförande i en av domstolens avdelningar under den tid som domstolen var uppdelad i två avdelningar.
Föredragande tjänsteman vid Högsta förvaltningsdomstolen, av sjunde eller nionde rangklass. Den yngre förvaltningssekreteraren ansvarade för de uppgifter som den äldre förvaltningssekreteraren förde över på honom. Han utnämndes på domstolens framställning, efter att tjänsten hade varit lediganslagen.
Föredragande tjänsteman vid Högsta förvaltningsdomstolen, av sjunde rangklass. Han ansvarade för de uppgifter som den äldre förvaltningssekreteraren förde över på honom.
Föredragande tjänsteman vid Högsta förvaltningsdomstolen, av nionde rangklass. Han ansvarade för de uppgifter som den äldre förvaltningssekreteraren eller den yngre förvaltningssekreteraren i högre lönekategori förde över på honom.
Tjänsteman vid justitiekanslersämbetet i sjunde rangklassen som beredde och föredrog de ärenden för justitiekanslern vilka den äldre justitiekanslerssekreteraren förde över på honom.
Yngre justitiekanslerssekreterare vid justitiekanslersämbetet i nionde rangklassen som granskade fångförteckningar, uppgifter om straffverkställigheten och strafflängdsutdrag och stadsfiskalernas berättelser samt biträdde de övriga sekreterarna vid behov.
Tjänsteman i sekreterar- eller kanslistuppgifter vid Högsta domstolen sedan 1918. De yngre justitiesekreterarna delades in i en högre och lägre lönekategori, vilket också inverkade på deras arbetsuppgifter.
Protokollförande och vid behov också föredragande tjänsteman i Högsta domstolen, med rang i sjunde rangklassen. Han ansvarade för de ärenden som den äldre justitiesekreteraren överförde på honom. Tjänsten fanns ursprungligen i senatens justitiedepartement under beteckningen protokollssekreterare.
Lägre tjänsteman i kansliuppgifter vid Högsta domstolen, av nionde rangklassen. Han ansvarade för de ärenden som hänsköts till honom av en äldre justitiesekreterare eller en yngre justitiesekreterare (av högre lönekategori). Tjänsten fanns ursprungligen i senatens justitiedepartement under beteckningen kanslist.
Poliskommissarie som i tjänsteställning, tjänsteår eller utbildningsgrad står under äldre kommissarier.
Tjänsteman vid Patent- och registerstyrelsens maskinbyggnads- , elektrotekniska eller kemiska sektion, underställd äldre prövningsingenjörer.
Tjänstebeteckning för biträde vid Kriminalcentralens kriminallaboratorium (grundat 1938), med lägre antal tjänsteår eller lägre utbildning än äldre undersökningsbiträde.
Avdelning vid Socialstyrelsen 1918–1922 som under en överinspektör ansvarade för yrkesinspektionen som hörde till de sociala myndigheternas ansvarsområde. Tidigare lydde yrkesinspektionen under Industristyrelsen. Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning överfördes 1922 till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare Arbetsavdelningen.
Statlig myndighetsperson som var ansluten till Yrkesinspektionen och som, med biträde av olika kommunala myndigheter, årligen inspekterade och informerade de arbetsplatser inom ett yrkesinspektionsdistrikt vilka omfattades av arbetarskyddet, närmast arbetsplatser inom industrin, kommunikations- och byggnadsväsendet. De första tjänsterna inrättades 1889 och för kvinnliga yrkesinspektörer 1903. Kompetenskrav för manliga yrkesinspektörer var teknisk utbildning, helst ingenjörsexamen, och för kvinnliga yrkesinspektörer teknisk examen på institutnivå eller universitetsexamen i nationalekonomi och hälsolära. Som biträde hade yrkesinspektörerna arbetarassistenter. Dessa ersattes av arbetarinspektörer och från 1925 av biträdande yrkesinspektörer. Yrkesinspektionens chef fick 1918 tjänstebeteckningen yrkesöverinspektör, medan chefen för de kvinnliga yrkesinspektörerna fick beteckningen kvinnlig biträdande yrkesöverinspektör.
Kombinerad yrkesskola och uppfostringsanstalt, skolhem. Ett yrkesskolhem fanns ursprungligen på Karelska näset i Raivola. Det flyttades under andra världskriget till Alberga och bytte namn till Statens yrkesskolhem.
Chef (sjätte rangklassen) för Yrkesinspektionen, med ansvar för övervakningen av yrkesinspektörerna i yrkesinspektionsdistrikten. Tjänsten var 1918–1921 förlagd till Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning och från 1922 till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare Arbetsavdelningen. Kompetenskraven var avlagd ingenjörsexamen, och innehavaren utnämndes av republikens president, på statsrådets framställning. Yrkesöverinspektören bistods av en kvinnlig biträdande yrkesöverinspektör.
Å
Finlands första ritskola, grundad 1830 i Åbo. Ritskolan var ursprungligen en del av skråverksamheten och endast öppen för målarlärlingar och gesäller. År 1846 omorganiserades skolan och blev landets första öppna konstskola som även tillgodosåg blivande konstnärers utbildningsbehov. Finska konstföreningen övertog ansvaret för ritskolan i Åbo 1852.
För riket och landskapet Åland gemensamt organ, inrättat genom självstyrelselagen den 6 maj 1920 för att bidra till att lösa intresse- eller kompetenskonflikter som uppkommer mellan Åland och riket. Ålandsdelegationen granskar också landskapslagar och lagstiftning i anslutning till självstyrelselagstiftningen.
Från 1952 verkställande myndighet inom de områden där Åland hade självstyre. Landskapsstyrelsen kallades tidigare Ålands landskapsnämnd. Landskapsstyrelsen leddes av lantrådet, ett vice lantråd och bestod av ministrar. Den måste åtnjuta landstingets förtroende. År 2004 ändrades landskapsstyrelsens namn till Ålands landskapsregering.
Ä
Specialdomstol som i första instans undersökte och avgjorde tvistemål rörande fastighetsbildningar och besvär över lantmäteriförrättningar, sedermera också planering av jordområden. Ägodelningsrätten grundades 1776 som tillfällig domstol för storskiftet, med socknen som domkrets. Tidigare hade ekonomideputationen skött skiftesmål. Ägodelningsrätten blev en fast domstol i Viborgs län 1816, i övriga Finland 1913, med ett eller flera län som domkrets. Ägodelningsrätten sorterade först under länsstyrelsen, efter 1783 under berörd hovrätt. Den bestod av en lagfaren domare, länslantmätaren och förrättningslantmätaren som extra inkallad samt ett antal jordägare valda av socknen, efter 1913 häradet, senare kommunen. Beslutet kunde överklagas till regenten under svenska tiden, under autonomin till Justitiedepartementet via guvernören och efter 1918 till hovrätten. Ägodelningsrätten ombildades 1972 till Jorddomstolen varefter uppgifterna överfördes på tingsrätterna.
Tjänstebeteckning för Försäkringsdomstolens högsta chef och främsta juridiskt bevandrade ledamot.
Föredragande tjänsteman vid Högsta förvaltningsdomstolen, av femte rangklass. Den äldre förvaltningssekreteraren ansvarade för uppsättandet av ett skriftligt betänkande i varje ärende som skulle behandlas av domstolen och övervakade ärendets expediering. Han utnämndes med fullmakt på domstolens framställning, utan att tjänsten hade varit lediganslagen.
Sedan 1918 tjänstebeteckning för hög föredragande tjänsteman vid Högsta domstolen, vilken ansvarar för ärendenas expediering. Tjänsten fanns ursprungligen vid senatens justitiedepartement under beteckningen referendariesekreterare. Yngre justitiesekreterare stod under en äldre justitiesekreterare i rang och uppgifter.
Tjänstebeteckning för poliskommissarie i ledande eller mer ansvarsfyllda uppgifter vid kommunal eller statlig polisinrättning, överordnad yngre kommissarier.
Tjänsteman vid Patent- och registerstyrelsens maskinbyggnads- , elektrotekniska eller kemiska sektion, i högre eller lägre avlöningsklass.
Tjänstebeteckning för biträde vid Kriminalcentralens kriminallaboratorium (grundat 1938), till tjänsteår eller utbildning överordnad yngre undersökningsbiträde.
Inom de ortodoxa kyrkorna benämning på biskop med högre hierarkisk värdighet i förhållande till biskop (stiftsbiskop). Inom den ryska ortodoxa kyrkan är ärkebiskop en hederstitel som kan tilldelas förtjänt (stifts)biskop. Vid patriarkatets införande i Ryssland 1589 fick några av ärkebiskoparna värdigheten metropolit; ärkebiskop är således en lägre värdighet än metropolit, som fram till 1917 var i rangklass 1. Biskoparna i det finska ortodoxa stiftet hade under den autonoma tiden ärkebiskopsvärdighet. Till skillnad från den ryska kyrkan är ärkebiskop inom de kyrkor som lyder under patriarken i Konstantinopel, till vilka även den finska ortodoxa kyrkan hör från och med 1923, en högre värdighet än metropolitvärdigheten som tillkommer (stifts)biskopar. Sedan det finska ortodoxa kyrkosamfundet 1925 uppdelades i två biskopsstift, har den ena av biskoparna ärkebiskops värdighet. Stiftsbiskoparna fick metropolitsvärdighet först under senare hälften av 1900-talet.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan var archidiakon hederstitel för vissa förtjänta diakoner vid lavrakloster och andra stora kloster, medan motsvarande hederstitel för diakoner som var verksamma vid katedral- och församlingskyrkor var protodiakon. I vilken mån sådana fanns i Gamla Finland är oklart. Under den autonoma tiden fanns vid katedralkyrkan i Viborg en protodiakon från slutet av 1800-talet. Värdigheten förekommer även i den ortodoxa kyrkan i det självständiga Finland.
Ö
Chefsarkitekt, näst under överdirektören vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Överarkitekten ledde de övriga arkitekternas verksamhet. Vid den efterföljande Byggnadsstyrelsen var överarkitekter avdelningschefer för Projekteringsavdelningen och Stadsplaneavdelningen.
Tjänsteman som var chef för brandsläckningsarbetet i en stad. År 1897 fanns tjänstebeteckningen i Helsingfors och i Uleåborg. I Helsingfors var överbrandmästaren chef för brandverket.
Från 1704 och 1720 tjänstebeteckning för enrådighetschef vid ämbetsverk (till exempel post- och lantmäteriförvaltningen), sedan autonomin i de viktigaste statliga ämbetsverken. Överdirektörerna utsågs under svenska tiden av Kunglig Majestät, under autonomin av kejsaren, på förslag av den myndighet som övervakade verket. Från 1920-talet var ”överdirektör” också en tjänstebeteckning för en generaldirektörs biträdare och ersättare (i till exempel Lantmäteristyrelsen), motsvarande tjänstebeteckningen överdirektörsadjoint efter 1848. Från 1748 var ”överdirektör” också en honorärtitel utan motsvarande ämbete.
Högsta chefen för fångvårdsväsendet från 1881 vid Fångvårdsstyrelsen och efter 1922 som chef för Justitieministeriets fångvårdsavdelning med ansvar för fängelseväsendet och övervakningen av fängelseinrättningarnas allmänna förvaltning. Kompetenskravet var högre rättsexamen.
Tjänstebeteckning sedan senare delen av autonoma tiden för tekniskt kunnig föreståndare för ett ämbetsverks avdelningskontor. Överingenjören kunde vara medlem i ämbetsverkets beslutande församling. Överingenjörer fanns bl.a. vid Lantmäteristyrelsen, Post- och telegrafstyrelsen och Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Från 1928 var ”överingenjör” tjänstebeteckning för föreståndaren för Lantmäteristyrelsens administrativa byrå och byrå för skiftesärenden. Överingenjören var samtidigt medlem i Lantmäteristyrelsens kollegium. ”Överingenjör” var tjänstebeteckning för föreståndaren för avdelningskontor vid Post- och telegrafverket åtminstone från 1930-talet, framför allt vid Kabel- och nätprojekteringskontoret, Centralanläggningskontoret och Linjebyggnadskontoret.
Tjänsteman vid Socialministeriets avdelning för nykterhets- och alkoholärenden.
Tjänsteman vid Socialministeriets avdelning för nykterhets- och alkoholärenden.
Från 1869 en av tre tjänstemän vid Överstyrelsen för skolväsendet vilka hade i uppgift att övervaka undervisningen inom ett visst akademiskt ämnesområde (historiska vetenskaperna, språkvetenskaperna, matematik och naturvetenskaperna) vid elementarläroverken. Tjänsten drogs in när Skolstyrelsen bildades 1918.
Tjänsteman (sjätte rangklassen) vid Socialstyrelsen och chef för dess fattigvårdsavdelning. Överinspektören för fattigvården ansvarade för fattigvårdsinspektionen och övervakade fattigvårdsinspektörerna. Han bistods av en kvinnlig biträdande fattigvårdsinspektör. Tjänsten överfördes 1922 till Socialministeriet och Arbets- och välfärdsavdelningens, senare Välfärdsavdelningens, fattigvårdsbyrå, vars chef hade tjänstebeteckningen överinspektör för fattigvården.
Från 1861 ämbete och ämbetsman som lydde under Centralstyrelsen för skolväsendet, från 1869 under Överstyrelsen för skolväsendet. Överinspektören för folkskolorna inspekterade folkundervisningen och föreslog åtgärder för dess förbättrande och biträdde – sedan folkskolorna började inrättas– överstyrelsen i dess uppgift att ha överinseendet över folkskolväsendet. Överinspektören verkade från 1863 som direktor för det då inrättade folkskoleseminariet och 1869–1918 som ledamot vid Överstyrelsen för skolväsendet. Tjänsten drogs in när Skolstyrelsen bildades 1918.
Tjänsteman vid huvudkontoret vid Finlands Bank.
Från och med självständigheten tjänstebeteckning för chefen för ett ämbetsverks räkenskapsförande avdelning eller avdelningskontor. En dylik fanns till exempel från och med 1927 vid Post- och telegrafverket.
Tjänsteman vid Finlands Banks huvudkontor.
Civilmilitär tjänsteman i Amiralitetskollegium under svenska tiden. Överkommissarien var chef för Amiralitetets allmänna skrivare, kassörer och hantverksmästare och räknades till kammarbetjänte. Från och med självständigheten var överkommissarien den högste bland kommissarierna, särskilt bland poliskommissarierna vid ordningspolisen i Helsingfors där överkommissarien var föreståndare för ett av vaktdistrikten.
Krigsrätt i första eller andra instans i Helsingfors 1816–1831 och 1836–1952. Domarna kunde överklagas till kejsaren under autonoma tiden och från 1918 till Högsta domstolen, förstärkt med två officerare. Överkrigsdomstolen avskaffades 1952 varvid uppgifterna överfördes till hovrätten i Helsingfors. Under svenska tiden kallades domstolen Generalkrigsrätten.
Krigsrätt i första eller andra instans i Helsingfors 1816–1831 och 1836–1952. Domarna kunde överklagas till kejsaren under autonoma tiden och från 1918 till Högsta domstolen, förstärkt med två officerare. Överkrigsdomstolen avskaffades 1952 varvid uppgifterna överfördes till hovrätten i Helsingfors. Under svenska tiden kallades domstolen Generalkrigsrätten.
Det officiella namnet på Överkrigsdomstolen under den tid som inspektören för lotsverket var domstolens ordförande 1816–1818 och särskilt 1837–1884. Den ombildades 1884 till Kejserliga Överkrigsdomstolen i Finland.
Officiellt namn på Överkrigsdomstolen 5.5.1816–2.2.1831, ursprungligen en militär specialdomstol för landets tre jägarregementen som dömde enligt de svenska krigsartiklarna (1798). Den var andra instans för krigsrätterna. Domstolen kallades 1818–1821 Kejserliga Överkrigsdomstolen för Finska milisen och från 1819 fram till att denna domstol avskaffades1832 Kejserliga Överkrigsdomstolen för Finska Militären eller Kejserliga Överkrigsdomstolen för Finska milisen. I stället inrättades 1877 Överkrigsdomstolen för finska militären och lotsverket. Överkrigsdomstolen för Finska nationalmilitären bestod av (general)inspektören (divisionschefen) för de finska trupperna som ordförande, två regementsofficerare och tre för målets behandling särskilt inkallade regementskaptener. Som tjänstemän verkade en överauditör och en krigsfiskal, senare också en sekreterare.
Från och med 1880-talet tjänstebeteckning för chefen för ett ämbetsverks räkenskapsgranskande avdelning eller avdelningskontor. En dylik fanns bl.a. vid Poststyrelsens räkenskapsavdelning och vid Post- och telestyrelsens räkenskapsbyrå, senare vid ett av Ekonomiavdelningens revisionskontor.
Från och med 1880-talet tjänstebeteckning för chefen för ett ämbetsverks räkenskapsgranskande avdelning eller avdelningskontor. En dylik fanns bl.a. vid Poststyrelsens räkenskapsavdelning och vid Post- och telestyrelsens räkenskapsbyrå, senare vid ett av Ekonomiavdelningens revisionskontor.
Från och med 1880-talet tjänstebeteckning för chefen för ett ämbetsverks räkenskapsgranskande avdelning eller avdelningskontor. En dylik fanns bl.a. vid Poststyrelsens räkenskapsavdelning och vid Post- och telestyrelsens räkenskapsbyrå, senare vid ett av Ekonomiavdelningens revisionskontor.
Från och med 1880-talet tjänstebeteckning för chefen för ett ämbetsverks räkenskapsgranskande avdelning eller avdelningskontor. En dylik fanns bl.a. vid Poststyrelsens räkenskapsavdelning och vid Post- och telestyrelsens räkenskapsbyrå, senare vid ett av Ekonomiavdelningens revisionskontor.
Chefsstyrt centralt ämbetsverk som bildades 1865 då Intendentskontoret ombildades till en överstyrelse. Överstyrelsen för allmänna byggnaderna ansvarade för all statlig byggnation, de officiella byggnader som inte var underställda något annat ämbetsverk och övervakningen av länsbyggnadskontoren. Överstyrelsen lydde under senatens kansliexpedition, senare Civilexpeditionen fram till 1918 och därefter under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Överstyrelsen för allmänna byggnaderna leddes av en överdirektör biträdd av en överarkitekt, förste arkitekter, andre arkitekter, tredje arkitekter och en arkitekt för medicinalverkets byggnader. Dessutom fanns sekreterare, kamrer, kanslist och extra arkitekter å stat. Överstyrelsen för allmänna arbetena ombildades 1936 till Byggnadsstyrelsen.
Chefsstyrt centralt ämbetsverk som bildades 1865 då Intendentskontoret ombildades till en överstyrelse. Överstyrelsen för allmänna byggnaderna ansvarade för all statlig byggnation, de officiella byggnader som inte var underställda något annat ämbetsverk och övervakningen av länsbyggnadskontoren. Överstyrelsen lydde under senatens kansliexpedition, senare Civilexpeditionen fram till 1918 och därefter under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Överstyrelsen för allmänna byggnaderna leddes av en överdirektör biträdd av en överarkitekt, förste arkitekter, andre arkitekter, tredje arkitekter och en arkitekt för medicinalverkets byggnader. Dessutom fanns sekreterare, kamrer, kanslist och extra arkitekter å stat. Överstyrelsen för allmänna arbetena ombildades 1936 till Byggnadsstyrelsen.
Centralt ämbetsverk för övervakning av press och censur 1.6.1865–1918, med rätt att verka som specialdomstol i dylika mål. I och med tryckfrihetslagen ersatte Överstyrelsen för pressärendena den tidigare Censuröverstyrelsen och fick i uppgift att övervaka och behandla de pressärenden som uppstod till följd av den nya lagen. Samtidigt avskaffades förhandscensuren, vilket inte fullt ut följdes i praktiken. Ombudsmännen vid Överstyrelsen för pressärendena övertog också brevcensuren och censuren av utländska tidskrifter i landet, som tidigare hade skötts av postverket. Överstyrelsen leddes av en ordförande och två ledamöter, med biträde av en överombudsman och lokala ombudsmän. Överstyrelsen för pressärendena lydde under Civilexpeditionen fram till 1917, därefter under Justitieexpeditionen fram till 1918.
Avdelning vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna som ansvarade för järnvägsbyggnaderna fram till 1923 då Järnvägsstyrelsens byggnadsavdelning övertog uppgiften. Avdelningen kallades tidigare också Huvudkontoret för statens järnvägsbyggnader. Vid avdelningen fanns en sekreterare, kanslister, kamrerare, en speditör, en byråingenjör samt flera biträdande byråingenjörer, en arkitekt och en biträdande arkitekt.
Avdelning vid Skyddspolisen som från och med 1948 ansvarade för den operativa verksamheten.
Grundskola och/eller gymnasium där ett universitets lärarstudenter vanligtvis gör praktik.
