Allmän inrikesförvaltning
Allmänna förvaltningstermer
Byggnad, samt väg- och vattenbyggnad
Finans
Gamla Finland
Handel och industri
I och II världskriget
Jord- och skogsbruk
Justitieförvaltning och domstolsväsende
Kyrklig förvaltning
Medeltiden
Militären och försvarsmakten/stridskrafter
Regering och folkrepresentation
Regionalt och lokalt självstyre (inkl. Åland)
Ryssland och Storfurstendömet Finland
Social-, hälso- och arbetskraft
Statsöverhuvud och hov
Trafik- och kommunikation
Undervisning och kultur, samt läroanstalter
Utrikes
Övrig förvaltning
L
Vid Alexandersuniversitetet.
Tjänsteman vid Havsforskningsinstitutet.
Det första kemiska laboratoriet i Sverige. Laboratoriet grundades av Urban Hjärne år 1683 som en del av Bergskollegium. Där bedrevs på 1700-talet också undervisning.
Bortrinnande på grund av läcka i förvaringskärl och dylikt. Förlusten (i spannmål, matvaror, vin och specerier) beaktades vid tullklareringen, då kvantitet och för viner även kvalitet granskades i tullförvaltarens och kontrollörens närvaro av magistratens edsvurna fullmäktige och en därtill edsvuren köpman eller borgare.
Kronans ladugård eller avelsgård.
Tjänsteman som med kunglig fullmakt självständigt förvaltade en kungs- eller ladugård. Ladugårdsfogden avgav självständiga räkenskaper för gården.
Generell rättsnorm (författning) för ett land som alla måste följa, given under svenska tiden och autonoma tiden av regenten eller kyrkomötet, sedan självständigheten av riksdagen. I vid bemärkelse används begreppet också om förordning given av statsrådet och presidenten.
Förvaring, beskydd i lagstadgad ordning.
I lag stadgad dag när en person som hade nyttjanderätt till fast egendom var skyldig att flytta, om man inte avtalat om ett annat datum. Fardag var enligt 1734 års lag den 14 mars på landsbygden och antingen den 31 mars eller den 30 september i städerna.
Årlig fodring. Uttrycket förekommer i 1500-talets kameralia. Det har sin utgångspunkt i allmogens skyldighet att mottaga kungens hästar till fodring.
Rätten att fängsla förbrytare. Medeltidsrätten representerade ett brytningsskede. Rätten att fängsla förbrytare gällde endast vid grova brott. Avgörande var också huruvida brottslingen hade blivit tagen på bar gärning. Rätten att fängsla ersatte den äldre rätten att döda en ertappad dråpare eller tjuv. Ursprungligen var det enbart målsägaren som hade rätt att fängsla, medan myndigheternas uppgift inskränkte sig till att förvara brottslingen så att han kunde föras till tings och dömas. Den som gjort sig skyldig till lands- eller högförräderi kunde fängslas av varje medlem i rättssamfundet. Varje medlem av rättssamfundet kunde också fängsla en tjuv som påträffades med tjuvgodset i händerna. Vanligen fick en brottsling inte fängslas i eget eller annans hem, i kyrka eller kloster. Icke bofasta personer fick fängslas också för mindre brott.
Sedan medeltiden och under autonoma tiden om ett lagligt sätt att förvärva egendom, huvudsakligen genom arv, giftorätt, testamente, köp, byte eller gåva, samt viss tids hävd eller urminneshävd och innehav av pant. Laga fång gällde från 1734 främst fast egendom.
Lagligt godkänd orsak till hinder eller giltigt skäl för sin frånvaro vid rättegång. Laga förfall måste kunna bevisas eller intygas med vittne.
Lagligt skydd mot att bli betraktad som lösdrivare, vanligen ett arbete eller en anställning, bevisbar försörjning på annat sätt eller ett tiggarpass. Skyddet gällde alla i åldern 16–60 år. Det stadgades under svenska tiden 1621 och under autonoma tiden 1822. Det laga försvaret (och tjänstetvånget) avskaffades 1883. Hantverkare och handlande hade laga försvar om de kunde bevisa att de hade rätt att verka inom ett visst område. Adelsmän, präster, borgare och bönder samt kvinnorna inom dessa samhällsgrupper åtnjöt laga försvar om de kunde bevisa att de ägde tillräckliga tillgångar att försörja sig själva eller att de blev försörjda av någon annan.
Slutgiltigheten hos en domstols eller förvaltningsmyndighets avgörande, så att ändring i avgörandet inte längre kan sökas på vanlig väg (genom ordinära rättsmedel). Under svenska tiden och autonoma tiden användes också uttrycket ”laga kraft och verkan”.
Födoråd. Bestämmelser i ett undantagskontrakt om rättigheter som den förra ägaren kunde kräva av den nya ägaren (till exempel kyrkskjuts, bostad, ved m.m.).
Officiell benämning på lagenligt jordskifte som, under överinseende av lantmäteriväsendets styrelse och landshövdingen, slog fast gränserna mellan län, härad och socknar, byalag och samfälligheter, enstaka lägenheter, allmänningar och kronomarker. Termen användes under svenska tiden också för den lantmäteriförrättning där en bys ägor sammanslogs till en enda jordmassa och fördelades på nytt. mellan delägarna i byn. Skiftet skulle fastställas av häradsrätt. 1809–1848 vara laga skifte benämning på en slags kompromiss mellan storskifte och enskifte. Från 1848 användes termen i samband med storskifte om skiftesberedning, skifteskomplettering, skiftesreglering, skiftesjämkning och intressentskifte, från och med 1916 om nyskifte.
Under 1600–1700-talen ofta liktydigt med laglig stadfästelse av jordöverlåtelse, lagfart.
Den tidsrymd i äldre svensk rätt under vilken en genom hembud eller uppbud såld fastighet skulle stå till förfogande för inlösning genom bördsrätt eller annan inlösningsrätt, mot samma köpeskilling.
Syneförrättning som lagligen måste hållas eller syneförrättning som förrättades på lagligt sätt, särskilt syn av boställen och arrenden eller syn som förrättades på domstolsbeslut för att en tidigare syneförrättning hade bestridits, på landsbygden av häradshövdingen eller lagmannen med halv nämnd, i städer av rådstugurätten. I specifika fall tillsattes en särskild synenämnd eller riddarsyn.
Allmän benämning på tid som är föreskriven eller fastställd i lag.
Före 1736 i domböcker förekommande benämning på åtal. I 1734 års lag förekommer tillmäle endast i formen olaga tillmäle, det vill säga glåpord, okvädningsord, skymford mot myndighet eller tjänsteförrättande tjänsteman, särskilt domare och domstol.
Ständig kommitté inrättad 1884 av kejsaren för att göra den slutliga redigeringen av lagförslag och att utarbeta nya förslag till lagar och författningar för Finland. Lagberedningen bestod av tre ledamöter och var direkt underställd senaten under ledning av den senator till vars ansvarsområde den lag hörde som var under beredning. Från 1892 lydde Lagberedningen under Justitieexpeditionen. Lagberedningen drogs in 1917. Från 1922 var Lagberedningen en del av Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden och var uppdelad i flera enheter med ansvar för skilda områden. Lagberedningen som sköttes av lagberedningsledamöter hade i uppgift att bereda lag- och författningsförslag på lagstiftningens olika områden och ge utlåtanden.
En av tre ledamöter i Kejserliga lagberedningen i Finland, som vid behov var förstärkt med sakkunniga 1884–1917. Lagberedningsledamöterna utsågs på tre år. Från 1922 var lagberedningsledamot en beredande och föredragande tjänsteman vid lagberedningen i Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden, med högre rättsexamen.
Under autonoma tiden: lagstadga, i lag stadgat.
Egentligen laga uppbud, den rubrik under vilken uppbuden skrevs upp i häradsrätternas protokoll, innan särskilda lagfarts- eller inteckningsprotokoll började föras efter 1736. Sedermera har termen allmänt använts om lagbestämmelse, något som är lagstadgat.
Lagbok, en samling gällande rättsregler gällande lagstiftningen i riket, ursprungligen också sedvanerätt, som tillkommit efter en stadfästelse eller genom en särskild lagstiftningsakt. Den första lagboken för hela riket utkom 1736, den första finskspråkiga 1877.
Förfaren i lagkunskap, lagkunnig med erfarenhet av lag och rätt. Efter 1749 användes termen om juridiskt utbildad, behörig att utöva domarämbete såsom assessor i hovrätten, häradshövding, sakförare.
Rättskännedom, kunskap i rättsvetenskapen, även rättsvetenskap, rätt.
Domstolsförfarande vid överlåtelse av fast egendom, känt sedan medeltiden som det sätt på vilket man ursprungligen säkerställde bördsrättsinnehavarnas inlösningsrätt, sedermera granskar förvärvets laglighet och giltighet. Lagfart fastställs genom inskrivning i jordregistret, ursprungligen i domboken och efter 1736 i domstolens särskilda lagfartsprotokoll. Förfarandet avslutas med utfärdandet av lagfartsbevis, ursprungligen kallat fastebrev. Juridiskt innebär lagfart att ägaren får ett visst skydd mot andras anspråk på fastigheten och rätt att inteckna den. Efter att lagfart sökts kan egendomen inte längre utmätas för den förre ägarens skuld. Beviljad lagfart meddelas genom lagfartsbevis. Krav för lagfart är att den tidigare innehavaren varit lagfaren ägare.
Dokument som visar hur den som söker lagfart har förvärvat fastigheten (eller rätten till att nyttja den), exempelvis köpebrev, gåvobrev, arvskifte. Handlingen kallades ursprungligen fångeshandling.
Av underrätt från 1736 fört särskilt protokoll över ett oklandrat fastighetsförvärv, ursprungligen också förvärv av frälse- eller ränterätt till fast egendom. Detta protokollfördes före 1736 i domboken.
Lagligen förvärvad, vanligen om äganderätten till fast eller lös egendom.
Under svenska tiden om dokument som bevisade att fast eller lös egendom var lagligen förvärvad. Lagfångsbrevet innehöll uppgifter om uppbud eller hembud och laga stånds tid, det vill säga att bördsrätten hade beaktats vid egendomens överlåtelse.
Lagstiftare, domare. Beteckningen förekom under 1600-talet och särskilt i Sverige som synonym till lagläsare.
Lagligen gift, äkta man eller hustru. Beteckningen laggift användes vanligen som attribut, exempelvis i uttrycket laggifta makar.
Benämning på andra avdelningen vid Lagberedningen under Justitieministeriet, i statskalendrarna efter 1940 huvudsakligen kallad Laggranskningsavdelningen.
Kommission tillsatt av regenten eller riksdagen för att överse lagarna i lagboken och beredningen av nya författningar och judiciella reformer. Förslagen till ändringar hemställdes den utnämnande myndigheten.
Ursprungligen lagman och mellan 1594 och 1680 mer eller mindre lagkunnig person som utan kunglig fullmakt var häradshövdingens eller lagmannens ersättare som domhavande. Lagläsaren var vanligen auskultantutbildad vid Åbo hovrätt.
Konungens troman sedan 1300-talet med uppgiften att som lagmansrättens ordförande memorera och recitera lagarna, utveckla och förklara dem samt döma i landsting och lagmansting. Från 1614 var lagmansämbetet ett högt juridiskt ämbete för behandling av från häradsrätterna vädjade civila mål. Fram till 1723 var ämbetet vikt för adelsmän. Lagmän fanns också i Gamla Finland 1721–1784 och 1797–1811. Under stora ofreden tillsatte de ryska ockupationsmyndigheterna lagmän som styresmän för de lagmansdömen som Åbo generalguvernement var indelat i från och med 1717. I fråga om uppgifterna motsvarade dessa lagmän närmast de svenska landshövdingarna. De utgjorde dock inom rättsskipningen en instans för sökande av ändring i de lokala domstolarnas domslut och hade funktionen som överexekutorer i tvistemål. I början av lilla ofreden tillsattes lagmän som styresmän i några av de finska länen för att ersätta landshövdingen, men de ersattes senare av överkommissarier som hade endast administrativa uppgifter. Lagmansämbetet avskaffades i Finland med rättsreformen 1868 och lagman blev därefter en hederstitel för erfarna hov- och rådstugurättsdomare samt häradshövdingar. Lagmanstiteln ersatte 1993 domartitlarna häradshövding och borgmästare.
Ämbete som förekommer i landskapslagarna. Ursprungligen hade lagmannen också en lagstiftande funktion. Ämbetet gick ofta i arv inom vissa släkter. Lagmannen skulle vara bondson och inte son av frigiven eller träl. Alla bönder skulle råda över valet. Sedan lagmännen insattes i rådet av Magnus Ladulås blev de domare och inte lagstiftare. Kodifieringen av de svenska landskapslagarna i slutet av 1200-talet leddes dock av lagmännen. Enligt Magnus Erikssons landslag skulle en valnämnd tillsammans med klerkerna uppsätta ett förslag på tre i lagsagan boende personer, av vilka kungen hade att utse en. Mot slutet av medeltiden beaktades inte allmogens önskemål i samma utsträckning och ämbetet började betraktas som en förläning. Lagmannen skulle årligen hålla fyra landsting i lagsagans huvudort och även i praxis ett landsting i varje härad.
Dombrev eller synebrev utfärdade av lagman. I formellt avseende skiljer sig lagmansbreven under medeltiden knappast från motsvarande brev av häradshövdingar. Landskapslagarna omtalar inte lagmansbrev. Enligt Magnus Erikssons landslag skulle alla lagmannens domar anleda dombrev och skrivas på svenska. Lagmannen kunde också utfärda fastebrev. Lagmannens klerk som skrev ut brevet hade rätt till en avgift.
Benämning på lagsaga då riket fick en enhetlig lag med Magnus Erikssons landslag. Landstingen i lagmansdömet saknade den lagstiftande funktion som den tidigare lagsagan hade haft. Magnus Erikssons landslag fastslog att Sverige bestod av nio lagmansdömen. Finland (Österlanden) omnämndes som lagmansdöme tidigast 1362, då det stadgades att Österlandets lagman skulle delta i kungavalet. År 1435 delades det finska lagmansdömet i två delar: Norr- och Söderfinne med Aura å som gräns. Under stora ofreden infördes i Åbo generalguvernement av de ryska ockupationsmyndigheterna 1717 en administrativ indelning i distrikt, som även kallades för lagmansdömen, främst för verkställandet av skatteuppbörden, med en lagman som styresman.
Lagmansämbete med tillhörande domsrätt (lagmansrätt) över ett visst område, parallellbenämning på lagsaga.
Ämbetsed som en lagman svor före sitt tjänstetillträde inför konungen eller lagmans valnämnd cirka 1350–1736. Lagmanseden hade samma innehåll som den ämbetsed som häradshövdingen svor. Den kallas efter 1736 domared.
Kansli som biträdde lagmannen i dennes verksamhet som chef i lagmansdömet.
En av lagmansrättens tolv förtroendevalda bisittare, vald bland häradsrätternas nämndemän. Lagmansnämndemannen fick inte vara släkt med eller stå i skuld till de andra nämndemännen.
Predikan som inledde lagmanstingets session.
Skatt på landsbygden 1483–1868 för lagmannens underhåll. Lagmansräntan indrogs tillfälligt till kronan under 1500-talet men stadgades igen 1604. Den utgick i praktiken ganska likformigt i hela riket sedan cirka 1595 och som en penningskatt. Lagmansräntan uppbars och redovisades ursprungligen av lagmannen själv, sedan 1600-talet av hovrätten och från 1788 av kronofogden och landshövdingen. Den betalades vanligen i penningar och kallades därför även domarepenning. I Kemi erlades den i lax. Beräkningsgrunden var ursprungligen rök, därefter mantal, men ändrades 1675 och senast 1683 till rök. Lagmansränta erlades av alla ofrälse män bland allmoge och ståndspersoner som innehade hemman eller lantbruk samt torpare, mjölnare, hantverksmän och andra med egen disk och duk, boställen utan säterifrihet, landbönder inom och utom rör, samt skattebönder på rå och rörshemman, kyrkohemmans åbor, arrendatorer och hälftenbrukare på präststommar, kapellans- och klockarbol, prebendehemman och deras torp, gymnasie- och hospitalshemmans åbor, bruks- och hammarpatroner samt kalk- och tegelbruksidkare, bruksbetjänter och hantverkare med disk och duk, åbor på städer underlagda hemman, häradsfogdar och -skrivare, sockenskrivare, läns- och fjärdingsmän, underofficerare, pipare och trumslagare vid egen rök, avskedade ryttare, dragoner, soldater och båtsmän, åbor på ödes och avbrända hemman och hovslagare vid enskild rök. Lagmansräntan stod ursprungligen under lagmannens egen, sedan 1600-talet hovrättens, disposition fram till 1778 då landshövdingen övertog ansvaret för uppbörden och redovisningen av den i landsboken.
Domstol vid vilken lagmannen utövade sin domsrätt 1483–1868. Lagmansrättens ting kallades lagmansting om tingen hölls häradsvis, och landsting om tinget hölls för hela lagsagan på lagsagans huvudort. Från 1600-talet var lagmansrätten en rättsinstans mellan häradsrätt och hovrätt som huvudsakligen behandlade ekonomiska tvister av ett visst värde. På 1600-talet skulle värdet på tvisten överskrida 50 daler. Den avskaffades med rättsreformen 1868. I Gamla Finland saknades lagmansrätt 1721–1744, men det bildades en lagsaga 1744–1783 och 1797–1811. Ändring i lagmansrättens domslut kunde sökas hos Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden till 1789, därefter hos Dirigerande senaten.
Under stora ofreden i Österbottens lagmansdöme i Åbo generalguvernement kortvarig domstol som 1721 verkade i enlighet med de stadganden som gällde för de svenska lagmansrätterna.
Från och med 1717 titel på sekreterarna vid lagmännens kanslier i Åbo generalguvernement.
Av lagman eller hans ställföreträdare gjord granskning av något, vanligen för att utreda en i häradsrätten avgjord ägotvist som hade vädjats till lagmansrätten. Lagmanssyn förrättades av lagman eller hans ställföreträdare efter anfört besvär på häradsrättens beslut. Överklagad lagmanssyn ledde till en riddarsyn. Lagmanssynen avskaffades 1848.
Viss skatt som lagman skulle av sina inkomster erlägga till staten.
Av lagman hållet ting i ett härad. Lagmansting skulle hållas en gång per år, i motsats till landsting som enligt Magnus Erikssons landslag skulle hållas å konungens vägnar fyra gånger per år för hela landskapet på lagsagans huvudort och under perioden 1680–1845 en gång per år i lagmansdömet, varefter två gånger per år till 1868 då lagmanstingen avskaffades.
Personell skatt 1672–1868 för att bekosta lagmannens resa till och uppehälle under lagmanstinget. Skatten erlades ursprungligen in natura och uppbars av lagmannen själv. Senare uppbars den i penningar. Efter 1723 blev den huvudsakligen en skatt på oprivilegierad jord.
Efter lagmansrätternas upphörande 1868 upprättad fond för att bekosta genomförandet av den domstolsreform som verkställdes 1919, varefter fonden indrogs. Till fonden inflöt (i reda pengar) den gamla personella lagmanstingsgästningen.
Torp lydande under lagmansgård.
Den nämnd som enligt Magnus Erikssons landslag tillsammans med klerkerna skulle föreslå tre i lagsagan boende män som ny lagman. Nämnden bestod av tolv personer, sex frälse och sex ofrälse. Den utsågs av allmogen i närvaro av biskopen och två klerker.
Från och med självständighetstiden om i lagform skrivet förslag till riksdagen om stiftande av ny lag eller ändring, förklaring till eller avskaffande av befintlig lag.
Särskilt ställe i en lagtext, vanligen en viss paragraf.
Ursprungligen lagens muntliga föredragande på tinget. Sedermera kom ”lagsaga” att betyda det område för vilket en speciell lagsaga gällde. De svenska lagsagorna uppräknades första gången i Södermanlandslagens additament och i Magnus Erikssons landslag. Förutom en dömande funktion hade landstingen ursprungligen också en lagstiftande funktion, som försvann när riket fick en enhetlig lag. Då ersattes benämningen lagsaga formellt av lagmansdöme eller ”land och lagsaga”.
Lagmans ämbetsområde 1324–1868, ursprungligen det område där en viss landskapslag, tolkad och uppläst av lagmannen, gällde. Från 1435 var lagsagan område för en viss lagmans domsrätt, lagmansdöme. Under senmedeltiden var en lagsaga också ett administrativt distrikt för bl.a. kungaval. Finland utgjorde ursprungligen en lagsaga (Österlandet), under åren 1435–1578 två lagsagor (Norr- och Söderfinne lagsaga), under perioden 1578–1775 tre (Norrfinne, Söderfinne och Ingermanlands lagsaga) och 1776–1868 fem, tidvis sex, lagsagor (Åbo och Björneborgs, Nylands och Tavastehus, Kymmene, Vasa och Uleås samt Karelska lagsagan). I lagsagan hölls årligen landsting, efter 1614 vart tredje år. Lagsagorna avskaffades med rättsreformen 1868.
Skriven eller tryckt, mer eller mindre enhetlig samling av lagar som gällde i ett land.
Offentlig myndighet som utövar domsrätt, såsom domstol och vissa ämbetsverk.
I Gamla Finland ordförande i nedre lagskipningsrätt, tillhörde rangklass 9.
Riksdagsman; under svenska tiden och autonoma tiden i vissa fall också konungen respektive kejsaren.
Den procedur genom vilken lagar skapas (stiftas, förklaras, ändras, avskaffas), ursprungligen på initiativ av regenten och genom dennes lagstiftningsakt. Riksdagen stiftar från och med självständighetstiden ensam lagar, och presidenten stadfäster dem, men både presidenten och riksdagen kan ta initiativ till lagstiftning. En grundlag ändras eller upphävs genom likalydande beslut av två riksdagar, med riksdagsval emellan.
Avdelning vid Justitieministeriet grundad 1922 för att ansvara för lagstiftningsfrågor som inte hörde till ett annat ministerium. Under avdelningen lydde Justitiekanslersämbetet, Lagberedningen och de allmänna domstolarna, specialdomstolarna, Prisrätten och Riddarhuset. Avdelningen ansvarade också för president- och riksdagsval samt beslutade om verkställighet av straffdomar, benådningar, utlämning av förbrytare och dispens i äktenskapsärenden. Till avdelningen hörde Tryckfrihetsbyrån, Straffregisterbyrån, Föreningsregisterbyrån och Statistiska byrån. Som chef verkade ett referendarieråd med högre rättsexamen vilken samtidigt kunde vara ministeriets kanslichef.
Fast egendom eller pant som före försäljning, under i lag bestämd tid och form, hade erbjudits till säljarens släktingar respektive av pantsättaren och som, då inlösningsrätten icke hade begagnats, övergick till den nye ägaren som så kallat laga fång. Begreppet användes också om köp av fast egendom som på detta sätt vunnit laga kraft.
Äldre benämning på lagskipare, domare under svenska tiden. Termen förekom åtminstone under 1500-talet.
Under svenska tiden förekommande benämning på lagstiftning.
Den summasom en fordringsägare måste erlägga till myndigheterna för att de ska indriva en skuld.
Ordinarie, i lag bestämd tid. Motsats: urtima. Uttrycket används särskilt om riksdag, lantdag, ting, kyrkomöte, adelsmöte m.m. som hölls på viss stadgad tid.
Ordinarie ting som hölls vid lagstadgad tidpunkt, till skillnad från urtima ting. Lagtima ting skulle enligt 1734 års lag hållas i en domsaga minst två gånger per år, förutom i Ålands domsaga där bara ett ting årligen fick hållas. Tingen hölls enligt samma principer i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Historiserande om lag, lagverk under autonoma tiden. Termen avsåg huvudsakligen de svenska medeltidslagarna och författningarna före 1734 års lag.
Permanent utskott inom lantdagen och sedermera riksdagen. Till Lagutskottets uppgifter hör bl.a. att bereda ärenden som gäller allmän lag, i praktiken främst frågor med anknytning till familje-, kvarlåtenskaps-, associations-, obligations- och sakrätt, straff- och processrätt samt allmänna domstolar och förvaltnings- och specialdomstolar.
Benämning på lagvädjande, besvär i ett vademål, ett specifikt rättsmedel som innebar erläggande av vadepenning i den lägre instansen för att ärendet skulle kunna prövas i den högre.
Sammanbundna lagar som tillkommit under en längre tid och som ofta ett egennamn, eller en helhet av allmänna lagar publicerade i en egen lagbok, särskilt 1734 års lag. Allmänt: sammansättning av förhållningsregler.
Livréklädd uppassare särskilt hos kunglig eller annan högtstående person. Lakejer förekom redan på 1500-talet. År 1729 fanns 28 lakejer upptagna på hovstaten.
Fogde som på stadens eller godsägarens vägnar hade uppsynen över och skötte ränteuppbörden på de landbohemman, torp, kvarnar m.m. som låg under hospitalet, barnhuset eller gården. Landbofogdarna försvann med freden i Fredrikshamn 1809. Den fogde som förvaltade arv och eget kallades också landbofogde.
På 1500-talet en enhet som bestod av en eller flera gårdar som förvaltades av en landbofogde.
Bokslut som kallades landsbok. År 1780 bestämdes hur länsbokhållaren årligen skulle, efter att ha granskat räkenskaper och verifikationer ställa upp ett bokslut. Bokslutet skulle 1688–1780 sammanställas av landskamreren.
Bonde som mot avgift, huvudsakligen in natura och dagsverken, innehade nyttjanderätten till ett frälsehemman. Under senare delen av 1800-talet till 1919 ersattes benämningen med ”arrendator”, ifall lägenheten fanns antecknad i jordregistret.
Krono-, frälse- eller kyrkohemman som brukades av en landbonde. Landbondehemmanen försvann under första delen av 1800-talet genom att landbonden inlöste hemmanet, hemmanet sammanslogs med stamgodset eller ombildades till en utgård med en arrendator. Landbondehemman var också en samlande benämning på under donationsgods, förläning, säteri, statlig eller kyrklig institution eller herrgård lydande hemman som brukades av en landbo som utsetts av stamgodsets ägare.
Särskilt kontrakt mellan bondehären i Karelen och Sekreta utskottet år 1771.
Under 1500-talet förekommande beteckning för de enligt medeltida lagar och gammal sed åt prästerskapet i åtskilliga persedlar utgående bidragen som utgjorde en väsentlig del av prästerskapets lön tills de ersattes med ett vederlag i spannmål.Landgillespenningarna bör inte förväxlas med landgille, en motsvarighet till avraden i södra Sverige. Ibland användes emellertid kortformen landgille.
Geografisk karta över en socken, ett härad eller något specialområde. Landkartor infördes 1683. De avfattades vanligen i skalan 1:50 000.
Benämning på inrikestullavgift som från och med förra hälften av 1700-talet uppbars i Kexholm.
Postförsändelse som befordrades landvägen.
Utstakande av gränser för landområde och uppgörande av karta däröver (landrevningskarta).
Lägre tjänsteman vid länsstyrelsen i Uleåborg.
Allmänning som tillhörde och nyttjades av hela befolkningen i ett landskap eller län (eller en viss del därav). I Finland förekom landsallmänningar allmänt ännu i början av 1300-talet. Därefter förklarade kungen landsallmänningarna för kronans egendom och utnyttjade dem för kolonisation. Allmogens förfoganderätt inskränktes ytterligare successivt efter 1542. Enligt 1734 års skogsordning hade landshövdingen ensam beslutanderätt efter att ha hört häradsrätten. Kronan hade överinseendet över skogsavkastningen.
Regionalt arkiv som förvarade, vårdade och tillhandahöll myndighetsarkiv och enskilda arkiv från sina respektive distrikt. Landsarkiven lydde under Statsarkivet och förestods av en landsarkivarie. Det första landsarkivet bildades 1927 i Tavastehus. Före 1939, då Statsarkivet omorganiserades till Riksarkivet, hade ytterligare landsarkiv bildats i Uleåborg (1932), Åbo (1932), Viborg (1934) och Vasa (1936).
Chef för landsarkiv. Det första landsarkivet inrättades 1927.
Samlande beteckning på fögderiernas och häradens tjänstemän i riks- och landsstaterna under svenska tiden och autonoma tiden. Till dem hörde kronobefallningsmän (kronofogdar, länsmän) och häradsskrivare.
Huvudbok för en länsstyrelses räkenskaper efter 1634; ett för varje kalenderår uppgjort sammandrag av den allmänna uppbörden och kostnaderna för förvaltningen inom ett län. Före 1634 var landsboken huvudbok över annan lokal myndighets räkenskaper. Landsboken fördes av landsbokhållaren, senare landskamreren.
Avfattade länsstyrelsens räkenskapsdokument (landsbok) och hade under landshövdingens tillsyn ansvar för införseln av skatter och avgifter samt för kronans egendom. Från 1618 infördes bokhållartjänster hos ståthållarna. År 1634 överfördes tjänsterna till de nygrundade länsstyrelserna och betecknades som landshövdingens bokhållare. Landsbokhållaren verkade från slutet av 1600-talet som chef för landskontoret och fick i början av 1700-talet titeln landskamrerare.
Bro som under medeltiden skulle underhållas av ett helt landskap eller flera härader gemensamt. Landsbroarna var i allmänhet lottskiftade på socknar. Broarna vid de stora medeltida borgarna i Finland skulle i allmänhet också underhållas av landskapets invånare. De viktigaste medeltida landsbroarna i Finland var Åbo bro, Korvensuu bro, Abborrfors och Vuolenkoski bro. I början av 1500-talet fanns en landsbro också i Sjundeå. På Åland fanns landsbroar i Finnström och Ämnäs.
Domare av frälsestånd vars jurisdiktion omfattade ett helt landskap, fastän tingslag utgjordes av enbart en eller några socknar. Åtminstone i Tavastland förekom landsdomare på 1370-talet. Också i Satakunta och västra Nyland omnämndes landsdomare i slutet av 1300-talet. På Åland omnämndes landsdomare ännu på 1400- och 1500-talen. På 1490-talet dokumenterades också benämningen häradsdomare. I östra Finland omnämndes en domare år 1442 men ingenting är känt om hans jurisdiktion. ”Landsdomare” övergick under 1600-talet till att betyda överdomare i ett landskap eller en landsdel, 1646–1683 särskilt i de delar av Sverige som tidigare hade hört till Danmark. Beteckningen ersattes 1683 med ”lagman”.
I Finland från och med senare hälften av 1600-talet, tjänsteman under länsstyrelsen med uppgift att tillvarata kronans intressen i rättegångar och att fungera som allmän åklagare vid lagmansrätten i finansrättsliga mål. Enligt instruktionen för landsfiskaler 1714 var landsfiskalen också länets ansvariga utmätningsman och den som övervakade folkbokföringen samt polisväsendet. Han räknades på riksnivå till justitiestaten, ursprungligen under riksdrotsen, från 1700-talet under justitiekanslern. I Gamla Finland var landsfiskal en tjänsteman (rangklass 14) i provinserna 1744–1783 och 1797–1811 med samma uppgifter som landsfiskalerna hade i Sverige.
Ämbetsman inom lokalförvaltningen med uppgift att förestå förvaltningen och kronans uppbörd inom ett visst område. I Åbo slottslän fanns det från mitten av 1400-talet två landsfogdar, en för Norrfinne och en för Söderfinne. I Raseborgs län fanns en landsfogde för varje härad. En landsfogde fanns också på Åland och i Tavastehus och Borgå län. Från början av 1600-talet kallades han kronofogde.
Under 1500-talet mindre förvaltningsenhet inom ett slottsfogdedöme, vanligen bestående av ett eller ett par härader. Landsfogdedömet förestods av landsfogden.
Församling på landsbygden som utgjorde en kyrkoherdes ämbetsområde.
Under svenska tiden tjänsteman som arbetade i polisiära uppgifter på landsbygden, även kallad landsprofoss eller häradsprofoss. Från autonoma tiden förekom landsgevaldiger närmast i betydelsen fångvaktare som ansvarade för fångtransporter. I Gamla Finland 1744–1783 var landsgevaldiger en tjänsteman vid provinsförvaltningarna med samma uppgifter.
Medeltida benämning på kungens främste man som hade rätt att uppbåda folk vid krigsfara. Landherren var högsta styresman i en provins, ett landskap eller län.
Tullavgift införd av riksdagen 1726/27. Landshjälpen uttogs med 5 procent av värdet på vissa varor och gick till en lånefond för manufakturerna (Landshjälpfonden). Avgiften höjdes på riksdagen 1738/29 och fick namnet manufakturfondsavgiften. Den utsträcktes 1756 till nya varuslag. Avgiften förvaltades av Manufakturkontoret, från 1766 av Kommerskollegium. Den inräknades i tullen från och med 1782.
Riksdagsutskott under frihetstiden, ansvarade för förvaltningen av landshjälpen, som var avsedd som understöd åt manufakturverken. Fondens förvaltning övertogs 1739 av det då upprättade Manufakturkontoret. Landshjälpsdeputationen bestod av representanter från stånden, förutom bondeståndet, med biträde av en bokhållare.
Länets högsta ämbetsman med övergripande ansvar för länets styrelse och förvaltning. Stadgad i landshövdinginstruktionen 1635. Landshövdingen var chef för länsstyrelsen med dess avdelningar landskansliet och landskontoret och med landssekreteraren och landskamreraren som närmaste underordnade. Landshövdingen hade en dubbel roll, han bevakade dels kronans ekonomiska, judiciella, militära och sociala intressen i länet, dels länets och dess invånares rättigheter och intressen. Han främjade lag och ordning, övervakade kommunikationer, lösdrivare, hospital, tukt- och barnhus, samt bar det övergripande ansvaret för rekrytering av soldater och deras löner vid krig eller krigsfara. Landshövdingen hade förslagsrätt vid tillsättningen av länets vakanser och huvudansvaret för att kronans lokala ämbetsmän följde instruktioner, förordningar och överordnades anvisningar. År 1756 fördelades länets förvaltning under en civil och en militär länschef. Landshövdingarna hade tidigare kallats landsherrar (landshövitsmän), de ersatte också ståthållarna. Åren 1837–1918 benämndes de guvernörer, varefter landshövdingetiteln återinfördes.
Den officiella tjänstetiteln på den högsta styresmannen för den ryska civila ockupationsförvaltningen under stora ofreden i Åbo landshövdingedöme eller generalguvernement från och med 1717. Landshövdingen var samtidigt lagman i Åbo lagmansdöme. Landshövdingen i Åbo landshövdingedöme (generalguvernement) var underställd ockupationstruppernas överbefälhavare furst Golitzyn. Inom rättsskipningen var landhövdingen dessutom högsta instans för sökande av ändring i generalguvernementet samt överexekutor i brottmål. Landshövdingen i Åbo bar titeln generalguvernör. Under den ryska ockupationen under lilla ofreden var generalguvernören över storfurstendömet Finland samtidigt styresman i Åbo och Björneborgs län och bar i denna funktion titeln landshövding till skillnad från övriga motsvarande styresmän, vilka hade titeln överkommissarie. ”Landshövding” verkar även ha använts som parallell benämning på generalguvernören.
Geografiskt område för en landshövdings styrelse och förvaltning, sedermera kallat ett län. Termen användes också om en landshövdings ställning och värdighet som chef för länsstyrelsen. ”Landshövdingedöme” var under stora ofreden den officiella benämningen på den ryska ockupationsförvaltningens förvaltningsdistrikt för den civila regionalförvaltningen omfattande de västra delarna av Finland som vanligen kallas Åbo generalguvernement.
Landshövdingens rapport till ständerna och Kgl. Maj:t om hur han hade skött sina ämbetsåligganden. Berättelsen innehöll även en beskrivning av förhållandena i länet (till exempel jordbruket). Landshövdingsberättelser inkrävdes inte regelbundet under 1600-talet. De systemsattes år 1735 då årlig rapport krävdes av alla landshövdingar, från 1741 efter en viss mall. Från och med 1802 skulle en rapport skickas in vart femte år.
Högste styresmannen i ett landskap.
Ung adelsman eller herreman, bosatt på landsbygden som större gårdsbrukare eller godsägare.
Från 1719 chef för landskontoret och underställd landshövdingen vid länsstyrelsen. Landskamreren hade tidigare kallats landsbokhållare eller landsskrivare. Han ansvarade för kontrollen av länets uppbördsförvaltning och uppbördsrapportering. Landskamreren redovisade länsräkenskaperna, sammanställde månadsförslag och utarbetade årsförslag (budget) om skatteuttaget, vilka sändes till Kammarkollegium, från 1816 till Senatens ekonomiedepartement och från 1918 till Finansministeriet. Landskamreren fick till en början biträde av länsbokhållare, senare även av vicelandskamrerare, samt landskontorister. Lanträntmästaren sorterade också under landskamreren vid landskontoret.
I Ryssland enligt svenska förebilder 1719 inrättad tjänst (rangklass 12) vars innehavare var chef för kamrerarkontoret i provinserna. Tjänsterna indrogs 1727 med undantag av Östersjöprovinserna och Gamla Finland, där landskamreraren 1721–1744 var chef för landskontoret i Viborgs provins samt 1744–1783 och 1797–1812 chef för provinsernas landskontor i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.
Avdelning inom länsstyrelsen skapad 1687. Landskansliet var ansvarigt för allmänna ärenden, såsom korrespondens, upprätthållande av ordning och uppgörande av arbetsordning för länsstyrelsen. Landskansliet förestods av landssekreteraren. År 1955 ändrades landskansliet till den allmänna avdelningen och dess överhuvud till kanslichef.
Lägre tjänsteman på landskansliet i länsstyrelserna.
Geografiskt område som bygger på en ofta medeltida indelning med vissa kulturella särdrag och ibland en egen medeltida lagstiftning.
Område som består av det historiska landskapet Åland, som erhöll självstyrelse 1920. Landskapets högsta beslutande organ var Ålands landsting, sedermera lagting och det styrdes av landskapsnämnden, sedermera landskapsstyrelsen och landskapsregeringen.
I slutet av förhistorisk tid fanns i Finland fem landskap: Åland med de nuvarande gränserna, Finland med de centrala och södra delarna av Egentliga Finland, Kaland som omfattade norra delarna av Egentliga Finland med nuvarande Nedre Satakunta och Österbotten, Tavastland som bestod av Tavastland och Övre Satakunta och Karelen som bestod av nuvarande Karelen och Savolax. Under 1200-talet omformades landskapen till offentlig-rättsliga samhällen med egna sigill. År 1310 hade Kaland utgått som landskap och Nyland uppkommit. Satakunta organiserades som landskap 1326–1334. Under 1300-talet uppstod också Österbotten. Savolax avskiljdes från Karelen i slutet av 1400-talet.
Medeltida lag som gällde för ett visst landskap. I Finland gällde Helsingelagen. Landskapslagarna ersattes på 1350-talet av Magnus Erikssons landslag, men blev åter genom stadfästelsen av landslagen 1608 en supplementär rättskälla fram till 1734.
Inofficiell benämning på truppförband som rekryterades, förlades och underhölls inom ett landskap under det ständiga knekthållets tid. Landskapsindelning togs i bruk 1623 då man slopade de tidigare landsregementena. Den nya regementsorganisationen fastställdes slutligen i regeringsformen 1634. Inom den finska landsdelen bestod landskapsregementena av sju infanteriregementen och tre kavalleriregementen
Sigill som representerar bondebefolkningen i den större enhet som kallades landskap. De finska landskapssigillen är belagda från 1300- och 1400-talen. De finska medeltida landskapssigillen har kristna avbildningar.
Den heraldiska avbildning som symboliserar ett landskap. På ett undantag när tillkom de svenska och finska landskapsvapnen i samband med Gustav Vasas begravning 1560. Endast Dalarnas sköldemärke kan beläggas tidigare.
Arkiv eller plats (egentligen kista) för förvaring av arkivalier, särskilt domböcker och rättshandlingar från ett län. Om landskista stadgades tidigast i landshövdingeinstruktionen 1635. Under 1600–1700-talen var ”landskista” också en benämning på en offentlig kassa för ett land eller en provins.
Värvad soldat. Benämningen användes både om tyska legoknektar och om svenska värvade soldater. Ursprungligen uppstod benämningen i slutet av 1400-talet om det österrikiska Habsburgs arméer som övade och utrustade soldater enligt schweizisk förebild. Benämningen försvann i Sverige under 1600-talet.
Från 1865 en geografisk enhet på landsbygden med självstyre och lagstadgad beskattningsrätt som övervakas av staten.Landskommunerna skapades 1865 för att sköta de världsliga uppgifter som de kyrkliga socknarna inte längre behövde ansvara för.
Vid de svenska länsstyrelserna från och med 1630-talet avdelning för finansförvaltningen och skatteuppbörden. I Gamla Finland vid provinskanslierna i Viborgs guvernement / Finländska guvernementet 1744-1783 och 1797-1811 avdelning med i stort sett samma uppgifter som de svenska landskontoren hade. I Gamla Finland efterträdde landskontoren kamrerarkontoret i Viborgs provins, som också kallades landskontor.
Länets centrala ekonomiförvaltningsenhet med ansvar för allmänna kamerala ärenden som in- och utbetalningar, redovisningen av länets skatteuppbörd och ekonomisk rapportering till Kammarkollegium, senare Statskontoret, Finansexpeditionen och Finansministeriet. Från 1618 uppmanades fogdarna att redovisa sin uppbörd och sina räkenskaper för ståthållarna i stället för som tidigare direkt för Kunglig Majestät i Stockholm. Landskontoren har sitt ursprung i de bokhållartjänster som inrättades för detta ändamål hos ståthållarna, från 1635 hos landshövdingarna, i länen. Termen landskontor började användas i slutet av 1600-talet när man delade upp länsstyrelsens arbetsuppgifter på ett landskansli lett av en landssekreterare och ett landskontor lett av en landsbokhållare (landsskrivare, senare landskamrerare). Från 1719 bistods landskamreraren av länsbokhållare, senare även vicelandskamrerare. Övrig kontorspersonal utgjordes av landskontorister, under autonomin även translatorer. Under landskontoret sorterade lantränteriet.
Avdelning vid Kammarkollegium, grundad cirka 1637 för att handlägga räkenskaperna från läns- och provinsförvaltningen, under ledning av en kamrerare. Landskontoret indelades i Första och Andra svenska landskontoret samt Finska lands-eller provinskontoret.
Lägre tjänsteman på landskontoret i länsstyrelserna.
Äldre benämning på mer eller mindre yrkesmässigt bedriven handel på landsbygden som var förbjuden i lag. Som straff konfiskerades varorna av kronan.
Bonde som med särskilt tillstånd idkade handel på landsbygden. Fenomenet förekom under Gustav Vasas tid (dispens från stadsprivilegierna). Landsköpmännen måste erlägga landsköpsmannapenningar.
Allmän lag som gällde för landsbygden i hela riket, i motsats till en landskapslag som gällde för ett visst landskap och stadslagen som gällde för rikets städer. Ordet landslag användes dock både om landskapsrätt och om den rätt som infördes genom landslagen. Landslagen förlorade sin betydelse när 1734 års lag trädde i kraft 1736. I Gamla Finland gällde landslagen på landsbygden i de delar som Sverige avträdde 1721.
Motsats till bergslag. Benämningen förekom under 1700-talet särskilt om den landsbygd som omgav ett bergsbruk och på vilken alltid tillämpades den allmänna lagen, mot att bergslagen också kunde omfattas av särskild lagstiftning.
Under medeltiden den avgift som yxmännen männen betalade för rätten att idka svedjebruk i byns skogar. Avgiften förekom i trakter där det hade blivit brist på svedjeskogar.
Avgift (i viss del av avkastningen) som en person skulle erlägga till ägare av jord för viss nyttjanderätt av jorden eller med jorden förbunden nyttighet; särskilt om viss avgift som fiskare erlade till strandägare.
Polis stationerad på landsbygden. Termen användes också om den polismyndighet som dessa poliser tillsammans utgjorde.
Benämning på ämbetsman (till exempel präst), även om borgare.
Överpostmästarens närmaste tjänsteman vid Kanslikollegium 1673–1685. Fram till 1660 hade delvis motsvarande uppgifter skötts av en vicepostmästare. Landspostmästaren utövade tillsyn över postbönderna, postförvaltarna och postföringen i Sverige och Finland. Efter 1685 överfördes tillsynsuppgifterna på postförvaltaren i varje landshövdings residensstad, och han fick då tjänstebeteckningen postinspektör.
Benämning på kontraktsprost över ett större område under 1500-talet och förra delen av 1600-talet. Landsprostar fanns bl.a. på Åland från 1583. De presiderade över prostting och förrättade regelbundna visitationer i prosteriets församlingar.
Benämning på de storregementen som skapades under 1610-talet av Gustav II Adolf. Infanteriet delades upp i sex större landsregementen, bestående av 3 000 man var. Ett landsregemente kunde bestå av trupper från flera landskap. Landsregementen visade sig vara opraktiska och runt 1623 omorganiserades regementena i rena landskapsregementen.
Svenska Pommerns styrelse på kungens vägnar i lagstiftnings- och beskattningsfrågor. Landsregeringen bestod av en generalguvernör, alltid ett riksråd och fem regeringsråd, bland annat presidenten vid hovrätten i Greifswald samt slottshauptmannen i Stralsund.
Beriden soldat i ofrälse rusttjänst tillhörande truppförband uppsatt och underhållet av viss landsdel (landsfana, lantregemente) 1622–1796. Landsryttaren tecknade kontrakt med kronan om rusttjänst med egen häst på eget hemman mot penninglön (10 daler/år) och avkortning på grundskatten.
Den rätt som 1410–1488 utövades av landsrätten i Åbo och den rätt som sedan medeltiden till 1868 utövades av lagmannen, eller de rättsbud som före 1734 tillämpades på landsbygden enligt landskapets allmänna lag (landskapslag) och landslagen (1347, 1442). Motsats: stadsrätt.
Permanent överrätt i Finland cirka 1410–1488, med rätt att döma konungsdom. Landsrätten sammanträdde en gång per år i Åbo (före S:t Henriks dag). Den bestod av biskopen och några av domkapitlets ledamöter, riksråden och lagmännen som var bosatta i Finland samt alla häradshövdingar och fogdar. Som ordförande verkade ett riksråd. Nämnden bestod till hälften av adelsmän, till andra hälften av bönder, vid behov också av Åbo stads borgmästare och några rådmän. Den hade fast organisation efter 1435. Efter 1447 blev sammanträdena mera sporadiska och hölls närmast då konungen befann sig i landet. Det sista omnämnandet är från 1488.
Inom hela landet eller (vanligen) i en viss trakt gällande allmän sedvänja.
Landsstatens högsta ämbetsman sedan 1600-talet, näst efter landshövdingen, med ansvar för länets kanslifunktioner och chef för landskansliet. Landssekreteraren var chef för landskansliet och landshövdingens bisittare och ställföreträdare. På landskansliet bistods han av vicelandssekreterare, länsnotarie och landskanslister.
I Gamla Finland chef för provinskansliet i Viborg 1721–1744 och i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet 1744–1783. 1797–1811 chef för landskansliet i provinserna.
Benämning på det organ inom ramen för den åländska självstyrelsen som handhade den förvaltande makten. År 2004 ändrades namnet till Landskapsregeringen.
Sedan länsindelningen 1634 samlande beteckning på de ämbets- och tjänstemän som arbetade vid eller under länsstyrelserna, samt deras löneposter. Landsstaten inkluderade ursprungligen också löneposterna för de rikstjänstemän som arbetade med läns- och fögderiförvaltningen, sedermera endast länsförvaltningen, som omfattade landshövdingarna, landskanslierna, landskontoren, landsfiskalerna och magasinförvaltarna samt häradens tjänstemän.
Boställe med tillhörande jord anslagen i landsstaten som löneförmån åt en lokal tjänsteman, som landshövding, kronofogde, häradsskrivare och länsman. Lägre tjänstemän som häradsskrivare var dock ofta inhysta i lediga kronohemman. Vanligen var bostället befriat från skjutsning. Efter 1816 behövde boställen inte längre anslås alla civilstatens tjänstemän.
Tjänsteman som sedan länsindelningen 1634 arbetade vid eller under länsstyrelsen.
Förrättning genom vilken tvister mellan två härader avgjordes. Synemännens antal skulle vara tolv, men i ett typfall från Asikkala 1445 användes endast sex landssynemän.
Under medeltiden av landsting, sedan 1500-talet av lagmansrätten utsedd nämnd eller synerätt som avgjorde en överklagad häradssyn genom att på ort och ställe granska de omtvistade ägogränserna.
Allmänt ting hållet med inbyggarna i ett landskap (eller en landsdel) för behandling av vissa gemensamma (politiska, ekonomiska och religiösa) angelägenheter. Från 1400-talets början var ”landsting” mer eller mindre en synonym till lagmans- och räfst- och rättarting; landskapsting, och användes även om själva tingsförsamlingen. Landsting torde ha förekommit åtminstone i Egentliga Finland, Tavastland, Satakunta, västra Nyland och på Åland. Landstingen försvann förmodligen senast i början av 1400-talet.
Lagmannens meddomare under ett lagmansting som hölls gemensamt för hela lagsagan i lagsagans huvudort från medeltiden till 1630-talet, i motsats till lagmansting som bara hölls för ett visst härad. Landstingsnämnden bestod av nämndemän från lagsagans häradsrätter. Endast en enig nämnd kunde fälla lagmannens beslut.
Den mest omfattande av försvarsmaktens grenar. Landstridskrafternas uppgift i det mellankrigstida Finland var att utbilda värnpliktiga och skydda uppmarschen vid mobilisering. Under fredstid bestod landstridskrafterna av armékårsstaben, infanteri, velocipedtrupper, kavalleri, artilleri, pionjärer, förbindelsetrupper och underhållstrupper. Landstridskrafternas högsta ledning utgjordes av armekårsstaben.
Lägre tjänsteman vid landtull vilken förrättade visitation, undersökning.
Vaktmästare anställd vid landtullkammare.
Person med det lokala ansvaret för kungsskjutsningarna.
Avgift som uttogs av varje hemmansbrukare i form av skyldighet att uppföra och underhålla allmän landsväg. Landsvägsbyggnaden var en av de allmänna utskylderna på landsbygden.
Avgift som användes för att bygga ny landsväg och nya broar. Avgiften utgick från kungsgårdar från 1734.
Post som transporteras på landsväg; under 1800-talet i Sverige också en avdelning av postverket, som ansvarade för dylik postbefordran.
Chef för ett landsregemente med ansvar för de kavalleriregementen som uppställdes inom hans distrikt.
Allmän benämning på den avgift som erlades i lilla tullen. Landtullen infördes 1622 och utgjorde ursprungligen 1/23 av varans värde. År 1686 höjdes den med en fjärdedel och utsträcktes till att omfatta alla varor som fördes från landsbygden till staden. Senare bestämdes landtullen till ett visst belopp per rymdmått, vikt eller stycketal. Landtullen avskaffades 1808, i Sverige 1810. Under frihetstiden var landtullen förpaktad av Generaltullarrendesocieteten. Enligt den sista tulltaxan 1777 förtullades en tunna sill till 3 skilling 2 runstycken. I städerna i Gamla Finland fanns sådana tullförvaltningar åtminstone från 1744 fram till 1780-talet.
Skatteavgift mellan åren 1622 och 1810: ”lilla tullen”. Avgiften erlades för varor som (för försäljning) sändes inom landet (infördes i en stad) och torg- eller marknadsfördes.
Tullhus där lilla tullen och accisen betalades i de större städerna.
Den ersättning som staden Viborg erhöll av kronan från 1783, till följd av att staden genom landtullens upphävande gick miste om arrendemedel från landtullen.
Äldre benämning på fälttåg.
Skatt som infördes 1616 i de finska länen med undantag för Karelen och Kajana län. Avsikten var att underhålla och proviantera krigsfolket vid gränshusen. År 1621 infördes en motsvarande skatt i resten av riket för det polska kriget. År 1624 blev den en stående skatt som erlades per mantal. Den utgick i Finland ännu under autonoma tiden i de flesta länen till det belopp som fastslagits 1621.
Äldre benämning på artillerist.
Landsförsvar. Enligt Hälsingelagen innebar landvärn en urgammal skyldighet för de fria männen att försvara sitt land. Om faran var särskilt stor var man skyldig att gå man ur huse. Skyldigheten var begränsad till det egna landskapet och landvärnsplikten innebar endast att man var skulle värja sitt land hemma. Om kungen ville använda uppbådet utanför landskapets gränser måste han vända sig till landskapets ting och utverka dess samtycke. Med Magnus Erikssons landslag utvidgades landvärnsplikten till att omfatta hela riket. I Finland uppbådades 1495 först i Karelen och Nyland, eventuellt också i Savolax var femte man, medan de fyra övriga skulle stå för hans kost. När belägringen av Viborg inleddes inkallades från hela landet en man för vart hemman (gränsen var 15 år).
Samfällighet som bestod av skogsmark huvudsakligen i Kexholms län. Sådana samfälligheter förekom under 1600-talet och ägdes vanligen gemensamt av flera byar.
Ryttare beväpnad med lans som sitt viktigaste vapen. Under medeltiden och 1500-talet användes lans av tungt kavalleri, men under 1700- och 1800-tal hörde lansiärerna huvudsakligen till det lätta kavalleriet. Lansiärer förekom i ryska armén ännu under första världskriget.
Kollektiv beteckning för personal inom landsstaten.
Från 1917 benämning på den tidigare Jordbruksexpeditionen som 1918 ombildades till Lantbruksministeriet.
Tekniskt kunnig statstjänsteman vid Senatens jordbruksexpedition, efter 1922 vid Lantbruksstyrelsen. Lantbruksingenjören ansvarade för vattentekniska arbeten som främjade lantbruket. Kompetenskraven var ingenjörsexamen vid Polytekniska institutet, sedermera Tekniska högskolan.
Temporär befattningshavare vid Justitieministeriets avdelning för fångvårdsärenden 1924–1936, från 1936 ordinarie tjänsteman vid Fångvårdsverket, från 1950 fångvårdsväsendets fångvårdsavdelning. Lantbruksinspektören skulle granska och utveckla lantbruksarbetet i fångkolonier och fängelser.
Läroanstalt med praktisk och teoretisk undervisning för jordbrukare och arbetsförmän, med en avdelning för högre lantbruksundervisning. Från 1845 till 1898 ansvarade Mustiala lantbruksinstitut för agronomutbildningen i Finland. År 1898 tilldelades Helsingfors universitet ansvaret för de vetenskapliga lantbruksstudierna. I början av 1900-talet ombildades lantbruksinstituten i Mustiala och Kronoborg till lantmannainstitut. Lantbruksinstituten verkade från 1892 under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Medlem av statsrådet med ansvar för lantbruksärenden. Ministern var chef för Lantbruksministeriet. År 1971 ändrades tjänstebeteckningen till jord- och skogsbruksminister i samband med att ministeriets namn ändrades till Jord- och skogsbruksministeriet.
Ministerium bildat 1918 som en fortsättning på Jordbruksexpeditionen i Senatens ekonomiedepartement. År 1917 hade expeditionen ändrat namn till Lantbruksexpeditionen för att följande år bli Lantbruksministeriet. Till ministeriets förvaltningsområde hörde jordbruket och dess binäringar, skogs- och fiskehushållningen, jakten, statens jordegendomar, klimatforskningen, geodetiska mätningar, kontroll- och försöksanstalter inom lantbruket samt lantmäteriet, skiftesväsendet och justeringsverket. Lantbruksministeriet ansvarade även för kartverket, jordregistret och Kolonisationsfonden. Ministeriet leddes av lantbruksministern, medan en kanslichef var högsta föredragande tjänsteman. Under Lantbruksministeriet verkade flera ämbetsverk, forskningsinstitut och nämnder: Lantmäteristyrelsen, Forststyrelsen, Lantbruksstyrelsen, Fiskeristyrelsen, Kolonisationsstyrelsen, Statens spannmålsförråd, Statens margarinfabrik, Statens stuteri, Statens provanstalt för lantbruksmaskiner, Statens veterinärlaboratorium, Geodetiska institutet, Meteorologiska centralanstalten, Statens markforskningsinstitut, Spannmålsundersökningsanstalten, Justeringskommissionen, Meteorologiska kommissionen och Boställssynenämnden. Lantbruksministeriet ombildades 1971 till Jord- och skogsbruksministeriet, sedermera Jordbruksministeriet.
Tjänstetitel för högre tjänsteman vid Lantbruksministeriet eller Lantbruksstyrelsen. När Lantbruksstyrelsen 1917 omorganiserades till ett kollegialt ämbetsverk bestod kollegiet, vid sidan av överdirektören, av lantbruksråd som samtidigt förestod varsin avdelning vid Lantbruksstyrelsen. Lantbruksråd var också en honorärtitel som presidenten kunde bevilja en meriterad person inom lantbrukssektorn.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Lantbruksrådet motsvarade Lantbruksstyrelsen. I och med att en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland (Folkkommissariatet) tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Läroanstalt för blivande lantbrukare med i allmänhet teoretisk undervisning på vintern och praktiskt jordbruksarbete på sommaren. Utbildningen sträckte sig över 2 år, senare 1 ½ år. För elever som redan hade praktisk erfarenhet av jordbruk erbjöds kortare teoretisk undervisning vid så kallade lantmannaskolor, medan en högre eller tilläggsutbildning kunde fås vid lantbruks- eller lantmannainstitut. Lantbruksskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Enhet vid Lantbruksstyrelsen som från 1907 med jämna mellanrum (vart tionde år) tog fram övergripande statistik över lantbruket och dess binäringars förutsättningar och tillstånd.
Centralt ämbetsverk som inrättades 1892 och lydde under Senatens jordbruksexpedition, senare Lantbruksministeriet. Till en början leddes Lantbruksstyrelsen av en överdirektör, med biträde av en lantbruksöveringenjör och en eller flera lantbruksöverinspektörer. Från 1917 var Lantbruksstyrelsen ett kollegialt ämbetsverk, vars kollegium bestod av överdirektören och ett antal lantbruksråd som förestod varsin avdelning. År 1923 anslöts Fiskeristyrelsen till Lantbruksstyrelsen, som i sin tur 1971 slogs ihop med Kolonisationsstyrelsen och bildade Jordbruksstyrelsen. Lantbruksstyrelsen hade till uppgift att initiera åtgärder för att förbättra förutsättningarna för lantbruket och dess binäringar. Som statligt ämbetsverk skulle Lantbruksstyrelsen sköta kontakten till de regionala lantbrukssällskapen, senare även andra nationella organisationer inom lanthushållningen, samt följa deras verksamhet och deras användning av statsanslag. Lantbruksstyrelsen skulle också utöva tillsyn över lantbrukssektorns läro- och forskningsanstalter samt sammanställa statistik på området, vilket gjordes av Lantbruksstatiska byrån. Läroanstalterna bestod av lantbruks- och lantmannaskolor, lantbruks- och lantmannainstitut samt skolor och institut inom kreatur- och svinskötsel, mejeri och mjölkhushållning, hovslagning, trädgård, huslig ekonomi, hemslöjd och fiskeri. Forskningsanstalterna var Statens agrikultur- och handelskemiska laboratorium, Statens laboratorium för undersökning av smör, Statens frökontrollanstalt och Agrikultur-ekonomiska försöksanstalten. Vid Lantbruksstyrelsen fanns även anställda inspektörer, instruktörer och konsulenter inom lantbrukets olika grenar.
Regional sammanslutning med uppgift att stöda, utveckla och främja lantbruksnäringen. Lantbrukssällskapen samarbetade genom Lantbruksstyrelsen (tidigare genom Finska Hushållningssällskapet) med regeringen och ansvarade för den regionala lantbruksförvaltningen samt utövade tillsyn över lokala lantmannagillen. Lantbrukssällskapens verksamhet stöddes med statsanslag, och deras anställda konsulenter och instruktörer kompletterade eller ersatte de agronomer som lydde direkt under Lantbruksstyrelsen. Efter andra världskriget grundade lantbrukssällskapen kolonisationsavdelningar för att verkställa 1945 års jordanskaffningslag. Lantbrukssällskapen motsvarade hushållningssällskapen från svenska tiden, varav Finska Hushållningssällskapet fortsatte att verka i Finland. Lantbrukssällskapen slöt sig 1906 samman i Lanthushållningssällskapens Centralförbund. År 1908 trädde de svenskspråkiga lantbrukssällskapen ur den finska centralorganisationen och bildade Svenska lantbrukssällskapens i Finland Förbund.
Benämning på landsortsmöte eller provinsialmöte under svenska tiden som ofta var kombinerat med riksdagen såtillvida att landsortsmötet fick bekräfta riksdagens beslut. Lantdagar förbjöds 1660, men förekom i praktiken in på 1670-talet och var, på olika håll, mera vanliga under förra delen av 1600-talet.
Representationsorgan i Finland från 1809 fram till 1919 års regeringsform (RF). Lantdagens befogenheter följde till en början bestämmelserna för den svenska riksdagen i 1772 års regeringsform och 1789 års förenings- och säkerhetsakt, enligt vilka lantdagen var ett rådgivande regeringsorgan som vid behov sammankallades av regenten. År 1869 infördes en lantdagsordning (LO) som reglerade lantdagens sammansättning och arbetssätt. Fram till en ny lantdagsordning 1906 var lantdagen en ståndslantdag, i vilken ingick representanter för adeln och ridderskapet, prästerskapet, borgarståndet samt bondeståndet. Adeln sammanträdde i Riddarhuset och de övriga stånden i Ständerhuset. Ståndslantdagen sammankallades 15 gånger: 1809 (Borgå lantdag), 1863, 1867, 1872, 1877, 1882, 1885, 1888, 1891, 1894, 1897, 1899 (urtima lantdag), 1900, 1904–1905 och 1905–1906 (urtima lantdag). Genom lantdagsreformen 1906 omvandlades ståndslantdagen till en enkammarlantdag, till vilken representanter för de politiska partierna skulle utses vart tredje år genom val med allmän och lika rösträtt för män och kvinnor över 24 år. År 1919 ändrades beteckningen lantdag till riksdag.
Bibliotek med tillhörande arkiv som grundades 1872 och lydde under ständerna. Redan i början inleddes ett utbyte av riksdagshandlingar med Sveriges riksdagsbibliotek och 1878 med det danska Folketingsbiblioteket. Expeditionerna i senaten samt de centrala ämbetsverken ålades 1887 att sända exemplar av sina tryckalster till biblioteket. Biblioteket fick sina första egna utrymmen 1891 då det flyttade till Ständerhuset och bytte namn till Ständernas bibliotek.
Kallelse till lantdag, vilken under autonomin utfärdades av den ryske kejsaren. Den första kallelsen till lantdag utfärdades till 1809 i Borgå. Därefter utfärdades ingen kallelse förrän 1863, då lantdagen började sammankallas till regelbundna lagtima lantdagar med fem års mellanrum, efter 1882 vart tredje år. Vid behov (1899 och 1905–1906) kunde kejsaren kalla till en extra, urtima, lantdag. I och med införandet av 1906 års lantdagsordning sammanträdde den nyinrättade enkammarlantdagen kontinuerligt, medan kejsaren hade rätt att upplösa lantdagen och utlysa lantdagsmannaval. Om lantdagen inte upplöstes i förtid utlystes lantdagsmannaval vart tredje år.
Medlem av lantdagen. Fram till 1906 representerade lantdagsmännen något av de fyra stånden, adel, prästerskap, borgare eller bönder. I synnerhet bland borgarna och bönderna utsågs lantdagsmännen genom val inom stånden. Efter 1906 utsågs lantdagsmännen till den nyinrättade enkammarlantdagen genom allmänna lantdagsmannaval. Under svenska tiden hade man använt beteckningen riksdagsman, och 1919 ersattes beteckningen lantdagsman med just riksdagsman.
Från 1723 fullmakt som berättigade en vald riksdagsman, eller under autonomin en lantdagsman, att representera sin väljarkår under riksdag eller lantdag. Under svenska tiden kallades fullmakten både riksdagsmannafullmakt och lantdagsmannafullmakt, medan det senare alternativet användes under autonoma tiden. Från 1919 hette den i Finland riksdagsmannafullmakt.
Val av representanter till lantdagen. I lantdagsordningen från 1906 stadgades att lantdagen bildade en kammare med 200 lantdagsmän. Dessa skulle väljas vart tredje år genom omedelbara och proportionella val. Landet skulle vara indelat i minst tolv och högst aderton valkretsar. Alla medborgare som före valåret fyllt 24 år fick delta i valet, men det fanns några undantag, till exempel personer som fick kontinuerligt stöd från fattigvården eller som dömts till allmänt arbete för lösdriveri. Alla som hade rösträtt kunde också väljas till lantdagsman. År 1919 ersattes lantdagsmannaval med riksdagsval.
Grundlag från 1869 som reglerade lantdagens sammansättning och arbetssätt. En ny lantdagsordning infördes 1906 då Finland övergick till ett enkammarsystem och till val med allmän och lika rösträtt. Termen lantdagsordning behölls fram till 1919 års regeringsform då ”lantdag” ersattes med ”riksdag”.
Lantdagsmans mandatperiod från ett lantdagsval till följande. Då enkammarlantdagen infördes i Finland 1906 slog man fast att lantdagsval skulle hållas vart tredje år, om kejsaren inte upplöste lantdagen och utlyste lantdagsval i förtid. ”Lantdagsperiod” ersattes efter 1919 av ”riksdagsperiod”.
Domarbefattning på 1600-talet i provinserna, förekom i Trondheims län och i Livland.
Benämning på avgifter som under stora ofreden uppbars i anslutning till lantdomarens i Viborg verksamhet.
I Viborgs kommendantskap under stora ofreden den i Viborg verksamma lantdomarens domarkansli.
I ryska städer från 1782 personal vid stadsdelsförvaltningen, vilka hade i uppgift att sköta gatubelysningen. Sådana kommandon verkar ha saknats i städerna i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Benämning på av kronan 1758–1787 underhållna sjukhus i provinsstäderna i Viborgs guvernement.
Från 1917 namn på den tidigare Jordbruksexpeditionen. Då senaten 1918 omformades till statsrådet bytte Lanthushållningsexpeditionen namn till Lantbruksministeriet.
Alternativ beteckning på Lantbruksstyrelsen.
Centralförbund för lokala lantbruks- och hushållningssällskap, grundat 1906. Centralförbundet hade som underlydande till Kolonisationsavdelningen vid Lantbruksministeriet efter andra världskriget i uppgift att planera, övervaka och leda kolonisationsverksamheten. Centralförbundet utsåg en av ledamöterna till de lokala jordinlösningsnämnderna, och kolonisationsavdelningar inrättades i de lokala lantbruks- och hushållningssällskapen. Vid kolonisationen av svenskspråkiga och tvåspråkiga kommuner skulle Centralförbundet handla i samråd med Svenska Lantbrukssällskapens i Finland Förbund.
Benämning på länsuppbörden i räkenskapsföringen under 1600-talet.
Tjänsteman hörande till jägeristaten i ett län, underställd lantjägmästaren.
I Gamla Finland förvaltningsdistrikt motsvarande de svenska häraderna som provinserna var indelade i 1721–1783 och 1797–1811. Parallell benämning 1797–1811: krets.
I Ryssland 1718/1719–1727 chef för förvaltningen i ett distrikt med uppgifter motsvarande närmast de svenska häradsfogdarnas uppgifter, därefter till 1785 tjänsteman som stod i ledningen för en krets (uezd). Under stora ofreden var ”lantkommissarie” en benämning på de tjänstemän som de ryska ockupationsmyndigheterna i Viborgs kommendantskap tillsatte för ledningen av främst skatteuppbörden i de kommendantsdistrikt som hade en militär kommendant som högsta styresman. Lantkommissarierna var underställda kommendanterna. Under lilla ofreden förekom det att kronofogdar på ryska kallades lantkommissarier. I Gamla Finland fanns 1721–1783 och 1797–1811 lantkommissarier som förestod lantkommissariaten/kretsarna med uppgifter motsvarande de svenska kronofogdarnas.
Namnet på Kadettskolan i Sandhamn under åren 1941–1952.
Manlig invånare på landsbygden, särskilt om lantbrukare, jordbrukare, bonde.
I början av 1900-talet omformades de tidigare lantbruksinstituten till lantmannainstitut, som i praktiken kom att utgöra en tilläggs- eller fortsättningsutbildning till jordbruks- och lantmannaskolor. Lantmannainstituten verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt som under en vintertermin erbjöd teoretisk undervisning i lantbruk för elever som redan hade praktisk erfarenhet av jordbruk. För undervisning i både teori och praktik fanns mera omfattande lantbruksskolor. Lantmannaskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Ridderskapets och adelns talman och ordförande för ståndsriksdagen, i Sverige 1626–1866, i Finland 1809–1906. Lantmarskalken utsågs formellt av regenten för varje riksdag, 1719–1726 av adeln ensam.
Titel för jordägare som uppvisade en fjärdedels förbättring mot lantrådet. Titeln likställdes med landssekreteraren.
Till statlig lantmätare utgående arvode eller ersättning för privata och offentliga lantmäteriförrättningar 1766–1924. Arvodet uppbärs sedan 1924 av Lantmäteristyrelsen, medan lantmätaren uppbär månadslön ur statskassan. Arvodet utgick enligt fastställd taxa, förutom husrum och ved, skjutslega och kostpenningar.
Lantmäteriförrättning eller en lantmätares syssla eller befattning.
Kronohemman anslaget till ordinarie lantmätare som löneförmån. Under vissa perioder skulle hemmanets skatter avdras från lantmätarnas penninglön.
Av kommissionslantmätare förd arbetsdagbok från 1691, enligt visst formulär efter 1849, innehållande uppgifter om vilka tjänsteärenden han under årets lopp hade utfört med tidpunkten för varje förrättnings början och slut, jämte redovisning av alla förrättningsremisser, orginalbevis över orsaken till dröjsmål och kvittenser över leverade kartor och andra handlingar m.m. Lantmätardagboken utgjorde basen för den årliga lantmäterirevisionen och levererades till Lantmäteristyrelsen när revisionen var avslutad.
Från 1628 statlig tjänsteman som yrkesmässigt utförde (och dokumenterade på karta) geografisk och geometrisk uppmätning av jordområden för ekonomiskt och juridiskt ändamål. Fram till 1700-talet kallades lantmätare också revkarl, inom militären ingenjör, stundom geodet. Ursprungligen ägnade sig lantmätare endast åt kartläggning av landet, från 1633 också mätning av städer, socknar och byar, och från 1688 enskilda jordegendomar för ägodelning, avvittring och skiften, vilket dock först 1725 blev ett tjänsteuppdrag och lantmätarnas ensamrätt. Från 1783 var lantmätarna de enda som kunde förrätta storskiften. Från 1800-talet var lantmätare en underordnad tjänsteman på länens lantmäterikontor. Lantmätarna benämndes i författningarna 1848 ingenjör, 1918 lantmäteriingenjör och från 1928 förrättningsingenjör. I Gamla Finland brukades för lantmätare benämningen ”zemlemer” från och med 1740-talet.
Ed som en lantmätare var skyldig att avlägga innan han tillträdde sin tjänst inom lantmäteristaten. Lantmätareden infördes 1688 och på nytt i Finland 1812. Eden avlades under svenska tiden muntligen inför landshövdingen och skriftligen inför Lantmäterikontoret, enligt ett visst formulär. Under autonoma tiden avlade överdirektören sin ämbetsed (tro- och huldhetsed) inför senatens ekonomiedepartement och de övriga tjänstemännen och tjänstebetjänte inför överdirektören. Lantmätarna på provinslantmäterikontor avlade eden inför landshövdingen och sände därefter en egenhändigt skriven avskrift av fullmakten till Generallantmäterikontoret, sedermera Lantmäteri(över)styrelsen.
Från 1683 om syn förrättad av lantmätare.
Från 1879 vid Polytekniska skolan (1872–1887), efter 1887 Polytekniska institutet och från 1908 vid Tekniska högskolan avlagd lärokurs i lantmäteri, med goda vitsord i fackämnena och tillhörande diplom för lantmätaringenjör, från 1933 diplomingenjör. Av lantmätare vid Lantmäteristyrelsen krävdes ytterligare till 1928 en ämbetsexamen.
På 1700- och 1800-talet förekommande benämning på lantmäteriförrättning.
Mått som användes inom lantmäteriet, särskilt om ett visst slags decimalmått som indelades i verkmått och lantmätar- eller decimalmått. Under 1800-talet utgjorde rev = 10 stänger = 100 fot.
Från 1775 i Sverige och efter 1816 av länsstyrelsen och lantmäteriets högsta styresman genom kronolänsmannen föranstaltad revision av en lantmätares tjänsteförrättningar, förvaltning och arvodesräkningar samt fastställande av hans årliga arvode, reseersättningar m.m. Lantmätarrevisionen utfördes så att de på vilkas hemman lantmäteriförrättning skett inkallades genom kungörelse i kyrkan för granskning av åtgärderna och det utgångna arvodet. Den vidtogs till 1809 årligen, 1816–1848 vid behov och 1848–1887 årligen i något av länen.
Jordskifte förrättat av lantmätare.
Från 1603 mätning och kartläggning av områden för ekonomiskt eller juridiskt (ursprungligen också geodetiskt) ändamål. Lantmäteriet fick instruktion 1628 för i första hand geografisk kartläggning av Sverige, i andra hand geometrisk mätning av landets byar. År 1688 för enskilda lantmäteriförrättningar, 1725 för verkställning av ägodelningar och avvittring och 1735–1891 också för justering av mått och vikter. Konkret: av lantmätare utförd uppmätning av jord; lantmäteriförrättning.
I civilinstruktionen 1642 förekommande benämning på alla de göromål som hörde till en lantmätares uppgifter. Från 1700-talet användes termen lantmäteriförrättning.
Under svenska tiden från 1683 förekommande titel på person som aspirerade på lantmätartjänst och som tog del av den av direktören för lantmäteriet arrangerade utbildningen i geografisk och geometrisk mätning.
Från 1776 person som efter genomgången lantmäteriexamen antagits som praktikant vid lantmäteristaten, under autonoma tiden från 1887 också om person som avlagt examen i lantmäteripraktiken och fullgjort avslutad lärokurs i lantmäteri vid Polytekniska institutet i Finland. År 1776 fanns 150 auskultanter i Sverige, mot 201 ordinarie lantmätare. I Finland ingick 20 i 1747 års kommission, 40 i 1757 års kommission och 20 i 1775 års kommission i Savolax.
Från och med 1628 förekommande kollektiv benämning på diverse underordnade anställda inom lantmäteristaten, efter 1918 vid lantmäteristyrelsen som betjänt, auskultant, biträde, elev, praktikant, kartritare och kartritarelev.
Från 1916 elev med mellanskoleutbildning anställd av Lantmäteristyrelsen. Lantmäteribiträdet, som räknades till lantmäteribetjänterna, arbetade på viss tid hos ordinarie länslantmätare, senare länslantmäteriingenjörer, för att så småningom kunna avlägga lantmäteriexamen.
Tjänstebeteckning för ordföranden för lantmäterikommissionerna i Finland 1737–1747, 1741–1743, 1748–1756 och 1756–1766; också titel för åtskilliga väl renommerade lantmätare 1782–1809. Under autonoma tiden användes benämningen även om styresmannen för ett lantmäterikontor i ett län.
Under svenska tiden från och med 1803 och autonoma tiden allmän benämning på elev i lantmäteriyrket som vanligen arbetade som biträde åt en lantmätare.
Från 1650-talet förekommande benämning på lantmäteriväsendet. Lantmäteriet inkluderade all den verksamhet som anslöt sig till lantmätaruppdraget, inklusive verksamhetens (enmans)styrelse. Det hade tidigare gått under diverse (äldre) benämningar som revning, mätning och skifte.
Ämbetsexamen i lantmäteri under svenska tiden 1635–1642 och 1683–1809, under autonoma tiden 1812–1848 och 1916–1928. Under perioden 1848–1916 kallades den examen i lantmäteripraktiken. Den avlades under svenska tiden vid Lantmäterikontoret i Stockholm, under autonoma tiden vid Generallantmäterikontoret (1812–1848) och Lantmäteristyrelsen (1916–1928). Examen berättigade (till 1848) till anställning som tjänstebiträde, 1848–1916 som auskultant och efter 1916 till befattningen och titeln lantmätarkandidat.
Tjänst inrättad 1786 vid Lantmäterikontoret. Lantmäterifiskalen hade till uppgift att uppdaga och åtala tjänstefel, särskilt i anslutning till lantmätararvodet och storskiftesförrättningarna. Han hade samma värdighet och befordringsrättigheter som vice fiskalerna i hovrätterna. Lantmäterifiskalen erhöll lön på lantmäteristat och en del av de böter som utgick till lantmätare för ockerarvoden. Någon motsvarande tjänsteman fanns inte i Lantmäteristyrelsen under autonoma tiden.
Fond under Lantmäteristyrelsen som 1816–1916 beviljade understöd åt ålderstigna oavlönade lantmätare, fattiga lantmätaränkor och deras oförsörjda barn. Fonden erhöll sina medel från revisionsprocentmedlens överskott.
Sedan 1683 av lantmätare utfört tjänsteåliggande på grund av förordnande eller uppdrag. Åren 1883–1895 kunde undantagsvis också en agronom, ingenjör eller annan sakkunnig person skifta enskild jord.
Samlande benämning på av lantmätare uppgjort lantmäteriprotokoll, karta med tillhörande förklaringar, lantmätardagbok och andra vid lantmäteriförrättning uppkomna handlingar.
Tekniskt utbildad lantmätare som lydde under länslantmäteriingenjören och verkställde lantmäteriförrättningarna i ett län. Åren 1848–1918 hade dessa lantmätare betecknats ingenjörer i förordningarna. Från 1928 omfattades lantmäteriingenjörerna av den samlande beteckningen förrättningsingenjör.
Ämbetsverk inrättat 1642 vid Kammarkollegium för överinseendet över lantmäteriförvaltningen och de landskaps-, härads-, socken-, bya- och hushållsvisa kartböcker som skulle upprättas i hela landet. Från 1650-talet användes beteckningen också om innehavaren av ämbetet. Efter 1696 var ”lantmäteriinspektör” en tjänstebeteckning för föreståndaren för ett provinslantmäterikontor som var ansvarig för länets lantmäteriförrättningar och rapporteringsskyldig till Lantmäterikontoret i Stockholm. Under autonomin från 1848 var ”lantmäteriinspektör” en tjänstebeteckning för föreståndaren för vissa länslantmäterikontor, motsvarande länslantmätare i andra län.
Regler för lantmäteriförrättningar. De första gavs av Johan III 1585 och gällde Oppunda härad.
Tjänstebeteckning för en vid Lantmäteristyrelsen 1916–1928 antagen lantmäterielev, efter att han hade avslutat sin praktikperiod och avlagt lantmätarexamen. Lantmäterikandidaten kunde bli befordrad till extra lantmätare vid Lantmäteristyrelsen eller till sekreterare vid ett länslantmäterikontor.
Av lantmätare för olika ändamål upprättad karta, vanligen för jorddelning, tidigare också skattläggning. Kartan ger, med tillhörande beskrivning, detaljerade uppgifter om jordens beskaffenhet, fördelning i olika ägoslag och ägolotter m.m. Om lantmäterikartan är fastställd utgör den ett juridiskt instrument. Lantmäterikartor upprättas enligt viss skala. Den första kartan i Sverige tillkom 1611(som kopparstick) över norra Sverige och var ritad av lantmätaren Anders Bure. En karta över hela landet graverades och trycktes i Wittenberg 1626.
Mätningskommission som tillsattes för att utföra särskilda arbetsuppgifter, för vilka den ordinarie lantmäteripersonalen inte räckte till. Under svenska tiden tillsattes den första lantmäterikommissionen med kommissionslantmätare 1680 i samband med reduktionen. I Finland verkade lantmäterikommissioner 1737–1747, 1741–1743, 1748–1756 och 1756–1766.
Mera tillfällig benämning på lantmätaryrket under 1700-talet.
Från 1683 (stadfäst 1696) lantmäteriväsendets lokalkontor, som lydde under länsstyrelsen och Lantmäterikontoret i Stockholm, senare Generallantmäterikontoret, Lantmäteriöverstyrelsen, Överstyrelsen för lantmäteriet och Lantmäteristyrelsen. Lantmäterikontoret ledde och övervakade länets lantmäteriförvaltning och lantmäteriförrättningar samt förde jordeboken, senare jordregistret. ”Lantmäterikontor” var också namnet på ämbetsverkets lokaler, som från 1696 skulle vara belägna i landshövdingens residensstad. Lokalerna kallades under svenska tiden och 1812–1848 provinslantmäterikontor, därefter länslantmäterikontor. Från 1928 gick de under benämningen lantmäterikontor. Kontoren förestods av lantmäteriinspektörer eller (förste) länslantmätare, senare länslantmäteriingenjörer, medan lantmäteriförrättningarna sköttes av lantmätare och ingenjörer, senare lantmäteriingenjörer, och deras underlydande.
Från 1642 benämning på ämbetsrummet för inspektorn över lantmäteriet. Fram till 1684 verkade Lantmäterikontoret inom Kammarkollegiums Räknekammare, därefter blev det ett separat centralt ämbetsverk med en direktor över lantmäteriet som chef. Lantmäterikontoret i Stockholm organiserade, ledde och övervakade lantmäteriverksamheten. Åren 1735–1777 skötte kontoret även justeringsväsendet och kallades Lantmäteri- och justeringsverket. År 1783 bytte Lantmäterikontoret namn till Generallantmäterikontoret.
I det svenska riket från 1600-talet elev som antagits att under ledning av en äldre lantmätare genom praktik utbilda sig för att, efter vederbörlig skolundervisning och/ eller universitetsstudier, kunna avlägga lantmätarexamen.
Inofficiell benämning på det centrala ämbetsverket för lantmäteri- och justeringsväsendet 1735–1777 och 1812–1892, under den senare perioden även kallad Överstyrelsen för lantmäteri- och justeringsväsendet. Under den förra perioden hette ämbetsverket officiellt Lantmäterikontoret, under den senare Generallantmäterikontoret, Lantmäteriöverstyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet. Lantmäteri- och justeringsverket användes också som kollektiv beteckning på de tjänstemän som arbetade inom förvaltningsområdet.
Protokoll över lantmäteriförrättning. Lantmäteriprotokoll förekom från 1715 och fick närmare bestämmelser 1762. År 1848 blev de obligatoriska och specificerades närmare 1916. De innehöll uppgifter om de närvarande personerna, förrättade mätningar och beräkningar, bedömningar om jordens beskaffenhet och det utförda arbetets tekniska kvalitet. Också överenskommelser mellan berörda parter ingick. Protokollen granskades ursprungligen vid förrättningens slut och undertecknades av lantmätaren, de berörda parterna och godemännen.
Utslag fällt efter avslutad lantmätarrevision, från och med 1848 helst i närvaro av landshövdingen (guvernören). Utslaget fastställde, utifrån revisionsprotokollet, skifteslagets enskilda delägares andel i lantmäteriförrättningskostnaderna, i vissa fall också kronans andel, samt lantmätarens arvode. Utslagen kunde också gälla uppdagade felaktigheter i lantmäteriförrättningarna, brister i lantmäteridokument och -arvodesräkningar m.m., som var straffbara med böter eller innehållande av lön. Utslag fälldes också över skäligt förskott på lantmätares arvode, ifall lantmäteriarbetet drog ut på tiden till följande räkenskapsår.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918, motsvarade lantmäteristyrelsen. Eftersom en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Under svenska tiden från 1700-talet och under autonoma tiden efter 1812 förekommande tjänstebeteckning för sekreterare vid Lantmäteristyrelsen, från 1848 också vid länslantmäterikontor. Lantmäterisekreteraren utnämndes av överdirektören, i län på länslantmätarens förslag.
Den särskilda skala som sedan 1800-talet används vid uppmätning av jord .
Sammanfattningen av alla de i länen anställda lantmätarna; också budgeten för lantmäteriväsendet och dess inrättningar.
Kollegialt ämbetsverk grundat 1916 för att sköta lantmäteri-, skiftes- och skattläggningsärenden, upprätthålla jordregistret, utföra allmänna ekonomiska, geografiska och topografiska kartarbeten, nödvändiga geodetiska och astronomiska arbeten och justering i anslutning till kartarbetet. Lantmäteristyrelsen efterträdde Överstyrelsen för lantmäteriet och leddes fram till 1928 av en överdirektör och därefter av en generaldirektör. Lantmäteristyrelsen lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksministeriet. Justeringsväsendet överfördes 1922 på Lantmäteristyrelsen, där det sköttes av en särskild justeringsbyrå. Lantmäteristyrelsen var fram till 1928 indelad i en administrativ, en teknisk och en geografisk avdelning. Från 1919 fanns också en topografisk avdelning. Den administrativa avdelningen ansvarade för lantmäteristatens personal och räkenskapsväsende, den tekniska avdelningen för lantmäteriarbetena inklusive övervakningen av förrättningsingenjörerna och den geografiska avdelningen för kartverksarbetena. Åren 1928–1953 var Lantmäteristyrelsen indelad i Avdelningen för skiftesverket och Avdelningen för kartverksarbeten.
Benämning på Lantmäteristyrelsens kollegium 1916–1918. Konseljen ansvarade för Lantmäteristyrelsens utlåtanden till senaten, besvär över hovrätternas, guvernörernas och ägodelningsrätternas beslut, fastställande av avvikande mått för arealuträkning samt hanterade konflikter mellan lantmätare och lantmäteribiträden. Lantmäteristyrelsens konselj utgjordes 1916 av överdirektören som ordförande och avdelningscheferna samt en juridiskt utbildad adjoint som ledamöter. År 1918 blev konseljen under beteckningen plenum Lantmäteristyrelsens högsta beslutande organ. Plenumet hade fram till 1928 överdirektören som ordförande, och ledamöterna utgjordes av överdirektörsadjointen, lantmäteriöveringenjörer och en assessor.
Tryckeri grundat 1919 för att på rekvisition av Lantmäteristyrelsens byråer och försvarsväsendet trycka topografiska och militära kartor ursprungligen graverade i sten, samt andra arbeten som hörde till verksamhetsområdet. Militära kartor trycktes endast med tillstånd av Generalstaben. Tryckeriet sorterade 1919–1928 under Topografiska avdelningen, därefter Topografiska byråns civila sektion. Vid tryckeriet arbetade 1928 en faktor och annan nödvändig personal.
Under svenska tiden av Kgl. Maj:t, under autonoma tiden av kejsaren vid behov fastställd taxa, enligt vilken andra mätningar och förrättningar än de allmänna boställs- och vägmätningarna samt andra geografiska mätningar. Avgifterna erlades av sakägarna. Taxan ingick från 1916 i förordningarna om skiftesväsendet eller meddelades i särskild förordning om ersättning för lantmäteriarbeten.
Från 1900-talet en benämning på det tekniska sätt som lantmäteriet utförs på, inklusive de kunskaper om fastighetsbeståndets förvaltning och juridik, samhällsplanering och geomatik som krävs för förrättningarna.
Under 1700-talet förekommande allmän benämning på den statliga institution för lantmäteri som tillkom i Sverige 1628 och som från och med 1683 bildade ett centralt ämbetsverk under Kammarkollegium och från och med 1699 provinciala ämbetsverk underlydande länsstyrelsen.
Sedan 1740 samlande beteckning för de kunskaper som lantmäteriverksamhet krävde. Den innefattade geomatematiska, karterings- och mätningstekniska (geodesi) samt astronomiska kunskaper m.m. samt tekniska och juridiska kunskaper om lagstiftningen om ägoskiften, skattläggningar och teknik för upprättande av kartor.
Tjänstebeteckning för hög tjänsteman vid Lantmäteristyrelsen och ledamot av Lantmäteristyrelsens plenum 1918–1928. Lantmäteriöveringenjören hade till uppgift att bereda och föredra ärendena i plenum, upprätta Lantmäteristyrelsens cirkulär och granska förrättningsingenjörernas arbetsredogörelser. Efter 1928 var tjänstebeteckningen överingenjör.
År 1848 ersatte Lantmäteriöverstyrelsen det tidigare Generallantmäterikontoret. Från år 1851 användes namnet Överstyrelsen för lantmäteriet eller Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet.
Vid riksdagen 1726–1727 tillsatt utskott som ansvarade för sådana ärenden som rörde indelningsverket och lant- och sjöförsvaret och som inte behövde hemlighållas. Deputationen brukade delas upp i två utskott, lantutskottet och sjöutskottet.
Benämning på av kronan underhållet sjukhus i Viborg 1787–1797 under ståthållarskapsperioden. Hospitalet lydde under Allmänna försörjskollegiet.
Sjukhus i Viborg 1787–1811. Det leddes av en lantkirurg. Institutionen omvandlades 1811 till Viborgs länslasarett som inledde sin verksamhet 1813. Hospitalet i Viborg grundades urprungligen av kejsarinnan Elisabeth 1758 för fattiga sjuka och för sjuka fångar.
Benämning på den högsta styrelsen för lokalförvaltningen från 1610-talet när ståthållarna blev fogdarnas chefer och skatteuppbörden ställdes direkt under deras kontroll, medan kammarens direkta kontroll upphörde. Lantregeringen ombildades 1634 till länsstyrelse under en landshövding, i Stockholm till överståthållarämbetet. Benämningen användes dock ännu på 1700-talet som synonym till länsstyrelse.
Ordförande för landskapsstyrelsen på Åland från 1920. Landskapsstyrelsen utsågs av av Ålands landsting. Lantrådet måste åtnjuta landstingets förtroende.
Titel på jordägare som utfört viss betydelsefull prestation för egendomens förbättrande. Titeln likställdes med lagman.
Sedan slutet av 1600-talet utgjorde lantränteriet en avdelning inom landskontoret och hade till uppgift att sköta penningtransaktioner. Innan landskontoren bildades hade lantränterierna allmänt ingått i länsstyrelserna som inrättats 1634. Penningtrafiken sköttes av lanträntmästaren. Efter 1719 arbetade denna under landskamreren.
I Ryssland fanns 1719–1726 i provinserna lantränterier för hanteringen av influttna kronointäkter. I Gamla Finland existerade i provinserna lantränterier 1721–1783, men de var förenade med kronomagasinen till ett organ, kallat lantränteri och (lant)magasin. Deras uppgifter övertogs under ståthållarskapsperioden 1784–1797 av kretsräntkamrarna.
Tjänsteman som biträdde lanträntmästaren i länsstyrelsernas lantränterier.
Från 1634 skötte lanträntmästare penningtrafiken vid länsstyrelsen. Då landskontoret inrättades i slutet av 1600-talet kom lanträntmästarna och lantränterierna att lyda under landskamrerarna. Lanträntmästarna ansvarade för de värdepapper, pengar och stämpelmärken som bevarades i lantränteriet samt samlade in och bokförde länets skatteuppbörd och ansvarade för länets utbetalningar. De redovisade för landskamreren de medel som inkommit från kronofogdar och andra uppbördsmän.
I Ryssland var lanträntmästaren 1719–1726 chef för lantränteriet i provinserna. I Gamla Finland var lantränt- och proviantmästaren chef för ett lantränteri och (lant)magasin.
Kollektiv beteckning för personal vid lanttullen.
I det självständiga Finland alla värnpliktiga mellan 17 och 45 år som inte tillhörde reserven eller var i aktiv tjänst. Lantvärnets uppgift var att förstärka de aktiva trupperna. Lantvärnet bestod av tre kategorier. Till den första kategorin hörde värnpliktiga som efter utgången tjänstetid överförts från reserven till lantvärnet. Den andra kategorin bestod av värnpliktiga som inte inträtt i aktiv tjänst, och den tredje kategorin bestod av värnpliktiga som ännu inte deltagit i uppbåd.
Äldre form av värnplikt. År 1808 bestämdes att var fjärde/femte vapenför man mellan 18 och 25 år skulle inskrivas i lantvärnet. Samma år uttogs omkring 30 000 man som fördelades landskapsvis i lantvärnsbataljoner. Lantvärnet avvecklades i Sverige 1811.
Benämning på person som tillhör ett lantvärn. Under svenska tiden användes benämningen om de män som uttogs till lantvärnet under finska kriget 1808–1809. Totalt 30 000 lantvärnsmän arrangerades i 51 bataljoner och förenades länsvis i brigader. ”Lantvärnsman” var även en äldre benämning på en högt uppsatt ämbetsman (hövding, militärbefälhavare) med uppgift att förestå ett lands eller en landsdels försvar mot fientligt anfall.
Ämbetsman som företrädde kronan gentemot samerna och övervakade samernas rättigheter. Benämningen förekom under senmedeltiden och 1500-talet vid sidan av birkarlarna. Lappfogden var sannolikt identisk med den konungsman som själv var birkarl och ansvarade för att birkarlarnas avgift levererades till kronan.
Benämning på de obygder i de nordliga svenska och finska gränsområdena som huvudsakligen var befolkade av samer och länge sparsamt använda. Från första framträdandet hävdades lappmarkerna som kronoallmänningar, bl.a. genom att kronan övervakade förhållandet mellan birkarlar och samer. Först 1555 började ”lappmark” användas i administrativa namn i samband att de blev egna fögderier. Det äldsta kända belägget för lappmark ingår i Magnus Erikssons fribrev för nybyggare i norra Sverige 1340.
Sedan 1739 församling i Lappland, ursprungligen Enare och Utsjoki pastorat, från 1830 också Muonioniska pastorat. Prästtjänsterna tillsattes från 1740 och från 1817 av Åbo domkapitel, undantagsvis utan förslag, provpredikningar och valförrättning. Den tillsatta personen måste ha kunskaper i samiska.
Skatt uppburen under i Lappmarken denna benämning 1808–1840. Tidigare kallad lappskatt, lappränta.
Ursprungligen präst som verkade bland samerna, vid sidan av sin prästerliga befattning i ett annat pastorat. Lappräster omnämndes redan på 1600-talet. Efter att den bestående kyrkliga inrättningen för spridande av kristen kultur och upplysning i Lappmarken hade grundats 1739 avsåg termen en kyrkoherde i en lappförsamling.
Fond för bekostandet av kyrkoförvaltningen i Lappland. Den inrättades 1739, samtidigt med den bestående kyrkliga inrättningen i Lappmarken. Medlen användes först till prästerskapets avlöning, efter 1850 framför allt för att bestrida skjuts- och dagtraktamenten, särskilt vid huse- och ägosyner på prästboställena och de kronohemman i Utsjoki och Enare församling som hade indelats till detta ändamål.
Utskyld som ursprungligen bara togs ut av samerna, senare av alla invånare i Lappmarken. Skillnaden mellan birkarlaskatt och lappskatt är inte alltid klar. I räkenskaperna för Västerbotten 1539 ingår birkarlarnas taxa under rubriken lappskatt. Lappskatten reformerades 1602 och skulle då utgå som tionde av såväl renhjorden som fisket. Inga små persedlar av skinn skulle längre förekomma. Birkarlarna förbjöds att bedriva köpenskap. År 1607 kom en ny skatteundervisning. Varje same som fyllt 17 år och som dittills utgjort två mårdskinn skulle nu erlägga två oxrenar eller tre vajor eller åtta lispund torrfisk. Också denna reform stannade på pappret. Efter 1696 betalades lappskatten i penningar. Efter 1748 betalades den av alla som byggde och bodde i Lappmarken.
Synonym till Villmanstrand i Kanslikollegiums stat 1729.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt sanatorium grundat 1927 för vård av bland annat tuberkulospatienter. Sanatoriet förestods av kommunalläkaren.
Statligt sjukhus för psykiatriskt vård av patienter från hela Finland och undervisning av läkarstuderande beläget i Lappviken i Helsingfors. Sedan början av 1800-talet internerades mentalpatienter också på länssjukhusen. Verksamheten omorganiserades 1840. Själö hospital blev ett sinnessjukhus, Lappvikens sjukhus grundades som det första moderna undervisnings-sinnessjukhuset och öppnades 1841. Undervisningen av medicine studerande sköttes på särskilt förordnande tills professuren i psykiatri grundades 1909. Under 1930-talet utökades verksamheten betydligt och vårdplatserna fördubblades. Tjänstemännen på sjukhuset var (1908) en överläkare, också kallad direktor, en underläkare, en predikant och en syssloman. År 1937 förestods sjukhuset av en överläkare och en biträdande överläkare. Andra tjänstemän var en rättspsykiatrisk underläkare, tre assistentläkare, en överskötare, ekonom och bokförare. Sjukhuset blev 1958 en del av Universitetscentralsjukhuset i Helsingfors.
Anstalt för vård av sjuka; sjukhus, sjukvårdsinrättning; på 1700-talet uppkommen synonym till hospital och som var i bruk till 1858.
Bland länets befolkning eller vissa intressegrupper utsedd styrelse för ett lasarett, stadgades från och med 1756 och 1776.
Länslasarett som cirka 1822–1850 också verkade som länets kurhus. Efter 1850 införlivades kurhusen med länssjukhusen. Lasarett och kurhus fanns i landshövdingarnas residensstäder: Heinola, Kuopio, Tavastehus, Uleåborg, Vasa, Viborg och Åbo. Undantag utgjorde Nylands länslasarett som 1831 slogs ihop med Kurhuset i Helsingfors och blev ett kliniskt institut. Lasarett och kurhusen förestods av en direktion med landshövdingen eller en av stadens borgmästare som ordförande och fyra ledamöter vilka representerade staden, länet, församlingarna och medicinalstaten. Där tjänstgjorde en sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman.
Länssjukhus och kurhus primärt för vård av veneriska sjukdomar i och omkring Heinola stad 1810–1845. Lasarettet förestods av en direktion. Som ordförande verkade (1837) landshövdingen. Han biträddes av fyra ledamöter som representerade staden, länet, församlingarna och medicinalstaten, en sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Lasarettet flyttades 1845 till S:t Michel. Det hette 1795–1810 Heinola länslasarett.
Länssjukhus och kurhus primärt för vård av veneriska sjukdomar i och omkring Kuopio stad 1822–1850. Det förestods av en direktion. Som ordförande verkade landshövdingen. Han biträddes av fyra ledamöter som representerade staden, länet, församlingarna och medicinalstaten, en sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Sjukhuset hette 1794–1822 och 1850–1858 Kuopio länslasarett. Efter 1858 hette det Kuopio länssjukhus.
Länssjukhus och kurhus för vård av primärt veneriska sjukdomar i och omkring Tavastehus stad 1814–1850. Det förestods av en direktion. Som ordförande verkade landshövdingen. Han biträddes av tre ledamöter som representerade staden, församlingen och medicinalstaten, en sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Lasarettet hade ursprungligen grundats i Helsingfors men flyttades 1785 till Tavastehus under namnet Tavastehus länslasarett. Det hette igen efter 1850 Tavastehus länslasarett och omdöptes 1858 till Tavastehus länssjukhus.
Länssjukhus och kurhus primärt för vård av veneriska sjukdomar i och omkring Uleåborg stad 1814–1850. Det förestods av en direktion. Som ordförande verkade landshövdingen. Han biträddes av fyra ledamöter som representerade staden, länet, församlingarna och medicinalstaten, en sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Lasarettet hette 1792–1814 och 1850–1858 Uleåborgs länslasarett. Det bytte 1858 namn till Ulåborgs länssjukhus.
Länssjukhus och kurhus primärt för vård av veneriska sjukdomar i och omkring Vasa stad 1815–1850. Sjukhuset hade tio bäddar för vanligt sjuka och 30 platser till veneriskt smittade, samt en privatavdelning för enskilda patienter (om plats fanns). De statliga bäddplatserna fördubblades 1841. Sjukhuset förestods av en direktion. Som ordförande verkade landshövdingen. Han biträddes av fyra ledamöter som representerade staden, länet, församlingarna och medicinalstaten. Tjänstemännen var en sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Sjukhuset hette 1768–1814 och 1850–1858 Vasa länslasarett. Därefter hette det Nikolaistads länssjukhus fram till 1911 då sjukhuset bytte namn till Mustasaari länssjukhus.
Länssjukhus och kurhus primärt för vård av veneriska sjukdomar i och omkring Viborgs stad 1816–1850. Det förestods av en direktion. Som ordförande verkade landshövdingen. Han biträddes av fyra ledamöter som representerade staden, länet, församlingarna och medicinalstaten, en sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Sjukhuset hette 1813–1816 Viborgs länslasarett. Efter 1850 omdöptes sjukhuset till Viborgs länslasarettet och blev 1858 Viborgs länssjukhus.
Benämning på Åbo länslasarett 1814–1850 som då primärt vårdade veneriska sjukdomar i Åbo stad och i Åbo och Björneborgs län. Det hade 40 platser. Sjukhuset förestods (1827) av en egen direktion med tre ledamöter under ledning av justitieborgmästaren. Direktionen representerade Kejserliga Akademin i Åbo, domkyrkoförsamlingen och staden. Länslasarettet leddes däremot sedan 1759 av landshövdingen, domkapitlet och magistraten i Åbo. Länslasarett och kurhuset i Åbo omdöptes 1850 till Åbo länslasarettet och blev efter 1858 Åbo länssjukhus och 1958 Åbo universitetscentralsjukhus.
Avgift som i vissa fall skulle erläggas som bidrag till underhåll av sjukhus.
Styrelse som utövade tillsyn över och förvaltade ett lasarett. År 1813 ingick i Åbo lasarettsdirektion länets landshövding, biskopen och representanter för domkapitlet och magistraten. Lasarettsdirektionerna övervakades 1756–1766 av ståndsriksdagens lasarettsdeputation.
Fond som användes för finansiering av sjukhus. Ständerna medgav 1739 att upplägga en lasarettsfond genom en landsomfattande aktion. Via utlagda listor skulle penninggåvor insamlas, ett lotteri startas, frivilliga insamlingar ske vid bröllop och barndop och avgifter erläggas för varje komedi på Bollhuset. Senare tillkom en tilläggsavgift för varje såld kortlek. I början tog Serafimerlasarettet alla de årligen insamlade lasarettsmedlen. Länen började dock kräva att få grunda egna länssjukhus och behålla sin del av lasarettsmedlen. Detta beviljades med ett kungligt brev 1765.
Veterinärinrättning med undervisning som grundades efter ett beslut 1775. Den första grunden till veterinärundervisningen gjordes genom ett anslag på 1 000 daler åt Jonas Hernberg mot att han skulle ge undervisning i veterinärmedicin. Brogården i Skara uppläts för ändamålet, och veterinärundervisning pågick där till 1889.
Allmän kollekt till lasarett. Kollekten infördes 1753 och uppbars första advent för Lasarettet i Stockholm. Den skulle från och med 1776 tillfalla lasarettet i det län där kollekten var insamlad, oberoende av stiftsindelningen. I Finland gick kollekten från och med 1757 till inrättande och underhåll av lasarettet i Åbo stad. Insamlingen utökades 1759 till två kollekter per år, som i Åbo stift insamlades andra dag påsk och under pingsten. Antalet utökades 1811 till tre per år och kollekten tillföll förutom lasaretten i Åbo också de nyligen inrättade länslasaretten i Tavastehus, Vasa och Uleåborg. Därutöver samlade varje församling in penningmedel till lasaretten under alla bröllop och dop.
Läkare som var ansvarig för sjukvården på ett (läns)lasarett eller som arbetade på sinnessjukhus eller ett sjukhus med särskild avdelning för mentalsjuka.
Tjänstebeteckning för hospitalssyssloman när lasaretten var sammanslagna med kurhusen. En sådan fanns endast i Tavastehus år 1822.
Predikant vid lasarett och kurhus under 1800-talet.
Ängsmark av sådan storlek att man på området i fråga årligen kunde bärga ett lass hö.
Tullavgift införd 1680, uppgick till 1 öre beräknad per fartygsläst, oberoende av fartygets beskaffenhet och nationalitet. Medlen användes för understöd till Amiralitetets nödlidande sjömän. Från 1782 inräknades lastarmpenningen i tullen.
Bevis på att ett fartygs last tillhör flera finländska ägare. Det utfärdades av magistraten och innehöll uppgifter om varornas mängd och beskaffenhet, avsändarens namn, mottagare, ursprungsort, lastnings- och lossningsort, skepparens namn och fraktens belopp. Motsats: certeparti.
En av de tolagsavgifter som erlades i Lovisa, Fredrikshamn och Viborg. I Lovisa betalades lastpenningar som två olika avgifter. Lastpenningar betalade för en tunna av varjehanda tunnegods 1/4 kopek silver, samt för 1 lispund av alla slags inkommande och utgående vägbara varor 1/2 kopek silver, men för trävaror betalades efter värdet 1/4 %. Dessutom skulle de fartyg som anlöpte Lovisa betala lastpenningar. Utländska fartyg betalade 4 kopek, ryska och finska fartyg betalade 3 kopek och stadens egna fartyg 2 kopek silver per läst. I Fredrikshamn och Viborg betalades lastpenningar av fartygen. I Fredrikshamn var lastpenningarna 8 1/3 kopek av utländska samt av finska och ryska fartyg 4 kopek silver per läst.
Skeppsumgäld föreskriven 1647. Lastpenningen utgick per läst av fartygets dräktighet vid inrikes- och utrikestrafik, efter 1661 endast utrikestrafik. Medlen levererades under 1600-talet årligen till Amiralitetet och var anslagna till underhåll av fyrar och båkar. Under 1700-talet gick medlen till statskassan och användes mera allmänt.
Tjänsteman som övervakade laxfisket i början av 1600-talet. Utnämningen av en laxfogde 1607 var ett försök att skapa en ordnad förvaltning av laxfisket i de älvar som rann ut i Norra ishavet. Benämningen användes också om arrendatorn av lax- och ålfisket i Hälsingland 1622.
Avgift som allmogen skulle erlägga för att få fiska lax i Uleå, Kemi, Ijo och Torne älv. Fisken skulle levereras i tunnor och kronan skulle stå för saltet.
Till prästerskapet utgående skatt på den årliga fångsten av lax 1886–1922. Laxtionde utgick i områden med fiske som huvudnäring och under förutsättning att fiskestället var utarrenderat med villkoret att allmänt fiske inte fick idkas där.
Vissa hemman i Kumo socken, som sedan 1688 var befriade från boskaps- och skjutsfärdspenningar eftersom de varje år skulle erlägga ett visst antal dagsverken till laxverken i Kumo älv.
Lärare vid ett generalstudiehus inom dominikan- eller franciskanorden. Generalstudiehusen var ofta inkorporerade i ett universitet, och i praktiken var lector principalis universitetsprofessor.
Titel som under 1400-talet gavs åt en person som kvalificerat sig för undervisning inom en orden oberoende av om han var förordnad att ge sådan undervisning.
Medlem av beslutsfattande organ (till exempel ämbetsverk, domstol, senaten, rikskonseljen eller förening).
Från 1725 mellan ett par råmärken utsatt sten som utvisar gränslinjens riktning; visare.
Under 1800-talet ledmärke (kista,damm, bom) i en flottled.
Under 1700-talet om krigsfartyg som följde till exempel amiralsskepp till dess försvar eller det främsta fartyget i en formering efter vilket de övriga fartygen skulle rätta sin fart.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan ordförande i kollegiet vid en andlig styrelse.
Förhållandet att ett kyrkligt ämbete eller en kyrklig befattning var obesatt, vakant. Ordet förekom särskilt i sammansättningarna klockareledighet och prästledighet.
Sund genom vilket det går en farled. Strandägare hade inte rätt att hindra genomfart och de fick inte heller överbygga eller dämma upp farleden.
Medeltida organisation med förhistoriska rötter av kustförsvar och utrodd. Enligt Upplandslagen skulle varje hundare rusta ett skepp med styrman och två tolfter roddare. I Hälsingland och i Roden kallades ledungsdistriktet skeppslag. När kungen bjudit ut ledung skulle alla som bodde i hundaret ha frid och inga rättsliga tvister kunde påbörjas eller avslutas. Ombord på ledungsskeppen gällde rodarätten. Ledungsflottan förlorade sin betydelse i slutet av 1200-talet. Krigsledungen började då avlösas av skatteledung. Uppgifterna om ledung i Finland är bristfälliga. På Åland uppbars ledungslama på 1500-talet och i skärgården tyder vissa ortnamn på en tradition av en äldre ledung.
Den hamnplats där ledungsflottan skulle samlas. Ledungshamnen skulle särskilt namnges varje gång som sveakungen utlyste ledung. Förmodligen kan de hamnar som har namnet Kungshamn höra till dessa.
Medeltida skatt som uppbars som ersättning för att ett skeppslag hade befriats från skyldigheten att förse ledungsflottan med underhåll. Ledungslaman utgjordes i penningar och smör efter markskatten, som beräknades enligt jordetalet. Ledungslama uppbars på Åland men inte i de övriga finska landskapen. För varje markskatt erlades där 1 markpund smör och 3 penningar i ledungslama.
Uppbörd som ersatte de utgifter som ledungsflottan förde med sig. Ledungsflottan sammankallades allt mer sällan i slutet av 1200-talet. Redan under utroddens tid kunde kungen utlysa en gärd för att få proviant åt flottan. Med tiden började ledungsbudet enbart avse maten, som då inte fördes till flottan utan till kungens visthus. Då övergick ledungsprovianten till att bli en på jorden vilande skattebörda. Ledungsskatterna på 1500-talet var i Uppland ledungslama, skipestapenningar samt skipestakorn, skipestasmör och skipestafläsk samt i Västmanland matupenningar, -korn, -smör ochfläsk. På Åland uppbars också ledungslama.
Från och med 1700-talet om laglig, i lag stadgad, lagenlig eller i lag tillåten.
Princip som innebar att ingen kunde straffas för en gärning som inte var straffbelagd när den togs upp till domstolsbehandling och inte heller dömas till straff som inte var föreskrivet när brottet begicks.
Under medeltiden vanligen en prelat eller ett sändebud som av påven befullmäktigats att förhandla på hans vägnar. I slutet av 1100-talet skiljer man mellan tre olika typer av legater.
Särskild förmån som tilldelas någon (legatarien) genom testamente, till exempel ett visst föremål, en penningsumma eller nyttjanderätten till en viss egendom.
Av regenten utnämnt sändebud; särskilt om tillfälligt sändebud av kommendörs rang med speciellt uppdrag (till exempel fredsunderhandlare).
Sändebud som hade påvlig fullmakt och som var medlem av kardinalkollegiet. Dessa sändebud användes oftast för de viktigaste och vanskligaste uppdragen. Ofta hade de så omfattande fullmakter att de kunde handla som påvens alter ego. Många av de legater som besökte Norden då kyrkorna organiserades på 1100-talet var legati a letere.
Påvligt sändebud som oftast tillhörde kurian och som sändes ut som påvens representant i inre kyrkliga frågor eller diplomatiska uppdrag. Sändebuden kunde ha mycket vidsträckta fullmakter, men deras uppdrag var vanligen av begränsat slag medan de viktigaste plenipotentära legationerna vanligen förbehölls legi a latere. Under missionstiden hade exempelvis ärkebiskoparna av Hamburg-Bremen legati missi-fullmakt angående missionen i Skandinavien.
Residerande prelater som inom sitt tjänsteområde representerade påven i enlighet med de utställda fullmakterna. Titeln var alltid knuten till person och inte till ämbete. I Norden förekom legati nati på alla ärkebiskopsstolar i ett skede där de rätt så nyligen blivit instiftade. Efter 1100-talet var de dock relativt sällsynta.
Benämning på diplomatisk beskickning i främmande stat på en lägre nivå. En legation har i stort sett samma uppdrag och följer samma regler som en ambassad men har sedan 1815 i protokollärt avseende en lägre rang. Legation var en representationsform som i många fall passade i synnerhet småstater, så också Finland efter självständigheten. Sedan 1961 har legationerna i allt högre grad ersatts av ambassader. Legationen leds av en envoyé.
Hög ämbetsman som övervakade ordningen vid en (stor) delegation.
Under svenska tiden präst vid svensk ambassad, legation eller annan diplomatisk beskickning. Legationspredikanterna var underställda överhovpredikanten och Kabinettet för utrikesbrevväxlingen. De utsågs av Kgl. Maj:t på förslag av ärkebiskopen.
Den till rang förnämsta av de tjänstemän som vid en diplomatisk beskickning (legation) bistår beskickningschefen. Titeln kan också tilldelas en annan högre tjänsteman vid beskickning (exempelvis legationssekreterare) eller diplomatisk personal i disponibilitet utan motsvarande tjänsteställning.
Sekreterare vid diplomatisk beskickning. Legationssekreteraren är en tjänsteman som har i uppgift att bistå beskickningschefen. Sekreteraren har lägre grad än ett legationsråd.
Under autonoma tiden förekommande benämning på valperiod.
Sakkunnig i romersk rätt, en titel för lärare i och tolkare av den romerska rätten under medeltiden. Termen förekom på 1700-talet också som synonym till jurist, advokat.
Benämning på rättsregel under medeltiden.
Medicine licentiat som av ifrågavarande myndighet fått rätt att verka som läkare. År 1688 blev rätten att verka som läkare reglerad och läkarna övervakades av Collegium Medicum. År 1830 bestämdes att alla nyutexaminerade läkare skulle anmäla sig till Medicinalöverstyrelsen för legitimering. Kvinnliga läkare måste fram till 1925 anhålla om dispens för att få utöva sitt yrke.
Tid under vilken tjänstefolk arbetade för en arbetsgivare, vanligen från mickelsmässa till mickelsmässa.
Av staten erlagd avgift till ett lasarett för vård av fattiga svårt sjuka som inte fått frisängsplats. Antalet frisängar fastslogs 1814 varefter särskild avgift utgick för överskottspatienternas kosthållning, dock inte för mediciner och vård. Om kronan inte betalade avgiften hade sysslomannen rätt att kräva landshövdingens handräckning.
Person som avlönades av förmögna hemman för att befria hemmanens manliga befolkning från utskrivning till armén. Bruket av leigdekarlar blev populärt under 1600-talet och kom att utgöra grunden för den indelta armén.
Säkerhet för den som frivilligt beger sig inom (vanligen) en fiendes maktsfär. Redan landskapslagarna gav en dråpare säkerhet att komma till och lämna det ting där han skulle lysa dråpet. Enligt Magnus Erikssons landslag fick dråparen en månads frist att komma från tinget till kungen och fjorton dagar därifrån. Kungen kunde också ge dråparen ett lejdebrev med andra villkor. Magnus Erikssons stadslag definierade hur ett lejdebrev skulle vara utformat.
Skriftlig försäkran eller skyddsbrev om personlig säkerhet som gavs av ett lands regent eller myndigheter åt person från ett annat land som reste genom det främmande landet. Även för person som färdades inom det egna landet, bl.a. åt för brott anklagad person så att denne inte skulle behöva befara att bli häktad.
Icke prästerligt ombud vid kyrkomöte eller stiftsmöte, numera stiftsfullmäktige.
Benämning på den näst lägsta av de fyra lägre vigningsgraderna inom klerus. Undantagsvis användes benämningen lektor också om domkyrkornas och kollegiatkapitlens scholasticus. Den åsyftade då endast den högre formen av undervisning som meddelades som föreläsningar eller disputationer.
Lärare vid ett dominikan- eller franciskankonvent. I dominikanernas konvent skulle alltid finnas en lektor, vars undervisning bröderna skulle följa. Undervisningen var också tillgänglig för utomstående ur sekularklerus eller ur andra ordnar. Ofta koncentrerades undervisningen till större konvent som då kunde ha flera lektorer. För lektorskompetens krävdes hos franciskanerna fyra års studier vid ett generalstudiehus.
Lärare vid katedral- och trivialskola samt i högre läroverk. Enligt skolordningen 1724 skulle lektorn vara prästvigd, och han var vanligen också medlem av domkapitlet. Enligt skolordningen 1856 var lektorn en lärare i gymnasium, lärdomsskola, seminarium och i vissa yrkesskolor. Under självständigheten blev lektor en benämning på vissa lärare i läroverk, yrkesskolor, teknisk högskola och universitet. Lektorstjänster förekom också i de evangelisk-lutherska församlingarna.
Domkapitel under den tid som lektorerna i stiftstädernas gymnasier var självskrivna ledamöter, vid sidan av biskopen och domprosten. Borgå domkapitel var ett lektorskapitel ända tills kyrkolagen 1869 slog fast att domkapitlen skulle bestå av förutom biskopen och domprosten två av prästerskapet inom sig valda teologiskt utbildade assessorer och en juridiskt utbildad stiftssekreterare.
Högläsare vid hovet (eller stormans herresäte), tidvis uppsatt på hovstat.
Handling som ger en konsul fullmakt att utöva sina funktioner. För att konsuln skall kunna inleda sin verksamhet behövs också samtycke från den stat där han är stationerad. Samtycket ges genom en särskild akt som kallas exeqvatur.
”Att rätta straffet efter brottets art”, ett processförfarande som innebar att man på grund av förmildrande omständigheter nedsatte det straff som föreskrevs i lag. Termen leuteration hade i 1600-talets juridiska språkbruk den allmänna betydelsen ”underställande av dom”. Inom det svenska rättssystemet kom termen från slutet av 1600-talet att avse förmildring av straff i grova brottmål, i synnerhet då lagen stadgade dödsstraff. Förfarandet brukades i hovrätten och blev officiellt 1714. Från 1750-talet överfördes uppgiften allt oftare på Justitierevisionen och senare på konungens högsta domstol och Senatens justitiedepartement. Leutarationsförfarandet ersatte hovrättens praxis att nedsätta straff genom arbitration. Tekniskt gick det till så att hovrätten först utdömde det lagstadgade straffet men därefter nedsatte det egna domslutet. I Gamla Finland avsåg leuteration det förfarande då underrätternas dödsdomar underställdes Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden för prövning.
Brottmål där hovrätten hade sänkt ett i lag bestämt straff på grund av förmildrande omständigheter.
Domstols eller myndighets rätt att till en enskilds fördel avstå från att tillämpa en tvingande bestämmelse.
Dödsstraff som speciellt användes för kvinnor. Det tillämpades för tjuveri, sodomi och i danska stadsrätter också för horeri.
Avlämna eller överlämna penningmedel eller skattepersedlar in natura till en ämbetsman som erhåller dem som lön. Termen användes även om penningmedel som någon enligt tjänsteåliggande uppburit och som lämnades till offentlig kassa (till exempel fattigkassan).
Den juliska majestätslagen. Den romerska rätten blev känd i Sverige under medeltiden. Den åberopades 1282 i en urkund om två upprorsmän, Holger och Filip, som stämplade mot konungens liv.
Internationell handelsrätt under medeltiden, av sedvanekaraktär. Den ersattes senast med handelsbalken i 1734 års lag. Till lex mercatoria räknades Bjärköarätten för Stockholm, Söderköpings stadslag, Visby stadslag och ett yngre skikt i Magnus Erikssons stadslag från 1350-talet, första gången tryckt år 1618. Det är osäkert om denna handelsrätt överhuvudtaget tillämpades i Finland.
Kommunalt sjukhus i Gamlakarleby. Inrättningen hette fram till 1887 Libeckska fattiglasarettet. Sjukhuset renoverades och fick en operationssal. Som sjukhusläkare verkade stadens läkare. År 1944 beslutade staden att inrätta en särskild sjukhusläkartjänst.
I skriftlig process under svenska tiden från 1600-talet och under autonoma tiden om anklagelseskrift av käranden under behandlingen av ett vademål i hovrätt, i motsats till svarandens protestskrivelse (exception). Termen användes också om kärandens första skriftliga inlaga i vademål vid hovrätt, motsvarande vadeinlaga. Allmänt: smädeskrift, nidskrift, paskill, pamflett.
Smädeskrift, flygskrift. De mest kända smädeskrifterna under medeltiden var ”Libellus de Magno Erici rege” från 1300-talet och det meklenburska partiets smädeskrift ”Libellus magnopolensis” från samma århundrade.
Anklagelseskrift. I inledningen av en kanonisk straffprocess anfördes en anklagelseskrift med beskrivning av tidpunkten för brottet, ställe, art och gärningsman samt att åklagaren vill anföra bevis över anklagelsens riktighet. Ifall anklagelsen var felaktig var åklagaren villig att underkasta sig det straff vilket han krävt för den åklagade.
Medicinalvikt motsvarande 356,3 g. Vikten användes av apotekare för uppmätning av medicamenter, i övriga fall användes viktualievikterna skålpund, lod och kvintin. Liber indelades i 12 uns, 1 uns= 8 drachmer, 1 drachma= 3 skrupel, 1 skrupel= 20 gran.
Förteckning över de avgifter som bestämda kloster, kyrkor, biskopsdömen, städer och andra enheter skulle betala till den romersk-katolska kyrkan. Vanligen avses med liber censuum den förteckning som utarbetades av Cencius, camerarius vid kurian år 1192.
Gregorius IX:s lagsamling som efter 1234 skulle användas vid domstolarna och de rättsliga skolorna.
Benämning på karelsk småbrukare.
Skatteavgift i Karelen på 1500-talet. Avgiften erlades av trettio hemman i Mola och fyrtio i Hantula, vilka varit frälse men lagts under måttlig skatt.
Minnesbok; titel för Stockholms stads tänkebok åren 1474–86 samt 1511.
Kyrkans frihet, ett uttryck som blivit symbol för den gregorianska reformrörelsen. Någon medeltida traktat med uttrycket är inte belagd.
Instans som under kriget 1918 bl.a. beredde ansökningar om import och export och föredrog ansökningarna för Handels- och industrikommissionen.
Tullavgift. På 1600-talet användes termen särskilt om tullarna i Östersjöprovinserna och i Pommern. ”Licent” användes också om en tilläggsavgift till den ordinarie tullen (ordinarie licenten) som infördes 1719. Den utgick med 2–5 procent av tullvärdet och uttogs vid tullklarering för många olika slag av inkommande varor, men endast för ett fåtal utgående. Avsikten var att ständerna skulle disponera den för rikets gäld. Dessutom fanns det en extra licent. År 1770 slogs ordinarie och extra licenten samman och intogs under det gemsnamma namnet ”licent” i tulltaxan. Den allmänna licenten upphörde 1782 då den räknades in i tullen, men förhöjningslicenten kvarstod. Enligt den fick Järnkontoret uppbära en avgift av vissa med främmande varor utförda järnvaror. År 1797 pålades en annan licent till handelns skydd och konvojkostnader. Den skiljdes från tulltaxan 1799. I Sverige kvarstod licenten som handels- och sjöfartsavgift till 1857.
Fond som fick sina inkomster från en tilläggsavgift till bl.a. sjötullen för järnvaror som fördes in i eller ut ur landet. Licentfonden infördes 1719. Den förvaltades av Järnkontoret.
Tjänstemän som skötte om förvaltningen av tullväsendet i Östersjöprovinserna. Verksamheten övervakades av kansler Axel Oxenstierna.
Akademisk examen på forskarnivå, som i praktiken motsvarar en halv doktorsexamen. Fram till 1951 var ”licentiat” titel för den som avlagt samtliga examina som krävdes för doktorsgraden samt titel för den som disputerat, men som inte promoverats till doktor.
Lärd grad som under medeltiden kunde beviljas en student med magistersgrad, senare också baccalaureat, och som gav denne rätt att undervisa. Rätten att bevilja ”licentia docendi” överflyttades under 1100-talet från domkapitlen till universiteten, och 1212–1222 frigjorde sig universiteten från de lokala kyrkliga myndigheterna och ställde sig direkt under påvestolen. Först 1366 när examenssystemet differentierades fick licentiatus karaktären av en ny högre examen.
Under 1738–1772 benämning på riksråd som blivit avskedat av ständerna på grund av åtgärder som stred mot statsintresset, men som fått behålla titeln riksråd och beviljats pension. Härigenom hindrades han från att inta plats i Riddarhuset och från att utnyttja rösträtten i adelsståndet under riksdagarna. Riksråd kunde tvingas att avgå på grund av ständernas misstroendevotum, men fick i praktiken behålla sin riksrådsvärdighet. Licentierade riksråd var en följd av valförfarandet mellan 1738/1939 års riksdag och 1772. Full enighet krävdes av de tre röstberättigade stånden - adeln, prästerskapet och borgarna – samt kungen, vilket ofta var svårt att uppnå. Det ledde till att kompromisskandidater ofta valdes till riksrådsbefattningarna. Ständernas granskning av de kompromissvalda riksrådens verksamhet ledde ofta till misstroendevotum, som tvingade dem att avgå. I praxis kom avsatta riksråd att snabbt återkallas till tjänsten, i takt med de inrikespolitiska omsvängningarna under frihetstiden.
Tjänsteman med uppdrag att uppbära licentavgifter.
Tjänsteman inom tullväsendet. Redan 1638 omnämns Augustin Larsson (adlad Swanström) som licentinspektor i Finland. Han bör ses som generaltullförvaltarens närmaste man och underordnad denne. Vid utökningen 1646 av det svenska tullområdet med bl.a. Gotland och Halland lär generaltullförvaltaren ha befriats från den direkta tillsynen över Finland och den därunder inordnade delen av Ingermanland, där staden Nyen med sin skans försvarade områdets tulluppbörd. Larsson blev med andra ord sin egen.
Den högste tulltjänstemannen vid en licentkammare på en ort.
Lägre tulltjänsteman vid tullförvaltningen i Gamla Finland under senare hälften av 1700-talet.
Förbli ohämnad, straffad, oduglig, i dåligt skick (till exempel om byggnad på boställe).
Bok för löpande anteckningar av visst slag eller för successiv registrering vid förvaltningsmyndighet. Inom domstolsväsendet är liggare en term för det ursprungliga exemplaret av en handling som ska arkiveras, huvudsakligen högre domstolars beslutsprotokoll.
Under svenska tiden på vissa håll förekommande benämning på främmande köpman eller köpmansombud, som under viss tid och med lov av magistraten vistades i staden för att göra uppköp eller bedriva handel.
De månader, vanligen fyra till sex, som en statlig tjänsteman tjänade utan lön efter besättandet av en vakans.
Den tid, vanligen fyra till sex månader, som en statlig tjänsteman arbetade utan lön efter att han blivit tillsatt.
Justeringsmått eller justeringsvikt som utgör norm vid kontroll av andra mått eller vikter. Likare för rymdmått omtalas i Magnus Erikssons stadslag.
Skriftligt utlåtande över en medicinsk undersökning av ett lik. Avsikten var att fastställa att den avlidne inte var skendöd och att undersöka huruvida dödsorsaken var en följd av ett brott mot liv. Enligt kyrkolagen 1686 skulle man alltid utreda tvivelaktiga dödsorsaker innan den döda fick begravas. Undersökningen skulle från 1752 utföras av provinsialläkare, stadsläkare eller Akademiens medicine professor, i undantagsfall av fältskären. År 1833 uppmanades de som utförde en rättslig likbesiktning att inte enbart granska de skadade organen och kroppsdelarna utan också fastställa de andra livnödvändiga organens skick. Dessutom skulle utlåtandena avfattas så att domstolarna utgående från dem skulle kunna dra riktiga slutsatser. Likbesiktningsattesten ersattes 1841 med en obduktionsattest.
Ersättning till kyrkoherde för likpredikan och jordfästning, beräknad i kor eller i penningar efter den avlidnas förmögenhet. Avgiften utgick 1681 i en ko per sex kor eller mindre, om tillgångarna var mindre. Efter 1886 avlades den alltid i penningar.
Lag av ryska riksduman 1911 som, i strid mot grundlagen, gav ryska undersåtar i Finland samma rättigheter som landets egna medborgare. Likställighetslagen upphävdes genom ett manifest av den ryska provisoriska regeringen den 20 mars 1917.
Ekonomisk utredning, även skriftlig handling som till exempel ett kvitto. Oftast innebär begreppet likvidationsakt en handling genom vilken enskilda personers eller koorporationers fordringar på kronan regleras.
Avräkningsbok som fördes mellan rotehållare eller kompani och soldat.
Fond till vilken man förde de av riksdagen beslutade annuiteterna för amortering av och räntekostnaderna för de fonderade statslånen.
Av kommissorialrätt eller hovrätt genom särskild fullmakt förlänad titel åt ombud som skulle utreda ekonomiska mål rörande kronans fordringar eller mål vars avgörande förutsatte en omfattande ekonomisk utredning. Allmänt: affärsombud.
Kommission som tillsattes 1680 med uppgift att likvidera kronans gäld till och med 1680 och att undersöka förpantningarna enligt 1680 års riksdagsbeslut. Kommissionen skulle undersöka och upprätta likvidationer över utelöpande fordringar på kronan. Kommissionen skulle också undersöka huruvida det fanns en verklig fordran till grund för förpantningarna. År 1681 fick kommissionen dessutom uppdraget att likvidera Stora kommissionens domar. Utredningsarbetet utfördes av Kammarkollegiums personal, som då sorterade direkt under kommissionen. Största delen av kommissionens arbetsuppgifter avvecklades 1700. Kommissionen fortsatte i inskränkt omfattning till 1717 då den upplöstes. De återstående ärendena överfördes till Kammarkollegium. Utredningarna övertogs av Första avräkningskontoret. Den aktuarietjänst som återstod förenades 1747 med Reduktionskansliet.
Organ som tillsattes 1682 för att likvidera och verkställa Stora kommissionens domar beträffande kollegierna och reduktionsverket. Kommissionen sammanslogs 1687 med Kommissionen för överseende av actorum causae förrättningar. Kommissionen upplöstes 1700.
Sammankomst av rotehållare och soldater av samma kompani vid de indelta infanteriregementena för betalning av årets avlöning och andra uppgörelser.
Kollektivbeteckning för de kammarskrivare vid Militiekontoret under svenska tiden som ansvarade för att granska och tillrättalägga felaktigheter i de indelta infanteri- och ryttarregementenas räkenskaper.
Kontor i Kammarkollegium som undersökte och tillrättalade felaktigheter i räkenskaperna, under ledning av en aktuarie. Uppgifterna övertogs sedermera av ständernas reduktions- och likvidationskommission.
Förrådet av handvapen, såväl blanka vapen som eldvapen, med tillbehör.
Benämning på den preliminärexamen som krävdes för inträde i prästseminariet i Åbo 1806–1846. Prästexamen förutsatte däremot vissa universitetsstudier och avlades vid domkapitlet. Teologisk dimissionsexamen från universitetet blev 1846 obligatorisk för alla blivande präster.
Tull som 1622–1808 erlades vid stadsporten för de varor som fördes från landsbygden till staden för försäljning. Avgiften gick allmänt under benämningen landtull (lanttull) eller accis.
År 1606 kom en bestämmelse om växel vid införsel av varor. Samtidigt reglerades utförseln på ett liknande sätt. Vid export gjorde man skillnad mellan stora och lilla växeln. Den stora växeln var av allt att döma en skärpning av den ursprungliga (lilla) växeln och användes främst för krigsviktiga förnödenheter som var avsedda att exporteras (koppar, senare järn, älghudar). I slutet av 1606 bestämdes att vid utförsel skulle ges antingen stora eller lilla växeln plus tull. Vid stora växeln skulle gott mynt ges för hela värdet av den exporterade kvantiteten, vid lilla växeln endast för en del av den. Vid den här tiden var erläggandet av utförseltullen alltså valfritt och utgjorde ett alternativ till stora växeln.
Bokhållare vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
På 1940-talet inrättat avdelningskontor vid Post- och telegrafstyrelsen som under en överingenjör ansvarade för de praktiska arbetena med telefonkabel- och telegrafnätet. Linjebyggnadskontoret var underställt direktören för Telegraftekniska avdelningen.
Från 1937 officiell beteckning för Post- och telegrafstyrelsens förvaltningsdistrikt och de postkontor och telegrafkontor eller post- och telegrafkontor som fanns i dem.
Förvaltningen av Statsjärnvägarna delades in i Järnvägsstyrelsens centralförvaltning och den underlydande linjeförvaltningen som delades in utifrån järnvägslinjernas sträckning. För att underlätta linjeförvaltningen delades järnvägarna från 1888 in i distrikt. Från 1904 förvaltades distrikten av en distriktsstyrelse och senare även av tre temporära distriktsstyrelser som drogs in 1923, då det övergripande ansvaret för linjeförvaltningen på nytt överfördes till Järnvägsstyrelsen. Linjeförvaltningen delades därefter in i kassörsdistrikt, bansektioner, depotsektioner, förrådssektioner och trafiksektioner.
Inspektör vid Post- och telegrafstyrelsens linjeförvaltning, det vill säga regionala telegraf- och telefondistrikt. Linjeinspektörer fanns också vid Post- och telegrafstyrelsens telegraftekniska avdelning. Linjeinspektören övervakade arbetet med nya telegraf- och telefonlinjer och reparationer av gamla.
Kassör vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Kollegium för studenter från Linköping i Sorbonne. Kollegiet grundades i början av 1300-talet, men mycket litet är känt om dess verksamhet. I början av 1400-talet var kollegiet övergivet.
Av Finska Hushållningssällskapet disponerade medel för befrämjande av odling av lin- och hampa. Direktiven för hur medlen skulle användas fastställdes 1814. Hushållningssällskapet skulle redovisa föregående års användning till senasten före utgången av maj.
Tjänsteman vid statens linvräkeri. Linvräkaren övervakade kvaliteten på det lin som såldes och kasserade undermålig vara.
Statsinstitution med uppgift att övervaka att det lin som utskeppades från Sverige var av fullgod beskaffenhet och att underhaltigt lin kasserades och beslagtogs.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar. Lispund var en måttenhet inom huvudvikten viktualievikt som fastslogs 1739. Enligt det äldre svenska måttsystemet motsvarade ett lispund 20 skålpund och 20 lispund ett skeppspund. Under ryska tiden motsvarade två lispund en pud eller 16,38 kg.
Viktenhet för att mäta och beräkna de räntor som utgick i olika varuslag (persedlar). Lispund var en äldre viktenhet i Skandinavien, norra Tyskland och Östersjöländerna. Ett lispund utgjorde 20 skålpund, 20 lispund ett skeppspund. Enligt viktualievikten var ett lispund i det närmaste lika med 8,5 kg.
Ensidig förklaring, intyg med vilket utfärdaren avsåg att framlägga sin åsikt eller uppfattning i en viss fråga. Målet var att för framtiden reservera sin rätt. Ofta var det skriftliga dokumentet en protest mot någon annans åtgärd.
Från 1615 eller 1619 förekommande epitet för juridiskt bildad, till skillnad från illiterat. Åren 1615–1698 var litterat epitet för juridiskt bildad assessor av lägre klass vid hovrätt. Epitetet tillskrevs i övrigt särskilt borgmästare och rådmän. Det användes även i Gamla Finland om juridiskt utbildade rådmän, justitierådmän.
Johan III:s mässordning 1576, med vilken han avsåg att lyfta det svenska gudstjänstlivet till en högre nivå av andakt och mysterism.
Barberare i Kungliga klädkammaren under 1500-talet.
Regementsbataljon tidvis i Björneborg och Nyland under svenska tiden eller livgardesbataljon. Livbataljonen var den förnämsta av bataljoner som i grupperade sig runt konungen och stod under hans befäl. Sedermera hade den mera statsceremoniella uppgifter som inkluderade bevakning av och högvakttjänst vid Kungliga slottet.
Medlem av livdrabantkåren.
Kår av drabanter med officers rang som bildades av Karl XII 1700 ugående från äldre drabantkårer. Under förra delen av 1700-talet skapades Livdrabantkåren till häst som gjorde vakttjänst hos konungen tills kåren upplöstes 1821.
Militär tillhörande ett livdragonregemente.
Dragonregemente över vilket konungen själv förde befäl. Livdragonregementet utgjorde 1700–1721 ett värvat elitregemente med bas i Stockholm, ibland kallat ”det äldre Livdragonregementet”, och 1721–1791 ett indelt regemente, ibland kallat ”det yngre Livdragonregementet”. Det grundades 1725 också i Finland och bestod, utöver regementsstaben, av åtta kompanier. Det hette 1797–1806 Lätta livdragonregementet och efter 1806 Livgardet till häst. I Finland bestod det yngre livdragonregementet av livkompaniet, överstelöjtnantens och majorens kompani samt Halikko-, Nedre Satakunta-, Övre Satakunta-, Masku- och Vemo häradskompani.
De områden som anvisades åt en drottning för hennes underhåll som änka. I Sverige och Norge förutsattes att morgongåvan under medeltiden ingick i livgedingen. I unionsbrevet 1397 bestämdes att drottning Margareta under hela sin livstid obehindrat skulle råda över vad hon fått av sin far och sin son både som gåvor under deras livstid och i deras testamenten. Under nya tiden förestods livgedingen av en ståthållare eller guvernör, 1660–1715 av en generalguvernör. I 1720 års regeringsform förbjöds utdelning av livgeding i form av ”land och län”. Termen användes också om underhåll som tillerkändes änka efter greve (eller friherre) samt om det område eller den egendom varöver (änke)drottning (änkegrevinna och så vidare) förfogade.
Husar tillhörande Livregementets husarer.
Kirurg anställd vid monarkens hovstat. Ifall det fanns flera livkirurger var en av dem utsedd till förste livkirurg.
Under 1500-talet förekommande benämning på Kungliga klädkammaren.
Under 1600-talet konungens vapendragare elller medlem av hans livvakt, en motsvarighet till drabant. Beteckningen övergick under 1700-talet till att betyda konungs livtjänare eller livjägare, motsvarande en page eller en hejduk.
Under 1600-talet det kompani över vilket regementschefen själv förde befälet. Beteckningen övergick under 1700-talet till att betyda det första kompaniet vid ett svenskt indelt infanteriregemente också kallat första styckekompaniet, i motsats till till exempel andra och tredje kompaniet.
Soldat i lätt kavallerikår som uppställdes i Finland 1789.
Tjänstebeteckning för konungens kusk under 1600- och 1700-talet, eventuellt ända in på 1800-talet.
Det livländska donationskontorets vid Reduktionsdeputationen viktigaste uppgift sedan 1688 bestod av remitterade reduktionsärenden rörande gods i de erövrade provinserna. Kontoret blev till ett reduktionskontor, speciellt för rikets utländska provinser: Estland, Livland, Ösel, Ingermanland, Pommern och Bremen-Verden. Vid sidan av att sköta de löpande reduktionsärendena skulle kontoret även upprätta generaljordeböcker över de reducerade godsen i rikets utländska provinser. Livländska donationskontoret införlivades 1746 med Köpegodskontoret.
Enhet vid Dirigerande senatens kansli 1721–1763 för administrativa och judiciella ärenden samt mål rörande de baltiska guvernementen och Gamla Finland. Expeditionen införlivades 1763 i Dirigerande senatens tredje departement som en expedition: Expeditionen för livländska, estländska och finländska ärenden.
Kontor under Kammarkollegium som bevarade handlingarna rörande reduktionen i Livland, Estland och Ingermanland. Det betjänade också konkret, med kollegiets tillstånd, dem som behövde få ut handlingar eller information om reduktionen i dessa områden.
Livläkare, en konungs eller furstlig persons personliga läkare eller läkare uppställd på monarkens hovstat. Efter 1666 var livmedikus ett ämbete som ofta var förenat med ordförandeskapet för Collegium Medicum. ”Livmedikus” var delvis synonymt med ”arkiater” och ”hovmedikus” från 1600- till 1800-talet.
Pagebeställning vid hovet under 1700-talet.
Den personal hos en furstlig eller adlig person som bar livré.
Truppenhet inom den svenska armén som bildades 1791 genom en omorganisation av livregementet till häst. Brigaden bestod av Livregementsbrigadens kyrassiärkår, Livregementsbrigadens lätta dragonkår och Livregementsbrigadens lätta infanteribataljon.
Benämning på ett kavalleriförband som bildades 1667 genom att Upplands ryttare upphöjdes till kunglig livtrupp. Livregementet till häst var det enda regemente inom Stockholms garnison som inte var värvat. Det omorganiserades 1791 till livregementsbrigaden.
Kassa bestående av från rusthållarna insamlade medel, som kom av förrådsöverskott och diverse besparingar, till livregementets bästa. Kassan förvaltades av sex direktörer, med biträde av en kommissarie.
På hovstaten, åtminstone 1729, upptagen skräddare som bör ha förfärdigat eller reparerat hovets livréer. Beteckningen användes också om en utanför hovet verkande skräddare, med privilegium på att fungera som hovleverantör av livréer.
Ursprungligen monarkens samling och förrådskammare för vapen. Kammaren hade redan på 1500-talet och särskilt från och med 1628 karaktär av historisk samling av kungliga dräkter, rustningar, munderingar, vagnar och andra föremål. Livrustkammarens museala funktion att för eftervärlden bevara kläder och föremål inleddes då Gustav II Adolf 1628 bestämde att hans kläder från krigskampanjen i Polen skulle bevaras i Livrustkammaren. Dräkter och föremål har sedan överförts från både klädkammaren och hovstallet.
Under svenska tiden och autonoma tiden till 1826 om fånge som satt fängslad i väntan på avrättning. Motsats: livstidsfånge.
Kommunal nämnd i vissa kommuner som ansvarade för ransoneringen och såg till att vissa specifika förnödenheter odlades på kommunens (egna) arrendegårdar. Sådana nämnder fanns åtminstone 1918.
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef som enda ordinarie tjänsteman koordinerade livsmedelsförvaltningen i folkförsörjningsdistrikten.
Byrå som lydde under Krigsministeriets intendenturdepartement.
Tillfällig expedition vid senatens ekonomiedepartement, inrättad i juni 1918 för att handlägga livsmedelsärenden.
Kommissionär som kunde tillsättas av kommunerna för att ordna fördelningen av spannmål och socker inom det egna området.
Medlem av statsrådet och chef för Livsmedelsministeriet.
Temporärt ministerium som grundades 1918 och blev en del av det nybildade statsrådet. Livsmedelsministeriet främjade livsmedelsproduktionen, övervakade importen av särskilt spannmål och socker samt koordinerade livsmedelsförsörjningen och förebyggde bristen på centrala livsmedel efter första världskriget. Ministeriet leddes av livsmedelsministern. Vid ministeriet inrättades Statens spannmålskontor. Livsmedelsministeriet drogs in 1922 då livsmedelsförsörjningen hade stabiliserats efter första världskriget och man året innan hade infört torparlagen. Ett motsvarande temporärt ministerium inrättades 1939 under namnet Folkförsörjningsministeriet.
Under perioder när försörjningssituationen var svår tillsatte städerna särskilda utskott som med tanke på stadsbornas behov köpte in till exempel kött och brödsäd. Dessa utskott blev efter 1915 ofta permanenta och kallades vanligen livsmedelsnämnder. De kunde då ansvara för försörjningen av även andra bristvaror i staden, till exempel ved.
Organ tillsatt av senaten den 1 december 1917, för den tid livsmedelslagen var i kraft. Styrelsen ansvarade för livsmedelsangelägenheter. Den skulle till exempel ombesörja anskaffningen av livsmedel till landet och sköta sådana uppgifter som tidigare ombesörjts av Livsmedelsavdelningen. Den bestod av en överdirektör och fyra avdelningsdirektörer som ledamöter samt föredragande och andra tjänstemän.
Fånge på livstid, i äldre tider om sådan fånge som dömts till straffarbete på kronans fästning eller vid tukthus, sedermera fånge som avtjänar det längsta frihetsstraffet i fängelse.
Kommunalt tuberkulossanatorium i norra Hangö som 1927–1937 uppbar lagstadgat statsstöd. Det förestods av en läkare som samtidigt var stadsläkare. Sanatoriet grundades ursprungligen 1913 som ett privat lungsots- och tuberkulossanatorium av med.lic. Viva Lagerborg som också var läkare på Högsands barnsanatorium. Sanatoriet öppnades 1914 med 19 vårdplatser men tvingades stänga 1916 på grund av första världskriget. Det öppnades igen 1918 och var då även en vårdplats för sårade tyska soldater, på Diakonissaanstaltens önskemål. Sanatoriet stängdes 1920, varefter byggnaderna inrymde ett metodistbarnhem. Byggnaderna togs igen 1927 i bruk som sanatorium men nu i Hangö stads regi. Efter att sanatoriet stängts inrymde byggnaderna ett kommunalhem.
Enhet som grundades 1928 för kopiering av Lantmäteristyrelsens särskilda byråers och försvarsmaktens handlingar. Vid behov och mot betalning kunde också enskildas eller andra myndigheters handlingar kopieras. Som chef verkade föreståndaren för Lantmäteristyrelsens topografiska byrås civila sektion. Vid anstalten skulle 1928 finnas en reproduktionstekniker och biträden.
Benämning på en skolklass vid en medeltida katedralskola.
Hjälplärare vid en medeltida katedralskola. Hjälpläraren tillsattes av skolrektorn. Under senmedeltiden blev benämningen locatus mera sällsynt och ersattes av auditor.
Benämning på det särskilda råmärke som skulle utmärka gränserna för ett utmål. Råmärket skulle vara av sten och försett med uthuggarens namn samt årtal.
Tillförordnad sekreterare.
Plats och rösträtt i kapitlet; den fullvärdiga kapitelledamotens viktigaste rättighet som bl.a. omfattade rätten att rösta i valet av stiftets biskop.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar.Lod var en måttenhet inom huvudvikten viktualievikt som fastslogs 1739. Enligt det äldre svenska måttsystemet motsvarade ett lod 4 quintin och 32 lod ett skålpund.
Chef för en enskild skyddskår. Lokalchefen ledde skyddskårsverksamheten tillsammans med lokalstaben. Lokalchefen, som utnämndes av distriktschefen, skötte främst den allmänna ledningen och ansvarade för ekonomin. Lokalchefskapet var ingen tjänst och lokalchefen lyfte ingen statlig lön.
Förbud mot att inom ett visst geografiskt område hålla gudstjänster, ge sakrament och utföra andra heliga handlingar med vissa undantag som barndop och absolution till döende. Det var också relativt lätt att få dispens av påven för hållande av mässa bakom stängda dörrar och för att ge personer en kristlig begravning. Lokalinterdikt kunde gälla ett helt land, men de var i praktiken svåra att genomföra. En biskop kunde också utlysa lokalinterdikt. Det användes av biskopen i Åbo 1329 mot Tavastland på grund av att bönderna där vägrade att betala vissa avgifter.
Instans som hade i uppgift att förhöra röda krigsfångar efter finska inbördeskriget 1918. Lokalkanslierna etablerades i samband med att arméns undersökningsavdelning nedlades och dess uppgifter övertogs av åklagarmyndigheterna vid statsförbrytardomstolarna den 15 augusti 1918. Lokalkanslierna hade i sin tur ersatt undersökningsavdelningens lokalkanslier och samtidigt överfördes förhören av krigsfångarna till polisen och länsmannen. Lokalkanslierna, med undantag för Helsingfors och Viborg, nedlades i november 1918.
Stab som tillsammans med lokalchefen ledde den enskilda skyddskårens verksamhet. Lokalstaben bestod förutom av lokalchefen av fyra medlemmar som valdes för ett år i taget av skyddskårens årsmöte.
Yrkesman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning med uppgift att elda koldrivet lokomotiv samt att smörja detta och bistå lokomotivföraren med lokomotivets skötsel. Från 1922 fanns lokomotiveldare vid linjeförvaltningens depåsektioner.
Orden, närmast hovorden, som instiftades av Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik i samband med deras bröllop 1744. Den utdelades sista gången 1746. Orden instiftades efter en skämtsam incident med den då ännu blivande drottningens solfjäder. Eftersom den skapade oro utrikes –i bland annat Ryssland – då man befarade att den skulle tjäna parter som önskade öka kungamakten på riksdagens bekostnad, kom orden att bli kortvarig. Den förlänades främst till Lovisa Ulrikas kvinnliga hovstat. Devisen på ordenstecknet var: La liaison fait ma valeur – La division me perd (enigheten min styrka – söndringen mitt fördärv).
Kollektiv benämning på cheferna för lossningsverksamheten vid svenska flottbaser under 1700-talet, särskilt i Stockholm och Karlskrona.
Tjänsteman som ansvarade för att vägleda fartyg vid kusterna samt vid anlöpande av och utgående från hamn (lotsning). Ursprungligen var tjänsten avsedd för kronans fartyg. Benämningen lotsman kom i bruk 1671 medan de tidigare benämnts styrmän. I 1667 års sjölag stadgades att sjöfarande var förpliktigade att anlita lots där sådan fanns att tillgå. Lotsexamen infördes 1643, och 1671 förbjöds icke-kompetenta personer att åta sig lotsning. År 1674 ålades lotsarna att utsätta remmare i farlederna och underhålla dem. År 1696 utsågs lotsarna av lotsinspektören, uppsyningsmännen och lotsåldermännen. Hösten 1753 skickades cirkulär till landshövdingarna angående lotsarnas privilegier, som gav lotsar och lotslärlingar särskilt beskydd. Enligt förordningen 1798 skulle varje brott mot dem straffas med dubbel plikt i förhållande till vad lagen annars stadgade. I Ryssland från mitten av 1600-talet var lots en person med likadana uppgifter som de svenska lotsarna, från 1702 i anställningsförhållande till staten och från 1722 med benämningen ”lotcman”, medan benämningen tidigare varit ”pilot”. Lotsarnas ställning i Gamla Finland var likadan som i det svenska riket. De hade sina lotshemman eller var stadslotsar.
Samlande beteckning på lotstjänstemän av olika tjänstegrader.Lotsbetjänten uppmätte bl.a. fartygens djupgående för att kunna slå fast och bära upp båk- och lotsinrättningsavgiften, det senare såvida tullkammare saknades. Lotsbetjänten sände månatligen de influtna medlen och skeppsinlagorna till lotsuppsyningsmannen.
Titel för svenska lotsväsendets högsta chef under huvuddelen av tiden 1697–1871, samt titel för chefen för Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet under autonoma tiden.
Vid inrättandet av det svenska lotsverket från slutet av 1600-talet indelades riket i lotsdistrikt (Västra Lotsdistriktet 1724, Norra Lotsdistriktet 1724, Södra Lotsdistriktet 1739 och Östra Lotsdistriktet 1756). Finland och Åland utgjorde det Östra Lotsdistriktet. Under autonoma tiden indelades det finska lotsverket i fyra lotsdistrikt, som senare utökades och även kallades lotsfördelning.
Chef över lotsningsverksamheten i en viss region, med ansvar för lots- och båkstaten (uppsyningsmän, fyrvaktare, kronolotsar och skattehemmanens lotsdrängar). Under svenska tiden stod lotsdistriktschefen under Amiralitetskollegiums uppsikt och under autonoma tiden under Militieexpeditionens uppsikt. Distriktschefen för det Östra Lotsdistriktet (Finland och Åland) kallades under svenska tiden även lotsmajor.
Chef för Finska lotskompaniet år 1778. Lotsdistriktschefen var underställd Amiralitetskollegium. Han skulle uppgöra kartor över skärgården och årligen utbilda lotskompaniets manskap. Han hade som biträden en lotskapten, en löjtnant och två fänrikar. Lotsofficeren skulle föreslå lämpliga debarkeringsplatser och vintertid från isen undersöka och kartlägga farleder.
Person som tjänstgjorde som biträde åt lots; också benämning på den person som skötte ett skattehemmans lotsningsskyldighet. Lotsdrängen hade tillgång till en stuga med nödvändiga uthus, mulbete för en ko och fiske till husbehov. Han hade även rätt att skaffa ved från hemmanets skog.
Examen som gjorde en person behörig att söka lotstjänst och som berättigade till att utföra lotsning. Lotsexamen förrättades av lotsåldermannen i närvaro av lotsdistriktets övriga lotsar, som tillsammans med honom dels gick i godo för lotsaspirantens duglighet och farledskännedom, dels undertecknade betyget över fullgjord lotsexamen. Betyget och utnämningsförslaget till lotstjänsteman sändes till lotsinspektören, senare lotsdirektören, som utfärdade ett lotspass.
Benämning på förvaltnings-, tjänstgörings- och verksamhetsområde som hade ansvar för kust- och inlandsvattnen under autonoma tiden och efter självständigheten. Fördelningarna, ledda av en lotsuppsyningsman, fanns i Kotka, Helsingfors, Åbo, Mariehamn, Vasa och Uleåborg samt på Saimen och Päijänne. Fördelningarna var indelade i lotsområden.
Vid kusten beläget krono- eller skattehemman. Lotshemmanet var antingen anslaget till boställe åt lots eller så var ägaren var skyldig att själv utföra lotsning i närbelägna farleder. Efter 1738 användes beteckningen lotshemman också om hemman som underhöll en lots mot befrielse från vissa allmänna pålagor (såsom årlig kronoskatt, förplägningsskyldighet och skjutsning). Lotshemmansfriheterna varierade. I till exempel Kymmenegårds län gavs lotshemmanen efter 1593 inte skattelättnader, utan erlades frakt- och transportlega. Mellan 1655 och 1738 skulle ett lotshemman alltid vara ett kronohemman, medan lotsningsskyldigheten inte fick överlåtas på annan. År 1738 reglerades lotshemmanens skattelättnader i Finland, då en åbo som inte var lämplig som lots fick anställa en lots. Lön erhölls ur Lotskassan. På skattehemmansägarens mark tillföll lotsen även en bostad vid stranden och betesmark för en ko. År 1783 reglerades bestämmelserna för lotshemman ytterligare. Lotshemman fanns även i Gamla Finland.
Den frihet som lotshemman som var skyldiga att hålla lotsar erhöll, i allmänhet befrielse från utskrivning, skjutsskyldighet och liknande.
Förteckning över lotshemman. Förteckningen uppgjordes i två exemplar av Amiralitets- och Kammarkollegium. Lotshemmansjordeboken omfattade alla lotshemmanen i riket och per län. Landshövdingarna ansvarade för inlämnandet av uppgifterna om lotsväsendet i respektive län.
Högre lotstjänsteman med uppgift att utöva viss uppsikt över lotsverkets personal. Tjänsten inrättades 1679 för uppgiften att organisera det svenska lotsverket. Finland fick en lotsinspektör 1743 och en lotsdirektör 1741. Lotsdirektören för hela lotsverket med Lotskontoret flyttade till Stockholm med Amiralitetskollegium år 1776. Lotsdirektören hade då stämma och säte i Storamiralitetet. Lotsdirektörstjänsten indrogs 1797. I Finland inrättades en särskild lotsinspektörstjänst 1791. I Gamla Finland var lotsinspektör chef för lotsverksamheten vid provinsförvaltningen från 1740-talet, och från 1794 chefstjänsteman vid Finska vikens lotsförvaltning.
Från 1794 chef för lotsförvaltningen vid Finska vikens nordkust omfattande Gamla Finland och S:t Petersburg. Lotskaptenen lydde under Amiralitetskollegium.
Ursprungligen de centrala lotsmyndigheternas huvudkontor som bestod av lotsinspektören och hans biträde samt arkivet för alla de till lotsverket hörande kartorna. Lotskontoret inrättades 1682 i Karlskrona men låg 1776–1795 i Stockholm och året 1795 i Karlskrona, varefter igen i Stockholm från 1797. Efter 1809 var Lotskontoret lotsmyndighetens kontor eller expedition, sedermera tjänstelokal för överlots eller lotsförman.
Vattenled som var utmärkt med sjömärken och där möjlighet till lotsning erbjöds. Färd på sådant vatten var belagd med en lots- och båkinrättningsavgift som gick till kronan.
Tjänstebeteckning för högre lotstjänsteman.
Distriktschef inom lotsväsendet under svenska tiden. Lotsmajoren för det Östra Lotsdistriktet, omfattande Finland och Åland, blev chef för lotsväsendet i Finland efter 1809. Lotsmajorens tjänsteställning bekräftades i en ny stadga för det finska lotsväsendet som utfärdades 1812. Från 1815 delade lotsmajoren chefskapet med en lotsinspektör. Det tudelade chefskapet upphörde 1846 då lotsmajorsämbetet avskaffades.
Fastslagen avgift för lotsning (1649–1809), efter 1809 endast tillfälligtvis förordnad. Lotsningstaxan erlades av lotsen, som lämnade pengarna åt Amiralitetets kassaförvaltare. Hälften av lotspenningarna återbetalades i slutet av året som lön till lotsen. Med den andra hälften betalades kronoutskylderna för hans räkning.
Ersättning för kronans kostnader för lotsinrättningen och underhållet av båkar och sjömärken. Lots- och båkinrättningsavgiften som tillföll kronan togs ursprungligen från lotspenningarna. De orter och distrikt som hade seglationsfrihet var 1770–1812 befriade från avgiften till kronan. I Österbotten där städerna skötte båkarna tillföll avgiften städerna. År 1812 stipulerades att lots- och båkinrättningsavgiften var en från lotspenningarna skild avgift som gick till Militiefondens allmänna militiekassa. Avgiftens storlek varierade beroende på fartygets storlek, typ och nationalitet. År 1819 slogs det fast att avgiften skulle betalas endast en gång per resa, oberoende av hur många lotsleder som utnyttjades. Avgiften betalades i tullkammaren där fartyget lossades eller lastades, eller till den äldste lotsbetjänten om en tullkammare inte fanns.
Sammanfattningen av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom lotsväsendet. Beteckningen användes även om budgeten för lotsväsendet och dess inrättningar.
Avdelning vid Sjöfartsstyrelsen och chefsmyndighet för lotsväsendet 1917–2004.
Titeln för föreståndaren för ett lotsdistrikt. Han hade överinseendet över att lotsarna skötte sina uppgifter och bevakade deras rättigheter (till till exempel bostad och ägor och att inte bli inkallade till domstol under den tid seglationen varade).
Från autonomin var lotsväsendet uppdelat i lotsfördelningar och varje fördelning i lotsområden. Ett lotsområde leddes av en lotsålderman och inom området fanns 1–2 lotsstationer.
Benämning på den förordning som i svenska riket reglerade lotsväsendet, tillämpades i Gamla Finland.
Intyg över en lots behörighet att verka som lotstjänsteman. Lotspass utfärdades av lotsinspektören, senare lotsdirektören, som bekräftelse på fullgjord lotsexamen och utnämningen till lots. Lotspass kom senare att kallas lotsbrev.
Avgift som fartyg som seglade till eller från utlandet avlade. Lotsarna bar själva upp avgiften, utom i Österbotten där den uppbars av städerna. Lotspenningarna gällde från 1641 både kronans transporter och privata lotsningar. Den första lotsningstaxan fastställdes 1642 och en ny fastställdes 1789 i båk- och lotsförordningen. Därefter tillföll lotspenningarna oavkortat lotsbetjäningen, från att tidigare genom en lots- och båkinrättningsavgift även delvis ha tillfallit kronan. Lotspenningarna beräknades efter hur djupgående ett fartyg var, i Österbotten beaktades efter 1812 även lotsledens längd. Utländska fartyg betalade dubbel avgift. Lotspenningar betalades i mindre belopp om lots inte hade anlitats.
Plats där en eller flera lotsar är stationerade. Det förekom lotsplatser i finska skärgården redan på 1200-talet. I lotsförteckningen 1751 uppräknas de platser där lotsarna bodde och var tillgängliga. Antalet lotsplatser förändrades redan i lotsförteckningen 1800. År 1813 fanns det 48 lotsplatser i Finland.
Den minsta enheten inom lotsväsendet. Varje lotsfördelning var indelad i lotsområden och varje lotsområde bestod av 1–2 lotsstationer. Verksamheten på lotsstationen leddes av en lotsålderman.
Av lotsar utförd bevakningstjänst för spaning efter lotssökande fartyg.
Lotstjänsteman som hade uppsikten över lotsväsendet inom ett visst område (såsom chef för en lotsfördelning). År 1822 verkade fyra lotsuppsyningsmän i Finland, en vid fördelningen i Lovisa, Ekenäs, Åbo och Flisöberg på Åland.
Sammanfattningen av Lotsstyrelsen och därunder lydande lots- och fyrinrättningar samt anstalter för räddande av skeppsbrutna samt sådan personal. Organiseringen av lotsväsendet inleddes 1579 genom att lotsarna blev en del av flottans manskap under Amiralitetskollegium och fick skattefrihet för sysslan. År 1677 utnämndes assessorn vid Amiralitetet till inspektör för kronolotsarna i Stockholm-Kalmar distrikt. År 1681 kompletterades instruktionerna för lotsinspektören. År 1696 gavs den lotsförordning som kan anses vara lotsverkets fundationsbrev. Finska lotsväsendet avskildes från Stockholm genom ett kungligt brev den 26 juli 1756. År 1760 fastslogs i norra Finland Torneå älv som gräns mellan det finska och svenska distriktet. Finska lotsväsendet underställdes arméns flotta 1770, då högsta lotstjänstemannen (lotsofficeren) utsågs bland flottans officerare. Under autonoma tiden verkade Överstyrelsen för lots- och fyrinrättningen och under självständighetsperioden Sjöfartsstyrelsen som lotsväsendets chefsmyndighet.
Titel för förman vid lotsplats. Lotsåldermannen övervakade de kronolotsar som tjänstgjorde vid flottan och ansvarade för värvningen av nya lotsar. Han var sakkunnig vid Amiralitetet i alla frågor som gällde seglationen på Östersjön. Genom en nyorganisation 1677 omvandlades tjänsten till inspektör för kronans styrmän och 1679 till lotsinspektör för hela riket. Beteckningen lotsålderman blev därefter titel för en lägre tjänsteman, som övervakade lotsar och lotsdrängar. År 1723 fanns fem finska lotsåldermän. Lotsåldermän fanns även vid lotsförvaltningen i Gamla Finland. Från autonoma tiden var en lotsålderman chef för ett lotsområde eller för en lotsstation.
Frivillig kvinnlig försvarsorganisation 1921–1944. Organisationen grundade sig på det frivilliga arbete som en del kvinnor utförde vid den vita armén under inbördeskriget. Organisationens huvudsakliga syfte var att höja försvarsviljan och stöda skyddskårerna. Organisationen var uppdelad i distrikt och lokalavdelningar. Lokalavdelningarna var indelade i fyra sektioner: vård-, fältköks-, utrustnings- samt insamlings- och kanslisektionerna. Efter vinterkriget delades insamlings- och kanslisektionen i insamlings- och underhållssektionen samt byrå- och förbindelsesektionen. Organisationen upplöstes den 23 november 1944 såsom stridande mot vapenstilleståndsavtalet.
Spel där slumpen avgör huruvida deltagaren vinner. Lotterier blev tillåtna på 1720-talet och var för kronan och kyrkan ett sätt att samla in pengar. Lotterier var tillåtna för välgörande och allmännyttiga ändamål. Lotterier för andra privata syften förbjöds 1739 och förbudet upprepades 1772. Med lotterier finansierades stora byggnadsverk och reparationen av offentliga byggnader. Från och med 1889 krävdes tillstånd för en allmännyttig förening att få ordna ett lotteri.Utländska lotterier förbjöds 1783. Förbudet gäller fortsättningsvis. Under autonoma tiden tolkades lagstiftningen som att penninglotterier var förbjudna. Förbudet preciserades 1862 och 1889. Penninglotterier blev tillåtna 1926.
Högsta styrelsen för den svenska lotteriinrättningen, kallad Nummerlotteriet XX–XX.
Direktör för den svenska lotteriinrättningen.
Tjänsteman underställd lotteridirektionen som ansvarade för försäljning eller förnyelse av lotterilotter och utbetalning av lotterivinster.
Lottsedel, särskilt om lott i allmänna lotteriet, under svenska tiden kallad Nummerlotteriet.
Genom en lottningsprocess under storskiftesprocessen avgjordes under vissa omständigheter från och med 1783 i Savolax vilka hus som skulle flyttas i de fall att hemmanens hus och byggnader stod för nära varandra. Lottning skulle göras i det fall hemmanen inte kunde rangordnas så att några var betydligt mindre eller husen i sämre skick, i vilket fall de skulle flyttas.
Självständig försvarsgren inom Finlands försvarsmakt. omfattade under 1930-talet staben för luftstridskrafterna, sex flygstationer samt flygmaterialdepån. 1999 byttes namnet till flygvapnet.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt sanatorium för vård av tuberkulospatienter, förestods av kommunalläkaren.
Att i hemlighet föra in i eller ut ur landet gods, som är förbjudet i gällande tulltaxor. Lurendrejeri ledde till konfiskation av varorna till kronan. Ärendet handhades av tullförvaltaren eller packhusinspektorn som kronoåklagare. Vädjanden och besvär underställdes ett kollegium, efter 1809 Justitiedepartementet.
Edikt utgivet 1706 i vilket det bestämdes att alla pietister skulle näpsas och avsättas från sina tjänster, om de fortsatte att sprida sina villfarelser.
Militär tjänst som ibland förekom inom en fänika under 1500-talet. Lutenampten kunde biträda fänikans hövitsman eller fänrik.
Från 1831 privat sjuklassigt läroverk, från 1872 allmänt elementarläroverk med ändamålet att lägga grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet. Lyceerna indelades i normallyceer, där lärarkandidaterna fick sin praktiska utbildning, reallyceer där eleverna utöver den vetenskapliga utbildningen fick grundliga kunskaper i flera moderna språk och klassiska lyceer där eleverna också meddelades kunskaper i klassiska språk, särskilt i latin. Lyceer förekom också som fyrklassig skola som, i likhet med realskolan, byggde på och utvidgade folkskolans lärokurser.
Att från predikstolen och vid häradsting eller rådstuga offentligt tillkännage eller kungöra något eller offentligt utlysa något. Diverse tjänstemanna- eller myndighetsåtgärder utlystes särskilt under svenska tiden och autonoma tiden på detta sätt. Vanligen proklamerades ärendet från predikstolen tre söndagar i rad, på landet i närmaste kyrka, i stad i stadens alla kyrkor. Att lysa kunde också betyda att offentliggöra i allmän tidning.
Uppläsande av offentlig kungörelse, offentligt tillkännagivande. Då ett trolovningspar avsåg ingå äktenskap var det påbjudet att lysning tillkännagavs från predikstolen i en kyrka (tre söndagar i rad), för att eventuella hinder mot äktenskapet skulle komma fram.
Av församlingspräst förd bok eller längd över dem som hade lysts till äktenskap och de personer som varit närvarande då lysningen togs ut, samt dagarna då lysningen hade avkunnats från predikstolen. Lysningslängd skulle enligt kyrkolagen 1869 föras i varje församling och utgjorde en del av kyrkans huvudbok, även kallad kyrkbok. Lysningslängden motsvarade den tidigare lysnings- och vigselboken.
Av ordinarie präst i en församling förd särskild bok eller förteckning över alla brudpar. Lysnings- och vigselboken innehöll uppgifter om brudparets och föräldrarnas namn, deras hemort och förda leverne. I Åbo stift beslutade biskopen 1628 att prästerna skulle bokföra döpta, vigda och begravda. Lysnings- och vigselboken var enligt kyrkolagen 1686 en av sju böcker (längder) som måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken. I 1869 års kyrkolag föreskrevs en lysningslängd och en vigsellängd bland de elva längder som skulle ingå i kyrkans huvudbok.
Avgift till de ordinarie prästerna i en församling för att de tre söndagar i rad tillkännagav från predikstolen att ett trolovningspar skulle ingå äktenskap. Avgiften blev obligatorisk 1686 och utgjorde en del av det ordinarie prästerskapets lön.
Av kyrkoherde utfärdat skriftligt bevis på att lysning till äktenskap har skett (och att hinder mot vigseln saknas). Lysningssedlar skrevs ut vid behov, särskilt när paret skulle vigas i en annan församling. De innefattade kontrahenternas namn, yrke och hemvist samt namnet på kyrkan och församlingen där lysningen hade avkunnats. I kyrkolagen 1869 kallades de lysningsbevis. År 1803 bestämdes att lysningssedlarna skulle utfärdas på stämplat papper.
Adelskap av lägre rang i Riddarhuset. Klassindelningen i Riddarhuset upphävdes 1719.
Avdelning vid Riksens ständers bank som under ledning av bankkommissarier ansvarade för låneverksamheten.
Fond vars medel användes för och av lånemagasinen. Regler för fonden fastställdes 1823. Redovisningsåret varade från första januari till sista december. Magasinsförvaltarna och räntmästarna skulle skicka sina räkenskaper till landskontoren för kontroll. Landshövdingen skickade sedan en slutlig räkenskap till senaten.
Person som av 40 rökar gemensamt var anställd för att utföra vikuarbete på Åbo slott enligt Karl Knutssons stadga 1450.
Avgift som tillhörde huvudskatten i Tavastland på 1500-talet.Förutom de persedlar som erlades in natura bestod skatten också av ett kontant belopp som förutom skattepenningar utgjordes av murmästare-, balka-, näver-, släd- och långfärdsskjutspenningar.
En kronan innestående fordring för ur kronomagasinet lånat spannmål som skulle återbetalas med spannmål. Fördröjd återbetalning var belagd med samma böter som försummad uppbördsstämma. Lånspannmålsrest uppbars efter 1814 utan arvode av kronofogdarna.
Kameral benämning på ofri tomt som upplåtits för bebyggelse. Det handlade om en mindre icke i mantal satt egendom som ofta var avsöndrad från en större jordegendom. Termen användes efter slutet av 1600-talet mer allmänt också om till en fastighet hörande åker, äng, skogsmark, sjö eller å, samt om (industriell) byggnad, anläggning eller rättighet med viss ekonomisk nytta (i stationssamhällen, vid sågverk m.m.).
Kameral titel för innehavare av ofri tomt.
Den omständighet att ett hemman hade råkat i ödesmål, vanhävd eller förfall.
Lägre lärdomsskola i en till två klasser, senare upp till fyra klasser. Skolan meddelade grundläggande undervisning för inträde i högre skola. Enligt gymnasie- och skolordningen 1856 fanns tvåklassiga skolor i Åbo, Jakobstad, Helsingfors, Lovisa, Ekenäs, Raumo, Nystad, Tammerfors, Gamlakarleby, Kristinestad, Brahestad, Joensuu, på Åland, i Kexholm och i Sordavala. Enklassiga skolor fanns 1856 i Borgå, Björneborg, Nådendal, Tavastehus, Heinola, Kuopio, Nikolaistad (Vasa), Nykarleby, Kaskö, Uleåborg, Torneå, Kajana, S:t Michel, Jyväskylä, Nyslott, Viborg, Fredrikshamn och Villmanstrand.
I Viborg från och med 1806 verksam lägre elementarskola för flickor.
I Ryssland 1783–1804 lägre allmänbildande läroanstalt, öppen för barn, även flickor, tillhörande alla stånd. En sådan skola skulle finnas i varje kretsstad. Dessa skolor kallades även kretsskolor. De omvandlades 1804 till skolor av ny typ vilka likaledes benämndes kretsskolor. I kretsstäderna i Gamla Finland verkade 1788–1804/1806 detta slag av skolor med tyska som undervisningsspråk.
Ämbetsexamen för lägre kamerala och administrativa tjänster inom förvaltningen 1895–1922, avlades vid universitetet och gav kompetens till extraordinarie tjänster vid senatens ekonomiedepartement med utsikten att bli befordrad till tjänster vid landets kamerala och förvaltande verk, frånsett de tjänster som krävde högre förvaltningsexamen. Examen innefattade förhör i inhemsk civil-, straff- och finansrätt, i författnings-, förvaltnings- och processrättens huvudstycken samt nationalekonomi.
Läroanstalt för lägre teoretisk och praktisk lantbruksundervisning. Alla lant- och jordbruksskolor, vid sidan av den högre undervisningen vid lantbruks- och lantmannainstituten, räknades som lägre jordbruksskolor. Helsingfors universitet ansvarade å sin sida från 1898 för de vetenskapliga högre lantbruksstudierna. De lägre jordbruksskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Behörighetskrav för domprost och prästassessor. Examen avlades inför domkapitlet.
Skola bestående av två årsklasser. Den byggde på folkskolans lärokurser och gav en särskilt för praktiska yrken lämpad allmänbildning.
Lägre juridisk ämbetsexamen 1922–1976 som avlades vid ett universitets juridiska fakultet. Den innefattade prov i svenska och finska, övningsuppsatser i examensämnet och enskilda förhör i huvudstyckena rörande civilrätt, straffrätt, finansrätt, statsförfattningsrätt, förvaltningsrätt och processrätt samt nationalekonomi och finanslära. Lägre rättsexamen gav behörighet till lägre tjänster inom statsförvaltningen. Den som hade avlagt examen kunde från 1948 anhålla om titeln vicenotarie. Lägre rättsexamen ersattes 1977 med vicenotarieexamen och 1996 med rättsnotarieexamen.
Medicinskt bevandrad tjänsteman vid Socialministeriets arbetsvårdsbyrå.
Testning av och godkännande av ett läkemedel för försäljning. För att en apotekare efter 1713 skulle få sälja ett nykomponerat läkemedel måste läkaren först utverka privilegium på blandningen av Collegium medicum. Ett stort antal sådana läkemedel erbjöds direkt till Collegium medicum, som också hade speciella penninganslag för registreringen.
I folkspråket i Finland under 1700-talet: stora herrgårdars eller säteriers landboområden; landbondelän. Ägaren var ofta bosatt i Sverige. Godset förestods av en fogde. Dessa län försvann efter 1809 då jordägaren vid fredsslutet i Fredrikshamn antingen blev tvungen att flytta till Finland och bli finsk undersåte eller sälja sina finska gods.
Fram till 1634 var ett län vanligen ett förlänat jordområde (såsom arvs-, avgifts-, borg-, fan-, fataburs-, pante-, räkenskaps- och tjänstelän). Fr.o.m. 1634 regional högre civil förvaltningsenhet som omfattar hela eller delar av ett eller flera landskap och som leddes av en landshövding. De historiska länen i Finland var Åbo och Björneborgs län med Åland, Nyland och Tavastehus län, Österbottens län, Viborg och Nyslotts län, samt Kexholms län. Viborgs och Nyslotts län ombildades efter freden i Nystad 1721 till Kymmenegårds och Nyslotts län. Efter freden i Åbo 1743 bytte länet namn till Savolax och Kymmenegårds län. De norra delarna av länet bildade 1775 Savolax och Karelens län och de södra delarna Kymmenegårds län. Savolax och Karelens län blev Kuopio län 1831, då södra Savolax överfördes till Kymmenegårds län, som samma år bytte namn till S:t Michels län. Österbottens län delades 1775 i Vasa län och Uleåborgs län. Lappland avskiljdes från Uleåborgs län till ett eget län 1938. Nylands och Tavastehus län delades 1831 i Nylands län och i Tavastehus län.
Del av värnpliktsväsendet enligt den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919. Till länenämndens uppgifter hörde att ha allmän uppsikt över värnpliktens verkställande inom länet samt att behandla och avgöra fall där det framförts klagomål och besvär till uppbådsnämnden eller den förstärkta uppbådsnämnden. Länenämnden bestod av en ordförande som var en av statsöverhuvudet tillförordnad stabsofficer, en stabs- eller överofficer som utsågs av härens befälhavare, en av landshövdingen utsedd juridiskt bildad person och två av landshövdingen utsedda kommunalnämndsordförande.
Förteckning som blev obligatorisk 1787. Senare blev brännvinsarrendet en fast avgift för varje hemman, och beloppet varierade när hemmanen klövs eller förenades. I många län upprättades därför längderna ännu på 1800-talet. I andra län ersattes längden med en kolumn i mantalslängden där avgiften antecknades. Avgiftens storlek berodde på antalet personer i hemmanet.
Tjänsteman anställd av Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksstyrelsen, för att i länen bistå med råd, anvisningar och utlåtanden i jordbruksfrågor. Länsagronomerna kallades från 1921 för distriktsagronomer. ”Länsagronom” var även en äldre titel på en jordbrukskonsulent anställd av lantbrukssällskapet i ett län.
Fackutbildad tjänsteman med uppgift att under länsstyrelsen utöva viss uppsikt över byggnads- och stadsplaneväsendet inom ett eller flera län.
Arkivarie som tjänstgjorde vid länsstyrelse.
Statligt anställd barnmorska med ett visst län som sitt ämbetsdistrikt. Tjänsten infördes 1943 och var underställd länsläkaren. År 1947 fanns tio sådana, en i varje län.
Från 1719 lägre tjänsteman som skötte bokföringen och revisionen på landskontoret under landskamrerens översyn. Länsbokhållaren var landskamrerens närmaste underordnade och ställföreträdare om det inte fanns vicelandskamrerare.
Från 1848 ett från länsförvaltningen fristående organ för planering av bebyggelsen i ett län. Länsbyggnadskontoren lydde fram till 1865 under Intendentkontoret, därefter under Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Länsbyggnadskontoren leddes av en förste arkitekt, en andre arkitekt eller en tredje arkitekt. År 1936 ersattes länsbyggnadskontoren av distriktskontor.
Veterinär anställd inom länsförvaltningen.
Chef för ett forstrevir, ansvarade för vården och förvaltningen av de allmänna skogarna inom ett visst område (ett län).
Fängelse för rannsakningsfångar, häktade och personer som dömts till fängelsestraff eller fängelse som förvandlingsstraff. Länsfängelserna var vanligen förlagda till guvernörens (landshövdingens) residensstad. De ersatte från 1771/1773 de gamla kronofängelserna. De övervakades 1867–1881 av fängelseinspektören, fram till1922 av Fångvårdsstyrelsen och därefter av Justitieministeriets fångvårdsavdelning. År 1773 fanns åtta länsfängelser: i Helsingfors, Åbo, Viborg, Tavastehus, Uleåborg, Vasa, Kuopio och S:t Michel. Länsfängelset i Tavastehus ändrades 1927 till Central- och länsfängelset.
Fängelseanstalt som inrättades efter 1635 då länsstyrelserna tillkom. År 1792 fastslogs att enbart länshäkten eller länsfängelser fick användas för fängelsestraff. Länshäktet förestods av en vaktmästare som enligt ett särskilt reglemente från 1824 månatligen skulle inlämna räkning på utgifterna till landskontoret.
Statligt anställd hälsovårdare med ett visst län som sitt ämbetsdistrikt, underordnad länsläkaren. År 1947 fanns tio sådana, en i varje län.
Under medeltiden benämning på innehavare av förläning som inte var förenad med någon bestämd ämbetstitel eller generella rättigheter och skyldigheter, utan avhängiga av villkoren för varje särskild förläning: fataburs-, avgifts-, pant- och slottslän. I regel skulle länsinnehavaren ha alla konungens rättigheter i länet, utom rättsskipning, och inte vara redovisningsskyldig till kronan. Han uppbar då bl.a. avkastningen från kronogods, sakören, skatter, dagsverken och fodring. Under 1300-talet kallades länsinnehavaren ofta fogde och från och med 1400-talet i större län hövitsman.
Tjänsteman vid länsstyrelsen. År 1897 fanns en länskammarförvant enbart vid länsstyrelsen i Viborg.
Sedan mitten av 1600-talet geografisk karta över ett län. Länskartorna upprättades av lantmätare, 1770–1809 också av militär fältmätare. De första ritades över Kexholms och Viborgs län på 1640-talet.
Polismyndighet vid Vasa länsstyrelse före 1950-talet, som samordnade och ansvarade för utredning av grova brott som berörde flera delar av länet. Den var egentligen en underavdelning till kriminalavdelningen vid kriminalcentralen som i statskalendern gick under namnet kriminalcentralen för X län. I Nylands län arbetade enheten vid Kriminalpolisen.
Från 1640-talet titel för i ett visst län verkande lantmätare, från 1688 tjänstebeteckning för lantmätare med ett län som tjänstedistrikt. Under perioden 1848–1917 var ”länslantmätare”tjänstebeteckning för föreståndaren för ett läns lantmäterikontor. Titeln ersattes 1918 med ”länslantmäteriingenjör”. Under autonomin var länslantmätaren den enda som uppbar månatlig lön vid lantmäterikontoren. Själva förrättningarna utfördes då av äldre och yngre kommissionslantmätare samt vice lantmätare, biträdda av lantmäteriauskultanter och lantmäterielever. År 1848 tillhörde länslantmätaren rangordningens åttonde klass.
Från 1918 tjänstebeteckning för föreståndare för länslantmäterikontor.
Officiellt namn på ett läns lantmäterikontor 1848–1928, vars föreståndare bar tjänstebeteckningen länslantmätare, senare länslantmäteriingenjör.
Statligt finansierat länssjukhus 1776–1814, 1850–1858 med uppgift att ge sjukvård och hindra spridning av smittosamma sjukdomar. Länslasaretten leddes till 1809 av en generaldirektör, 1809–1858 av provinsialläkaren. De kallades 1814–1850 läns- och kurhus, efter 1858 länssjukhus. Vid 1765 års riksdag beslutades att länen skulle ha rätt att grunda egna lasarett med medel som insamlades på samma sätt som till Serafimerlasarettet. Dylika lasarett grundades därefter 1768 i Vasa, 1775 i Helsingfors, 1792 i Uleåborg, 1794 i Kuopio och 1795 i Heinola. Länslasaretten övervakades under den svenska tiden av Serafimerorden och av respektive landshövding. Läkarna utsågs av Serafimerorden, och deras lönekostnader bestreds av en fond som förvaltades av Serafimerorden. Enligt kejsarens beslut 1811 skulle det i Finland finnas sex länslasarett.
Högsta medicinska tjänstemannen i ett län med uppgift att bistå länsstyrelsen i ärenden rörande den allmänna sjuk- och hälsovården. Länsläkaren ansvarade även för övervakning av sjukvårdspersonal, sjukhus och apotek samt bekämpningen av epidemier i distriktet. Lagen om länsläkare antogs redan 1939 men verkställdes 1943. Tidigare användes beteckningen provinsialläkare.
Statlig tjänsteman från 1540 inom varje härad eller skeppslag, från autonoma tiden i länsmansdistrikt. Länsmannen hade i uppgift att verka som åklagare i allmän underrätt på landsbygden, uppsyningsman över diverse samhällsfunktioner (gästgiveri-, skjuts- och vägväsendet m.m.) och biträde åt kronofogden. Från autonoma tiden var länsmannen huvudsakligen övervakare av lag, ordning och säkerhet inom ett länsmansdistrikt. Han sorterade ursprungligen under fogden, från 1630-talet under länsstyrelsen, med kronofogden som närmaste överordnade. Länsmansbefattningen saknade en ämbetsinstruktion. Ursprungligen uppbar länsmännen länsmansränta som ersättning. I Savolax erhöll länsmännen också en del av bolmansräntan, en ersättning för länsmannens skyldighet att hålla fyra årliga gästningar åt slottsfogden och fyra årliga gästningar åt landsfogden samt en gästning åt lagmannen. Under stora ofreden verkade länsmän i socknarna under de ryska ockupationsmyndigheterna både i Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap. De var även åklagare vid tingen i Åbo generalguvernement.
Länsmans tjänstgöringsområde, från 1700-talet fram till 1830 en benämning på den administrativa och judiciella grundenhet (socken, härad, tingslag) som förestods av länsmannen, efter 1830 ett område som motsvarade en kyrksocken. Under perioden 1930–1996 var ”länsmansdistrikt” en officiell beteckning för polisdistrikt bestående av en eller flera kommuner, med länsmannen som chef. Länsmansdistriktet kallades ursprungligen länsmansdöme, länsmanssocken.
På 1500-talet en grund för skattetalet, som utgjordes av delar av olika byar inom en socken. De förekom i Tavastland där det efter 1559 förekom att kroktalet inte var konstant utan varierade efter nya uppskattningar.
Avgift som bönderna under 1400–1500-talen betalade som ersättning åt länsmannen för dennes skyldighet att härbärgera och skjutsa kronans tjänstemän (till exempel häradshövding och landsfogde). Länsmansräntan indrogs av Gustav Vasa (1523–1560) till kronan och ersattes med skattefrihet eller lön.
Benämning på länsmans tjänstgöringsområde 1405/07–1830-talet, en administrativ och judiciell grundenhet, ibland motsvarande en kyrksocken. Länsmanssocknarna omorganiserades 1830, och benämningen ersattes med den officiella termen länsmansdistrikt.
Andel av länsmansräntan (i persedlar) som länsmannen betalade till kronan, förutom att han också måste hålla gästning och skjutsa kronans fogdar och lagmännen till och från lagmanstinget, vilket lagmansräntan var en ersättning för.
Tjänsteman på landskansliet, landssekreterarens närmaste man och ställföreträdare om det saknades vicelandssekreterare. Länsnotarien skulle bereda, föredra och vidarebefordra vissa ärenden till expedition. År 1897 fanns en länsnotarie enbart vid länsstyrelserna i Vasa län och i Uleåborgs län.
Organ på länsnivå med ansvar för uppbådsärenden under autonoma tiden. Länsnämnderna grundades i och med införandet av allmän värnplikt 1881. Länsnämnden leddes av guvernören och var underställd länsstyrelsen.
Före 1868 tjänstebeteckning för prost över patronella församlingar, vilka tillsammans bildade ett eget kontrakt.Länsprosten i Kajana hade tillsatts med Per Brahes patronatsrätt över förläningens församlingar. Prosteriet lydde under Åbo domkapitel.
Register över kronans fogdar och befallningsmän och med uppgifter om de områden och resurser som hörde till respektive ämbetsmans fögderi. Områdena bestod exempelvis av härader och socknar, medan resurser kunde utgöras av fisken.
Tjänsteman vid länsstyrelserna. I slutet av 1800-talet fanns vanligen tre länsregistratorer, en för supplikärenden, en för brevärenden och en vid landskontoret.
Chef för landskansliet vid länsstyrelsen. Till länsrådets uppgift hörde att uppgöra en arbetsplan för länsstyrelsen och att sköta om ärenden som angick bl.a. allmän ordning och säkerhet, besättandet av tjänster samt tjänstefel.
Från medeltiden till 1680-talet om rätten att förläna och den rätt som dylika förläningar omfattades av; förläningsrätt. Från 1634 fram till att de särskilda länsrätterna grundades 1974 var länsrätten den administrativa förvaltningsrätt som utövades av landshövdingen i ansöknings- och besvärsmål till länsstyrelsen rörande bl.a. näringstillstånd, skattelängder och valförrättningar.
Benämning på av länskamreraren årligen gjord sammanställning över kronans inkomster och utgifter i länet under året. Länssammandrag började göras upp 1628.
Benämning på den befolkningsstatistik som årligen gjordes upp vid länskanslierna på basis av de från länets prosterier inkomna befolkningstabellerna. Länssammandraget låg till grund för befolkningsstatistiken i hela riket.
Statligt sjukhus som skulle inrättas från 1765, men som i praktiken grundades från 1814 under benämningen lasarett och kurhus, efter 1850 länslasarett och från 1858 länssjukhus. Det ansvarade för länets specialsjukvård och var vanligen beläget i länets residensstad. På 1765 års riksdag beslutades att länen skulle ha rätt att grunda egna lasarett med medel som insamlades på samma sätt som till Serafimerlasarettet. Dylika lasarett grundades därefter 1768 i Vasa, 1775 i Helsingfors, 1792 i Uleåborg, 1794 i Kuopio och 1795 i Heinola.
Läkare som var anställd på ett länssjukhus.
Inspektör anställd vid en länsskogsnämnd med uppgift att inom ett län leda övervakningen av att reglementena mot skogsskövling och fredningsföreskrifterna vid avverkningen av skog följdes. Länsskogsinspektören bistods av skogsvaktare och andra biträden.
Nämnder som inrättades i varje län och som bestod av tre ledamöter, varav en utsågs av Forststyrelsen och två av Lantbruksstyrelsen. Länsskogsnämnderna hade till uppgift att övervaka att förordningen från 1917 som reglerade förekomsten av skogsskövling följdes, att utöva tillsyn över avverkningen av skog och se till att fredningsföreskrifterna följdes. Länsskogsnämnderna biträddes av kommunala skogsnämnder. Vid varje länsskogsnämnd fanns en anställd länsskogsinspektör samt skogsvaktare och andra biträden.
Statsanställd sjuksköterska med ett län som verksamhetsområde. Länssköterskan lydde under länsläkaren.
Högsta civila förvaltningsmyndigheten i varje län. Länsstyrelsen lydde direkt under regeringen och hade sedan slutet av 1600-talet två avdelningar, landskansliet och landskontoret. Landshövdingen var chef för länsstyrelsen och statsmaktens representant. Under perioden 1837–1918 sköttes samma uppgifter av guvernörer. Under länsstyrelsen lydde ursprungligen fögderi- och häradsförvaltningen samt stadsstyrelserna (borgmästare och råd, senare magistrat) och lantmäteri- och lotsväsendet i länet. I det självständiga Finland sorterade länsstyrelsen under Inrikesministeriet.
Titel för länsstyrelsens polisinspektör 1930–1997 vilken som bisyssla på förordnande av justitiekanslern skulle fungera som åklagare i grova och svårutredda brottmål, förutom i Helsingfors, Åbo och Tammerfors. Under länsåklagaren lydde länsmännen och stadsfiskalerna, vilka vid förfall för länsåklagaren kunde sköta dennes uppgifter. Länsåklagartiteln avskaffades med inrättandet av riksåklagarämbetet 1997.
Person som undervisar, i synnerhet i skolor; skollärare, pedagog, i synnerhet om folkskollärare. Kvinnliga lärare kallades lärarinnor.
Biträdande lärare vid ett läroverk, extra lärare.
Titel på lärare vid lägre elementarskolor med två klasser som vid behov skötte rektorsbefattningen utan särskilt förordnande, vicerektor.
Kvinna som yrkesmässigt ger undervisning, särskilt kvinnlig skollärare. Under 1700-talet användes beteckningen läromästarinna eller lärerska.
Examen avlagd vid Filosofiska fakultetens historisk-filologiska eller fysisk-matematiska sektion för vinnande av behörighet till läraryrket vid lägre elementarskolor eller motsvarande klasser i högre läroverk samt/eller för inträde som läraraspirant vid normalskola. Examen innebar ett offentligt förhör i tio akademiska ämnen inför bägge sektionernas professorer och ett enskilt förhör med professorn i pedagogik i allmän uppfostrings- och undervisningslära.
Från 1872 officiell benämning på rektors eller föreståndarinnas biträdande kollegiala styresorgan, bestående av ordinarie tjänstgörande lärare och lärarinnor i berörda undervisningsanstalt, likaså av skolstyrelsen förordnade vikarier. Lärarkollegiet sammankallades vid behov av rektorn (föreståndarinnan) för handläggande av ärenden rörande undervisning, disciplin eller förvaltning. I ärenden rörande relegering deltog också skolrådets ordförande.
Lärarkandidats, filosofie magisters eller annan kandidats praktiska undervisningsprov vid normalskola för vinnande av pedagogieexamen, efter en ettårig auskultering i skolan. Provet anställdes i de ämnen och de årsklasser som auskultanten ansågs ha bäst fallenhet för att undervisa i. Närvarande var skolinspektorn vid Överstyrelsen för skolväsendet, professorn i pedagogik och didaktik samt skolans rektor och överlärare. Lärarprovet blev obligatoriskt för alla lärare 1869.
I anslutning till Skolstyrelsen verkande och av lärarna i Finland valt rådgivande förtroendeorgan för lärdomsskole- och folkundervisningsavdelningen. Började inrättas från 1918. Lärarrådet sammanträdde på Skolstyrelsens kallelse minst en gång per år i Helsingfors.
Intyg utfärdat av en fabriks- och hantverksförening varigenom en lärling förklaras kompetent att mera självständigt utföra vissa uppgifter efter avslutad undervisning med prov. Lärbrevet var en motsvarighet till skråväsendets gesällbrev.
Benämning på skola som från och med 1820 och särskilt efter 1898 meddelade förkunskaper för akademiska eller därmed likartade studier såsom statliga normallyceer och lyceer, mellanskolor och fruntimmersskolor samt dessas fortsättningsanstalter och de kommunala och privata skolor som meddelade motsvarande undervisning. Genomgången folkskola blev 1872 inträdesvillkor till lärdomsskolan. Lärdomsskolorna övervakades och inspekterades från och med 1918 av en särskild lärdomsskoleavdelning vid Skolstyrelsen.
Vid krigsmakten anställd person som utbildades till fyrverkare.
Innehavare av den lägsta underbefälsgraden vid artilleriet och kustartilleriet, likställd med vicekorpral vid infanteriet.
Sedan medeltiden till början av 1800-talet, yngling som går i lära hos en yrkesidkare, särskilt inom hantverk och lantmäteri: lärdräng, lärodräng. Beteckningen användes också om elev i skola; lärjunge, skolgosse, lärogosse.
Innehavare av den lägsta underbefälsgraden i minörtjänsten vid artilleriet, likställd med vicekorpral vid infanteriet.
Titel för den första i Finland utkomna teoretiska handboken över lantmäteriförrättningar författad av Generallantmäteriets överdirektör Carl Gustaf Tawaststjerna och utgiven 1843. En mera praktiskt inriktad finskspråkig handbok för lantmän och jordbruksskolorna utgavs på privat initiativ 1857.
I Ryssland från och med 1803 distrikt för undervisnings- och skolförvaltningen, i regel med universitetets kurator som högsta styresman och skolkommissionen vid universitetet som verkställande myndighet. Lärodistrikten bestod av ett flertal guvernement. Gamla Finland hörde 1803–1812 till Dorpats lärodistrikt.
Inom statsförvaltningen benämning på yngling som går i lära hos en yrkeskunnig tjänsteman, på 1500-talet särskilt inom kameralförvaltningen, under 1600–1700-talen inom medicinen och lantmäteriet. Under autonoma tiden användes vanligen beteckningar som elev, biträde och auskultant.
Inspektor över skolväsendets praktiska utformning.
Kategori av tukthusfångar från och med 1889. Fångar som tillhörde läroklassen arbetade tillsammans med andra fångar under dagen, men vistades i övrigt i enskilda celler. Kategorin ersattes kring 1975 med halvöppen tvångsinrättning(savdelning).
I Ryssland från och med 1804 inom undervisningsväsendet i guvernementen ett sådant distrikt i vilket en skolinspektor hade i uppgift att övervaka skolundervisningen. I regel sammanföll indelningen i lärokretsar med kretsindelningen, men även ett par kretsar kunde bilda en lärokrets såsom fallet var i Gamla Finland 1804–[1812].
Undervisningsplan. Den första finländska undervisningsplanen utgavs 1925. Den var avsedd för folkskolor och betonade kunskaper i vissa läroämnen.
Innehavare av en viss underbefälsgrad bland sappörerna.
Person som meddelar undervisning; lärare, preceptor eller informator.
I Åbo stift från 1694, i kyrkoförfattningarna från 1726, förhör i katekesen och innantilläsning, vilket hölls av präst och klockare en gång per år med vuxna och barn i en landsortsförsamling. Kunskaperna betygsattes och antecknades i husförhörsboken (kommunionboken), som ingick i kyrkboken, senare också på så kallade läsesedlar. Under läsförhöret diskuterades också sedligheten i församlingen, vården av föräldralösa barn, krymplingar och fattiga under ledning av en förtroendeman som utsetts av läslaget inom en läs- eller husförhörsrote. I kyrkolagen 1869 och i senare författningar kallades sammankomsterna läsmöten. Läsmötena ersattes av skriftskolan och började försvinna när folkskolorna infördes. Läsmöten var vanliga ännu under mellankrigstiden 1919–1939 men upphörde efter andra världskriget. Det sista reglementet gavs 1933.
Äldre benämning på lärare (professor) vid högre skola (till exempel gymnasium eller universitet), senare om person som meddelar privat undervisning: preceptor, informator.
Av församlingspräst åt särskilt de yngsta deltagarna i ett läsförhör utfärdat bevis på kunskaper i katekesen och i innantilläsning. Lässedlar infördes 1697 i syfte att sporra ungdomen till bättre prestationer och uppdaterades vid varje läsförhör. De stadgades i konsistoriecirkuläret 1843 – som också införde en avgiftsbelagd blankett för lässedlar– och i kyrkolagen 1869 då de blev obligatoriska.
Visst enhetsmått för fartygs dräktighet. Lästen mättes av särskilda skeppsmätare och innebar efter 1803 erläggande av viss avgift efter lästetalet när fartyget anlöpte en hamn.
Avgift, beräknad efter fartygets läst, som varje fartyg som anlöpte inhemsk hamn skulle betala till sjömanshuskassan.
Truppenhet som grundades 1772 av Finska lätta dragonkåren. Lätta dragonerna av livgardet förlades dels till Stockholm, dels till Borgå.
Äldre benämning på borgensman.
Skriftlig handling genom vilken någon iklädde sig ett borgensansvar. I vissa fall användes ”löftesskrift” synonymt med ”depositionsattest”.
Av stad förd bok, innehållande respektive borgares yrke och namn, dagtecknade och underskrivna av deras borgensman eller borgensmän.
Sedan 1500-talet officersgrad för högre befälhavares ställföreträdare och närmaste medhjälpare, från 1600-talet en kompaniofficersgrad mellan kapten och fänrik. I Ryssland tillhörde löjtnant den elfte rangklassen i den militära rangtabellen med tilltalet ”Vaše blagorodie”.
Fältöverstens närmaste man och ställföreträdare vid större administrativ militär enhet på en viss förläggningsort.
Extraordinarie enhet vid Socialministeriet som hade i uppgift att följa med och föreslå åtgärder till den allmänna löneutvecklingen, skogs- och flottningslöner samt lantbrukslöner. Vid löneavdelningen fanns en byrå för allmänna löner, en byrå för skogs- och flottningslöner samt en byrå för lantbrukslöner.
Efter prästerskapets partiella lönereform 1886 förekommande benämning på ett kyrkohemman som var utarrenderat till en åbo mot att en del av avkastningen gick till prästerskapet som lönebidrag. Löneboställena avskaffades 1922.
Krono- och skattehemman vars räntor var anslagna för lön till statlig tjänsteman.
Utskott i varje församling 1922–1923 som hade i uppgift att reglera kyrkobetjäningens löner, i enlighet med kyrkans lönereform 1922. Som ordförande verkade kyrkoherden och som ledamöter församlingens ordinarie klockare och organist, samt tre till fem av kyrkostämman valda medlemmar. Förslaget skulle underställas landshövdingen innan det fick verkställas.
Av statsrådet tillsatt organ för reglementering av näringslivet under undantagsförhållandena 1941–1944.
Spannmål som ingick i någons löneförmåner.
Bonde som brukade ett hemman mot utförda dagsverken. Löningsbonden var skyldig att prestera ett par hästar och en dräng för tio timmar per dag.
Hemman vars skatter var anslagna till lön åt någon eller några av statens tjänstemän. Löningshemman förekom inom ecklesiastik-, civil- (lands-) och militietjänstestaten, där de indelades i häst-, fördels- och beställningshemman.
Register som bestod av mönstringsregister och räkenskaper över utbetalade löner till personer vid kungens hov och slott samt personer på gårdar ute i landet. I registret kunde också ingå ordning för löneutbetalning. Årslönen i pengar och kläde betalades i efterskott. Till lönen hörde också fri förtäring. Löningsregister uppgjordes under 1500-talet och fram till 1614.
Stadgad lön, stadgelön, lön för statligt ämbete eller statlig tjänst som normerades efter ämbetets eller tjänstens rangklass i rangordningen. Lönen normerades efter löneklass (stat) i 1696 års stat fram till 1778. Inflationen under frihetstiden drabbade centralförvaltningens ämbetsmän hårt, eftersom lönebeloppen blev oförändrade i nära 100 år. Ämbetsmän höll sig därför med bisysslor för att försörja sig. Även sportler i framför allt gåvor till ämbetsmän och lösen för expeditioner drygade ut ämbetsmännens inkomster. Förbud mot tagande av gåvor stadgades för personal i kansliordningen 1720.
Livréklädd betjänt hos en kunglig eller annan förnäm person; i tjänst antingen som förspringare: sprang framför den vagn i vilken den högt uppsatta personen åkte eller promenerade i förväg för att bana väg för flanerande högt uppsatta personer, eller för att uträtta ärenden, särskilt som budbärare. Två löpare fanns upptagna på 1729 års hovstat. Efter 1766 fick endast kungliga personer ha livréklädda löpare.
Benämning på ett deputationsbetänkande som delgavs samtliga fyra stånd före avgörandet i ståndsriksdagens plenum.
Benämning på ett samhällsfenomen som innebar att fullvuxna personer saknade fast arbete och bostad och av myndigheterna ansågs medföra skada för den allmänna ordningen, säkerheten och sedligheten. Lösdriveri har under olika tider varit belagt med olika strafformer. I Finland gällde lösdriverilagen fram till 1986.
Myndighetsåtgärd för att få en person som klassificerats som lösdrivare att uppta ett levnadssätt som ansågs ordentligt. Att ställa en person under lösdriveriövervakning betydde att personen skulle följa myndigheternas anvisningar gällande levnadssätt, bostad, boningsort och förvärvsverksamhet. Övervakningen varade i ett år men kunde i vissa fall förlängas till två år. Om övervakningen inte hade effekt kunde personen intas på arbetsanstalt. För verkställandet av myndighetsåtgärder krävdes inget domstolsbeslut utan det räckte med ett förvaltningsrättsligt beslut.
Penningbelopp som erlades till en myndighet för något eller någon, vanligen en officiell handling eller person från fångenskap eller skuld. Termen användes också om den ersättning som en privatperson uppbar för vissa prestationer, till exempel när kronan inlöste hittegods.
Betalning av tiondespannmålen i reda pengar.
Postförsändelse som löses ut mot avgift av mottagaren.
I Kung Kristoffers landslag 1442, lös befolkning, i motsats till fast bosatt, en befolkningsgrupp som uppstod när träldomen avskaffades, officiellt 1335. Under 1600–1700-talen var ”lösker man” en motsvarighet till lösdrivare, inhysing, (lego)hjon.
Brev som postbonde tog emot under vägen, i stället för vid ett posthåll.
Alla de fornminnen, föremål, som finns i jorden, i gravar eller på annat sätt är nedlagda, bortkastade eller förlorade.
Låsbar, kraftig läderväska för befordran av post mellan postanstalter. År 1688 bestämdes att den som hade några brev till sig på landet måste göra avtal med närmaste stads postkontor. I avtalet bestämdes att breven skulle läggas i en biväska och sedan uttagas i närmaste postgård. Därifrån skulle mottagaren antingen själv avhämta breven eller göra ett särskilt avtal med postbonden.Under 1700-talet förhandlades storleken på ersättningen som en privatsak mellan postbonden och väskägaren.
M
Civil propagandaorganisation som grundades 1939 av Akateeminen Karjala-Seura. Maan turva samlade uppgifter speciellt om sinnesstämningarna på hemmafronten. Hade en motsvarighet i den svenskspråkiga Hembygdsfronten. Organisationen upphörde 1941.
Institution som från 1602 förvaltade offentligt förråd av spannmål inom ett visst distrikt, efter 1627 vanligen ett län eller en lagsaga. Allmänt om förrådshus, lagerutrymme.
Betjänt i lagerhus i stad eller vid militär förläggning. Magasinbetjänten biträdde vid förvaltningen av spannmålslagret.
Dräng i lagerhus i stad eller på landsbygden eller i det militära som biträdde magasin(s)förvaltaren och -betjänten i förvaltningen av spannmålsmagasin.
Föreståndare för lagerhus i stad eller på landsbygden eller inom det militära som förvaltade offentligt spannmålsförråd; tjänsteman vid lantränteriet som även övervakade uppbörden av avrads-, tionde- och rättighetsspannmålen som förvarades i stadens magasin. Magasinförvaltaren var revisionsskyldig inför landskamreraren på länets landskontor och förevisade magasinet för landshövdingen vid dennes inspektioner. Efter 1800 skulle förvaltaren göra upp månadsförslag över uppbörden och magasinets utgifter.
Benämning på den tidsperiod då bönderna inom ett visst diskrikt skulle leverera avrads- och tiondespannmålen till kronomagasinet. Tidpunkten inföll mellan Thomas- och Kyndelsmässan (21.12–2.2). Landshövdingen fastslog en viss levereringsdag för varje härad och socken. Den offentliggjordes i god tid före levereringsdagen.
Kollektiv beteckning för personal vid magasin, särskilt vid kronans spannmålsmagasin. Verksamheten leddes av en magasinsförvaltare som biträddes av fast anställda magasinsdrängar.
Under svenska tiden efter 1755, penningmedel som var avsatta för bedrivande av statens spannmålsrörelse; under autonoma tiden diverse grundfonder i spannmål med vilka en socken, sockendel eller flera socknar tillsammans bedrev lagstadgad undsättning.
Från mitten av 1700-talet föreståndare vid kronans spannmålsmagasin, under autonoma tiden tjänsteman som förestod ett magasin som övervakades av länsstyrelsen. Han var stationerad vid magasinet och inte nödvändigtvis i residensstaden. Magasinsförvaltaren utfärdade sina handlingar i magasinskontoret och biträddes av fast anställda magasinsdrängar. År 1897 fanns magasinsförvaltare i Helsingfors, Ekenäs, Åbo, Björneborg, Kastelholm, Tavastkyrö, Tavastehus, Tammerfors, Viborg, Nyslott, Kristina, Kuopio, Joensuu och Uleåborg.
Kollektiv benämning på den personal som avlönades för att handha kronans spannmålsrörelse, även om budgeten för kronomagasinen och deras inrättningar. Från 1748 avlönades dessa kronans tjänstemän vid kronomagasinen med en särskild lön.
Lokal lägre tjänsteman som övervakade och dokumenterade uppbörden och levereringen av avrads-, tionde- och rättighetsspannmål i ett län. Magasinsuppbördsmannen verkade under magasinförvaltarens översyn.
I Viborgs provins och Viborgs guvernement övervakare vid lantmagasin.
Förman, styresman, ämbetsman, skolföreståndare, (skol)lärare m.m. Ursprungligen var magister en titel för den som förvärvat godkända insikter i de ”sju fria konsterna”, från 1600-talet titel för person som avlagt examen inom filosofiska fakulteten och för manlig skollärare. Sedan 1900-talet avser ”magister” en person som avlagt universitetsexamen.
Titel för präst, också sådan som inte hade en ordinarie befattning.
Titel för svärdsbrödraordens högmästare.
Högsta förvaltningsorganet i städer med egen jurisdiktion. Benämningen magistrat ersatte efter 1619 den äldre benämningen råd. Stadslagen 1619 innebar också att magistraten i första hand representerade kronan i stället för stadens eget borgerskap. Under 1700-talet förklarades magistraten officiellt vara ett statligt organ. Magistraten skötte både stadens ekonomi- och politiärenden samt utgjorde som rådstugurätt allmän domstol i brott- och tvistemål. I större städer kunde rådstugurätten utgöra en särskild avdelning inom magistraten. Under stora ofreden fortsatte magistraterna verksamheten i flera av städerna i det ockuperade Finland. I Åbo fanns en tid vid sidan av den ordinarie magistraten en av ryska köpmän i staden upprättad rysk magistrat. I Gamla Finland verkade magistraterna och rådstugurätterna enligt svenska författningar cirka 1720–1783 och delvis 1797–1811, medan det 1784–1797 förekom stadsmagistrat av rysk modell. Ändring i magistratens/rådstugurättens beslut/domslut kunde sökas hos Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden. I Finland begränsades magistratens uppgifter 1865 till att verkställa och administrera stadsfullmäktiges beslut. Magistratens ordförande var stadens borgmästare med en eller flera rådmän som bisittare, i vissa fall med ytterligare en magistratssekreterare.
Tjänsteman inom magistraten.
Från autonomin magistratens och rådstugurättens gemensamma tjänsteman som ofta samtidigt fungerade som notarius publicus; sedermera chef för magistratens kansli som hanterade alla de ärenden som skulle handläggas av magistraten.
Certifikat på i Finland tillverkade varor, vanligen i form av magistratens stämpel på varan. Magistratssigill krävdes efter 1827 på varor som fördes till Ryssland för försäljning.
Akademilärare av magistersgrad som sedan 1700-talet undervisade studenterna vid sidan av professorerna. De var efter 1767 befriade från mantalspenningar och utgjorde föregångare till docenter av doktorsgrad som infördes på 1800-talet.
Stipendium som skapats genom en enskild donation. År 1719 var antalet magnatstipendier vid Uppsala universitet elva. Antalet stipendier steg snabbt under 1700-talet och redan 1796 var deras sammanlagda årsbelopp 7 000 riksdaler, vilket var mera än sju gånger beloppet av de kungliga stipendierna.
Den riksomfattande lagsamling som infördes på landsbygden under senare hälften av 1300-talet och som var gångbar lag tills den ersattes av Kristoffer av Bayerns landslag eller senast till 1736. Landslagen skapades av en nämnd med tre lagmän som från 1347 verkade i Örebro. Försöket att skapa en kyrkobalk misslyckades. Lagsamlingen var färdig mellan 1347 och 1352. Den stadfästes aldrig officiellt.
Lag för städerna, utarbetad 1349–1357. Den ersatte de enskilda städernas separata stadslagar och den äldre Bjärköarätten. Magnus Erikssons stadslag hade också i vissa delar stor likhet med tyska stadslagar från samma tid. Lagen trycktes 1618 och stadfästes av Gustav II Adolf. Den var i kraft till 1736.
Titel som användes om stenhuggaren Éstienne de Bonneuill 1287 i Paris då han mottog uppdraget att bygga katedralen i Uppsala.
Lägre hovtjänst med uppgift att förestå monarkens garderob, skapad på 1650-talet efter fransk förebild. Den var en av de många hovtjänster enligt fransk modell som drottning Kristina inrättade.
Hovtjänst skapad efter fransk förebild vid drottning Kristinas hov 1650; hovmästare. Den var en av många tjänster som drottning Kristina skapade efter fransk modell på 1650-talet.
Predikat som under medeltiden tillkom endast kejsare, från och med 1633 formellt också de svenska konungarna, i praktiken sedan Erik XIV:s tid (1560–1568). Termen användes för att uttrycka en suverän monarks värdighet och makt. Den svenske konungen fick titeln erkänd av kejsaren 1633, och i Brömsebrofredstraktaten 1645 används titeln om båda de nordiska monarkerna. Numera tilltalas alla kejsare och konungar, även om de upphört att regera, liksom deras gemåler med titeln Eders Majestät. I officiella sammanhang omnämns de som Hans resp. Hennes Majestät.
Benämning på statsrättslig urkund som stadfäste undersåtarnas fri- och rättigheter.
Förgripelse i ord eller gärning mot den andliga eller världsliga regenten (Gud, konungen eller kejsaren), eller mot furstehusets medlemmar. Majestätsbrott behandlades med hovrätten som första rättsinstans, huvudsakligen i brott mot liv, hälsa och frihet.
Benämning på den personliga rättsställning som i olika avseenden tillkom suverän monark, oavsett dennes titel; särskilt om monarkens okränkbarhet.
System med härbärgesmän som blev uppbundna av krediter som de fick av borgare.
Benämning på den lägsta regementsofficersgraden med tjänsteställning mellan kapten och överstelöjtnant. Majoren ledde vanligen en bataljon. Efter fastställandet av regementsindelningen i Sverige 1634 fanns en major i alla regementen. I Ryssland tillhörde majorsgraden den åttonde rangklassen i den militära rangtabellen och tilltalades ”Vaše vysokoblagorodie”.
Fördelningen av statens uppgifter i lagstiftande, verkställande och dömande makt. 1919 års regeringsform bygger på denna princip som härleds från Montesquieus lära om maktfördelning på 1700-talet.
Protokoll över (brev)kartbok med vilket postmästare kunde spåra varje försändelse från postkontoren. Allmännare: koncept, kladdlapp. Under 1600-talet användes termen också om kasserat skrivpapper som användes till omslag, bränsle eller underlag för tapeter m.m., under 1700-talet också om ändring (i manuskript) genom tillägg, överstrykning eller radering.
Att genom påteckning, påstämpling, beteckna något som ogiltigt, till exempel om dokument, sedel, frimärke. Allmänt: kassera papper eller tryckalster.
Tjänsteman under Bergskollegium som sökte efter nya malmstreck med hjälp av särskilda instrument. En dylik omnämns i Finland i bergsstaterna 1729. Malmletarna var personligen befriade från mantalspenningar och andra kronoutskylder efter 1821, efter 1723 ifall upptäckten blev ett beständigt bergsverk.
Kommunalt sjukhus i Jakobstad vars tuberkulosavdelning uppbar lagstadgat statsstöd. Sjukhuset förestods av överläkaren.
Kommunalt sjukhus i Helsingfors grundat 1946 i byggnaderna till Helsinge kommunala sjukhus i Malm, ett område som samma år införlivades med Helsingfors. För en övergångsperiod hade också Helsinge socken 20 vårdplatser för sina patienter. Sjukhuset hade 1947 över 100 vårdplatser, en överläkare, två assistentläkare, en översköterska, fem avdelningssköterskor och tolv sjuksköterskor samt ekonomi- och förvaltningspersonal. En assistentläkartjänst tillkom 1948. Därutöver verkade en konsulterande röntgenläkare och från 1952 en konsulterande laboratorieläkare. År 1953 fick sjukhuset en femte assistentläkare och 1957 en anestesiläkare.
Myndighet som från 1908 under en överkontrollörs ledning utövade tillsyn över tillverkningen och utskänkningen av maltdrycker. Från självständigheten lydde Maltdrycksinspektionen under Socialministeriet.
I 1700-talets tingsprotokoll förekommande predikat för ickeadlig officer av lägre grad, till exempel sergeant.
Det rättsskydd som tillkom en fri man till person, egendom och ära. Han hade rätt till personlig fred, säkerhet, okränkbarhet och helgd. Han hade, i motsats till en träl, också rättskapacitet, vilket innebar att han kunde uppträda på tinget, inneha egendom och hade rätt att ingå ekonomiskt eller juridiskt bindande avtal. Manhelgden förlorades endast genom vissa handlingar som kränkte en annan persons manhelgd eller genom gävträldom. Manhelgd behandlas i landskapslagarna.
I Ryssland från och med 1700-talets första årtionde kejserlig handling vars innehåll var avsett att bringas till allmän kännedom. Med manifest kungjordes bl.a. inkorporering av nya territorier i riket och stadfästes ståndsprivilegier. Under perioden 1826–1917 var ”manifest” benämning på av regenten utfärdat och undertecknat offentligt tillkännagivande om påbud eller föreskrift.
Förteckning vari kortfattat antecknas de ärenden i ministerierna som handläggs och ska avgöras av statsrådet eller ministeriet, samt själva beslutet och att justering av ärendet skett. Förteckningen innehåller också anmärkningar om uppkomna meningsskiljaktigheter i statsrådets finans- och utrikesutskott och, om föredraganden så önskar, en anteckning om föredragandens avvikande mening från statsrådets eller ministeriets beslut. Förteckningen granskas i ministerium av den tjänsteman som avgjort ärendet, i finansutskottet av finansministern, i utrikesutskottet av utrikesministern. Den kontrolleras månatligen av justitiekanslern.
Förteckning över varje beslut vid Arbetsvårdsverkets för krigsinvalider arbetsbyrå, med kontrasignering av den föredragande tjänstemannen. Besluten justerades av direktören eller avdelningschefen genom att de undertecknade hela manifestförteckningen.
I germansk rätt de böter varmed dråp sonades. Mansboten uppkom som ersättning för blodshämnden. Den betalades av dråparen eller hans släktingar åt den dräptes släkt. I 1734 års lag fixerades en mansbot till 300 daler. Beroende på omständigheterna utdömdes en hel eller en halv mansbot.
Benämning på ett notlags olika lotter i svenska Österbotten under 1500-talet. De var ofta flera än de hemman som hörde till notlaget. Det bodde således flera familjer på hemmanen, fastän hemmanen inte formellt hade skiftats familjerna emellan. Varje familj fick dock ett mansfar.
Huvudsakligen i Tavastland och Satakunta benämning på jaktmarksägor i utmarkerna; område för utmarksfångst.
Ursprungligen ett mått på skattekraften hos jord, den jordareal på vilken en bonde med familj och tjänstefolk ansågs kunna leva. Från 1630 var mantal ett kameralt mått på ett hemmans andel i en by, fastställt genom lantmätning. Mantalet miste sin betydelse för skattläggningen under förra delen av 1900-talet, men kvarstod till 1997 som beräkningsgrund för en jordlägenhets andelar i allmänna områden, till exempel i fiskevatten.
Det aritmetiska tal eller mått, som uttrycker ett hemmans storlek ur beskattningssynpunkt, även i betydelsen jordegendom mätt med detta mått. Mantalet uttryckte ursprungligen antal män ((besuttna) bönder) som grund för erläggande av kronoskatt och dylikt. Utgick lika för var och en eller så att fullt skattebelopp erlades av så kallade hela bönder och halvt, fjärdedels och så vidare skattebelopp av halva respektive fjärdedels bönder.
Under stora ofreden av militärförvaltningen 1714 i västra Finland infört skattelag som sedan från och med 1717 användes i Åbo generalguvernement av de civila ockupationsmyndigheterna för utgörande av skatter och andra pålagor. Mantalen, som var kollektivt ansvariga för de skatter som pålagts dem, bestod av ett varierande antal hemman, från ett enda hemman upp till ett tiotal.
Benämning på de dragonhästar som de ryska ockupationsmyndigheterna uttog under stora ofreden 1720 i Åbo generalguvernement. Från varje mantal krävdes en dragonhäst.
Mantalskommissaries lön som beräknades efter behållna mantalet. Med lönen bestred han bl.a. skrivningsförrättningen, utskriften av längden och pappret.
Under Kammarkollegiums och landshövdingens översyn verkande lokal funktionär som 1652–1779 skötte mantalsskrivningen och därtill hörande uppgifter i ett härad eller en stad, till 1723 i närvaro av kyrkoherden om mantalsskrivningen skedde på landsbygden, i stad i närvaro av borgmästare och råd. Mantalskommissarierna tillsattes av Kammarkollegium på förslag av landshövdingen. Som arvode erhöll de provision av de uppburna mantalspenningarna. Mantalskommissarierna hade rätt att ta del av kyrkböckernas uppgifter och från 1752 även av husförhörslängderna, som innefattade samtliga sockenbor. Mantalskommissariebefattningarna indrogs 1779 när uppgiften överfördes på häradsskrivarna. I Gamla Finland ingick i provinsernas förvaltningspersonal mantalsskrivare med samma uppgifter från 1744 till 1782, då uppbärandet av mantalpenningar upphörde.
Reglemente för en mantalskommissarie som stadgade hans ämbetsåligganden, hans lön och överordnade. Den första utförliga instruktionen gavs 1693, trots att mantalskommissarietjänster hade tillsatts redan 1652. Mantalskommissarietjänsterna indrogs 1779 och då upphörde också instruktionerna att gälla.
Förteckning över mantalsskrivna personer i ett visst område. Mantalslängderna infördes 1642. De innefattade under loppet av 1600-talet alla sockenbor i en viss ålder, vare sig de betalade mantalspengar eller inte. De ickebetalande antecknades emellertid i längden bara till namnet (inte med siffra i kolumn), och i marginalen antecknades orsaken till att vederbörande var befriad från mantalspeng. Från 1765 var mantalslängden en förteckning över alla levande personer i ett fögderi. Längden innehåller uppgifter om namn, födelseår, boplats, fast egendom, yrke, tjänst m.m. Alla hemman, torp och lägenheter infördes i samma ordning som i jordeboken. Först angavs åbons namn och familj, sedan lägenhetens alla tjänstehjon, torpare och inhyseshjon. Mantalslängden upprättades årligen i tre exemplar, ett för häradsskrivaren, ett för landskontoret och ett för Kammarkollegium, senare i två exemplar varav det ena sändes tillsammans med landsboken till senatens ekonomiedepartement och det andra blev kvar på landskontoret. Mantalslängderna fördes ursprungligen av prästerskapet, mellan 1652 och 1779 av mantalskommissarier, fram till 1741 med hjälp av den lokala prästen och efter 1779 av häradsskrivaren enligt ett visst formulär. Längden skulle insändas till Kammarkollegium senast den 10 januari under plikt för varje försenad dag, senare till kejserliga senaten inom juni månad. Mantalslängder uppgjordes i Gamla Finland från 1728 till 1782, då uppbörden av mantalspenningar upphörde där.
Benämning på de män som under stora ofreden 1720 av de ryska ockupationsmyndigheterna uttogs till soldater. Från varje mantal uttogs en man till soldat. Av ryssarna kallades dessa män rekryter.
Fast personlig årlig statsskatt 1642–1924 för ofrälse personer i åldern 15–63 år, undantaget vissa personer, till exempel fattighjon och fattiga försörjningsskyldiga. Ursprungligen kallades skatten hjonelagspenningar, från 1611 mantalspenningar. Skatten avskaffades av 1622 års riksdag som alltför dryg. Den ersattes på 1627 års riksdag med en personell skatt för då allmänt brukliga handkvarnar inom bonde- och borgarståndet (så kallade kvarntullsmantalspenningar) som blev en allmän personell skatt år 1635 och ständig från år 1642 under benämningen mantalspenningar. Mantalskommissarier förordnades att anteckna alla 15–63 år gamla och uppbar skatten förutom av krigsbefäl personligen (inte deras familjer förrän efter 1811) och ridderskapet och adeln med tjänstefolk som var befriade från mantalspenningar (för adelns del från 1642 till 1810 års jämkning av ståndsprivilegierna). Skatten utgick till ett varierande belopp i olika delar av riket fram till 1693, varefter skatteavgiften förenhetligades.
Grupp ursprungligen per mantal utgående ovissa och extra ordinarie skatter som landtågsgärd, byggningshjälp, salpeterhjälp, boskapspenningar, skjutsfärdspenningar, dagsverkspenningar, terminsskatt och silverskatt. Från och med 1600-talet beviljades de av ständerna för kortare perioder. Efterhand blev de permanenta och infördes 1718 i jordeboken under namnet mantalsränta eller hemmantalsränta.
Benämning på häradsskrivare som upprättade mantalslängder.
Barn (över 15 år gamla) som var antecknade som skyldiga att erlägga mantalspenningar. Samtliga barn infördes i mantalslängden. Efter 1773 var föräldrarna befriade från vissa personella utskylder (dock inte bevillningar eller extra kontributioner) om barnens antal var fyra eller fler.
Årlig registrering av alla som var skyldiga att erlägga mantalspenningar, efter 1765 av hela befolkningen inom ett visst område för beskattning, befolkningsstatistiska samt militära ändamål. Mantalsskrivningen infördes 1642. Under perioden 1642–1652 utfördes den av församlingsprästen, 1652–1779 av en mantalskommissarie och efter 1779 av häradsskrivaren. Mantalsskrivningen var obligatorisk och kungjordes efter 1734 från predikstolen. I städerna skedde mantalsskrivningen inför borgmästare och råd. De gamla reglerna för mantalsskrivning fastställdes 1827 i storfurstendömet Finland. Mantalspenningarna avskaffades 1924, men mantalsskrivningen fortsatte som person- och fastighetsregister. Enligt bestämmelserna 1950 skulle fastigheterna registreras by- och stadsdelsvis och man skulle ange fastigheternas ägare samt ägarens hemort. För varje fastighet skulle antecknas alla de personer som bodde där och eventuella innehavare (bolag, föreningar och andra juridiska personer) som hade arbetslokaler eller idkade affärsverksamhet i den. Av mantalsregistret skulle framgå varje persons fullständiga namn, födelsetid, födelseort, yrke och civilstånd. Över alla femton år fyllda personer gjordes en alfabetisk förteckning med namn, födelseår och adress.
Vid kommunal polisinrättning belägen avdelning som, under ledning av en föreståndare, skötte mantalsregistret i sitt distrikt. Mantalsskrivningsbyråer fanns före 1950 endast vid Helsingfors-, Åbo- och Uleåborgspolisen.
Vid kommunal polismyndighet belägen byrå som under ledning av en föreståndare ansvarade för civil- och adressregister, passärenden och information till allmänheten. En dylik fanns före 1950 bara i Björneborg och Tammerfors.
Mantalskommissaries lön som utgick i en viss procent av mantalspenningarna som uppbars i fögderiet, 60:de penningen av uppbörden 1652–1779. Uppgiften övertogs 1779 av häradsskrivarna mot 120:de penningen av uppbörden, efter 1807 steg lönen till den tidigare 60:de penningen, med vissa undantag. Provisionen räknades endast ut på basis av kronan behållna mantalspenningar.
Ursprungligen mästare och gesäller, senare arbetare vid manufakturverk. Manufakturarbetarna var till 1766 befriade ifrån personella utskylder.
Ämbetsverk som grundades 1835 och lydde under Senatens finansexpedition. Manufakturdirektionen hade i uppgift att organisera en teknologisk utbildning i Finland och att stöda och främja manufaktur- och fabriksrörelsen i landet. Manufakturdirektionen grundade 1849 Helsingfors tekniska realskola, som 1872 ombildades till Polytekniska skolan. Direktionen fungerade även som sakkunnigorgan då senaten skulle meddela privilegier och ensamrätter för näringslivets olika områden, bl.a. i fråga om uppfinningsprivilegier (patent). År 1885 slogs Manufakturdirektionen ihop med Bergsstyrelsen och bildade Industristyrelsen.
Av ständerna 1727–1739 förvaltad låneinrättning för kreditgivning åt industriidkare, omvandlades 1739 till Manufakturfonden.
Benämning på en av ständerna 1727 inrättad, från 1739 till 1873 ständig fond för att understöda nyttiga fabriker och manufakturer. Manufakturfonden förvaltades av Manufakturkontoret. År 1766 övergick förvaltningen till Kommerskollegium, där den sköttes av en division för manufakturärenden som grundades 1769.
Benämning på den av 1727 års riksdag beviljade landshjälpen till samhällsnyttiga fabriker från och med 1739.
Person som ägde eller förestod en manufaktur eller fabrik, antingen en skråutbildad mäster som efter vunnet burskap fick tillstånd att bedriva verksamheten eller en på annat sätt yrkesutbildad person. I egenskap av detta var manufakturisten ibland även föreståndare för ett rasp- och spinnhus. Manufakturister i Tammerfors stad var efter 1821 utan undantag befriade från alla personella utskylder till kronan. Dettg gällde såväl honom själv och hans familj som hans manufakturarbetare och tjänstefolk, boningsgårdar, verkstäder, vattenverk och tillverkning.
Tjänsteman vid Manufakturkontoret 1739–1764 med uppgift att främja uppkomsten och utvecklandet av fabriker samt att biträda fabrikörer med råd och information.
Ämbetsverk under riksdagen 1739–1766 som skulle förvalta Manufakturfonden och främja uppkomsten av nya fabriker. Uppgifterna sköttes före 1739 av landshjälpsdeputationen. Manufakturkontoret styrdes av ett fullmäktige med representanter för varje stånd. Det indrogs 1766, då uppgifterna överfördes på Kommerskollegium och från 1770 på kollegiets division för manufakturärenden.
Den ena av Kommerskollegiums två beredande divisioner, under ledning av ett kommerseråd med två assessorer som bisittare samt en kommissarie, och som från och med år 1770 beredde de till kollegiet hörande ärenden, innan de avgjordes i kollegiets plenum.
Honorär titel (rangklass 8) utan ämbete som i Ryssland från och med 1800 förlänades näringsidkare tillhörande första gillet.
Gammalt uppbådssystem med frivilligt uppbådade bondetrupper ur varje hus, i stället för rotesoldater och knekthåll. År 1729 återinfördes detta medeltida uppbådssystem i Karelen. Systemet avskaffades 1758.
På förhand utstakad färdrutt (särskilt om militär sådan), även den skriftliga handling om dagsresor och nattlägerställen som landshövdingen på uppbrottsorten författade för att koordinera krono- eller durschtågsskjutsen längs med färdrutten. Rutten tillkännagavs andra landshövdingar och kronofogdarna längs med rutten som utsåg skjutsombytesställen i sitt län och såg till att ett tillräckligt antal skjutshästar uppbådades av allmogen.
Gästningsskatt som bestod av allmogens skyldighet att erlägga vissa persedlar. I Raseborgs län motsvarades den av bolgästning, och persedlarna tycks ha varit ungefär de samma som i Tavastland och Savolax.
Skatteökning som uppkommer vid en viss inkomstökning. Vid progressiv inkomstbeskattning är marginalskatten högre än genomsnittsskatten på hela inkomsten.
Medeltida hospital utanför Viborg. Där vårdades huvudsakligen spetälska.
Sjukhus i Helsingfors som ursprungligen var ett länssjukhus grundat 1894 men som 1925 blev kommunalt. Sjukhuset hade ursprungligen bara en epidemiavdelning. På hösten 1894 fick det en inremedicinsk avdelning, 1902 en kirurgisk avdelning, 1909 en kirurgisk poliklinik och en sjukvårdarskola (avskaffad 1925), 1910 en inremedicinsk poliklinik, 1912 en röntgenavdelning, 1914 en barnavdelning då Temporära barnsjukhuset på Lappviksgatan stängdes och 1930 en fysiatrisk avdelning. Sjukhuset leddes 1894–1925 av en sjukhusstyrelse. En överläkare ansvarade för verksamheten. Dessutom fanns en läkartjänst vid epidemiavdelningen som avskaffades 1913 då epidemiavdelningen blev ett självständigt sjukhus under namnet Epidemisjukhuset i Helsingfors. År 1910 fanns ytterligare en läkare vid medicinska avdelningen som var förordnad på tre år. Stadsstyrelsen fastställde ett nytt reglementet för stadens alla sjukhus den 28 oktober 1925. Det kommunala sjukhuset förstods 1937 av överläkarna vid den inremedicinska, kirurgiska och barnavdelningen. Det hette 1866–1886 Febersjukhuset, 1886–1894 Kommunala sjukhuset.
Avdelning inom Försvarsministeriet.
Avdelningen vid sektionen för militära ärenden inom skyddskårernas huvudstab. Marinavdelningen ansvarade för skyddskårsflottans organisation och utbildning.
Byrå som lydde under Sektionen för krigsorganisationsärenden vid Försvarsministeriet.
Självständig försvarsgren inom Finlands försvarsmakt, leds av kommendören för marinen.
Benämning på person som låtit sig värvas till örlogsflottan. Mariniärer tjänstgjorde vanligen i garnisonstrupperna vid flottan. Benämningen förekom i Sverige från och med 1700-talet.
Skatteuppbördsdistrikt och skatteenhet på Åland under medeltiden och 1500-talet.
Årlig värdering av naturapersedlar vid skatters avlösning i pengar. Från 1627 fastställdes summorna efter priserna i närmaste köpstad.
En av de personer av varje stånd som årligen utsågs till att fastställa markegångstaxan inom ett markegångsdistrikt, vanligen ett län. Hälften av dem representerade räntetagarna och hälften räntegivarna i distriktet. Till gruppen hörde även landshövdingen.
Penningvärdet på varor och tjänster som ansågs gälla i den allmänna handeln. Markegångspriserna fastslogs årligen vid varje länsstyrelse för att man skulle kunna omräkna natura skatteprestationers i penningar och vice versa.
Förrättning då markegångstaxan årligen fastställdes i varje län. Markegångssättningen verkställdes på varierande sätt fram till 1803, varefter kronofogdarna fick i uppdrag att inom sitt härad utreda städernas torgpris på räntepersedlarna i orten. Förteckningen över markegångspriserna undertecknades av kronofogden och inom häradet boende för ändamålet utsedda förtroendemän och sändes till landshövdingen, ursprungligen i slutet av december, efter 1768 senast den 5 november. Denna tjänade sedan som grund för uträkningen av hela länets markegångspris på de olika räntepersedlarna för omräkning i penningar. Priset fastslogs av landshövdingen i samråd med länets deputerade stånd bestående av hälften räntetagare och hälften räntegivare, dock på så sätt att varken de skattskyldiga eller indelningshavarna blev lidande. Vid markegångssättningen beaktades därför föregående och löpande årsväxt, bärgning och växtkvalitet. Den tillkännagavs Kammarkollegium, efter 1809 senatens ekonomiedepartement, som fastställde och utfärdade den slutliga årliga taxan för varje län. Den gavs till allmänhetens kännedom innan Tomasmässan (omkring den 21 december). Taxa upprättades efter 1810 endast för de persedlar som var fastslagna i ränteundervisningarna, efter 1814 enligt ett särskilt formulär. Efter 1816 bifogades både häradenas och städernas förteckningar över varupriserna till landshövdingarnas förslag till markegångspris.
Officiell prislista över penningvärdet på varor och tjänster som ansågs gälla i den allmänna handeln. Taxan upprättades årligen vid länsstyrelsen efter förhandlingar mellan landshövdingen och representanter för räntetagare och räntegivare i länet. Markegångstaxan fastställde priset på de räntepersedlar som skulle inlösas i penningar och som årligen debiterades.
En varas värde beräknat efter gällande markegångstaxa. Markegångstaxan bestämde det pris på en vara som myndigheterna fastslog för att användas vid beräkning av skatteprestationer.
Benämning på de försäljare av drycker och livsmedel som följde med trupperna.
Ursprungligen en tillfällig skatt som uppbars i penningar i början av 1300-talet. Markgälden redovisades direkt till kungens fiskus. Under Albrekt av Meklenburgs tid fick vissa länsinnehavare rätt att uppbära markgäld. Det förekom också olaglig beskattning. De tillfälliga markgälderna indrogs av drottning Margareta. I Finland var markgäld en penningskatt som i slutet av medeltiden uppbars på Åland, i Nyland och Karelen. Den omtalas första gången på Åland 1384.
Avgift i penningar på 1500-talet. Den ingick bl.a. i den åländska gärdskatten. I fullskatten i Viborgs län år 1541 ingick också markgäldspenningar.
Åländsk indelning för skatteuppbörden på 1500-talet. Antalet marklag var 35 och inom ett marklag ansvarade bönderna gemensamt för utskylderna. I viss mån kan de jämställas med nötslagen och gärderna.
Under medeltiden till 1500-talet enhet vid uppskattning av jordegendom, ursprungligen det område för vilket 1 silvermark erlades i avrad. Att lägga en by i markland innebar att byn uppmättes och indelades i markland för beskattningen: 1 markland = 8 öresland. Under senare delen av 1500-talet och 1600-talet ersattes de gamla värderingarna på vissa håll med nya jordetal med öreslandet som enhet.
På en viss plats, ofta utomhus, periodiskt återkommande (vanligen en eller två gånger per år) tillfällen där köpare och säljare från olika orter kunde bedriva handel. De flesta marknaderna ordnades i städer och var frimarknader, där också andra än stadens egna borgare kunde saluföra sina varor. Under medeltiden rättade sig marknadsterminerna efter praktiska behov och anknytningen till bestämda helgonfester är ofta sekundär. År 1531 koncentrerades marknaderna till vissa platser och tidpunkter. Under marknaden rådde marknadsfrid. Tidpunkt och plats för det kommande årets marknader skulle införas i almanackan. Marknaderna förlorade sin betydelse i slutet av 1800-talet när handel också blev tillåten på landsbygden.
Officersaspirantskurser som arrangerades i Markovilla i Viborg under åren 1918–1919. Som lärare verkade tyska officerare och finska jägarofficerare. Utbildningen i Markovilla ersattes senare med reservofficersskolan i Fredrikshamn.
Äldre viktenhet av varierande viktvärde för att mäta och beräkna de räntor som utgick i olika varuslag. Under 1500-talet motsvarade markpundet ett skålpund, men under 1700-talet kom det att motsvara ett lispund, alltså en 20 gånger större viktenhet.
Gruvmätare, person som uppmäter och kartlägger gruvor. Uppgifterna existerade redan 1628 och omnämndes under denna beteckning i bergsamtets registratur 1637. Markscheider blev en tjänstebeteckning i Bergskollegium 1649 för den tjänsteman som mätte upp bruksanläggningarna ovan jord och skildrade dem med penna och pensel. Sedermera användes beteckningen om en ingenjörsutbildad person i motsvarande uppgifter.
Extra skatt som drottning Margareta införde för att avhjälpa den allmänna finanskrisen. I samma veva försämrades myntet och tullarna höjdes. Pant- och övriga län återbördades till kronan.
Skatteenhet och skatt som under medeltiden och 1500-talet i Finland enbart förekom på Åland. Som skatteenhet omtalades den första gången 1376. Markskatten beräknades efter jordetalet. I den kunde ingå åtta eller tio mark värderad jord, beroende på platsen. I praktiken motsvarade en markskatt något mindre än en tiondedels rök.
Den av befälet bestämda formering som en trupp upprätthåller under en förflyttning.
På förhand uppgjord skriftlig plan för en marsch. Marschrutan beskrev i detalj marschvägen, transportsättet samt platserna för inkvartering och utspisning.
Ämbetsman i hirden som hade tillsyn över kungens hästar. När marskens förbindelse med hirden upphörde övertog han ansvaret för att anföra kungens här samt för de militära uppgifter som inte löstes genom allmänt uppbåd. I Sverige omnämndes marsken sedan 1268. Marskens uppgifter definierades inte i Magnus Ladulås testamente, och Tyrgils Knutssons ställning berodde knappast på hans position som marsk. Karl Knutssons utnämning till marsk 1435 och beskrivningen av ämbetet i unionsutkastet 1436 baserar sig på dansk och inte svensk tradition. Då fastslogs att marskämbetena i de olika nordiska rikena skulle besättas.
Ämbetstitel som lånats till det svenska hovet från de tyska hoven, exempelvis hovmarskalk.
Hederstitel som gavs till överbefälhavaren Gustaf Mannerheim under fortsättningskriget 1942.
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Maskinavdelningen leddes av en maskindirektör och ansvarade för verkstädernas förvaltning, vård, underhåll och ekonomi och för arbetets utförande vid verkstäderna. Vid avdelningen fanns ett maskinkontor och fram till år 1921 en förrådsavdelning som inrättats 1919. År 1922 inrättades vid maskinkontoret en maskinbyrå, en verkstadsbyrå, en maskinteknisk byrå och en elektroteknisk byrå.
Underavdelning till Patent- och registerstyrelsens avdelning för patent och varumärken.
Från 1922 byrå vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning, vilken leddes av en biträdande direktör med titeln byråchef. Vid byrån fanns även maskiningenjörer, en notarie, en bokförare, en bokhållare och en ritare.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens maskinavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Maskindirektören ansvarade för att statsjärnvägarnas rörliga material var i gott skick.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarna och maskindirektörens närmaste medhjälpare, hade tidigare tjänstebeteckningen maskindirektörsassistent. Maskindirektörsadjointen förestod Maskinkontoret och var från 1904 representant för Järnvägsstyrelsens maskinavdelning i Statsjärnvägarnas distriktsstyrelse i S:t Petersburg.
Maskindirektörens biträde vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning.
Äldre benämning på de byråer vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning vilka behandlade och expedierade de ärenden som hörde till maskindirektörens uppgifter.
Tjänsteman vid flera ämbetsverk som lydde under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna byggnaderna. Maskiningenjörer fanns vid Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Byggnadsstyrelsens byggnadsavdelning från 1936 och vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Vid linjeförvaltningen hörde det till maskiningenjörernas uppgift att övervaka förvaltningen av verkstäder och förråd samt underhållet av det rörliga materielet. En maskiningenjör kunde vara föreståndare för en av linjeförvaltningens depotsektioner.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning som leddes av en maskindirektörsadjoint, senare biträdande direktör. Kontoret ansvarade bl.a. för att utföra ritningar och beräkningar för konstruktion av rullande materiel samt för att kontrollera tillverkningen av allt rullande materiel. Kontoret bestod från 1922 av en maskinbyrå, en verkstadsbyrå, en maskinteknisk byrå och en elektroteknisk byrå.
I Ryssland från och med 1797 teknisk specialist vid guvernementsregeringarna. I Viborgs guvernement indrogs denna tjänst efter en kort tid.
Avdelning inom riksdagens kansli.
Från 1922 byrå vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning. Som chef fungerade en biträdande direktör med titeln byråchef. Andra anställda var maskiningenjörer av både första och andra klass, biträdande ingenjörer och ritare.
Arbetsledare vid tackjärnstillverkning, fram till mitten av 1800-talet ett yrke med skråliknande former. Staten fastställde masmästarens uppgifter och krav på utbildning m.m.
Rakvuxet träd som var minst 20,7 m högt och kunde användas till mast vid skeppsbygge. Mastträd som växte på kronans mark och häradsallmänningar var förbehålna kronan och fick inte huggas ner.
Tjänsteman i bokföringsuppgifter vid Helsingfors stads byggnadskontor under autonoma tiden.
Civilmilitär befattningshavare med uppgift att bokföra tillkomst och avgång av krigsmateriel under 1600–1700-talen.
Från 1797 tjänsteman i motsvarande uppgifter vid statliga verk och inrättningar eller vid privata företag.
Under svenska tiden civilmilitär tjänsteman som hade uppsikt över vården och förvaltningen av material, redskap, persedlar m.m.
Tjänsteman som skötte kontrollen av en offentlig institutions (eller ett företags) material(gård).
Underordnad civil tjänsteman vid Fortifikationen och vid Bergsverket som förde räkenskaper över ökning och minskning i förrådet av råmaterial och arbetsredskap. En dylik tjänsteman fanns 1729 vid finska brigaden i Villmanstrand och upptagen på bergslagens stat. Under autonoma tiden fanns en motsvarande tjänsteman också vid Järnvägsstyrelsen och statsjärnvägarna efter 1850.
Sammanfattande beteckning för dem som intar sin kost hos ett och samma husbondfolk, hushåll. Matlaget fungerade särskilt som grund för utgörande av vissa skatter, besvär och andra skyldigheter.
Förteckning över levande medlemmar i en förening eller institution. Under medeltiden användes termen dels om varje enskild kyrkas prästerskap matricula clericorum, dels om förteckningen över de fattiga som fick underhåll av en viss kyrka, matricula pauperum. De medeltida universitetens matriklar kallades ibland album. Ordet matrikel finns belagt i svenskan från 1620.
Graden för en menig sjöman i den finska marinen.
Sjömilitärt kompani bestående av stamanställda matroser vid flottan.
Medeltida kyrkoskatt införd av biskop Ragvald I på 1200-talet. Den bestod av matvaror som sockenborna betalade direkt till prästen eller klockaren på bestämda högtidsdagar under året samt vid själamässor och kyrktagning. Skatten indrogs till kronan under reformationen. På flera håll (till mitten av 1700-talet, i Österbotten till 1743) fortsatte prästerna ändå att uppbära matskottet, trots att uppbörden förbjöds också i kyrkolagen 1686 . Det mest seglivade matskottet var julsteken.
Medeltida gästningsskatt som är känd från Tavastland. Den innebar en gästningsfärd som landsfogden gjorde inom sitt härad sålunda att man sommartid gästade varje länsmans- och bolmans- eller tridungs eller fjärdingsmansgård, samt att man höst- och vintertid vistades en natt i var länsmansgård och två nätter hos varje uppbördsman. Samtidigt uppbars sakörespengar. Systemet förekom också i andra län, men under andra benämningar. Gästningen var förenad med en foderskatt.
Mogenhetsexamen, äldre benämning på studentexamen.
Person som har fullständiga politiska och sociala rättigheter i en stat. Medborgare förekom i Finland först efter 1917. Under autonoma tiden var befolkningen undersåtar.
Finskspråkig högskola i Helsingfors 1925–1920 där man kunde avlägga journalistexamen, förvaltningsexamen och examen i andelslagsverksamhet. Medborgarhögskolan ombildades 1930 till Samhällshögskolan (Yhteiskunnallinen korkeakoulu).
De rättigheter och förmåner som medborgarna i en stat bör ha. Syftet är att skydda individernas integritet och garantera det demokratiska systemets fortlevnad.
Rätten att ställa upp och att rösta i allmänna val samt att vittna vid domstol och kunna få en statlig tjänst.
Straffpåföljd, i högst 15 år eller på livstid, för en person som hade begått vissa svårare brott, utöver det fängelsestraff personen ifråga hade dömts till. Påföljden innebar att den dömde förlorade sina medborgerliga rättigheter. Den antecknades i brottslingens ämbetsbevis och utgjorde ett hinder för ett normalt liv. Straffpåföljden avskaffades genom en strafflagsändring 1969.
En persons tillhörighet till en stat under viss medborgarrätt.
Medlemsarrende, delarrende. Medlemsarrendet utgick till ett belopp som slagits fast i kontraktet mellan kronan och arrendatorn. Det ingick i den årliga specialuppbördsboken som färdigställdes för skatteindrivningen under uppbördsstämmorna.
Styrmansgrad i svenska flottan mellan överstyrman och lårstyrman.
Benämning på en stad som fritt kunde uppsökas av ett skepp, senare stapelstad. Benämningen ingår i Magnus Erikssons stadslag.
Engångsavgift för inskrivning av patient på hospital, införd 1766.Avgiften betalades (enligt Serafimerordens gillets cirkulär 1798) genom landshövdingens beslut av antingen den inskrivnas anhöriga eller (om de saknades eller var fattiga) av staden, socknen eller häradet. Inträdesavgiften utgjorde en del av hospitalets verksamhetsmedel.
Kassa för de inträdesavgifter som efter 1766 uppbars av person som inskrevs på hospital.
Motpartens skriftliga (ursprungligen också muntliga) meddelande till domstolen om att han medger käromålet eller att han helt eller delvis godkänner de framställda yrkandena. Motsats: bestridande. I fråga om åtal i brottmål användes huvudsakligen och allt sedan svenska tiden ordet erkännande eller bekännelse, vilka under självständighetstiden ersattes med medgivande.
Uttryck som innebar att en person inte var skrivkunnig och att en annan person hade fört handen vid underskrift.
I Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet benämning på person som genom lärlingspraktik utbildades till läkare. I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 i kretsarna medicinae discipler, indelade i två klasser, äldre och yngre. De lydde under kretsläkarna.
Fond som lydde under Collegium medicum och vars inkomster användes för att bekosta medicinalverket och de understöd som användes för att bekämpa farsoter. Från 1757 finansierades tre fattigläkare i Stockholm. Medicinalfonden bekostade också den gratis behandling av fattiga patienter som provincialläkarna gav. Benämningen användes också om en personlig utskyld. Den utgick efter 1770 av adel, prästerskap och borgare. Senare erlades den också av husbönder. Skatten uttogs inte i Viborgs län.
Fram till 1927 ledamot i Medicinalstyrelsens kollegium, därefter hög tjänsteman och avdelningschef på Medicinalstyrelsen. Medicinalråden skulle vara finländska legitimerade läkare. De ansvarade för olika grenar inom medicinalväsendet.
Samlande beteckning för medicinalväsendets eller en viss korporations sjukvårdspersonal samt budgeten för sjukvårdspersonalens löner.
Den administration som bestod av provinsialläkare, stadsläkare, sjukhusens läkare och tjänstemän, läkare vid fängelseinrättningarna och föreståndare för vaccindepots.Medicinalstaten var underställd Överstyrelsen för medicinalverket.
Högsta myndigheten inom medicinalväsendet 1878–1991. Medicinalstyrelsen lydde under Civilexpeditionen i senaten och senare fram till 1968 under Inrikesministeriet, därefter under Social- och hälsovårdsministeriet. Medicinalstyrelsen ersatte Överstyrelsen för medicinalverket och direktionen för dårvården samt Collegium medicum. Fram till 1927 var Medicinalstyrelsen kollegial under ledning av en generaldirektör som var ordförande och ett antal medicinalråd som vart och ett ansvarade för medicinalväsendets olika grenar. Därefter blev det ett centralt ämbetsverk indelat i olika avdelningar med generaldirektören som högsta chef. Övriga tjänster vid Medicinalstyrelsen var assessor, djurläkare, extraordinarieläkare, sekreterare och kamrer. Under Medicinalstyrelsen lydde Statens serumlaboratorium.
Medicinalstyrelsen grundade 1897 en veterinärtjänst vid ämbetsverket och öppnade 1908 ett veterinärlaboratorium. Anstalten växte ut till en instans under benämningen Veterinärmedicinska institutet, medan veterinärlaboratoriet 1924 övertogs av staten och lydde under Lantbruksministeriet.
Reglemente som fastställde pris på medicinalier vid försäljningen från apotek. Den svenska tidens medicinaltaxa gällde till 1819. De första förändringarna vidtogs 1830. Då skulle apotekarna dra av 10 procent från alla räkningar som gällde leveranser till kronan och som översteg 100 rubel banco assignationer. Följande ändringar genomfördes 1851. År 1866 faställdes en ny medicinaltaxa samt en taxa för veterinärbehov. Den skilde sig från de föregående genom att Medicinalstyrelsen ålades att varje höst inkomma med förslag till taxa om drogpriset förändrats med 10 procent. Taxan förändrades redan 1868. Taxaförordningar skulle då göras om drogpriserna förändrades med 20 procent. En ny medicinaltaxa stadfästes 1871 och den följande 1876. År 1886 stadfästes en taxa i vilken det metriska mått- och viktsystemet hade införts. Nya medicinaltaxor utfärdades 1891, 1895 och 1905. Den officiella medicinaltaxan var försedd med blanka blad där varje apotekare kunde skriva in priser på de läkemedel och handköpsvaror som inte ingick i medicinaltaxan. Vid sidan av den officiella medicinaltaxan utarbetade därför Finska apotekareföreningen särskilda handköpstaxor. En tryckt tidsenlig handköpstaxa tillställdes 1907 samtliga apotek. En reviderad recepturtaxa utkom 1910 med supplement 1912. En ny farmakopé utkom 1915 med betydande förändringar i nomenklaturen. Då försågs taxorna med farmakopens nomenklatur vartill bifogades ett synonymregister. I taxorna därförinnan hade den tyska farmakopénomenklaturen använts.
Reglemente som fastställde pris på medicinalier vid försäljningen från apotek. Behovet av prisreglering påtalades 1661. En av överståthållaren, magistraten och apotekarna gemensamt utarbetad taxa förelåg 1687 och publicerades 1699. Enhetlig prissättning nåddes dock inte. Collegium medicum företog en taxarevision 1726 och en ny medicinaltaxa fastställdes 1726. Den trycktes inte, utan apotekarna förutsattes själva skaffa avskrifter. En ny medicinaltaxa fastställdes 1739 och trycktes 1741. År 1752 förklarades att den apotekare som överskred taxan skulle mista sitt privilegium. Straffet sänktes 1754, men höjdes två år senare på nytt. Då gjordes också smärre ändringar i medicinaltaxan. Först 1777 utkom en ny medicinaltaxa. Samtidigt offentliggjordes taxan för läkare och kirurger. Då bestämdes att när medicamenter av ostadigt värde såldes under taxans pris skulle Collegium medicum underrätta allmänheten, men om priserna måste höjas måste Collegium medicum anhålla om prishöjning hos kungen. Ett nytt taxaförslag godkändes i maj 1800. Då fick också Collegium medicum rätt att årligen inkomma med förslag till prisändringar.
Viktsystem för läkemedel, vilket från 1688 måste användas på de svenska apoteken. Medicinalviktsystemet baserades på det senmedeltida Nürnbergs skålpund (libra, lb) = 356,28 g 1 skålpund (libra) = 12 uns (à 29,69 g) 1 uns = 2 lod (à 14,85 g) 1 lod = 4 drakmer (à 3,71 g) 1 drakma = 3 skrupler (à 1,237 g) 1 skrupel = 20 gran (à 61,85 mg) År 1718 infördes den Troyske vikten. I den finska farmakopén 1819 var medicinalvikten något större än i den svenska från 1817. 1 finsk liber vägde 1,437 gram mera än den svenska.
Disputerad läkare. Den första promotionen av medicinedoktorer i Finland skedde 1781.
Mindre apotek som under 1700-talet inrättades och upprätthölls av apotekare och ibland också av provinsialläkare. De var ofta av mer tillfällig natur. Provinsialläkarna måste få specialtillstånd att förutom så kallade reseapotek upprätthålla medikamentsförråd.
(I Karelen) utgående kronosockenskatt som efter 1766 uträknades utifrån medeltalet av sockens räntor över femton år (1750–1764) efter ortens undervisning och därtill hörande förordnanden. Skatten erlades i hela socknen lika för alla vid bolräkningen i februari till kronofogden. Beräkningssystemet kvarstod fram till att rev- och skattläggningarna hade verkställts under 1800-talet enligt skattetalen arviorubel och hemmantal. Mantalspenningar erlades endast av personer som inte idkade jordbruk.
Benämning på de mellersta delarna av ett förvaltningsdistrikt, särskilt judiciella sådana (till exempel en domsaga).
Från och med 1442 (Kung Kristoffers landslag) och särskilt 1602–1634, 1672–1719 och 1702–1789 benämning på rådets befogenheter att endast råda, inte regera.
Uttryck som användes när två eller flera personer förenade sina krafter eller utförde en handling gemensamt; ägde, förvaltade eller brukade något gemensamt eller gemensamt ansvarade för något eller ingick förlikning.
Sammanslutningar av andelsmejerier med målet att höja produktkvalitet och lönsamhet. Meijeriförbunden fick statsstöd för sin verksamhet och hade nära samarbete med Valio. I Finland fanns 1928 följande meijeriförbund: Lounais-Suomen Meijeriliitto (Åbo), Ålands Mejeriförbund (Mariehamn), Satakunnan Meijeriliitto Peura (Björneborg), Hämeen Meijeriliitto (Tammerfors), Meijeriliitto Muurahaiset (Lappo), Mejeriförbundet Enigheten (Gamlakarleby), Pohjois-Karjalan Meijeriliitto (Joensuu), Savo-Karjalan Meijeriliitto (Nyslott), Pohjois-Savon Meijeriliitto (Kuopio), Oulun Meijeriliitto (Limingo), Keski-Pohjanmaan Meijeriliitto (Gamlakarleby), Södra Finlands Mejeriförbund (Helsingfors).
Rådgivare och undervisare inom mejerisektorn. Anställda mejerikonsulenter fanns vid Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Läroanstalt med undervisning i mejeriskötsel. Det förekom både praktiskt och teoretiskt inriktade mejeriskolor. De första mejeriskolorna inrättades 1869 tillsammans med en utbildning för kreaturskötare och kallades deje- och koskötareskolor. Från 1893 skildes utbildningarna åt och särskilda mejeriskolor inrättades. Mejeriskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Under förra delen av 1700-talet förekommande benämning på den avdelning vid Bergskollegium som stod för utvecklandet av nya metoder och redskap för bergshantering och lantmäteri m.m., under ledning av en direktör för konstverken.
Från 1841 verkstad som lydde under Manufakturdirektionen och som tillverkade instrument för navigation, geometrisk mätning och lantmäteri som teodolit, barometer, pantograf, planimeter, kompass, våg, måttband, gradbåg, diopterlinjal och kikare. Mekaniska institutet övertogs 1894 av Finska Vetenskapssocieteten och på 1960-talet av Försökstekniska laboratoriet vid Statens tekniska forskningsanstalt.
Byrå som lydde under Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Blandad domstol, en tillfälligt tillsatt domstol bestående av både juridiskt utbildade och sak- eller yrkeskunniga medlemmar, ursprungligen en blandad tjänstedomstol i stad som bestod av dels ledamöter från tjänsteområdet, dels ordinarie domstolsledamöter (kämnärer och rådmän). Som ordförande fungerade stadens borgmästare. Melerade domstolar inrättades från 1700-talet vid behov, särskilt för att utreda brott och förseelser inom postväsendet. Från och med 1766 användes benämningen också om viss typ av ägodelningsrätt.
Vid storskiftet från 1766, formellt 1781, verkande temporär rätt, bestående av de ägodelningsrätter som berördes av en råtvist mellan två eller flera socknar, eller hemman i flera socknar, och som avgjorde ärendet.
Förbättring som höjer värdet på något, särskilt en jordegendom. Inom lantmäteriet användes termen melioration sammanfattande om arbeten som företogs för att höja jordens avkastning, grundförbättring och jordförbättring.
Avgörande av en viss delfråga i ett mål. Sedan självständighetstiden används termen om dom som kan ges när avgörandet av käromålet (anspråket) påverkar slutresultatet av ett annat käromål (anspråk) i samma rättegång.
Mellansumma (pengar eller vara) som erläggs för att utjämna skillnaden i pris eller värde vid byte mellan (icke likvärdiga) fastigheter. Förfarandet krävde laga värdering av bytet innan avgiften kunde utgå till ett visst värde.
Lägre sekundärutbildning som kunde utgöra en länk mellan folkskola och annan sekundärutbildning som lyceer och andra lärdomsskolor. Mellanskolorna avsåg att utöver omfånget för folkskolans verksamhet lära ut allmän medborgerlig bildning samt erbjuda utbildningslinjer för vissa praktiska yrken.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande lungsots- och tuberkulossanatorium för patienter från Mellersta Finland beläget i Kinkomaa i Jyväskylä grundat 1930. Sanatoriet förestods av en överläkare och en underläkare.
Grupp handskrifter med Magnus Erikssons landslag. I handskrifterna ingår inte landslagens regler om representationsrätt utan de har i utvidgat skick anslutits till Upplandslagen. Mellersta lagen tillämpades 1507 genom riksrådets dom och i domen fastslogs att rättstillämpningen också i fortsättningen skulle följa denna praxis.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande lungsots- och tuberkulossanatorium för patienter från Mellersta Tavastland beläget i Pikonlinna i Kangasala grundat 1931. Sanatoriet förestods av en överläkare och en underläkare.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen. Distriktet bestod av sex skyddskårskretsar och dess centralort var Karleby .
En enskild riksdagsmans initiativ på riksdagen 1719–1789.
Anteckningsbok i skolan i vilken elevernas förseelser antecknades.
Minnesanteckningar, provisoriskt protokoll fört vid sammanträde eller tingsförhandlingar, som sedan ligger till grund för det egentliga protokollet.
Uppsåtligen lämnad osann uppgift eller förtigande av sanningen under ed vid domstol, falskt vittnesmål.
Soldat utan befälsgrad, tillhör den lägsta personalkategorin i en militär organisation.
Sammanfattande benämning på invånarna i ett härad.
Beteckning för den menighet eller det folk som bildade den heterogena allmogen, innan ett fast fjärde stånd, bondeståndet, uppstod. Därefter blev ”menige man” en beteckning för folkets stora (obildade, ofrälse) massa, i motsats till adeln: menige allmogen (yhteinen rahvas).
När den medeltida staden skulle införa nya pålagor eller ändra tidigare pålagor skulle menigheten eller dess representanter. Dessa utsågs av rådet. Antalet varierade mellan de olika städerna och kunde vara 12, i Stockholm 24 eller senare 48. När antalet var 12 brukade fyra av dem vara rådmän och åtta av menigheten. Också andra proportioner förekom. Gruppen leddes av två skottmän och i Stockholm av fyra skottherrar.
Vittne som under medeltiden kunde träda fram på ett ting och vittna om allmänt kända rättsfakta som jordbesittningar och gränsförhållanden.
Inkomster, vanligen från jordegendomar som var avsedda för underhållet av särskilda, ofta kyrkliga, personer. På världsligt område betydde mensa i praktiken under medeltiden statskassan. Åtskillnaden mellan mensa och fabrica kom till uttryck i fördelningen av tiondena och i de tidigaste privilegierna om kyrkobolets immunitet. Prästen förvaltade ensam de jordegendomar som hörde till mensa. Vid godsskiften måste dock biskopens och socknens godkännande inhämtas.
De godskomplex på vilka domkapitlens ekonomi baserade sig. Termen är i den betydelsen inte känd från svensk medeltid. Åtminstone i Linköping tycks vikarierna dock ha haft någon form av mensa communis. I betydelsen ”gemensam måltid” införde biskop Magnus mensa communis i Åbo domkyrka 1493. Motsvarande praxis fanns också i Nidaros.
Hemman som blivit anslaget till underhåll åt sockenprästen, utöver hans vanliga boställe. Dessa hemman kallades efter 1694 annexhemman, ifall de anslogs till kaplanens underhåll i en kapellförsamling. Mensalhemman fanns huvudsakligen i södra Sverige, i de områden som tidigare hade hört till Danmark.
Prästbordet; den jord som av socknen under medeltiden överlåtits till kyrkan till ett prästbol. Jorden skulle bereda prästen bostad och uppehälle.
Sjukhus för vård av psykiskt sjuka rannsakningsfångar och fångar som dömts till frihetsstraff i form av rättspsykiatrisk vård. Sjukhusen började senare också utföra sinnesundersökningar av åtalade. Mentalsjukhus för fångar inrättades från 1911, vanligen i anslutning till ett centralfängelse. Det lydde under Medicinalstyrelsen och fångvårdsväsendet (Fångvårdsstyrelsen, Fångvårdsavdelningen och Fångvårdsverket), 1936–1950 under ledning av fängelsepsykiatern, sedermera Brottpåföljdsverkets hälsovårdsavdelning.
Förteckning över tjänster som en tjänsteman innehaft samt tiden för varje tjänst. Meritförteckningen innehåller också avlagda examina och prov samt utgivna skrifter m.m.
Förteckning över lokala tjänstemän inom landsstaten. Från 1728 skulle meritlistan sändas till rådet för granskning.
I Ryssland term för stadsinvånare med två betydelser på 1700-talet. Med termen meščanin (plur. meščane) betecknades i vid bemärkelse hela den del av stadsbefolkningen som bedrev handel och hantverk, även alla dem som från 1785 hörde till de sex invånarklasserna (meščane voobšče). I inskränkt betydelse avsåg denna term småborgare, det vill säga de lägsta skikten stadsinvånare som var skatteskyldiga till kronan, såsom hantverkare, minuthandlare och arbetare, vilka kunde dömas till kroppsstraff. Dessa bildade den sjätte klassen av stadsinvånare, posadskie.
Ämbetsverk grundat 1881 för att utföra och leda meteorologiska, aerologiska, magnetiska och andra geofysiska undersökningar i landet. Meteorologiska centralanstalten var en fortsättning på universitetets magnetiska observatorium i Helsingfors och verkade fram till 1918 under Finska vetenskapssocietetens tillsyn inom Jordbruksexpeditionens förvaltningsområde, därefter som statens institution direkt under Lantbruksministeriet. Den övergripande planeringen för centralanstaltens verksamhet utfördes av Meteorologiska kommissionen.
Nämnd som bestod av direktorn och avdelningscheferna vid Meteorologiska centralanstalten samt en konsultativ medlem. Meteorologiska kommissionen behandlade förslag rörande centralanstalten samt avgav årsrapporter och förslag vid tjänstetillsättningar.
Utkast till skolordning för hela riket som var tänkt att ingå i kyrkolagen 1686. Utkastet gjordes av biskop Gezelius d.ä. på uppdrag av 1672 års riksdag och trycktes 1683. Det godkändes till den del det gällde pedagogierna och trivialskolorna och har kallats Finlands första skolordning.
Kameral instruktion och lantmäteriinstruktion som innehöll föreskrifter om tillvägagångssättet vid mantalssättning av hemman, avmätning av städer och ritande av lantmäterikartor. År 1688 fastslogs att lantmätaren skulle följa en viss metod och modell. Bestämmelserna upprepades 1725.
Från 1690 om skattläggning som utfördes enligt en lantmäteriinstruktion som utfärdats för ett specifikt skatteupptagningsområde. Metodisk skattläggning genomfördes i Nyland och Tavastehus län 1690, i Österbottens län 1749, i Savolax och Karelens län 1775, i Viborgs län 1828 och under loppet av 1800-talet också i Kuopio, Uleåborgs och S:t Michels län.
I Ryssland benämning på förteckningar över födda och döpta, vigda samt avlidna. De ortodoxa församlingarna ålades 1722 att föra sådana förteckningar. Sådana fördes av de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland liksom även av de finska ortodoxa församlingarna i Finland under den autonoma tiden och självständighetstiden.
Titel för ärkebiskop inom den ortodoxa kyrkan, ursprungligen för biskopen i den romerska kyrkoprovinsens största stad. Metropoliten är biskop i sitt eget stift. I Finland upphöjdes den ryska patriarkens hjälpbiskop i Viborgs län 1925 till metropolit över Karelen och hela Finland.
Ärkebiskop och högsta styresman för en kyrkoprovins. Metropolitanbiskopen hade rätt att stadfästa valet av sina suffraganer och konsekrera dem. Han sammankallade och presiderade vid provinsialsynoder, övervakade och visiterade stiften i sin provins, bestraffade försumliga, dömde i andra instans över appellationer från suffraganbiskoparnas domslut, hade rätt till devolution och rätt att tillsätta administrator för ett stift där domkapitlet försummade förvaltningen under sedisvakans. Han hade också befogenhet att inom kyrkoprovinsen utdela vissa avlater.
Från och med 1758 officersgrad i Ryssland i den tolfte eller trettonde rangklassen i den militära rangtabellen. Midshipsman var på 1700-talet tidvis underofficersgrad i rangklass 14. Tilltal: ”Vašje blagorodie”.
Längdmått av olika längd i olika delar av landet, men som från mitten av 1600-talet fastslogs till 36 000 fot (cirka 10,69 kilometer) och efter metersystemets införande 10 kilometer.
Statligt finansierad barmhärtighetsanstalt.
Den titel som en riddare själv använde sig av i handlingar under medeltiden. Titeln ”miles” eller ”riddare” skrevs efter namnet. Däremot tilltalades han ”dominus” (herre) före namnet. Han omtalades som ”strenuus miles”, ”stränge riddare”, ”ärlig herre”.
Riddare och väpnare, till skillnad från ”konungens män”. Sedan Alsnö stadga 1279 gjordes i det världsliga frälset under medeltiden åtskillnad mellan män som hade svurit konungen en trohetsed (homagium) och män som inte hade avlagt den.
Genom allmän värnplikt uppsatta trupper som inte erhållit fullständig utbildning för kriget.
Riddares vederlikar: den grupp bland väpnare som hade någon form av högre tjänst hos kungen och satt i rådet. De åtskildes från vanliga svenner. Terminologin blev dock aldrig helt fastslagen.
Auditör med uppgift att bevaka militieboställenas intressen under indelningsverkets tid.
Boställe som tillhörde militiestaten och vars grundränta var en del av en officerares lön.
Den av Militiefondens tre kassor som ursprungligen var avsedd för underhåll av militieboställenas karaktärsbyggnader. Militieboställskassan erhöll medel från reservhemmansräntor, säterifrihetsmedel och böter som utdömts vid syneförrättningar av militieboställen. Den förvaltades av Militieexpeditionen, tidvis av Finansexpeditionen. Ursprungligen uppbars medlen av regementsskrivarna, efter 1818 delvis också av kronofogdarna. Ansvaret överfördes i sin helhet på kronofogdarna när regementsskrivarna avskaffades 1830. År 1889 överfördes kassans medel till den allmänna militiekassan för att täcka de ökade militära utgifterna efter att värnplikten införts.
Riksdagsutskott under frihetstiden.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare senatens ekonomiedepartement med ansvar för militärväsendet i Finland. Militieexpeditionen leddes av en senator, biträdd av en referendariesekreterare. Fram till 1924 hade Militieexpeditionen ett eget revisionskontor. Militieexpeditionen avskaffades 1841, men återupprättades 1858 för att förvalta nyinrättade finska truppförband och Krigskommissariatet. Efter värnpliktens införande 1881 verkade finska militären, kadettkåren, Krigskommissariatet samt läns- och uppbådsnämnden under Militiexpeditionen. Som en följd av upplösningen av den finska värnpliktsarmén avskaffades expeditionen 1903 och dess uppgifter fördelades på ekonomiedepartementets övriga expeditioner.
Underavdelning till senatens ekonomiedepartement. Den inrättades den 14 juni 1918 med till stor del samma uppgifter som Militieexpeditionen under den autonoma tiden. Militieexpeditionen 1918 ansvarade för de finska truppernas organisation, ekonomiska spörsmål, värnpliktsuppbådet, militärläroverken, den militära rättsvården, sanitetsväsendet och marin- och flygväsendet. Militieexpeditionen omdöptes i november 1918 till Krigsministeriet.
Under senatens ekonomiedepartement lydande kontor med uppgift att utrusta, proviantera och avlöna de finska trupperna som 1812 hade uppställts på tre värvade finska regementen. Kontoret ombildades enligt kejserligt reskript 1819 till ett självständigt under Militieexpeditionens översyn verkande krigskommissariat.
Särskilt kontor för revisionsärenden 1816–1824 som hade som uppgift att avlasta Militieexpeditionens kamrerare i dennes arbetsbörda. Revisionskontoret övertog helt granskningen av boställena och till dem ansluten räkenskapsgranskning. Det kallades ursprungligen Boställskontoret, senare Revisionskontoret. Det avskaffades 1824 i och med att revisionsväsendet reformerades och Allmänna revisionsrätten tillkom för att granska kronans samtliga räkenskaper.
Statlig fond som tillsammans med Statsfonden grundades under autonoma tiden för att samla in statsinkomster, huvudsakligen för att bekosta militärstaten. Militiefonden förvaltades av Militieexpeditionen vid senatens ekonomiedepartement, tidvis av Finansexpeditionen. Den var indelad i tre kassor, Allmänna militiekassan, Militieboställskassan och Krigsmanshuskassan. År 1889 slogs kassorna ihop och bildade Allmänna militiefonden.
Jordegendom som var anslagen till det militära indelningsverket och i denna egenskap utnyttjades som boställe eller som räntegivande.
Benämning på det sjukhus för rysk militär som de ryska ockupationsmyndigheterna inrättade i Åbo under lilla ofreden.
Avdelning av Krigskollegiums civildepartement för handhavande av det militära indelningsverket.
Jordebok med förteckning över alla till arméns försörjning anslagna hemman (militieboställena). Åren 1830–1831 upprättades militiejordeböcker (enligt ett särskilt formulär) över den före detta finska militärens boställen. Militiejordeböckerna fördes regementsvis med särskilt sammandrag för varje härad och verifierades av landskamreren med hans underskrift. De saknade betydelse för själva skattedebiteringen och tjänade närmast som upplysning om tidigare militieindelning.
Kontor som ansvarade för militärens finanser och räkenskaper, med en kamrerare som chef. Det verkade från 1680 inom Kammarkollegium men överflyttades 1714 till Krigskollegium tillsammans med de militära ärenden som tidigare skötts av Andra avräkningskontoret. Militiekontorets huvuduppgift var att upprätta militiehuvudboken i vilken de ständiga regementenas räkningar, räkenskaper för rustkammaren och arkliet i Stockholm samt faktori- och salpeterräkenskaper infördes. Uppgifterna utökades senare till att omfatta remisser rörande indelningsverket och beklädnadsräkenskaper.
Avdelning inom ekonomiedepartementets militieexpedition åren 1815–1841 och 1858–1903. Militiekontoret ansvarade för samtliga militieräkenskaper, militärens bokslut och budgeten för militiemedlens avlöningsstat. Det övervakade också tidvis Militiefondens kassor.
Pensionsfond för militärens soldater och underofficerare samt deras änkor och barn. Militiepensionsfonden erhöll sina inkomster från krigsmanshusavgiften.
Förrättning under indelningsverkets tid där man fastslog vilka hemman som skulle underhålla soldaterna.
Sammanfattande benämning på den till krigsmakten hörande personalen.
Anslag i form av andel i tionden som tillföll vissa militärer och Militiekassan.
Särskild för Militiestatens indelta jordbrukslägenheter uppgjord förteckning över tionden. Militietiondelängder upprättades, förutom i Savolax, efter 1831 enligt ett särskilt för Militiestaten avsett formulär för rotevakansavgifternas erläggande. De innehöll uppgifter om varje hemmans roteringsskyldighet.
Kontor i Kammarkollegium, grundat på 1730-talet för att sköta den ekonomiska granskningen av det kungliga hovet och Krigs- och Amiralitetskollegium samt avlöningen av deras tjänstemän och de civila och militära tjänstemän som var upptagna på artilleri- och fortifikationsstaterna och i oindelta regementen. Kontoret leddes av en kamrerare, med biträde av en kammarförvant och en bokhållare. Det bytte 1800 namn till Civil- militiæavräkningskontoret och var verksamt som sådant till 1825.
Krigsfolk, truppstyrka eller benämning på sak, befattning eller enskild person som hör till krigsmakten.
Apotek som försåg militären med nödvändiga medikamenter. De ryska militärsjukhus som grundades efter 1809 i Finland hade alla mer eller mindre fullständiga apotek. Apoteken expedierade medicin också åt utomstående. I de ryska militärapoteken följdes den ryska farmakopén och de var helt och hållet underställda de ryska militärmyndigheterna.
Föreståndare för ett militärapotek. Militärapotekaren var enbart subordinerade under de ryska militärmyndigheterna och följde den ryska farmakopén.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning som leddes av en kontorsföreståndare. Byrån bearbetade allmänna mobilisationsfrågor, uppgjorde järnvägarnas mobilisationsplan och ombesörjde skriftväxlingen i mobilisationsärenden. Avdelningen hette fram till år 1922 Trupptransportavdelningen.
Benämning på försvarsmaktens förvaltningsdistrikt 1932–1992. Militärdistrikten skapades i anslutning till territorialorganisationen 1932 och var underställda militärlänen. Till distriktens krigstida uppgifter hörde mobiliseringen av fältarmén, vilken skulle ske i nära samarbete med skyddskåren. Under fredstid ansvarade distrikten för uppbåden. Enligt mobiliseringsplanen skulle varje militärdistrikt ställa upp ett regemente. Efter vinterkriget och den nya mobiliseringsplanen sammanfördes militärdistrikten och skyddskårsdistrikten till en enhet som kallades skyddskårsdistrikt. Efter andra världskriget återgick man till att använda termen militärdistrikt.
Förvaltningsenhet inom det vita Finland 1918. I sitt förberedande arbete för en väpnad resning i Finland delade Militärkommittén på hösten 1917 landet i militärdistrikt. Distrikten utgjorde en regional bas för beväpnandet och organiserandet av skyddskårer och verksamheten leddes av en distriktschef och en distriktsstab. Efter att inbördeskriget 1918 brutit ut underställdes militärdistrikten etappavdelningen inom den vita armén. De totalt tolv distrikten indelades i kretsar och i städerna i kommendanturer.
Särskild strafflag för finska militären stiftad 1877 och 1886 för militära brott i aktiv tjänst, i viss mån också civilmilitära tjänstemäns, reservisters och beväringars subordinationsbrott m.m. Strafflagen reglerade också det militära domstolsväsendet. Den ersatte de svenska krigsartiklarna och kompletterades vid behov med strafflagen 1889. Under perioden 1918–1924 fanns en särskild strafflag för soldater och vissa andra i lagen nämnda personer som begått krigsbrott. Militärens strafflag ersattes 1984 med § 45 i strafflagen.
Person för vilken fulllmakt utfärdats på en ännu icke ledig militär tjänst. Expektanterna fick vanligen hälften av den på den indelta staten upptagna officerslönen som tillkom den tjänst de hade expektans på. De fick dock vistas var de ville tills de kunde tillträda sin tjänst.
Farmakopé med instruktioner för läkemedel som bereddes på statens bekostnad. Dylika farmakopéer användes ofta inom fattigvården.
Kommitté som tillsattes 1919 av statsrådet med uppgift att utarbeta en militärfarmakopé. Kommittén bestod av ordförande och två ledamöter. Den nya militärfarmakopén utkom 1920. För utarbetande av för farmakopén lämpliga receptformler tillsattes en annan kommitté, som bestod av två militärläkare, en veterinär och en apotekare.
Militär dömd för krigsbrott till tukthus- eller dödsstraff med möjlighet till benådning, huvudsakligen under andra världskriget. Desertering straffades med två års tukthus, ordinationsbrott med minst fyra års tukthus, till och med dödsstraff om underlåtenheten att fullfölja en order hade föranlett krigsmakten stor skada. Ordinationsbrott med våldsutövning innebar 3–10 års tukthus, i närheten av fienden allt från dödsstraff till tolv års tukthus.
Fängelseanstalt för militärer som i krigsrätt häktats för rannsakning vid militärdomstol eller dömts av dylik till frihetsstraff. Militärfängelset förestods av befälhavaren eller en för ändamålet särskilt utsedd föreståndare.
Vanligen icke-territoriell församling anknuten till ett militärt förband eller en garnison. Militära församlingar grundades för trupper som samlats bestående på en viss ort eller garnison. Militärförsamlingen omfattade såväl soldaterna som deras familjer.
Distrikt inom militärförvaltningen över Östkarelen under fortsättningskriget 1941–1944. Totalt grundades tolv militärförvaltningsdistrikt i de områden som erövrats av Sovjetunionen. Distrikten indelades i militärförvaltningsområden.
Militärsjukhus. Sjukhuset skulle erbjuda vård inte bara för den militära personalen i den ryska armén utan också för underofficerarnas och soldaternas hustrur och barn. I det fall att militärsjukhus saknades på orten skulle från 1818 länssjukhusen och kurhusen också ta emot denna grupp, men från 1825 skulle kostnaderna bestridas av den finska militärfonden.
Del av statsmaktens höghetsrättighet. Med militär höghet hänvisas till militärens rätt till att kräva medborgarnas medverkan för att bekämpa alla slag av angrepp mot statsordningen.
Alla medborgare var skyldiga att vid behov inkvartera personer som var anställda vid Finlands försvarsmakt. Militärinkvarteringsskyldigheten gällde även inkvartering av hästar samt militärens proviant och förnödenheter.
Tjänsteman med uppgift att inspektera organisationen, utbildningen och utrustningen inom skyddskårsdistrikten och skyddskårskretsarna och de lokala skyddskårerna. Militärinspektörerna hörde till sektionen för militära ärenden inom skyddskårernas huvudstab.
Tjänsteman inom skyddskårsorganisationen med fyra avlöningsgrader. I varje skyddskårsdistrikt fanns vanligen tre militärinstruktörer. Den första ansvarade för den allmänna militära utbildningen och mobiliseringen, den andra för skjututbildningen och den tredje för idrottsundervisningen och pojkverksamheten.
Ett av två kanslier vid general von Buxhoevdens högkvarter som ansvarade för militärförvaltningen i det av ryssarna erövrade Finland 1808–1809. Det överfördes 1809 till Generalguvernörskansliet.
Tjänst inom försvarsväsendet. För tjänsten krävdes avlagd examen för militärkapellmästare.
Ledande organ inom den finska aktiviströrelsen under första världskriget. Militärkommittén grundades år 1915 av tidigare finska officerare från kadettskolan i Fredrikshamn och dess målsättning var ett självständigt Finland. Kommittén fick position som ett statligt organ i september 1917 då den fick i uppgift att förbereda värnpliktslagen och dess representant blev senator i den borgerliga senaten. I januari 1918 underställdes militärkommittén senaten, dess ordförande blev överbefälhavare för senatens trupper och kommittén förvandlades till överbefälhavarens stab.
Myndighet som skapades år 1932 i anslutning till den nya territorialorganisationen. Militärlänen var nio till antalet och deras huvuduppgift var att ansvara för mobiliseringen av fältarmén. Enligt mobiliseringsplanen skulle varje militärlän ställa upp en division. Efter vinterkriget utarbetades en ny mobiliseringsplan och landet indelades i 16 militärlän.
I vidsträckt betydelse alla de undervisningsanstalter som används för att utbilda militär personal.
Enhet inom försvarsväsendet, grundades 1924 och förlades till Viborg. Därefter kom enheten att verka på flera orter, som sista Luonetjärvi garnison i Tikkakoski, tills den upphörde som självständig enhet 1985.
Yngre benämning på regementsombud.
Specialenhet inom den vita armén under finska inbördeskriget 1918. Militärpolisavdelningar skapades av Högkvarterets avdelning för säkrandet av de erövrade områdena. Avdelningarna bestod vanligen av 50–60 män och deras främsta uppgift var att säkerställa områden som den vita armén erövrat.
Fältprostens kontor vid Högkvarteret. Militärprostbyrån ansvarade för fältkonsistoriets och prostämbetets administration och förvaltning samt beredde föredragningen inför överbefälhavaren. Militärprostbyrån bestod av fyra präster. Den bytte 1941 namn till (Högkvarterets) fältbiskopsbyrå.
Kollektivbenämning på präster som är anställda av försvarsmakten för att ansvara för beväringarnas och stampersonalens själavård och kyrkliga undervisning. Militärprästerna utnämns av Försvarsministeriet. Före andra världskriget var en militärpräst en av staten och armén gemensamt utnämnd präst i varje truppenhet eller inom gränsbevakningen. Han kallades tidigare krigspräst, under krigstid: fältpräst.
Skyldighet för alla hästägare att mot ersättning från staten skjutsa rikets krigsfolk och dess förnödenheter.
Benämning på försvarsmaktens skolor. Till militärskolorna hörde Krigshögskolan, Stridsskolan, en militärteknisk skola, Kadettskolan, Sjökrigsskolan, Flygskolan, Reservofficersskolan, en gasskyddsskola, en hovslagarskola samt en militärförvaltningsskola.
Dokument framställt av staben för militärdistrikten med för försvarsmakten behövlig information om den enskilda värnpliktiga. Ett militärstamkort framställdes enbart över de personer som tjänstgjort inom försvarsmakten.
En av försvarsmaktens militära inrättningar.
Enhet inom etappavdelningen vid Högkvarteret för den vita armén 1918. Kontoret grundades i och med att organiseringen av den vita sidans trupptransporter överfördes från den civila järnvägsledningen till militären.
Tjänstebeteckning för veterinär vid försvarsmakten. Militärveterinären skulle vara licentiat i veterinärmedicin och ha reservofficersutbildning. Han var underordnad militäröverveterinären. Till militärveterinärens uppgifter hörde bl.a. att bistå de utskrivningsnämnder som fastställde vilka hästar som vid mobilisering skulle avstås till krigsmakten.
Tjänstebeteckning för den ledande veterinären inom försvarsmakten. Militäröverveterinären innehade veterinäröverstelöjtnantsgrad. Under honom verkade ett antal militärveterinärer.
Eldares extra ersättning förutom ordinarie lön på stat.
(På postament eller röse av stenar) sten eller järntavla vid allmän landsväg vid varje fjärdedels mil, räknat från vägens utgångspunkt från en stad och vanligen märkt som 1/4, 1/2 och 1 mil. Milstenarna uppsattes och underhölls av vägunderhållskyldiga hemman, efter 1734 med medel ur häradskistan.
Vid allmän landsväg rest stolpe av trä för angivande av miltalet, tillkom i Sverige 1649. Senare (i vissa trakter) var milstolpe liktydigt med milsten. Milstolparna bekostades efter 1734 med medel ur häradets andel i sakören, om medel saknades erlades kostnaden som tidigare gemensamt av de hemman som var skyldiga att underhålla vägen. Milstolparna övervakades av häradshövdingen och kronofogden.
Person som inte har nått den lagstadgade myndighetsåldern, omyndig, underårig. Myndighetsåldern var ursprungligen 21 år för män och 24 för kvinnor, senare 18 år, och i straffrättsligt hänseende alltid 15 år.
Minderårig militär personal som tjänstgjorde utan lön men kunde få andra förmåner.
I vissa städer i Gamla Finland åtminstone från 1740-talet korporation för hantverkarna, som för det mesta var svenskspråkiga. Handelsmännen samlades i stora gillet. År 1787 infördes det ryska gillesystemet i Gamla Finland, enligt vilket endast handelsmän hörde till gillen.
Utskott grundat vid riksdagen 1726–1727 för att, utan bondeståndets medverkan, granska rådets utrikesprotokoll.
En av regementsstabens tre avdelningar efter införandet av det yngre indelningsverket 1682. Mindre staben bestod i mitten av 1700-talet av regementskvartermästaren, premier- och sekundadjutanterna, regementsauditören, regementsprästen, bataljonsprästen, tre extra ordinarie bataljonspräster och regementsfältskären.
Från cirka 1600 titel för eller benämning på de högsta ämbetsmännen som verkade som regentens rådgivare, under autonomin kallad ministerstatssekreterare. År 1918 ersattes titeln senator, som förekommit under autonomin, med ”minister”. Denna titel avser en medlem av statsrådet. I titeln ingår vilket område ministern ansvarar för, exempelvis utrikesminister och finansminister. En minister har juridiskt och politiskt (parlamentariskt) ansvar för de ärenden som hör till hans eller hennes förvaltningsområde. En minister kunde, i synnerhet under mellankrigstiden, vara medlem av statsrådet utan att ansvara för ett särskilt förvaltningsområde (minister utan portfölj).
Benämning på diplomatiskt sändebud av andra rangklass med titeln ”ministre plénipotentiaire”. Minister motsvarade från 1815 envoyén i rangklass och hade ofta den dubbla titeln envoyé extraordinaire et ministre plénipotentiaire. ”Minister” användes tidvis från 1719 som benämning på svenskt diplomatiskt sändebud vid vissa hov i utlandet, och under autonomin på motsvarande sätt på ryska diplomatiska sändebud. Fr.o.m. Finlands självständighet beskickningstjänsteman av högre rang än ambassadråd. De finländska sändebuden bar oftast den dubbla titeln utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister.
Beskickningstjänsteman av högre rang än ambassadråd.
Medlem av statsrådet med ansvar för kommunikationsärenden. Ministern var chef för Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Ministerium som 1918 ersatte Expeditionen för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena och dess föregångare Kommunikationsexpeditionen. Till ministeriets förvaltningsområde hörde samfärdseln i Finland, inklusive automobil- och luftfartstrafiken, statens strömfall och vattenverk, post- och telegrafväsendet samt de allmänna arbeten som hänförde sig till dessa förvaltningsgrenar. Under andra världskriget ledde och övervakade ministeriet genomförandet av allmän arbetsplikt. Ministeriet leddes av ministern för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena sorterade Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, sedermera Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Järnvägsstyrelsen, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna, sedermera Byggnadsstyrelsen, Telegrafstyrelsen och Poststyrelsen, sedermera Post- och telegrafstyrelsen, samt Vattendragskommissionen, Vattenkraftskommissionen och Statens vattenkraftbyrå.
Temporärt organ vid Inrikesministeriet 1945–1949. Undersökningsorganet organiserade utredning och förhör i anslutning till vapensmusselaffären. Det bildades i september 1945 efter att utredningen hade visat sig bli för omfattande för Statspolisen och dess resurser. Organet bestod av en chef, tre vicechefer, tolv inspektörer och tolv viceinspektörer samt brottsutredare och detektiver. Under utredningen genomförde undersökningsorganet officiella förhör med 5 870 personer. De massiva undersökningarna resulterade i Nordens mest omfattande rättegång där 1 488 personer fick en dom. Undersökningsorganet upphörde 1949.
Samlande beteckning för prästadjunkt i lag- och kurialterminologin under autonoma tiden, oavsett om han arbetade för en präst eller biträdde hela prästerskapet i församlingen.
Sedan 1500-talet förekommande benämning på predikoämbete, betecknade under 1600-talet också prästerskapet på en ort eller i ett helt land.
Från 1918 det ämbetsverk som är ledande myndighet inom sitt förvaltningsområde och hör till statsrådet. Ministerierna är fortsättningen på senatens expeditioner från autonomin. År 1922 fick ministerierna ansvar för personalfrågorna för de statligt anställda inom ansvarsområdet. En av regeringens ministrar leder ministeriet, medan (från 1920) en kanslichef fungerar som högsta föredragande tjänsteman. Avdelnings- eller enhetschefer leder ministeriets olika avdelningar och byråer.
Ministerämbete som anknyter till det ministerium och förvaltningsområde en minister tilldelas det juridiska och politiska ansvaret för. Ursprungligen anspelar termen på den väska vari en regeringsmedlem tog med sig sina handlingar till regeringssammanträdena.
Från 1719 beskickningschef i tredje rangklassen närmast efter minister. I allmännare mening har beteckningen använts om diplomatiskt ombud av lägre rang. Från 1961 kallas ministerresident oftast minister och hör till andra rangklassen tillsammans med envoyén. Ministerresidenten är ackrediterad hos värdlandets statschef. En dylik representant för den svenska staten fanns 1788–1790 i Polen, 1792–1806 i Hamburg, 1739–1741 i Preussen och år 1787 i Mecklenburg.
Under perioden 1826–1917 benämning på regentens beslut i mindre viktiga ärenden. Besluten gavs generalguvernören och senaten till kännedom genom brev från ministerstatssekreteraren.
Titel för statssekreteraren för storfurstendömet Finland 1834–1917. Ministerstatssekreteraren var chef för Statssekretariatet för Finland i S:t Petersburg. Ministerstatssekreteraren var finsk medborgare utnämnd av kejsaren, med undantag för perioderna 1900–1904 och 1913–1917 då ämbetet innehades av ryssar eller russifierade finländare. Ministerstatssekreteraren föredrog civila ärenden gällande Finland inför kejsaren och det ryska riksrådet samt expedierade ärendena till generalguvernören och ryska myndigheter. Han kontrasignerade kejserliga manifest, greve-, friherre- och adelsbrev, ämbetens fullmakter och avskedsbrev av högre värdighet än sjätte rangklassen. Han biträddes av en ministerstatssekreterareadjoint. De finska handelsombudsmännen i Ryssland var direkt underställda ministerstatssekreteraren.
Ministerstatssekreterarens närmaste tjänsteman och vikarie vid Statssekretariatet för Finland i S:t Petersburg 1834–1917. Motsvarande tjänst kallades åren 1811–1834 statssekreterareadjoint. Statssekretariatets två avdelningar för rysk och svensk korrespondens lydde närmast under adjointen.
Sammanfattande term för de personer som ingår i ett lands regeringsorgan, som i Finland är statsrådet. Ministär är synonymt med regering, då regering avser statsrådets medlemmar. Ministärerna uppkallas efter statsministern.
Protokollsbok förd vid fattigvårdsstyrelse.
Under svenska tiden vid allmän domstol förd fortlöpande prejudikatsamling.
Gammal man som mindes vad som hänt för länge sedan och därför användes som vittne beträffande till exempel arvegods, gammalt innehav, åverkan mellan byar och äldre gränsdragningar.
Benämning på män som under medeltiden skulle recitera lagen för tingsmenigheten under tingets sessioner.
Yngste sonens arvsrätt, i Estland troligen ett svenskrättsligt institut som under medeltiden förekom på öarna Dagö och Moon samt i västra Estland (Wiek). I samband med inre kolonisation spreds det senare till mellersta Estland.
En uppsättning avtal, kapitel i avtal och deklarationer knutna eller ingångna efter första världskriget där vissa stater påtog sig skyldigheter att skydda rasliga, språkliga och religiösa minoriteter.
Utskänkning, ofta om brännvinsförsäljning.
Avgift till kronan för brännvinsförsäljning på krogar 1775–1800. Minuteringsavgiften avskaffades 1800 inom ramen för varje tillverkares rätt att fritt sälja sitt brännvin.
Soldat som var särskilt utbildad i sprängteknik och för minstrid. Minörens uppgift var att lägga ut och antända minor. Sedan 1900-talet: kustartillerist som är särskilt utbildad för minstrid.
Militär truppavdelning inom ett artilleriregemente som var särskilt utbildad i sprängteknik och för minstrid med olika tändbara ämnen. Två dylika kompanier fanns under 1700-talet, bl.a. vid Stockholmska artilleriregementet.
Fullt utbildad minör i underordnad befälsställning.
Sammanfattande benämning på den personal och budget som inom Fortifikationen hörde till minörväsendet.
Försummelse från en fastighetsinnehavares sida att bygga upp förfallna hus, eller vanskötsel av byggnader. Missbyggnad skulle konstateras vid en laga granskning. I kameralt hänseende användes termen också om fastighet som innehades av en annan person än ägaren.
Från 1600-talet fram till år 2000 muntlig eller skriftlig förolämpning av en tjänsteman under en ämbetsförrättning (ersattes med ärekränkning, grov ärekränkning).
Kanoniskt uppdrag. Biskopen hade fullmakt att förkunna den kristna läran, och i fall han inte ansåg sig kunna det hade han rätt att ge behöriga personer uppdraget.
Biskop som erhållit den behövliga vigningsgraden, men vilkas verksamhetsområde ännu inte fått stiftets formella avgränsning. Missionsbiskopar utnämndes i Finland under tidig medeltid.
Biskop som erhållit den biskopliga viggraden, men utan att hans verkningsområde hade fått stiftets avgränsning. Det förekom också missionsbiskopar, vilka utövade sin verksamhet som medhjälpare åt andra.
Följebrev till en handling. Vanligen anmäler eller begär missivet endast att handlingen ska behandlas av myndigheten. Under medeltiden var missiv också en generell beteckning för brev i betydelsen skriftlig hänvändelse till viss person, således motsatsen till öppet brev.
Viss typ av förordnande för en präst. Missivet utfärdades av de högsta ecklesiastiska myndigheterna. Missivet utfärdades dels för det extra ordinarie prästerskapet som i ämbetet skulle biträda det ordinarie eller uppehålla tjänster vid ledigheter, dels för präster som var uppförda på förslag till en prästerlig beställning och skulle avlägga predikoprov. Ur missivet skulle uppläsas de meriter som skulle beaktas vid valet.
Under svenska tiden, autonoma tiden och självständighetstiden från och med 1920 samlande beteckning för parts muntliga eller skriftliga anmälan till allmän domstol i lägre instans om missnöje mot utslaget. En missnöjesanmälan var en förutsättning för sökande av ändring i högre instans genom de ordinarie rättsmedlen vad, revision eller besvär, och kallas därför också vadeanmälan, revisionsanmälan eller besvärsanmälan.
Medel i svenska rätten från cirka 1680-talet som innebar att den dömde eller förlorande parten genast anmälde sitt missnöje med domstolens avgörande och ämnade söka ändring i högre instans.
Avlöningsförmån åt vissa i allmän eller enskild tjänst anställda personer, vilkas verksamhet huvudsakligen eller till väsentlig del omfattade mottagande och utlämnande av penningar.
Syneförrättning för att fastslå om en egendom lidit missväxt (och därför kunde erhålla vissa skattelättnader). Missväxtsyn förrättades även för att utreda om en bonde kunde få inlösa kronoräntespannmål (till markegångspris) ur ett kronomagasin. Missväxtsynerna avskaffades 1766 när inlösningsrätten av räntesprannmål begränsades till endast allmänna missväxter varvid hela beslutsförfarandet ändrades.
Befattning vid sjöfartsväsendet underlydande Handels- och industriministeriet, med uppgift att sköta mistsignalering vid dålig sikt från en fyr, ett hamnlopp eller en mistsirenstation. Sju mistsirenskötarbefattningar och en biträdande mistsirenskötarbefattning inrättades 1921: tre vid Kallbåda grund, en var vid Someri, Hoglands södra och Rödskärs fyrar samt vid Kobbaklintars mistsirenstation. De äldsta apparaterna för ljudsignaler i luften var klocka och gonggong, senare tillkom signalkanonen och mistluren som i olika nyare former kallas mistsiren, tyfon eller nautofon.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande sanatorium för lungsjuka beläget i Karis och grundat 1931. Sanatoriet förestods av en överläkare och två underläkare.
Kontrollör som arbetade inom veterinärväsendet och utförde mjölkkontroller. Mjölkkontrollörerna verkade oftast på kommunal nivå, där det också förekom kommunala mjölkkontrollanstalter.
Person som mot avgift malde mjöl åt andra.
Byrå som lydde under Krigsministeriets allmänna krigsdepartement.
Att ställa en armé på krigsfot, innebär vanligen inkallande av reservmanskap och bildande av de truppavdelningar, staber och myndigheter, som inte finns i fredstid.
Byrå tillhörande Organisations- och mobiliseringsavdelningen vid Generalstaben och efter 1938 vid Försvarsministeriet. Byrån handhade ärenden som gällde mobilisering.
Miltiär tjänsteman vid Fortifikationen med uppgift att tillverka modeller av trä för krigsmakten för nya vapen, kläder och skodon.
Befattningshavare med löjtnants grad vid Fortifikationen, som ansvarade för planeringen och tillverkningen av modeller och maskiner.
Jämka eller anpassa storleken på exempelvis ett bötesbelopp.
Inom den svenska katolska och därefter evangelisk-lutherska kyrkan församling, under vilken lydde en eller flera anslutna församlingar, annexförsamlingar, i Finland också kapellförsamlingar och bönehusförsamlingar. Moderförsamlingen utgjorde den del av pastoratet där kyrkoherden var bosatt och där moderkyrkan fanns.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan huvudkyrka i ett pastorat, vanligen om kyrkan i själva moderförsamlingen till skillnad från kyrkobyggnaden i annex- eller kapellförsamlingen. Benämningen användes i Finland också om moderförsamling. Moderkyrkor fanns även i evangelisk-lutherska församlingar i Gamla Finland. Moderkyrka kan också allmänt avse ett kyrkosamfund ur vilket andra religiösa samfund har uppstått.
Under stora ofreden i Savolax, tillhörande Viborgs kommendantskap, tjänsteman med uppgifter som främst hänförde sig till organiseringen av inkvartering åt den ryska militären och dess proviantering samt organiseringen av militära transporter. Dessutom förvaltades donationsgods som tilldelats ryssar av moisneker. Moisnekerna tillsattes av de ryska ockupationsmyndigheterna från och med 1715 och motsvarade länsmännen samt hade egna distrikt som de hade ansvar för. I ett antal socknar fanns både länsman och moisnek.
Inträngande i ens rättighet, trakasserande, ofredande, i fråga om skatter och andra pålagor (till exempel om skjutsning som allmogens molest, det vill säga olägenhet eller tunga), i fråga om ofredande till exempel krigsmolest.
I lagtext, författning och motsvarande: underavdelning, särskilt under en paragraf.
Statschef i monarki med titeln kejsare, kung, furste som innehar sin ställning på livsstid och för sin egen person är juridiskt oansvarig och åtnjuter vissa monarken ensam tillkommande höghetsrättigheter.
Utrustning för soldat bestående av främst kläder, vapen och sadel.
Påminnelse. För att excommunitatio minor eller maior skulle kunna få laga straff måste syndaren genomgå rättegång. Det skulle föregås av tre allvarliga påminnelser som skulle meddelas med en viss tidsfrist.
Inlärningssystem där de äldre eleverna förhör de yngre. Systemet förekom vid de medeltida katedralskolorna.
Makt att ensam utöva ett visst slag av ekonomisk verksamhet. Det kan gälla tillverkning eller handel med ett visst varuslag eller ombesörjande av transporter. Innehav av monopol ger möjlighet att diktera priser och omsättningen på en viss marknad. Rättsligt monopol grundar sig på lagstiftning; naturligt monopol grundar sig på besittning av sällsynta naturtillgångar och faktiskt monopol grundar sig på andra omständigheter som kapitaltillgång eller leveransförmåga.
Dröjsmål, ett begrepp inom förvaltningen som användes särskilt i förhållande till lagstadgad tid.
Den sten på Mora äng i Lagga socken i Uppland, på vilken den nyvalde kungen lyftes upp efter valet på Mora äng. Som bevis för valet lades enligt en uppgift från 1434 på den stora stenen en mindre sten med inskription. Vissa av dessa mindre stenar har bevarats. Den stora stenen är försvunnen efter 1457. En tillfällig förflyttning finns dokumenterad 1441. Under Gustav Vasas och Johan III:s tid försökte man utan framgång att hitta den.
Anstånd med betalning av till exempel en skuld. Moratorium beviljas sedan 1600-talet av domstol. Ursprungligen användes begreppet också om själva dokumentet genom vilket anstånd beviljades.
Brudgummens personliga gåva till sin brud på morgonen efter bröllopsnatten. Den utgjorde ett slags vederlag för hemgiften och kunde bestå av både fast och lös egendom. Morgongåvans storlek fick inte övergå en tredjedel av mannens fasta och en tiondedel av mannens lösa egendom. Från 1664 fick änkan endast nyttjanderätt till morgongåva som bestod av jordagods, medan hon hade full äganderätt till morgongåva som bestod av lös egendom.
Dokument som upprättades före vigseln och som fastställde den del av mannens egendom som skulle tillfalla kvinnan ifall hon var barnlös och blev änka. Morgongåvobrev förekom redan under medeltiden och avskaffades i Finland 1878. Morgongåvobrevet skulle stadfästas och protokollföras av allmän domstol.
Dödlighetstabell: vanligen om den blankett som Tabellverket införde 1748 och som årligen skulle fyllas i av prästerskapet i alla församlingar. Mortalitetstabellen innehöll uppgifter om antalet döda och om dödsorsaken. Ursprungligen uppräknades 30 dödsorsaker i alfabetisk ordning. I den blankett som gällde till 1802 ingick 50 dödsorsaker. Mortalitetstabellerna infördes igen 1823 och förnyades 1877. De skrevs i två exemplar, ett för att förvaras i sockenkyrkan och ett för att sändas till stiftet, via kontraktsprosten. Tabellerna sändes efter 1865 till Statistiska ämbetsverket.
Under autonoma tiden om bevis på dödande av handling eller dokument, inteckning, avräkningsbok m.m. genom (protokollfört) domstolsbeslut. Beviset började senare kallas makuleringsbevis.
Att nyttja myrmarker för odling av lantbruksväxter. Mossodling har troligen bedrivits redan från medeltiden. Mossodlingen i västra och södra Finland skilde sig från den i östra Finland. I västra Finland användes kyttlandsbruk, som innebar att trovskiktet brändes och därefter besåddes. Under 1700-talet kom lerslagning av kyttlandet i bruk då eldens betydelse för att bereda jorden minskade. Under 1800-talet spred sig denna mossodlingsteknik till östra Finland, där mossodlingen tidigare utvecklats från svedjebruket och hade gått ut på att marken torrlades genom dikning, varefter träden fälldes. Sedan brändes träden och även torvskiktet. År 1894 grundades Finska mosskulturföreningen för att främja utvecklingen och brukandet av mossodling.
Identitetskort som 1944 utfärdades av Alkohol-bolaget för inköp av alkoholdrycker med syfte att kontrollera befolkningens alkoholkonsumtion. I motboken, av vilket staten erhöll stämpelskatt åren 1944-1969, stämplades till en början innehavarens butiksbesök, fr.o.m. 1947 även inköpen, men detta förfarande minskade snart till att gälla endast starkare drycker. Fr.o.m. 1957 gällde stämpligen främst vid ofta förekommande köp av starkdrycker, då kunden var skyldig att uppvisa kortet. Kortet kunde beslagtas på viss tid ifall missbruket var påfallande. Motboken avskaffades 1969.
Av motparten utfärdat bytesbrev eller fördrag. Vanligen skulle de båda utväxlade urkunderna ha likalydande formulär medan protokoll och eskatokoll i det ena brevets utfärdare stod som mottagare i det andra.
En enskild riksdagsledamots initiativ till lag eller lagförändring,kallades 1719–1789 (enskilt) memorial.
Den tid under vilken riksdagsmän kan lämna in motioner till riksdagen.
Efter att regeringen svarat på en interpellation från riksdagen följer en diskussion där talmannen antingen föreslår enkel eller motiverad övergång till dagordningen. En motiverad övergång till dagordningen innebär ett godkännande av eller kritiskt ställningstagande till regeringens politik, i extrema fall ett klart misstroendevotum och en uppmaning till avgång.
Benämning på de personer som i anslutning till jordanskaffningslagen 1945 mottog jord. Mottagarna av jord tillhörde till stor del den förflyttade befolkningen.
Intyg eller blankett över att ett telegram eller en värdeförsändelse hade kommit fram till adressaten. Beviset skrevs ut till avsändaren av telegraf- respektive postverket, Post- och telegrafverket. Enkel, inte rekommenderad försändelse bekräftades med ett returkort.
Avgift för uppmuddring och efter särskild taxa för åtskilliga grövre varor som in- och utfördes. Muddringsavgift betalades av fartyg som anlöpte Uleåborg och Gamlakarleby. Främmande fartyg betalade ett högre belopp än finländska.
Ett slags jordbrukskatt som stadsborna betalade för sina kreatur.
En typ av lantbruksskatt som borgarna erlade till staden för sitt lantbruk. Förekom i Helsingfors under senare hälften av 1600-talet.
Den ersättning som skulle erläggas för gravplats på begravningsplats. Den förekom i Åbo stift redan på 1600-talet. År 1741 påbjöds den i en kunglig resolution. Mullpenningarna var för församlingsbor betydligt mindre än för främmande. Avgiften för barn var också mindre än avgiften för vuxna. Avgiftens storlek bestämdes av församlingen.
Högre myntvalör än enheten. I Sverige är den äldsta mutipeln från 1530-talet.
Under svenska tiden och autonoma tiden benämning på stadsförvaltningen, det vill säga magistraten, tjänstemannakåren som underlydde magistraten och budgeten.
Person som avsagt sig världen. Huvudsakligen har beteckningen använts om cenobiter i klostergemenskap. Senare uppkom religiösa samfundsformer som formellt inte i egentlig mening var monastiska. Under senmedeltiden användes benämningen munk i folkspråket också för mendikanter och regulära korherrar.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan manlig klosterinvånare som avgett klosterlöfte. Termen ”kalug” ser ut att ha använts i Gamla Finland, men ser inte ut att allmänt ha förekommit i Ryssland.
Ofrälse hovtjänsteman som hade överinseendet över förvaring och servering av viner samt förvarade de glas som användes under monarkens måltider. Ett ämbete som munskänk omnändes vid det svenska hovet 1314. Munskänkar var upptagna på hovstaten åtminstone under 1600-talet och förra delen av 1700-talet. Benämningen förekom under 1700-talet också om person som innehade rättighet att tillverka och sälja spritdrycker. Den förekom vid ryska hovet i form av övermunskänk, åtminstone 1722–1917.
Benämning på civilmilitär tjänsteman (en vid varje kompani, tidigare vid varje fänika med uppgift att sköta rullföringen och kassaväsendet. Benämningen användes i synnerhet under 1500-talet.
En av huvudprinciperna inom processrätten sedan svenska tiden och 1734 års lag. Muntlighetsgrundsatsen innebär att allt processmaterial ska läggas fram muntligen vid huvudförhandling i domstol. Parter, ombud och vittnen ska inte läsa innantill utan tala fritt, och domen ska grunda sig på vad som muntligen har framkommit.
I ryska städer från 1754 domstol i anslutning till magistraten för tvistemål i kommersiell verksamhet. Ändring i muntliga rättens domslut söktes hos magistraten. En ny typ tillkom 1785 när en muntlig rätt för mindre tvistemål inrättades i anslutning till den polisiära stadsdelsförvaltningen. Muntliga rätter av båda typerna förekom i städerna i Gamla Finland.
Avgift som tillhörde huvudskatten i Tavastland på 1500-talet. Förutom de persedlar som erlades i natura bestod skatten också av ett kontant belopp som förutom skattepenningar bestod av murmästare-, balka-, näver-, släd- och långfärdsskjutspenningar.
Avskrivning av säd i ett sockenmagasin på grund av musfrat gjordes formellt efter angrepp av råttor.
Lärare i musik vid gymnasium och trivialskolor. En musiklärare fanns 1729 vid katedralskolan i Åbo och gymnasiet i Borgå samt vid trivialskolorna, där tjänsten ofta var förenad med en apologisttjänst.
Under autonomin sång- och musiklärare vid gymnasium, med uppgift att handleda ungdomen i den musik- och sångundervisning som stipulerades i skolordningarna, i avsikt att bana väg för goda organister och sångare i församlingarna. Under svenska tiden användes vanligen benämningen director cantatus.
Pagebefattning för unga adelsmän vid hovet skapad av drottning Kristina på 1640-talet då hovets pagebefattningar differentierades.
Muskötbeväpnad fotsoldat. Musketerarna ersatte hakeskyttarna.Från början av 1600-talet bestod ett infanterikompani av hälften musketerare och häften pikenerare. Under första hälften av 1700-talet ersattes musköten av geväret, men benämningen musketerare användes senare i betydelsen fotsoldat.
Benämning på Vasa länssjukhus från och med 1911. Det hette 1858–1911 Nikolajstads länssjukhus, 1768–1814 och 1850–1858 Vasa länslasarett, 1814–1850 Lasarett och kurhuset i Vasa. Sjukhuset hade 1927 en upptagningsanstalt för sinnessjuka. Det förestods av en sjukhusstyrelse bestående av överläkaren, en underläkare, två översköterskor, läkaren för sinnessjukvården och sysslomannen.
Gåva eller annan fördel som ges till en person i en maktposition för att givaren vill tillskansa sig själv eller sina anhöriga en fördel.
Med vederbörliga ändringar.
Provisoriskt tillståndsbevis vid inmutning.
Skriftligt intyg på rätt att få bearbeta en mineralfyndighet, så kallad inmutning. Mutsedeln utfärdades av en bergmästare. Den skulle också kungöras från predikstolen i den församling där den inmutade fyndigheten fanns.
Administrativ socken i Egentliga Finland på 1500-talet. Till Muurla län hörde Uskela kyrksocken och tidtals identifierades Muurla län med denna. Dessutom hörde till Muurla län delar av Bjärnå och Halikko pastorat i Söder-Finland, Kisko kapellgäll och Lojo socken i Nyland samt Somero i Tavastland.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande sanatorium för lungsjuka beläget i Muurola nära Rovaniemi, grundat 1927. Sanatoriet förestods av en läkare. Byggnaden sprängdes av tyskarna 1944 och återuppfördes 1945–1947.
Benämning på varje sådant statsorgan som äger självständig beslutanderätt och handlingsförmåga inom ett visst offentligt område. Myndigheten representeras av en eller flera under ämbetsansvar beslutande och handlande ämbetsmän. Myndigheterna indelas i rättsförande och administrativa myndigheter, vilka ytterligare indelas i civila, militära, kyrkliga och judiciella myndigheter. Till myndigheterna räknas inte regenten eller folkrepresentationen.
Samhällets maktbefogenheter i förhållande till medborgarna, till exempel när staten eller kommunen bestämmer över medborgarna genom tvång, kontroll och tillståndsgivning.
Person som står under en annan persons förmyndarskap.
Präglat metallstycke av bestämd vikt och halt. Tjänar som bytes- och betalningsmedel och värdemätare. Vanligen utgett av statsmyndighet och fungerar som garanti för till exempel ett visst metallinnehåll.
Arbetare vid statens myntverk.
Kollektiv beteckning för personal vid myntverket.
Räkneenhet inom ett myntsystem. Det värde som, utgående från metallsort samt brutto- och nettovikt, utgör särmärket för systemet. Myntenheten är vanligen räkneenhet, men behöver inte vara utmyntad.
Den genom lag bestämda myntningsgrunden (metallen) för huvudmyntet i ett lands myntväsen. Myntfoten indelas i enkel myntfot, då huvudmyntet präglas i endast en metall (vanligen guld eller silver) och dubbel myntfot, då huvudmyntet präglas i två metaller.
Brott som innebär eftergörande eller förändring av gångbart mynt. Myntförfalskning består av falskmyntning och myntförfalskning i inskränkt mening. I princip bestraffades förfalskning av inhemska mynt strängare än förfalskning av utländska mynt.
Förändring av ett mynts gångbara värde.
Högre tjänsteman vid Myntverket med uppgift att pröva metallhalt. Benämningen ”guardin” förekom 1635 i riksregistraturet. Han förestod proberkammaren i Stockholm.
Ett mynts andel av värdemetall, exempelvis silver eller guld.
Åtgärd genom vilken undersåtarna tvingas byta ut de mynt som är i omlopp mot nypräglade, eventuellt samma belopp i sämre mynt. Myntindragning i Sverige har antytts i brev från 1300-talet.
Systematiskt ordnad offentlig samling av äldre och nyare mynt och medaljer, numera förvaringsrum för en myntsamling. Tidigare (åtminstone 1592–1651) kallad mynt(e)kammare, förråd av penningar, kassa.
Fördrag eller överenskommelse mellan två eller flera stater om helt eller delvis gemensamt myntväsen (till exempel Sverige, Norge och Danmark 1718). Senare användes termen om fördrag mellan olika stater rörande myntförhållanden.
Chef för verkstad som tillverkade kronans mynt, ursprungligen ofta en person som arrenderade myntningssysslan av kronan och biträddes av myntmästarsvenner. Namnet på 35 medeltida myntmästare är kända. De hade nära anknytning till centraladministrationen och utnyttjades i vissa fall också för diplomatiska uppdrag. Beteckningen användes också om en statligt avlönad tjänsteman under Kammarkollegium 1668–1731 och under finansexpeditionen under autonoma tiden från 1860.
Inskrift eller bild på mynt som anger var myntet är präglat, att myntet är tillverkat enligt föreskriven myntfot och vilken myntmästare som präglat myntet.
Stadganden eller direktiv för myntmästaren om myntets finhet (korn) och vikt (skrot) som tillsammans konstituerade myntfoten; också remedium för proportionen mellan utmyntningskvantitet för olika nominaler. Myntordningarna var ofta skrivna i kontraktsform. Den äldsta svenska myntordningen fastslogs 1449, de följande är från 1478, 1480, 1497 samt flera från 1500-talet.
Tjänsteman i Proberkammaren vid Kungliga myntet som hade till uppgift att undersöka halten hos inkommande guld och silver.
Om urgammal kunglig (statlig) ensamrätt att bestämma om myntets beskaffenhet och att prägla mynt. Rätten inskränktes i Sverige 1809 då riksdagens bifall fordrades för att ändra myntets skrot eller korn.
Rätten att bestämma över ett lands myntväsen. Den omfattade myntens yttre utseende, myntfot, urvalet av nominaler, emmissioner och myntverkens läge. Kunglig mynträtt i Sverige är belagd under Olof Skötkonungs tid. Kungen kunde delegera rätten, men om sådan delegation i Sverige finns inga källor före 1500-talet. Bevarade mynt tyder på att ärkebiskopen i Uppsala haft mynträtt omkring 1170–1215. Jarlen hade eventuellt också mynträtt. Privilegiebrevet för Stockholm 1436 gav staden rätt att kontrollera myntningen.
Tjänsteman upptagen på bergslagens stat som för svenska myntverkets räkning förde register och räkenskaper över myntpräglingen vid det bruk där han var stationerad. Beteckningen förekom redan på 1500-talet.
Nödmynt, särskilt de 1715–1719 utgivna mynten av koppar med angivet värde av en daler silvermynt; mynt med nominellt värde som är högre än metallvärdet (och som inte inlöses av staten efter sitt nominella värde). Gällde stundom även sedlar av låg valör och dylikt. Termen används ibland även om tecken eller bild på präglade mynt.
Beräkning av myntets värde.
Verkstad för myntprägling. Den decentraliserade mynträtten under medeltiden innebar att myntets periodiska avlysning måste ske på ett flertal platser. Silvret infördes genom vissa hamnstäder, och under krigstid fanns det ett behov av en snabb myntprägling. I myntverket tjänstgjorde flera olika yrkesmän, myntmästare, skrodmästare, rundare, kvetsare, glödgare, prejare och barberer. I Finland präglades under 1400-talet mynt i Åbo.
Ämbetsverk som ansvarade för myntpräglingen. Från 1500-talet var myntverket en verkstad som lydde under kammaren, 1634–1809 ett verk som kallades Kungliga myntet eller Myntverket och lydde under Kammarkollegium, förutom 1668–1731 då myntpräglingen utarrenderades till Riksens Ständers Bank. Myntverket grundades på nytt i Finland 1860 under autonomin. Från samma år fick Finlands Bank successivt rätt att trycka pengar i mark och penni. Myntverket lydde under senatens finansexpedition, senare under Handels- och industriexpeditionen och efter 1918 under Finansministeriet. Myntverket leddes av en direktör med bistånd av en underdirektör. År 1993 blev Myntverket ett aktiebolag.
Ämbetsman med uppgift att justera mått och vikt i riket åren 1725–1732. Han hade också inspektionsansvar över guld- och silverarbeten samt kronans silver och myntverk. Efter 1718 användes benämningen även om ämbetsverket som hade hand om tillverkningen av mynt.
Sak, åtal eller tvist som är föremål för rättegång. Termen används också om det processuella förfarandet under rättegången och själva rättegången för dylik sak. Sedermera i modernt juridiskt språkbruk är ”mål” ett frågekomplex som förts till domstol eller till en förvaltningsmyndighet för att handläggas och avgöras, varvid skillnad görs mellan mål (ett fall med två parter), ärende (ett (rätts)fall) och sak (om det är oklart om det är mål eller ärende som avses).
Man som var ålagd att i kyrkoskatt betala ett visst mått och inte de vanliga tiondena. Målamän omtalades i Nyland 1373 som en särklass av kyrkliga skattebetalare. I viss forskning har målamännen betraktats som personer med annan huvudnäring än egentligt jordbruk. Som sådana betraktades fångstmän, sjöfarare, hantverkare och nybyggare.
Avgift som finns upptagen i nyländska räkenskaper under 1500-talet. Målabeskattningen har tolkats som en nybyggarbeskattning. Målapengar utgick i Nyland dels av kust- och skärgårdsbor, dels av inlandsbor. Målaskatten torde kunna uppfattas som en kyrklig motsvarighet till de världsliga flöteskatterna och stadgeskatterna.
Målfördelning skedde när en ny tingssession inleddes, genast efter att alla mål som skulle behandlas hade blivit registrerade. Målfördelning innebar att häradshövdingen fastställde antalet sessionsdagar och på vilken dag varje mål skulle behandlas. Om målfördelning stadgades ursprungligen i 1734 års lag.
Under svenska tiden och autonoma tiden om inskrivning i mållängd av de mål och stämningar som skulle tas upp till behandling under den förestående tingssessionen.
Fastslagna mått och kärl för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar. De utgjordes ursprungligen av tunna, spann, halvspann och kappe. De mått som användes för spannmål skulle vara fyrkantiga.
Förteckning över de mål som skulle handläggas under ett domstolssammanträde eller vid en tingssession. Mållängden måste enligt lagen ligga till påseende för allmänheten så länge tingssessionen varade. Den kallades också inskrivningslängd, särskilt under autonoma tiden.
Den som företräder minderårig.
Fattigvårdssamhällets rätt att bestämma över en individ som var ställd under full och fortlöpande fattigförsörjning. Allmänt: målsmans maktbefogenheter.
Part som är offer för ett brott som har lett till åtal.
Under svenska tiden om andel av indrivna böter, sakören, i ett civilt mål som tillföll den person som hade väckt talan i målet i underrätten. Rätten till målsägandeandel måste bestyrkas med ett av häradshövdingen utgivet kvittobrev. Andelen uppbars och befordrades till målsäganden av kronofogden, som även redovisade detta för landshövdingen vid varje års slut.
Enhet för mätande av varor i volym. Under 1500-talet varierade den kamerala måltunnan mellan olika fögderier. I vissa fall kunde också de indragna kyrkliga skatterna mätas med ett rymdmått av annan storlek än de världsliga. Först i mitten av 1600-talet började måtten bli mer enhetliga, och måttplakatet 1665 standardiserade dem.
Summarisk översikt över räkenskaperna för en tilländalupen månad, inklusive behöriga verifikationer över indrivna medel. Månadsförslag upprättades exempelvis av häradsskrivaren för landskontorets räkning i ett län.
Benämning på rotens skyldighet att stå för en indelt soldats uppehälle under de årliga regementsmötena eller mönstringen och vid utkommendering. Detta gällde inte Österbottens regemente 1731–1810.
Understödsform för den värnpliktige. Om den värnpliktige hade hustru eller barn under 17 år eller skulle försörja hemma hos sig boende adoptivbarn eller makans barn under 17 år, betalades månadslön för underhållet av dessa familjemedlemmar. Lönen var beroende av militärgraden och familjemedlemmarnas antal.
Officiell term för förhållandet att en skiftad jordlägenhet hade ägorna förlagda på många, från varandra skilda ställen, precis som under tegskiftets tid.
Av mäklare vid en stads auktionskammare utfärdad attest gällande förhållanden vid en affärstransaktion som han förmedlat.
Biträde åt auktionsmäklare.
Av mäklare hållen bok eller register över de utförda mäklingsförrättningarna.
Ed varigenom en person som officiellt blivit utsedd till mäklare vid auktionskammare i stad förbinder sig att följa de bestämmelser som gäller för mäklares verksamhet.
Mäklares lön eller arvode för utförd mäkling vid en stads auktionskammare.
Förordning om mäklares verksamhet.
(Spannmåls)malningskapacitet, kameral beräkningsgrund för en (vatten-, väder- eller tull)mjölkvarns ränta. Mäldefånget hade också betydelse för huruvida nya kvarnar fick anläggas i närheten.
Term som innebar att en vara blandats ut med en annan ofta billigare råvara. Enligt reglerna för konsumentskydd kunde en försäljare som gjort sig skyldig till att sälja mängt för omängt straffas med böter, i vissa fall fängelse. Problemet förekom speciellt vid försäljning av produkter där konsumenten hade svårt att direkt bedöma varans kvalitet. Hit hörde bland annat utsäde, kraftfoder och konstgödsel.
Reservtruppförband vanligen bestående av mantalskarlar. Männingsregementen infördes under stora nordiska kriget, i Finland även efter 1721. Ett visst antal rotar eller rusthåll anskaffade och underhöll en extra soldat respektive ryttare och häst. Männingsregementen förekom som tre-, fyr- och femmänningsregementen.
Tjänsteman i den medeltida staden med uppgift att kontrollera och förse spann, pyndare, sälaåmar, besman och alla slag av mått och vikter med stadens märke. Enligt stadslagen skulle märkarna vara två till antalet. Den märkare som förfalskade måtten och togs på bar gärning och överbevisades skulle hängas.
Stadstjänsteman med uppgift att pröva och godkänna handlares och hantverkares mått och vikter.
Märkningsplikt gällde under medeltiden både för städerna och för vissa hantverkare. Enligt stadslagen skulle staden märka spann, pyndare, sälaåmar, besman och alla slag av måtter och vikter med stadens märke. Avsikten var att garantera konsumenterna rätt mått och vikt. Tunnbindare skulle ha ett speciellt märke med vilka de skulle märka sin produktion, så att om någon tunna innehöll fel rymd, kunde de ställas till ansvar. Järnblåsare som inte hade eget märke och sålde dåligt järn skulle ställas till ansvar. Guldsmederna ålades 1485 att sätta sitt märke på de arbeten där det gick att slå det. Klädespackor med importerat kläde kvalitet, längd och bredd kontrollerades redan i tillverkningsortens klädeshall och försågs med blyplomber. Blypomberna visade tillverkningsortens stadsvapen eller namninitial, samt något tecken som visade kvaliteten.
Förteckning över importvaror som skulle förtullas genast när fartyget anlöpte hamnen. Märkrullan överlämnades till tullkammaren. Den innehöll uppgifter om bl.a. fartygets namn, dräktighet, avgiftspliktiga varor, besättningens antal och fartygets senaste avgångsort. Märkrullan kompletterades med magistratens lastcertifikat (deklaration), som bevisade att lasten tillhörde en finsk undersåte.
Lönetillägg för officerare, underofficerare och kadetter vid sjötjänstgöring för att bekosta deras mathållning. Mässpenningar förekom ombord på örlogs- eller handelsfartyg vid sidan om skeppsportionen som även den kunde utgå i kontanter.
Trohets- och tjänsteed som en badare avlade efter godkänd mästarebadareexamen. Stadsläkarna och -kirurgerna var skyldiga att upprätthålla en förteckning över de mästarebadare som avlagt mästarebadareexamen och mästarbadareed.
Examen som en badare skulle avlägga inför stadsläkaren eller kirurgen enligt föreskrifterna år 1807. Examen förutsatte att badaren tidigare hade en godkänd badarexamen, hade arbetat tre år som badare eller som assistent åt en läkare som var medlem i Collegium medicum. Han skulle dessutom ha förkovrat sig i sitt yrke och anatomi. Beslutet om godkänd examen fattades av Collegium medicum.
Den allmänna beteckningen för en självständig förvärvsdrivande hantverkare. I de svenska medeltida källorna saknas dock vanligen mästertitel. När den förekommer är det oftast fråga om inflyttade tyska hantverkare. Det finns dock indicier på att man haft mästareprov med åtföljande förtäring. Sådana omtalas i skomakarskråets skråordning i Stockholm 1474.
Barberare med mästerbrev, civilmilitär tjänsteman vid Amiralitetskollegium under senare delen av 1600-talet och förra delen av 1700-talet som var chef för flottans bardskärare, barberare.
På hovets jägeristat åtminstone under förra delen av 1700-talet upptagen falkenär som tränade och vårdade monarkens jaktfalkar.
Kollektivbenämning på hantverkare i olika yrkesgrenar som hade uppvisat yrkesskicklighet genom mästerprovet och fått mästerbrev. Sådana fanns 1729 upptagna på amiralitetskollegiums stat och överskeppsvarvet i Karlskrona.
Tjänstebeteckning för de kockar som, under köksmästarens ledning, förestod (köket och) matlagningen vid hovet. Mästerkockar omnämns i handskrifter från Stockholms slott redan på 1500-talet. År 1729 fanns fem mästerkockar upptagna på hovstaten. De räknades till köksbetjänte, vilka till 1767 förestods av en kamrerare och en inspektör, från och med 1767 av en direktör av hovekonomin.
Tjänsteman i stad från och med cirka 1526, med uppgift att verka som bödel, på landsbygden kallad skarprättare. Under medeltiden var ”mästerman” en titel på en köpman som drev egen rörelse eller en person som skötte hytta eller gruva eller en del därav.
Av bödeln själv eller staden anställt biträde.
Tjänsteman som utförde officiell mätning av vissa varor (till exempel in- och utförd spannmål i kronomagasin, vid tull) och som granskade de kärl, mått och vikter som användes. Ursprungligen fanns det två mätare i varje stad och från 1638 skulle de vara edsvurna. Mätare fanns även i städerna i Gamla Finland.
Handling som utfärdades i samband med skeppsmätning och som fastslog ett fartygs storlek, dräktighet (i läst) och djupgående (i fot) med mera. Mätarebrevet var ett av de skeppsdokument som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det kastade loss. Mätarebrevet granskades av tullkammaren före avresan och låg till grund för beräkningen av vissa fartygsavgifter. Från 1778 skulle mätarebrevet förnyas vart tionde år.
Avgift för beräkning av tolagen för torra varor såsom salt, spannmål, gryn och stenkol. Mätarepenningarna utgick till den som mätte varorna för tullverkets räkning. I Åbo erlades avgiften på salt, spannmål, ärter, gryn, stenkol, kalk och krita, i Björneborg på salt och i Lovisa på salt, kalk, säd, gryn och stenkol. I de övriga finska städerna erlades avgiften på allt mätbart gods. Mätarepenningar skulle också betalas åt de personer som utförde ut- och inmätning i kronomagasin ifall de inte hade fast lön.
Rymdmått för mätning. Mätaretunnan användes för att mäta upp och beräkna de skatter som utgick i torra eller våta varor såsom spannmål, fisk och tjära. Måttkärlet kröntes av krönaren för att garantera dess riktighet. Efter 1739 sköttes uppgiften endast av särskilda tillförordnade justerare, vanligen två bofasta män, mot en justeringsavgift som varierade beroende på måttkärlets storlek.
En av de tolagsavgifter som betalades i de finländska sjöstäderna. I Åbo och Gamlakarkeby var avgiften hälften för stadens egna borgare. I Torneå skulle utlänningar betala dubbel avgift jämfört med inhemska borgare. I de övriga städerna betalade alla en lika stor avgift.
Tjänsteman under rådstugurätten som sedan mitten av 1600-talet dokumenterade det uppmätta saltet och spannmålet som köptes in i staden eller fördes ut ur den. Saltmätare var förr av städernas styrelser anställda edsvurna tjänstemän som hade till uppgift att reglera salthandeln och uppbära avgifter för denna. Stockholms stadgar för 1476 inskärpte hos borgarna att allt salt som köptes i staden och som fördes in eller ut därifrån skulle mätas, i annat fall förverkades det. Under perioden 1618–1634 fanns saltmätare upptagna i Stockholms ämbetsbok. Senare sammanslogs saltmätarna med spannmålsmätarna/spannmålsbärarna och organiserades i mitten av 1600-talet som skrå under en ålderman, två bisittare och en mätarskrivare. De hade lokaler i huset Skärgårdsgatan 15 (nuvarande Själagårdsgatan) där de hade sina sammankomster och fester. Saltmätargränden och Saltmätargatan i Stockholm har fått sina namn efter husägande saltmätare.
Av (tomt)mätningsman upprättat skriftligt dokument över förrättade lantmäterimätningar på tomt.
Benämning på person som utsetts att uppskatta värdet av egendom eller skada. Mätismän förekommer i de svenska medeltidslagarna. De var vanligen två eller fyra till antalet. Mätismännen utförde värderingar av vattenskadade åkrar och ängar, efter bränder, av stulna föremål samt bortsprungna eller skadade kreatur. De hade också en funktion vid pantvärdering, bördslösen och värdering av skador på hus.
Kommission för geografisk kartläggning av Finland 1747–1809 vars direktör verkade som chef för lantmäteriväsendet i Finland. Till hans uppgifter hörde att göra regelbundna inspektionsresor och att under dessa låta framlägga de utförda arbetena och granska dem.
Befattningsinnehavare i den senmedeltida staden som hade uppgifter i samband med fastighetsskiften. Mätningsmännens egentliga uppgifter är okända. Antagligen utgjorde de någon form av garanti för att de uppgifter som fanns i fastebreven var riktiga. Befattningen är känd från Uppsala. Där var de vanligen några av stadens rådmän och 4–8 till antalet.
Under 1500–1600-talet benämning på värderingsman som verkade som skiljedomare i tvist rörande värdering av något, särskilt rågräns.
Vid Tekniska högskolans väg- och vattenbyggnadsavdelning utbildad tjänsteman i stad, som utförde mätning och skifte av stadstomt; från 1932 i författningarna benämnd tomtmätningsman.
Den verksamhet i städerna som motsvarade lantmäteriet i övriga delar av landet. Mätningsväsendet omfattade rent mätningstekniska uppgifter, till exempel gränsbestämningar och inrättande av fixpunkter, och handläggning av fastighetsbildande förrättningar.
Benämning på samlag mellan två ogifta personer. Brottet innebar att mannen eller mannens släkt skulle betala böter till kvinnans släkt som kompensation för att hon inte mera var oskuld. Termen ersattes 1696 med lönskaläge då också kvinnan blev skyldig att betala böter för samlag utanför äktenskapet.
Reglemente för hur relationerna mellan bönderna skulle organiseras i byaordningar. Landshövdingen skulle övervaka att modellen anpassades till lokala förhållanden. Mönsterbyordningen skapades i enlighet med 1734 års lags bestämmelser om byordningar och byars överenskommelser. Den antogs 1742, men kom att få en mycket ojämn spridning.
Högre officer som förordnats att förrätta mönstring av trupp eller fartygsbesättning.
Civil tjänsteman som biträdde mönsterherren vid mönstring.
Standardiserad ritning för en byggnad som skulle bekostas med offentliga medel. Till dessa byggnader hörde exempelvis kyrkor, officersboställen, banvaktarstugor, sockenmagasin och soldattorp. Ritningarna godkändes under svenska tiden av Överintendentämbetet och under autonoma tiden av Överstyrelsen för de allmänna byggnaderna.
Vid mönstring använd förteckning över manskap vid en trupp.
Gård som innehades av mönsterskrivare under det militära indelningsverkets tid.
Civil militär tjänsteman som upprättade mönsterrullor och skötte en fänikas (senare ett kompanis) kassaväsende. Mönsterskrivaren var regementsskrivarens medhjälpare i rang med högsta underofficeraren. Han biträdde vid upprättandet av landskapets rotelängder, förtecknandet av den militära skatteuppbörden och redovisningen av den. Mönsterskrivaren indrev av- och tillträdesavgifter vid överlåtelse av rusthåll samt förde räkenskaper och betalade ut lönerna. ”Mönsterskrivare” var även en benämning på civilmilitär tjänsteman ombord på större örlogsfartyg under 1700-talet. Mönsterskrivaren ansvarade bl.a. för besättningens kläder, tre års persedlar och mönsterrullor.
Militär granskning där personer som blivit utskrivna inskrevs i arméns förteckningar. Vid mönstringen närvarade militärbefälet, lagmannen samt häradsdomaren eller länsmannen. Genom mönstringen inleddes tjänstgöringen som vanligen varade livet ut. Uttrycket mönstring har också använts om anställningen av en sjöman eller fartygsbesättning i tjänst ombord på ett fartyg. ”Mönstring” avser i synnerhet den åtgärd som under 1900-talet utfördes av mönstringsförrättare och som innebar inregistrering och kontroll av det avtal som slutits mellan sjömannen och befälhavaren eller rederiet.
Person som förättade påmönstring och avmönstring av sjömän. Mönstringsförrättarna sorterade inom Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
Förteckning över manskapet i en trupp eller vid hovet. Mönstringsregistret utgjorde en del av ett löningsregister och där ingick adliga mönsterherrar. Senare motsvarades ”mönstringsregister” närmast av ”mönstringsrulla” eller ”mönsterrulla”.
Skrivare som förde protokoll över en syneförrättning.
Politiskt parti som växelvis satt vid makten 1718–1772. Mössorna förespråkade grovt taget bland annat ett närmande till Ryssland.
Besiktningskost som enligt knektkontrakten mellan länet och kronan erlades av varje rote inom ett regemente för att bekosta den uppställda soldatens uppehälle vid regementsmöten, -mönstringar och -kommenderingar. Möteskost utgick inte för Österbottens regemente. Efter 1776 kunde detta onus ersättas med en passevolansavgift som överförde skyldigheten på kronan.
N
Närboende granne som hade naborätt. Motsatt: viderboende.
De rättigheter en person hade i egenskap av (rå)granne.
Nära förbunden, nära förenad (till exempel genom släktskap).
Ersättning eller pant som en fordringsägare själv tog som gottgörelse. Benämningen förekommer i de svenska landskapslagarna.
I Ryssland senast från och med 1600-talet beteckning för ukaser som utfärdats och undertecknats av kejsaren personligen.
I Ryssland från 1785 en av de sex klasser i vilka stadsinvånarna var indelade. Till klassen namnkunniga borgare hörde sådana som tidigare haft högre stadsämbeten, lärda, konstnärer, bankirer och andra kapitalister samt skeppsredare. I städerna i Gamla Finland saknades denna invånarklass eftersom det där endast sporadiskt förekom personer som platsade i denna kategori.
Personförteckning upprättad vid statlig institution eller inrättning. Under 1700-talet fördes namnrullor till exempel vid militära förband och barnhus, under 1800-talet främst inom fångvården (spinnhus, korrektionsanstalter) och brandkåren.
Förteckning över de förnamn och namnsdagar som ingår i den finländska almanackan. Förteckningen utges av Helsingfors universitet och utgör en viktig inkomstkälla. När förteckningen förnyas och trycks inleds samtidigt en tioårsperiod av upphovsmannarätt.
Födelsebevis för ett oäkta barn, av vilket framgår barnets namn och uppgifter kring barnets födelse men inte föräldrarnas namn. Namnsedlarna utfärdades när en ogift mor 1778 fick rätt att föda anonymt och låta någon annan registrera barnet (för dop). Det är inte säkert att benämningen förekom i Finland. I Sverige användes den också 1856–1941.
Det tidiga personbevis som skulle uppvisas av väljare vid allmänna val.
Av stad förd bok över nyblivna borgare som med sin namnteckning bekräftade att de skulle efterleva lagar och förordningar.
Den del av en handling som innehåller uppgifter om de sakförhållanden för vilka handlingen har utställts. Vanligen placerades narratio mellan publicatio och dispositio. Narratio kunde variera i omfång. I början av medeltiden kunde den vara mycket lång, men minimerades under 1200- och 1300-talen. Under slutet av medeltiden blev det vanligt att direkt från publicatio övergå till dispositio. I narratio kunde också ingå en petitio.
Födelseort. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Födda och döpta. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Organisation vid ett universitet för studenter från samma landskap. Nationerna utvecklades i Uppsala i slutet av 1500-talet och blev på 1640-talet verkliga ”landskap” eller studentnationer. De hade då stadgar, kassa och ämbetsmän. I Uppsala universitets konstitutioner 1655 förbjöds de, men förbudet efterlevdes inte. År 1663 inlemmade konsistoriet dem formellt i det akademiska systemet. Varje nation leddes av en professor som var inspektor. Sedan blev också medlemskapet obligatoriskt för studenterna. Adliga studenter var dock tidvis befriade. I slutet av 1600-talet övertog nationerna en del av universitetens uppgifter och började ordna övningar som orationer och disputationer.
Under medeltiden en organisation för studenter och magistrar i artes-fakulteten. Antalet nationer var i regel fyra. Medlemmarna var indelade efter sina hemländer och nationen leddes av en procurator.
Skeppsdokument som fastställer ett skepps nationalitet.
Dokument där det framkom vilken nationalitet ett fartyg hade.
Av Gustav III 1778 stipulerad för klimatet lämpad ämbetsdräkt åt riksens råd och de högsta hov- och statsämbetsmännen, med särskilt snitt och bestämd färg. Också en egen dräkt för armén togs fram. Ändamålet med dräkten var att förhindra fåfäng grannlåt, men den togs aldrig systematiskt i bruk. Nationella dräkten blev snarast en hovdräkt. En mera använd ämbetsdräkt stadgades under autonoma tiden.
Registreringskategori som skapades av den finska militärförvaltningen i Östkarelen under fortsättningskriget. Till nationell befolkning räknades personer som hade finskbesläktad härstamning. Främst var det fråga om karelare, ingermanländare, vepser och ester. Den nationella befolkningen var privilegierad jämfört med den övriga befolkningen i Östkarelen.
Förteckning över medlemmarna i en nation.
Den plats där en viss rote samlades och övernattade vid husförhör, uppbördsstämma eller annat möte för roten, under den tid då det rådde festförbud under dylika sammankomster. Termen användes också om plats eller område där uppbördsnämnden eller biskopen hade rätt till en natts uppehåll och gästning.
I det medeltida Finland ett skattedistrikt som var mindre än en socken. De präster och klockare som uppbar kyrkliga avgifter och även utförde kyrkliga handlingar hade rätt att erhålla kvarter och kost för en natt. Nattbol utgjorde också en territoriell enhet vid fördelningen av kyrkliga pålagor som underhåll av prästgård. I början av 1500-talet var socknarna i Egentliga Finland uppdelade i fyra, sex eller åtta nattbol.
Sammanskott av förnödenheter för härbärgeskyldighet.
Ett kalenderår, räknat från dagen efter utfärdat beslut eller fälld dom.
Skyldighet att gå till nattvarden, under förutsättning att personen i fråga hade undergått ett kommunionförhör och skriftskola (efter 1807). Dessutom skulle personen ha uppnått en viss ålder, enligt kyrkoordningen 1571 minst 8 år, enligt kyrkolagen 1686 14 år och efter 1807 minst 15 år. Nattvardstvånget upphävdes vid kyrkomötet 1908.
Kameral beteckning sedan senare delen av autonoma tiden för livsmedel, arbetsredskap, beklädnadspersedlar eller annan nyttighet som gavs som en förmån i ett anställningsförhållande utöver lönen; sedermera gratis eller till ett nedsatt pris erhållen bostad, bil eller annan nyttighet som vid inkomsttaxeringen ges ett värde som sedan läggs till den skattskyldiges övriga intäkter.
Hushållningsform där man i obetydlig mån använder pengar, utan i huvudsak själv producerar eller skaffar från naturen det man behöver eller förvärvar nyttigheter från genom direkt byte av nyttighet mot nyttighet.
Sedan autonoma tiden beteckning för beviljande av medborgarskap.
Den handling med vilken medborgarskap beviljas åt utlänning.
Från och med 1626 om att bevilja utländsk adelsman svenskt adelskap som svensk undersåte, senare allmänt att ge medborgarrätt åt inflyttad utlänning.
Den process genom vilken en utländsk adelsätt 1626–1919 kunde få säte i Riddarhuset och åtnjuta adelsprivilegier. Naturaliseringen innebar att att ättens företrädare fick tillstånd av regenten, varefter han kunde vända sig till Riddarhuset för introduktion.
Brev som ger medborgarskap åt inflyttad utlänning; brev som omregistrerar ett utländskt fartyg som inhemskt. Naturaliseringsbreven inlöstes efter 1778 med en särskild avgift.
Skatt in natura, naturaskatt.
System av rättsregler som ansetts vara grundat i naturens egen ordning och i människans natur och därför höjt över de lagar människorna stiftar. Naturrätten var av betydelse i svensk rätt framför allt på 1700-talet, sedermera för internationell rätt rörande överstatliga rättsprinciper om till exempel tankefrihet, individens frihet och fri rörlighet. Termen används också om motsvarande inriktning inom rättsvetenskapen.
Dödfödd. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Åren 1918–1944 läroinrättning för högre utbildning av kaptener och styrmän. Tidigare och senare kunde motsvarande utbildning även fås vid navigationsskolor.
Läroverk för utbildning av kaptener och andra navigatörer. Navigationsskolorna utbildade kaptener och styrmän på farkoster i utrikestrafik från 1765 under svenska tiden, 1813–1918 under autonomin och 1944–1969 efter självständigheten. Åren 1918–1944 gavs motsvarande undervisning på navigationsinstitut. Åren 1918–1975 utbildade navigationsskolor skeppare på kust- och insjöfarkoster. Under 1900-talet inrättades vid en del skolor en maskinteknisk avdelning och en del navigationsskolor ändrade beteckning till sjöfartsläroverk. År 1813 inrättades navigationsskolor i Helsingfors, Vasa och Åbo, sedermera också i fem andra kuststäder. Under autonomin förestods varje skola av en direktion, vars ordförande fram till 1899 alltid var landshövdingen (guvernören), därefter utnämnde denne direktionens ordförande. Skolorna lydde under Senatens finansexpedition, senare under Industristyrelsen, Handels- och industristyrelsen och Handels- och industriministeriet. Från 1899 skötte Handels- och industriexpeditionens sjöfartsinspektör tillsynen av navigationsskolorna.
Föreståndare för en navigationsskola.
”Inte två gånger”, inom domstolsväsendet att en sak som fått sin slutliga prövning inte kan tas upp på nytt.
Nöddöpt. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Lager för lagring av handelsvaror, huvudsakligen i förbindelse med import och export. Lagret upprätthölls och förvaltades av tullkammaren i staden.
Avgift som från 1700-talet och under autonoma tiden erlades till staten för varor som lastades i tullförråd i stället för att genast föras in i landet.
Oberoende av varans art på viss tid uppskjuten skyldighet att betala tullavgift på de importerade varor som lagrades i tullens förråd eller om rätten till gratis lagring av vissa av staten fastställda viktiga handelsvaror, till exempel salt. Nederlagsfriheten infördes 1784.
Dagbok förd av tullkammare över de varor som förvarades i tullens förråd, med uppgifter om ägare, tidpunkt för när varan deponerades i förrådet och uttogs m.m.
Kontor i anslutning till tullförråd.
Rätt för stapelstad att inrätta särskilda lokaler (nederlag), där importören kunde lagra sina varor i högst fem år. Tull betalades först när varorna togs ut för försäljning inom landet.
Första rättsinstans för vid hovet, vid Kungliga Teatern och vid Konstakademien 1687–1844 anställda tjänstemän och tjänare. Nedre borgrätten bestod av en kammarherre som ordförande och ett antal hovjunkare som hade utsetts till assessorer av monarken.
Under 1600–1700-talen benämning på ett förvaltningsområdes södra delar, förekom särskilt i domsageindelningen, till exempel Övre Satakunta nedredels domsaga (1785–1885). Benämningen förekom också som nedre (alinen) och södra, sydliga (eteläinen).
Ämbetsverk som under ledning av riksdrotsen ansvarade för beredningen av ärendena och själva handlingarna vid Konungens högsta domstol 1801–1809. Nedre justitierevisionen var därtill från 1730-talet inofficiell benämning på ämbetsverkets företrädare Justitieexpeditionen, som verkat inom ramen för det indragna Kanslikollegium. Namnet nedre justitierevisionen härleds i förhållande till den s.k. övre justitierevisionen, som var en del av riksrådet som dömde i revisionsärenden.
I Ryssland 1775–1796 allmän domstol i lägsta instans för civil- och brottmål rörande fria bönder och övriga motsvarande befolkningsgrupper. I Gamla Finland förekom under ståthållarskapsperioden 1784–1797 i varje krets en nedre lagskipningsrätt. Nedre lagskipningsrätterna motsvarade de tidigare häradsrätterna och de efterträddes av dessa när häradsrätterna inrättades på nytt 1797.
I Ryssland från och med 1775 förvaltningsmyndighet för en krets för upprätthållandet av den allmänna ordningen och verkställigheten av myndighetsbeslut men även med vissa dömande funktioner som gällde endast smärre förseelser. De ersatte i Gamla Finland 1784 lantkommissariaten, vilka dock inrättades på nytt 1797. I Gamla Finland behandlade nedre lanträtterna tvistemål mellan bönderna rörande besittningsrätten till kronohemman. I nedre lanträtts domslut kunde ändring sökas hos övre lanträtten eller kretsrätten beroende på målets art.
Under autonoma tiden skatteavdrag, övergående under 1900-talet i betydelsen skatteavdrag.
Skatt som vid bokslut eller förda räkenskaper över skatteupptaget anges till ett lägre värde än den tidigare haft. Nedskrivningen kunde ske efter förrättad syn över förändrad bärförmåga.
Deponering av pengar hos länsstyrelsen.
Köpman. Benämningen förekommer i samband med birkahandeln på 900-talet.
Anskaffa, till exempel lån från bank, också om att underhandla om till exempel affär eller förlikning.
Utföra ett uppdrag åt annan utan att vara ombedd att göra detta.
Föregångare till länsman. Benämningen förekom på 1300-talet och har gett upphov till den finska benämningen nimismies.
Helsingfors stads mentalsjukhus beläget i Sibbo. Det grundades 1899 och blev på 1920-talet föregångare i barnpsykiatri och vård av psykotiska barn. Sjukhuset förestods 1937 av en överläkare. Andra tjänstemän var fem underläkare.
Enligt medeltidslagarna beteckning för vissa grova brott som ansågs bero på att förövaren var en nedrig människa. I vissa landskapslagar var nidingsdåd ett brott som inte kunde sonas med böter. Dit hörde dråp i kyrka eller på ting, brott mot ingången förlikning eller lejd, olika fall av orätt hämnd, grova fall av dråp och misshandel, landsförräderi, sjöröveri och nedhuggande av annans boskap.
Stöld som har utförts under försvårande omständigheter och därför betraktades som grov. Som nidingsstöld betraktades stöld av barn under tolv år, stöld av svårt sjuka personer, stöld av mentalsjuka eller stöld av någon som låg och sov på marken.
Benämning på länssjukhuset i Vasa 1855–1858. Det hette före 1855 Vasa länslasarett och bytte 1858 namn till länssjukhus.
Benämning på Vasa länssjukhus 1858–1911. Det hette 1768–1814 och 1850–1858 Vasa länslasarett, 1814–1850 Lasarett och kurhuset i Vasa och efter 1911 Mustasaari länssjukhus.
Avlöning av ämbets- och tjänstemän med allmänna statsmedel i stället för med räntor (skatter) och tjänsteboställen från de hemman som var ålagda (indelade) att bekosta befattningen. Lönerna fastslogs till ett visst nominellt räntebelopp och beräknades efter kronovärdet. Dylika statsfinansierade löner infördes under autonoma tiden, huvudsakligen inom hovrätts-, akademi-, lantmäteri- och slottsstaterna. Efter 1922 betalades alla statliga löner ur statskassan. Immaginär indelning innebar således det bestämda räntebelopp som beräknades efter vissa skattetal som antogs som grund för räntan.
Person som tillhör krigsmakten men som inte deltar aktivt i strid.
Icke utan beröm godkänd, epitet i ett betyg utfärdat vid läroanstalt, universitet och akademi.
Privat centralorganisation som grundades den 13 december 1939 med tillstånd av Socialministeriet, Inrikesministeriet och Nylands landshövding. Centralen och dess lokalkommittéer organiserade barnförflyttningen under vinterkriget i samråd med svenska hjälporganisationer, vars centralorganisation var Centrala Finlandshjälpen i Sverige. Flera av Nordiska Hjälpcentralens lokalkommittéer leddes av landshövdingarna. Under fortsättningskriget övertogs Nordiska hjälpcentralens arbete av Barnförflyttningskommittén.
Från 1872 statligt sjuklassigt allmänt elementarläroverk med ändamålet att under uppsikt av pedagogie professorn vid universitetet verka som centralanstalt för lärarkandidaternas praktiska utbildning och att meddela eleverna undervisning för vetenskaplig utbildning vid universitet. Under perioden 1864–1872 användes beteckningen normalskola..
Benämning på allmänbildande elementarläroverk för barn tillhörande alla stånd vilka inrättades i Ryssland enligt författningar 1782 och 1783 samt enligt skolreglementet 1786. De allmänbildande normalskolorna i Ryssland omorganiserades 1804/1805 varvid även benämningarna ändrades. I Gamla Finland fanns normalskolor 1788–1804. De hade tyska som undervisningsspråk och gav undervisning även åt flickor.
Ett av svenska rikets två dykerikompanier som 1729–1799 hade privilegium på allt viktigare bärgningsarbete i norra Sverige och Finland. Dykerier fanns dock redan på 1600-talet och verkade på kungligt privilegium från 1663. Dykerikompanierna var skyldiga att för varje kvartal inlämna en redogörelse för sin verksamhet till Amiralitetskollegium.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen. Distriktets centralort var Rovaniemi.
De rödas frontavsnitt under finska inbördeskriget 1918. Norra fronten sträckte sig från Bottniska viken till Jyväskylä. Frontstaben låg i Tammerfors och som frontens överbefälhavare verkade Michail Svetsjnikov.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen. Distriktet bestod av 13 skyddskårskretsar. Dess centralort var Joensuu.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen. Distriktets centralort var Kouvola.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen. Distriktet bestod av tio kretsar.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen. Distriktet bestod av 15 skyddskårskretsar och dess centralort var Kuopio.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen. Distriktet bestod av 14 skyddskårskretsar och dess centralort var Tammerfors.
Kustlandet runt den del av Bottniska viken som låg norr om Kvarken. Benämningen var vanlig under medeltiden. Området hade också en gemensam fogde, som bodde på Korsholm i Österbotten. I kyrkligt hänseende var området delat mellan Åbo stift och ärkebiskopen i Uppsala. Först på 1440-talet reglerades den kyrkliga gränsen till Kaakamo älv.
Gods som donerats av kronan enligt de villkor som fastställts på riksdagen i Norrköping 1604. Varje donation skulle bekräftas på nytt av varje ny regent. Godsen fick endast ärvas av manliga arvingar. Om donationsinnehavaren avled utan manliga bröstarvingar skulle eventuella kvinnliga arvingar få ut brudskatt av kronan. Kronan kunde också enligt eget gottfinnande överlåta donationen på den kvinnliga arvingens make. Ägaren fick inte heller sälja eller förpanta godset, om detta inte först erbjöds kronan. Norrköpings beslut uppluckrades under de följande decennierna. Reduktionsbeslutet på 1655 års riksdag innebar att frälsedonationer på annat än Norrköpings besluts villkor förbjöds.
Till Norrland hörde fram till 1634 också Österbotten och Åland.Under medeltiden räknades Gästrikland ännu till Uppland, men skildes därifrån redan i början av 1500-talet. Härjedalen och Jämtland hörde till Danmark. I kyrkligt hänseende hörde Härjedalen under Trondheim och Jämtland under Uppsala. När Härjedalen under de nordiska sjuårskriget ockuperades sköttes förvaltningen där först av särskilda redogörare, sedan av Hälsninglands fogde. Lappland var fördelat i olika lappmarker. De kan inte betraktas som enhetliga landskap utan snarare som bakland till respektive kustområden. Hälsinglands 32 medeltida socknar fördelade på 17 pastorat fanns alla kvar under 1500-talet. Gävle kungsgård var centrum för Hälsinglands förvaltning. Landskapet delades i två fögderier 1556. Medelpad utgjorde ett fögderi som tidvis av förvaltades av fogden i Ångemanland och Västerbotten. Ångermanland bestod under medeltiden av 26 kyrksocknar fördelade på 17 gäll. Under 1500-talet försvann en kyrksocken medan två tillkom. Tidvis hade landskapet gemensam fogde med Medelpad och Västerbotten. Västerbottens gräns mot Österbotten gick mellan Torne och Kemi socknar. Antalet socknar var åtta. Lule socken indelades ännu på 1500-talet i fjärdingar och Ume i tredingar. Alla lappmarker utom Ångermanlands lades 1549 under fogden i Västerbotten, som från 1552 också tog avgift av fisket vid Norra Ishavet. I slutet av 1550-talet fick de flesta lappmarker sina egna fogdar. ästersjölapparnas skatt upptogs i allmänhet av Tornefogden. Österbotten bestod på 1530-talet av nio socknar. Närpes hörde till Satakunta. Åland bestod av åtta socknar i början av 1540-talet.
Enligt ett privilegium från den 31 mars 1648 skulle all tjära och beck tillverkad norr om Stockholm och Nyen uteslutande exporteras av Tjärkompaniet från någon av städerna Stockholm, Åbo, Helsingfors, Viborg och Nyen. Kompaniet betalade ett visst bestämt pris för varje läst tjära eller beck, och tullen till kronan utgick under hela privilegietiden.
Det akademiska sjukhuset i Uppsala, grundat 1710.
Akt hos en tjänsteman, som bevittnar och bestyrker dokument. Se även konsul.
Under svenska tiden och autonoma tiden om attest som var utfärdad av notarie eller notarius publicus för diverse ändamål, notarialbevis.
Beviskraftig urkund uppsatt av en notarie. Enligt ett dekretal uppsatt av Alexander III erkände den kanoniska rätten som beviskraftiga sådana handlingar som var uppsatta av en manus publica (offentlig notarie) eller försedda med ett autentiskt sigill. I Norden var notariatet sällsynt. Den förste svenske påvlige notarien omnämndes mellan 1318 och 1328.
I Ryssland 1717–1722 tjänstebeteckning för protokollförare vid centrala ämbetsverk, varefter tjänstebeteckningen för dem blev protokollist. I övrigt avsåg ”notarie” i Ryssland notarius publicus. I Gamla Finland fanns notarietjänster av svensk typ vid de evangelisk-lutherska konsistorierna och vissa domstolar.
Efter 1620 vanlig tjänstebeteckning för (lagfaren) tjänsteman vid ämbetsverk eller domstol, med uppgift att föra protokoll, uppsätta och expediera bl.a. skriftliga (rätts)handlingar. Från självständigheten används beteckningen också om föredragande eller biträdande tjänsteman vid allmän domstol, sedermera yngre jurist i domsagans kansli som under tjänstebeteckningen notarie avlägger domstolspraktik (auskulterar) för domarbehörighet och titeln vicehäradshövding.
Tjänstebeteckning för vanligen juridiskt utbildad tjänsteman vid centralt ämbetsverk (även vid hovrätt), med uppgift att föra protokoll samt uppsätta och expediera skriftliga handlingar.
I Ryssland från 1729 en anställd vid stadsmyndigheter, såsom större stadsmagistrater, vilken bemyndigats att bevittna och registrera växeltransaktioner. Senare tillkom olika slag av kommersiella transaktioner och egendomsöverlåtelser, förutom överlåtelser av fast egendom och livegna, vilka bevittnades och registrerades av krepostnoiskrivare vid myndigheternas ”notariatsenheter” (krepostnaja kontora). I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 en notarius publicus av rysk typ vid guvernementsmagistraten och i stadssekreterartjänsterna ingick även notarius publicus-uppgifter.
Person förordnad av magistrat, ordningsrätt eller länsstyrelse att förrätta växel- och checklåneprotester, bevittna underskrifter, bestyrka översättningar och avskrifter, bekräfta innehållet i vissa handlingar och övervaka utlottningen av obligationer, sedermera lotteridragningar av diverse slag. Notarius publicus omtalas redan på 1600-talet i svenska städer, men verksamheten reglerades först genom växelstadgan 1748. Tjänsteinnehavaren skulle vara jurist till utbildningen.
Skatt som betalades i gäddor efter tredingar i Närpes på 1500-talet.
Avgift på lax som i Kemi på 1500-talet erlades av de bönder som brukade göra skjutsfärder.
Underrättelse, meddelande, kungörelse, högtidligt uttryck för diplomatiskt tillkännagivande eller uteblivet godkännande, utebliven betalning av växel.
Benämning på kunglig kungörelse om förändringar inom postväsendet år 1662.
Tidskrift utgiven av Finska Läkaresällskapet 1849–1869. I tidskriften publicerades protokollen från Finska Läkaresällskapets möten.
Handling som ger ett skriftligt intyg om en rättslig handling men som saknar betydelse för den rättsliga urkundens rättskapacitet. Den är avfattad i tredje person. Motsats: ”carta”.
Titel för arbetsledare för notlag i Österbotten under 1500-talet. Notkungen byttes ut varje år eller till och med varje dag.
Avgift som erlades av borgare i utbyte mot rätten att idka fiske med not (på stadens vatten). Uppbars i Helsingfors under 1600-talets senare hälft.
Johan III:s liturgi, ett tillägg till kyrkoordningen 1571, med vilket den protestantiska liturgin närmade sig den katolska. Liturgin avskaffades på Uppsala riksdag 1593.
Person som inträtt i ett kloster men som ännu inte avlagt klosterlöftena.
Förhållandet att ett domstols- eller myndighetsbeslut var behäftat med så grova fel att man helt kunde bortse från det, sedermera i juridisk litteratur om ogiltighet som uppkommer av sig själv och som alltså inte behöver göras gällande inom en viss tid eller på något bestämt sätt. Uppkommer ogiltigheten däremot endast om den på något sätt görs gällande, till exempel genom rättegång inom en viss tid, talar man om angriplighet, klanderbarhet (pätemättömyys).
Benämning på klander på grund av att rättshandlingar och dokument var behäftade med fel som gjorde dem verkningslösa, ogiltiga.
Brister i rätts- eller myndighetsförfarandet som förtog beslutets rättsliga verkan.
Delvis statsfinansierat sjukhus för tuberkulospatienter inrättat i Nymmela den 23 november 1903 av Finska läkaresällskapet Duodecim.
Benämning på soldat (eller annan militärperson) som tillhörde indelt eller värvat manskap och som i denna egenskap hade ett nummer inom kompani eller skvadron.
Kollektör som auktoriserats att tillhandahålla allmänheten lotterisedlar i nummerlotteriet.
På motorfordon skylt med registernummer. Registreringen gjordes först enbart på lokal nivå i städer. År 1922 infördes ett landsomfattande register.
Kvinna som avlagt klosterlöften och bor i en klostergemenskap.
Titel för påvens sändebud (i allmänhet med biskops rang) med fast säte vid hov och dylikt i katolskt land eller område. Johannes Magnus var utsedd till påvlig nuntie när han återkom till Sverige 1523 och valdes till ärkebiskop. Numera är ”apostolisk nuntie” titeln för chefen för Vatikanens beskickningar.
Titel som ofta från och med 1300 innehades av de påvliga kollektorer som hade ett fast verksamhetsområde och som samlade in diverse skatter och avgifter till den apostoliska stolen. Eftersom kyrkan på så sätt fick fasta representanter började de också att användas för uppdrag som tidigare skötts av legater. Samtidigt började det bli vanligt med diplomatiska beskickningar, och nuntien blev då också påvens ambassadör. Den första formella nuntiaturen inrättades 1500.
Benämning på den lag som 1734 antogs för svenska riket, och som till skillnad från de gamla lagarna (landskapslagarna, landslagen, stadslagen) gällde för hela riket. Lagen trädde i kraft den 1 september 1736.
I Ryssland senast 1809 uppkommen benämning på de i finska kriget 1808–1809 från Sverige erövrade områdena av Finland, i motsats till de finska områden som Ryssland erövrat tidigare.
Benämning på den kirurgiska avdelningen inom Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Nya kirurgiska sjukhusets byggnad uppfördes 1888. På avdelningen tjänstgjorde 1897 en underläkare, en poliklinisk assistentläkare, två kliniska assistentläkare, en översjuksköterska och en syssloman. Utbildningen av sjuksköterskor inleddes i början av 1900-talet. På sjukhuset sköttes utvärtessjukdomar; öron-, strup och tandsjukdomar. Den inremedicinska kirurgin var koncentrerad till Nya kliniken inom Allmänna sjukhuset i Helsingfors.
Undervisningssjukhus som verkade i Helsingfors 1848–1860. Nya kliniken var direkt underställd universitetet och en del av det tidigare Kliniska institutet. Kliniken bestod av två avdelningar: en medicinsk för patienter med inremedicinska problem och en kirurgisk. Avdelningarna förestods av respektive medicineprofessor. Till kliniken hörde en tjänstebostad som erbjöds den äldre professorn. Denne var också klinikens prefekt. Prefekten skulle årligen redogöra för klinikens kostnader och verksamhet åt universitetet samt till generaldirektören för Överstyrelsen för medicinalverket. Den medicinska vårdnaden på kliniken ombesörjdes av amanuenser, som vid universitetet hade avlagt medicinekandidatexamen samt undergått ett teoretisk-kirurgiskt förhör inför Collegium medicum. År 1860 förenades Nya kliniken med länslasarettet och bildade Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Benämningen Gamla och Nya kliniken användes dock fortfarande 1910 för medicinska, oftamologiska, gynekologiska och öron-, näs- och halsavdelningarna vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors.
Benämning på den sista lantmäterikommissionen i Finland under svenska tiden. Kommissionen var verksam 1756–1766.
Täcknamn för arbetsutskottet inom Aktionskommittén under år 1917. Nya Skogsbyråns täckuppgift var att grunda skyddskårer och förbereda en finländsk frihetskamp mot Ryssland. Nya Skogsbyrån leddes av aktivisten Elmo E. Kaila.
Kalenderreform som enligt ett kungligt brev i februari 1752 innebar att den gregorianska kalendern skulle införas år 1753. Redan 1699 hade det beslutats att Sverige skulle övergå till den gregorianska kalendern. Det skulle ske genom att åren 1700–1740 utesluta skottdagarna. I praktiken uteslöts endast skottdagen år 1700. År 1711 bestämdes att Sverige skulle återgå till den gamla kalendern. År 1712 infördes därför en extra skottdag. Övergången till den gregorianska kalendern gjordes således först år 1753. Då togs de sista 11 dagarna i februari bort så att den 17 februari följdes av 1 mars.
Person som bosatt sig på och uppodlade ett område som på vissa villkor upplåtits av kronan, under äldre medeltid person som för egen räkning bröt mark på kronans allmänningsmark. Nybyggarna, deras familjer och tjänstefolk var efter 1783 befriade från alla kronoutskylder och besvär i 15 års tid. Vid nyanläggning av torp (oberoende av jordtyp) gällde befrielsen i fyra år efter 1770, frånsett halva mantalspenningen, slottshjälpen och medicinalfondspenningen.
Jordbrukslägenhet på tidigare inte odlad mark. ”Nybygge” var huvudsakligen en skatteteknisk term. Hemmanets mantal fastställdes omedelbart för bokföringen, men beskattades först efter vissa frihetsår.
Anhållan om att få grunda ett nytt hemman på kronans allmänning, överloppsjord eller jordlott som skulle avskiljas från ett existerande hemman. Ansökningen avgjordes av landshövdingen som efter 1688 hemställde den till Kammarkollegium. Efter 1815 skickades den till ekonomiedepartementet. Fram till 1775 räckte det med en anmälan. Från år 1775 skulle eventuella nybyggen utgöra sammanhängande lägenheter. En lantmätare skulle utmärka och avrösa lägenheten för fastställandet av mantal och skattläggning före beslutet.
Uppmätning och skattläggning av ett nygrundat hemman på kronans mark. År 1796 gavs ett årligt anslag för nybyggesmätningar. Ifall att någon utan laga skäl begärde en nybyggesmätning skulle han själv stå för kostnaderna. Undersökningarna skulle bevistas av kronofogden, men landshövdingen hade rätt att utse en ersättare. Ansökan om nybyggesmätning skulle göras till landshövdingen.
Från 1923 byrå vid Järnvägsstyrelsens byggnadsavdelning. Byrån slogs 1928 ihop med Järnvägsbyggnadsbyrån.
Hemman som nyligen blivit anlagt, vanligen på kronojord. Från 1777 tillföll överloppsjord kronan. Åbon på det gamla hemmanet hade dock optionsrätt att anlägga ett nybygge. Om rätten inte utnyttjades, kunde landshövdingen överlåta möjligheten att anlägga ett nytt hemman till någon annan. Nybyggets ägor utmärktes och mantalsattes. Därefter förrättade kronofogden och två nämndemän laga syn. Syneinstrumentet sändes till landshövdingen som, efter att ha hört häradsrätten, fastslog utskylder och laga byggnader.
Person som innehade nyckel till vissa byggnader. Förvaltningen av nycklarna till portar och torn var i de medeltida städerna ett förtroendeuppdrag som innehades av aktade borgare. I Stockholm valdes nyckelbäraren årligen till ämbetet. Den utsedde borgaren gick ed på att vara rättfärdig i sitt ämbete.
Nyanlagt hemman, nybygge efter 1811, särskilt sådant som hade tillkommit genom storskiftet. Nyhemman förutsatte anläggningstillstånd av häradsrätt.
Avdelning vid Socialstyrelsen, efter 1922 vid Socialministeriet, vilken under en avdelningschefs ledning ansvarade för nykterhetsfrågorna i landet och övervakade statens alkoholrörelse. Även om avdelningen var ansluten till Socialministeriet var den till sin organisation fristående. Den övervakade på 1920- och 1930-talen att förbudslagen efterföljdes. Efter att förbudslagen drogs in 1932 bytte Nykterhetsavdelningen namn till Avdelningen för nykterhets- och alkoholärenden.
Polis som övervakade förbudslagen och beivrade brott mot den 1922–1932. Termen användes också om den polismyndighet som dessa poliser utgjorde.
Kommunal myndighetsåtgärd och vårdform för alkoholister. Den innebar att alkoholisten ställdes under vårdnämndens uppsikt och genom nämndens försorg fick undervisning i alkoholbrukets skador och följder, hjälp med att hitta lämplig bostad och arbetsplats samt handledning till ett nyktert liv. Nykterhetsuppsikten varade i ett års tid, varefter den inställdes som onödig eller alkoholisten intogs på anstalt.
Polisiär befattningshavare med uppgift att granska krogarnas utskänkningstillstånd och lagstridiga försäljning av alkoholhaltiga drycker.
Jord som kommit i kyrkans ägo efter gränsåret 1302. Jorden låg under skatt och blev befriad endast om kronan särskilt beviljade det.
Regemente, uppsatt som indelt regemente 1696. Det bildades genom en sammanslagning av Västra Nylands infanteriregemente och Östra Nylands infanteriregemente. Det utplånades 1709–10 men återuppsattes 1711. År 1791 anslöts Nylands lätta dragonkår och Nylands jägarbataljon till regementet, som fick namnet Nylandsbrigad. Fem hemman bildade en rote som uppställde och ekiperade fotsoldaten samt höll honom med ett torp med åker, äng och kåltäppa samt besiktningskost. Regementet upplöstes i mars 1809. Traditionerna fördes vidare 1958 genom bildandet av Nylands brigad.
Län som grundades 1831 då Nylands och Tavastehus län upplöstes. Länet bestod i stort sett av det historiska landskapet Nyland. Länet leddes av en landshövding biträdd av en länsstyrelse. Residensstad var Helsingfors.
Länslasarett grundat i Helsingfors 1841. Det bildades på grund av en konflikt mellan Medicinska fakulteten och medicinalmyndigheterna om Kliniska institutets administration, ett undervisningssjukhus öppnat 1833. De flesta patienterna där var veneriskt smittade vilket begränsade Kliniska institutets möjligheter att verka som ett undervisningssjukhus. Senaten beslutade då att Kliniska institutet skulle ha 30 vårdplatser för Medicinska fakultetens behov och övervakas av universitetet. Institutet bytte namn till Nya kliniken då den nya sjukhusbyggnaden togs i bruk 1848. Hela det övriga sjukhuset inklusive barnbördshuset underställdes Medicinalverket såsom ett länslasarett som i dagligt tal kallades Gamla Kliniken på grund av de gamla sjukhusbyggnaderna. I Helsingfors saknades ett länslasarett efter 1785. Nyland hade också förlorat sitt tidigare länslasarett i Tavastehus då Nylands och Tavastehus län delades 1831. Länslasarettet inledde sin verksamhet 1842. Det bytte namn till länssjukhus år 1858 och slogs 1861 ihop med universitetets Nya klinik och blev då Allmänna sjukhuset i Helsingfors.
Lagmansrättens distrikt och område för lagmannens jurisdiktion i Nylands och Tavastehus län fram till 1867. Ledamöter för lagsagan var häradshövdingarna i distriktets domsagor. Lagsagan låg inom Åbo hovrätts jurisdiktion.
Län grundat 1634. Länet delades 1831 i Nylands län och Tavastehus län.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen. Distriktet bestod av tolv skyddskårskretsar och dess centralort var Helsingfors. Distriktet var officiellt svenskspråkigt.
Den lantmäteriinstruktion, som tillämpades för skattläggning av hemman 1690–1848 i Nylands, Åbo, Björneborgs och Tavastehus län. Skattläggningen baserades på jordmån och överskottet av avkastningen. Åkrarna indelades i sex kategorier, utgående från överskottet per areal, varefter mantalet beräknades. Ett mantal utgjorde vanligen tolv tunnor. I praktiken skulle bonden behålla hälften av årsväxten för eget behov, medan kronan och kyrkan uppbar den andra hälften som skatt.
Mätning på grund av besvär som leder till nyskifte.
Från 1916 skifte som förrättades efter genomfört storskifte och som avsåg att samla ett enskilt hemmans fortfarande alltför kringspridda ägor till ett sammanhängande jordområde. Delägarna anhöll om nyskifte hos landshövdingen, i fall av tvist om dess ändamålsenlighet hos senatens ekonomiedepartement. Motsvarande skifte kallades 1848–1916 (stor)skiftesreglering, på finska: isojaon järjestelyt.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen. Distriktets centralort var Nyslott.
Biskopsstift inom evangelisk-lutherska kyrkan i Finland med Nyslott som residensstad. Stiftet grundades 1895. Verksamheten inleddes 1897. År 1924 flyttades biskopssätet till Vibor. Formellt avskaffades Nyslotts stift 1925.
Benämning som efter freden i Åbo 1743 användes av ryssar för de finska områden som i nämnda fred av Sverige avträtts till Ryssland.
Regionalt mentalsjukhus i Nystad, ägdes av ett kommunförbund. Sjukhusstyrelsen bestod av läkaren, översköterskan och sjukhusets ekonom.
Regionalt sjukhus som upprätthölls av ett kommunförbund bestående av Nystad med omnejd. Det förestods av en läkare som samtidigt var stadsläkare.
Byte av gods mellan kronan och enskilda som ingicks efter 1723.
Nytt hemman, gammalt skattetal för beräkning av fast jordeboksränta för hemman.
Kameral beteckning för ett kaplansboställe som grundades på ett kronohemman under 1500- och 1600-talen. Det saknade en stor del av det gamla kaplansboställets friheter och var ofta roterat under knekt- eller båtsmanshållet. Det erlade boskaps-, skjutsfärds- och dagsverkspenningar samt slottshjälpen och hjälpveden av jordeboks- och ordinarieräntans utskylder. Nya kaplansbol grundades i församlingar där kyrkohemmanen redan var upplåtna åt prästerskapet. Landshövdingen ansvarade för anskaffningen av bol åt kaplaner utan boställe. Några kaplansbol befriades från rotering 1675, resten befriades 1689, under förutsättning att ett annat hemman kunde överta den.
Kameral beteckning för de klockarboställen som församlingarna efter 1762 och i samband med storskiftet fick anlägga på kronans utmark. Boställena beviljades bara en del av de gamla klockarbordens skattefriheter.
Den vid mantalsskrivningen på grund av ett hemmans ändrade storlek eller bärförmåga justerade beräkningsgrunden (gammalt mantal) för hemmans- och mantalsräntan samt vissa extraordinarie gärder som hemmanet skulle erlägga. I Sverige förekom termen i betydelsen förmedlat mantal, där så kallade helbönder kunde äga halva mantal och betala full grundskatt men endast hälften av extra skatter (gärder).
Regentens, under självständighetstiden presidentens, efterskänkning eller mildring av ett utdömt straff, eller regentens ynnest och välvilja som kunde visas genom konkreta nådegåvor, nådevedermälen.
Till regenten 1615–1917, från 1918 presidenten, riktad ansökan om benådning, förskoning från lagstadgat och lagvunnet dödsstraff (avskaffat 1949 i civila brott, 1972 i militära brott). Termen har sedermera också använts om försök att få den resterande strafftiden i fängelse efterskänkt.
Brev eller urkund varigenom någon erhöll benådning, strafflindring, privilegium, ekonomisk förmån eller annat ynnestbevis som klassades som nådegåva. Nådebrev förekom under svenska och autonoma tiden.
Institutionell orden, medalj eller informell gåva som en furste förlänade en undersåte som tecken på gunst och välvilja. Termen kunde också användas om brödet och vinet i nattvarden.
Nådegåva, nådevedermäle av regenten. Inom kyrkan: ordet och sakramenten varigenom Guds nåd erbjuds människan.
Under svenska tiden om laga kraft vunnen dom som på grund av nådeansökan hade tagits upp till behandling för eventuell benådning.
Månad varunder änka eller barn efter avliden krigsman åtnjöt den avlidnes lön; också om inkomsten under dylik månad eller om en månads gratial som utbetalades till begravningshjälp efter den avlidnes änka eller barn.
Uttryck som användes i samtida svenska översättningar om handlingar som gavs i kejsarens namn.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan det år (med möjlighet till förlängning med ett extra nådår), under vilket änkan och barnen till en avliden ecklesiastisk ämbets- eller tjänsteman åtnjöt inkomsterna från den avlidnes ämbete eller tjänst. Under tiden sköttes tjänsteuppgifterna av en nådårspredikant. Nådår beviljades från 1692 åt krigsprästers sterbhus, efter 1723 åt samtliga ordinarie prästers sterbhus. Nådår beviljades även i Gamla Finland.
Inbesparing av en avliden ordinarie prästs eller skollärares årsinkomst under det första året efter dennes död. Inbesparingen tillföll kronan och från 1700-talet Ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa, som i stället betalade en begravningshjälp till den avlidnes sterbhus .
Statlig fond som upprättats för att bekosta uppehället för änkor och oförsörjda barn till avliden civil eller militär tjänsteman under den tid tjänsten hölls vakant. Fonden erhöll sina inkomster genom vakansbesparingar samt avgifter och bidrag inom civil- och militiestaten. Den ersattes inom mililitestaten 1819 av Finska militärens änke- och pupillkassa och inom civilstaten 1824 av Civilstatens Änke- och pupillkassa. Därefter fungerade fonden närmast som tullstatens kassa för sterbhus.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan präst utnämnd av domkapitlet till att sköta en prästtjänst under den tid som den avlidne tjänsteinnehavarens änka och barn hade nådår eller extra nådår. Sterbhuset föreslog för domkapitlet en lämplig predikant och avlönade predikanten med en del av den ordinarie prästlönen. Nådårspredikanter tillsattes vid behov, från 1692 i krigsprästers sterbhus och från 1723 i samtliga ordinarie prästers sterbhus. Nådårspredikanter fanns även i Gamla Finland.
De krav som ställdes för beviljande av nådår. Ansökan skulle innehålla dödsbevis, bouppteckning, prästbevis på antalet omyndiga barn, ett fattigdomsbevis för änkan och ett utdrag ur häradsrättens eller rådstugurättens protokoll som verifierade sterbhusets svåra ekonomiska förhållanden.
Kameralt term om grund för utgörande av viss skatt. Gemensamt var att de byggde på det antal hjon som bonden hade på gården.
Medeltida avgift med kyrkligt ursprung. Före organiseringen av tiondebeskattningen ordnades prästernas avlöning genom lokala överenskommelser om bidrag av allmogen. Näbbskatten var en parallell till matskottet. Den var främst avsedd för biskopens avlöning. I huvudsak utgick den i de delar av Finland där svensk rätt gällde. Näbbskatten erlades i olika varor, vanligen smör, fisk eller korn. Näbbskatten betalades ursprungligen för varje person som fanns på en gård. Den indrogs till kronan 1547 och begränsades då till personer över 15 år.
Oftast mindre grupp personer som valts (av offentlig myndighet eller enskild korporation) eller utsetts till ett organ med bestämda uppgifter. I rättslig bemärkelse är en nämnd en grupp lekmän som medverkar i underrätt som bisittare, eller en grupp militärer för utskrivning eller uttagning (av manskap till krigstjänst). Uttrycket förekom även som Erik XIV:s (höga) nämnd, det vill säga högsta domstol. Inom statlig, kommunal eller enskild förvaltning eller administration är en nämnd ett mindre permanent, av flera personer bestående utskott eller organ med uppdrag att handlägga eller utreda ärenden av viss art eller utöva viss myndighet.
Medlem i nämnd, sedan medeltiden huvudsakligen om lekman i allmän underrätt på landsbygden och i lagmansrätt (till 1868), där han fungerade som domarens bisittare och som sakkunnig i lokala förhållanden. Benämningen nämndeman användes från och med 1600-talet också om ledamot av synenämnd och från 1766 av ägodelningsrätt.
Ed svuren av nämndeman vid häradsrätt eller lagmansrätt. Nämndemannaeden innehöll en förbindelse om rättvis bedömning av varje rättsfall. Domaren bar dock ansvaret för domslutets laglighet.
Under svenska tiden om rättsligt dokument rörande en av nämndemännen, på allmän underrätts, lagmansrätts eller ägodelningsrätts beslut företagen syneförrättning.
I det svenska rättssystemet sedan medeltiden, de allmogemedlemmar som jämte domaren bildade häradsrätten i domsagan eller ett tingslag, eller lagmansrätten i lagsagan eller ett härad. Nämnden var domför med sju medlemmar och skulle bara ta ställning till skuldfrågan, medan domaren fattade beslut i rätts- och bevisfrågan. En enig nämnd kunde dock omkullkasta domarens beslut. Denna ordning gällde även i Gamla Finland 1721–1811 under de perioder då häradsrätter och lagmansrätt var verksamma. Omröstning skedde vid behov och då med början från den nämndeman som var nederst på rangskalan, till den som stod högst på rangskalan och betitlades häradsdomare efter 1734.
Det officiella namnet på Helsingfors socialnämnd 1898–1918, vilken drev på grundandet av de första yrkesskolorna för flickor och pojkar samt arbetarinsituten. Nämnden för arbetarfrågor organiserade också arbetsförmedling och såg till att kommunen inrättade tjänster för yrkes- och bostadsinspektörer. Den hette mellan 1918 och 1930 Socialnämnden.
Under medeltiden rättsmål där sakfrågan avgjordes av en särskilt för ändamålet tillsatt nämnd, vanligen bestående av tolv personer, medan domarens roll reducerades till att tillämpa lagen på ett givet faktum.
Person som under 1300-talet, före organiseringen av den världsliga sockenindelningen, var socknens administrativa funktionär. Den främsta uppgiften var förmodligen att organisera kronoskjutsningen. Efter att länsmanssocknarna tillkommit på 1400-talet försvann vanligen befattningen. Endast i några socknar kvarstod den som länsmannens medhjälpare. Benämningen blev då skjutsnempnare. Befattningen försvann slutgiltigt i slutet av 1500-talet.
Marin åtgärd i krigssituation, i syfte att isolera ett rike, område eller en stad, så att all till- och utförsel förhindras. År 1495 stängde ryssarna av Viborgska viken i en närblockad samtidigt som de belägrade staden.
Anmälan till vederbörig myndighet om avsikt att utöva ett visst yrke eller driva en viss affärsrörelse i en stad. Enligt näringsstadgan från 1879 fick finska medborgare fritt utöva näringsfång i städer. Anmälan därom gjordes till magistraten som övervakade entreprenörens rätt att självständigt äga och förvalta sin egendom och affärsrörelse. Fram till 1912 skulle utländska näringsidkare, såsom ryska medborgare, anhålla om tillstånd för näringsfång i en finsk stad av vederbörande landshövding. Därefter gjorde även de samma anmälan som finska medborgare.
Enhet under vinterkriget bestående av två armékårer. Näsets armé ansvarade för försvaret av Karelska näset och utgjorde fältarméns största enhet.
Förrättning genom vilken myndigheterna kunde försäkra sig om att de enskilda gårdarna höll sina vargnät i skick.
Avgift som tillhörde huvudskatten i Tavastland på 1500-talet. Förutom de persedlar som erlades i natura bestod skatten också av ett kontant belopp som förutom skattepenningar bestod av murmästare-, balka-, näver-, släd- och långfärdsskjutspenningar.
Av Karl IX särskilt till bönderna beviljad rätt att med våld få hindra våldsgästande vägfarare.
Kyrklig fond, grundad 1807, till understöd för ekonomiskt trängda ålderstigna eller kroniskt sjuka och fattiga präster. Fonden fick sina medel från insamlingar, gåvor vid befordran, förmögnare sterbhus och löneinbesparingar vid vakanta sockenadjunktstjänster. Också försäljning av tryckta blanketter till kommunionböcker, prästbevis och läsesedlar inbringade medel till fonden. Den förvaltades av konsistorienotarien i Åbo stift och kallades efter 1817 också Ärkestiftets nödhjälpsfond. Den uppgick 1852 till 6 312 rubel 22½ kopek.
Kommunalt organ i större städer, bl.a. i Helsingfors, under senare delen av autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden som motarbetade arbetslöshet genom diverse åtgärder och program.
Raket med rött sken, som skjuts upp av fartyg i nödsituationer (med drivsats bestående av ämnen som vid antändning alstrar ljusfenomen).
Rätt att under extrema förhållanden och till sitt eget försvar eller beskydd ostraffat få utföra en under vanliga förhållanden rättsvidrig och straffbar handling, nödvärnsrätt.
Medel i svenska rätten från cirka 1680-talet som innebar förlust av möjligheten att söka ändring eller prövning i högre instans, ifall den dömde eller förlorande parten meddelade att han eller hon var nöjd med domstolens avgörande.
Av polismyndigheterna beviljat tillstånd för diverse nöjestillställningar.
Skatt som erlades på Åland på 1500-talet. Skatten betalades gemensamt av de bönder som utgjorde ett nötslag.
Uppbördsdistrikt för skatt på nötkreatur (kvickskatt) på Åland, i Nyland och Tavastehus under 1500-talet. I Karelen användes också benämningen nötslag. Ett nötslag bestod på Åland av åtta fullgärder. Bönderna i ett nötslag betalade tillsammans en kvickskatt, som kallades nötgärd. De nötslag som efter skatteomläggningen 1540 fortfarande levererade tionden av fisket borde inte identifieras med den gamla kviskskattenheten utan snarare med notlag. Också i Nyland förekom nötslag på 1500-talet. Varje nötslag levererade där ett nöt och två får. Ett nötslag bestod av tio fullskattar. I Tavastland var Elimä fjärding år 1600 delad i fem nötslag som bestod av 53 skattar, men endast 99 1/3 rökar. I Karelen förekom jämte huvudskatten en skatt efter nötslag, varmed avsågs tio fullskattar.
O
Term som avsåg att ämbets- eller tjänstemän inte fick avsättas utan dom, gäller från 1920-talet endast domare.
Sedan 1841 den skriftliga handling som upprättas för dokumentationen av en likbesiktning, under svenska tiden kallad likbesiktningsattest. Enligt instruktionen år 1841 skulle läkaren utföra obduktionen i närvaro av en statlig eller en stadens tjänsteman. Protokollet skulle antingen skrivas av läkaren själv eller av den närvarande tjänstemannen efter läkarens diktamen. Bägge skulle skriva under protokollet. Läkaren var dock ensam ansvarig för att de medicinska aspekterna blev korrekt nedskrivna. I protokollet skulle också antecknas den avlidnes namn, ålder, kön, yrke samt information om kroppsligt och själsligt tillstånd före och efter den händelse som ledde till döden. Dessutom skulle man ange den förmodade dödsorsaken, tid, plats samt kroppens tillstånd då den hittades. Dessutom skulle eventuell sjukvård som den avlidne erhållit anges. Utifrån obduktionsprotokollet skulle läkaren skriva ett läkarintyg. Senast åtta dagar efter likbesiktningen skulle två exemplar av läkarintyget samt obduktionsprotokollet i original skickas till landshövdingen. Efter 1936 användes obduktioner också för att fastställa dödsorsaker på grund av sjukdom.
Benämning på den lägsta nivån av båtsmän. De obefarna båtsmännen hade vanligen ingen erfarenhet av sjöfart.
Osaklig, ovidkommande, oriktig.
Utan rätt (att göra något).
Varaktig insolvens, förelåg när ett hemman inte kunde betala sina skatter eller när en gäldenär inte förmådde betala sina skulder i tid.
Adelsman som inte innehade fast egendom. Benämningen användes också om en adelsman av lägre rang som inte hade någon hög ställning i samhället.
I Sverige och Finland till allmogen hörande person som inte ägde mantalssatt hemman eller hemmansdel eller som landbonde innehade ett hemman. Torparna räknades till den obesuttna befolkningen. Även i Gamla Finland fanns sådan obesutten befolkning.
Oinskränkt rättighet (till exempel rätt att överklaga).
Adelssläkter, till exempel riddar- och kommendörsätter.
Term inom förvaltningen under svenska tiden och förra delen av autonoma tiden som betydde stötande, orimligt eller oskäligt. Ett obilligt avtals-, tjänste- eller skiftesvillkor kunde jämkas av domstol.
Barn som av sina föräldrar givits till ett kloster med klosterlöfte. År 1179 bestämde påven att föräldrarnas klosterlöfte skulle bekräftas när barnet var 14 år gammalt eller så kunde barnet utträda ur klostret. Flera ordnar tog inte emot oblater. I birgittinorden skulle en syster vara 18 år och en broder 25 för att få avlägga löftena.
Under svenska tiden sedan 1500-talet om bundenhet, ”förpliktelse”, särskilt i förhållande till en skuldsedel. Obligation var också benämning på dylik sedel. Sedan senare delen av autonoma tiden användes termen om löpande skuldebrev som till nominellt belopp gavs ut av stat, kommun och företag i syfte att låna pengar av allmänheten.
Trohetsförklaring av enskild ämbetsman.
Sedan autonoma tiden den del av förmögenhetsrätten som gäller fordringar. Termen används särskilt som sammanfattande benämning på det rättsliga förhållandet mellan två parter som genom avtal är bundna till varandra utan avseende på skydd mot tredje person.
Den nödtorftiga vård och försörjning som varje kommun efter 1879 måste erbjuda minderåriga, vansinniga, vanföra och ålderdomssvaga som saknade omvårdnad av annan person.
Ålägga någon att utföra något.
Medeltida skatteenhet för utgörande av jordskatter i nordvästra Ryssland. Enheten var även i bruk under svenskt styre i de karelska områden som tillföll Sverige i freden i Stolbova 1617. Ursprungligen grundade den sig på hur mycket åker en man plöjde med en häst under en viss tid. Under den svenska tiden innebar den ett område som producerade 30 till 40 tunnor spannmål. Under 1600-talet blev obsen ett aritmetiskt mått som motsvarade 30 tunnland. På 1700-talet ansågs en obs motsvara två mantal. Antalet obser på en jordegendom utgjorde också grund för skattebördan, i Karelen ännu på 1700-talet.
Anmärkningspunkt, närmast Kammarrevisionens anmärkning och besvär mot en fogde och andra redogörare vid granskning av deras räkenskaper.
Penningmedel som utkrävts och influtit till statskassan efter revisionsanmärkningar.
Tjänsteman vid observatorium.
Lagregel som inte längre tillämpas trots att den formellt inte är upphävd. Allmänt: föreställningar, sedvänjor, föreskrifter eller uttryckssätt som är föråldrade.
Sedan svenska tiden en term inom civilrätten som innebär att någon blir ägare genom besittningstagande av ett föremål som tidigare saknat ägare. Ordet används även (från 1907) om att en stat under krig tar i besittning ett herrelöst land eller om att ett område under krig besätts av fienden. Rättsförhållandena i det senare fallet reglerades första gången i Haagkonventionen 1907.
Oinskränkt och urgammal äganderätt till jord, som inte kunde bevisas med dokument. Som odal räknades bara de ägor som låg nära bostaden.
Under medeltiden beteckning för fri jordägare, bonde, som själv ägde och brukade sin gård. Odalbonden hade rätt att bära vapen och var skyldig att ingå i armén.
Person som genom födsel var berättigad att äga odaljord, även om person med goda anor, ädel.
Under medeltiden benämning på fastighet av odalnatur.
En av nio gode män (fastar) som skulle närvara vid köp eller förpantning av jord.
Under medeltiden och fram till 1649 område som av ålder, med hävd eller privilegium, tillhörde vissa gruvor inom gamla bergslagen.
Stadfäst (fullkomligt eller fast) köp av odaljord.
Äldre beteckning för jord på landet, innehavd med full äganderätt, särskilt arvegods. Ägaren, odalbonde eller odalman, hade fulla medborgerliga rättigheter, inbegripet stämma på tinget.
Något yngre beteckning för odalbonde. Beteckningen används i modern tid särskilt med tanke på en bondes, jordägares eller lantmans socialt oberoende ställning och förmodade hederlighet. En odalman besatt jord med fullkomlig ägande- och arvsrätt.
Skifte av (odal)jord mellan grannar i by.
Under medeltiden rätt att äga odaljord.
Sedan gammal tid existerande (industriell) anläggning ägd som för sig bestående fastighet.
Ovräkbar, kan inte vräkas.
Om person som inte har avlagt avgångsexamen.
Oförmögen att betala skatt, förkortning i mantalslängder.
Förkortning för riddare av första klassen, ibland också för vanliga riddare.
Officiell, avsedd för allmänheten.
Anhållan om offentlig förlåtelse.
Offentlig handling som utförs på ämbetets eller tjänstens vägnar eller på särskilt uppdrag, i allmänhet på ett sätt som anges i lag eller reglemente.
Offentligt visa eller betyga, göra allmänt känd, ge allmänheten kännedom om något.
Samlande beteckning för stats- och förvaltningsrätt. I statsrätten ingår grundlagarna och reglerna om statsskicket, i förvaltningsrätten reglerna om myndigheters och kommuners, tidigare socknars och köpingars, verksamhet. Offentlig rätt inbegriper ibland också folkrätt. Motsats: privaträtt.
Offentligt tillkännagivande.
Kollektbössa av grovt trä där sjöfolket nedlade gåvor till förmån för ortens fattiga och allmänna kyrkliga ändamål. Offerstockar förekom längs farleder, speciellt på södra Åland.
Befälsperson inom krigsmakten av olika rang och grad från general (fältmarskalk) eller amiral till fänrik, förr under vissa tider underlöjtnant, vid vissa truppslag eller försvarsgrenar sekundlöjtnant, kornett eller konduktör. Officerarna var bl.a. personligen befriade från mantalspenningar från 1642 (den övriga familjen var befriad efter 1811).
Samlingrsum för officerare, även benämning på den samling (matlag) av officerare och underofficerare som intar sina måltider gemensamt.
Möte för ett regementes officerare under indelningsverkets tid under vilket man övade sina militära, särskilt taktiska, uppdrag utan trupperna.
Benämning på Reservofficersskolan under åren 1942 till 1945. Officersskolan var förlagd till Niinisalo.
Vanlig tjänst som inte medförde någon högre värdighet eller rang. I det medeltida domkapitlet var innehavaren av en sådan tjänst inte alltid kapitelsledamot.
Befattningsinnehavare; inom den katolska kyrkan gemensam beteckning för ett stort antal befattningsinnehavare som alla utövade sitt ämbete i kraft av fullmakt. Benämningen kunde också användas om man vid förfall kunde representeras vid tinget av en ombudsman. Under 1300-talet förekommer official också som beteckning för förvaltare av andliga institutioners gods.
Världslig syssloman som skötte egendomsförvaltning vid kloster och konvent. Beteckningen användes exempelvis av klarissorna.
Initiativ till åtal, taget av allmän åklagare eller motsvarande person.
”Högste tjänsteman”. Tjänstebeteckning för Bo Jonsson Grip på dennes fullmakt 1369. Hans ställning kom att omfatta de rättsvårdande befogenheterna, och från och med 1372 uppträder han med dubbel titel.
”Kungens högsta ämbetsman”. Ämbetet ersatte drotsen 1337–1349. Till ämbetet hörde också ställföreträdande funktioner i kungens frånvaro. Under Magnus Erikssons senare regering återgick man dock till den gamla ordningen och besatte drotsämbetet på nytt.
Prövning (av befogenhet eller formell behörighet) som lagen ålägger offentlig ämbetsmyndighet.
Person som är tjänsteförrättande vid vissa bestämda tillfällen, särskilt under ceremonier och högtider.
Person som innehar befattning, förrättar en tjänst eller är anställd för en bestämd, särskilt mera kvalificerad, uppgift.
Person som bekläder ämbete vid kunglig orden, från 1748: storofficiant, överofficiant, ordensofficiant, underofficiant. En officiant var tjänsteförrättare vid högtidliga tillfällen, till exempel präst eller privatperson.
Förrätta tjänst, tjänstgöra i högtidlig ämbetsdräkt. Termen användes framför allt om prästerskapets altartjänst och då de förrättade dop, vigsel eller jordfästning i prästdräkt. Den förekom också inom civilstaten.
Del av apotek där försäljningen av medicin sker, även om apoteksförråd samt boktryckeri.
Som har ett icke offentligt tillkännagivet samband med myndigheter, särskilt om halvofficiella tidningar, även om av myndighet indirekt tillkännagivet beslut, slutsats m.m.
Oförmedlat (till exempel mantal).
Bebyggd eller obebyggd stadstomt som innehades av en enskild person, men som ägdes av staden, kronan eller kyrkan. En sådan tomt kunde sedan medeltiden överlåtas med ständig besittningsrätt mot en årlig avgift. Byggnad tillsammans med tomten betraktades som fast egendom och en ny innehavare skulle söka lagfart på egendomen.
Benämning på handelsfartyg som måste erlägga samtliga tullavgifter eller som måste avlägga en förhöjd avgift. De var fartyg som på grund av förbud eller inskränkande föreskrifter saknade halv- eller helfrihetsrätt att frakta in varor i handels- eller stapelstad.
Varor som infördes med utländska fartyg belades med hela sjötullen. Tullsatserna helfri, halvfri och ofri tull stod i förhållandet 4:5:6. Halvfrihet avdrog 1/6 och helfrihet 1/3 av tullbeloppet. Rätten att åtnjuta helfrihet förändrades över tid.
Fartyg som är tullbelagt i finska hamnar och som saknar fribrev utfärdat av sjötullskammare.
Kapital som inte gav ränta, till exempel löner, pensioner och gåvor.
Person eller jord som inte erhöll frälseprivilegier. Även om de stånd som inte tillhörde adeln: präster, borgare, bönder.
Person som socialt ansågs ha en högre ställning i samhället , men som saknade representation i något av de två högsta stånden. Ofrälse ståndspersoner var exempelvis ett flertal civila och militära tjänstemän, läkare, apotekare, sjökaptener, frälsefogdar, bokhållare och brukspatroner. Termen började användas i större utsträckning i slutet av 1700-talet.
Oförmedlat (till exempel mantal).
Ojusterat mantal, innebar erläggande av fulla skatter eller utskrivningar och utskylder, enligt jordegendomens kamerala storlek.
Oförsörjd, till exempel om kvinna.
Utan anledning, oskyldig till något, utan egen inblandning.
Oavsiktligt, ofrivilligt, plötsligt.
Utan fel, oskyldigt, oklandrat.
Förbruten, olaglig, om till exempel väg som är oduglig, i dåligt skick, och som innebär att den underhållsskyldige är hemfallen till straff för sin underlåtenhet att underhålla den.
Term i lagspråk under svenska tiden och autonoma tiden som avsåg avgörande av ett mål så att kärandens talan inte bifölls. Från självständighetstiden används termen förkasta. Allmänt: upphäva genom myndighetsbeslut.
Ännu inte (ut)betald eller erlagd, som återstår att (ut)betala eller erlägga, till exempel skuld eller ränta. Under 1500-talet: ogullen, under 1600-talet: ogullit.
Postförsändelse som betalas av mottagaren.
Icke utkomstgivande, ofruktbar.
Grundlös, obefogad. ”Ohemul” var en ofta förekommande term inom förvaltningen när det gällde orättmätiga ansökningar, anmälningar eller påståenden. Inom äganderätten användes termen särskilt om förhållandet att ägaren inte kunde bevisa att han på laglig väg hade förvärvat (jord)egendomen (ohemul åtkomst). Inom rättsväsendet användes den om ogrundat besvär eller ogrundad angivelse. Allmänt: olämplig, osedlig.
Skadegörelse, förfång (på mark, växtlighet eller byggnad m.m.).
Brev som från 1673 till 1800-talets mitt inte var uppfört på brevkarta.
I Ryssland under 1700-talet bland allmogen vald/utsedd person med samma uppgifter som vibornikerna. I vissa områden i Gamla Finland användes benämningen om person tillhörande allmogen som uppbar kronoskatter. I Gamla Finland kallades även taxeringsmän vid skattläggningar och skatterevisioner för okladschiker.
Vanligt epitet för tjänstesökande.
Av statsledningen beviljat tillstånd att bedriva viss näringsverksamhet, särskilt bankverksamhet. Under svenska tiden beviljades från 1700-talet handelsprivilegium eller verksamhetsmonopol under denna benämning, till exempel åt Ostindiska kompaniet eller Riksbanken. Oktrojer beviljades under autonoma tiden särskilt inom bankverksamhet. Under autonoma tiden användes ordet också om av regenten beviljat tillstånd att verka under en viss mandatperiod. Under autonomin användes ”oktroj” om (treårig) mandatperiod vid Kejserliga senaten för Finland, senatsoktroj, utfärdad genom (kejserligt) oktrojmanifest.
Konstitution som regenten förlänar folket i form av ett frihetsbrev. När grundlagen blivit bemyndigad (oktrojerad) är även regenten bunden av den.
Manifest som fastställde oktroj.
Obestridd besittningsrätt som innebär att ingen har inlösningsrätt, optionsrätt eller annat anspråk på egendomen.
Smädesord, grova nedsättande utlåtelser, skymfande, förolämpande tillmälen.
Vid reduktionen de ovissa och extraordinarie räntor som innehavaren av köpe- och pantgods uppburit av sina gods efter det att köpet eller pantsättningen skett men innan betalningen ägt rum. Under årens lopp översteg beloppet ofta den köpesumma adelsmannen hade betalat till kronan för rätten att uppbära hemmanets kronoskatter och ansågs ”oköpt”. Ägaren måste ersätta kronans förlust av kronoskatter genom att tillskjuta nytt kapital eller genom att erlägga fortlöpande årligt vederlag för sin andel av avkastningen.
I lag förbjuden, illegal.
Övertagande av egendom (enskild eller samfälld) utan särskild rättsgrund, till exempel att egenmäktigt inhägna eller på annat sätt tillägna sig sin grannes mark eller en del av samfälld (oskiftad) jord.
Om fordran som inte är gäldad.
Militär expedition 1919 vars målsättning var att erövra Östkarelen och förena området med Finland. Expeditionen, som även kallades för Aunus vita armé, organiserades av frivilliga krafter men fick officiellt stöd av den finska regeringen, riksföreståndaren och generalstaben. Staten ansvarade för både beväpningen och utspisningen av expeditionen.
Benämning på det politiska organ som ansvarade för civilstyret i de områden i Olonetskarelen som erövrades av Olonetsexpeditionen 1919. Organet hade en egen representant i den finska regeringen.
Sågning för olovlig försäljning, innebar att varan konfiskerades av kronan.
Handelssjöfart som bedrevs utanför gällande lag eller stadga om sjötull, ledde till att de fraktade varorna konfiskerades av kronan.
Statens representant vid sådana inrättningar eller arbetsplatser som omfattades av statens olycksfallsförsäkring och ersättningsansvar efter 1948. Olycksfallsombudsmannen ansvarade för arbetsgivarens åligganden rörande olycksfall. Han förordnades till uppgiften av myndigheten i fråga och övervakades av Statens olycksfallsbyrå.
Sedan 1500-talet om ställföreträdare: företrädare för person eller myndighet.
Person som representerar en eller flera fysiska eller juridiska personer i angelägenheter av juridisk eller ekonomisk natur. Under svenska tiden användes beteckningen särskilt för tjänsteman som i egenskap av konungens eller riksdagens representant övervakade att lagarna och författningarna följdes, under Karl XII:s undantagsregering (1713–1719) särskilt om viss tjänsteman vid Justitieexpeditionen (förste ombudsman) och chefen för denna expedition (högste ombudsman), från och med 1719 kallad justitiekansler. Under autonomin var ”ombudsman” tjänstebeteckning för hög tjänsteman vid diverse statliga ämbetsverk med uppgift att sköta verkets rättsliga angelägenheter (till exempel Finlands Bank, Statskontoret och Överstyrelsen för pressärendena).
Föreståndare för ett sjömanshus. Ombudsmannen skötte sjömännens på- och avmönstring. Han upprättade sjömansrullor och förmedlade hyror åt arbetssökande sjömän. Han skulle medla i konflikter mellan befäl och besättning. Benämningen ersatte den äldre ”Waterschout” som var vanlig på 1700-talet.
Ämbetstitel för cheferna för de sex expeditionerna i Kunglig Majestäts kansli 1714–1719. Ombudsråden hade i uppgift att planera, föredra och expediera ärenden inom sitt förvaltningsområde, med hjälp av en statssekreterare. I rang var ett ombudsråd jämställt med högste ombudsmannen.
Ofta förekommande sedvänja under medeltiden vid överlåtelse av jord, i vissa fall också stadgad i områdets landskapslag, dock inte i landslagen. Omfärd innebar att säljare och köpare (jämte några vittnen) gick en rundtur kring ägorna och fastställde det jordområde som skulle överlåtas. Beseglades ofta med skafthållning.
Term som avser särskild myndighetsåtgärd och förekommer i flera betydelser. I polislagen och brottsbalken sedan autonoma tiden och i smittskyddslagen avser omhändertagande tillfälligt eller varaktigt frihetsberövande av person eller beslagtagande av egendom. I barnskyddslagen sedan 1936 avser omhändertagande den åtgärd som innebär att ansvaret för ett barns eller en minderårig ung persons vård och fostran förs över på samhället, egentligen kommunens vårdnämnd, senare socialnämnd.
Ort vars skatter eller naturaprestationer var reserverade för bestämda (viktiga) ändamål som inte fick ändras.
Gods vars avkastning var anslaget till ett visst ändamål och som därför inte fick förlänas, bytas, säljas eller på annat sätt överlåtas åt annan.
Efter storskiftet den rå som omgav en bys eller ett skifteslags marker, måste fastställas genom rågång innan skiftet kunde inledas. Eftersom varje hemman till och med 1789 var skyldigt att idka jordbruk och upprätthålla byggnader på sina marker, stadgade storskiftesförordningen 1762 att samma skyldigheter också gällde under den tid när storskiftet pågick. Markerna utnyttjades till fullo, eftersom delegarna inte visste vilka åkrar och ängar eller vilken skog som skulle komma att tillfalla just deras hemman. Från och med 1783 förbjöds skövling av allmänningsskogen på insidan om omkretsrån, liksom svedjande, tills storskiftet var avslutat.
Inkvartering av en trupp eller ett antal personer eller hästar på gårdar som var skyldiga att underhålla dem.
Ny granskning eller undersökning.
(Inom skråväsendet) benämning på förbud att konkurrera om gesällerna. Förbudet innebar att gesällerna bjöds till mästarna i tur och ordning (omskåt).
Inom bankväsendet på 1800-talet om viss typ av lånehandling vid fastighetslån, särskilt sådan som innehöll skuldebrev i förhållande till annat skuldebrev (hypotek) som säkerhet och som sådant ingick i lånehandlingen.
Skatt som tas ut på varor och tjänster i alla produktionsled. I varje led får den skattskyldige dra av den moms han själv erlagt varför man således bara beskattar mervärdet. Sedermera kallas skatten mervärdesskatt.
Ämbetsverk i anslutning till Finansministeriet. När omsättningsskatten togs i bruk i februari 1941 bildades omsättningsskattebyråer vid Omsättningsskattekontoret. Verksamheten överfördes 1970 på Skattestyrelsen.
Tillstånd i vilket minderårig person eller myndig person som på grund av sin fysiska och psykiska hälsa eller andra omständigheter hade konstaterats vara oförmögen att ta vara på sig själv eller sin egendom.
Äldre benämning på omyndighetstillstånd som hade betydelse för bl.a. rättskapaciteten.
För klockare vikna bördor, skyldigheter och besvär.
Avgifter som betalades ur kyrkkassan.
Betungande: transaktion förbunden med förpliktelse. Även något som sker mot vederlag. Motsatt: benefik.
Avtal där båda parterna åläggs att prestera något, särskilt finansiellt.
Övertagande av gods, jord eller lös egendom genom erläggande av vederlag.
Pålaga, utskyld, skatt, avgift eller skyldighet att utföra något. Avgifterna erlades som kontanter, i naturapersedlar eller som arbete.
Pålaga som belastade en fastighet och som varje innehavare var skyldig att utföra. Det kunde vara en skyldighet att årligen leverera någon naturprodukt till ett allmänt ändamål, underhålla väg, snöplogning eller inkvartering.
Protokoll som saknar sidnummer, vanligen konceptprotokoll. Paginering skulle från 1735 ske mitt på sidan på dokumentets övre del.
Ekonomisk stat för Kungl. operan 1773–1806.
Underavdelning till Generalkvartermästaravdelningen i den vita armén 1918. Till Operationsdetaljens uppgifter hörde planering av krigsoperationerna och lägesrapportering.
Avdelning inom Generalstaben, bestående av Operativa byrån och Kommunikationsbyrån. Efter 1938 bestod avdelningen av Byrån för landstridskrafterna, Byrån för sjöstridskrafterna, Byrån för luftstridskrafterna och Försörjnings- och kommunikationsbyrån. Operativa avdelningen skötte om ärenden som berörde planläggning av militära operationer, försörjning och kommunikation samt militärtransporter och utbildning av järnvägsformationer (typ av truppenhet).
Kringgärdad skogslott på vilken man idkade svedjebruk, förekom på 1600-talet i Karelen.
Officient som opponerar en akademisk avhandling under en disputation.
Person som tillhörde bonde- eller borgarståndet.
Besluta sig för något, välja bland flera alternativ på grundval av rätt att få välja först (optionsrätt). Valet kunde gälla till exempel överloppsjord eller boställe.
Benämning på den rätt som arrendator av publikt hemman (hans änka och barn) hade att förnya arrendet vid arrendetidens utgång.
Om ränte-, tiondegivares eller räntetagares rätt att under vissa förutsättningar välja mellan att betala avgift eller skatt i natura eller i penningar.
Rätt för arrendator av publikt hemman (eller hans änka och barn) att förnya arrendet vid arrendetidens utgång.
Benämning på ränte- eller tiondegivares och -tagares rätt att under vissa förutsättningar välja mellan att betala eller ta emot skatt i natura eller penningar.
Utan föregående (muntlig eller skriftlig) kallelse, utan anledning, i onödan.
Bönen Fader vår. Fader vår ingick som ett läromoment i läsförhören och anteckning om framgång i förhören antecknades i husförhörslängderna.
Göra slut på en tvist, avdöma.
Av regerande furste eller statschef instiftad institution, ursprungligen som efterbildning av de medeltida riddarordnarna med uppgift att belöna personer som på något sätt gjort sig förtjänta av utmärkelsetecken. Dessa bärs synligt och har oftast formen av det kristna korset.
Samfund med ideellt eller sällskapligt syfte, ofta med vissa hemliga ceremonier och ordensinsignier eller -dekorationer.
Kyrkligt ämbete inom det svenska ordensväsendet skapat av Gustav III 1783. Till skillnad från övriga biskopar tillsattes ordensbiskopen av monarken utan förslag. Ordensbiskopen blev ett slags hovbiskop och gavs värdighet som stiftsbiskop. Ordensbiskopsämbetet var i Sverige vakant från 1883 och nedlades 1952.
Brev eller diplom inom ordenssällskap genom vilket man tilldelar en person ordenstecken eller utnämner någon till ordensvärdighet.
I statuterna fastslagen dag för ordinarie ordenskapitel. De svenska ordnarna sammankom under stora ordensdagen den 28 april och lilla ordensdagen, måndagen före advent.
Dräkt för ordensriddare och kommendörer som brukades vid ordens högtider. Stora ordensdräkten användes för gala, mindre ordensdräkten för mindre högtider. Ordensdräkt för serafimeriddare infördes då orden instiftades 1748. Nordstjärne- och Svärdsorden fick ordensdräkter 1762 och Vasaorden då den grundades 1772.
Ämbete av lägre grad, en av de så kallade underofficianterna, inom svenska ordensväsendet, tillsatt 1779, med uppdrag att författa äreminnen över främst serafimerriddare, och i andra hand kommendörer av Kungl. Svärdsorden och Kungl. Nordstjärneorden. Ursprungligen 1779 var ordenshistoriografens uppgift att ge ut ordenskanslerns tal. Ordenshistoriografen gavs instruktion 1781 och då förändrades uppgiften till att själv författa äreminnen.
Lägre ämbetsman inom svenska kungliga ordensväsendet med uppgift att bistå ordensskattmästaren.
Ämbete inom svenska ordensväsendet skapat 1748. Ordenskanslern var en av ordens storofficianter, den främste efter stormästaren. Han förde ordet och föredrog ärenden i ordenskapitlet. I de första stadgarna 1748 föreskrevs att ordenskanslern skulle vara identisk med kanslipresidenten, men detta ströks i nya stadgar 1751. Till 1768 var det dock ofta så. Under perioden 1786–1802 var ämbetet vakant och kungen själv verkade som ordenskansler. Ordenskanslern höll på stormästarens (kungens) vägnar tal vid ordens högtidliga sammankomst på ordensdagen 28 april då nya riddare intogs och dubbades. År 1787 skapades ett vicekanslersämbete med uppgift att leda Serafimerordensgillet. Vice kanslern var före 1809 inte serafimerriddare men hade säte och stämma i ordenskapitlet.
Myndighet som avhandlar ordensärenden, ordenskapitel för de svenska kungliga ordnarna verksamt sedan 1748 då de första svenska ordnarna grundades. Till detta ordenskapitel sammankommer serafimeriddarna samt kommendörerna av första klass av de övriga kungliga ordnarna. Ordenskapitel för de svenska ordnarna sammankom till ordinarie ordenskapitel på stora ordensdagen den 28 april, som var den formella stiftaren Fredrik I:s födelsedag, och på lilla ordensdagen, måndagen före advent samt till extra ordenskapitel. Utdelning av ordnar skedde i regel i extra ordenskapitel.
Valdes enligt förordnande 1798 bland kungens hovpredikanter, biträdde ordensbiskopen.
Kassa för de enskilda kungliga ordnarna som samtliga stod under ordensskattmästarens omvårdnad.
Kategori inom riddarorden. De svenska kungliga ordnarna – förutom Serafimerorden – indelades i klasser, ursprungligen i den högre kommendörsklassen och den lägre riddareklassen.
Ledamot av Nordstjärneorden är motsvarande riddarvärdighet för medlemmar av prästeståndet som inkluderades i ordensväsendet av Gustav III som 1783. Även senare då kvinnor förlänats ordnar, en kvinnlig riddare av Kungliga Nordstjärneorden eller Kungliga Vasaorden.
Ämbetsman av lägre grad inom svenska kungliga ordensväsendet: rikshärold under perioden 1780–1809.
Prästerlig funktionär vid Kgl. Maj:ts orden 1748–1783.
Tjänstebeteckning för den av de så kallade överofficianterna inom svenska kungliga ordensväsendet som hade uppgiften att vårda ordenskassorna samt ordnarnas inkomster och utgifter. Övervakades av tre ombudsmän, eller Curatores Aerarii, som valdes för tre år åt gången.
Högt ämbete inom det svenska kungliga ordensväsendet, en av de så kallade storofficianterna, instiftat 1787 med uppgift att leda Serafimerordensgillet. Ordensvicekanslern förde ordet och föredrog ärenden i ordenskanslerns frånvaro. Vice kanslern var före 1809 inte serafimerriddare men hade säte och stämma i ordenskapitlet.
Handlingstyp inom förvaltningen innehållande en order, befallning, tillsägelse, beställning eller överlåtelse. Allmänt sedan 1600-talet: föra order, överbringa order, särskilt inom militären.
Förbindelse som innehåller befallning, beställning eller överlåtelse.
Hamn där ett fartygs befälhavare erhöll order om fartygets och lastens destinationsort.
Journal för utfärdade order inom krigsväsendet.
Konossement som på grund av en orderklausul kunde överlåtas på annan än den behöriga innehavaren av dokumentet.
Åtminstone under autonoma tiden om skuldebrev, växel och annat värdepapper inom finansförvaltningen eller handel- och industriverksamhet som på grund av särskild orderklausul kunde överlåtas till annan. Detta förutsatte att pappret var utställt till viss man och att denne hade lov att låta det komma i annans hand, och att överlåtelserna hade blivit antecknade så att de kunde ledas till den gällande innehavaren.
Person i en överläggande eller beslutande församling som för ordet, leder förhandlingarna eller agerar som högste förtroendeman, oberoende av om han är vald till ordförande eller självmant leder ordet.
I Ryssland chefsdomare som 1775–1796, i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797, presiderade i de flesta kollegialt organiserade domstolarna eller i deras avdelningar i ståthållarskapen/guvernementen. Ordföranden, som i Gamla Finland också benämndes president, tillhörde rangklass 5–7.
Särskilt under svenska tiden om den som skulle vigas eller stod i begrepp att låta sig vigas till ett visst kyrkligt ämbete.
Lokalt fastställd bestämmelse angående en stads förvaltning. I Viborg förekom under medeltiden en egen lokal författning som utfärdats av stadens råd och borgmästare. Bestämmelserna förnyades på 1540-talet.
Av förvaltningsmyndighet fastställd bestämmelse, stadga eller reglemente som reglerade förhållandena i en stad, inom kyrkan eller något visst väsende såsom rätts- och postväsendet.
I det svenska riket från och med 1620-talet och i Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet beteckning på tjänst som var uppförd på ordinarie stat och av denna anledning var av permanent karaktär och vars existens inte var beroende av årligen beviljade anslag. En innehavare av sådan tjänst kallades ordinarie tjänsteman.
Benämning på de till en viss förvaltningsgren hörande ordinarie inkomsterna, särskilt militie-, lands- och justitiestatens.
På laglig grund gjord eftergift (och avskrivning i räkenskaperna) av kronans räntor som enligt författningarna fanns införda i jordeboken och skulle uppbäras, men som av olika skäl inte kunnat uppbäras (exempelvis ödehemmansräntor, utarrenderade lägenheters räntor och på frihet upptagna hemmansräntor).
Bestämt antal dagsverken som årligen utfördes av varje hemman som en del av kronoskatten. Också extraordinarie dagsverken utkrävdes för kronans särskilda behov som 1652 fastslogs till på sin höjd tolv drängdagsverken och sex ökedagsverken.
Undantag från krav på prestation som utkrävdes av kronan, till exempel utskrivning eller erläggande av olika hjälper.
Tjänsteman vid ett lantmäterikontor som ansvarade för revisionen av lantmäterikartor och skattläggningsinstrument. Tjänsten besattes av överdirektören vid lantmäteriet. Ordinarie ingenjören biträddes av ett antal extra ordinarie ingenjörer.
Karta uppgjord 1635–1652 per by, huvudsakligen för att kartlägga kronans områden. Befintliga säterier saknas därför ofta i framställningen. I textbeskrivningen till kartan (Notarum Explicatio) finns uppgifter som härstammar från jordeboken.
Under 1700-talet i tjänst varande och på lönestaterna upptagen kommendant vid en fästning eller skans. I Finland var ”ordinariekommendant” tjänstebeteckning för kommendanten i Fredrikshamn, Nyslott och Kajanaborg. Ordinariekommendanten vid Tavastehus slott bar dock tjänstetiteln slottsfogde under förra delen av 1700-talet.
Kommissionslantmätare på ordinarie lön, i motsats till kommissionslantmätare som arbetade mot arvode.
Köpkort för inköp av på kortet bestämda ransonerade produkter, antingen: 1) spannmålsprodukter, matärter, 2) närings- och matfett, 3) mjölk, 4) kött och köttförädlingsprodukter, eller 5) textiler, kläder och skodon. Till ordinarie köpkort räknades också allmänt köpkort och köpordningskort. De ordinarie köpkorten utdelades tre gånger om året: i januari, maj och september.
Allmän benämning på lantmätare uppställd på ordinarie landsstat 1683–1916, från 1917 förrättningslantmätare och från 1928 förrättningsingenjör. Under svenska tiden var ”ordinarie lantmätare” också tjänstebeteckning för högre lantmätare vid Lantmäterikontoret i Stockholm, sedan 1685 och föreståndare för provinslantmäterikontor från 1696. Det fanns 23 ordinarie lantmätare då den första direktören för lantmäteriet utnämndes 1683.
De i armérullorna officiellt upptagna innehavarna av soldatsbefattning inom olika rotar.
Långsam regelbunden postgång, vanligtvis med avgång en gång per vecka.
Till postbonde utgående kontant ersättning ur postkassan (enligt en viss taxa) för postbefordran. Ordinarie postlega skulle införas 1685, som ersättning för de de tidigare skattefriheterna. I praktiken infördes den för alla postbönder först i början av 1700-talet. Ordinarie postlega betalades ut av postinspektören. Den var 3 riksdaler, 9 skillingar och 10 runstycken för varje resa år 1811.
Präst som hade tillsatts i ett stadigvarande ämbete enligt gällande kyrkliga föreskrifter (kyrkoordning, kyrkolag, ämbetsinstruktion). Det innebar att ämbetet var uppfört på ordinarie ecklesiastikstat.
I den svenska förvaltningen från och med 1600-talet benämning med något varierande innebörd på de skatter som åvilade de jordeboksförda hemmanen och lägenheterna. I inskränkt betydelse var ordinarie räntan liktydig med den enligt gamla skattetal utgående jordeboksräntan, medan i begreppet ordinarie räntan i denna inskränkta betydelse inte ingick de extraordinarie skatter, som först under senare hälften av 1600-talet blev stående skatter och som kom att permanent åvila jorden under benämningen mantalsränta. Ordinarie räntan och de sistnämnda jordskatterna gick sammantagna under benämningen grundränta. Denna indelning av grundräntan fastställdes i riket 1718. I sin mer vidsträckta betydelse omfattade ordinarie räntan även de fasta mantals- eller hemmansräntorna. I Gamla Finland användes ”ordinarie ränta” i termens vidare betydelse. De i den ordinarie räntan ingående skattepersedlarna omstrukturerades vid skattläggningsrevisionerna.
Benämning på del av ordinarie räntan (mantals- och hemmansräntorna) i Viborgs länsräkenskaper. Den erlades i penningar till kronovärdet av höräntan och alla de i undervisningarna förekommande små persedlarna, i en del av de karelska socknarna även av arviohuvudräntan.
I Gamla Finland den del av ordinarie räntan som erlades i pengar enligt kronovärdet i vissa delar av det område som Sverige erhållit 1617 i freden i Stolbova. Beståndsdelar i ordinarie räntepenningarna var höräntan, de så kallade små persedlarna och arviohuvudräntan. Ordinarie räntepenningar betalades av skatte- och kronobönder.
De medel ett ämbetsverk eller en förvaltningsgren hade för att bestrida kostnaderna för stadigvarande tjänstemäns löner och de budgetmedel med vilka de täcktes.
Fortlöpande avgifter och räntor (dels i kontanter, dels i persedlar) som kronan (eller vissa auktoriteter och menigheter för kronans räkning) uppbar för bestridande av statsutgifter och andra allmänna behov. De ordinarie statsinkomsterna kom huvudsakligen från statsegendomar (domäner), regalier, allmänna skatter, onera publica och lån.
Benämning på egentligt, lagligen sammankallat och på lagstadgad tid hållet häradsting under svenska och autonoma tiden.
Det äldsta slaget av tolag, också kallat stadstolagen. Ordinarie tolag infördes först i Stockholm 1635, därefter också i en mängd stapelstäder, och indrogs till kronan 1680. Avgiftens storlek varierade mellan de finska städerna.
Av Gustav Vasa införd och till 1560-talets slut använd titel för vissa högre kyrkliga ämbetsmän, under perioden 1557–1608 tjänstebeteckning för stiftschef inom den svenska evangeliska kyrkan, särskilt i stift som utbröts ur ett större och bildade ett eget. Ordinarii fanns inte i Finland, men nog i Stockholm 1557–1565, Gävle 1557–1569, Tunhem 1557–1562, Örebro 1557–1570, Stora Tuna 1571–1577 och 1608 och Jönköping 1558–1569.
Vigning till präst eller biskop genom en högtidlig vigningsakt i en domkyrka. I samband med akten meddelades ordination. Prästvigning förrättas av biskop, biskopsvigning av ärkebiskop.
Enkelt avfattad ed som under själva ordinationsakten svors av den som vigdes till präst. Om ordinationslöfte stadgades i kyrkoordningen 1571. Löftet bestod av fem frågor och svar. Det ersattes 1686 med prästed. Termen användes också om den avskrift av denna ed 1571–1686 som förvarades i domkapitlet.
Präst som förrättar ordination; vid vigning av präst: stiftets biskop, vid biskopsvigning: ärkebiskopen. Superintendenter, prostar, kyrkoherdar och kaplaner installerades i ämbetet av överordnade präster. Enligt kyrkolagen 1686 höll ordinatorn vid biskopsvigning först predikan, påminde församlingen om biskopens uppgifter i stiftet, bad en bön för ordinanden och stiftet samt avhörde ordinandens ämbetsed och trosbekännelse. Därefter överräckte han ämbetsfullmakten, i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn, varefter han och andra närvarande präster lade sin hand på ordinandens huvud, läste Fader vår och välsignade honom. Till slut sjöngs en psalm. Vid prästvigning höll ordinatorn först ett kort tal till ordinanderna om predikoämbetets instiftelse, prästernas kallelse och ämbete. Sedan sjöngs psalmen ”O du helige Ande kom”, varefter ordinatorn läste en bön över att herren skulle samla trogna arbetare i sin råd och slutligen påminde dem om en prästs plikter. Därefter svor ordinanderna i tur och ordning prästeden med handen på Bibeln och undertecknade den skriftliga versionen. Ordinatorn jämte andra närvarande präster lade därefter i tur och ordning sina händer på ordinandernas huvud, bad Fader vår och välsignade dem. Till slut sjöngs en psalm. Efter ordinationen överräckte ordinatorn prästbreven.
Tjänsteman vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors som ansvarade för vården av veneriskt sjuka och för övervakningen av instrument, mediciner och sjukvårdsmateriel.
De högre invigningsgraderna inom den katolska kyrkan. De var präst, diakon och subdiakon.
De fyra lägre vigningsgraderna för klerus inom den katolska kyrkan. De bestod av akolyt, exorcist, lektor, ostiarius. De lägre invigningarna gav möjlighet att återvända till lekmannaskapet. Kraven var en prövning av vederbörandes ålder och lämplighet. Det ställdes krav på kunskap i latin, logik, teologi och kanonisk rätt samt förmåga att sköta de världsliga ärenden som kunde förekomma. Den fanns också vissa hinder för mottagande av tonsur eller vigning.
Chef (rangklass 9) för en nedre lanträtt.
Värvad trupp som bildades av den borgerliga senaten den 9 september 1917. Ordningsfanan, som var stationerad i Saksanniemi i Nyland, skulle verka som en beriden polisstyrka. Befälet bestod av före detta ryska och finländska officerare och underofficerare. I anslutning till inbördeskriget 1918 flyttades truppen till Lappajärvi i Österbotten och deltog i kriget på den vita sidan under namnet Nylands dragonregemente.
Tjänstebeteckning för befattningshavare 1718–1719 som ansvarade för ordningens upprätthållande, under högsta ordningsmannens i Stockholms översyn. I Finland fanns en ordningsman i Torneå. Under senare delen av autonoma tiden användes beteckningen om kommunal bevakningsman anställd av en köping eller handelsby som med polisiära befogenheter övervakade ordningen. År 1897 fanns ordningsmän i köpingarna Ikalis, Kemi, Lahtis, Mariehamn, Nurmes och Salo samt i handelsbyarna Lahdenpohja och Kronoborg.
Mål där en övervakande myndighet själv kan belägga överträdelser av en ordningsstadga med ett straff. En sådan befogenhet har till exempel stadens polis och befälhavare inom krigsmakten.
Från och med 1903 enhet vid stadspolis, sedermera polisinrättning, som har till uppgift att upprätthålla den allmänna, yttre ordningen i staden genom övervakning och utryckningar. Ordningspolisen kallas även distriktspolisen (motsats: kriminalpolisen). Ordningspolis fanns före 1950-talet endast i Helsingfors.
Offentligrättslig stadsmyndighet i köpingar och städer utan rådstugurätt eller magistrat cirka 1861–1978. Ordningsrätten ansvarade för att organisera och sköta ordningsväsendet och hade ursprungligen viss domsrätt över förseelser mot diverse ordningsstadgor. Som åklagare verkade länsmannen. I köpingar bestod ordningsrätten av en ordningsman, som verkade som ordförande, och två medlemmar, i städerna av borgmästaren och två rådmän. Ordningsrättens reglemente godkändes av fullmäktige och fastställdes av ekonomiedepartementet, senare Inrikesministeriet. Arbetsordningen fastställdes av länsstyrelsen, efter att fullmäktige hade hörts. Ordningsrätterna avskaffades 1978, varefter de flesta uppgifterna överfördes på byggnadsnämnderna.
Föreskrifter om ordning och säkerhet i en stad, senare också inom en kommun.
Ordning, vigningsgrad inom den katolska kyrkan. Antalet ordningar var sju: präst, diakon och subdiakon bildade de högre ordningarna medan akolyt, excorcist, lektor och ostiarius utgjorde de lägre ordningarna. Det fanns ett flertal hinder för mottagande av vigning eller tonsur.
Skriftlig handling som reglerade förhållanden, till exempel bestämmelse, förordning, stadga eller statuter, eller som innehöll kommendering, order eller anvisning av mera privat slag. Beteckningen användes också om person som i tjänsteförhållande till överordnad person hade kommenderats eller förordnats till uppgifter eller sysslor av mera privat slag. ”Ordonnans” betecknade också den lön som utbetalades i ett dylikt tjänsteförhållande eller lön på extraordinarie stat.
I Ryssland från och med 1797 militärt förvaltningsorgan för en garnison med kommendanten som chef. De hade från 1799 i uppgift att bl.a. ta hand om arresterade militärpersoner. I anslutning till ordonnanshusen fanns militärdomstolar. Ordonnanshusen ersatte de 1796 avskaffade kommendantskanslierna. Även i Gamla Finland inrättades ordonnanshus.
Underordnad tjänst på förordnande, anställning som eller på ordonnans förekom sedan svenska tiden under förra delen av 1600-talet och särskilt inom militären, senare också polisväsendet. På 1700-talet var ofta korpraler på ordonnans och beordade att stå till en överordnad officers förfogande för personliga uppdrag som budbärare eller uppassare.
Från 1947 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för ärenden som rörde rationalisering av statsförvaltningen. Redan från 1943 hade det vid ministeriet funnits en befattning som var delegerad för ämbetsverksärenden, som sedermera blev tjänsten förvaltnings- och utvecklingsdirektör.
Avdelning vid sektionen för militära ärenden inom skyddskårernas huvudstab. Avdelningen behandlade ärenden som berörde skyddskårernas mobilisering och militära organisation samt utnämningar.
Byrå som lydde under Krigsministeriets allmänna krigsdepartement.
Identitetsbeteckning i form av nummer för handelsbolag, aktiebolag, ekonomisk förening, kommun, församling och andra juridiska personer, som registreras hos statliga myndigheter. Allmänt: nummer som anger någons eller någots plats i en viss ordningsföljd, under 1700-talet på lotterisedel.
Avdelning inom Försvarsministeriet som skötte ärenden angående försvarsmaktens sammansättning, truppernas förläggning i fredstid, befolkningsskydd, uppbåd och övriga värnpliktsfrågor samt mobilisering. Avdelningen bestod av Organisationsbyrån, Byrån för värnpliktsärenden och Mobiliseringsbyrån. Den hörde fram till 1938 till Generalstaben.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan tjänstebeteckning för en anställd musiker, i vars uppgifter ingick att framföra musik på orgel. Organisten valdes av kyrkostämman, senare kyrkofullmäktige. År 1686 blev organisten obligatorisk i domkyrkorna och efter 1720 i samtliga församlingar. Organister fanns också i en del av församlingarna i Gamla Finland. Tjänsten var ofta förenad med klockar- eller kantorsbefattningen, och betecknades då klockarorgelnist och kantororgelnist, vilket efter 1869 endast fick ske med tillstånd av domkapitlet. År 1908 fastställdes behörighetskraven och organisten skulle kunna stämma och sköta en orgel. I en domkyrkoförsamling skulle organisten dessutom ha grundliga kunskaper i orgelspel. Tjänsten öppnades samtidigt för kvinnor, förutsatt att den inte var förenad med klockartjänsten.
Val av organist till moder- eller domkyrkoförsamling. Kyrkolagen 1686 saknade stadganden om valsättet, annat än att kyrkoherden och kyrkostämman valde organisten i samförstånd och att valet till organist i en domkyrkoförsamling avgjordes av domkapitlet, efter att kyrkoherden och kyrkostämman först hade röstat. Kyrkolagen 1869 fastslog att sökande till organist-, kantor- eller sångartjänster skulle vara skickliga kyrkomusiker och sångare. Ifall organisttjänsten var förenad med klockartjänsten följdes det valsätt som användes vid klockar- och kyrkoherdeval.
Befattning för en kyrkomusiker. År 1686 blev orgelnistbefattningar obligatoriska i domkyrkor och 1720 i samtliga församlingar. Befattningen var ofta förenad med klockaruppdraget, efter 1869 krävde en sådan sammanslagning tillstånd av domkapitlet. Behörighetskrav definierades 1908. Då öppnades orgelnistbefattningen också för kvinnor.
Examen för organist, avlagd vid klockarorgelnistskola. Den innefattade tonträffning, ackordlära, pianospel samt koral- och kvartettsång. Utbildning i kyrkomusik inleddes i Finland 1878. År 1951 övertogs den av Sibeliusakademin.
Kyrklig funktionär som mot arvode spelade orgel i kyrkan under gudstjänsten och vid olika kyrkliga förrättningar. Orgelspelare förekom under 1700–1800-talet i mindre församlingar som saknade orgelnisttjänst.
Kyrklig befattningshavare som var anställd för att trampa luft i orgelns bälgar. Befattningen kombinerades ofta med uppgiften som ringare.
Ursprunglig, särskilt i fråga om äganderätt. Allmänt: primär, medfödd, ärftlig.
Förvärv av ursprunglig äganderätt. Motsats: oneröst fång.
Statligt sjukhus i Tavastehus län för internering och vård av patienter med spetälska. Leprasjukhuset i Orivesi inrättades i en gammal militärkasern år 1904. Dit flyttades då patienterna från det tillfälliga leprasjukhuset i Sörnäs, Helsingfors. Sjukhuset i Orivesi hade plats för 50 patienter. År 1924 fanns 57 leprapatienter i Finland, år 1950 sju. Leprasjukhuset i Orivesi stängdes 1953 och patienterna flyttades till Gumtäkt gård i Helsingfors. Sjukhuset förestods 1937 av en läkare och en ekonom som bägge var deltidsanställda.
Arbetsbetyg, intyg av en husbonde att en tjänare eller tjänarinna var fri från tjänsten. Intyget innehöll också vitsord om hans eller hennes arbetsinsatser och uppförande. Den vanliga avskedsdagen var den 25 oktober. För orlovssedeln krävdes inte charta sigillata-avgift.
Festdräkt för senatens medemmar och tjänstemän, skapad 1839 för att bäras vid senatens högtidliga tillställningar. Benämningen användes sedan också om den ämbetsdräkt som hade stadgats för senaten 1810 eller 1816. Dräkten bestod av en mörkgrön sammetsjacka med ståkrage och förgyllda knappar, med tillhörande vit väst, halv- eller hellånga galonförsedda byxor, svärd och trespetshatt. Baksidan på jackans krage var grön hos lägre tjänstemän med förgylld helbrokad och röd med förgylld delbrokad hos höga ämbetsmän. Vid plenum bars en så kallad reservämbetsdräkt. Den saknade brokad och bars med byxor i samma färg som jackan. Efter 1855 var jackans rockuppslag av annat tyg än jackan.
Något som förvärvats på felaktigt, förbjudet eller omoraliskt sätt.
Hemortsrätt som grundade sig på en annan persons hemortsrätt. Principen var att det fattigvårdssamhälle som var skyldigt att erbjuda fattigvård till familjeöverhuvudet också var skyldigt att erbjuda samma fattigvård åt hans hustru och barn (tills de fyllde 15 år) eller kvinnans oäkta barn.
Den urkund som reglerade förhållandet mellan Norge och Sverige i rikenas union 1319–1344.
Osmund var det medeltida järnbrukets viktigaste produkt och var förutom ämnesjärn också myntsurrogat. Därför skulle osmundarna hålla en bestämd vikt. Skattelängderna från 1500-talet visar på ett komplicerat kameralt system i vilket osmundarna räknades i stycken och i hundrade (120 stycken). Dessutom angavs antalet fat som osmundarna packades i för transport. Slutligen vägdes järnet i marker, lispund och ibland i skeppund. Relationerna mellan enheterna var av olika slag: 24 osmundar utgjorde 1 lispund, 4, 4½ eller 5 hundrade (480, 540 eller 600) osmundar utgjorde 1 fat och fatet anges vanligen ha vägt ett skeppund.
Ombytlig, flyktig, vankelmodig. Inom juridiken huvudsakligen om oklar eller svävande bekännelse eller vittnesmål. Inom finansförvaltningen: tillfällig, inte stadigvarande hemort eller bostad.
Dörrväktare, en av de lägre invigningsgraderna i den katolska kyrkan. Ostiarus instruerades första av ärkediakonen och vid ordinationen tog biskopen nycklarna från altaret och överräckte dem till den nyinvigde.
Inofficiellt pappersark, papper utan charta sigillata-stämpel.
Onormal tid, det vill säga för tidigt eller för sent; även osedlig, oberättigad, ogrundad, orättmätig.
Orubbad, särskilt om rätt eller privilegium (till exempel om postböndernas rätt till vissa skattelättnader).
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt sanatorium för lungsjuka i Oulainen, grundat 1914. Sanatoriet förestods av kommunalläkaren.
I myndighetsskrift, särskilt domstolsprotokoll: ovannämnde.
Under svenska riksdagarna 1751–1762 förekommande term för minimikravet för att inleda storskiftet: det räckte att en av skifteslagets bönder krävde skifte. Denna praxis förblev i bruk under resten av svenska tiden. Under autonoma tiden fick storskifte ske endast utan delägares förfång.
De skatter som i början utfästes av riksdagen på viss tid och för visst ändamål, till skillnad från den skatt som från början var fastslagen för alla. Uttrycket användes särskilt om de olika skatterna i den totala kronoskatten (ordinarie räntan), där jordeboksräntan räknades som ”viss” och hemman- och mantalsräntan ursprungligen som ”oviss”.
Otvivelaktigt, oundvikligen.
Oskälig, partisk, orättvis, ovärdig.
Opartisk, särskilt rörande synemän. Uttrycket användes om dom- och befallningshavande (exempelvis lands- och häradshövdingar) samt om tjänstemän som tog ställning i praktiska frågor i sin ämbetsutövning (såsom advokatfiskal eller kronofogde).
Större laggkärl, vanligen använt för våta varor. Det motsvarade ungefär 70 till 90 kannor, eller 183 till 235 liter. Sedan 1774 ett våtvarumått i tulltaxan.
Bolag som grundades 1940 av Finlands bollförbund och Arbetarnas idrottsförbund i Finland. Bolaget ordnade stryktips för att samla in medel till förmån för idrotten. År 1941 omorganiserades tippningsverksamheten. Oy Tippaustoimisto ersattes av Oy Veikkaustoimisto Ab.
Bolag som bildades 1941 och ersatte Oy Tippaustoimisto Ab, som infört tippningsverksamheten i Finland. Bolaget ägdes av idrottsorganisationerna, bl.a. Finlands Bollförbund och Arbetarnas idrottsförbund i Finland. Bolaget var förhållandevis självständigt men staten hade från början inflytande över verksamheten. Undervisningsministeriet hade i uppgift att fördela avkastningen, som ursprungligen användes för att understöda idrott men senare också för att främja vetenskap, konst och ungdomsarbete. År 1976 skaffade staten sig aktiemajoritet i bolaget.
P
Avgift i en stapelstad för in- och utlastning av sådana varor som var lastade i tunnor. Åbo: för saltat kött och saltad fisk betalades vid inkommande 20 kopek och vid utgående 12 kopek B:co Ass. per tunna. De som var invånare i Åbo betalade hälften. Helsingfors: för fisk, kött och annat lakegods betalades 3 kopek tunnan. Stadens invånare betalade hälften. Uleåborg: för lakegods betalades 1½ kopek silver tunnan. Brahestad: 2 kopek silver för tunnan packgods. Jakobstad: 1½ kopek silver per tunna av lakegods. Nykarleby: 1 kopek silver per tunna. Vasa 1½ kopek silver för tunnan packgods. Kaskö: 3 kopek silver per tunna. Kristinestad: 1½ kopek silver per tunna. Viborg: enligt fastställd taxa. Fredrikshamn: enligt fastställd taxa.
Tullklareringslokal där tullpliktiga varor taxerades, även lokal för kortvarig förvaring av tullpliktiga varor och för förtullade varor innan de överfördes till ägaren.
Lägre tulltjänsteman vid ett tullpackhus, med packhusinspektorn som närmaste överordnad. Under packhusbesökaren verkade packhusbetjänter.
Övervakare av byggnad för tulltaxering av tullpliktiga varor, samt för kortare tids förvaring i och för tulltaxering i en stad; även övervakare av en av staden underhållen byggnad för besiktning och stämpling samt partiförsäljning av importerade handelsvaror eller för in- eller uppackning och förvaring av varor för distribution m.m. Även i Gamla Finland förekom packhusinpektorer vid packhusen (rangklass 7–10, 12).
Av packhusinspektor från 1839 förd bok över lossat och av tullkammaren besiktat styckegods, innan varorna deponerades på packhuset. Journalen fördes enligt ett visst formulär över varje skeppare och fartyg, med uppgifter om varornas art, stycke- och kanntal, mått, vikt eller värde. Om packhuset saknade en inspektor noterades motsvarande uppgifter i tulljournalen.
Arbetare vid ett packhus och medlem av ett packhuskarlslag som hade privilegierad rätt att föra varorna till och från tullklareringslokalen, uppacka och återinpacka varorna, samt att biträda vid vägningen. Packhuskarlarna erhöll senare lön efter särskild packhuskarlstaxa.
(Till staden utgående) avgift som varuägare skulle erlägga för varor som passerade tullpackhuset.
Tulltjänsteman som förestod stämplingen av undersökta varor vid ett packhus.
Magasinvakt; vakt vid tullpackhus.
Packhusinspektor med uppgift att övervaka och leda verksamheten vid ett packhus, särskilt vid packhusinspektion.
Medeltida beteckning för betalningsmedel.
Tjänst för unga adelsmän vid kungliga hovet.
Fast syssla på hovstaten från Karl IX:s tid med uppgift att undervisa unga adelsmän som uppvaktade vid hovet.
Sida i bok eller särskilt om sida i bok eller häfte med ett visst angivet nummer.
Den del av postväsendet som omfattar paketbefordran, en av sex särskilda postföringstyper som 1718 officiellt indelades i ständig post, paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post, ridpost och extra post. Termen används också om en konkret försändelse i kategorin paketpost. En sådan försändelse fick 1827 väga högst 4,25 kg och måste alltid försäkras, frånsett tjänsteförsändelser som fick väga upp till 20 kg. Efter 1845 fick också privata penningförsändelser väga så mycket.
Bank som öppnades i Stockholm av Johan Palmstruch 1657. Banken övervakades av kronan. År 1661 började den ge ut kreditsedlar, men betalningen ställdes in 1668. I stället för Palmstruchska banken grundades sedan Riksens ständers bank 1668.
Sjukhus, huvudsakligen för leprasjuka, i Kajanaland, som grundades i mitten på 1600-talet. Inrättningen omnämns endast ett fåtal gånger. Hospitalet grundades efter 1653. År 1663 bestod det av tre rum, en farstu, en bod och en bastu. Hospitalet brann år 1671 men byggdes upp på nytt. Efter 1680 tynade verksamheten bort.
Benämning på arbetslag inom kronans salpetersjuderi. Ett pannelag bestod av hemmansägare som var förpliktade att lämna salpeterjord till en vid laget verksam salpetersjudare.
En brännvinspannas rymd som grund för beskattningen av pannan som användes för tillverkningen. Pannrymd infördes år 1800 då fri och allmän brännvinsbränning återinfördes. Den fastställdes till 50 kannors rymd, kokrummet inberäknat, för ett helt mantal (=hemman), av mindre rymd för hemmansdelar under ett mantal.
Själva föremålet för panträtten som en person, pantsättaren, ställer till en annan persons, panthavarens, förfogande som säkerhet för en fordran.
Skriftligt bevis på att inteckning hade skett i fast egendom. Pantbrevet var kreditgivarens bevis på hans fordran.
Benämning på uppbördsskrivare och fogdetjänare som assisterade kronofogden vid indrivningen av obetalda skatter och allmänna avgifter genom utmätning, pantsättning m.m. Han fick efter 1775 anlitas endast gällande mindre restskatter och skulder. Efter 1827 fick pantfogdar anlitas endast i nödfall.
Gods som en enskild person fått av kronan som säkerhet för lån.
Form av pantsättning av växel utställd på baksidan med klausulen ”valuta till pant”, ”till säkerhet”. Utställaren inskränkte därmed växelns användning och gjorde den beroende av en huvudskuld.
Skriftligt avtal om förpantning av fast egendom. Frivillig förpantning fick inte blandas ihop med beslagtagen egendom, och pantkontrakt mellan kronan och restskyldiga som inte kunnat betala sina skatter fick inte ingås.
Inrättning som driver pantlåneverksamhet. Under självständighetstiden övervakades pantlåneinrättningarnas verksamhet av inspektören för pantlåneanstalterna.
Under perioden 1397–1523 benämning på förläning som av konungen hade lämnats till en enskild person såsom pant för ett lån till kronan tills lånet var betalt eller där pantinnehavaren uppbar skatterna tills lånet var betalt.
Förteckning över skattskyldiga i ett härad vilkas egendom hade förpantats för skatteuppbörd. Före 1779 noterades pantsättningen i den vanliga restlängden.
Säkerhetsrätt som tryggar betalning av ett penninglån. Pant som lämnats som säkerhet för ett lån kan säljas för att långivaren ska få betalt. Vid panträtt i lös egendom ska panthavaren ta hand om panten. Får panten stanna kvar i ägarens besittning, till exempel vid pantsättning av fast egendom, är det en hypotekarisk panträtt. Kreditgivaren får då i stället ett pantbrev som bevis på sin fordran.
Torpare som bebodde ett torp som var upplåtet på bestämd tid (vanligen 49 år). Panttorparen ägde vanligen byggnaderna och hade endast obetydlig dagsverksskyldighet.
Postbondes räkenskapsbok. Den utställdes från 1707 av postinspektorn och övervakades av postförvaltaren, i sista hand överpostmästaren. I pappersboken antecknade postinspektören halvårsvis löneutbetalningen till postbonden med datum samt eventuell avkortning i lönen och orsaken därtill.
Banksedel, företrädesvis om sedel utgiven av riksbank som lagligt betalningsmedel utan att vara inlösbar i guld eller silver.
Tjänsteman som räknade sedelmynt vid Finlands Bank.
Sigill som är tryckt i papper över en vaxkaka, från 1500-talet förekom också lack eller oblatmjöl.
Skrivare vid Amiralitetskollegium.
”I brädden skrivet tecken”, numrerad mindre avdelning av en skrift, en lag, ett kapitel, ett dokument eller dylikt. Tecknet för en sådan avdelning är § och kommer från signum sectiones, latin för ”tecken” mellan ”stycke” eller ”avdelning”.
Från 1838 benämning, efter 1864 officiell term för ur ett hemman lagligen utbruten tomt eller jordlott. Parcellen indelades i parcell med avgäldsskyldighet till stomhemmanet och parcell utan avgäldsskyldighet. Från 1895 fick parcellering ske helt utan myndighetstillstånd. Parcellen saknade eget skattetal och betalade inte grundskatt direkt till kronan.
Avgift erlagd av parcellägare till stomlägenhetens ägare 1864–1916. Parcellerna hade inget eget skattetal och betalade således inte grundskatt till kronan, utan deltog i hemmanets pålagor genom att betala avgäld till stomhemmanets ägare.
Från 1864 beteckning för bonde som brukar en mindre från annan jordfastighet avsöndrad jordlägenhet, parcell.
För beskattningen uppgjord lista eller förteckning över en parcell. Förteckningen innehåller uppgifter om arealen, avkastningen och antalet innevånare jämte en karta med ägobeskrivning.
Den avgift som en landbonde årligen betalade för att han självständigt brukade ett kyrkogods. Avgiften var bestämd enligt en kvot, vanligen hälften eller 1/3 av produktionen, i motsats till de landbönder som betalade en fast avgift. Dessutom kunde landbonden vara skyldig att prestera dagsverken, förslor och gengärd.
Dan Niklissons titel i Åbo 1343. Titeln innebar också ett militärt ansvar.
Från 1500-talet om av regeringen eller monarken utfärdad allmän benådning, upphävande eller förkortande av utdömda straff för vissa kategorier av brottslingar, under svenska tiden särskilt förrymt krigs- eller sjöfolk. Pardonsplakat innebar i vissa fall också att kriminalmål som anhängiggjorts vid domstol inställdes. Pardonsplakat utfärdades inför kröningar, jubileer, vigslar och andra högtidsdagar. I Sverige utfärdades det sista pardonsplakatet 1818, i Finland och Ryssland utfärdades pardonsplakat ännu på 1900-talet.
Likvärdighet eller överensstämmelse mellan värdepappers eller pappersmynts marknadsvärde (kurs) och dess nominella värde. Termen användes även i fråga om växlar eller valutatransaktioner mellan olika länder med penningsystem med samma metalliska myntfot.
Likhet, likställdhet, likvärdighet, sedermera också jämställdhet, till exempel om att Mose lag jämställdes med de svenska medeltida lagarna år 1608. Termen användes särskilt under frihetstiden.
Princip om att statsrådets medlemmar bör åtnjuta riksdagens förtroende. Redan 1917 införlivades i lantdagsordningen ett stadgande om regeringsmedlemmarnas politiska ansvarighet. Parlamentarismens princip infördes sedan i 1919 års regeringsform.
Rymdmått av varierande storlek för mätning av hö och halm, ofta lika med ett eller ett halvt lass hö. ”Parm” användes även som mått av varierande storlek för mätning av sten och torv.
Stadsbetjänt som mätte mängden hö eller ved som bönderna saluförde i staden; under 1900-talet edsvuren vedmätare.
Avgift som betalades för hö enligt fastställd taxa i Viborg och Fredrikshamn.
Processrättslig term som avser den i vars namn en rättegång drivs. Termen används också om den som mottar en stämning till domstol. I brottmål är parterna åklagare och åtalad, medan målsäganden är åklagarens medpart. I tvistemål är parterna kärande och svarande. I andra mål och ärenden och i olika rättsinstanser kan käranden, svaranden, målsäganden, åklagaren, den åtalade, ändringssökanden eller dennes motpart betraktas som parter.
Medlem av regelbundna trupper eller frikårer som för krig på egen hand, även benämning på medlem av detachement som skickades för att rekognosera eller för att bedriva sabotageverksamhet.
Benämning för specifik tjänsteed för en viss yrkesgrupp, till exempel lagläsare.
Handling som dels innebar en tillåtelse att färdas, dels ett avskedsbevis från en anställning. Under medeltiden utfärdades pass för diplomatiska beskickningar av landets högsta myndighet. I betydelsen ”tillåtelse att färdas” är passen belagda i Sverige under senmedeltiden.
Av myndighet utfärdad skriftlig handling som utgör legitimation för en person vid resa (tidigare även för inrikesresa) och innehåller uppgifter för fastställandet av personens identitet. Pass (tull-, sjö-, kurir-, frihets-, fri-, avskeds-, dräng-, förlovspass) förekom även som kort benämning på resebefogenhet utfärdad av olika förvaltningsgrenar eller arbetsgivare.
Avgift till Krigsmanshusfonden som både inhemska och utländska resenärer erlade för att få ut ett passagerarpass för en utrikesresa. Den var inte obligatorisk för passagerare över tolv år som reste till lands eller för skeppare som betalade en avgift för sjöpass. Passagerareavgiften infördes 1732. Då gick den till Amiralitetets inkvarteringskassa, 1798 överläts den till Amiralitetets krigsmanshuskassa och efter 1809 till Krigsmanshusfonden i Finland. Avgiftens storlek var beroende av passagerarens kön och sociala status. Den betalades omedelbart till den myndighet som utfärdade passet.
Pass för resa till utrikes ort.
Tull på inrikesvaror som uttogs vid passage, marknad eller torghandel.
Avgift på högst 1 mark som åtminstone på 1550-talet i Egentliga Finland hörde till landsfogdens intäkter. Förmodligen erhölls den som ersättning för utskrivande av pass.
Militärt ackordsystem där militärbefälet åtog sig att mot en viss ersättning anskaffa och underhålla manskapets persedlar, bekosta rekrytering och underhåll. Termen användes också om själva ersättningssumman. En viss typ av passevolans fanns redan under 1600-talet för rekryteringen till de värvade trupperna. Passevolansen reglerades med kontrakt mellan Krigskollegium och kompanicheferna. Ersättningen beräknades utgående från den styrka som under olika tider på året skulle vara i tjänst, de olika persedlarnas brukningstid och det pris som de betingade vid tillverkning för kronans räkning. Bägge kontrahenterna kunde säga upp kontraktet. Vid de värvade kavalleriregementena kunde passevolansen också utsträckas till remonteringen och furageringen. Under Gustaf III:s regering gjorde kronan och rotarna eller rusthållarna vid flera regementen överenskommelser, enligt vilken kronan åtog sig manskapets underhåll under mötena mot en viss avgift. År 1786 föreslogs att detta skulle utsträckas till alla indelta regementen, men förslaget stötte på motstånd. År 1791 överläts anskaffandet av vissa mindre persedlar åt soldaterna själva, som i stället erhöll en viss ersättning.
Avgift som rust- och rotehållarna skulle erlägga till kronan för att befrias från skyldigheten att förse sin fotsoldat respektive dragon med nödvändig utrustning och proviant samt häst med foder vid de årliga regementsmötena, -mönstringarna, exerciserna och besiktningarna. Avgiften kunde även erläggas av andra som ingått passevolans med statlig ämbetsman (till exempel civil tjänsteman eller präst).
Person som genom passevolansavtal mot avgift åtagit sig visst underhåll av krigsmanskap.
Tjänsteman vid passbyrån vid Statspolisens huvudavdelning i Helsingfors, av första till fjärde löneklass. Passgranskaren övervakade utlänningar som uppehöll sig i landet och passtrafiken mellan Finland och andra länder. Tjänsten avskaffades 1948 i samband med att Statspolisen indrogs.
Rätt att ta emot importvaror i en stad, men inte att själv exportera.
Under svenska tiden av länsstyrelsen förd journal över utfärdade respass 1795–1809 eller av tullkammare förd förteckning över skeppare och deras besättningar vid avgång och ankomst.
Från och med 1819 benämning på den passavgift som finska medborgare måste erlägga till Fattig- och arbetshusfonden, utökades 1848 med ytterligare en passavgift som betalades till fattigvården i den förpassades hemsocken.
Avgift som efter 1637 uppbars för utfärdandet av pass för in- och utgående fartyg. Passpenningarna i tullkammaren efter fartygets lästetal. Passpenningar användes också för diverse avgifter för försegling av fat, kista, tunna eller packe samt för sigillering, frisedel och för brev som sändes mellan olika tullkamrar i fartygets ärenden samt utfärdande av fri-, mätare och bilbrev.
Institution i anslutning till Statens serumlaboratorium 1916–1924 vilken tillverkade rabiesserum och behandlade patienter som led av rabies. Institutet blev 1924 en avdelning inom Statens serumlaboratorium.
Sedan reformationen av biskopen ordinerad ledande präst i ett pastorat, i officiellt språk sedan 1600-talet benämning på kyrkoherde. ”Pastor” används även som benämning på prästman i allmänhet. På ryska användes normalt ”pastor” som benämning för luthersk kyrkoherde. Under stora ofreden stannade en mindre del av kyrkoherdarna kvar i Finland . De medverkade vid uppbörden av skatter som pålades av de ryska ockupationsmyndigheterna och deltog i rättsskipningen.
Kyrklig ämbetsexamen i humanistiska och teologiska ämnen som avläggs inför domkapitlet för tjänstebehörighet i ett predikoämbete. Pastoralexamen infördes i Åbo stift på 1660-talet. Examenskrav infördes 1681 för militärpräster, 1693 för kyrkoherdar i regala pastorat och 1748 för tjänstebehörighet i alla predikoämbeten. Den kompletterade sacerdotalexamen. Kraven för att få genomgå tentamen var ursprungligen följande: en ansökan, dopattest, 30 års ålder (från 1851, 28 år), intyg över kyrklig tjänstgöring, en teologisk avhandling på svenska samt teser avfattade på latin, svenska och grekiska. Före tentamen skulle avhandlingen godkännas av domkapitlet, och domkapitlet skulle bevilja trycktillstånd för teserna. Från 1851 inleddes examineringen med ett skriftligt prov på svenska och ett på finska. Efter godkända skriftliga prov följde offentliga predikoprov på bägge språken i domkyrkan under högmässa. Sedan följde en examination i flera delar: förhör inför domkapitlet, en offentlig disputation av de framlagda teserna och en högst fyra timmar lång offentlig muntlig tentamen i domkapitlet. För att numera få avlägga pastoralexamen krävs två års tjänstgöring som präst eller lektor, undervisning i en teologisk fakultet eller tjänstgöring som religionslärare.
Tillfälliga inkomster som en kyrkoherde kunde uppbära. Pastoralier förekom från medeltiden fram till 1886. Inkomsterna bestod av avgifter för kyrkliga förrättningar i prästdräkt: lysning, vigsel, dop, begravning och likpredikan, sockenbud och kyrktagning efter förlossning, samt en viss andel i sterbhus. Efter 1886 återstod en särskild avgift endast för ämbetsbevis. Pastoralier användes efter 1886 som beteckning på en prästs alla löneförmåner: beskattningsbar lön, ersättningar för vissa enskilda förrättningar och tjänstebostad.
Kalender som utmärkte en kyrkoherdes särskilda uppgifter för varje månad av kyrkoåret. En dylik gjordes också upp för kontraktsprosten vid prostexpeditionen och för biskopen vid domkapitlet.
De delar inom medicinen som prästerskapet på landsbygden skulle ha kännedom om för att kunna erbjuda elementär sjukvård i församlingen. Om pastoralmedicin stadgades i ett reglemente 1757. Prästerna snabbutbildades i prästmedicin särskilt under senare delen av 1700-talet för att avhjälpa läkarbristen på landsbygden, kunna bedöma dödsorsaker för Tabellverkets räkning och avgöra vem som behövde vård på hospitalet. Till prästernas medicinska bisyssla hörde också odling. Uppgiften och prästmedicinen försvann i Finland, enligt provinsialläkarinstruktionen ca 1830.
Om (taxa(n) för) kyrkoherdarnas kronoutskylder i Skåne och Blekinge.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan sedan början av 1700-talet benämning som ersatte den äldre termen gäll, för en eller flera församlingar som förenats under en kyrkoherdes (pastors) administration. Den församling, vanligen den största, där kyrkoherden var verksam kallades moderförsamling, en benämning som i Finland även användes om kyrksocknen i dess relation till kapellförsamlingarna.
Kyrkoherde i regalt pastorat.
Pastor på ort och ställe, beteckning i prästbevis och andra kyrkliga handlingar.
Benämning på den lutherska kaplanen i Björkö pastorat, vilken förestod de fyra bönehusförsamlingarna på utöarna i Finska viken, vilka bildade en organisatorisk enhet, ett slags pastorat.
Pastor på ort och ställe.
Den i rang främste kyrkoherden, titel för kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm 1593–1940, vilken i äldre tider var ordinarie preses i Stockholms stads konsistorium. ”Pastor primarius” användes därtill som titel på kyrkoherdar i tyska församlingar i Sverige och var också titel för superintendenten vid Amiralitetet i Karlskrona 1682–1817 och en allmän bruklig titel för ärkebiskopar, biskopar och överhovpredikanten. Samtliga titulerades i skrift ”högvärdigste”.
Kyrkoherdes personliga adjunkt eller en fastanställd adjunkt i ett pastorat.
På Nödhjälpsfondens förlag utgiven särskild och egentligen för kyrkoherdeämbetets behov redigerad kommunionbok över moderförsamlingens, eventuellt också kapellförsamlingarnas, medlemmar. Pastorsboken innehöll uppgifter om medlemmarnas namn, födelseår, flyttningar, med flera nödvändiga upplysningar som alltid skulle uppges i prästbevisen. Den infördes under autonoma tiden 1825.
Enbart i Finland förekommande benämning på prästgård.
Tjänstebostad för kyrkoherde, prästgård.
Fullmakt åt präst, med vilken han utnämndes till predikoämbete i pastorat, med tillhörande löneförmåner. Fullmakten gavs åt den präst som fått flest röster i valet till predikoämbetet. Pastorsfullmakten utfärdades av domkapitlet. Den undertecknades av biskopen och domkapitlets medlemmar. Dateringen angav den dag då utnämningen blev giltig.
Kyrkoherdes kansli. Pastorskanslier började inrättas i slutet av 1800-talet. I Finland kallades de vanligen församlingskanslier, i Sverige pastorsexpeditioner. Pastorskansliet förestods av kyrkoherden inom ett pastorat.
Sedan 1898, ensamrätt för innehavaren av en uppfinning att för viss tid utnyttja denna i förvärvssyfte. Benämningen användes på 1500-talet också som synonym till privilegiebrev eller verksamhetstillstånd, utfärdat av konungen eller en myndighets meddelande eller kungörelse om beviljad rätt till något (till exempel Johan III:s patent 1560 som gällde stadsprivilegierna).
Under Handels- och industriministeriet lydande ämbetsverk grundat 1941 för att hantera ärenden gällande patent, varumärken, mönster, personnamn, registerärenden angående aktiebolag, filialer och europeiska intressegrupperingar samt handels- och föreningsärenden. Patent- och registerstyrelsen var uppdelad i två avdelningar: Avdelningen för patent och varumärken och Avdelningen för handelsregistret.
Från 1898 register över beviljade patent, patentets föremål, patenttiden, patentinnehavarens och hans ombudsmans namn och boningsort samt eventuella förändringar i patenträtten. Patentregistret fördes 1889–1918 av Industristyrelsen, 1918–1926 av Handels- och industristyrelsen, 1926–1942 av Handels- och industriministeriet och från 1942 av Patent- och registerstyrelsen.
Indelt kompani i Österbotten, underlydande major Anders Pattkull (1674–1737). Patkullkompaniet hörde till Österbottens regemente och hade sin garnison i Uleåborg.
Arvegods i Sveriges tyska besittningar.
De fattigas arvedel. Under medeltiden tillhörde i princip hela kyrkans egendom de fattiga. I synnerhet skulle de kyrkliga ämbetsinnehavarnas inkomster inte användas till överflöd, utan det som inte behövdes för ett måttligt leverne skulle delas ut till de fattiga.
Person med patronatsrätt.
Rätten att tillsätta präst, inklusive befogenheten att övervaka ämbetets förvaltning och indriva avgifter. Dylik rätt fick adelsman 1612, under förutsättning att han hade gjort en betydande donation till kyrkan, och villkorslöst efter 1662. Patronatsrätten utgjorde bara ett anmälningsärende vid domkapitlet. Efter 1723 krävdes domkapitlets godkännande av den tilltänkta prästen. Patronatsrätten inskränktes 1686 och 1723. Den avskaffades i Finland 1868 och i Sverige 1921.
Rätten att tillsätta präst. Under missionstiden betraktades kyrkorna som privatkyrkor och kyrkoägaren tillsatte i regel prästerna. När flertalet kyrkor uppfördes och underhölls av sockenborna själva befästes deras rättigheter till prästval och deltagande i kyrklig förmögenhetsförvaltning i landskapslagstiftningen. Efterhand stärktes biskoparnas ställning. Enligt kanonisk rätt var kyrkoägarens befogenheter reducerade till en rätt att för patronus vid inträffad ledighet presentera biskopen en kandidat. Först genom biskopens auktorisation erhöll den presenterade sitt ämbete. Den verkliga förläningen av ämbetet tillkom biskopen.
Särskild grupp av medeltida kanonikat som inte tillsattes av biskopen och domkapitlet tillsammans. Tillsättningsrätten var begränsad genom att den som genom gåvor instiftat ett kanonikat förbehöll sig och sina efterkommande rätten att tillsätta det. I Sverige var dylika kanonikat ovanliga.
Pastorat underlydande patronatsrätt, det vill säga en församling där innehavaren, vanligen en adelsman, hade rätt att för domkapitlet föreslå den person han ville ha som präst i sin församling. Domkapitlet hade rätt att granska den föreslagnes lämplighet och utfärdade också själva ämbetsfullmakten. Pastoraten inskränktes 1686 och 1723 och avskaffades helt i slutet av 1800-talet (i Sverige 1921). I praktiken var de patronella församlingarna få, under frihetstiden bara Kjulo församling och några kapell.
Namn eller personbeteckning som anger härkomst på fädernet.
Mindre truppavdelningar med särskilda uppgifter som att spana efter fienden, genomsöka områden eller upprätta förbindelser mellan trupper.
Till de allmänna civila sjukhusen hörande och för patienterna avgiftsfritt sanatorium grundat 1929 på Karelska näset för vård av personer som i militärtjänst insjuknat i tuberkulos. Sanatoriet indrogs 1944.
Passagetull som tillkom kungen enligt regalerätten. Pedagiet omnämndes i mitten av 1200-talet. Termen försvann under 1300-talet, men bruket att uppböra passagetullar fortsatte under hela medeltiden på Älvsborgs och Stegeborgs slott.
Lärare och föreståndare för enklassig pedagogi under svenska tiden. En pedagog var upptagen på ecklesiastikstaterna 1729 i Vemo, Lojo, Kimito, Pyhäjoki och Nyslotts prosteri, två pedagoger i Borgå domprosteri och tre i Kronoby prosteri. I Gamla Finland var pedagogerna lärare vid pedagogierna 1744–1788.
Skola för nybörjare. 1649 års skolordning definierade pedagogin som en ofullständig trivialskola. Pedagogier grundades redan på 1500-talet i Finland, men termen användes särskilt på 1600- och 1700-talen. Efter pedagogin kunde eleven fortsätta sin skolgång i trivialskola. Pedagogierna bestod av 1–2 klasser och förekom både i städer och på landsbygden. Undervisning bedrevs i läsning, skrivning, katekes och psalmsång. Pedagogierna avskaffades 1843 och omvandlades till skolor för nybörjare, småskolor och senare folkskolor. I Gamla Finland fanns pedagogier 1744–1788.
Obligatorisk examen för lärare som inte hade avlagt universitetsexamen. Pedagogieexamen gav kompetens att undervisa vid lägre elementarskola eller folkskola, under förutsättning att kandidaten hade auskulterat vid normalskola och avlagt ett undervisningsprov samt ett skrivprov (avhandling) på finska eller svenska vid Filosofiska fakulteten.
Högskola i Jyväskylä, grundad 1934.
Inofficiell svenskspråkig benämning på Finska kyrkans inremissionssällskaps läroanstalt Kasvattajaopisto, som gav utbildning inom barnvården och barnskyddet. Grundades i Sortavala 1918.
Vaktmästare som bl.a. hade en polisiär funktion inom den akademiska jurisdiktionen. Han skulle också biträda rektorn vid dennes officiella funktioner och föra bok över studenterna. Pedeller verkade i Finland bl.a. på 1850-, 1860- och 1870-talen under studentinspektorns översyn och förekom även vid lärdomsskolor eller läroverk under senare delen av 1800-talet.
Tjänsteman under kurian som ansvarade för botväsendet. Enligt Laterankonciliet skulle en penitentarie ockå finnas vid varje domkyrka. Efter konciliet i Trident blev han också medlem i domkapitlet. Ämbetet avskaffades efter reformationen, men återinfördes genom Nova ordinantia 1577. Det omnämndes inte i kyrkolagen 1686.
Präst vid katedralkyrka eller kollegiatkyrka, eventuellt också tillhörande en religiös orden med uppgift att höra bikt och meddela absolution. Benämningen användes om en präst som delegerad utövade biskopens jurisdiktion. Påvliga penitentiaries var utrustade med omfattande fullmakter och kunde lösa botfärdiga från skuld som de ådragit sig genom brott som endast påven kunde ge absolution för. Nordiska påvliga penitentiarier är kända sedan slutet av 1200-talet.
Präst som ansvarade för anklagades och fångars, särskilt dödsdömdas, själavård.
Organisation grundad 1938 av staten och olika organisationer inom social- och hälsovården. Föreningen hade ensamrätt på penningautomater. Statsrådet skulle årligen fördela avkastningen som bidrag mellan medlemsorganisationerna och andra allmännyttiga organisationer. Under krigstid gavs medlen främst åt försvarsorganisationer. För servicen och tömningen av penningautomaterna grundades ett nätverk bestående av 73 ombudsmän. De flesta ombudsmännen var poliser.
Benämning på ett bröd av vete som vägde 4 lod. På grund av dyrtid fick bagarna i Stockholm specialtillstånd att baka brödet 1545.
Enhet som användes när en jordegendoms värde och storlek skulle uppskattas.
Lotteri där vinsten utbetalas i pengar. Penninglotterier tilläts 1926. Den första koncessionen gällde för fem år och vinsten delades mellan Finska operan (40 procent) och Nationalteatern (25 procent). Återstoden fördelade statsrådet mellan kultur- och vetenskapsfrämjande ändamål. Senare höjdes statens andel, och i slutet av 1940-talet var den över 80 procent. Dragning gjordes 1926 en gång per året, och 1935 infördes månatliga dragningar. Verksamheten övervakades av en kommission som bestod av fem medlemmar. Två av dem utsågs av statsrådet och tre av koncessionsinnehavaren. Vinsterna var skattefria fram till 1936.
Tjänsteman i det under Kammarkollegium lydande Myntverket, Kungliga myntet, och vid Växelbanken som var en av flera avdelningar vid Riksens ständers bank.
Form av delning av ett beneficium som innebar att en person fick rätt att lyfta en viss del av inkomsten.
Årligt belopp, som underhåll eller löneförmån, som utbetalades till en befattningsinnehavare efter en längre tids tjänstgöring eller på grund av en viss uppnådd ålder, sjukdom eller åt en efterlevande änka och minderåriga barn. Pension kunde också utbetalas åt delägare i en pensionskassa eller motsvarande organisation. År 1778 bestämdes att en befattningshavare hade rätt att avgå från sin tjänst med full lön när han fyllde 70 år. Den nye innehavaren fick då ingen lön förrän föregångaren hade avlidit. År 1924 fastslogs att tjänsteinnehavare hade rätt till pension när de uppfyllde vissa pensionskrav, i regel 63 års ålder och 10–30 tjänsteår efter 30 års ålder. Full pension var i det fallet 60 procent av lönen.
Årligt belopp som erlagts frivilligt som tecken på välvilja eller som belöning åt en mottagare av regenten en styrelse eller en institution. Pensionen utbetalades utan krav på motprestation. Efter 1778 skulle mottagaren erlägga en charta sigillata-avgift.
Den avgift som en landbonde årligen betalade för att han självständigt brukade ett kyrkogods. Avgiften var fast i motsats till de landbönder som betalade enligt en viss kvot. Dessutom kunde landbonden vara skyldig att prestera dagsverken, förslor och gengärd.
Avgift som årligen skulle erläggas från ett prebendepastorat till prelaten eller från regala pastorat till kronan. I vissa fall förekom också att pension skulle betalas till skolstatens underhåll från klockarelägenheter.
Handling som utfärdats av en myndighet eller institution och varigenom någon har blivit beviljad pension.
Inrättning för utdelning av pensioner till anställda vid Statsjärnvägarna och deras anhöriga.
Sammanfattningen av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom pensionskasseväsendet. Termen användes även om budgeten för pensionskassornas inrättningar. Pensionsstaten indelades i en ordinarie och en extraordinarie pensionsstat.
Pensionskassa för den finska militären under autonoma tiden. Inkomsterna erhölls från bl.a. lönebesparingar inom militiestaten. Av dem tillföll 40 procent kassan och 60 procent Nådårsfonden.
”Korta påminnelser”, samling av stadgar för Åbo domkapitel, utgivna 1673. Stadgarna förtydligade biskopens och domkapitlets maktbefogenheter, gav direktiv för kyrkoråden och rörande kungörelserna m.m. De ersattes 1687 med en riksomfattande domkapitelsstadga, enligt vilken domkapitlets auktoritet ökade på biskopens och prästmötets bekostnad.
Beslut som fattas av en styrelse utan att ledamöterna personligen träffas.
Föreståndare för större ordenshus inom tempelherreorden.
Biskopsval där domkapitlet enhälligt väljer att överlåta valet åt en eller flera personer inom eller utanför sin egen krets.
Akademisk studieresa, företogs vanligen till juridisk, teologisk eller medicinsk fakultet som ett första steg i en ämbetsmannakarriär. Studieresorna minskade i betydelse då Uppsala universitet återupprättades 1620 och när det grundades universitet i Dorpat 1630, i Åbo år 1640 och i Lund år 1666.
Rätt att åka utomlands till exempel för studier. Rätten fanns inskriven i adelns privilegier.
Gästningsskattedistrikt och underenhet av pogost, tidigast belagd 1362. Indelningen infördes när pogosterna med ökad bosättning blev för stora. Indelningen följde inte exakt byindelningen, utan gårdar i samma by kunde tillhöra olika perevarer. Deras uppgift var att två gånger om året ordna dryckeslag för uppbördsmannen. Ölmängden för besöken var föreskriven, liksom det mjöd som skulle tillsättas, antalet män som uppbördsmannen följe skulle bestå av, hur många dagar gästningen skulle vara samt skjutsningen till följande perevar. Om uppbördsmannen inte åtnjöt gästningen i natura skulle parevaren i stället betala en ersättning i reda pengar eller i natura.
Medeltida brevsamling i vilken handlingarna skrivits på pergament. Av praktiska skäl har de skrymmande pergamentsbreven med sina tjocka vidhängande sigill förvarats separat från pappersbreven. I många pergamentsbrevsamlingar saknas en gemensam proveniens.
Tidskrift som ges ut ett visst antal gånger om året, vanligen minst fyra gånger. En periodisk tidskrift ska ha en ansvarig utgivare.
Hemlig granskning av brev.
Deputation som regelbundet tillsattes under frihetstiden (1721–1772), bl.a. Justitiedeputationen, Landshjälpsdeputationen (Manufakturkontoret 1738–1751/52 års riksdag) och Slottsbyggnadsdeputationen.
Intyg över beviljad rätt för värvad eller värnpliktssoldat att lämna förläggningen på viss i sedeln fastställd tid. Permissionssedeln var befriad från avgiften för stämplat papper och underskriven av kompanichefen eller motsvarande.
Tid under vilken någon är tjänstledig, övergående under 1800-talet i den huvudsakliga betydelsen permitterad: tid under vilken krigsman, patient eller fånge är ledig eller hemförlovad.
Den tid inom vilken en landsstatstjänsteman eller ecklesiastisk tjänsteman skulle inkomma till landshövdingen (guvernören) med en redovisning över inom hans distrikt inlöpta frivilliga medel eller obligatoriska avgifter.
Av arbetsgivare förordnad tillfällig arbetsledighet för att arbetsgivaren vid tillfällig arbetsbrist inte kan ge de anställda arbete. Permittering förekom inom militären på 1700-talet och under autonoma tiden, från självständighetstiden inom huvudsakligen handel och industri, sedermera inom all företagsverksamhet.
Ursprungligen fastställd ändring av villkoren i en donation, sedermera huvudsakligen i gåvobrev, testamente eller stiftelses stadgar när förhållandena ändrats och bestämmelserna inte längre gick att följa.
De bestämmelser som gäller då ändringar görs i statuter för donation, stiftelse, testamente eller gåvobrev och den rätt med vilken dylika ändringar görs. Ursprungligen var permutationsrätt en rätt som tillkom konungen.
Fortlöpande arrende av kronojord, upphävdes 1766 när längden på arrendet av kungsgårdar och kungsladugårdar fixerades till högst 15 år.
Omräkningsgrund (i kopek) i jordeboken för betalningen av jordeboksräntans belopp i skattepersedlar. Bråktalet var fastslaget till exempelvis en fjärdedels kopek för 30 kappar spannmål.
Summarisk sammanställning häradsvis av de produkter som bönderna skulle betala i skatt eller som skulle förtullas. Persedelextrakt upprättades vanligen endast då det skett förändringar.
Specialjordebok som från 1689 gjordes upp av häradsskrivaren vart sjätte år och efter 1802 vart tionde år. Den innehöll uppgifter om kronans långsiktiga inkomster från skattskyldig jord. Benämningen ersatte begreppet jordebok år 1794. En särskild persedeljordebok upprättades dock ocks 1805 och 1811. Därefter avgavs nya jordeböcker vid slutet av varje decennium. Den upprättades i två exemplar häradsvis med åtföljande specialräkning och undertecknades av häradsskrivaren och kronofogden innan den sändes till landskontoret. Det ena exemplarets riktighet bestyrktes med landskamrerens underskrift och skickades jämte landsboken till senaten. Jordebokens formulär förnyades 1830. Den uppsattes därefter på ett uppslag: till vänster fanns kolumner för byanamn, hemmanets nummer, hemmantal, gamla mantal, nya mantal för vissa hemman, hemmanens nuvarande och tidigare namn, räntebelopp och mantalsränta. Till höger fanns kolumner för indelta och disponerade räntor jämte räntor som hörde till den ordinarie avkortningen, kronan behållna räntor, ordinarie räntan och skogsräntorna. I marginalen antecknades om hemmanet var indelt och i så fall till vilken stat, när det blivit skattlagt, skatteköpt m.m. I den nya upplinierade jordeboken infördes alla skattehemman och -säterier, kronohemman och -säterier, nya hemman och nybyggen, vilkas ränta beräknades enligt särskild uträkning, frälsesäterier, prästlägenheter, kronoallmänningar och överloppsjordar, kronoängar, holmar och utbyskatter, bruks- och manufakturinrättningar, sågverk, mjölkvarnar och fiskerier.
I vissa bestämda persedlar utgående indelt lön till en tjänsteman,vanligen livsförnödenheter och dagsverken.
Samlad dokumentation vid ämbetsverk eller domstol om en persons mål eller ärende.
Avdelning inom generalstaben i Högkvarteret för den vita armén 1918. I början av inbördeskriget skötte avdelningen förutom personalfrågor även uppsättande och utbildning av truppförband, sanitetsväsendet och fångvården. Efter omstruktureringen i februari 1918 handlade Personalavdelningen ärenden som berörde stupade och sårade, befordringar och utnämningar samt sammanställde överbefälhavarens dagorder.
Kyrkstraff som innebar förbud för en enskild person att bevista gudstjänster och nattvarden. Personalinterdikt var ett mildare straff än exkommunikation. Från 1100-talet klassades det som excommunicatio minor i motsats till excommunicatio major.
Byrå som lydde under Avdelningen för administrativa ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Personal- och förvaltningsbyrån skötte ärenden angående utnämningar, förordnanden, titlar, belöningar, rekommendationer samt pass- och vistelsetillstånd.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsexpedition, hörde till Veterinärsektionen inom expeditionen.
En form av personalservitut, såsom sytning och jakt.
Detaljerad sammanställning av statens utgifter för löner för olika befattningsinnehavare.
Samlande benämning på avgift eller skatt som (i huvuddrag) utgick per person, till exempel mantalspenningar.
Anvisning av penningmedel för en viss person.
Apotek som innehades med personella rättigheter som grund. Efter apoteksreformen 1836 utdelades inte längre reala apoteksprivilegier utan endast personella. År 1857 påfördes de personella apoteken en årlig avgift som skulle börja uppbäras efter att de dåvarande personella privilegierna hade upphört.
Skatt som ålades individuellt utgående från exempelvis rang, hushåll, stånd, ålder eller kön. Mantalspenningar, slottshjälp, avgift till medicinalfonden, poduschniepenningar, lagmans- och häradshövdingeränta, hantverkares gärningsören, kronofiskares näringsavgift och tjärtillverkningsskatten i Vasa län är exempel på sådana skatter. De utgick ovillkorligen och till ett fastställt belopp. De utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna och fanns bestämda i regeringsformen eller i grundlagen. Nya skatter kunde inte utfärdas utan ständernas medgivande.
I Ryssland till lägre rangklasser hörande personer som åtnjöt adliga rättigheter under sin livstid utan att adelsskapet ärvdes av deras barn. Personligt adelskap tillkom 1722–1856 personer i civiltjänst tillhörande rangklasserna 9–14, medan tillhörighet till rangklass 8 och högre klasser medförde ärftligt adelskap. Under vissa förutsättningar kunde emellertid innehav av personligt adelskap i följande generationer leda till ärfligt adelskap. Reglerna gällande personligt adelskap gällde även i Gamla Finland.
Tillbehör, ursprungligen en mycket detaljerad förteckning över en viss egendoms tillbehör, till exempel underlydande eller tillhörande lägenhet, ägolott, parcell eller område.
Benämning på uppräkningar i jordrättsliga handlingar av tillbehör till en fastighet eller jordområde. Formeln förekom vanligen i överlåtelsehandlingar eller testamentariska förfoganden över jord. Avsikten var att garantera att den nya ägaren hade samma rättsställning som den gamla ägaren hade haft.
Artillerist som var specialiserad på sprängminor (petarder) med vilka man sprängde fästningsportar och -murar samt broar.Petadören var underställd petardmästaren.
Artillerist med uppgift att anbringa petarder på det föremål (till exempel fästningsportar och -murar eller broar) som skulle sprängas för militära ändamål.
Artillerist i befälsställning med uppgift att ansvara för petarder och leda det militära sprängningsarbetet.
Avgift som påven utkrävde från England, de nordiska länderna, Polen och 1320–1350 av Tyska orden. Avgiften infördes i Sverige på mötet i Linköping 1153. I princip utgick den med en penning av varje självständigt hemman. Avgiften utgick inte från Uppsala stifts norra del och från Åbo stift. I princip utgick avgiften från Sverige under hela medeltiden, men från 1400-talet är endast sporadiska notiser bevarade.
Uppgiften om på vems begäran ett medeltida diplom har utfärdats. En petitio kunde ingå i den del av texten som kallades narratio.
Begäran, ansökan, hemställan, huvudsakligen anslagsäskande i en framställning från en myndighet eller institution till Kgl. Maj:t respektive senaten, med anhållan om medel för ett angivet ändamål.
Enskilds klagorätt, term inom svenska rätten som betecknade den rätt som enskilda hade att klaga hos myndigheter (ämbetsverk, riksdagen, Kgl. Maj:t).
Person som petitionerar om något, undertecknare av en petition.
Från autonoma tiden om skriftlig stämningsansökan med yrkande, anspråk, begäran eller krav, med uppgifter om grunden för yrkandet, dess föremål och belopp samt ort och tid för målets behandling. Från 1700-talet användes termen också i betydelsen petition.
Titel som gavs av den tyske kejsaren och indelades i två klasser, comes palatinus major och minor. Domprostarna i Åbo beviljades titeln av den lägre klassen av kejsaren Fredrik III år 1369. Titeln medförde rätt att utnämna notarier, legitimera oäkta barn samt bevilja vapenbrev.
Apotekargesäll som efter fyra års studier anmält sig hos Collegium medicum för att som provisor förestå någon annans apotek eller som apotekare upprätthålla ett eget. En farmacie kandidat kunde begära provisorsexamen inför Collegium medicum.
Finlands första farmakopé som gällde från 1819. Den bestod av två avdelningar, en materia pharmaceutica och en praeparata pharmaceutica. Den förra var en alfabetisk förteckning över enkla droger och kemikalier. Den andra innehöll kompositioner för beredning av galeniska och spagiriska preparat. Till farmakopén anslöt sig åtta normae pharmacentiae, en vikttabell och ett index. Den första upplagan var skiven på latin. Andra upplagan utkom 1852. Den inleddes med allmänna bestämmelser. Dessutom ingick instruktioner om mått och vikt, en förteckning över giftiga läkemedel, vilka skulle förvaras i ett låst skåp, en maximaldostabell samt en computatio. Till farmakopén anslöt sig två jämförelsetabeller med olika länders medicinalvikter och handelsvikter. Uppställningen skilde sig från den tidigare upplagan. Den andra delen av farmakopén utkom på svenska 1851. Den tredje upplagan utkom 1863. Den skiljer sig relativt lite från föregående upplaga. Pharmacopoea Fennica, Editio quarta utkom 1885 på latin och svenska och blev gällande från 1886. Den var utarbetad enligt tysk förebild. En ny reviderad svensk upplaga trycktes 1888. Den snabba farmakologiska utvecklingen ledde till att Medicinalstyrelsen 1906 påtalade behovet av en helt ny farmakopé. Pharmacopoea Fennica, Editio quinta utkom 1915 på svenska och finska. I den ingick också veterinärmedicinska läkemedel. Nya upplagor utkom 1930 och på finska 1938. Den svenskspråkiga upplagan utkom 1940.
Farmakopé som utkom 1686. Den var ursprungligen avsedd för apotekarna i Stockholm men blev 1688 gällande i hela riket. Den ersattes 1775. I praktiken var den inte någon egentlig farmakopé utan närmast ett dispensatorium. Den saknade en materia medica och upptog bara cirka 800 läkemedelsberedningar. Läkemedelsbeteckningarna var mer eller mindre godtyckliga. År 1699 kompletterades den med en apotekaretaxa. År 1756 förbjöds en del av de upptagna varorna genom en förordning om överflödsvaror. År 1757 utgavs direktiv om vissa ändringar som skulle gälla tills den nya farmakopén skulle utkomma.
Farmakopé med instruktioner för läkemedel som bereddes på statens bekostnad. Den användes inom fattigmedicinen och inom den militära sjukvården. Den togs i användning 1856. Den andra upplagan utkom 1885. Den tredje upplagan utkom 1920 och gällde till 1938.
Farmakopé med instruktioner för läkemedel som bereddes på statens bekostnad. Den användes inom fattigmedicinen och inom den militära sjukvården. Den togs i användning 1789 och gällde i Finland fram till 1856 då den ersattes av en ny.
Farmakopé med instruktioner för hur läkemedel skulle på statens bekostnad beredas för de fattiga. Farmakopén utkom 1776 av Collegium medicum och gällde till 1789 då den ersattes av Pharmacopoea militaris, navalis et Eorum usui accomodata, qui impensis publicis curantur.
Farmakopé som blev gällande från 1775. Den ersattes i Finland med en ny först 1819. Farmakopén bestod av två skilda avdelningar: materia medica och preparata et composita. Den förra upptog i alfabetisk ordning cirka 380 enkla droger och simplicia. Den senare omfattade cirka 350 galeniska läkemedel samt ett femtiotal kemiska preparat. Den första upplagan ersattes 1779 av Pharmacopea suecica, Editio altera. Den skilde sig endast i detaljer från den första upplagan. År 1784 utkom ytterligare en obetydligt omarbetad upplaga. Den sista upplagan utkom 1790.
Den sista upplagan av Pharmacopea svecica, som utkom 1790. Den omfattade 740 läkemedel, varav cirka 380 simplicia, cirka 300 galeniska beredningar och ett sextiotal kemiska preparat.
I biskoparnas titulatur från och med cirka 1172 förekommande beteckning för de sydvästra delarna av Finland. Den ersattes under 1200-talet med Fialanda (ca 1209) och 1221 med Finlandia.
Benämning på fotsoldat som var beväpnad med en pik. Pikenerare var vanliga under 1500- och 1600-talen, men försvann allt mer under 1700-talet på grund av bruket av bajonett. Pikenerarnas främsta uppgift var att med sina långa pikar nedkämpa kavalleriet.
Märke, oftast av tenn, ibland bly eller brons, som utdelades vid ett vallfartsmål. Pilgrimsmärket för Santiago de Compostela var en snäcka. Pilgrimsmärket offrades ofta i hemkyrkan vid återkomsten, men det var också ett bevis över fullgjord botföring, i de fall att en person blivit ålagd att göra en pilgrimsfärd.
Militär piltillverkare under armborstskyttarnas tid, medlem av hantverkarkår som yrkesmässigt försåg pilskaft med spetsar och styrfjädrar.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygsmästareavdelning.
Skansbyggare, ingenjörssoldat. Termen infördes under slutet av 1600-talet som benämning på medlem av den militära ingenjörskåren. Omfattade även soldater som hade straffats med arbete på skansbygge.
Avdelning vid Generalstaben, skötte om pionjärutbildningen och utvecklingen av pionjärväsendet genom forskning och experiment. Avdelningen ansvarade för anskaffning, underhåll och reparation av pionjärmaterial samt för underhåll av fästningsanläggningar. Avdelningen bestod av Pionjärbyrån, Pionjärmaterielbyrån och Fortifikationsbyrån.
Person som spelade pipa i en truppenhet. Tillsammans med trumslagarna gav pipblåsarna signaler till fotfolket. Piparna kunde inneha ett militieboställe för pipare vid indelt truppförband. Under medeltiden var ”pipare” en benämning på blåsmusiker i allmänhet.
Boställe upplåtet för militär flöjtblåsares uppehälle. Bostället var efter 1771 skyldigt att stå för bl.a. herredagspenningar, durchstågs-, håll- och kronoskjutsningar.
Hantverkare upptagen på Fortifikationskontorets lönestat för att förfärdiga och reparera pistoler inom det truppförband dit han hörde. Pistolsmederna räknades i militiestaterna 1729 till ammunitionsbetjänte.
Boställe för militär befattningshavare med uppgift att reparera pistolerna inom det förband han tillhörde. Pistolsmedshemmanen var efter 1771 skyldiga att stå för bl.a. herredagspenningar, durchstågs-, håll- och kronoskjutsningar.
”Långa boken”. I finska Finland under 1700–1800-talen förekommande folklig benämning på ärkebiskop Olof Svebilius Lilla Katekes, utgiven 1689.
Femtedel, förvaltningsområde i det medeltida Novgorod. Indelningen kan beläggas redan under 1300-talet men undanträngde tidigare indelningar först på 1400-talet. Den votiska pjatinan i Ingermanland gränsade mot Viborgs län. I väster gick gränsen mot Luga och i öster längs Volchov. I norr omfattade pjatinan Kexholms län.
Professor i logik vid ett universitet.
Tillfälligt tillsatt utskott vid ståndsriksdagen 1723 för beredning av placeringen av de officerare som återvänt hem efter krigsslutet.
Plan som fastställdes av Lantbruksministeriet för placeringen av de personer som ansökte om jord enligt jordanskaffningslagen 1945. I placeringen av den förflyttade befolkningen skulle man försöka erbjuda områden som motsvarade de områden där personerna tidigare varit bosatta.
Av offentlig myndighet (i allmänhet Kgl. Maj:t) utfärdad /utfärdat tryckt kungörelse, förordning, stadgande, påbud eller proklamation. Bland plakaten kan nämnas böndags-, censur-, duell-, förbuds-, kaperi-, konventikel-, mynt-, pardons-, produkt-, tacksägelse-, tionde- och uppbördsplakat.
Ritning, till exempel generalplan.
Karta med beskrivning över ett (stads)område i horisontell genomskärning. Plankartan ger information om vägar, byggnader, sjöar, vattendrag och administrativa gränser samt om öppen, betäckt och sank mark. Plankartor kan också visa byggnaders fysiska förhållanden, det vill säga rummens placering per våning och deras funktion.
Schematisk bild (ritning) som framställer något så som det skulle se ut i horisontell genomskärning eller med alla dess (väsentliga) delar eller partier projicerade i ett och samma horisontella plan. Termen används särskilt om en plan projektion som utgör en konstruktionsritning till (någon del av) en byggnad, ett fartyg eller en maskin.
Stadstjänsteman som hade tillsyn över en trädplantering eller anläggning för odling av vissa odlingsväxter som exempelvis lin, hampa, tobak eller färgväxter.
Adjutant åt kommendant på fästning eller annan garnisonsort. Även vid garnisonerna i Gamla Finland fanns platsadjutanter.
Äldre benämning på arbetsförmedlingsbyrå.
I Sverige senast från mitten av 1700-talet och i Ryssland från och med 1716 (rangklass 6–13) officer som tjänstgjorde som närmaste biträde åt kommendanten i en fästning eller annan garnisonsort med uppgift att sköta vakthållningen och att upprätthålla ordningen i garnisonen. Platsmajorer fanns även i garnisonerna i Gamla Finland.
En omröstning bland ett områdes röstberättigade om en fråga av större betydelse. En regelrätt folkomröstning kräver att vissa villkor uppfylls (internationell övervakning, bortdragande av parternas trupper etc.). Många ”folkomröstningar” efter första världskriget var av ett slag som kallas ”unilaterala konsultationer”. Invånarna i ett område uttrycker sin åsikt genom att skriva på en adress, t.ex.Stora adressen 1899, och Ålands adress för en anslutning till Sverige 1919.
Fullständig indulgens. Ursprungligen utfärdades fullständig indulgens huvudsakligen för deltagande i korståg. Den utsträcktes emellertid också till andra prestationer. Kyrkobesök gällde åtminstone sedan 1270-talet Assisi men utsträcktes under den stora schismen till alla kyrkor i kristenheten. Kyrkobesöken skulle ske en viss dag och kyrkobesökaren skulle stöda kyrkan genom en allmosa.
Ärende som togs upp till behandling av hela den beslutsfattande församlingen (ständerna, senatens bägge departement, enkammarriksdagen och ämbetsverk). Även mål som i en domstol med flera avdelningar ska handläggas av domstolen i dess helhet, ursprungligen endast hovrätten.
Mål som i en domstol med flera avdelningar ska handläggas av domstolen i dess helhet, ursprungligen endast hovrätten.
Under svenska tiden diplomatiskt ombud med fullmakt att ingå avtal, fredsslut m.m. på sin uppdragsgivares vägnar, också om befullmäktigat kungligt sändebud.
Under autonoma tiden benämning på fulltalig i bemärkelsen med rätt att fatta beslut.
Fullständigt, anmärkning om läskunnighet i kommunionböcker.
Sammanträde med vanligtvis samtliga ledamöter i en beslutsfattande församling eller styrelse, till exempel senaten, en domstol eller en nämnd. Från 1721 sammanträde med någon av den svenska ståndsriksdagens kamrar eller något av dess stånd, motsatt: ständerna, eller möte mellan beslutsfattare i ett ämbetsverk, under autonoma tiden också senaten. Från 1907 används termen om enkammarlantdagens, senare riksdagens, beslutande organ.
Under svenska tiden om vissa i lagen föreskrivna sammanträden med hela riksdagen inför konungen i rikssalen, efter 1789 närmast de som gällde skatter. Under autonoma tiden 1809–1917 var plenum plenorum senatens gemensamma plenum med Justitiedepartementet och Ekonomiedepartementet.
Pergamentets nedre oskrivna kant. För att ett brev skulle kunna bära ett tungt sigill som hängdes vid ett snöre eller en pergamentremsa veks pergamentets nedre kant varigenom de skåror som gjorts för sigillsnörena passerade genom ett dubbelt lägg av pergamentet. Påvliga bullor har vissa kuriala påskrifter på eller under plican.
Böter, straff, till exempel plikte fem mark, plikte med fängelse, plikte med kroppen.
Till vägarnas underhåll vid rikligt snöfall skulle landshövdingarna inrätta ploglag av de närmast boende hemmansägarna i varje socken eller härad. Ploglagen bildades för fem år i taget. Ploglaget erhöll betalning av sockenborna som vid inrättandet av ett nytt ploglag kallades till häradsrätten för att fastställa det. Då marken var bar fördelades underhållsskyldigheten bland de vägdelade hemmanen.
Åkerareal av den storleken att den kunde bearbetas med en plog. ”Plogland” har av forskningen använts som en teoretisk arealenhet. Enheten plogland är jämförbar med den baltisk-finska kamerala enheten krokland.
Kontrolltecken av bly som användes särskilt vid exporten av kläde. Bestämmelser om bruket av plomber ingår i hanseatiska källor från 1300- och 1400-talen. Plomben för kläde slogs fast av en särskild sigillerare och stämplades efter kontroll av tjänstemän vid klädeshallarna. Kontrollen gällde klädespackens längd, bredd och så småningom också kvalitet.
Respektive parts slutanförande vid huvudförhandling vid en domstol.
Personlig skatt i Gamla Finland. Den infördes i hela Ryssland 1724 då varje revisionsskriven bonde skulle betala en årlig avgift för arméns underhåll. I Viborgs län infördes den 1783 då den ersatte kronoandelen av jordeboksräntan. Poduschnieavgift skulle då betalas av krono- och donationsbönder samt av städernas borgare, förutom av köpmän. Köpmännen skulle i stället betala en viss procent av sin rörelse. Grunden för debiteringen av poduschnieavgift var revisionsskrivningen, som utfördes vart tionde år och adeln, tjänstemän, köpmän och ståndspersoner i allmänhet var befriade. Poduschnieavgiften förändrades 1816, och 1828 bestämdes att allmogen i stället skulle erlägga mantalspenningar.
Den årliga personella skatt som infördes i Viborgs guvernement 1783 för varje revisionsskriven krono- och donationsbonde samt städernas meschanier (mindre borgare) i stället för den avskaffade kronoandelen av jordeboksräntan. Befriade var kvinnor, adelsmän och personer av rang, riddare av kejserlig rysk orden, militärer, av kronan och städer avlönade tjänstemän och ämbetsverks extra betjäning, bro- och skallfogdar, prästerskap och andra kyrkliga betjänter, lärare eller de som innehade en lärdomsgrad, apotekare, provisorer, avskedade högre och lägre tjänstemän samt deras söner, på sjömanshuset inskrivna sjömän och köpmansståndet som i stället erlade gillesavgift eller en viss procent av sitt rörelsekapital som avgift för rätten till näringsfång. Poduschniepenning utgick i Viborgs län efter 1828 i stället för mantalspenningar och avgiften för rätten till brännvinsbränning. Den utgick till samma belopp som före länets förening med övriga Finland år 1811. Skattebortfall på grund av fattigdom eller för person som avlidit före uppbördsårets början fördelades ursprungligen på samtliga skattskyldiga, men avkortades efter 1828.
Kyrkligt vedergällningsstraff som också syftade till förbrytarens bot och bättring. Det kunde bestå av en mångfald olika strafformer som tillrättavisning, tvångsfasta, tvångsbot, kropplig aga, insättande i kloster eller i fängelse, bannlysning, infami, böter, förmögenhetskonfiskation, förlust av ämbete, förlust av rätten att erhålla altarets sakrament och rätten att erhålla kyrklig jordfästning. Påläggandet av ett straff med poenae vindicativae krävde alltid en rättslig undersökning och dom.
Förteckningar över de botgöringar som biktfadern kunde ålägga de biktande. Vanligen var de uppställda enligt synd i alfabetisk ordning. De upptar också reservatfall, för vilka biskopen eller påven själv måste utmäta penitens. Flera är kända från svensk medeltid och samtliga är av utländskt ursprung.
Skattedistrikt och kyrkoby. Enligt skatteboken för Novgorods votiska femtedel år 1500 var Ladogakarelen indelat i sju pogoster, som i sin tur var indelade i perevarer eller sällsynt i voloster. I kyrkligt avseende omfattade en pogost en ortodox församling. I den ryska texten i Nöteborgs fredsfördrag 1323 motsvarades pogost av svenskans gisslalag.
Sedan medeltiden känd benämning på skatteuppbördsdistrikt och på kyrksocken i nordvästra Ryssland. I Gamla Finland kallades de socknar som hade ortodox befolkning för pogost, men denna benämning kunde också användas för alla socknar i Kexholms län.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen. Distriktet bestod av 16 skyddskårskretsar och dess centralort var Rovaniemi.
Hedersbegrepp och -uppfattning inom tjänstemannakåren i Ryssland 1722–1917 som innebar att ett angrepp på en tjänstemans heder sågs som ett angrepp på hela den tjänstemannakår och samhällsklass, det stånd och den rang som tjänstemannen representerade.
Värdehandling som ofta påminner om ett mynt, men som endast kan användas för betalning av en på förhand fastslagen vara eller tjänst. Polletter användes i stor omfattning redan under 1600-talet som bevis för en utförd prestation, till exempel forsling av varor. Polletter utfärdades ofta av bergverken och de stora bruken. I mitten av 1800-talet började polletter användas som färdbevis. Polletter utfärdades huvudsakligen av privata inrättningar, men också av städernas gasinrättningar. Användningen av polletter minskade på 1950-talet.
Stadssjukhus i Helsingfors för vård av veneriskt sjuka. Polikliniken förestods av en föreståndare och en assistent som bägge var läkare.
Kollektiv beteckning för lägre tjänstemän i poliskåren under autonoma tiden 1816–1897, vanligen av tjänsterang (polis)konstapel. Polisbetjäningen underlydde polismästaren i större stad och polisdistriktets kronofogde eller länsman i mindre stad och på landsbygden. Den kallades senare polismanskap, polispersonal.
Område för polisbevakning och polisverksamhet på landsbygden eller i en stad. Polisdistriktet förestods av en poliskommissarie.
Domare i polisrätt 1816–1869, senast 1873, vanligen den av polisens högsta befäl, polismästaren eller polismästaradjointen, som hade juridisk utbildning med domarbehörighet och som dömde i mindre brott och i förseelser mot diverse under polismyndighetens övervakning liggande stadgor, till exempel ordnings- och hamnstadga.
Ämbetsexamen för polismyndighet, innehållande utbildning om särskilt brott och brottsutredning.
Förbrytelse mot polisordningen eller ordningsreglerna för en stad.
Förbud utfärdat av polismyndighet.
Under 1700-talet förekommande benämning på poliskonstapel.
Myndighet som utbildar hundförare, sköter anskaffningen och skolningen av hundar för polisens bruk och utvecklar själva polishundverksamheten. Verksamheten inleddes inofficiellt vid Helsingfors polisinrättning 1905, officiellt 1909. Inrättningen blev i början av självständighetstiden en riksomfattande enhet under Inrikesministeriet, med verksamhet först i Vuoksenniska i Imatra och från 1921 i Tavastehus, där enheten fick ändamålsenliga utrymmen 1927. Polishundsinrättningen förestods av en föreståndare.
Styrelsen för Polishundsinrättningen, bestående av en ordförande och två medlemmar.
Från 1903 samlande beteckning för stadspolisen, poliskommissarieämbetena på landsbygden och de landsomfattande specialenheterna: ordningspolisen, kriminalpolisen och Skyddspolisen. I statskalendrarna under autonomin var ”polisinrättning” också en samlande benämning på en stads två poliskammare. Benämningen användes också i statskalendrarna under 1800-talet om poliskammaren i Åbo (grundad 1816) som bestod av polismästaren och ett antal rådmän, årligen utsedda av magistraten, med biträde av två notarier, en aktuarie och kanslist.
Ledamot vid polisinrättningen i Åbo 1816–1837, vanligen två av stadens rådmän som var utnämnda av guvernören och magistraten gemensamt; ersattes med poliskammarledamot.
Tjänsteman vid länsstyrelsen för polisärenden och chef för länets polisinrättningar 1930–1997 vilken ansvarade för övervakningen av länets polisinrättningar, ledningen av poliskursutbildningen och beredningen av polisärenden vid länsstyrelsen. Polisinspektören fungerade vid behov också som länsåklagare. Han ersatte polisledaren.
Tjänsteman vid polismyndighet i större stad under autonoma tiden som närmast under polismästaren var chef för en avdelning av stadens poliskår eller för Polisskolan. ”Polisintendent” blev sedermera en titel.
Från och med 1816 om myndighet under generalguvernören, från 1837 länets guvernör, som övervakade ordningen i stadens polisdistrikt. Fram till 1867 hade poliskammaren domsrätt över smärre brott. Den förestods av en polismästare och bestod av två ledamöter ur stadens styrelse, en justitierådman och en annan tjänsteman, gårdsägare eller näringsidkare. Poliskammaren utsågs för ett år i taget av länets guvernör i samråd med magistraten. Den avskaffades 1897 och ersattes 1903 med polisinrättning. Under svenska tiden 1774 polismästarens kontor, i anslutning till magistraten. Poliskammaren ansvarade för handläggningen av stadens ordningsärenden och vissa andra administrativa ärenden rörande gatuunderhållet, renhållningen, samfärdseln, byggverksamheten och brandsäkerheten. Dylika kammare fanns inte i Finland. Den första poliskammaren grundades 1816 i Åbo, 1826 i Helsingfors, 1836 i Viborg. År 1897 fanns en poliskammare också i Tammerfors och 1903 ytterligare i Björneborg, Tavastehus, Kuopio, Hangö och Vasa (Nikolaistad). I Helsingfors leddes verksamheten av en polismästare biträdd av en underpolismästare. Ytterligare tjänstemän var en sekreterare och två notarier. Staden var indelad i två distrikt med var sin poliskommissarie. På detektiva avdelningen tjänstgjorde en poliskommissarie. Dessutom fanns det två kanslister. I Åbo respektive Tammerfors leddes verksamheten av en polismästare. I poliskammaren fanns två ledamöter. Den ena utsågs av stadsfullmäktige. Dessutom fanns en sekreterare. Vid detektiva avdelningen tjänstgjorde två poliskommissarier. I Viborg leddes verksamheten av en polismästare I poliskammaren fanns två ledamöter. Dessutom tjänstgjorde en sekreterare. Staden var indelad i fyra distrikt med var sin poliskommissarie. Den detektiva avdelningen saknades.
Av guvernören (landshövdingen) i samråd med magistraten utnämnd medlem av poliskammare i större stad, vanligen två till antalet. I vissa städer utsågs den ena ledamoten av stadsfullmäktige.
I ryska städer från 1782 militärenhet med uppgift att upprätthålla den allmänna ordningen. Kommandona bevakade bl.a. kronans byggnader och utförde verkställighetsuppgifter. Kommandot för staden som helhet lydde under civilguvernören eller kommendanten och stadsfogden. Stadsdelarna hade egna kommandon. I städerna i Gamla Finland fanns poliskommandon under perioden 1784–1810. Kommandot i guvernementsstaden Viborg, även kallat stadskoi kompani, hade en styrka på 132 man, poliskommandona i de övriga städerna uppgick till 34 man.
Befälsgrad under polismästaren och över poliskonstapel vid poliskammare i större stad tidigast från 1849, från 1903 vid ordningspolisen i stadspolisen. Poliskommissarien motsvarade en polismästare i ett polisdistrikt på landsbygden och i mindre städer utan poliskammare. Efter 1918 var kommissarien chef för personalen på en polisstation. År 1897 förekom poliskommissarier också som tjänstemän både inom en poliskammare och självständigt som en del av stadens förvaltning. Det senare var fallet i Uleåborg och Vasa där poliskammare saknades.
Från senare delen av autonoma tiden tjänsteman vid polisdistrikt i stad eller på landsbygden. Poliskonstaplarna arbetade under kronofogden respektive polismästaren med att upprätthålla ordning och säkerhet. Poliskonstaplarna räknades till polisbetjänte, polisbetjäning, i rang under överkonstapel.
Under autonoma tiden förekommande benämning på mindre polisdistrikt i stad: kvarterpolis. Distriktsindelningen ankom på guvernören, på polismästarens framställning.
Juridiskt utbildad tjänsteman vid länsstyrelse 1927–1930 som, vanligen på tre månaders förordnande, hade i uppgift att bereda polisärenden vid länsstyrelsen, utveckla länets polisverksamhet och polisutbildning samt övervaka polisinrättningarna. Ombildades till tjänster 1930, under beteckningen polisinspektör. Inrikesministeriets cirkulär från den 26 september 1925 ålade landshövdingarna att vid behov anställa juridiskt utbildade polisledare för de intäkter som böter för brott mot förbudslagen inbringade. Den första polisledaren anställdes 1927 vid Uleåborgs länsstyrelse.
Sedermera Kriminalmuseet, ett ursprungligen i anslutning till Kriminalcentralen 1938 (från 1955 Centralkriminalpolisen) grundat museum över polisinrättningen i Finland för att användas för polisens interna bruk, närmast i undervisningssyfte. En av Kriminalcentralens tjänstemän utsågs av verkets chef att sköta museet som en bisyssla.
Det väsende under stads- eller länsstyrelsen som använde tvångsmedel för att upprätthålla (rätts)ordningen och (rätts)säkerheten. Polismyndigheter började systematiskt inrättas i städerna efter 1903 och på landsbygden efter 1904. Beteckningen används också om de tjänstemän som utövade dylik polisiär myndighet. Mera konkret: polisinrättning.
Ärende som föll under polisrätts jurisdiktion cirka 1816–1873.
I poliskammare polismästarens högra hand och ersättare vid jäv eller frånvaro, senare tjänsteman under chefen för stadspolisen, indelad i äldre och yngre, som biträdde i handledningen och övervakningen av polispersonalens tjänsteutövning. Polismästaradjointer började förekomma särskilt efter 1849. De utnämndes av generalguvernören. I mindre poliskammare eller stadspolis sköttes uppgifterna av sekreteraren. Polismästaradjointen kallades också underpolismästare.
Föreståndare för poliskammare sedan 1774, i Finland från 1816, ursprungligen en militär eller lagfaren civil tjänsteman med domarbehörighet och avlagd hovrättsexamen. Polismästarna ersatte lands- och stadsfiskalerna. Polismästarna utnämndes (och avskedades) under autonoma tiden av generalguvernören. Sedan självständigheten är polismästaren chef för polisinrättningen i en stad. I Gamla Finland kallades polismästaren vanligen stadsfogde.
Vid stadspolisen anställd notarie som hade i uppdrag att föra protokoll vid polisärendenas föredragning för polismästaren och vid de brottsundersökningar som anställdes vid spaningsavdelningen (spaningspolisen). Polisnotarien ansvarade också för att diarieföra alla polisavdelningars rapporter rörande brott och att expediera alla handlingar som remitterades till domstol.
De allmänna nödvändiga reglerna för polismyndighetens verksamhet och ordningens upprätthållande i städer, köpingar och tätorter.
Titel för chefen för Skyddspolisen, med kompetenskravet juriskandidatexamen eller högre rättsexamen. Polisrådet ledde och övervakade verksamheten, upprätthöll förbindelser till motsvarande myndigheter i utlandet, utvecklade samarbetet med andra undersökningsenheter och -myndigheter samt utvecklade verksamhetsformerna och arbetsmetoderna vid Skyddspolisen. Polisrådet utnämndes av republikens president, utan att befattningen lediganslogs.
Polismyndighetens domsrätt i smärre brottmål och förseelser rörande till exempel ordnings-, hamn- och byggnadsstadgan. Polisrätten avskaffades 1869 eller 1873, varefter ärendena behandlades av magistraterna. Dylika rätter fanns i Finland i städer med poliskammare, och enligt ryskt i Gamla Finland.
Av guvernören (landshövdingen) från 1837 fastslagna regler för hur polismyndigheten i länet skulle gå till väga för att upprätthålla ordning och säkerhet på landsbygden och i städerna.
Sammanfattningen av polisväsendets tjänstemän och budgeten för deras löner.
Under autonomin samlande beteckning för en poliskammares, senare polisstations, ledande tjänstemän och beslutsfattare i en stad.
Överordnad polisman, närmast under överkonstapel, som på vissa platser fungerar som chef för polisstyrka. I Gamla Finland kallades han kvartalsofficer.
Kontor för polisvakt vid stadspolis poliskvarter.
Tjänsteman vid Inrikesministeriets avdelning för polisärenden med tillsyn över polisinspektörerna i länen.
Av polismästaren sedan 1816 eller 1848 utnämnd tjänsteman som ansvarade för polisbevakning och patrullering i polisavdelning vid ett av stadens polisdistrikt, i rang över poliskonstapel. Polisöverkonstaplarna räknades till polisbetjänte, polisbetjäningen.
Den del av en stats, stads eller sockens, senare kommuns förvaltning som gällde befolkningens säkerhet, välstånd och bildning samt administration och förvaltning. Termen användes under svenska tiden, autonoma tiden och i början av självständigheten särskilt om verksamhet för tryggande av allmän ordning och säkerhet genom till exempel gevaldiger, sexman eller polisväsende.
Kollektiv benämning på lägre kommunala tjänstemän inom stads- eller statsförvalningen, under den tid som förvaltningsrätten kallades politirätt. Benämningen förekom ännu på 1920-talet. På 1700-talet användes den också som synonym till polisbetjäning.
Borgmästare i större stad som ansvarade för stadens administrativa förvaltning och magistraten, till skillnad från justitie- och kommersborgmästaren. Politiborgmästare förekom i Stockholm från 1636, fanns 1897 i Helsingfors, Åbo, Viborg och Uleåborg.
Benämning på lägre tjänsteman inom stadens inre förvaltning, i större städer underlydande politieborgmästaren.
Statlig verksamhet för utveckling av materiellt välstånd och andlig odling samt undanröjande av hinder mot detta.
Benämning på lag som stadgar vad staten och dess enskilda medlemmar måste beakta för att den allmänna ordningen och säkerheten i staten ska främjas och upprätthållas.
Förbrytelse mot ordningsregel, ordningsstadga m.m. Lydde under polisförvaltningen.
Ordningsvakt och chef för uppsyningsmännen i en stad. Den första anställdes i Stockholm 1675 på ämbetskollegiets stat, i andra större städer sorterade politigevaldigern direkt under magistraten och politiborgmästaren. Politigevaldigern ansvarade för ordningen i staden och dess byggnader (till exempel skola, hospital och fattighus) samt för till exempel brandväsendet.
Ordningsman, ordningsvakt.
Kollegialt organ i anslutning till en stads magistrat, som under viss dömande myndighet övervakade den allmänna ordningen, byggnads-, brand- och skolväsendet samt fattigvården. Benämningen användes särskilt om dylikt organ vid Stockholms magistrat 1672–1821. Politikollegium bestod av politiborgmästaren som ordförande och ett antal rådmän samt stadstjänstemän, däribland politigevaldigern.
Ordningsärende, ordningsmål.
I Gamla Finland benämning på borgmästare, även då det fanns endast en borgmästare i staden, motsvarade politiborgmästare i det svenska riket, där titeln politi- och ekonomiborgmästare inte verkar ha förekommit.
Rådman, vanligen illitterat, som var medlem i magistraten och deltog i behandlingen av förvaltnings- och ordningsärenden. Litterata rådmän var å sin sida ofta justitierådmän. Politirådmän fanns även i städerna i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Från självständigheten avsåg benämningen en rådman som medverkade i frågor som gällde stadens administrativa uppgifter.
Under svenska tiden och autonoma tiden om rätt(en) att förvalta: sammanfattningen av rättsnormerna för statens, stadens eller länets förvaltning, för förvaltningens organisering och för de förvaltande myndigheternas verksamhet. I vid bemärkelse avser termen också läran om förvaltning.
Från 1918 en avdelning vid Ministeriet för utrikesärendena. Politiska avdelningen uppgick 1923 i Avdelningen för politiska och handelsärenden, men bildade åter en egen avdelning 1932. I den nya avdelningen ingick Byrån för politiska ärenden, Byrån för folkförbundsärenden och Pressbyrån.
Högre teknisk läroanstalt 1879–1908 med rötter i Polytekniska skolan. Institutet meddelade undervisning i de allmänna och vetenskapliga grunderna för tekniskt vetande på ett flertal tekniska fackområden. Polytekniska institutet omvandlades den 1 september 1908 till Tekniska högskolan.
Läroinrättning som från 1872 verkade under Manufakturdirektionens tillsyn och hade till uppgift att erbjuda vetenskaplig utbildning för tekniska yrken. Polytekniska skolan var indelad i en förberedande avdelning på två klasser och en fackavdelning med två- till fyraåriga lärokurser i teknisk kemi, bro-, järnvägs-, väg- och vattenbyggnad, maskinbyggnad, lantmäteri och arkitektur. År 1879 lades den förberedande avdelningen ned och skolan omorganiserades till Polytekniska institutet.
I Finland yrkestitel för specialist på odling av trädfrukter, närmast äpplen. Anställda pomologer fanns vid Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
De insignier som biskopen bar som tecken på sin värdighet och som överräcktes till honom vid investituren.
Soldat tillhörande ett militärt förband med uppgift att sköta transporten av krigsmateriel och byggandet av krigsbroar.
Benämning på ortodox präst.
Kommun i Östkarelen som under åren 1919–1920 utgjorde ett finskt protektorat med finska gränsbevakningstrupper och finsk civilförvaltning. Området tillföll Sovjetryssland i fredsavtalet i Dorpat 1920.
Stadsbetjänt som i egenskap av bärare var förbunden att uppehålla sig vid viss stadsport. Portdragaren skulle utses av dragarämbetet, men vad dennes uppdrag egentligen gick ut på är okänt.
Benämning på portvakt i en stad.
Person som var anställd som hamnfogde i den medeltida stadens hamn.
Domkapitelledamöternas andel av fattigtiondet, som delvis indragits till domkyrkorna i början av 1400-talet. Andelen användes för att bekosta kanikernas residens. I Åbo genomfördes reformen först 1486. Efter norsk förebild inrättades ett gemensamt bord för kleresiet 1493.
Den del av avkastningen från ett prebende som egentligen skulle tillfalla prebendeinnehavaren vid kapellen och sockenkyrkorna, men som uppbars av en annan präst i det fall att han var vikarie med ansvar för själavården.
Dagsranson av livsmedel för en soldat. Under lilla ofreden uppbar de ryska ockupationsmyndigheterna livsmedel i form av portioner för ockupationstruppernas behov.
Postavgift, ursprungligen erlagda postpenningar för en postförsändelse.
Porto som beräknats efter gällande posttaxa, ett av de arbetsskeden som ingick i beräkningen av postmedlen.
Fribrevsrätt, gällde huvudsakligen tjänstebrev.
Artilleri som användes i strid om befästa ställningar som till exempel befästningar. Benämningen ersattes senare med benämningen tungt artilleri.
Ägare eller innehavare, särskilt av gods eller bruk.
Ursprungligen plats för byte av kurir, postbud eller posthästar, från 1636 om postväsen som en enhetlig, på visst sätt organiserad offentlig (statlig) inrättning eller ett ämbetsverk. Ordet post användes först i ordet postbössa, som infördes genom ett kungligt brev från den 12 maj 1556. Det förekom i rådsprotokoll från 1630 också som per posta, det vill säga om persontransport med skjutshästar.
Tjänsteman vid postanstalt som ett land(s postverk) inrättat i ett annat land.
I Ryssland från och med 1726 benämning på regional postmyndighet som från och med 1783 var styrelseorgan för ett postdistrikt.
Inrättning som betjänade allmänheten i fråga om postförsändelser. Postanstalten förestods av en postmästare eller postförvaltare, på mindre postanstalter av en postexpeditör. Postkontor, postexpedition, postfilial, postkontorsfilial, poststation och postkupéexpedition var olika slag av postanstalter.
Anvisning från en postanstalt till en annan om att denna ska till namngiven person (adressaten) utbetala en summa som avsändaren betalat in till den förra postanstalten. Detta förutsatte en extra avgift som erlades av avsändaren. Postanvisningen infördes 1881. Den kunde också göras per telegraf, och kallades då telegrafisk postanvisning. ”Postanvisning” användes också om det försända beloppet eller om dylik försändelse som en särskild form av postbefordran.
Försäkringsavgift utöver postportot som betalades till postverket för värdeförsändelser (pengar, värdepapper och dylikt). Försäkringsavgiften gjorde postverket skyldigt att ersätta den försvunna försändelsen ur postkassan. Den blev obligatorisk från och med 1827, mot en fjärdedel av den försvunna försändelsens värde.
Från 1927 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen. Under ledningen av en direktör, som samtidigt var förståndare för avdelningens postbefordringskontor, ansvarade Postavdelningen för posttrafiken, postens fastigheter och reklamationer. Postavdelningen bestod av Postbefordrings-, Fastighets-, Automobil- och Reklamationskontoret.
Enhet inom etappstaben för den vita armén 1918. Postavdelningen ansvarade för organiseringen av fältposten. Det första fältpostkontoret grundades vid Högkvarteret den 19 februari 1918 och benämndes Centralkontoret för fältposten. Ytterligare grundades fältpostkontor i Haapamäki, Pieksämäki och Elisenvaara.
Försändelse från lägre till högre postmyndighet, med redovisning för brevbefordran, avgiftsuppbörd m.m.
Om postverkets förmedling av försändelser enligt en organiserad posttrafik, längs en bestämd postrutt.
Kollektivbeteckning för de under postmästaren verkande lägre postfunktionärerna som inte var postbönder, som postdräng, brevdragare och postiljon. Benämningen användes under svenska tiden och under autonoma tiden.
Av riksdagen behandlade och beviljade taxor för postavgifter.
Under svenska och autonoma tiden om inlämningsbevis eller kvitto som bevisade att en värdeförsändelse hade inlämnats till postverket för vidarebefordring till addressaten(s postkontor); postkvitto.
Om vissa arvodesanställda befattningshavare vid postverket, ursprungligen med uppgifter som delvis motsvarade en postexpeditörs. Under 1900-talet var postbiträde en posttjänsteman med ansvar för vissa enklare göromål.
Bok i vilken de försändelser som en tjänsteman med fribrevsrätt inlämnade till en postanstalt för vidarebefordran. Termen användes från 1662 särskilt om en sådan bok som utställdes av Kanslikollegium och som fördes på varje postanstalt över de fribrev som lämnades in. Kostnaden för en tjänstemans fribrev fick uppgå till en viss maximisumma och postboken skulle månatligen av varje postmästare skickas till postkamreraren i Stockholm för granskning.
Av postkamreraren vid Generalpostkontoret i Stockholm förd räkenskapsbok över postverkets alla inkomster och utgifter.
Bokhållare vid postkontor i stad.
Kameral beteckning för edsvuren läs- och skrivkunnig person på landsbygden, som transporterade postförsändelser längs kronans postrutt till följande postbonde. Postbonden kunde i uppgiften biträdas av en postdräng. Postbonden fick bebo ett indelt posthemman, var befriad från vissa obligatoriska skatter och avgifter eller, huvudsakligen efter 1680, fick en kontant ersättning. Postbönderna övervakades av postdistriktens postinspektörer. I Finland avskaffades postbönderna samtidigt med det indelta postverket 1845, på Åland och i Åbolands skärgård först 1910. Därefter skedde all posttrafik mellan de större orterna med gästgivarskjuts och statsanställda postiljoner. Inom postverket betecknades postbönderna officiellt postförare.
Låsbart fack på postanstalt, därifrån adressaten kan hämta sin post också efter expeditionstiden.
Under indelta postverkets tid 1636–1845 förekommande beteckning för postförare av diverse slag som till exempel postbonde, postdräng, enspännare och kurir. Under autonoma tiden ersattes postbud med postiljon.
Båtsman som transporterade post (och passagerare) med postverkets roddbåt eller postbonde som ägde och bemannade roddbåt för postfrakt enligt en viss postlinje och tidtabell. Postbåtsmän fanns på Åland och i Åbolands skärgård till 1910, fastän det indelta postverket avskaffades 1845.
Person som på entreprenad bar post från eller till ett posthåll, sedermera en postanstalt.
Datera senare, datera med ett senare datum än den dag då handlingen faktiskt skrevs.
Hästdragen diligens som gick i regelbunden passagerar- och posttrafik från och med autonoma tiden. Från 1900-talet kallades den postbuss.
Från 1811 postverkets styrelse i Finland, vilken ansvarade för förvaltningen av postväsendet, postdistrikten och övervakningen av postmästarna. Postdirektionen ersatte den postförvaltning som under autonomin fram till 1811 skötts av landshövdingarna och därförinnan av postdirektörskansliet i Stockholm. Postdirektionen lydde under Senatens kansliexpedition fram till 1869, därefter under Civilexpeditionen. Direktionen bestod av postdirektören som ordförande och postverkets tjänstemän. Från 1816 blev postdirektionen ett permanent ämbetsverk och den löpande verksamheten sköttes av ett postkansli, som leddes av postdirektören. Under postkansliet lydde ett räkenskapskontor, en expedition för avgående poster och en expedition för ankommande poster. Postdirektionen ersattes 1881 av Poststyrelsen.
Räkenskapskontor i anslutning till postdirektionen med det huvudsakliga ansvaret för postväsendets ekonomiska förvaltning.
Beteckning som användes på svenska om postverkets högsta chef 1686–1704. I Gamla Finland var ”postdirektör” 1744–1812 titel på chefen för postväsendet. Denna tjänst var förenad med postinspektörstjänsten i Fredrikshamn fram till 1803, därefter med guvernementspostmästartjänsten i Viborg. I autonoma Finland hade även chefen för Postdirektionen från 1811 tjänstebeteckningen postdirektör fram till 1888, då Postdirektionen ersattes med Poststyrelsen och postdirektören med generalpostdirektören.
Under lilla ofreden benämning på den tjänsteman som av de ryska myndigheterna tillsattes som chef för postväsendet i hela det ockuperade Finland.
Från 1801 centralt ämbetsverk för det svenska postväsendet och fortsättning på det tidigare Generalpostkontoret. Postdirektörskansliet inrättades 1801 då Kanslikollegium drogs in och chefen för postverket, överpostdirektören, började föredra postärenden direkt för Kunglig Majestät. Kansliet och förfarandet fortsatte fram till 1809. I autonoma Finland blev Postdirektionen från 1811 postverkets ledande organ.
I Ryssland distrikt för postadministrationen som omfattade flera guvernement. Styrelseorgan för ett postdistrikt var ett postamt. Denna distriktsindelning infördes i etapper från och med 1783. Guvernementspostkontoren lydde under dessa distrikt. Postförvaltningen i Gamla Finland lydde under Poststyrelsen i S:t Petersburg.
Regional förvaltningsenhet under postverkets styrelse, vilken inrättades 1686. Postdistrikten förestods av postinspektörer. De började 1927 ersättas med post- och telegrafdistrikt.
På 1620-talet om länsbudbärare, motsvarande enspännare. Tjänstetiteln uppkom 1620 då ståthållarna blev skyldiga att anställa länsbudbärare som till fots förde deras månadsrapporter till regeringen i Stockholm. Under det indelta postverkets tid (1636–1845) var en postdräng en person som var anställd av en postbonde för att tjänstgöra som postförare. Enligt postförordningen 1636 skulle de vara två till antalet per posthåll och gående vidarebefordra posten till följande posthåll. För att snabba upp postgången skulle postdrängen helst byta postväska under vägen med den postdräng som kom från andra hållet. Efter 1646 skulle postföringen huvudsakligen ske med häst (ryttarpost). Stadspostdrängarna (postknektarna) underlydde postförvaltaren. På landsbygden underlydde postdrängen en postbonde och skulle bära postvapen, posthorn och spiss till skydd mot postrov. Benämningen försvann i och med avskaffandet av det indelta postverket år 1845, i Åbolands och Ålands skärgård först 1910.
I Ryssland från 1799 postanstalt i städer som inte var guvernementsstäder samt i kretsarna. Dessa postanstalter hade tidigare kallats stads- och kretspostkontor. Postexpeditioner fanns även i Gamla Finland i kretsstäderna och på några andra orter.
Under svenska tiden en avdelning vid Generalpostkontoret, vilken ansvarade för kontorets, Kanslikollegiums och Kunglig Majestäts kanslis postförsändelser. Postexpeditionen fungerade också som Stockholms postkontor efter att detta hade ombildats till ett centralt ämbetsverk i mitten på 1680-talet. Postexpeditionen förestods av en postmästare, senare en postexpeditör. Från 1881 under autonomin var postexpedition en postanstalt som enbart erbjöd postningstjänster, till skillnad från postkontoren som också erbjöd värdepost-, postanvisnings-, postförskotts- och stafettposttjänster. Som föreståndare för expeditionen verkade en postexpeditör.
Från 1881 tjänstebeteckning för föreståndaren för en mindre postanstalt, särskilt en postexpedition och en postkontorsfilial. ”Postexpeditör” användes även allmänt om lägsta gradens posttjänsteman som hade sämre utbildning än den som krävdes för mer kvalificerade tjänster inom postverket.
Postförande fartyg försett med en flagga med postens emblem.
Mindre postanstalt som sorterar under huvudpostkontoret i stad med postdistriktets huvudpostkontor.
Benämning på fribrevsrätt, särskilt en myndighets eller tjänstemans rätt till avgiftsfri befordran av tjänstebrev, exempelvis en lantmätares rätt att avgiftsfritt sända publika handlingar till en myndighet.
(Under 1800-talet) benämning på kvinnlig postfunktionär med uppgift att expediera allmänheten på postanstalt.
Den officiella beteckningen för postbonde på indelt posthemman vilken under tiden 1636–1845 skötte postförsändelserna längs kronans postrutt. Postbonden hade ofta postdrängar som hjälp. Postbönderna verkade under särskild frid och var från 1646 befriade från vissa utskylder. Befattningen ombildades 1846 till en statsanställd postiljonstjänst för transport av postförsändelser mellan gästgiverier eller postkontor, senare postanstalter.
Sammanslutning av postväsenden sedan 1874 där olika stater är officiellt representerade och som reglerar de internationella postförbindelserna. Senare grundades Allmänna postförbundet och 1878 Världspostförbundet med postkongressen som högsta beslutande organ, dit Finland som självständig nation anslöt sig 1920. Den skrifliga handlingen kallades postkonvention, ett fördrag mellan två eller flera stater som reglerade postutväxlingen mellan dem.
Lag, förordning eller reglemente rörande postväsendet. Den första postordningen, om postbud, gavs 1636 och verkställdes i Finland 1638.
Av officiellt postväsen ordnad befordran eller transport av försändelser från en ort till en annan. Ursprungligen användes termen om postbefordran av enstaka försändelser. Den första statsposten försökte man grunda redan 1620, och den skulle skötas huvudsakligen med ridande kurirer. Samma år inrättades länsbudbärare som till fots skötte postföring till och från ståthållarna. Efter införandet av det indelta postverkets posthåll 1636 fördes posten av postbönder till fots och så småningom med häst en gång per vecka. Då persontransporterna med postförbindelse ökade mot 1700-talet blev postföring och passagerartrafik med häst och vagn, så kallad postdiligens, vanligare och skedde flera gånger per vecka. Från 1800-talets mitt förekom ångbåts- och järnvägspost och slutligen från 1930-talet också flygpost.
Äldre benämning på postavgift, porto.
Om (krono)postföringen som ett onus för posthemmanen.
Ersättning för postföring.
Ett posthemmans skyldighet att befordra posten längs en viss postrutt 1638–1845, på Åland och i Åbolands skärgård fram till 1910.
Om personal- eller utgiftsstat inom det indelta postverkets transporter.
Den privatisering av postverket som gjordes på 1600-talet. Postverket var förlänat 1654–1661, bortförpaktat 1662–1669 samt förlänat på nytt 1673–1677. Förläningsinnehavaren skulle organisera och sköta postväsendet och hade rätt att behålla ett eventuellt överskott.
Postförrnedling som innebär att mottagaren av en postförsändelse vid utkvitteringen erlägger en summa som postverket sedan tillställer avsändaren. Termen används också om att skicka pengar eller betala på detta sätt. Postförskott infördes under autonoma tiden och stadgades i postförordningen 1881.
På särskild blankett (av postanstalt utskriven) reversal som vid avsändandet ska medfölja postförskott. Postförskottsreversal infördes med postordningen 1881.
Under autonomin en postförvaltares närmaste man och tjänstebiträde.
Från 1636 tjänstebeteckning för föreståndare för ett postkontor. Postförvaltaren, som vanligen kallades postmästare, ansvarade för postföringen i en stad som låg vid postrutten och hade även ett visst ansvar för närbelägna postbönder. Senare användes tjänstebeteckningen postförvaltare också om föreståndaren för ett postkontor på en ort på landsbygden. Postförvaltarens närmaste överordnade var från 1690-talet överpostdirektören, senare postdirektören och från 1889 postinspektören i det postdistrikt dit postkontoret hörde. Postförvaltarna utnämndes under svenska tiden av landshövdingen, från 1811 av senaten och från självständigheten av Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Postförvaltarna sorterade först under länsstyrelsen, efter 1686 under Kanslikollegium och från 1811 under Senatens kansliexpedition, med undantag för 1881–1888 och från 1892 då de sorterade under Civilexpeditionen respektive Kommunikationsexpeditionen. Från självständigheten sorterade postförvaltarna under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Tjänstebeteckningen postförvaltare ersattes 1927 med (poststations)föreståndare.
Sammanfattande benämning på de turer längs vilka post befordrades mellan två orter, också om postbefordran genom posttrafik, enligt viss postlinje eller postrutt.
Postbondes gård, posthemman, posthåll, fungerade som anhaltstation för stafettposten och inlämningsplats för post på landsbygden. Postgårdarna avskaffades 1845, i Åbolands skärgård och på Åland 1910. Från 1920-talet användes benämningen om liten postanstalt som sköttes som en bisyssla av någon och som endast distribuerade brevförsändelser, vissa också vanliga inhemska paket.
Vid kronans postrutt beläget hemman vars bonde verkade som postförare till och från ett annat posthemman, mot att han fick vissa lättnader i allmänna skatter och avgifter eller en ersättning i reda pengar. Posthemmanen låg alltid vid de viktigaste kommunikationslederna. Avståndet mellan posthemmanen skulle 1636 vara 20–30 km. Posten befordrades enligt ett stafettsystem, eller genom att posthemmanet höll hästar åt postverkets ridande eller åkande postiljoner. Posthemmanen avskaffades 1845 då postväsendet omorganiserades, dock inte i Åbolands och Ålands skärgård där det indelta postverket indrogs 1910.
Blåsinstrument för att ge signal om att posten har anlänt eller ska avgå. Posthornet blev ett kännetecken för postföringen. Ursprunget kan eventuellt sökas i Tyskland, där postföringen tidvis sköttes av slaktare mot vissa skattelättnader. När de anlände till en by för att köpa boskap så anmälde de sin ankomst genom att blåsa i ett horn. Posthornet blev under 1500-talet allmänt bland kurirer som skötte offentlig postgång (till exempel kyrkans, statens, ämbetsmäns postförare). Posthornet blev sedermera en symbol för statligt postmonopol och förekommer än idag på postlådor, postfanor m.m.
Tidigast från och med 1636 om hus som (helt eller delvis) inrymmer postkontor eller annan under postverk(et) sorterande institution (till exempel posthåll, posthemman eller -gård).
Ursprungligen plats för byte av kurir, postbud eller posthästar. Benämningen användes också om det indelta postverket 1636–1845 och om själva vägsträckan mellan två posthemman eller om skjutshåll som försåg postförarna med hästar. Posthemmanen skapades med det indelta postverket 1636. I Finland öppnades den första postrutten 1638: Stockholm–Åbo–Helsingfors–Borgå–Viborg–Kexholm–Nöteborg–Narva.
Under indelta postverkets tid 1638–1845 om person som förestod och vanligen också tjänstgjorde som postförare på ett posthåll eller mindre postanstalt. Avsåg under svenska tiden särskilt de skrifter som rörde den av Karl XII år 1718 påbjudna, men aldrig helt genomförda reformen av postväsendet som avsåg att erbjuda också regelbunden persontrafik med posthållets häst och vagn.
Ursprungligen den ryttare som red ledarhästen i ett ekipage. Från 1674 användes beteckningen om en av postverket anställd person som ridande transporterade posten till följande postanstalt, med hjälp av posthemmanens eller posthållens hästar. I postordningen 1636 var postiljonen synonym med postbud, postbonde. Postiljoner fanns längs de viktigaste postlederna och övervakade särskilt postföringen till havs. De hade en viss uppsikt över postbönderna och ansvarade för postföringens säkerhet. Under 1700-talet betecknade ”postiljon” de postförare som med biträde av en postdräng förde posten mellan postanstalterna i städer och om de särskilda postförare som följde med postdiligenserna och som hade uppsikt över värdefulla postförsändelser. I Ryssland var en postiljon från 1716 en lägre postanställd, motsvarande soldat eller efrejter i militären, med uppgift att trygga säkerheten vid transporten av postförsändelser mellan postanstalterna. Även vid postförvaltningen i Gamla Finland fanns postiljoner mot slutet av 1700-talet. I autonoma Finland användes benämningen postiljon från 1858 om brevbärare (ursprungligen bara i stad) som (fram till 1885 mot särskild betalning, därefter gratis) bar hem posten från postkontoret till adressaten. Efter 1881 var postiljonen en brevbärare, postsorterare eller postförare.
En postinspektörs verksamhetsområde eller befattning (som en postal instans).
Från 1620 chefsbefattning med varierande tjänstetitlar vid Kunglig Majestäts kansli. Postinspektören var chef för enspännare och länsbudbärare. Tidvis under 1645–1704 var ”postinspektör” en tjänstebeteckning för chefen för svenska postverket. Efter 1685 var ”postinspektör” en inspekterande tjänsteman vid generalpostkontoret och högsta posttjänsteman i ett postdistrikt. Postinspektörerna i postdistrikten övertog från landshövdingarna tillsynen över verksamheten vid lokala postkontor och över postbönderna. Vanligen utsågs postförvaltaren i landshövdingens residensstad till distriktets postinspektör. I Gamla Finland var ”postinspektör” från 1744 titel på föreståndarna för några postkontor. Under autonomin var ”postinspektör” från 1846 tjänstebeteckning för föreståndaren för ett postkontor i en mindre stad. Efter 1889 var postinspektören föreståndare för ett postdistrikt. I folkmun kallades postinspektören postkontrollör.
Mindre segelfartyg avsett för mer eller mindre reguljär post- (och passagerar)trafik mellan två orter. Postjakterna innehades och sköttes av postrotehemman. Postjakter började förekomma efter 1685 och användningen reglerades 1704. Posten skulle förvaras i en vattentät postkagge och jakten förestås av en kapten (eller skeppare) med flera postjaktskarlar som besättning. De bekostades med medel ur postkassan. Postjakter gick över Ålands hav 1723–24, 1727–1732, 1764–1779, från Stockholm längs sydfinska kusten till Reval 1687–1689 och mellan Porkala och Reval 1690–1691. De var mer beroende av väder och vind än postbåtarna som roddes av postbönder. Den svenska sjöposten mellan Sverige och Finland upphörde 1821.
Jordebok över posthemman. Postjordeboken upptog alla postgårdar i landet och reglerade deras postföringsskyldighet i miltal. Förslag om upprättande av postjordeböcker kom 1686. De upprättades dock först på Karl XII:s befallning i början av 1700-talet och 1801 på Kammarkollegiums befallning.
Kameral räkenskapsförande avdelning vid Generalpostkontoret i Stockholm. Under autonomin benämndes postdirektionens räkenskapskontor i Helsingfors även postkammarkontor.
Tjänsteman inom postverkets högsta ledning, med ansvar för kamerala och ekonomiska ärenden. Tjänsten inrättades 1669 och postkamreraren verkade vid postkontoret i Stockholm, senare kallat Generalpostkontoret, under tillsyn av överpostmästaren, från 1697 överpostdirektören. Postkamreraren hade i sin tur ett visst ansvar att övervaka denne. Eftersom postkamreraren skötte redovisningen av postmedel och överföringen av postverkets överskottsmedel till statsverket, verkade han till denna del under såväl Kammarkollegiums, Statskontorets som Kammarrevisionens tillsyn. Postkamreraren förestod efter 1746 Postkammarkontoret under Kanslikollegiums, efter 1801 Postdirektörskansliets, tillsyn. Från 1811 var postkamreraren revisor vid Postdirektionens räkenskapskontor.
Kansli för postverkets centrala förvaltning. Under 1700-talet skötte postkansliet den del av Generalpostkontorets centrala förvaltning, som förestods av postsekreteraren i Stockholm. Efter 1816 var postkansliet postdirektionens kansli i Helsingfors och förestods av postdirektören.
Under stora ofreden av de ryska ockupationsmyndigheterna tillsatt rysk officer med uppgift att organisera postföringen. Även officerare med andra grader, såsom postlöjtnanter, tjänstgjorde vid det ryska postväsendet.
Förteckning över adresser och postkontor eller posthåll. Postkartorna följde med postföraren från avgångsorten och hängdes sedan upp till allmänt påseende på nästa posthåll. De infördes 1673 och användes ännu under autonoma tiden. Termen användes också om de kartor som markerade kronans postrutter och postanstalter m.m.
Allmän benämning på postverkets huvudkassa, senare också en enskild postanstalts kassa. Ur den betalades också de lägre posttjänstemännens löner efter 1685. Överskottet av postmedlen gick oavkortat till postverkets underhåll.
Lägre tjänsteman inom postväsendet med ansvar för räkenskapsföringen och förmedlingen av postväsendets transaktioner med Statskontoret och Kammarrevisionen. Postkassören var underställd postkamreraren. Han hade ursprungligen säte vid Kammarkollegium och verkade då som ett mellanled mellan Statskontoret och Kanslikollegium i den löpande postförvaltningen. Postkassören verkade 1685–1698 vid Stockholms postkontor. Ämbetet avskaffades 1698 då räkenskapsföringen började skötas av postinspektörerna i varje län, vilka halvårsvis redovisade räkenskaperna för postkamreraren.
Benämning på postdräng i en stad. Postknektar infördes med postordningen 1636. De skötte i praktiken postföringen under postförvaltarens översyn och skulle enligt postordningen 1646 bära kronans livré. Efter det militära indelningsverkets införande användes beteckningen också om postsoldat.
Postförvaltare på vissa gränsorter under 1636–1870 och vid de svenska provinsernas postkontor 1699–1815. Postkommissarien utnämnde postmästarna, övervakade postförarna samt förestod och inspekterade sitt postala område. Han redovisade årligen till postkamreraren. Behållningen av rörelsen tillföll postkassan i Stockholm. Postföringen sköttes med vagnar som fraktade gods och passagerare enligt av svenska postmyndigheter fastställda taxor.
I Sverige från 1636 om postanstalt i en stad som låg vid kronans postrutt och vanligen i den borgares hus vilken hade utsetts till postmästare av rådmännen. Postmästaren biträddes av postkontorsbetjänter. I Ryssland var postkontor från början av 1700-talet benämning på en stor postanstalt, senare allmän benämning på postanstalt. Under senare hälften av 1700-talet fanns olika kategorier av postkontor. Mindre postkontor erhöll 1799 benämningen postexpedition. I Gamla Finland fanns postkontor, som 1744 benämndes poststationer (počtovovaja stancija) och postexpeditioner. Under autonomin började från cirka 1860 benämningen postkontor användas om en fullständig postanstalt av I:a eller II:a klass, vilken under ledning av en postförvaltare skötte alla de ärenden som hörde till postverket. Postkontor började också grundas på landsbygden. Deras befogenheter var mer begränsade än städernas postkontor och under sig kunde de ha mindre postkontorsfilialer.
Från senare delen av autonoma tiden allmän benämning på mindre postanstalter som sorterade under postkontor på landsbygden. Postkontorsfilialerna förestods vanligen av en postexpeditör.
Från 1889 landsomfattande postdistrikt under Poststyrelsen, senare Post- och telegrafstyrelsen, vilket utgjordes av Statsjärnvägarna med deras postkupéexpeditioner. Distriktet kallades ursprungligen Kupépostdistriktet och förestods av en postinspektör.
Rörlig postanstalt inrymd i en järnvägskupé för expediering och transport av post. Postkupéexpeditionerna inrättades 1862 direkt under postdirektionen, och lydde från 1881 under Poststyrelsen, efter 1927 under Post- och telegrafstyrelsen. Postkupéexpeditionerna bildade från 1889 ett eget landsomfattande postdistrikt. Föreståndaren för en postkupéexpedition hade tjänstebeteckningen resepostexpeditör, senare postexpeditör, expeditör och förste expeditör. Han kunde också benämnas postkupéföreståndare.
Enhet i anslutning till Postdirektionen som tillsatte och övervakade resepostexpeditörerna. Postkupéexpeditionen förestods av en äldre resepostexpeditör. Under honom verkade yngre resepostexpeditörer.
Från 1881 benämning på chefen för en postkupéexpedition. Den egentliga tjänstebeteckningen var postexpeditör.
(Regerings)kurir som (också) medför post.
Från 1898 Poststyrelsens årliga tjänstemannapraktikantutbildning. Postkursen erbjöd undervisning i ämnen som anslöt sig till postväsendet och resulterade i en posttjänstemannaexamen. En kortare kurs arrangerades för postiljoner.
Under 1600–1700-talen benämning på postlinje, postgång. Termen ersattes under 1800-talet med ”postlinje”.
Lön för postföring under svenska tiden och autonoma tiden, ursprungligen den kontanta ersättning som en postbonde på ett indelt posthemman som låg på frälse-eller donationsjord 1638–1686 fick som ersättning av postverket för postföringen, i motsats till att postbönder på posthemman av annan jordnatur fick lättnader i vissa allmänna avgifter och skatter. Från 1686 betalades postlegan ur postverkets kassa till varje ordinarie postförare. Postlegan avskaffades med det indelta postverket 1845.
(Under 1600-talet) om postföring till fots. Efter 1718 indelades postgången också i ständig post, paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post, ridpost och extra post.
Den plats i en postlokal där allmänheten expedierades, tidigare om en lucka i en vägg eller dörr i en postanstalt genom vilket försändelser kunde in- och utlämnas. Termen användes också i överförd betydelse om en postmästares syssla. Sedermera användes termen om vid postkontor belägen brevlåda för avgående försändelser, under 1900-talet också om invid brevbäringsstråt eller postlinje uppsatt låda, i vilken brevbärare lägger till adressaten riktade vanliga brevpostförsändelser.
Benämning som förekom i den svenska postförvaltningen. I vissa delar av det område i Gamla Finland som 1743 införlivades med Ryssland var postlänsman en benämning på person som hade i uppdrag att övervaka användningen av hästar för postföringen.
Samlande benämning på olika slags postbud som färdades till fots, till exempel kurirer, postiljoner, postbönder och postdrängar.
Benämning på de (brutto- eller netto)inkomster av poströrelsen som inflöt i postkassan under ett år från porto, assurance, tidningsmedel, estafettmedel m.m. Intäkterna gick till postverkets underhåll utan att lämna något överskott till kronan. Det var mestadels fråga om avgifter för enskilda personer som sände brev med posten. Publika verks, auktoriteters samt ämbets- och tjänstemäns postförsändelser i ämbetsärenden var däremot avgiftsfria och kallades därför fribrev.
Benämning sedan 1748 på den månatliga redovisningen av ett postkontors brutto- och nettoinkomst. Postmedelsräkningen gjordes upp av postmästaren.
Beviljande av medlemskap i ett gille åt en person efter döden. Medlemskapet i gillet innebar att personen kunde bli föremål för själamässor från det altare som ifrågavarande gille var designerat till. Vanligen skedde inskrivningen omedelbart i samband med frånfället. Undantaget var ett par av de borgmästare som avrättades under Stockholms blodbad 1520. Av politiska skäl kunde de inte omedelbart erhålla postumt medlemskap
Rättegångssak rörande postväsendet.
Postmästares ämbetsbostad som också inrymde postkontor.
Från 1622 benämning på föreståndare för ett postkontor, även kallad postförvaltare. Postmästaren var fram till 1680-talet en edsvuren läs- och skrivkunnig arrendator av postkontor och dess postförsändelser, eller en person som förlänats ett postkontors postavgifter som lön för postförvaltningen i och omkring en viss stad. Efter 1686 var postmästaren en edsvuren poststatstjänsteman, vars lön betalades ur Postkassan. I Ryssland var ”postmästare” från 1665 titel på chefen vid utrikespostförvaltningen, från 1710 på chefen för postanstalter på olika nivåer. I guvernementsstäderna fanns guvernementspostmästare under vilka kretspostmästarna i kretsstäderna lydde. I Gamla Finland förestods postkontoren av postmästare.
Postmästares skriftliga tro- och huldhetsförsäkran till konungen.
Postmästares hustru eller änka (som efter makens död skötte postkontoret), sedermera postmästarinna.
Postmästares eller postförvaltares ämbete och verksamhet, också om postkontor.
Regional förvaltningsenhet under Post- och telegrafstyrelsen, vilken bestod av postkontoren och telegrafkontoren med deras filialer. Funktionerna fanns ofta under samma tak, särskilt på distriktets huvudort, och kallades post- och telegrafkontor. Distrikten förestods av en postinspektör.
Den offentliga organisering, som innefattade alla myndigheter och åtgärder som behövdes för att sköta transporten och distributionen av brev-, penning- och paketförsändelser, korsband, i vissa fall personer, sändande och mottagande av telegram, samt den statliga telefontrafiken. Verksamheten leddes och övervakades från 1927 av Post- och telegrafstyrelsen.
Centralt ämbetsverk som ansvarade för, övervakade och utvecklade post-, telegraf- och den statliga telefontrafiken i Finland. Post- och telestyrelsen bildades 1927 genom en sammanslagning av Poststyrelsen och Telegrafstyrelsen. Post- och telestyrelsen leddes av en generaldirektör och de viktigaste besluten fattades kollegialt tillsammans med direktörerna för de olika avdelningarna. Till en början bestod avdelningarna av en administrativ avdelning, en postavdelning och en telegrafavdelning. År 1937 ombildades Telegrafavdelningen till Telegraftekniska avdelningen och Telegraftrafikavdelningen. År 1945 tillkom Upphandlingsavdelningen. Den regionala förvaltningen organiserades inom ramarna för post- och telegrafdistrikt samt telegraf- och telefondistrikt.
Titel för person som (i ort med föga omfattande poströrelse) i sin bostad mottar och utdelar post för postverkets räkning.
Allmän benämning på postordning särskilt på 1600-talet som reglerade postväsendets tillstånd, skick och form, sedermera ersatt med postförordning. Som exempel kan nämnas postordningen 1631, förordning om postväsendet 1643, om notifikationspostväsendet 1662 samt poststadgorna av 1636, 1648, 1673, 1686 och 1704. Efter 1809 gavs postordinantier under benämningen postordningar åren 1817, 1881, 1924 och 1944.
Från och med 1673 av postfunktionär iordningställt paket, som innehöll ett antal till en och samma postanstalt adresserade brev.
Skriftlig handling för kontroll av postföringen till lands. Postföraren uppvisade postpasset vid postkontoret. I passet antecknades försändelsens ankomst, avfärd och den transporterade postens natur (säck, väska, lösväska m.m.). Termen förekom redan under medeltiden, under 1500-talet användes ”passebord”, och stadgades för det indelta postverket 1646. Den var i bruk till och med 1845. På 1700-talet syftade postpass också på den handling som bestyrkte någons rätt att anlita kronopostskjuts. I det fallet utfärdades postpasset av postmästaren i en stad eller en postförvaltare på landsbygden.
Avgift för postförsändelse, införd 1719. Ursprungligen uppbars avgiften bara för privata postförsändelser, så småningom i ökande grad också för tjänstepost. Avgiften gick till postverkets underhåll utan att lämna något överskott och utgick efter posttaxan, beroende på brevets eller paketets tyngd och postförsändelsens avstånd. Ett brev från Helsingfors till Stockholm kostade sex öre, enligt 1638 års brevtaxa. Mellan 1845 och 1849 och efter 1875 gällde lika postporto för alla försändelser av viss tyngd, oavsett avståndet mellan avsändare och mottagare.
De räkenskaper som fördes vid en postanstalt över postavgifter som betalades i efterskott.
Den handling som från 1662 upprättades av postförvaltare och som innehöll uppgifter om (från och till postkontoret) inkomna och avgående postförsändelser samt deras portoavgifter. I praktiken var postprotokollet en kopia av postkartan. Den sändes med vissa intervaller till central postmyndighet i Stockholm för kontroll.
Kronans ensamrätt att upprätthålla postväsende. Tidvis hade kronan också rätt att granska försändelsernas innehåll. Postregal infördes delvis 1636 och blev fullständigt 1686. Sedermera kallades det postmonopol. Inkomsterna av postväsendet utgjorde del av de årliga statsinkomsterna. År 1835 fick postverket också monopol på försändelserna utomlands. I mitten av 1800-talet sköttes posttransporter av privata postentreprenörer i svårtillgängliga trakter och i Insjöfinland med ångbåt. År 1874 infördes ett partiellt postregal på nytt. Privat postverksamhet fick inte utan tillstånd idkas vare sig till sjöss eller till lands med privata färdmedel. Fullt postregal för brevpost återinfördes 1877. Formellt kunde privata entreprenörer ansöka om tillstånd för postföring, men sådana beviljades inte.
Benämning på banksedel som sändes per post.
Per post sänd bankväxel till annan ort än den var utställd, vanligen om växel som är dragen av ett bankkontor på dess huvudkontor eller på andra banker, eller som utgörs av en av en bank utställd egen växel, så kallad postväxel.
Visitationsresa gjord av (högre) posttjänsteman, vanligen postinspektör.
Kontor med ämbetslokaler för revisor(er) vid Poststyrelsen i Stockholm.
Benämning på postförare till häst 1646–1817.
Från och med 1700-talet en grupp av hemmansägare på Åland och i Åbolands skärgård som gemensamt ansvarade för postföringen i området och mellan Finland och Sverige. Termen användes ibland också om besättningen på den postbåt, rotebåt som användes och som bestod av minst sex postrotemän. Benämningen brukades även under stora ofreden om de rotar bestående av ett mindre antal hemman, som de ryska ockupationsmyndigheterna organiserade i östra Finland för att ombesörja postföringen mellan poststationerna.
Hemman på Åland och i Åbolands skärgård som hörde till en postrote cirka 1700–1910.
Överfall på postförare med tillgrepp av (värde)post. Postrov var ursprungligen belagt med dödsstraff.
Från 1674 om ridande postförare eller postbud, efter 1707 postryttare, senare synonym till postiljon. Benämningen användes särskilt om postförare i Östersjöprovinserna. De anställdes där av postmästarna i orten före 1689 eller genom entreprenad och avlönades av denne eller med medel ur den lokala statsuppbörden.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Postrådet motsvarade Poststyrelsen. I och med att en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland (Folkkommissariatet) tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Benämning från 1650-talet på postförare som (springandes) skötte postföringen utanför riksposten, exempelvis häradspostförare, klockarpostförare.
Specialdomstol i stad 1704–1816 som behandlade missbruk av fribrevsrätt och postfunktionärernas tjänstefel och -försummelser, särskilt postmästares, postförvaltares och postförares. Posträtten tillsattes vid behov med borgmästaren som ordförande och några magistratsledamöter samt stadsnotarien, där sådan fanns, som medlemmar. Besluten kunde överklagas till överpostdirektören, från 1808 till postmästaren i Åbo. Posträtterna ersattes 1816 med de allmänna underrätterna.
Under 1800-talet om portofria (och omärkta) postförsändelser, särskilt tjänsteförsändelse från en postal myndighet till en annan.
På 1600-talet använd benämning på utdrag ur en redovisande skriftlig handling som innehöll uppgifter om levererade varor, betalningar m.m. vilka alla hade antecknats under en egen särskild post.
Officiell beteckning för skriftligt meddelande från postanstalt om att en försändelse kunde avhämtas på postanstalten.
Sekreterare vid och chef för Poststyrelsens kansli i Stockholm. Postsekreterarna uppfördes först 1762 på stat.
Postmyndighets eller postanstalts sigill, särskilt det sigill som användes vid tjänsteförsändelser och postpaket och som inte fick brytas av någon annan än postmästaren.
Postföring (och transport av passagerare) med häst och vagn.Postskjutsen sköttes från 1636 (under det indelta postverkets tid) av postbönder, senare av postförare anställda av postverket.
Postbonde som under det indelta postverkets tid (1648–1845) skjutsade postförsändelserna (och passagerare) med häst och vagn till följande posthåll eller posthemman.
Beteckning för postmästarens eller postförvaltarens skrivbiträde, en inofficiell arvodesbefattning vid postverket under svenska tiden och autonomin.
Om de soldater som efter 1716 skulle anskaffas till livgardet, av de annars från rotering befriade posthemmanen.
Från 1886 allmännyttigt statsgaranterat penninginstitut i anslutning till Poststyrelsen för att främja sparsamhet och bedriva postgirorörelse. Alla postanstalter fungerade som postsparbanksbyråer. Postsparbankens medel förvaltades av Statskontoret och Postsparbanksstyrelsen. Från 1948 var Postsparbanken indelad i fyra avdelningar, Kassa- och bokföringsavdelningen, Kassakontoret, Girokontoret och Kontrollavdelningen.
Från 1886 lokalkontor eller filial till Postsparbanken. Som postsparbanksbyråer, sedermera postsparbankskontor, fungerade postanstalterna runt om i landet.
Från 1886 styrelse för Postsparbanken, vilken tillsattes av senaten, efter 1922 av statsrådet. Postsparbanksstyrelsen hade Poststyrelsens generalpostdirektör som ordförande, senare Post- och telegrafstyrelsens generaldirektör. Som styrelsemedlemmar fungerade under autonomin två ledamöter tillförordnade av Senatens ekonomiedepartement, av vilka en var direktör vid Statskontoret. Från självständigheten fungerade generaldirektören för Statskontoret som viceordförande. Därtill tillkom sju andra medlemmar av vilka fyra representerade Finansministeriet, Poststyrelsen, Statskontoret och Finlands Bank.
Stadga som reglerade förhållandet mellan postverket och allmänheten.
Sammanfattningen av postverkets alla tjänstemän och budgeten för deras löner som gavs 1673, 1685, 1698, 1724, 1741 och 1757. Under 1760-talet omstöptes poststaten. Den löpande förvaltningen sköttes ursprungligen gemensamt av postmästaren i Stockholm och Kanslikollegium (rikskanslern). Ansvaret fördelades 1669–1685 mellan Kansli- och Kammarkollegium, postdirektören och Statskontoret. Efter 1685 förvaltade Kanslikollegium postväsendet efter dess stat, medan Kammarkollegium övervakade postmästaren och postkamreraren som skötte den löpande förvaltningen såsom ekonomiskt självförvaltande statsorgan (affärsdrivande verk). Sedermera användes termen poststat endast om postverkets budget.
Från cirka 1734 och under förra delen av autonoma tiden om plats för ombyte av postförare, posthästar eller postvagnar. Benämningen poststation användes också om huvudort eller knutpunkt för postsamfärdsel, eller en svensk postanstalt i utlandet. Under lilla ofreden var ”poststation” en av de benämningar som användes om de anstalter som inrättades för befordran av post, kurirer och tjänstemän. Det var även benämning på de postanstalter som inrättades i Finland under stora ofreden av de ryska ockupationsmyndigheterna. I Ryssland var en poststation från 1799 en station vid allfartsvägarna för postföringen och övervakningen av landsvägstrafiken. Under autonoma tiden efter 1860-talet och självständighetstiden var en poststation en underavdelning till ett postkontor eller en postexpedition vid en tågstation, med en poststationsföreståndare som chef. Poststationerna erbjöd endast enkla postningstjänster, inte värdeförsändelser.
Om poststation av första klass som inte hanterade post som gick till utlandet eller värdepost såsom postanvisningar och -förskott och poststation av andra klass som endast tog emot och vidarebefordrade inrikespost.
Ansvarig tjänsteman för en poststation, det vill säga en underavdelning till ett postkontor eller en postexpedition, vilken var belägen vid en järnvägsstation och vilken tog emot och vidarebefordrade posten som forslades längs järnvägen till huvudposten. Tjänsten inrättades 1862 och sköttes ofta som bisyssla av stationsinspektorn.
Benämning på den tidpunkt (det klockslag) då post senast ska vara inlämnad (på en postanstalt) för att befordras med viss postlägenhet.
Centralt ämbetsverk för postväsendet som 1881 ersatte Postdirektionen. Ursprungligen var ämbetsverket chefsstyrt under en postdirektör, senare en generalpostdirektör, men blev 1918 ett kollegialt ämbetsverk med generalpostdirektören som ordförande och avdelningarnas direktörer som medlemmar av kollegiet. Den regionala förvaltningen sköttes inom ramen för postdistrikt. I anslutning till Poststyrelsen och postdistriktens postanstalter fungerade Postsparbanken. Poststyrelsen lydde under Senatens civilexpedition fram till 1888, därefter under Kansliexpeditionen fram till 1892 och därefter under Kommunikationsexpeditionen. Från självständigheten lydde Poststyrelsen under Ministeriet för kommunikationsväsendet och de allmänna arbetena. Poststyrelsen slogs 1927 ihop med Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Sammanställning av bestämmelser om postavgifter; instruktion för beräkning av postavgifter, den första officiella taxan för postlinjen från och till Stockholm 1638. Avgiften berodde på brevets vikt. Priset för förändelser mellan andra orter i riket fastställdes av de olika postmästarna. År 1692 infördes en riksomfattande posttaxa. Breven skulle taxeras efter vikt och befordringssträckans längd. Tre avståndsklasser på 20 mil fastställdes. För längre sträckor tillkom nya avgifter för varje 10 mil. Posttaxorna gavs under 1700-talet ut som särtryck. De trycktes under 1800-talet i almanackan. År 1816 fastslogs att postavgiften i taxan skulle beräknas efter ryskt viktsystem. År 1845 infördes i Finland frankostämplade kuvert. Frimärken infördes 1856. 1845 infördes en enhetstaxa på 10 kopek. Den var dyr för kortare sträckor och därför infördes en avgift på 5 kopek 1850. År 1875 återgick man till enhetstaxa.
Under 1800-talet telegram om försening av posten på grund av till exempel snöhinder. Posttelegram sändes i Sverige från postkupéföreståndare till Generalpoststyrelsen.
Nyheter befordrade med post. Benämningen användes särskilt om vissa tidningar eller flygblad. Från 1645 blev ”Posttidender” också namn på en allmän tidning (”Ordinarie Post Tidender”), som på statligt uppdrag spreds i landet av postchefen i Stockholm. Den innehöll särskilt officiella nyheter från regeringen, utrikesnyheter och uppgifter om krigshändelser. Utgivningen övertogs 1791 av Svenska Akademien.
Under det indelta postverkets tid 1636–1845 en edsvuren och läskunnig person vid postverket. Därefter och i synnerhet från 1898 var en posttjänsteman en person som hade tjänst vid postverket. Postverket hade inte den vanligen förekommande uppdelningen i ämbetsmän och tjänstemän.
Examen i postverkets författningar, cirkulär och räkenskaper, vilken anordnades av Poststyrelsen. Posttjänstemannaexamen infördes 1898 huvudsakligen för att ge posttjänstemän med sämre skolutbildning behörighet att söka högre posttjänster. Posttjänstemannaexamen utvecklades till en slutexamen i en fem månader lång postkurs som årligen arrangerades av Poststyrelsen.
Person som inte kunde väljas till ett ämbete utan enbart bli föreslagen. En ordensman eller en biskop i ett annat stift kunde inte kandidera i biskopsval. De kunde bli föreslagna, men deras ställning var rättsligt sämre än en egentlig kandidats. Ett postulat kunde också återtas innan det hade framförts till högre instans. Den postulerade skulle inom tre månader hos påven anhålla om dispens och utnämning, vilket beviljades som en nåd.
Ceremoni genom vilken en lärling kunde avancera till gesäll.
Fordran, krav eller anhållan, begäran, stundom villkor, särskilt i betydelsen anhållan som från undersåtar eller underlydande riktas till makthavande eller överordnade, cirka 1600–1809 till ståndsriksdagen riktat krav eller önskemål, som framfördes eller var avsett att framföras på riksdagen av ett riksstånd.
Valanhållan, särskilt gällande kyrkliga ämbeten. Termen användes särskilt under medeltiden då den förenades med en anhållan hos påven om dispens. Ofta gällde dispensen att endast en person blivit placerad i förslagsrum, fastän det enligt kanonisk rätt skulle vara flera än en. Detta skedde i Finland när Johannes I valdes till biskop i Åbo 1286.
Person med uppgift att på visst sätt övervaka postbefordran, i Ryssland från 1799 posttjänsteman (rangklass 14) vid poststation med uppgift att övervaka postföringen samt landsvägstrafiken.
Tjänste- eller igenkänningstecken för kungligt sändebud, postbud. Postvapnet var en, ursprungligen 1538 för Eriksmässan använd, år 1577 införd förgylld metallbricka med kungligt emblem eller riksvapen. Efter 1636 gjöts brickorna i koppar eller mässing. Postvapnet skulle bäras synligt på bröstet (eller i ett fodral) för att beteckna ett statligt sändebud. De fanns till för att undersåtarna skulle kunna veta vem som var stadd i kronans ärenden och i den egenskapen hade rätt att kräva fri skjuts, traktering och övernattning. Ett omfattande missbruk av postvapen förekom, med följden att postvapnen indrogs till kungliga kansliet år 1580, särskilt av alla frälsemän, som kommit över det kungliga postvapnet. Postvapnet återinfördes 1595 och var då försett med ett antal kläppar, som visade hur många hästar vederbörande hade rätt att kräva vid hästhållen. Efter 1602 användes postpass och postvapen parallellt. Postvapen förekom också under benämningen postbössa, senare budbössa, särskilt för de kungliga kurirerna. Från 1717 måste varje postbonde lösa in sitt postvapen (och posthorn) för att undvika missbruk. Missbruket av postvapen ökade till följd av rätten till fri skjutsning. År 1633 fick länsmännen i uppgift att varje fjortonde dag meddela landshövdingen hur många hästar som hade anlitats i postföringen och av vem. Landshövdingen sände i sin tur kvartalsvis förteckningarna över antalet anlitade posthästar och beviljade postvapen och -pass till räknekammaren i Stockholm. Efter 1633 fick endast landshövdingarna, regenten med familj och kammarkollegiet bevilja postvapen och postpass. Efter införandet av det indelta postverket bekostade postverket 1636-1657 ett posthorn och postvapnet som alla postförare synligt måste ha på sig under postgången. Spiss (spjut), till skydd för postrov, fick de själva bekosta.
Den offentliga organisering som innefattade alla enskilda myndigheter och åtgärder som behövdes för att sköta transporten och distributionen av postförsändelser. I Sverige inrättades postverket 1626 i anslutning till Kanslikollegium för att sköta tjänstepost, postmästare i utlandet och kurirväsendet. År 1636 blev inrättningen ett indelningsverk med posthemman runt om i riket, vilka förpliktades att utföra postföring. Huvudansvaret för postväsendet förlänades periodvis till överpostmästaren vid Stockholms postkontor fram till 1677 då postväsendet återbördades till kronan och inrättades vid Kanslikollegium. År 1685 blev postväsendet ett affärsdrivande statligt verk, vars inkomster användes till att upprätthålla postgången och postväsendet. Samtidigt upphöjdes postkontoret i Stockholm till centralt ämbetsverk och fick 1697 namnet Generalpostkontoret med en överpostdirektör som chef. Överpostdirektören verkade under Kammarkollegiums tillsyn fram till 1801, då Postdirektörskansliet blev ett separat ämbetsverk (fram till 1809). Det regionala postväsendet övervakades fram till 1685 av landshövdingarna med bistånd av postkontrollörer. Därefter sköttes uppgiften av postinspektörer, även under autonomin fram till 1890, då det finska postverket slogs ihop med det ryska post- och telegrafverket. Centralförvaltningen sköttes i Finland från 1811 av Postdirektionen och från 1881 av Poststyrelsen, som 1927 slogs ihop med Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Högre posttjänstemans, särskilt postinspektors, visitation av postförares verksamhet.
Väg med posthåll på cirka 20 kilometers avstånd från varandra, kallades ofta allmänna postvägen. Benämningen användes också om led till sjöss längs vilken reguljär postföring ägde rum.
Sammanfattande benämning på frankotecken, statsstämplar m. m.
Läderväska med lock och överslag i vilken post transporterades mellan postanstalter, eller från en postanstalt till ett postombud. Postväskan användes i tjänsten av post- eller diligensförare. Det var förbjudet för postföraren att ta emot postförsändelser under färden. I praktiken gjorde man ändå det. År 1661 infördes en sidoficka, ”yttersta öppna säcken”, där dylika postförsändelser lades. Postväskan skulle efter 1673 förseglas med järnbeslag och kedja, lås och nycklar. Var och en av adresserna utmärktes då på en brevkarta, som på ankomstorten jämfördes med adresserna på de enskilda breven i postväskan.
Ångbåt för posttransport, dels de ångbåtar som 1836–1940 gick mellan Åbo och Stockholm, dels de privata ångbåtar eller ångbåtsbolag i Insjöfinland som från 1877 enligt kontrakt med postverket transporterade posten längs en specifik postrutt.
Statsmedel som beviljades Finska Hushållningssällskapet för att främja potatisodlingen i Finland.
Fond vars medel disponerades av Finska hushållningssällskapet. Ändamålet var att främja potatisodlingen. Hushållningssällskapet skulle, enligt bestämmelser från 1819, årligen skicka föregående års redovisning till senaten före utgången av maj.
Rätten att lösa och binda. Den tillkom klerus enligt Matt. 16, 18, 19. Nyckelmakten gällde i vidaste mening dispositionsrätt över all kyrklig egendom, över botsakrament och kyrkotukt. Ur nyckelrätten utvecklades kyrkostraff som bannlysning och interdikt.
Kyrkans andliga regeringsmakt, biskopens jurisdiktionella och administrativa myndighet, som innebar både lagstiftning, lagskipning och styrelse inom stiftet. Biskopen stiftade inom ramen för den kanoniska rätten lagar för sitt eget stift, men han hade också rätt at bevilja dispens från dem. Han utövade domsrätt inom sitt stift och var också straffande myndighet. Han upptog nya medlemmar i klerus samt inrättade, besatte, förändrade och avskaffade kyrkliga ämbeten. Han ledde och uppfostrade sitt klerus, visiterade sitt stift, beskattade sina underlydande och förvaltade stiftets kyrkliga förmögenhet.
Biskopens läroämbete, som innebar att han hade fullmakt att förkunna den kristna läran, såväl för folket som för sina präster och studerande klerker. I det fall att han inte kunde göra det hade han rätt att meddela behöriga personer ett kanoniskt uppdrag.
Kyrkans sakramentala vigningsmakt, ofta om biskopens sakramentala befogenheter. Dit hörde hans prästerliga vigningsfullmakt, befogenhet att inom sitt stift själv konsekrera biskopar, ordinera präster, diakoner och lägre klerker, att förrätta vigning av oljor och krisma, utdela konfirmationens sakrament, konsekrera kyrkor, altaren och altarkärl, smörja konungar, benedicera abbotar och abbedissor samt välsigna liturgiska parament. Dessutom hade han rätt att bevilja avlösning i vissa fall. Han hade också genom delegation från påven fullmakt att utdela vissa avlater intill 40 dagar.
Världslig ståthållare i Åbo, omtalades 1278 enligt Ericus Olai. Benämningen praefectus försvann och ersattes av benämningen advocatus Finlandensis.
Kapitelledamöterna var under medeltiden skyldiga att använda en särskild ämbetsdräkt, som bestod av en lång svart korkappa (cappa choralis) över den vita mässkjortan (superpellicum) samt på vintern en över skuldrorna hängande mössa (almutium eller caputium), om sommaren en liten svart barett (bireta).
Inom den svenska romersk-katolska kyrkan samt den evangelisk-lutherska kyrkan, under tiden fram till reformationens fullständiga genomförande: innehavare av prebende, prebendat; särskilt om präst vid domkyrka eller större moderkyrka, av lägre grad än kanik.
Samling kyrkogods vilkas inkomster användes till att betala lönen för en viss befattning inom kyrka eller skola. Inkomsterna kan också ha använts för att täcka kostnader för hospital. De medeltida domkapitlens medlemmar innehade i regel prebenden. Efter reformationen användes prebenden i stor utsträckning till avlöning av biskopar, professorer och lektorer.
Landbonde på prebendehemman som tillhörde ett prebendegods eller vars inkomster gick till att bekosta lönen för en viss kyrklig eller skolastisk tjänst.
Gård vars inkomster gick till lön eller löneförbättring åt en kanik under medeltiden. Efter reformationen gick inkomsterna till en biskop, professor eller en lektor vid akademi eller skola. Uttrycket kunde också beteckna en gård som tillhörde en prebendestiftelse.
Hemman vars inkomster gick till att betala lönen åt innehavaren av en viss kyrklig eller skolastisk befattning, särskilt biskop, professor eller lektor. Prebendehemmanen indrogs senast 1922 till Vederlagsfonden eller staten.
Tjänsteman som skötte förvaltningen av de till kronan indragna prebendegodsen på 1500-talet.
Pastorat vars inkomster gick till att avlöna eller förbättra lönen för en biskop, professor eller lektor eller som fungerade som verksamhetsbidrag åt en viss institution, särskilt akademin i Åbo. Den som erhöll tjänsten blev samtidigt kyrkoherde i församlingen som i praktiken sköttes av en kaplan eller av en av kyrkoherden anställd adjunkt. Benämningen förekom mera allmänt i Finland efter reformationen, och motsvarades av annexpastorat i Sverige. Prebendepastoraten indrogs senast 1922 till Vederlagsfonden eller till staten.
Skyldighet att ställa egendom, jord eller kapital till ett prästämbetes eller en universitets- eller gymnasielärares förfogande, i Sverige ofta kallad annexskyldighet.
Kyrksocken som utgjorde ett prebende, mera ovanligt en socken som ingick i ett prebendepastorat. Benämningen användes särskilt under medeltiden inom den katolska kyrkan i Sverige och inom evangelisk-lutherska kyrkan under 1500-talet, tills reformationen hade genomförts.
Stiftelse för underhåll av kanik eller annan präst vid domkyrka, eller för bekostande av själamässor. Prebendestiftelserna var ofta uppkallade efter ett visst helgon och i vissa fall knutna till kloster, helgeandshus eller gillen.
Person som på felaktiga eller tvivelaktiga grunder lagt beslag på ett prebende. Vanligen påstod han felaktigt att han erhållit det av påven.
Benämning på ett föregående likartat rättsfall som skulle tjäna som förebild i ett senare fall och till vilket man kunde hänvisa vid rättsbehandlingen.
Från 1590-talet benämning på huvudläraren för tronföljare och eventuellt för övriga kungliga barn. Preceptorn var underställd guvernören. Benämningen ersatte den äldre benämningen tuktomästare som använts tidigare under 1500-talet. Till sysslan som huvudlärare för kungliga barn och tronföljare kallades främst välrenommerade universitetslärare i humanistiska ämnen eller lärda män som var knutna till kansliet. I Gamla Finland var ”preceptor” benämning på lärare vid skolorna 1744–1788.
Lärare anställd för att undervisa unga adelsmän, pager, som uppvaktade vid hovet. Uppdraget är belagt från och med Karl IX:s tid. Det omvandlades snart till en fast syssla på hovstaten under beteckningen ”pagernas preceptor” eller ”pagernas hovmästare”. Pagernas preceptorer var i första hand filosofie magistrar och lärde ut latin, kristendom, moralfilosofi, historia och matematik samt ofta moderna språk. Språkmästare biträdde dem i språkundervisningen, främst i franska språket.
Lärare vid läroverk, barnhus m.m. Det fanns två preceptorer vid Barnhuset i Stockholm 1729.
I Gamla Finland ordförande (preses) i de evangelisk-lutherska konsistorierna med titeln domprost.
Präst som predikar i ämbetet: kyrkoherde, kaplan, pastorsadjunkt m.m., tjänstebeteckning för präst vid bönehus- och bruksförsamling samt vid hospital, fängelse, slott, militärkår, regemente, skvadron eller bataljon. ”Predikant” är också benämning för präst i predikosyssla (till exempel aftonsångspredikant) och präst som avlägger predikoprov inför prästval.
Predikant anställd i en tillfälligt förordnad befattning.
Predikanttjänst, fastanställd predikant.
Boställe för predikant, huvudsakligen i bönehusförsamlingar på landsbygden.
Epitet, titel, används ibland om tilltalsord som välbetrodd, tropliktig undersåte, högvördig och andra motsvarande uttryck.
I kyrkan av prästen hållet diskuterande förhör med hela församlingen över den katekespredikan han just hade hållit vid gudstjänsten, med undervisning i de lärdomsstycken som menigheten inte hade förstått. Predikoförhör skulle årligen hållas i städerna och på landsbygden under en för orten lämplig tidpunkt. Från 1816 hölls predikoförhör också med fångar i fängelse. Prästen fick inte göra någon skillnad mellan stånden, utan skulle förhöra och underrätta såväl de högre som de lägre stånden och inte se mellan fingrarna med ståndspersonernas bristande kunskaper.
Benämning på kapellag eller kapellförsamling.
Kyrklig byggnad i en bönehusförsamling eller kapellförsamling,med egen präst som regelbundet höll gudstjänst och uppbar kollekt.
Vid Kungliga akademin i Åbo, av biskop eller annan präst meddelad undervisning i predikning, inklusive praktiska övningar. Syftet var att förbereda studenterna för avläggande av prästexamen vid domkapitel, särskilt under biskop Johannes Gezelius d.ä:s tid (1664–1690).
Prov i predikning som sedan 1686 avläggs av en provpredikant inför ett prästval, efter 1846 också av dem som ska prästvigas.
Plikten och rätten att predika tillkom enligt kanonisk rätt biskopen samt dennes ställföreträdare, församlingspräst och andra andliga som innehade ämbeten med själavård. Sedan 1215 hade inga andra än dessa rätt att predika utan tillstånd.
Prästämbete, särskilt ämbetet som församlingspräst vilket, utöver andra ämbetsåligganden, består i regelbundet predikande vid högmässorna. Sedan kyrkolagen 1686 får dylikt ämbete besittas bara av den som är lagligen kallad, av sin biskop examinerad och godkänd samt invigd i prästämbetet.
Tjänstebeteckning för ståthållaren på Åbo slott cirka 1200–1527.
Sedan 1700-talet föreståndare för en vetenskaplig institution vid ett universitet.
Vid myntverk anställd person med uppgift att prägla myntämnen.
Högsta domstolens eller Högsta förvaltningsdomstolens avgörande som används som vägledning när andra liknande mål eller ärenden avgörs. Prejudikaten kompletterar en ofullständig lag. Termen började användas i juridisk litteratur i slutet av 1600-talet. Själva förfarandet i högsta rättsinstans stadgades från och med 1615.
På rättslig väg förlorad talan, rättighet eller fordran på grund av försutten tid eller ohörsamhet. Preklusion innebär bl.a. att en fordran på rättslig väg upphör (prekluderas) genom att en borgenär, trots särskild kallelse, inte hört av sig före angiven dag. En prekluderad fordran kan jämställas med en preskriberad sådan.
Obligation som förvärvas som vinst utan avgift.
Titel eller värdighet som sedan 1773 tilldelas de förnämsta artisterna vid Kungliga teaterns balettkår, av högsta rangklass under balettmästaren.
Tjänstebeteckning för den förste ordinarie ingenjören vid Lantmäterikontoret från 1783. Tjänsten inrättades redan 1766 och benämndes efter 1770 (vanligen) premiäringenjör. Premiäringenjören hade till uppgift att leda och förbättra det geografiska kartverket.
Officersgrad inom den svenska flottan fram till 1866 då den ersattes med löjtnant. I den finska armén brukades titeln av de i Tyskland utbildade och till premiärlöjtnanter befordrade jägarna. Som officersgrad blev den officiell i den finska armén först 1952.
Benämning på majorsgraden under under 1800-talet i samband med bruket av titlarna andre major och tredje major. Premiärmajorstiteln avskaffades 1901.
Benämning på äldste ryttmästaren vid en skvadron.
Den medeltida förnämsta kanikens syssla eller verksamhetsområde.
Till exempel om förköpsrätt till jord.
En hovrätts rätt att föreslå kandidater för kungen i rådet (eller utan råds råde) till ett vakant ämbete inom hovrätten, dock utan rätt att rangordna eller förorda. Förfarandet stadgades i rättegångsprocessen 1615 och följdes fram till enväldets tid. Efter 1687 tolkades stadgandet som att hovrättens förslag fordrades endast om kungen inte kände någon kapabel kandidat.
Den officiant som ledde disputationsakten vid ett universitet. Under 1700-talet var det vanligt att preses också hade författat avhandlingen. Som ersättning erhöll preses en presidieavgift av respondenten.
Ordförande särskilt i domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap och i utskott eller ofrälse stånd i ståndsriksdagen; benämning på ordförande i några organ med kollegialt beslutfattande vilka i Gamla Finland i regel var av svenskt ursprung, såsom konsistorierna och kämnärsrätterna.
Ledande tjänsteman vid statligt ämbetsverk 1529–1809, till exempel kollegium eller hovrätt, eller en av Kunglig Majestät förlänad titel för ett samfunds ordförandeskap, till exempel i domkapitel, vetenskapsakademi eller borgmästare vid magistrat. Sedan 1918 är ”president” titel på republiken Finlands statsöverhuvud samt på den ledande tjänstemannen vid Högsta domstolen, Högsta förvaltningsdomstolen, Arbetsdomstolen och hovrätterna.
Del av presidentens kansli, skötte presidentämbetets civila förvaltningsärenden. Kanslichefen ledde verksamheten och bistods av sekreterare och registrator.
Del av presidentens kansli, skötte presidentämbetets militära förvaltningsärenden. Kanslichefen ledde verksamheten, därtill tillkom presidentens adjutanter, avdelningschefer, kanslist och expeditör.
Statsrådets sammanträde där presidenten fattar sina beslut på föredragning av en minister. Under mötet fungerar presidenten som ordförande. Beslutet undertecknas av presidenten och kontrasigneras av den föredragande ministern.
Tjänsteman som 1714–1791 förestod Kanslikollegiums kanslipresidentkontor och verkade som kanslipresidentens högra hand.
Avgift som en respondent skulle erlägga till preses för att få fullgöra en disputation.
Beteckning på talman eller ordförande och en eller flera vice talmän eller vice ordförande i riksdagen, ett fullmäktige, utskott eller en institution. Talmannen fördelar i samarbete med presidiets övriga medlemmar ordet på ett sammanträde och utför den organisatoriska planeringen av sammanträdet eller annan verksamhet.
Att fatta ett beslut om något.
Rättsförlust, förlust av rättighet på grund av att en tidsfrist gått ut. Inom förvaltningen från senare delen av 1600-talet användes termen särskilt om den tid inom vilken en tjänsteman skulle betala den ersättning han personligen var skyldig att betala till kronan för en tjänsteförsummelse, felaktig redovisning eller uppbörd m.m. Allmänt: föreskriva, förordna, bestämma, ordinera (läkemedel).
Varierande i lag stadgad eller särskilt avtalad tidsfrist, inom vilken något ska ske för att inte bli preskriberat.
Byrå inom Försvarsministeriet. Pressbyrån grundades 1934 och skötte om försvarsmaktens nyhetsinformationsverksamhet, upplysningsarbetet samt organiserandet av informationsverksamheten i krigstid. Pressbyrån bytte hösten 1939 namn till Försvarsministeriets propagandaavdelning.
Byrå som lydde under Avdelningen för politiska och handelsärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Ända sedan Utrikesministeriet grundades 1918 hade det funnits en tidningsbyrå i anslutning till ministeriet. År 1932 flyttade Pressbyrån till den ombildade Avdelningen för politiska ärenden för att åren 1935–1942 lyda under en skild avdelning för pressärenden. Pressbyrån lämnade upplysningar till finländsk och utländsk press om frågor som handlades vid ministeriet. Den arbetade också för att sprida information om Finland i utlandet.
Medborgarnas rätt att offentligöra sina åsikter i tryck utan förcensur. År 1766 infördes tryckfrihet i Sverige. Den avskaffades 1772 då förhandscensur infördes. År 1865 godkändes en ny lag som byggde på principen om tryckfrihet. Den avskaffades 1867 då förhandscensur infördes på nytt. År 1905 avskaffades förhandscensuren igen och grundlagen 1906 fastslog att finländska medborgare hade tryckfrihet utan någon som helst form av förhandscensur. En ny lag om tryckfrihet avgavs dock inte under den autonoma tiden. En ny tryckfrihetslag stiftades 1919. Den fastslog att varje finländsk medborgare hade rätt att offentligöra sina skrifter i tryck utan att myndigheterna kunde ingripa. Varje medborgare som åtnjöt medborgerligt förtroende hade rätt att äga eller driva ett tryckeri. Under 1930-talet förbjöds dock vänstersinnade och osedliga trycksaker samt trycksaker i vilka kristendom förlöjligades. Åren 1939−1947 tillämpades krigscensur.
Lokal tjänsteman som underlydde Censuröverstyrelsen fram till 1919. Hans uppgift var att övervaka att ingen bröt mot censurreglerna i hans distrikt.
I allmän betydelse ett ärende som angår pressen. Termen började i Finland användas i synnerhet i samband med tryckfrihetslagen 1865, då pressärenden avsåg de ärenden som uppstod i anslutning till övervakningen och tillämpningen av denna lag. Dessa ärenden sköttes av Överstyrelsen för pressärendena, i det självständiga Finland administrerades de av Tryckfrihetsbyrån vid Justitieministeriets lagstiftnings- och justitieförvaltningsavdelning.
Hålla (något) för sannolikt eller hålla det för sannolikt (att), förutsätta, förmoda, anta, förvänta, särskilt om att vid domstol anta (något) som säkert utan direkt bevisning på grundval av vissa i lag angivna omständigheter.
Juridisk och rättslig förmodan, ovillkorligt antagande, ovedersägligt antagande.
Förmodan med viss rättsverkan eller rättsföljd, antagande om att ett visst förhållande gäller tills motsatsen är bevisad. Exempelvis är det sedan medeltiden enligt lag en presumtion att ett barn som fötts i ett äktenskap har moderns äkta man som far. Presumtion infördes i den juridiska terminologin på 1600-talet.
Ett slags kontrajournal där varje åtgärd markerades med ett streck.
I Ryssland från och med 1797 för en treårsperiod bland apanagebönderna vald ledare för prikasstyrelsen i en apanageprikas. I Gamla Finland fanns en sådan under den tid som där fanns en apanageprikas.
I Ryssland från 1797 funktionär i en apanageprikas och medlem av dess prikasstyrelse som valdes bland apanagebönderna. Prikasstarosten hade uppgifter rörande skötseln av ordnings- och välfärdsärenden. I Gamla Finland fanns en sådan under den tid som där fanns en apanageprikas.
Titel som förlänades av påven till den främste (ärke)biskopen i en kyrkoprovins. Titeln Sveriges primas användes 1457. Formellt hade primasen domsrätt över provinsens andra biskopar och deras suffraganer. Efter att den svenska kyrkoprovinsen lösgjorde sig från Lund 1164 behöll Lund primatet. Ärkebiskopen i Uppsala motarbetade förhållandet och på 1300-talet återstod i praktiken endast titeln. Påven gjorde som biskop i Rom anspråk på primatet över hela kristenheten.
Improviserad översättning av allmänna lagar och förordningar till finska (till exempel från predikstolen eller vid sockenstämmor). Inkluderade även offentliga handlingar som årligen skulle tillkännages allmogen (till exempel böndagsplakat). Efter 1735 måste alla lagar och förordningar tryckas på finska.
Främst bland jämlika (till exempel när ordförande väljs i en grupp av jämlika personer). ”Primus inter pares” är en vanlig inofficiell benämning på en ordförande inom ett kollegialt organ, till exempel ett konsistorium eller ett kollegium.
Allmän benämning på administrativ chef, förman, befälhavare eller styresman under 1500–1600-talen.
Manlig väljare av svenska ståndsriksdagen som ansågs ha rätt att ställa den invalda representanten till svars för vad han hade föredragit vid riksdagen. Termen hade sitt ursprung i den så kallade principalatstriden på 1743 års riksdag, som var en strid om förhållandet mellan väljarna och de till riksdagen valda. Principalatstriden utmynnade på riksdagen 1747 i ett fördömande av principalat vid riksdagsval.
Teori om folksuveränitet enligt vilken en riksdagsman var beroende av sina väljares åsikter. En riksdagsman kunde i så fall inte fatta bindande beslut utan väljarnas samtycke. Principen diskuterades av krisståndsriksdagen 1743 och fördömdes av riksdagen 1746–1747.
Kommitté tillsatt av senaten 1884 för att utreda och föreslå principerna för en totalreform av lantmäterilagstiftningen, inklusive att snabba upp storskiftet, åtgärda lantmätarbristen och effektivera förrättningarna. Kommittén gav sitt betänkande 1886, och det utmynnade i en ny förordning om lantmäteriväsendet 1887 och lantmäteriförvaltningen 1916.
Föreståndare för ett dominikankonvent. Priorn valdes av kommuniteten, men han måste tillhöra det egna konventet. Han kunde avsättas endast genom högre instans. Han gjorde årlig räkenskap inför konventets kapitel och var årligen underkastad votering över sin förvaltning. Han biträddes av en supprior och andra funktionärer som han själv utsåg.
Organisatorisk enhet inom johannitorden. Prioraten organiserades i tungor och bestod av bailliskap. Prioratet leddes av en prior. Dacia (Skandinavien) hörde till den tyska tungan och betraktades vanligen som ett priorat. Enligt den tyska generalpriorns uppfattning var Dacia dock enbart ett bailliskap.
Den högsta ledaren för ett priorat inom johannitorden. Han utsågs av stormästaren och rådet. Dacias prior höll egna provinskapitel med sina kommendatorer och kyrkopriorn i Antvorskov. Efter 1467 skulle priorn för Dacia väljas av elektorer som utsågs av kommendatorerna under kyrkopriorns ledning. Valet skulle stadfästas av den tyske generalpriorn.
Prislista med priser på varor, särskilt sådana av betydelse för skatteförvaltningen. Priskuranten motsvarade markegångstaxorna i den svenska finansförvaltningen. För Gamla Finlands vidkommande sammanställdes priskuranter för Viborg och Kexholm.
Av statsrådet tillsatt råd under justitieförvaltningen som hade till uppgift att stävja inflationen och verka för en moderat utveckling av priser, avgifter, hyror och löner. Som ordförande verkade en av statsrådet förordnad minister. Ledamöterna företrädde arbetstagare, jordbrukare och konsumenter samt arbetsgivare och industriidkare. Den löpande verksamheten sköttes av ett sekretariat.
En av två under Pris- och lönerådet verksamma sektioner med ansvar för ett visst område. Sektionen bestod av en ordförande, som samtidigt var medlem av rådet, och tre medlemmar. Pris- och lönesektionen behandlade och avgjorde i Pris- och lönerådets namn sådana ärenden som var av mindre vikt för nationen och underställde vid behov beslutet Pris- och lönerådet. Tjänstemännen utgjordes av Pris- och lönerådets sekretariat.
I Ryssland allmän beteckning på föreståndare, övervakare för olika slag av polisiära övervakningsuppgifter, såsom brännvinspristav. I varje stadskvarter fanns som polismyndighet en pristav. ”Pristav” var även benämning på högre polisofficer vid stadsfogdeämbetena i städerna. Där fanns separata pristaver eller uppsyningsmän för civilärenden och för kriminalärenden. I städerna i Gamla Finland förekom pristaver under ståthållarskapsperioden 1784–1797 och även därefter.
Sammanfattande beteckning för de i Ryssland högre, beslutsfattande tjänstemännen. I ryska riket var tjänstemännen och de anställda vid ämbetsverken från och med de första årtiondena av 1700-talet indelade i två kategorier och tillhörde två organiatoriska enheter: prisutstvien och kansliet. I kollegiala ämbetsverk utgjordes prisutstvien av kollegiet. Kansliet bestod av tjänstemän och betjänte, som hörde till kategorierna kanslitjänstemän och kanslibetjäning. Kansliet skötte registreringen, upprättandet och expedieringen av handlingar samt olika stödfunktioner. Ordet ”prisutstvie” betyder generellt bl.a. session, ämbetslokal, ämbetsrum.
Från den ryska termen härledd svensk benämning på geschworen.
Benämning på de enskilda ärenden som konungen fick avgöra i sitt kabinett, i närvaro av endast två riksråd. Till dessa räknades inte justitieärenden.
Akademisk lärares privata undervisning oberoende av det lärosäte han var knuten till.
Vanligen detsamma som civilrätt, de rättsregler som rör privatpersoners inbördes förhållanden. Dit räknas avtalsrätt, skadeståndsrätt, familjerätt, arvsrätt och fastighetsrätt. Motsats: offentlig rätt.
Juridisk handling som bevisar en persons eller ett samfunds rätt till förmåner.
Person som tillhörde adeln eller prästerskapet.
Sedan medeltiden om ekonomisk undantagsförmån, cirka 1500–1906 också förerädesrättighet och ensamrätt att driva rörelse eller handel, liktydigt med monopol. Privilegium beviljades enskild person, stad eller viss grupp av personer (stånd eller yrkesgrupp) av vederbörande myndighet (i regel regenten eller regeringen). Termen används också om urkund, dokument, som innehåller uppgifter om ett privilegium.
Latinsk term som innebar att präster endast kunde dömas av kyrklig domstol och att besättandet av kyrkliga ämbeten, särskilt biskopar, låg i kyrkans händer. Privilegiet infördes omkring 1250 och det andliga frälset befriades från alla slags skatter, avgifter och skyldigheter gentemot kronan. Från och med 1531 utnämnde regenten de högre kyrkliga tjänstemännen. Det andliga frälsets privilegier avskaffades sedan successivt under 1600-talet. Från och med 1787 omfattade domsrätten endast tjänstebrott medan andra brott skulle rannsakas av häradsrätten. Detta gällde i Finland fram till 1867.
Kyrkans frihet från alla förpliktelser mot den världsliga makten för sina tjänare och sin egendom.
Tjänsteman som avgjorde metallhalt. Riksguardianen var anställd på Kungliga myntet medan malmproberare var anställda inom Bergskollegium för bergverken. När flera nya gruvor togs i bruk under 1600-talet anställdes flera malmproberare. Någon allmän instruktion om deras anställningsvillkor och skyldigheter utfärdades inte.
Avgift som proberaren hade rätt till som ersättning för utförd probering av guld eller silver som inlämnats till myntverket för förmyntning.
Avgift som proberaren hade rätt till som ersättning för utförd probering av guld eller silver som inlämnats till myntverket för förmyntning.
Enhet som ansvarade för bedömningen av metallhalter. Proberkammaren i Stockholm förestods av riksguardianen eller proberaren. Bergsamtet var ansvarigt för anställningen av denne och en laborant samt för den nödvändiga utrustningen. Också i Västerås och Örebro fanns tidvis proberkammare.
I Ryssland på 1700-talet facktjänsteman inom bergshanteringen med uppgifter rörande malmletning och provtagning. Under lilla ofreden var ”probermästare” titel på den av den ryska ockupationsförvaltningen tillsatta ryska chefen för det finska bergmästardömet.
Viktsystem som användes vid probering av metaller, möjliggjorde stor noggrannhet vid viktbestämningen.
Avdelning vid kameralhovet i Viborg 1797–1811, där det var möjligt att söka ändring i provinskansliernas eller landskansliernas beslut i tvister mellan bönder rörande kronohemman.
Benämning på borgmästare under medeltiden.
Vanlig benämning på ett befullmäktigat ombud. I formulär för provisionsbullor nämndes vanligen att den som fått expektans på ett beneficium själv eller genom procurator skulle anmäla hos biskop och kapitel om han ville ta emot beneficiet. Benämningen användes också vid kyrkliga möten om delegater som deltog vid sidan om biskopar och kapitelombud. Enligt internationell praxis användes termen också om rättegångsombud. Vid universitetet i Paris kallades den främste representanten för varje nation procurator.
Diplomatiska ombud vid kurian. Benämningen är belagd redan på 1200-talet.
Benämning på tjänsteman som förvaltar akademigods.
Bestämmelser som från år 1725 förbjöd utländska fartyg att hämta varor till Sverige från andra än det egna landet eller dess kolonier. Brott mot plakatet innebar konfiskation av skepp och gods. Produktplakatet förbjöd även utländska fartyg att gå på frakt mellan olika städer i riket. Plakatet tillkom den 10 november 1724 under mössornas riksdagsperiod för att främja den merkantilistiska strävan efter att begränsa importen och stärka den svenska handelsflottan. Den engelska Navigation Act utgjorde förebilden. Engelska kaperier förorsakade ett avbräck i tillförseln under Napoleonkrigen och produktplakatet suspenderades 1801–1802. Också 1806–1812 indrogs plakatets bestämmelser. De återinfördes genom kejserlig förordning 10.3/1.4.1812 och reglerades ytterligare i tulltaxan från 1822.
Innehavare av befattning i den högsta kategorin av lärartjänster vid universitet, högskola eller akademi. ”Professor” är även en titel för chefsbefattning vid vetenskapliga institutioner och hederstitel förlänad av Kunglig Majestät, från 1918 republikens president. Enligt rangordningen 1735 hade professorerna rangklass 36.
Titel som under medeltiden var synonym med ”doctor” och ”magister”. Beroende på tid, universitet och fakultet kunde benämningen användas om en person som innehade den högsta lärda graden och hade rätt att föreläsa offentligt. Under senmedeltiden i Norden blir professor den vanliga titeln för en universitetslärare som är knuten till ett bestämt universitet och som deltar i universitetsförvaltningen.
Specialsjukhus för ögonsjukdomar i Viborg, som öppnades av Viborgs diakonissanstalt 1902. Ögonläkaren Gustav Julius Strömborg hade grundat en fond för behandlingen av ögonsjukdomar och med medel ur fonden grundades 1905 den ögonklinik som uppkallades efter honom. Behandlingen av ögonsjukdomar fortsatte efter flyttningen till Lahtis.
Benämning på domkapitel under den tid teologieprofessorer vid ett närliggande universitet var självskrivna ledamöter, vid sidan av biskopen och domprosten. Som adjungerande medlemmar fungerade i första hand Teologiska fakultetens adjunkter, i undantagsfall också prästvigda professorer vid Filosofiska fakulteten. Åbo domkapitel var ett dylikt kapitel till 1828, då det ändrade karaktär och blev ett lektorskapitel i och med att universitetet flyttade till Helsingfors och Åbo gymnasium grundades.
I den kungliga rangrullan 1696 saknade universitetsprofessorerna rang. Först 1705 taxerades professorerna och blev då jämbördiga med kaptener och assessorer.
Militär befattningshavare som övervakade ordningen bland soldaterna, utförde åtal i krigsrätten samt verkställde bestraffningar. Benämningen användes ibland även om en militär befattningshavare som ansvarade för proviantanskaffningen. Högsta värdigheten innehades av generalprofossen, senare kallad generalgevaldiger. Under honom sorterade regements- och kompaniprofosser.
Befattningshavare i kronans eller en stads tjänst från och med 1600-talet, också i ett läns tjänst från 1700-talet (provins i Gamla Finland), som hade i uppdrag att sköta vissa polisiära eller fiskala uppgifter, övervaka fångar och verkställa utdömda kroppsstraff, därför stundom liktydigt med bödel, skarprättare och kallad flagellator, horepiskare m.m. Avstraffandet sänkte profossens status och gjorde beteckningen profoss liktydig med bödel, skarprättare.
Biträde åt lands-, stads- eller häradsprofoss som hjälpte till i dennes sysslor och framför allt verkställde kroppsstraff. Ifall av förtroendevald piskare, kallad liktor.
Beskattningssystem enligt vilket skatter uttas i proportion till inkomsterna: ju högre inkomst, desto högre skatteprocent.
Från 1936 avdelning vid Byggnadsstyrelsen. Till avdelningens uppgifter hörde att projektera nybyggnader och ändringsarbeten, att utföra den arkitektoniska granskningen vid byggnadsarbeten, att vårda ritningsarkivet och att behandla ärenden som gällde byggnadsverksamhet i städer och samhällen. Projekteringsavdelningen förestods av en överarkitekt med biträde av byråarkitekter. Från 1944 bar avdelningschefen titeln byggnadsråd.
Ställföreträdare för universitetskansler, ursprungligen för kanslern vid Kungliga Akademin i Åbo.
Från slutet av 1700-talet allmän stämning till kreditorer (eller arvingar) om förlust av fordringsanspråk, såvida det inte gjorts gällande inom utsatt tid. Termen användes också om själva handlingen som fastställde en dylik tidsgräns.
Mål som innehåller proklama, särskilt finans- och arvsrättsliga mål.
Påskrift på baksidan av en växel eller prokura om vem som har uppdraget att indriva den på framsidan omnämda summan. Prokuraindossament noterades med texten ”valuta till indrivning”, ”till inkasso”, ”till prokura” eller annan därmed liktydig anteckning. Indossamentet fungerade som indrivarens legitimation.
Under medeltiden: den gästning av församlingarna som en biskop eller ärkedjäkne utnyttjade under sina visitationsresor i stiftet. Ursprungligen innebar prokurationen livsmedel, drycker, uppehälle m.m., men så småningom ersattes den av en summa pengar. Eftersom prokurationen var förbehållen det andliga frälset behandlades eventuella underlåtelser av en andlig domstol.
Ursprungligen var prokuration avsedd för biskopens underhåll. Den omvandlades med tiden till en penningskatt, som indrogs till kronan 1547.
Av kejsaren utnämnd hög ämbetsman i anslutning till senaten, som direkt under generalguvernören övervakade domstolarnas och förvaltningens laglighet samt förvaltningens ändamålsenlighet genom att närvara vid senatens och domstolarnas sessioner, granska protokoll och fungera som landets högsta åklagarmyndighet. Prokuratorn fick instruktion 1812, med rang i fjärde rangklassen. Han blev chef för Prokuratorsexpeditionen efter 1892 och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn skulle delta i senatens plenum och departementens sammanträden och utarbetade betänkanden på senatens begäran. Under svenska tiden hade ämbetet motsvarat justitiekanslern. Efter självständigheten ändrades beteckningen prokurator 1918, formellt 1919, till justitiekansler. Prokuratorer hade också funnits under medeltiden, svenska tiden och i Gamla Finland.
I Ryssland inrättades 1722 prokuratorstjänster för att utöva Dirigerande senatens övervakningsuppgifter. Redan 1711 hade fiskaltjänster inrättats för liknande uppgifter, men de drogs in 1729. Senare biträddes prokuratorerna av anvalter. Prokuratorerna som var placerade vid centrala och provinciala ämbetsverk och högre domstolar hade till uppgift att övervaka lagligheten i ämbetsverkens och domstolarnas verksamhet samt att tillvarata kronans intressen. I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 prokuratorer vid de högsta ämbetsverken och flera högre domstolar. Dessa räknades till rangklass 7 eller 8. Guvernementsprokuratorstjänsten existerade ända till 1812. I kejsartidens Ryssland var ”prokurator” också en beteckning för kejsarens ombud hos den Heliga synoden.
Under medeltiden tjänstebeteckning för den tjänsteman som företrädde ledningen i Uppsalakollegiet i Paris, formellt innehades uppgiften av rektorn vid Uppsala domskola. Prokuratorn höll fyra gånger om året sammankomst med studenterna och övervakade studenternas skuldsättning. Ingen student fick skuldsätta sig över ett visst belopp utan prokuratorns tillstånd. Prokurator var också en titel för förvaltare av kyrkors eller ordenssamfunds förmögenheter och fullmäktig i den kanoniska rättegångsproceduren.
På 1600- och 1700-talen advokat som av part och mot arvode hade blivit utsedd till ställföreträdare och sakförare under en rättegång, fram till 1680-talet också person som prövats skicklig av hovrätten att där verka som advokat. Efter 1680 avsåg prokurator huvudsakligen av rådstugurätt godkänd advokat i en stad. Allmänt: åklagare, ombudsman, syssloman.
Tjänstebeteckning för prokuratorns ordinarie biträdande tjänsteman och ersättare i fall av jäv, sjukdom eller annat laga förfall 1861–1919. Tidigare, då tjänsten inte var ordinarie, hade adjointen betecknats prokuratorssubstitut. Prokuratorsadjointen utnämndes av kejsaren och innehade rang i sjätte rangklassen. När tjänstebeteckningen ändrades till justitiekansler ersattes prokuratorsadjointen med en justitiekanslersadjoint.
Fristående expedition i senaten 1809–1918. Expeditionen kallades 1918–1919 Justitiekanslersexpeditionen och ombildades därefter till Justitiekanslerns kansli. Prokuratorsexpeditionen stod direkt under generalguvernören och hade i uppdrag att verkställa dennes befallningar samt att biträda denne i övervakningen av laglighet, skyldighet och dokumentation av senatens ärendeberedning och ärendebehandling. Expeditionen skulle också under prokuratorns ledning övervaka landets rättegångar, domare, beivra tjänstefel och ansvara för censurärendena fram till att Censuröverstyrelsen inrättades 1829. Efter 1892 blev prokuratorn chef för Prokuratorsexpeditionen och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn biträddes av ett prokuratorssubstitut, senare en prokuratorsadjoint. Vid expeditionen verkade också sekreterare, aktuarie, kanslist och kopister.
Prokuratorns biträde och ställföreträdare i Prokuratorsexpeditionen 1809–1919. Tjänsten som biträde blev ordinarie 1861 och benämndes prokuratorsadjoint. Med prokuratorssubstitut avsågs därefter endast prokuratorns vikarie, med rang i sjätte rangklassen. Tjänsten avskaffades när prokuratorn ersattes med justitiekansler.
Benämning på ämbetsverk i senaten 1812–1917 och vid statsrådet 1918–1919, egentligen prokuratorn och Prokuratorsexpeditionen. Ämbetsverket ombildades 1919 till Justitiekanslersämbetet.
Allmän (handels)fullmakt på växel.
Ombud, senare också en anställd person, som genom en allmän handelsfullmakt har befogenhet att sköta prokurauppdrag, det vill säga allt sådant som gäller affärsföretagets rörelse, dock inte överlåta, söka inteckning eller upplåta rättighet i företagets fasta egendom eller tomträtt.
Taxa som fastställde arbetskostnaderna i en medicinaltaxa.
Akademisk högtid under vilken promovendi erhöll titlarna magister eller doktor. Antalet magistrar som promoverades begränsades till 50 vid varje promotion i Uppsala år 1730. Från 1779 hölls fakulteternas promotioner i Uppsala i domkyrkan. Promovendi var iförda skärp, vita silkesstrumpor och hade röda bandrosor i skor och vid knä. De blivande magistrarna kröntes med lagerkransar under kanonsalut. På kvällen hölls promotionsmiddag.
Den professor som leder en promotion.
Skrivelse från en myndighetsperson till en annan, i vilken avsändaren hoppas på en välvillig eller skyndsam behandling av en fråga eller bistånd åt en viss person. Promotorial användes också om en skrivelse varigenom någon rekommenderades att få en viss befattning eller en bekräftelse av att en viss person blivit lovad en viss befattning av Kungl. Maj:t i riksdagen. Termen användes i detta fall särskilt om prästerliga befattningar.
Skrivelse från en instans till en annan med en anhållan om handräckning för att verkställa en dom eller undersöka ett brott.
Den straffrättsliga prejudikatssamling som upprättades på 1630-talet av Svea hovrätt som vägledning för de yngre hovrätterna i Åbo, Dorpat och Jönköping, eftersom lands- och stadslagen var grovt föråldrade. Promtuarium var av betydelse för rättsskipningen fram till 1734 års lag.
Sedan svenska tiden om offentliggörande, kungörande av något, särskilt den handling som innebär ett uppgörande och undertecknande av offentlig handling som innehöll lag eller förordning. Promulgation skedde under svenska tiden genom Kgl. Maj:t (i rådet) eller regeringen, under autonoma tiden genom senaten (till 1899 och efter 1905), och mellan 1899 och 1905 genom kejsaren.
Under autonoma tiden om förordning om införande av ny lag. Syftet var dels att reglera sättet för den nya lagens genomförande, dels att meddela vissa övergångsbestämmelser. Promulgationsförordningen var en föregångare till regeringspropositionen.
Offentligen kungöra något. Under autonoma tiden hade senaten i uppgift att promulgera (i offentlig form kungöra och publicera) förordningar, manifest och lagar som stadfästs av kejsaren och därmed påbjuda förordningens efterlevnad.
Valsystem för att fördela mandat mellan partier i allmänna val i proportion till partiernas röstetal. Eftersom proportionella valmetoder möjliggör fördelning av fler mandat från varje valkrets kan även minoriteten bli representerad från valkretsen, vilket inte är möjligt med majoritetsval i enmansvalkretsar. I Finland tillämpas sedan 1907 d'Hondts metod, som är en proportionell valmetod.
Beskattningssystem där varje skattskyldig betalar samma andel av inkomsten i skatt efter en fast procentsats.
Av kungen och/eller regeringen (Kgl. Maj:t) till riksdagen för behandling inlämnat förslag till lag eller till utredning m.m., sedermera regeringsförslag. Förr användes termen även om redogörelser om landets förhållanden, vanligen rörande rikets förvaltning. Utrikes-, krigs-, inrikes- och justitiepropositioner var hemliga och behandlades i Sekreta utskottet, andra i berörda riksdagsdeputationer.
Brist i en redovisning av offentliga medel, som är redovisarens personliga skuld eftersom han hade uppburit mera än vad han har redovisat för.
Egen borgen, en säkerhetsförbindelse som ingås ”såsom för egen skuld”, med direkt ansvar att betala en skuld som förfallit, utan att borgenären först behöver kräva gäldenären.
Kronans egentliga äganderätt till all jord. Nyttjanderätten (dominum utile) överlät kronan åt bönderna med bördsrätt, mot att de betalade skatt.
Egen växel, växel till egna order.
Underlåtelse att infinna sig vid en kyrklig rättegång, där ett bannlysningsstraff kunde utdömas. Underlåtelsen medförde automatiskt bannlysning.
Titel på ordinarie lektor och lärare vid gymnasium och universitet som var utsedd till rektorns ersättare och ställföreträdare vid frånvaro och laga förfall. Vid högre elementarskola motsvarades prorektor av conrektor, vid lägre elementarskola (två klasser) av lärare och vid fruntimmerskola av andra lärarinna.
Prorektors ämbete eller ämbetstid.
Vetenskapligt utbildad tjänsteman som vid sidan av en professor undervisar i normal och patologisk anatomi. Prosektorn ansvarar särskilt för den praktiska delen av denna undervisning, såsom obduktioner och dissektioner.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde som förestod en del av ett stift, kallat prosteri eller kontrakt. Prosten, även kallad kontraktsprost, hade uppsikt över förhållandena i prosteriets församlingar genom prostvisitationer och synoder. Från 1700-talet var ”prost” också en hederstitel som tilldelades förtjänt kyrkoherde. Han kallades betitlad domprost om han samtidigt var kyrkoherde i en domkyrkoförsamling. I Gamla Finland förekom båda slagen av prostar.
Adjunkt som stod i anställningsförhållande till en kontraktsprost på grund av dennes höga ålder, stora arbetsbörda eller sjukdom.
Av (kontrakts)prostexpedition fört diarium i de mål som kontraktsprosten hade utövat sin (andliga) domsrätt över, vanligen i samband med en visitation, övergående i ett vanligt diarium – från 1805 enligt visst formulär – som innehöll prostämbetets alla in- och utgående brev och expeditioner, med en kort anteckning om deras innehåll, tiden då de inkommit och avgått samt vad som i ämbetsväg hade gjorts i ärendet. Grövre syndare skulle namnges, och deras brott och straff uppges. Svåra mål och samvetssaker fick inte antecknas i boken, förrän biskopen och konsistoriet hade hört prostens åsikt i saken.
Kameral beteckning för prostgäll (prostgård).
Vanlig beteckning för kontrakt eller prosteri under reformationen och tills kyrkolagen 1686. Termen förekommer också i kyrkliga urkunder från 1300-talet, dock i okänd betydelse. Ursprungligen användes den också om boställe för prost.
Arrendator under prostgård.
Sedan 1500-talet kyrklig administrativ mellaninstans inom ett lutherskt stift. Ända från början har beteckningen kontrakt använts, likaså beteckningen prosteri (prostedöme), som i Finland efter svenska tiden blivit det vanligare uttrycket. Prosteriet eller kontraktet bestod av ett större pastorat eller flera mindre och förestods av en kontraktsprost, som samtidigt var kyrkoherde i ett av pastoraten. Kontraktsprosten bistod biskopen och domkapitlet i den kyrkliga administrationen av prosteriet. Prosteriindelningen i Gamla Finland återinfördes sannolikt först under kejsarinnan Elisabets tid.
Vid (kontrakts)prostexpedition beläget arkiv för akter och dokument rörande kontraktet och prostsämbetet samt domkapitlet och prästeståndet. Prosteriarkiv började förekomma från 1740-talet. De skulle 1805 innehålla prostboken, domkapitlets cirkulär, brev till och från prästerskapet och andra tjänstemän, konceptbrevbok, cleri comitialis cirkulärbrev, prästmötesbeslut, konceptprotokoll över prostvisitioner, installationer och kyrkvigningsakter, valhandlingar vid biskops- och ärkebiskopsval, riksdagsmän och revisorer i rikets allmänna penningverk, prosteritabellerna, reversaler och förteckningar över ecklesiastiska medel, diverse formulär och tro-, huldhets- och ämbetseder, änkelistorna i kontraktet m.m.
Byrå i ett prosteri som sedan 1918 administrerar kontraktsprostämbetet under prostens ledning och handlägger de ärenden som rör prosteriets förvaltning. Byrån hette under svenska tiden och autonoma tiden prostexpedition.
Benämning från år 1883 till år 1918 på de distrikt som de ortodoxa församlingarna i Finland var grupperade i och som utgjorde verksamhetsområde för de ortodoxa inspektorerna / kontraktsprostarna.
Benämning på mål som låg under en prosts domsrätt, särskilt före införandet av kyrkolagen 1686. Prostesaker var vanligen fall som togs upp i samband med prostvisitationer.
Rymdmått (spann) använt för att mäta upp spannmål till en prostetunna.
Den avgift på en tunna spannmål (råg eller korn) som en kontraktsprost uppbar av varje pastorat i sitt kontrakt, som ersättning för hans besvär med till exempel tiondeuppbörden, visitationer och resekostnader. Prostetunnor förekom redan på medeltiden och under 1500-talet. De stadgades 1594 och i kyrkolagen 1686, i prästprivilegierna 1723 och år 1812. Prostetunnan ersattes under senare delen av 1800-talet med prostarvode.
Kontor vid kontraktsprostämbetet som expedierade ärenden som hörde till prostens ämbetsåligganden, bokförde prosteriets ekonomi, arkiverade prosteriets handlingar och skötte brevväxlingen med stiftets tjänstemän. Termen användes också om det fysiska rum där dylika handlingar expedierades och de dokument som expedierades.
Kontraktprostens pastorat, i inskränkt bemärkelse: prostgård.
Inom katolska kyrkan föreståndare för domkapitlet. Omkring 1300 definierades prostens ställning som lokalofficialat och absolut underordnad biskopens myndighet. Prosten ledde domkapitlets förvaltning. I allmänhet tillsattes prosten enligt kapitlets val. Sedan slutet av 1300-talet reserverade påvarna för sig ofta rätten att tillsätta de högsta kapiteldignitärerna. Det ledde till att prosten blev tvungen att söka påvens stadfästelse för valet. Också kungen kunde ha en viss patronatsrätt men 1476–1483 fastslogs prelatvalens frihet. I Åbo inrättades domprostvärdigheten först 1340.
Intresseförening bestående av präster inom ett kontrakt, motvarande gille för präster under medeltiden. Det är osäkert om dylika alls förekom i Finland. Däremot förekom prostkonvent i betydelsen ”med biskopen hållet prostmöte i ett stift”.
Inofficiell benämning på kyrka i ett pastorat, vars kyrkoherde var kontraktsprost. Prostkyrkorna visiterades med jämna mellanrum av biskopen.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan var ”protoierej” hederstitel som förtjänt präst som inte var munk kunde glädjas med och som på svenska i regel kallades prost. I Gamla Finland hade ordföranden i den ortodoxa andliga styrelsen i Viborg denna titel. På svenska kallades denne domprost.
Benämning på klockarposten eller annan postinrättning med vilken en prost sände ämbetsbrev till kontraktets präster.
Förteckning över böter som utdömts vid prosttingen på 1500-talet.
Prostämbete; konkret om prästgård, ort eller socken där (kontrakts)prost hade sin ämbetsbostad.
Benämning på den tabell över kontraktets folkmängd som prostexpeditionen efter 1756 sammanställde vart femte år åt Tabellverket, utifrån församlingarnas folkmängdstabeller. Uppgiften övertogs 1865 av Statistiska ämbetsverket.
Det förhör som prosten skulle hålla med församlingen under en prostvisitation, eller det formella besök (visitation) som en kontraktsprost förättade i en av kontraktets församlingar på biskopens och domkapitlets förordnande, och som följde stadgandena om prostvisitationer i kyrkolagen 1686. Under 1500-talet utgjorde prosttingen också en andlig domstol i huvudsakligen äktenskapssaker och sedlighetsbrott, med landsprost (maarovasti) eller domprost som domare. Prosttinget behandlade därutöver ärenden rörande tiondeuppbörden, kyrkobyggnad och boställen, i häradshövdingens och häradsfogdarnas närvaro. Dessa domstolar uppgick så småningom i häradstingen.
Tionde som uppbars åt en (kontrakts)prost.
Av kontraktsprost på uppdrag av biskopen och domkapitlet utfört kontrollbesök i en av kontraktets församlingar, under vilket prästerna och församlingsborna utfrågades om den kyrkliga verksamheten och kyrkans handlingar och räkenskaper granskades. Om prostvisitationer stadgades i kyrkolagen 1686, men de förekom redan under 1500-talet och förra delen av 1600-talet.
I Finland förekommande benämning på enskild prosts ämbete och ämbetsutövning, inklusive den tjänstemannakår som därtill hör. Att handha prostvården i ett kontrakt innebar att man innehar prostämbete.
En av de svenskspråkiga benämningarna som har använts på präst som i ett ortodoxt inspektionsdistrikt tjänstgjorde som inspektor.
Av överhet eller myndighet utfärdat brev som tillförsäkrar skydd, säkerhet eller befrielse från någon prestation, skyddsbrev. Termen förekom också i de förordningar som tillförsäkrade vissa tjänstemän som tullbetjänter och postmän kungligt skydd. Att ofreda dem medförde särskilt stränga straff.
Svenskspråkig benämning på diakon av högre värdighet som tjänstgjorde vid domkyrkan i Viborg från början av 1900-talet till 1918. Därefter blev benämningen på protodiakon ärkediakon.
Formell anteckning eller dokument från ett möte eller annan sammankomst, vilket innehåller uppgifter om beslut och mötesgång. Protokollen är ofta utformade enligt standardiserad modell. I vissa fall är protokoll föreskrivet i lag, exempelvis protokoll fört vid rättegångsförhandlingar. Vid kollegiala centrala ämbetsverk upprättades sessionsprotokoll, där de närvarande ledamöterna uppräknades liksom även de behandlade ärendena. De fattade besluten antecknades i protokollet. ”Protokoll” kallades även handlingar som upprättades på grundval av myndigheternas sessionsjournaler. Protokoll är också ett uttryck för de regler, uppförande och kommunikation som gäller i ett visst sammanhang, exempelvis det diplomatiska protokollet. I utrikesförvaltningen finns det ofta en särskild protokollbyrå, avdelning eller sektion som ansvarar för dessa ärenden.
I Ryssland från 1717 tjänsteman (rangklass 13–14, men även högre) vid centrala och regionala ämbetsverk med uppgift att föra protokoll och upprätta olika slag av register över handlingar samt att ta hand om handlingarna. Protokollisttjänster fanns också inom förvaltningen i Gamla Finland.
Den åtgärd då ett protokoll blir granskat och godkänt som riktigt. Protokolljusteringen skedde ursprungligen i ämbetsverk och (sker fortfarande) i domstolar före det protokollförda mötets slut, senare justerade man protokollet genom ärendets expediering varvid justeringen antecknades i protokollet endast om ärendet inte föranledde en expedition. ”Protokolljustering” övergick under 1800-talet i betydelsen att granska och godkänna (med vissa ändringar) föregående mötes protokoll. Specifika regler för protokolljustering gäller för statsrådets protokoll och protokoll förda vid presindentföredragning, då beslut i brådskande fall kan förklaras vara genast justerade.
Ursprungligen beteckning på första sidan i en papyrusrulle. Protokollet var en av huvuddelarna i ett medeltida diplom. Till protokollet hörde chrismon (kors eller annat religiöst tecken) invocatio, inititulatio (utfärdarens namn och titel) som eventuellt var försedd med devotionsformel, inscriptio (adressatens namn och titel) samt hälsningsformeln salutatio.
Inbunden bok som innehåller kyrkostämmans och kyrkorådets protokoll, utlåtanden och beslut under en viss tid i en luthersk församling. Protokollsboken var en av de elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok.
Riksdagsutskott under frihetstiden med uppgift att granska hovrätternas, kollegiernas och konsistoriernas protokoll, sedermera även andra myndigheters protokoll.
Avgift för att lösa ut en avskrift eller ett utdrag av en offentlig myndighets protokoll.
Vid domkapitel förd bok över dess sammanträden, ärendebehandling och beslut. Protokolls- och utslagsböckerna infördes genom kyrkolagen 1869.
Person som hade till uppgift eller yrke att föra protokoll vid sammanträde, rättegång eller förrättning. Från 1649 fanns protokollssekreterare vid de högsta domstolarnas kansliexpeditioner. Enligt kansliordningen 1713 skulle fyra protokollssekreterare också utses vid Kunglig Majestäts kansli. Under autonomin fanns protokollssekreterare vid Senatens departement och expeditioner och fungerade då som beredande och föredragande tjänstemän med varierande kompetenskrav. År 1922 ersattes protokollssekreterarna vid de nyinrättade ministerierna med tjänstebeteckningen regeringssekreterare.
Tjänstebeteckning för protokollförande tjänsteman vid hovrätt eller kollegium och vid Justitierevisionen under svenska tiden, senare också i Krigsdomstolen, i tjänsteställning närmast över de andra notarierna (kanslisterna och registratorerna), och under (revisions)sekreterarna, förste notarie.
Person som mot avgift köpte in sig i en barmhärtighetsinstitution. Systemet förekom under medeltiden när kyrkan och klostren ofta inrättade institutioner för sjuk- och åldringsvård.
Benämning på livsmedel i större mängd, särskilt livsmedel som är avsedda för militärt manskap eller sjömän.
Byrå vid Försvarsministeriets intendenturavdelning. Fram till 1920 gick byrån under namnet Livsmedelsbyrån.
Civilmilitär tjänsteman med ansvar för matförrådet och förplägningen ombord på större örlogsfartyg, senare kallad fartygsintendent.
Institution som mottog naturapersedlar från olika krigs- och kostgärder för att distribuera dem till armén och flottan. Varorna redovisades skilt från den ordinarie skatten i fogdarnas räkenskaper. Det viktigaste provianthuset fanns i Stockholm, men provianthus fanns också i andra städer. Provianthusorganisationen skapades under nordiska sjuårskriget 1563–1570.
Civilmilitär tjänsteman som ansvarade för kronomagasinen.
Civilmilitär tjänsteman som under 1700-talet hade ansvaret för ett truppförbands livsmedelsförsörjning.
Militär kommission, i synnerhet inom sjömilitären, med uppgift att vid upphandling och besiktning utöva en viss kontroll över livsmedelsförråden.
Civilmilitär person vid svenska flottan som ansvarade för livsmedelsförsörjningen vid ett truppförband, skeppsvarv och dylikt och som samtidigt bar huvudansvaret för det därtill hörande proviantförrådet. ”Proviantmästare” var även benämning på föreståndare för ett kronomagasin.
Titel för föreståndare för ett kronomagasin på landsbygden, i stad kallad magasinförvaltare. Sysslan kunde vara förenad med en annan landstatstjänst. I Åbo fungerade lanträntmästaren 1729 som proviantmästare.
Bokförande tjänsteman vid ett militärt proviantförråd eller ett kronomagasin eller vid den avdelning av ett truppförband eller en fartygsbesättning som hade hand om livsmedelsförsörjningen.
Benämning på de beslut som fattades vid provincialkoncilierna. De utfärdades av ärkebiskopen, först ensam, senare tillsammans med de övriga biskoparna. Provincialstatuterna skulle offentligöras vid stiftssynoderna av respektive suffraganbiskop. Statuterna innehöll kanoniska rättens bestämmelser med lokala föreskrifter om suppleringen. Syftet var att reglera de kyrkliga förhållandena inom provinsen. Statuterna kunde också ingripa i den aktuella politiska situationen. Man kunde offentliggöra provincialstatuterna genom att sätta upp dem på kyrkdörren och genom att låta prästerna läsa upp dem i kyrkan.
Synod som hölls bara i en del av ett stift, till exempel i Tälje 1301.
Under centralt ämbetsverk eller annat offentligt styresorgan lydande regional offentlig myndighet, till exempel länsstyrelse.
I Ryssland regionalt förvaltningsdistrikt som guvernementen var indelade i 1711–1775. De av Sverige till Ryssland 1721 avträdda områdena i sydöstra Finland bildade Viborgs provins som dock inte var hänförd till något guvernement. Det 1744 efter freden i Åbo 1743 tillkomna Viborgs guvernement / Finländska guvernementet, omfattande de 1721 och 1743 av Sverige avträdda områdena, var 1744–1783 och 1797–1811 indelat i två provinser, Viborgs och Kexholms provins samt Kymmenegårds provins. Även Kexholms norra och södra lantkommissariat, vilka tillsammans med övriga karelska områden som Sverige erhållit 1617, hade bildat ett svenskt län, Kexholms län, kallades under 1700-talet provins. Också Kexholms norra och södra lantkommissariat kallades för provinser. Det område som från och med 1744 bildade Viborgs lantkommisariat kallades också Viborgs provins.
Del av ett land eller rike som i administrativt avseende utgör eller uppfattas som en enhet. I synnerhet tidigare kunde termen också avse ett landområde som av en viss stat blivit underkuvat eller erövrat från en annan stat och hade en underordnad ställning i förhållande till statens övriga landsdelar och en mindre politisk självständighet, särskilt i administrativt avseende.
Geografisk enhet inom franciskanorden. Det högsta beslutande organet inom provinsen var provinsialkapitlet. Provinsen leddes av en provinsialminister. Norden hörde till provinsen Dacia. Provinsen indelades i inspektionsområden (kustodier), vart och ett med ett eller flera ordenshus.
Inom franciskanorden det högsta beslutande organet inom en provins. Provinsialkapitlet utsåg under den senare delen av medeltiden provinsialministern. Provinsialkapitlet utsåg också kustos för kustodierna inom sitt område. Ursprungligen skulle provinsialkapitlet ange deltagare och plats för följande provinsialkapitel. Snart blev det praxis att de sammanträdde årligen, men under 1400-talet blev intervallerna längre. Provinsialkapitlet bestod av kustoderna och representanter för det enskilda ordenshusen.
I Gamla Finland 1754/1755–1783 benämning på läkartjänst som fanns i de båda provinserna i Viborgs guvernement. Provinsialkirurgerna efterträddes av kretsläkarna.
Församling bestående av biskopar och präster i en kyrkoprovins. Formellt skulle sammankomsten hållas årligen, men 1425 bestämdes att provinsialkonsil skulle sammankallas vart tredje år. I Sverige sammankallades det första provinsialkonsiliet 1248. Förutom en kardinal, biskopar och präster deltog också jarlen och andra stormän i mötet. Provinsialkonsiliet fungerade också i Sverige som kyrklig överrätt. Efter reformationen fortsatte traditionen i form av en rad kyrkomöten.
Lantmätare som var verksam i större region, provins eller landskap cirka 1630–1683. Provinsiallantmätaren gjorde huvudsakligen upp geometriska jordeböcker, stadskartor och geografiska kartor. I Finland fanns på 1640-talet tre provinsiallantmätare.
Apotek som upprätthölls av provinsialläkare. Läkarnas medicinförsäljning förbjöds 1675. I instruktionen för provinsialläkare 1744 fastslogs dock att om en provinsialläkare hade kunskap om ett hemligt läkemedel, fick han tillverka det. Endast försäljning till apotek var tillåten. År 1766 bestämdes att provinsialläkaren alltid skulle vara försedd med ett tjänligt och väl inrättat reseapotek för sina patienter. Med specialtillstånd fick provinsialläkarna ibland rätt att inrätta apotek. Provinsialläkarapoteket i Vasa existerade 1721–1758. År 1780 fick provinsialläkaren på Åland rätt att i Godby hålla ett större husapotek. Apoteket indrogs först 1833.
Bostad med tillhörande jord, anslagen i civilstaten som löneförmån åt provinsialläkaren på Åland efter 1780. Räntan gick fram till år 1832 odelad till provinsialläkaren. Därefter uppbars den för kronans räkning, på samma sätt som för civilstatens andra boställen.
Tjänstgöringsområde för provinsialläkare. De första provinsialläkardistrikten, Borgå och Vasa, tillkom i Finland 1749/1750. Tavastehus tillkom 1752, Åbo 1753, Lovisa 1755, Björneborg 1758, Uleåborg 1773, Kuopio 1776, Åland 1779, Torneå 1781 och Heinola 1795. Gamla Finland indelades i fyra distrikt 1816. Distriktsindelningen justerades 1857. Antalet distrikt fixerades då till 50. Distriktsgränserna fick inte överskrida länsgränserna, utan varje län var indelat i flera distrikt. Efter 1883 grundades inga nya distrikt. Distrikten drogs in 1939 då sjukvården reformerades.
Statligt avlönade läkare på landsbygden. De första tillsattes redan på 1600-talet i Sverige. År 1750 tillträdde den första provinsialläkaren i Finland sin tjänst. Provinsialläkaren övervakade distriktets allmänna sjuk- och hälsovård, sjukvårdspersonalen, sjukhusen och apoteken. De tillsattes av Collegium medicorum, från 1811 av Collegium medicum, från 1827 av Överstyrelsen för medicinalverket. Till uppgifterna hörde även att bekämpa epidemier och att utföra obduktioner. År 1832 fastslogs att provinsialläkaren fick ha privat praktik endast om det inte inkräktade på hans tjänsteuppgifter. Tyngdpunkten i provinsialläkarens uppgifter skulle då också ligga på förebyggande hälsovård. Från år 1857 skulle provinsialläkaren årligen skicka in en skriftlig rapport om tillståndet i distriktet till Överstyrelsen för medicinalverket. Provinsialläkartjänsterna indrogs 1939.
Den högsta styresmannen för en provins inom franciskanorden. Provinsialministern utsågs ursprungligen av generalen, men senare av provinsialkapitlet. Ursprungligen utsågs han på livstid, men senare blev ämbetstiden begränsad. Provinsialministern var ansvarig inför provinsialkapitlet. Han hade beslutanderätt i löpande ärenden och biträddes av ett särskilt utskott.
Ledare av en provins inom dominikanorden. Provinsialpriorn utsågs av provinsialkapitlet. Han hade inget fast residens utan alternerade mellan de olika konventen. Då han skulle väljas bildades kapitlet av konventets priorer samt två utvalda representanter från varje konvent, som tillsammans förrättade valet.
Statlig sekreterare i en provins eller ett guvernement. ”Provinsialsekreterare” förekom som titel, och en fullmakt å karaktär som provinsialsekreterare motsvarade inte någon verklig tjänst.
Fyraklassig trivialskola i mindre stad än biskopsstaden och med ett helt landskap som elevupptagningsområde. Provinsialskolor började grundas under Gustav II Adolfs regeringstid (1611–1632).
Den ställföreträdande ämbetsmannen för provinsialministern inom franciskanorden. Inom provinsen Dacia skulle provinsialvikarien efter 1390 väljas från Danmark i det fall att provinsialministern företrädde Sverige eller Norge, och vice versa.
I Ryssland från 1719 till 1780-talet förvaltningsmyndighet för provinserna, efterträdde överkommendantskanslierna. I Gamla Finland verkade provinskansliet i Viborgs provins 1721–1744. När Viborgs guvernement grundades 1744 fick provinskanslierna i guvernementet en organisation motsvarande de svenska länsstyrelserna med landskansli och landskontor. Dessa provinskanslier var verksamma 1744–1783. Deras uppgifter överfördes 1784 på ståthållarskapsregeringen, kameralhovet och kretsmyndigheterna såsom kretsräntkamrarna. Provinskanslierna återupprättades 1797 och var därefter verksamma till 1812.
Högsta styrelseorgan för en provins inom dominikanorden. Provinskapitlet sammanträdde ursprungligen årligen i något av provinsens konvent. Det bestod av de olika konventens priorer med varsin av konventet vald socius samt de ordensbröder som utnämnts till praedicatores generales. Kapitlet utsåg ett utskott av fyra diffinitorer som tillsammans med provinsialpriorn behandlade och avgjorde ärendena, utsåg representanterna till generalkapitlet samt de visitatorer som på kapitlets vägnar skulle inspektera provinsens konvent. Kapitlet utsåg under specialformer också provinsialprior.
Under svenska tiden i författningarna från 1725 om karta över ett landskap eller en provins. Provinskartorna utgavs av lantmäterikontoret som hade ett eget tryckeri.
Lokalt organ med uppgift att påskynda reduktionsarbetet. Sådana tillsattes 1683 i största delen av Sverige och Finland. Till varje kommission delegerades en ledamot av den centrala Reduktionskommissionen. Den lokala kommissionen hade rätt att genast dra in donationsgods, i första hand sådana som fanns på förbjudna orter. Kommissarierna avgav sina relationer till kungen. Endast sådana fall som de inte hade kunnat avgöra överlämnades till Reduktionskommissionen. Provinskommissionernas arbete avslutades senast 1865.
Under 1700-talet i instruktioner förekommande benämning på lokalt lantmäterikontor, länslantmäterikontor.
Tre enheter inom Kammarkollegium. Någon exakt tidpunkt för deras tillkomst är inte känd, men de fick en fastare organisation på 1640-talet. Kontorens arbetsuppgifter var geografiskt fördelade. Arbetsuppgifterna varierade och de beredde ärenden om jordbeskattning och kronodomäner, skatteköp, skattläggningar, frågor rörande jordeböcker, krononybyggen, vissa ärenden som gällde den allmänna hushållningen, frågor som berörde kronans fastigheter och vissa befordringsärenden. Före 1828 skickades länsräkenskaperna först för en preliminär granskning till provinskontoret innan de skickades vidare till Kammarrevisionen.
Vid den svenska länsförvaltningen fanns sedan 1600-talet en lantmätartjänst vid länsstyrelsen. I Ryssland fanns provinslantmätare fr.o.m. 1765. Vid provinskansliet i Viborg fanns en lantmätartjänst fr.o.m. 1720-talet och likaså i de båda provinserna i Viborgs guvernement fr.o.m. 1744. De underställdes 1765 den då tillsatta Finländska revisionskommisionen.
Under svenska tiden 1683–1809 och under autonomin 1812–1848 benämning på lantmäterikontor med ett län som verksamhetsområde. Benämningen avsåg både lokalen och själva institutionen som övervakade lantmäteriförrättningarna i länet. Kontoren förestods av en lantmäteriinspektör eller förste länslantmätare, senare länslantmätare. Från 1848 ändrades namnet till länslantmäterikontor.
Rysk honorärtitel, förlänad vissa civila ämbetsmän från och med 1700-talet. I Finland fanns provinssekreterare 1826–1884. Titeln gav innehavaren rang i rangklass 13, motsvarande underlöjtnant, från 1884 fänrik.
Tillsättning av ett kyrkligt ämbete inom den katolska kyrkan. Termen används särskilt om sådana fall där påven åsidosätter lägre instansers tillsättningsrätt och själv gör utnämningen.
Temporär, tillfällig, intermistisk, preliminär.
Den skatt som vissa hemman i Savolax erlade före skattläggningen. För att främja genomförandet av storskiftet bestämdes 1783 att de hemman som i samband med storskiftet fick förhöjd skatt skulle börja betala den högre skatten först efter tio år. I vissa fall kunde fristen förlängas med ytterligare fem år.
Preliminärt nybygge från 1787 i områden med så vidlyftiga ödemarker eller samfälligheter att de inte hade tegskiftats. Dylika fanns till exempel i Uleåborgs län. Nybygget stadfästes av lantmätare vid storskiftet, då också mantalet och skattebärförmågan slutgiltigt fastställdes. Arbetet fick inledas efter en dokumenterad syneförrättning. Själva syneinstrumentet upprättades på häradstinget och då hördes också samfälligheten. Syneinstrumentet inlämnades sedan till landshövdingen som gav ett utlåtande om nybygget och mantalssatte lägenheten provisoriskt. Beslutet gavs Kammarkollegium till kännedom.
Kyrklig myndighets rätt att besätta en vakant tjänst med en kompetent person. Under 1300-talet började påven hävda sin provisionsrätt gentemot domkapitlens rätt att genom val fylla tjänster inom domkapitlet och välja ny biskop.
Från 1675 en apotekares närmaste biträde. Enligt medicinalordningen 1797 kunde en Pharmaciae Candidat bli förordnad eller genom kontrakt kallad till provisor på ett apotek. Han skulle då genomgå provisorsexamen inför Collegium medicum och avlägga provisorsed. Först därefter fick han träda i tjänst. Sedermera är ”provisor” titel för person som har en femårig universitetsutbildning inom läkemedelsområdet i Finland.
Under 1500-talet uppsyningsman, tillsyningsman, särskilt om föreståndare för diverse statliga lager och magasin.
Domsaga som grundades för provisorisk rättsvård i återerövrade områden under andra världskriget, särskilt den som fanns i Kurkijoki och Sordavala 1942–1944.
Tillfällig försäljning av läkemedel på en ort där apotek saknas.Filialapoteksinstitutionen drogs in 1928. I undantagsfall, om en svårare epidemi bröt ut bland människor eller husdjur, kunde med Medicinalstyrelsens medgivande en provisorisk tillredning och försäljning av läkemedel av närboende apotekare anordnas.
Temporär delning av samägt hemman eller samägda ägor, under förutsättning att delägarna var överens och deras andelstal förblev oförändrat. Från 1770 avsåg man med ”provisoriskt skifte” huvudsakligen delning av sjöfoder, tillandningar eller gemensamma odlingsfält, från 1848 huvudsakligen delning av ännu inte storskiftat samägt hemman eller gammalt enstaka hemman med flera delägare. Termen användes under 1870- och 1880-talen också om tillfälligt skifte i socknar med knektkontrakt, där soldathemmanen under storskiftet bildade ett provisoriskt skifteslag. Delningen måste formellt bli skiftad för att vara giltig för all framtid.
Handling som utgjorde bevis över avlagd provisorsexamen. År 1834 bestämdes man i provisorsbrevet skulle ange examensvitsordet samt att den examinerade var berättigad att på eget ansvar förestå och bedriva apoteksrörelse.
Ed som avlades efter provisorsexamen inför Collegium medicum. Edsformuläret förnyades 1825. Eden erhöll då följande formulering: ”Derjemte vill och skall jag det apothek, jag kallas att förestå med all redlighet, omsorg och flit, efter bästa vett och samvete, handhafva och sköta, samt i allt obrottsligen åtlyda nödigt utfärdade eller anbefalte reglementen och författningar rörande apoteksvetenskapen och handteringen och sådant allt med den ordning och uppmärksamhet, som en trogen undersåte, redlig medborgare och rättskaffens provisor egnar efter min yttersta förmåga fullgöra.”
Examen som avlades av en farmasie kandidat för att denne skulle bli provisor. Enligt medicinalordningen 1797 skulle provisorsexamen avläggas inför Collegium medicum. Till examinatörer utsågs två i Stockholm bosatta apotekare. Kandidatens kunskaper i Medicamenta Simplica testades, liksom hur Medicamenta Composita och Praeparata skulle tillredas enligt de antagna farmakopéerna. Efter examen skulle kandidaten avlägga provisorsed och först därefter kunde han tillträda en provisorstjänst. Efter att Collegium medicum inrättades i Åbo 1811 avlades provisorsexamen där. År 1845 bestämdes att en farmaciestudiosus som kommit i besittning av apotek kunde anmäla sig direkt till apotekarexamen.
En av de undersökningar som efter 1787 måste göras för skattläggningen av en kvarn. Provmalningen skulle visa hur mycket säd som dagligen kunde malas. I allmänhet måste provmalning också göras för skattläggningen av husbehovskvarn. Undantag kunde göras om kvarnen kunde användas bara en kort tid under året vid en tidpunkt när skattläggningsmännen var upptagna.
Mått om tre alnars höjd, längd och bredd för att uppmäta skattehö i syfte att förenhetliga systemet för höuttaget i Finland. Provparm infördes efter 1735 års riksdag för att jämka stridigheterna och allmogens besvär om att åmens lispundtal inte var fastslaget, vilket innebar att skatteuttaget varierade. Mängden fastslogs därefter till 60 lispund per parm hö.
Präst som före prästval håller gudstjänst, predikan och altartjänst i församlingen.
En av de undersökningar som efter 1787 måste göras för skattläggningen av en såg. Provsågningen skulle visa hur många stockar som sågen kunde såga per dygn samt hur många bräder av varje sort som sågen kunde såga av stockarna.
Avtryck som genom pressning, tryckning eller slagning med en graverad stamp åstadkommits på ett metallstycke. Termen används speciellt om mynt. Präglingen ger uppgifter om myntets ursprung, lödighet och värde.
Domkapitelsledamot, som hade säte i koret, plats och rösträtt i kapitlet samt rätt att njuta prebendeinkomster. Rösträtt vid biskopsval utgjorde den viktigaste skillnaden mellan en fullvärdig kapitelsledamot och det lägre domkyrkokleresiet. Prelaterna tillsattes vanligen genom val av kapitlet. Från 1400-talet vållade den påvliga provisionsrätten och expektansbreven avsteg från regeln. Till receptionen anslöt sig upptagningsceremonier, tjänsteed och vissa avgifter. Antalet kapitelsledamöter varierade. För inträde krävdes vanligen en ålder av 20–24 år samt minst subdiakonvigning. De flesta hade full prästvigning. I Uppsala krävdes 1486 att varje kanik, som inte studerat teologi eller kanonisk rätt i minst fem år, under tre års tid skulle bedriva studier i kanonistik och själv bekosta sina böcker. Kapitelledamöterna hade en särskild ämbetsdräkt och deras hierarkiska rang framom det övriga prästerskapet framhävdes bl.a. i provincialsynoden i Tälje år 1279.
Inom lutherska kyrkan person som förrättade den offentliga gudstjänsten, särskilt högmässan, delade ut de heliga sakramenten och mottog bikt samt skötte andra kyrkliga förrättningar och själavård. Ämbetet förutsatte teologisk utbildning, ursprungligen prästexamen, som avlades inför domkapitlet och följdes av prästvigning (ordination). Bestämmelserna för prästvigning gällde även i Gamla Finland där domkapitlets uppgifter sköttes av konsistorierna.
Samlande beteckning för av kyrkoherdeämbetet utfärdade intyg, som grundade sig på uppgifterna i kyrkboken. Från 1824 förekom också benämningar som prästbetyg, prästsbesked eller prästsedel. Innan ämbetsbeviset infördes under självständighetstiden gick prästbevisen också under andra benämningar, beroende på den information som fanns i intyget. Kyrkoherden skulle från och med 1788 samla in prästbetyg i oktober månad från alla inflyttade, så att informationen fanns tillgänglig vid mantalsskrivningen. Uppgifterna skulle också säkerställa att fattiga, sjukliga, vanföra eller vanartiga inflyttade, som kunde belasta församlingens fattigvård, förvisades från församlingen.
I domkapitel förvarad bok innehållande de prästvigdas skriftligen upprepade muntliga prästed, försedd med ordinandens underskrift.
Tjänstebostad med tillhörande jordbruk för församlingspräst, särskilt kyrkoherde och kaplan. I landskapslagarna användes benämningen kyrkbol, från början av 1900-talet bl.a. ecklesiastiklägenhet. Prästbol grundades på kronohemman, under översyn av konungens befallningshavande. Enligt kyrkolagen 1686 kunde marken också doneras av enskild person.
Bestående förmåner som tillkom prästboställen, särskilt de friheter från skatter och besvär som under medeltiden hade legat på skattejord.
Kronoskatt som efter reformationen utgick från prästboställen, vilka i motsats till skattehemmanen var befriade från de av kronans skatter och besvär som hade blivit stadgade före reformationen.
Arrendator eller brukare av prästboställe, präststom eller annexhemman till prästgård.
Samlande benämning på prästboställe (hus och jord) och de arbeten som församlingen var skyldig att hjälpa prästen med för att hålla de lagstadgade husen i skick.
Jordäga som hörde till ett prästboställe.
Tjänsteman i ett inspektionsdistrikt under Forststyrelsen som ansvarade för skogsvården på prästerskapets boställen. De forstmästare som ansvarade för lands- och militiestatens boställen hade tjänstebeteckningen boställsforstmästare.
Av biskop utfärdat och undertecknat bevis på att en viss person har kallats och vigts till präst genom en laglig ordinationsakt. Prästbrev ges åt ordinanden vid ordinationsakten, efter att denne har avlagt prästeden.
Beriden indelt soldat som var utrustad av prästgårdar och klockarehemman. Prästdragoner förekom under Karl XII:s regeringstid.
Kring sekelskiftet 1600 införd, i kyrkolagen sedan 1686 stadgad ed som avläggs vid prästvigning och som lagligen berättigar till ämbete och tjänst med åtföljande lön. I kyrkolagen 1869 kallas eden tro- och huldhetsed. Den hade sina rötter i ordinationslöftet som stadgades i kyrkoordningen 1571. Termen används också om den avskrift av en dylik ed som förvarades i det berörda domkapitlet. Genom 1686 års kyrkolag blev prästeden en ämbetsed som betonade hörsamheten gentemot överheten. Den gällde i Finland till och med 1868, varvid edsformuläret förkortades och förändrades. Prästeden avskaffades i Sverige 1893 och ersattes med prästlöfte.
Den ed som prästen avlade under medeltiden. Den finns bevarad i ett formulär från Linköpings stift från 1400-talet. Prästeden var uppställd i frågeform och prästen skulle svara på frågorna endast med ”volo” (jag vill). Frågorna var: Vill du i Guds namn mottaga prästämbetet? Vill du förvalta detta ämbete enligt lagen, så långt du kan, förmår och förstår? Vill du vara din biskop, till vars församling du kommer att ordineras, lydig efter rättvisan och ditt ämbete?
De personer av olika tjänstegrader som innehar det formella religiösa ledarskapet inom en given religion och en kollektivbenämning på en kristen församlings, ett pastorats eller ett lands präster, under svenska tiden och fram till 1907 också prästeståndets medlemmar.
De kronoskatter som utgick av prästerskapet: gärden, boskapspenningarna och taxan (en gammal skatt som prästerna sedan 1553 betalade för sina boställen, samt därunder hörande hemman och lägenheter för att befrias från inkvartering av krigsfolk). Benämningarna på dessa olika utlagor blandades ofta ihop i jordeböckerna.
Korporation bestående av prästerskapet och som genom av staten medgivna rättigheter intog en särställning i samhället, från och med Gustav Vasas tid (1523–1560) som statlig ämbetsmannakår, från och med 1650 och 1723 med lagfästa privilegier. Också detta prästerskaps representation vid ståndsriksdagen under svenska tiden och vid lantdagen under autonoma tiden avskaffades genom vallagen 7 (20) juli 1906.
Planerat arkiv med böcker och ecklesiastiska akter som ansågs vara behövliga för prästerståndets överläggningar under riksdagar och lantdagar. Från 1759, 1809 och 1821 fanns planer på ett sådant arkiv, men arkivet verkar i praktiken aldrig ha blivit verkställt. Arkivmedlen, som trots allt samlades in till domkapitlen, torde ha använts till att förkovra stiftsarkivens samlingar. De av prästerståndets handlingar som tillkom under riksdagar och lantdagar och som förvarades i anslutning till riksdagshuset eller ständerhuset, uppgick efter självständigheten i Statsarkivets, senare Riksarkivets, eller Riksdagsbibliotekets samlingar.
Före prästvigningen med ordinanderna avlagt offentligt förhör vid domkapitel. Prästexamen stadgades i kyrkolagen 1686, men förekom redan från 1669. Examen stadgades igen 1824 och förutsatte efter 1846 ett godkänt predikoprov i domkyrkan, jämte en offentlig bibelförklaring. Akademisk slutexamen blev obligatorisk för prästvigning 1849. Prästexamen avlades därefter endast av dem som hade annan akademisk slutexamen än sacri ministerii candidatus-examen. Teologieprofessorer prästvigdes utan prästexamen efter 1798, filosofie-, juris- och medicineprofessorer i prästerligt ämbete inom sin profession efter 1750. Termen bör inte sammanblandas med det prov eller förhör som domkapitlet anställde med sökande till en prästtjänst. Prästexamen innefattade ursprungligen språktest i latin, grekiska och hebreiska, förhör över kunskaperna i filosofi, retorik, logik, etik, fysik, aritmetik och praktisk teologi samt trosartiklarna och deras förstånd, konflikter och andra frågor, biblisk historia, teologisk moral. Därutöver måste examinanden förklara några bibeltexter.
Om församling utan präst.
(Nedsättande) om examinand till prästexamen eller inför ordination, också om icke examinerat predikobiträde till ordinarie präst.
Den jord som avsatts till underhåll av sockenprästen. Enligt landskapslagarna skulle prästgården ha en viss storlek. Den jord som lagts till prästgård skulle vara fri från skatt. Prästgården ingick i byalaget och var underkastad den allmänna lagens bestämmelser i byalagets gemensamma angelägenheter. Prästen skulle också bo i prästgården. Bönderna var skyldiga att uppföra byggnaderna medan prästen formellt skulle underhålla dem. En avskrift av en handling från 1411 i Nykyrko (Kaland) fastslog noggrant antalet byggnader och vilka nattbol som ansvarade för vilken byggnad.
Sedan 1892 officiell benämning på ordinarie församlingsprästs ämbetsbostad med tillhörande jordbruk och tilläggsbyggnader, tidigare under 1800-talet kallad kyrkoherdebord.
På församlingen liggande allmän skyldighet att bygga och underhålla prästgård och dess byggnader. Om prästgårdsbyggnad stadgades redan i vissa landskapslagar, i prästprivilegierna 1607 och i 1734 års lag, med skilda regler för landsbygd och stad. Skyldigheten utgick till 1720 i konkret byggnadsmaterial och byggarbete, därefter som en avgift i spannmål eller penningar. Den avskaffades 1922.
Äldre benämning på pastorat, särskilt konkret om den socken eller de socknar som utgjorde kyrkoherdens ämbetsområde. ”Prästgäll” användes också i betydelsen prästämbete, särskilt i sammansättningen ledigt prästgäll.
Årlig skatt som med vissa undantag betalades till kronan (staten) av kyrkoherden i ett pastorat. Skatten beräknades till ett visst belopp för varje (förmedlat) mantal i pastoratet.
Under 1500- och början av 1600-talet förekommande samlande beteckning för prästboställe, prästgård, präststom eller annexhemman till prästgård.
De formella krav som enligt författningarna ställdes på en person som ville tillträda ett visst prästerligt ämbete. Kraven fastställdes i Västerås ordinantia 1527, i kyrkoordningen 1571 och i kyrkolagen 1686. ”Prästkallelse” avsåg i södra Sverige prästerligt ämbete för vilket allmogen betalade prästkallspenningar. Termen bör inte förväxlas med prästkall (vocation interna), som avsåg en religiös kallelse att bli präst.
Antingen en person som bedrev teologiska studier vid universitet eller prästseminarium för att bli präst, eller en person som avlade prästexamen vid domkapitel.
Kameralt om jordareal av viss storlek, en skatteenhet under 1500-talet.
Landbonde på prästgård, präststom- eller annexhemman m.m.
Administrativt om prästbefattning, prästsyssla och den lön som var knuten till denna i särskilt ett pastorat; ibland även om det konkreta ämbetsområdet. Under autonoma tiden användes termen också om prästgård, prästboställe.
Under 1600-talet av präst eller kyrklig myndighet upprättad (bestyrkt) längd över en viss kategori av personer, särskilt soldater. Prästlängderna ingick i församlingarnas kyrkbok. Termen användes också om en i kronologisk ordning uppställd förteckning över en församlings tidigare och nuvarande präster.
Under medeltiden bestod ersättningen till sockenprästen av dispositionsrätt till prästgård och ytterligare den jord som tillhörde prästbordet samt inkomsterna från en rad avgifter. Av tiondet tillföll kvicktiondet odelat prästen och en tredjedel av sädestionden. Han hade rätt till offer på bestämda dagar antingen i natura (matskott) eller i penningar. Slutligen ingick avgifter för vissa kyrkliga förrättningar.
Prästvigd person utan fast ämbete, efter 1763 särskilt om sökande till prästtjänst. Administrativt: präst som har en för saken ovidkommande ämbetsstatus.
Kameral fördelningsnorm för de skatter och avgifter som gick till kyrkliga och prästerliga ändamål. Avgifterna utgick vanligen enligt oförmedlat mantal.
Ombud vid kyrkomöte eller stiftsmöte som är präst, i motsats till lekmannaombud. Valen av ombud till kyrkomötet ordnas separat. Prästombuden väljs genom majoritetsval i stiften. I valet är samtliga präster i stiftet röstberättigade och valbara. Lekmannaombuden väljs stiftsvis i hemliga och proportionella val, som förrättas i kyrkofullmäktige och församlingsråden. Röstberättigade är lekmannaledamöterna i nämnda förtroendeorgan och valbara är alla lekmannamedlemmar i församlingarna i stiftet, som är valbara i församlingsval och har gett sitt samtycke till uppdraget.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan person, som inte var munk och som genom handpåläggning av biskop blivit prästvigd. Prästvigningen betraktades inom den ortodoxa kyrkan som ett sakrament. En präst var berättigad att självständigt förrätta gudstjänst. De ortodoxa prästerna i Gamla Finland erhöll prästvigning i Ryssland. I nyare svenska texter är präst benämning på föreståndaren för en ordinär ortodox församling.
De förmåner och rättigheter som medlemmar av prästerskapet innehade. De första privilegierna utfärdades 1650, de förnyades 1675 och fastställdes 1723. Prästerskapet var i allmänhet befriat från lagmans- och häradshövdingeränta. Prästerskapet, till vilket samtliga lärare vid universitet, gymnasier och skolor räknades, erlade slottshjälp, medicinalfond och mantalspenningar. Biskopar med sitt hushåll och universitetets professorer personligen var dock befriade från mantalspenningar. I staden var prästerskapet befriat från all borgerlig tunga men erlade tomtören, den så kallade jordskatten och deltog i brandvaktens underhåll.
Skatter eller avgifter som gick till prästerskapets avlöning, också om honorar för vissa prästerliga ämbetsförrättningar.
Ordinarie prästerskapet och klockare tillkommande löneförmåner, förutom bostället. De utgick under de stora kyrkliga högtiderna eller i samband med läsförhören och med hjälp av rotemästarna, efter slutet av 1600-talet av tjänsteinnehavaren själv, vid behov med hjälp av kronofogden. Termen används särskilt om den avgift man betalade till prästen för att han förrättade enskilda kyrkliga akter i prästskrud (stola). Prästrättigheterna innefattade en andel i kronospannmålen (tertialen), kvick-, fisk-, smörtionden, påskpenningar, matskott och en avgift för jordfästning, lysning, vigsel och dop samt likstol. Uppbörden av prästrättigheterna skedde vanligen i anslutning till de stora kyrkliga högtiderna. Spannmålen uppbars framför allt under sensommar- och höstmässorna då säden var bärgad, matskottet vid julmässan och påskpenningarna vid påsken.
Läroanstalt för utbildning av ortodoxa präster som inrättades i Sordavala 1918 och som efter krigen varit verksam på flera orter, numera i Joensuu.
Efter reformationen en tvåårig luthersk prästutbildning. Prästseminariet förutsatte avslutad lärokurs vid katedralskola. Prästseminarierna ombildades till konfessionella läroanstalter, inrättade i Uppsala och Åbo 1806, i Lund 1809. Seminarium Theologicum i Åbo avskaffades 1846 då professuren i praktisk teologi inrättades vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Helsingfors. Efter självständigheten grundades 1918 ett grekisk-ortodoxt prästseminarium i Kuopio och 1925 i Sordavala. Prästseminarier fanns efter självständigheten också inom frikyrkor.
Samlande kameral beteckning på ett egentligt och ursprungligt prästboställe, uppkom vid reformationen när många församlingar sammanslogs, varvid kyrkoherdarna fick större jordar än de kunde bruka och bebo. Det uppstod ett behov av att kategorisera vad som var det huvudsakliga bostället och vilka av fastighetens jordar som innehades av någon annan, mot årlig ränta till stomlägenheten. Boställena hade olika namn, beroende på innehavarens ämbete. Termen används också om stomhemman som tilldelats biskop (biskopsstom), kyrka (kyrkostom), kloster (klosterstom), kaplan (kaplansstom), klockare (klockarstom) eller prästbol (prästbolsstom).
Skolundervisningen i stiftsskolorna syftade under medeltiden främst till att utbilda präster. Eleverna hade tjänstgöringsskyldighet vid domkyrkans gudstjänster. Sedan början av 1200-talet skulle det finnas en magister vid varje domkapitel för undervisning. Vid en metropolkyrka skulle det finnas en theologus. År 1438 beslutades att theologus-befattningar skulle instiftas vid alla domkyrkor. De lägre vigningarna erhöll prästerna redan som scolares och de fick då anlägga tonsur och klerikal dräkt. Den egentliga prästutbildningen skedde vid domkyrkan. Prästkandidaterna måste då vara minst 20 år. Chorales (korpräster, kordjäknar, mässdjäknar) blev prästkandidater först efter vigning till subdiakoner, diakoner eller präster. Det tre vigningarna skedde ofta på sex månader.
Direkt (och hemligt) val genom vilket församlingens röstberättigade väljer kyrkoherde, också om kyrkostämmans (kyrkofullmäktiges) val av kaplan och domkapitels val av biskop, kontraktsprost och dylikt, i vilka de röstberättigade har rätt att uttala sig om vilken präst de önskar.
I Finland person i kapellförsamling utan egen präst, hos vilken moderförsamlingens präst kunde övernatta då han besökte kapellförsamlingen.
Ecklesiastikår, under 1700-talet också år under vilket någon tjänstgjort som präst.
Predikoämbete i en församling med tillhörande lön; kyrkoherde, kaplan. Termen används också om vissa andra högre prästerliga befattningar, särskilt prost, biskop och ärkebiskop.
Den medeltida kyrkan hade många typer av prästämbeten. Den kanoniska rätten skilde mellan världsliga och andliga förmåner. Ämbetsuppgifterna var främst av liturgisk art. Prästen handhade gudstjänster, sakrament och sakramentalier. Konfirmation var förbehållen biskop. Vissa villkor uppställdes för inträde i prästerskapet. Prästen fick inte ha kroppsliga lyten eller vara av oäkta börd. Han skulle ha en viss utbildning och ha erhållit prästvigningar. Hans förman var biskopen till vilken han avlade en lydnadsed. Genom vigningen blev prästen skickad att handha sakramenten, frambära mässoffer, ta emot bikt och meddela absolution. Han var skyldig att leva i celibat, bevara sin tonsur och bära andlig dräkt. Efter ordinationen erhöll han sedan en egen tjänst eller beneficium. Det gjordes skillnad mellan regulära präster (prästvigda munkar och tiggarbröder) och sekulära som inte tillhörde någon religiös orden.
Bostad för prästänkor, vanligen ett prästbolshemman eller prästboställe som församlingen hade anslagit åt prästänkas försörjning, när änkekonservering inte var möjlig, senare föll ur bruk. Prästänkesäte var också en benämning på ecklesiastiskt boställe under den tid som boställsinnehavarens änka hade nådår och fick bo kvar.
Kunskapsprov som skulle avläggas före inträde vid en läroanstalt, också om examensförhör eller tentamen. Termen användes också om prov i form av en disputation eller undervisningsprov avlagt av en person som sökte en lärartjänst.
En domstols eller domares granskning och bedömning av omständigheterna i ett mål.
Tjänsteman vid Patent- och registerstyrelsens maskinbyggnads- , elektrotekniska eller kemiska sektion; tjänsteman vid Handels- och industriministeriet.
Äldre motsvarighet till prövningsnämnd under 1800-talet.
Temporärt tillsatt beredande kommitté underställd landshövdingen, i samband med att en extraordinär kronoskatt, ”bevillning”, skulle bestämmas av riksdagen.
Nämnd för granskning av statligt eller kommunalt eller mellankommunalt organs beslut, särskilt sådan som granskade taxeringsnämndernas arbete och prövade klagomål i inkomst- och förmögenhetsskattefrågor.
Sedan självständighetstiden om en prövningsnämnd som verkställer skiljemannaförfarande. Allmänt: ansvaret att vid rättsskipning eller beslutsföring beakta lagstiftningens och andra reglers samt rådande omständigheters betydelse för avgörandet i det specifika fallet.
Ett av de lokala organ som grundades 1940 för genomförandet av snabbkolonisationen av den evakuerade befolkningen. Ordförandena i prövningsrätterna utsågs av justitieministern. De övriga medlemmarna utgjordes av tre snabbkolonisationsplanegranskare, en av kommunalnämnden vald lantbrukare och en representant som utsetts av den omplacerade befolkningens tidigare hemkommun.
Kategori av tukthusfångar 1889–1975 som arbetade med andra fångar, sov i samfällda sovrum och tillbringade sina lediga stunder i fängelsets allmänna utrymmen eller på fängelsegården. Kategoriseringen upprättades, från fall till fall, av föreståndaren. Ersattes 1975 med öppen tvångsinrättning(savdelning).
Med anledning av reformationsjubileet 1817 grundad kommitté för att se över och modernisera psalmboken, särskild den finska, eftersom den i Sverige 1819 utgivna Wallinska psalmboken i stor utsträckning motsvarade den svenska befolkningens behov. Kommittén inledde sin verksamhet 1818 under ärkebiskopens ordförandeskap till hans död 1832. I praktiken var kommittén inte verksam efter det. En provutgåva (sammanställd av kyrkoherden i Ulfsby) – Uusia virsiä kotona ja kirkossa veisattavia (Nya psalmer att sjungas i hem och kyrka) – med 752 psalmer publicerades 1836. Den vann inte gehör i församlingarna.
Benämning på kyrkotjänare inom den ryska ortodoxa kyrkan under senare hälften av 1800-talet. Sådana fanns även inom det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland. Även biträde till grekisk-ortodox resepräst.
Den del av texten i ett medeltida diplom som innehöll kungörelseformuläret. Mot slutet av medeltiden, när användningen av arenga och narratio nästan försvann, blev publicatio textens första del.
Kollektivbenämning på av landshövdingen tillförordnade kronoombud för övervakningen av a) krono-, ecclesiastik- och militiejordlägenheter samt kronoallmänningar, b) bruk och bergsverk, c) hemman anslagna till prästboställen och Ad pios usus-ändamål samt från och med 1828 d) kloster och allmänna inrättningar i Viborgs län.
Offentliggörande, kungörande, tillkännagivande, handlingen att genom offentlig uppläsning eller i en skriven och tryckt handling föra i synnerhet en lag eller förordning till allmän kännedom. Publikation kunde avse tryckta handlingar med kungörelser från myndighet till allmän kännedom och efterrättelse, samt liknande tillkännagivanden från enskild person. ”Publikation” användes även om en tryckt skrift, bok eller tidning, i synnerhet om de gavs ut med jämna mellanrum eller i en serie, samt om publiceringen, utgivningen eller offentliggörandet av dessa.
Ämbetsverk eller annan offentlig institution avsedd för allmänheten eller till vilken allmänheten hade fritt tillträde.
Lantmäteriförrättning på offentlig mark (såsom militie- och civilstatens boställen, väg- och geografiska mätningar) och andra till lantmätare hörande uppgifter såsom inventering av kronans spannmålsmagasin. Motsats: lantmäteriförrättning på privat egendom, jämte de mätnings- och skattläggningsarbeten som delvis bekostades av kronan.
Benämning på av tjänsteman renskriven handling som skulle finnas tillgänglig för allmänheten. Termen användes särskilt om kopior av lantmätares allmänna kartor.
Beteckning för de fattiga som upptagits i församlingens fattiglängd och som var berättigade till något slags fattigvård.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick in natura i torra persedlar, särskilt om del av jordeboksräntan som uppbars i hö i Gamla Finland. 24 pud hö var detsamma som 48 lispund eller en parm.
Sjukhus i Pudasjärvi för leprasjuka som inrättades under 1600-talet. Verksamheten avslutades när patienterna flyttades till Kronoby hospital.
Skattetal i delar av Kexholms län, beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Naturaskatt som utgick för en varumängd som beräknades i pundvikt. För beräknandet av mängden fick ett besman användas. Termen användes också om ett jordstycke som beräknades ge ett pund spannmål i normal årlig avkastning och för vilket en viss del av ett pund erlades i grundränta.
Jordtal som användes som grund för grundskatten i bl.a. Österbotten. Ursprungligen skulle ett öre utgöras av vart karpland och två dagsverken av varje pundland. År 1557 kunde de senare utbytas mot en smörränta som fick benämningen dagsverkssmör.
Avgift införd 1361, erlades i hansestäderna för att göra Öresund fritt från sjörövare.
Person som hade en eller flera förmyndare, ofta barn som mist sin far eller mor och hade en förmyndare som ansvarade för förvaltningen av ett eventuellt arv.
I Ryssland från 1775 självstyrelsemyndighet i anslutning till stadsmagistraten, vars ordförande var stadsöverhuvudet. Pupillkollegierna hade i städerna i uppgift att sörja för föräldralösa barns och änkors utkomst samt att övervaka deras förmyndare. Pupillkollegierna lydde under Kollegium för allmänna fattigvården och välgörenhetsinrättningarna. I städerna i Gamla Finland fanns det pupillkollegier under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Till exempel påbörda någon ett brott: påstå, bevisa att denna är skyldig.
Typ av ordinarie avkortning som innebar att nybyggen som åtnjöt frihetsår inte behövde betala ordinarie skatt. Nybygget skulle dock omedelbart skattläggas och införas i jordeboken.
Avgift som anlöpande fartyg skulle erlägga till Stockholms stad när de lade till. Avgiften omnämndes i Karl Knutssons privilegiebrev till staden 1454 tillsammans med brotull. Senare omtalas enbart pålagäld. Pålepengar omtalas också på 1500-talet. Avgiften var avsedd att bekosta underhållet av bom och bro, vilket innebar att den egentligen var en hamnavgift som skepparen skulle betala för att få lossa sin last. Antagligen har avgiften också betalats i andra hamnstäder.
Av Karl XI påbjuden avgift under påsktiden, ursprungligen för varje hjon, senare för varje som gick till absolution och nattvard. Påskpenningen utgjorde en del av det ordinarie prästerskapets årslön. Den avskaffades 1886.
Avgift i penningar eller naturaprodukter som i samband med påsken erlades till församlingspräst, klockare eller skollärare för hans underhåll. Termen användes också om (offer)gåva erlagd till enskild präst vid påsken.
Benämning för släktskap på kvinnosidan.
Läkartjänst som grundades för de speciella förhållandena i Lappland. Åren 1900 och 1901 grundades sex sådana tjänster och 1905 en sjunde.
Benämning för släktskap på manssidan.
En av påven auktoriserad person med uppgift att uppsätta rättsliga urkunder. Ännu 1339 förklarades att notarier inte fanns i Sverige. Vissa på 1200-talet uppsatta urkunder är dock uppsatta efter notarialinstrumentens formulär. Den förste svenskfödde påvliga notarien var verksam 1318–1328. Påvliga nuntier och kollektorer brukade ha rätt att utnämna påvliga notarier. År 1347 anhöll Magnus Eriksson om att en biskop skulle få rätt att efter kungens anvisningar utnämna 30 påvliga notarier. En kapitelnotarie omnämndes i Åbo av Konrad Bitz och en synodalnotarie omnämndes 1420.
Påvens rätt att besätta ett ledigt ämbete. Provision bestod av rätten att nominera kandidater (genom val, postulation, nominering eller presentation), stadfästelse av den utnämnda kandidaten (av biskop eller påve) och insättande i ämbete. Provisionen är fullständig när makten över de tre momenten samlas i samma hand. Påvens inflytande ökade efterhand. I Norden förekom sedan mitten av 1200-talet att biskopsstolen tillsattes genom påvlig provision efter att domkapitlets val underkänts som okanoniskt.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande sanatorium för lungsjuka beläget i Rovaniemi, grundat 1932. Sanatoriet förestods av en överläkare och en underläkare.
Regionalt mentalsjukhus i Pälksaari, förestods av ett kommunförbund i Viborgs län. Sjukhusstyrelsen bestod av läkaren, översköterskan och sjukhusets ekonom.
Rätt att fiska flodpärlmusslor i strömmar, sjöar, åar och bäckar. Pärlfiskandet förklarades vara kronans regale 1691 och 1731. År 1747 fick enskilda personer mot anmälan rätt att utan avgift fiska pärlor. Villkoret var att pärlorna skulle erbjudas kronan till inlösning. På 1830-talet anmärktes att kronan inte hade utnyttjat denna rättighet och att pärlfisket i praktiken kunde betraktas som fritt. Pärlfisket förbjöds när flodpärlmusslan fridlystes 1955.
Svensk benämning för person som vid rekrytutskivningarna i Gamla Finland 1797–1811 var ansvarig för en rote om 500 man, det vill säga revisionssjälar, med uppgift att vara behjälplig vid framskaffande och val av rekryter samt vid anskaffning av kost, kläder och pengar åt de utskrivna tills de inträtt i tjänsten.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt sanatorium för lungsjuka barn beläget i Jakobstad. Sanatoriet förestods av överläkaren vid kommunala sjukhuset i Jakobstad.
Q
Biskopsval som domkapitlet gör enhälligt utan omröstning. Förfarandet användes i Åbo 1338 då Hemming valdes till biskop.
Två kvitton varav det ena gick till den betalande, det andra till övervakande myndighet, förekom i ärenden som ledde till andra transaktioner än den vid kvittots utfärdande utförda och som krävde fortsatt myndighetsövervakning (till exempel bouppteckning vid arvskifte).
R
Mera folkligt om lokal förtroende- eller tjänsteman under svenska tiden som på arvode utförde föraktade sysslor som att samla in och avliva herrelösa djur och rensa latriner. Rackaren fungerade också ibland som bödelns medhjälpare och begravde bl.a. självmördare. I mera formella sammanhang kallades han politikarl.
By vars tomter låg i en rad, en så kallad enkel (eller ensidig) radby eller i två rader, en så kallad dubbel radby längs bygatan. I Sverige kallades den också långby.
På 1940-talet inrättat avdelningskontor vid Post- och telegrafstyrelsen som under en överingenjör ansvarade för förvaltningen av radiotrafiken vid telefon- och telegrafcentralerna. Kontoret var underställt direktören för Post- och telegrafstyrelsens telegraftekniska avdelning.
På 1940-talet inrättat avdelningskontor vid post- och telegrafverket som under en kontrollör ansvarade för granskningen av radiolicenser. Kontoret var underställt direktören för Post- och telegrafstyrelsens telegraftrafikavdelning.
Avdelning som grundades 1938 inom Helsingfors polisinrättning. Radiopolisen skötte utryckningar och dejourering.
Tjänsteman vid sjöfartsväsendet från och med 1930.
Vid tegskifte, delning av en bys jord på så sätt att en huvudgata gick mitt genom byn och husen stod på vardera sidan om den. Radskifte förekom knappast i Finland.
Handelsman som bröt handelsblockader och därigenom kunde utnyttja handelsförbud. Handelsblockader hörde till de vanligaste åtgärderna i konflikterna med hanseaterna. Speciellt slottsherren i Viborg understödde smyghandeln och de handelsmän som vågade bryta blockaderna.
Officiell värdighet och därav följande företrädesrätt 1672–1927, var tänkt att grunda sig på stånd, börd, ämbete och ålder. I rangordningar 1672 fastslogs den hierarki som gällde mellan ämbeten och tillhörande rang. I Ryssland var rang en hierarkisk position för tjänstemän, officerare och hovämbetsmän som bestämdes av den klass i vilken den officersgrad, civiltjänst och det hovämbete som dessa innehade var placerad.
Det förhållandet att ett ämbete som hade en anvisad plats i en viss rangklass genom förlänad fullmakt av regenten placerades i en annan högre rangklass, varvid ämbetet fick förbättrad rang. Ordningen inom en rangklass fastslogs i vanliga fall av fullmaktsdatum. Den som hade den äldsta fullmakten stod främst inom klassen (till exempel i en procession).
Av regenten fastslagen klass eller särskild grupp i en rangordning, omfattande flera ämbeten eller tjänster med samma rang. År 1664 bestämdes att adeln vid de enskilda sammankomsterna skulle fästa avseende på herreståndet, förnämliga förfäders meriter och gammal släkt, förnäma tjänster och en hög och hedersam ålder. År 1672 miste börden sin betydelse och rangordningen bestämde de olika ämbetenas inbördes ordning oberoende av börd. Från 1672 fanns nio rangklasser eller rangnummer, 1680–1714: 28, 1714–1766, 1792–1809: 40 och 1897–1917: 14. Rangförhållandena mellan de olika ämbetena bestämdes i allmänhet av konungen dels genom rangordningar, dels genom särskilda förordningar och beslut. Enligt 1766 års av konungen gillade riksdagsbeslut upphävdes alla förordningar och resolutioner om rang, förutom den rangordning som gällde hovetiketten. Gustav III återupplivade inte rangordningen även om den i praktiken togs i bruk. Efter hans död ansågs att de gamla rangförhållandena åter hade kommit i kraft, fastän några formella beslut inte fattats. Rangordningen med tillhörande rangklasser avskaffades i Finland 1927.
Hierarkisk indelning av ämbetsmän, ibland också titlar och examina, i olika klasser med tillhörande värdighet och företrädesrätt. Den första rangordningen i Sverige utfärdades 1672. 1714 års rangordning gällde med avbrott för åren 1766–1772 ända till 1909. Den första rangtabellen i Storfurstendömet Finland stadfästes 1826. Rangindelningen av tjänster, med undantag för militära grader, upphävdes i Finland 1927.
Från och med 1827 periodiskt utkommande förteckning över rangordningen för avlönade tjänstemän, särskilt officerare och deras vederlikar inom krigsmakten. ”Rangrulla” var även benämning på den i den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919 nämnda förteckningen över de till reserven och lantvärnet hörande officerarna, sanitets- och veterinärofficerarna samt militärapotekarna. Termen användes även om reglemente för gruppering eller rangering av soldater.
Förteckning över rangordningen i Ryssland 1722–1917 och i Finland 1826–1927 (skapad utgående från den svenska, franska, preussiska och danska rangordningen) med en uppräkning av alla tjänster och ämbeten som innehade rang inom olika klasser. Efterhand utvecklades dock den ryska rangtabellen till att bli en civil tjänstegradsordning, så att varje rangklass motsvarades av en viss tjänstetitel eller grad, oberoende av vilken befattning som innehades. En del tjänster av svenskt ursprung som kvarstod i Gamla Finland var inte placerade i dessa klasser även då motsvarande ryska tjänster hänfördes till en rangklass. Rangtabellen innehöll 14 rangklasser. Utnämningar i rangklass 1–5 avgjordes av kejsaren personligen. Automatiskt adelskap var knutet till rangklasserna. Rangklass 14 i den civila rangtabellen medförde personligt adelskap, rangklass 8 för ärftligt adelskap. Med tiden flyttades kraven på rangklass för ärftligt adelskap upp till rangklass 4. Rangtabellen var i kraft till revolutionen 1917.
Under autonomin och förra delen av självständighetstiden om person som i egenskap av misstänkt för brott men ännu inte dömd hölls i rannsakningshäkte under brottsundersökningen och rättegången. Senare kallades en sådan fånge häktad.
Under svenska tiden till förra delen av självständighetstiden om skriftlig handling rörande en rannsakan, visitation, besiktning, undersökning, granskning av något vid domstol eller förvaltningsmyndighet. Termen användes också om den fysiska verksamheten att rannsaka, undersöka, granska något, under svenska tiden ofta som en synonym till rättegångsprotokoll.
Förhörshäkte där rannsakningsfångar på polismyndighetens eller åklagarens bevåg hölls häktade som en säkerhetsåtgärd under den tid brottsutredningen varade. Det första egentliga rannsakningshäktet inrättades 1837. Rannsakningshäkten fanns dock inofficiellt redan från 1600-talet, genom att fången på länsmannens bevåg sattes under bevakning hos någon enskild bonde. Rannsakningshäktena ingick fram till autonomin i kronohäktenas verksamhet.
Allmän benämning på olika slag av förhörsorgan som uppställdes av de bägge stridande parterna under finska inbördeskriget 1918. Den vita sidans rannsakningskommittéer sammansattes vanligen av lokala skyddskårister och samarbetade med ståndsrätterna och senare med domstolarna för statsförbrytelser.
Från självständighetstiden om förhörsprotokoll vid polismyndighet. Under svenska tiden (från och med 1500-talet) och autonoma tiden benämning på domstolsprotokoll (dombok) vid allmän underrätt.
Hemkallelse av tjänsteman vid ambassad, legation eller annan diplomatisk beskickning, under svenska tiden också präst eller officer som tjänstgjorde i främmande land.
Dokument som stadfäster att en diplomatisk representant kallas hem. Brevet är utfärdat av avsändarlandets statsöverhuvud och riktas till mottagarlandets statsöverhuvud. Brevet överlämnas av efterträdaren i samband med att denne ger sina ackreditiv.
Meddelande eller redogörelse (i muntlig eller skriftlig form) från en underordnad tjänsteman till (närmast) högre instans. I Ryssland fungerade under förra hälften av 1700-talet handlingar som kallades ”donošenie” som föredragningshandlingar för kejserliga resolutioner.
Närmande, förbättrande av relationer mellan länder.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen. Distriktets centralort var Karis.
Förbättringsanstalt för manliga lösdrivare, tiggare och vanartiga pojkar under svenska tiden där fångarna bl.a. raspade trä till färgämne. Rasphuset var ofta kombinerat med ett spinnhus för kvinnor, kallat rasp- och spinnhus.
Kameralhovets uträkningar och fördelningar av uppbörden av kronans inkomster i Gamla Finland.
Svenskt riksdagsutskott grundat för att övervaka det under Kommerskollegiums förvaltning liggande Rasp-och spinnhuset, inrättat på Långholmen i Stockholm 1722, sedermera alla rasp- och spinnhus i riket. Deputationen upplöstes någon gång efter 1726/1727 års riksdag.
Benämning på beslut att slutgiltigt godkänna ett avtal med en annan stat eller organisation.
Regionalt mentalsjukhus i Joutseno. Sjykhuset förestods av ett kommunförbund i Viborgs län. Sjukhusstyrelsen bestod av överläkaren, första, andra och tredje underläkaren, översköterskan och sjukhusets ekonom. Det var på 1950-talet ett av Finlands största mentalsjukhus med 800 vårdplatser.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen. Distriktets centralort var Raumo.
Benämning på chefen för en lokal skyddskår i den första förordningen om skyddskårerna från den 2 augusti 1918. Benämningen ändrades 1919 till lokalchef.
Apotek som innehades på basis av beviljade realprivilegier. Ett sådant apotek kunde i princip avyttras och innehas av vem som helst förutsatt att en anställd provisor förestod apoteket. Apoteksreformen 1836 innebar att nya reala apoteksprivilegier inte längre utgavs utan beviljades såsom personella rättigheter.
Avgift som erlades i naturaprodukter.
Återförande (av ett mynt) till det verkliga värdet, statlig åtgärd varigenom det nominella värdet av kreditmynt (sedlar eller underhaltiga metallmynt) som fallit i värde i förhållande till huvudmyntet regleras (enligt viss lägre kurs). Kreditmynten inlöses då till ett betydligt lägre värde än det nominella värdet.
Under svenska tiden och förra delen av autonoma tiden om de avgifter och åligganden som en ägare eller innehavare av fastighet periodvis och återkommande skulle utge såsom penningsummor, naturaprodukter, dagsverken. Från och med senare delen av autonoma tiden och i början av självständighetstiden avsågs med ”reallast” också de besvär som belastade en fastighet såsom panträtt, nyttjanderätt, inteckningar och servitut, ursprungligen också sytning.
Sjuklassigt allmänt elementarläroverk med uppgift att lägga grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet. Utöver den vetenskapliga utbildningen meddelade reallyceerna eleverna grundlig undervisning i flera moderna språk.
Förmån eller rättighet som kunde avyttras och innehas av vem som helst.
Skola bestående av två eller fyra årsklasser, av vilka den fjärde omfattade två år. Undervisningen vid realskolan byggde på folkskolans lärokurser. Den tvååriga lägre realskolan gav en i synnerhet för praktiska yrken lämpad allmänbildning, den fyraåriga högre realskolan meddelade förberedande allmänvetenskaplig utbildning för inträde i fackskola.
Avgångsexamina vid de allmänna läroverken.
Av läkare given skriftlig föreskrift om tillagning av läkemedel som överlämnas till apotek vid inköpet. Enligt medicinalordningarna 1688 var försäljningen av abortiva, emmenagoga och opiata medel på apotek endast tillåten om en medicus hade föreskrivit dem. Apotekaren var också skyldig att utan dröjsmål expediera i synnerhet sådana recept varpå läkaren antecknat att de var brådskande. Endast läkaren hade rätt att förnya recepten, och apotekets personal hade inte rätt att ändra i dem eller fälla något omdöme om den läkare som skrivit ut det. Före 1812 fästes originalreceptet vid medikamentet. Efter 1812 förvarades originalrecetet på apoteket. Medikamentet skulle då förses med hängsignatur, läkarens, apotekarens och patientens namn samt datum, nummer och pris.
Den person som på apotek expedierar läkarrecept.
Blankett som används för medicinrecept, en av Medicinalstyrelsen fastställd blankett för utskrivning av recept på alkoholhaltiga ämnen, införd 1922. Recept samt recept- och laboriatoriebok skulle på apoteken granskas av inspektören för alkoholhanteringen. År 1928 infördes att en läkarordination utskriven på särskild receptblankett enbart fick expedieras från ett apotek i den kommun det var utskrivet, eller om apotek saknades, från det närmaste apoteket. Medicinalstyrelsen skulle då också bestämma vilken maximimängd av alkohol som fick utskrivas på en och samma blankett. År 1932 förändrades praxis.
Bok på ett apotek, i vilken alla recept skulle införas. Enligt medicinalordningarna var apotekarna skyldiga att på varje efter läkarrecept berett medikament fästa läkarens original. Bestämmelserna ändrades 1812. Originalrecepten, som måste förvaras varaktigt på apoteket, skulle numreras för varje månad och avskrivas i en paginerad och inbunden bok. Boken skulle företes vid apoteksvisitationerna. I övrgt fick den inte uppvisas åt obehöriga. Den kunde utlämnas vid rättegångar på anfordran av kollegium eller behörig domare. Numret i receptboken skulle också ingå bland de uppgifter som skulle medfölja samtliga läkemedel som expedierades från apoteket.
Godtagandet av nya medlemmar i ett domkapitel. Rätten att godta nya medlemmar tillkom alltid domkapitlet. Det innebar bl.a. möjligheten att granska kollationsbrevets giltighet samt att kontrollera att den blivande tjänsteinnehavaren uppfyllde de krav som allmänna kyrkorätten och kapitelstatuterna förutsatte. Till receptionen hörde upptagningsceremonier, tjänsteed och erläggande av vissa avgifter.
Term som berör rättstänkandet eller en konkret förskjutning av de rättsliga grunderna för domar och beslut mot rättsnormer som har utvecklats i ett annat rättssystem, framför allt om reception av romersk rätt i tysk, sedermera också inhemsk, rätt.
Under senmedeltiden och 1500-talet: mötesbeslut. Det kan ha fattats av en ständerförsamling, en lantdag eller ombud för riken eller fria städer. Recessen kunde ha formen av en högtidlig urkund, men den kunde också vara en deltagande parts uppteckning av en muntlig överenskommelse. ”Recess” kunde också användas för traktat, när överenskommelsen hade gjorts på en större sammankomst eller möte.
Berättelse, redogörelse. ”Recit” användes även i synnerhet i juridiska sammanhang om den inledande delen (ingressen) av en officiell skrivelse (dom, utredning, resolution), där förutsättningarna för det beslut eller utslag som meddelades i skrivelsen refererades.
Angivandet av medverkande kanslipersonal i uppställandet av ett medeltida diplom, utgör ett element av eschatokollet. Recognitio ingår inte alltid, men förekommer ofta speciellt i kungliga brev.
Honorärrektor vid universitet, vanligen en vid universitet inskriven förnäm adlig studerande.
Sedan stormaktstiden titel för den högsta styresmannen vid universiteten i Uppsala, Åbo och Lund.
Skolrektor vid en medeltida katedralskola. Skolrektorn ombesörjde undervisningen och hade rätt att tillsätta medhjälpare. Hans verksamhet övervakades av en scholasticus, som var en av kanikerna i domkapitlet.
Avdelning vid Kriminalcentralen, grundad 1937, för att ge ut Polisunderrättelser i vilken polisinrättningen publicerade efterlysningar av brottslingar och meddelanden till alla polismyndigheter i landet. Redaktionen förestods av en redaktör, med biträde av ett äldre och några yngre redaktionsbiträden.
Räkenskap eller redovisning där man klarlägger hur man utfört den uppgift man blivit ålagd. ”Redogörelse” används också om den rapport, framställning eller skrift som innehåller redovisning eller sådant klarläggande.
Högre ämbetsmäns allmänna tjänsteansvar.
Period (räknat från visst datum) för vilken uppbördsmännen ska avge en redogörelse eller redovisning över skatteårets resultat för statsverket. Perioden varierade länge beroende på skatten. Den förenhetligades så småningom då flera skatter började uppbäras samtidigt efter 1794. Därefter redovisades fögderiernas årsresultat till länsstyrelsen vanligen inom maj månad, efter 1819 inom juni månad.
Handlingen att redovisa för något. Redovisning avser också ett besked, en rapport, framställning eller skrift där man redovisar för något. Inom det ekonomiska området syftar redovisningen till att dokumentera organisationers resurshantering, genom bokföring och bokslut.
Indragning till kronan av jord och jordinkomster, som tidigare avsöndrats från kronan i första hand till adeln genom förläningar, pantsättningar eller donationer. Reduktioner är kända 1290–1717, men de kulminerade under Karl XI:s regering (1660–1697). Under åren 1290–1302 indrogs kyrkans rätt att uppbära böter och vissa avgifter. Från och med 1330 till 1409 indrog kronan tidvis gods som olagligt hade blivit frälse. Efter reformationen drog man in kyrkans egendom och inkomster till kronan. Under 1550–1650-talen indrog kronan tidvis skatter från gods som olagligt hade blivit frälse. Fjärdepartsräfsten genomfördes 1655–1687 och den stora reduktionen 1680–1717.
Riksdagsutskott under frihetstiden 1726–1756 med uppgift att behandla reduktions-, likvidations- och fordringsmål och att granska den vid föregående riksdag av ständerna tillsatta Reduktions- och likvidationskommissionens verksamhet. Uppgiften överfördes 1756 på Kammar-, ekonomi- och kommersdeputationens räkenskapsutskott.
Organ tillsatt 1687 för att slutföra reduktionen efter upplösningen av Reduktionskollegiet och Reduktionskommissionen. Utrednings- och kollationeringsarbetet fördelades mellan flera kamrerarekontor. År 1700 utfärdades eftergiftsplakatet som medförde lättnader i reduktionen. Reduktionsdeputationen upplöstes år 1717 och de oavslutade reduktionsärendena överfördes till Kammarkollegiums reduktionskansli.
År 1717 lades reduktionsstaten under Kammarkollegium och Reduktionsdeputationens kansli blev då en enhet i Kammarkollegium. Reduktionskansliet skötte 1717−1723 de kansligöromål som återstod efter Reduktionskommissionen och Deputerade till reduktionsverkets avslutande. Från 1723 arbetade Reduktionskansliet huvudsakligen åt Riksens ständers kommission över reduktions- och likvidationsverken. Reduktionskansliet förenades 1747 med det tidigare kansliet från Likvidationskommissionen. Efter 1748 återstod endast en tjänst, aktuarien vid reduktions- och likvidationsverken. Den indrogs 1826.
Den myndighet som tillsattes 1655 för att verkställa fjärdepartsräfsten. Nya reduktionsbeslut gavs 1680, 1682−1683 och 1686. Reduktionskollegium bestod av en ordförande, fem riksråd och nio andra personer. År 1687 uppgick Reduktionskollegium tillsammans med Reduktionskommissionen i den då tillkomna Reduktionsdeputationen. Den första ordföranden var samtidigt kammarpresident.
Kommissorialrätt tillsatt 1680 för att verkställa riksdagens reduktionsbeslut. Det innebar att man drog in grev- och friherreskap, kungsgårdar och kungsladugårdar samt sådana Norrköpings besluts gods som räntade över 600 daler silvermynt årligen. Dessutom undersökte kommissionen de gods som genom köp avsöndrats från kronan. Åren 1682–1683 utvidgades kommissionens verksamhet till att omfatta alla gods som någon gång hade avsöndrats från kronan. Kommissionen leddes av en president som utsågs av kungen. Reduktionskommissionen var verksam till 1687 då den sammanslogs med Reduktionskollegiet till Reduktionsdeputationen.
Den lokala kommission som 1683–1684 skötte reduktionsärenden i Nylands och Tavastehus län.
Den kommission som skötte reduktionsärenden i Åbo och Björneborgs län åren 1683–84.
Av ständerna inrättat centralt ämbetsverk 1723–1747 med uppgift att rätta felaktigheter som begåtts av räfst- och reduktionskommissionerna som inrättades år 1680. Kommissionen förestods av en ordförande.
Skatter som endast utgick ur jordfastigheter och som inte kunde utfärdas utan ständernas medgivande såsom jordeboksränta (ordinarie räntan) inklusive kvarn- och sågränta, kronotionden, arrendeavgift för kungsgårdar och kronofisken, avgifter för bergsverken och bruken, brännvinsarrende och i Lappland lappskatten. De reella utskylderna utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna.
Redogörelse för innehållet i till exempel en muntlig eller skriftlig framställning, förhandlingar eller ett händelseförlopp.
Under svenska tiden titel för vissa lägre kanslitjänstemän i ämbetsverk tillhörande den ekonomiska förvaltningen (såsom Kungliga klädkammaren, Kammarkollegium och Riksens ständers bank) med uppgift att föredra särskilt suppliker och att sköta sekreterargöromål. Titeln ersattes i Sverige 1809 med tjänstebeteckningen referendarieråd, i det autonoma tiden Finland med referendariesekreterare.
Reduktionsdeputationen anställde en referendarie år 1688. Hans viktigaste uppgift var att utarbeta ersättningarna för de abalienerade donationsgodsen. Kontorets uppgifter utvidgades 1692 och 1693 efter indragningen av bortdonerade förbrutna och sakfallsgods samt arv och egna gods. Kontoret skötte också utarbetningen av efterräkningarna för de i natura reducerade donationsgodsen. På 1690-talet sköttes rannsakningen av ”7nde-punktsbyten” i Referendariekontoret, men uppgiften överfördes år 1700 till byteskamreraren D. Norbergs kontor. Referendariekontoret upplöstes 1719.
Föredragande tjänsteman i ett ministerium som, under kanslichefen och över regeringssekreteraren, föredrog ministeriets ärenden för statsrådet. Referendarierådet var vanligen också chef för en av ministeriets avdelningar. Han hade rang i femte rangklassen. Referendarieråden utnämndes av presidenten på statsrådets framställning utan vanligt ansökningsförfarande. Tjänsten infördes 1922 i stället för de tidigare referendariesekreterarna, och hade ofta kompetensvillkoret högre rättsexamen. Den ersattes i början av 1940-talet av tjänstebeteckningen regeringsråd och sedermera även med beteckningar som anger ministeriets verksamhetsområde, som kulturråd, finansråd och kommunråd. I Sverige infördes referendarieråd redan 1809, men ersattes sedermera med regeringsråd.
Under autonomin beredande och föredragande tjänsteman i senatens expeditioner och Ekonomiedepartementets kansli, från 1918 i ministerierna och Statsrådets kansli. Referendariesekreteraren skulle ha juristutbildning, förutom i Ecklesiastikexpeditionen där prästutbildning hörde till tjänstekraven. Referendariesekreterarna hade till uppgift att bereda och föredra de ärenden som behandlades under departementets (expeditionens) sammanträden och föredra dem i senatens gemensamma plenum. En allmän referendariesekreterare var också chef för Senatens allmänna kansli. Referendariesekreterare ersattes 1922 med tjänstebeteckningen referendarieråd.
Under svenska tiden tjänstebeteckning för vissa lägre kanslitjänstemän i ämbetsverk som tillhörde den ekonomiska förvaltningen (Kungliga klädkammaren, Kammarkollegium och Riksens Ständers Bank), med uppgift att föredra särskilt suppliker och att sköta sekreteraruppgifter. Tjänstebeteckningen ersattes i Sverige 1809 med referendarieråd, medan referendariesekreterare fortsatte att användas i det autonoma Finland.
Samling av brottmålshandlingar i ett mål som refererades av hovrätterna till Kgl. Maj:t för vägledning eller medgivande av undantag från gällande lag och rätt. Referendesakten innehöll följebrev, den allmänna underrättens protokoll och hovrättens betänkande, i vissa fall också diskussionsprotokoll.
Under svenska tiden om i allmän underrätt avgjort mål som refererades till Kgl. Maj:t (Justitierevisionen, konungens högsta domstol) innan hovrätten fällde sin dom. Innehöll under 1600- och förra delen av 1700-talet alla till målet hörande handlingar och akter, sedermera endast de nödvändiga.
Rådgivande folkomröstning. Se även ad referendum och plebiscit.
Titel för ledamot av domstol under det att han förberedde ett mål fram till det slutliga avgörandet. ”Referent” ersattes från självständighetstiden med ”föredragande”.
Benämning på diverse föredragande tjänstemän i 1600-talets svenska kollegier, domstolar och andra ämbetsverk, blev under 1700-talet benämning på föredragande utan motsvarande tjänst.
Från 1615 vid kungliga kansliet eller hovrätt förd bok (med register) över rättsfall vilka hade blivit hänvisade till konungen eller Kgl. Maj:t för vägledning eller medgivande av undantag från gällande lag och rätt.
Ärende som ska refereras, inom förvaltningen som refereras inför beslutsfattande församling, referendarieärende.
Benämning på officer vars befattning blivit indragen och som fick nöja sig med en lägre lön tills han fick en ny anställning.
Höghetsrättighet, av latinets jus regale, i avseende på kunglig rätt till att utnämnda, göra nåd, benåda och nobilitera samt kunglig rätt till ekonomiska förmåner.
Regalrätt, kunglig ensamrätt, huvudsakligen den inkomst- eller vinstgivande ensamrätt som monarken eller kronan under svenska tiden och delvis också under autonomin hade till vissa verksamheter, vissa vattenområden och allmänningar och till att skjuta vissa djur, utnyttja naturfyndigheter och sköta för allmänheten avsedd inrättning såsom postväsendet och ensamrätt att utöva vissa näringar såsom tidvis brännvinsbränning.
Statsfinanserna, särskilt i avseende på Kammarkollegiums uppgift att förkovra dem och förhindra försnillning och svinn.
Kungens rätt till skatter, olika slag av böter, danaarv, hittegods och strandvrak. I Sverige hade kungen också rätt att mynta. Världsliga stormäns och biskopars myntningsrätt grundade sig under senmedeltiden förmodligen på förläning. I Finland och landet norr om Bygdeå hade kungens fogde den förvaltningsrätt som i de gamla landskapen tillkom lagmannen. De kungliga ämbetsmännen kunde där ge tillstånd till nybyggesanläggningar på allmänningar och byarnas utmarker.
Kronan tillhöriga föremål – krona, spira, äpple, svärd och nyckel, samt ibland också mantel och ring – som utgjorde sinnebilder för den kungliga (kejserliga) makten och symboliserade kunga(kejsar)värdigheten. Allmänt: alla de till högsta makten eller regenten i ett samhälle tillhörande rättigheterna, också om (eller med inbegrepp av) vissa andra dyrbarheter som tillhör staten och som är avsedda att bäras av kungliga personer (till exempel kronjuveler). Från och med 1800-talet användes benämningen också om insignier eller värdighets- och gradtecken inom vissa ordnar. Vården av regalierna tillkom Kammarkollegium.
Pappersark av stort format. Lantmäterikartor skulle göras på dylikt papper. Pappret användes också för exempelvis konstruktionsritningar.
Regale, kunglig rättighet, rättighet som sedan senmedeltiden och delvis också under autonoma tiden ansågs tillkomma regenten eller kronan. Regalrätten byggde på tanken att landet och folket hade vissa skyldigheter gentemot konungen, vilka ur konungens perspektiv blev till inkomster som drygade ut statskassan.
Från 1100-talet–1604 dekansämbete inom ett domkapitel som låg under kunglig utnämningsrätt.
Sedan reformationen och i prästprivilegierna 1723 ett pastorat vars kyrkoherde utnämndes av konungen. Man ansökte även om ämbetena direkt av konungen. Under svenska enväldet (1680–1693) var majoriteten av pastoraten regala. Efter 1693 tillsattes kyrkoherdetjänsterna i de flesta regala pastorat som om de hade varit konsistoriella. Domkapitlet gjorde en framställning om utnämningen till regenten, och underrättade landshövdingen. Karl XI gick så långt att han beslutade att också de kyrkoherdar som hade utnämnts av biskopen (till ”vanliga” pastorat) skulle stadfästas i sina ämbeten av konungen. Det innebar att av Finlands alla 199 pastorat hade endast 21 utnämnts av domkapitlet. Dylika pastorat uppkom genom att sockenkyrkan en gång i tiden hade byggts på kronans jord, som senare anslogs till kyrkligt ändamål (till exempel Rautalampi, Laukas och Viitasaari kyrksocknar).
Militär administrativ enhet indelad i bataljoner och kompanier. De svenska regementen hade sitt ursprung i de fänikor och fanor som uppsattes under 1500-talet. Under 1610- och 1620-talen skapades storregementen och landsregementen och från och med år 1636 fanns en fast regementsindelning.
Under 1500-talet benämning på regim, regering (till exempel kung Gustavs hårda och stränga regemente). Uttrycket förekom särskilt i sammansättningar med motsvarande betydelse: biskopsregemente, interims-, hushålls-, husbonde-, parti-, skräck-, sekreterarregemente, regementsråd. Det övergick under 1600-talet i betydelsen förmåga att regera eller styra, ledar- eller regentegenskap, välde.
Officer som satte upp och skrev ut order, rapporter, förslag och ämbetsbrev m.m. vid regementsstab i den svenska armén under regementskvartersmästaren eller skeppsregementes befälsstab vid svenska flottan. Regementsadjutanten hade vanligen löjtnantsgrad.
Fältdomare som var upptagen på Krigskollegiums justitiestat från förra delen av 1700-talet, under åren 1790–1809 också ordförande för regementskrigsrätten. Tjänsten kunde vara förenad med en annan regementsbefattning, till exempel regementspastorstjänsten.
Under 1600-talet den i rang främste av fältskärerna vid ett regemente. I början av det militära indelningsverket ingick i varje regementsstab en regementsbarberare med tre gesäller. Regementsbarberaren kallades senare regementsfältskär.
Under militära indelningsverkets tid, penningmedel som erlades av rotebönder för manskapets uniformer vid ett regemente.
Allmän benämning på person som innehade statligt ämbete eller tjänst (till exempel befäl eller civil militär befälhavare) inom ett regemente.
Under 1500–1700-talen förekommande benämning på styrelsesätt, statsskick, regeringsform. Termen användes särskilt om den av Gustav Vasa 1540 utfärdade förordningen om organisationen av den provinsiella styrelsen i Västergötland.
Officer som i egenskap av medlem i en officerskår representerade ett regemente vid riksdag, boställssyn och lantmäteriförrättning på militiehemman samt agerade som regementets rättsombud. Befattningen infördes under 1700-talet och stadgades närmare under svenska tiden 1807 och under autonoma tiden 1821.
Kista som ett regemente medförde i krig. Kistan skulle från 1741 kompletteras av en apotekare och innehöll läkemedel, kirurgiska instrument och förbandsartiklar.
Fältskär som ansvarade för läkarvården vid ett regemente. Regementsfältskären sorterade direkt under regementschefen och hade den högsta tjänsteställningen bland regementets alla fältskärer.
Församling som omfattade personalen vid ett stående regemente. Regementsförsamlingen hade egen kyrkobyggnad och regementspräst. I mindre regementen predikade den närliggande församlingens kyrkoherde.
Militär hovslagare som tillverkade hästskor och skodde hästar. Regementshovslagare fanns vid varje kompani.
Äldre benämning på regementsveterinär.
Tjänsteman i regementsstaben av kaptens rang. Regementsintendenten övertog under 1800-talet förvaltningsuppgifter från regementsskrivare, -kommissarier och mönsterskrivare.
Av regementsledningen förvaltad kassa av allmänna medel, regementets kassa. Den förvarades i en kassakista som forslades i en särskild kassavagn.
Tjänsteman vid ett regemente med ansvar för kassaväsendet. Regementskassören var vanligen underställd regementsintendenten.
Militär befattning som chef för ett regemente. Benämningen har varit i bruk i Finland från och med 1800-talet.
Befattningshavare vid ett regemente eller motsvarande förband i början av 1700-talet som hade till uppgift att sörja för förbandets underhåll. Regementskommissarien var underställd regementskvartersmästaren eller annan motsvarande tjänsteman.
Kassaavdelning vid ett regemente eller skeppsregemente.
Titel för lägre civilmilitär befattningshavare vid en regementsstab under 1600-talet.
Underdomstol vid varje regemente inom armén och kustartilleriet eller därmed jämförbart truppförband under fredstid 1920–1945. Regementskrigsrätten tillsattes årligen och bestod av en domarbehörig ordförande, utnämnd av Högsta domstolen på framställning av befälhavaren, och fyra ledamöter, av vilka två hörde till befälet och hade minst löjtnants grad, och två till underbefälet hörande personer eller korpraler. Besluten kunde överklagas till Överkrigsdomstolen. Vid flottan kallades rätten stationskrigsrätt.
Befattningshavare i den svenska armén som ansvarade för regementets underhållstjänst. Han var direkt underställd regementschefen och hörde till regementets officerskår. Tidigare under 1600-talet var regementskvartermästarrangen högre än kaptensrangen, men kom med tiden att placeras under denna.
Kyrkohärbärgesspannmål anslagen till avlöning åt officerare vid ett regemente.
Uppställning av regemente för inspektion före en gudstjänst.
Under 1700-talet tjänstebeteckning för militärläkare, i rang över bataljonsläkare, och med tjänsteställningen som förste läkare vid ett regemente eller motsvarande förband.
Benämning på årligen återkommande övningar inom regementsförband under det militära indelningsverkets tid. År 1766 bestämdes att regementsmöten skulle äga rum under 17 dagar om året.
Benämning på rotenummer vid ett indelt regemente.
Befälsperson vid ett regemente vilken lyder direkt under regementschefen och är förman för kompanicheferna. Inom den finska armén utgörs regementsofficersgraderna av major och överstelöjtnant.
Den högsta prästerliga befattningen vid en regementsförsamling. Regementspastorn var upptagen som ordinarie präst på regementets stater, oavsett om det var krig eller fred. Regementspastorn skulle en gång om året också närvara vid ett kompanimöte för att förrätta kristendomsförhör.
Präst vid ett regemente, vanligen en extraordinarie lägre prästerlig tjänst som var upptagen på ett indelt regementes lönestat under krigstid. Regementspredikanten var underställd regementspastorn eller dennes ställföreträdare. Vanligen fanns tre regementspredikanter vid ett regemente.
Den till tjänsteställningen främste bland profosserna vid ett regemente.
Pukslagare vid regemente.
Benämning på en 1540–1543 verksam myndighet med högsta dömande och förvaltande funktion i det svenska riket; även om medlem i detta organ.
Benämning på riksrådet och titel för ledamöt 1538–1542, när Kungliga kansliet bestod av en tysk avdelning och den svenska kanslern var den tyske Konrad von Pyhy. Regementsrådet utgjorde både en högsta domstol och ett styrande organ för statsförvaltningen.
Civilmilitär tjänsteman med ansvar för upprättande av landskapets rotelängder, den militära skatteuppbörden och redovisningen av den. Regementsskrivarna tillsattes av Krigskollegium efter förslag från regementschefen. Regementsskrivaren uppbar de indelta hemmansräntorna och stod likt kronofogden för försäljningen av skattepersedlarna.
Benämning på den personal som biträder regementschefen. I början av indelningsverket ingick i varje regementsstab översten, överstelöjtnanten, majoren, regementskvartermästaren, en regementspräst och två gemena präster, regementsskrivaren, regementsbarberaren med tre gesäller, regementsprofossen med tre gemena profosser samt fyra skalmejblåsare. Efter införandet av det yngre indelningsverket 1682 delades regementsstaben i tre avdelningar: övre staben, mindre staben och ringare staben.
Civilmilitär tjänsteman, ofta officer, som var anställd vid svenska kavalleri-och artilleriregementen. Regementsstallmästaren skötte utbildningen av regementets remonter och undervisade officerarna och underofficerarna i ridning.
Under 1600-talet benämning på styrelse- eller regeringssätt, styrelse, regering, regim närmande sig betydelsen stat, rike jämte sammansättningen av personal inom administration eller förvaltning.
Under 1600-talet förekommande benämning på att vara regent eller delta i ett lands styrelse eller dylikt.
Under 1600-talet om regeringsbestyr, regeringsåtgärder.
Under 1500–1600-talen: regeringstid.
Underofficer med högsta graden bland trumpetare i ett beridet regemente. Regementstrumpetaren verkade som signalgivare vid regementsstaben.
Benämning på befälhavaren för musikpersonalen vid ett regemente eller en bataljon. Regementstrumslagaren verkade som signalgivare vid regementsstaben.
Tjänstebeteckning för chef för ett regementes tross.
Under 1700-talet vakt vid bivackerande eller kasernerat regemente, särskilt om central vakt vid regementschefens förläggning inom ett kavalleriregemente.
Till regementsstaben hörande officer i rang närmast under överstelöjtnanten.
Från 1600-talet officer vid regementsstab som fungerade som allmän åklagare inom regementet samt övervakade straffverkställigheten och arrestlokalerna. Vanligen tillsattes befattningen endast under krig.
Hemman vikt för ett regementes högsta ledning. Regementsväbelshemmanen var efter 1771 skyldiga att stå för bl.a. herredagspenningar, durchstågs-, håll- och kronoskjutsningar.
Under 1600-talet förekommande benämning på regeringsår.
Under 1500-talet och förra delen av 1600-talet förekommande benämning på riksämbete.
Från och med 1500-talet till förra delen av 1700-talet förekommande benämning på regeringsärende, statsärende, ”statssak”.
Den som har faktisk makt att regera över till exempel ett land, en armé eller en korporation.
I en stat som grundar sig på maktfördelningsprincipen är regeringen det organ som utövar den allmänna verkställande makten. Termen kan också avse aktiviteten, samt makten som organet utövar, det vill säga regeringsmakten. I det självständiga Finland är statsrådet namnet på regeringsorganet. Medlemmarna av statsrådet kallas gemensamt däremot regering, eller det mera ålderdomliga ministär. Regeringarna (ministärerna) uppkallas efter statsministern.
Sedan 1937 benämning på statsrådets inofficiella möte en gång per vecka. Sattes i system och fick sitt namn under A. K. Cajanders tredje regering (1937–1939). Aftonskolan saknar beslutanderätt, men har i praktiken stor betydelse för beslutsfattningen ifall det uppstår konsensus i olika ärenden.
Grundlag som innehåller de fundamentala bestämmelserna för rikets styrelse och den statliga förvaltningen.
Från 1809 kollegialt ämbetsverk i Finland med 14 ledamöter som utnämndes av kejsaren och med generalguvernören som ordförande. Regeringskonseljen hade två avdelningar, Justitiedepartementet som ansvarade för rättsskipningen och Ekonomiedepartementet som skötte den civila styrelsen och den allmänna hushållningen. Ekonomiedepartementet var därtill uppdelat i fem expeditioner, Kansliexpeditonen, Finansexpeditionen, Kammar- och räkenskapsexpeditionen, Militieexpeditionen och Ecklesiastikexpeditionen. Regeringskonseljen verkade under prokuratorns tillsyn. År 1816 bytte Regeringskonseljen namn till Kejserliga senaten för Finland.
Makt som regeringsställning skänker en regering eller regent. I dess konkretare form används också termen regering, i betydelsen den regerande och styrande makten i ett rike. I ett system som följer maktfördelningsprincipen motsvarar regeringsmakten den högsta verkställande makten.
Verksamhetsplan som har godkänts av de partier som medverkar i regeringen.
Tjänstebeteckning för hög föredragande tjänsteman i ett ministerium. ”Regeringsråd” ersatte från 1940-talet tjänstebeteckningen referendarieråd.
I Ryssland från och med 1775 högre tjänsteman (rangklass 6) vid ståthållarskapsregering och guvernementsregering som var medlem i ämbetsverkets kollegium. Regeringsrådet kallades även råd av 6 rangklass. I Gamla Finland fanns regeringsråd 1784–1811.
Beredande och föredragande tjänsteman i ett ministerium. Kompetenskraven varierade. Ibland stod regeringssekreteraren i tjänsteställning under referendarieråd, ibland var han chef för en byrå. Tjänsterna inrättades med förordningen och reglementet för statsrådet 1922 och ersatte protokollsekreterare och kammarförvanter. Regeringssekreterarna utnämndes, efter lediganslagning, av presidenten på statsrådets framställning.
Åtgärd som tas på regeringsnivå.
Term som används om kronologiskt ordnade förteckningar över aktstycken, med angivande av datum, den plats där de utfärdats och ett kort sammandrag av innehållet. De första regestverken började utges på 1700-talet. Termen regestverk används också om kortregister.
Förteckning, lista, längd, index, även kartotek eller systematisk samling av uppgifter uppförda efter liknande system. ”Register” används även i allmännare mening om skriftlig handling i vilken något bokförs eller upptecknas, särskilt i fråga om bok med räkenskaper, även om redogörelse, journal, dagbok eller protokoll.
Beteckning för avskriftsvolymer i vilka domkyrkor och kloster lät inskriva sina privilegiebrev, statuter, påvebullor och åtkomsthandlingar. Benämningen användes redan 1396 i provinsialkonciliestatut från Arboga. Ibland kallas en sådan bok enbart liber. Beteckningen registrum har också använts om Lunds domkyrkas och Malmö stads urkundsböcker.
Avdelning vid Helsingforspolisen (före 1950-talet) som under ledning av en föreståndare hade i uppdrag att föra de register som hörde till polisens ansvarsområde. Avdelningen var uppdelad i Mantalsskrivnings-, Civilregister- samt Adress- och upplysningsbyrån.
Vid kommunal polisinrättning belägen avdelning som, under ledning av en föreståndare, förde de till polismyndighetens ansvarsområde hörande registren. En registerbyrå fanns före 1950 endast vid Helsingfors-, Åbo-, Tammerfors- och Uleåborgspolisen.
Benämning på måttenhet för fartygs bärighet.
Tjänstebeteckning för den som registrerar mottagna och utgångna handlingar samt antecknar de vidtagna åtgärderna i ett särskilt register, ger upplysningar om ärendebehandlingens gång och har vård om arkivet. Registratorer förekom från 1600-talet i Kgl. Maj:ts kansli, i de svenska kollegierna och centrala ämbetsverken, under autonoma tiden i senaten och (från 1826) i Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland, efter 1918 i ministerierna. ”Registrator” ersatte 1922 tjänstebeteckningen expeditör och upphöjdes till tionde rangklassen. De tidigare registratorerna fick då tjänstebeteckningen överregistrator av rangklass nio.
I Ryssland från och med 1717 tjänsteman (rangklass 13–14) vid centrala och regionala ämbetsverk med uppgift att föra diarium och register över myndighetens skriftväxling och att ombesörja arkivläggningen. Registratorstjänster förekom även i förvaltningen i Gamla Finland.
Tjänsteman vid Ekonomiedepartementets kansli vilken mottog, vidarebefordrade, registrerade och arkiverade brevärenden.
Tjänsteman vid Ekonomiedepartementets kansli, vilken mottog, vidarebefordrade, registrerade och arkiverade suppliker.
Kontor som inrättades 1892 i anslutning till Ekonomiedepartementets kansli. Registratorskontoret tog emot, vidarebefordrade, arkiverade och delgav handlingar och sammanställde akter. Efter självständigheten överfördes Registratorskontoret till Statsrådets kansli.
Ett av de två kontor som till en början utgjorde Statsrådets kansli. Ett registratorskontor hade också funnits i anslutning till Ekonomiedepartementets kansli, som 1918 ändrat namn till Statsrådets kansli. Registratorskontoret skötte ärenden som gick ut på att ta emot, vidarebefordra, arkivera och delge handlingar och sammanställa akter.
Kontor inom centralsektionen vid skyddskårernas huvudstab. Registratorskontoret ansvarade för katalogisering och organisering av arkiv.
Kontor som lydde under Försvarsministeriets centralavdelning åren 1921–1927.
Förteckning över in- och utgående handlingar, ibland också om register över ärenden som behandlas i protokoll.
Kopieböcker som huvudsakligen innehåller en samling utgående brev av en person eller institution. ”Registratur” har i Sverige sedan 1611–1612 använts om sådana böcker inom det kungliga kansliet. Gustav I:s registratur kallades till en början register.
Avdelning vid Kriminalcentralen (grundad 1937) som förde register över dem som på grund av lösdriveri (avsaknad av fast arbete och bostad) hade blivit placerade på en arbetsinrättning. Registret förestods av en avdelningsföreståndare, med biträde av en kanslist.
Huvudsakligen beteckning för systematiskt uppställda godsförteckningar och avskriftsvolymer.
Samling föreskrifter beträffande uppträdande eller beteende i tjänsten.
Kommitté tillsatt i varje stift för att länsvis justera prästerskapets löner. Kommittéerna tillsattes för att verkställa prästerskapets lönereform 1886 med vilken man avskaffade pastoralierna och andra avgifter till kyrkan. Ifall ett pastorat hörde till två eller flera län förrättades löneregleringen i det län dit moderförsamlingen hörde. Regleringskommittén bestod av en av senaten utsedd ordförande, på förslag av domkapitlet och landshövdingen (guvernören), vilka vardera också fick utse en ständig ledamot av kommittén. Vid granskningen av avlöningsförhållandena i församlingen, främst boställenas avkastning, hade kyrkostämman och prästerskapet rätt att gemensamt utse en temporär ledamot av kommittén. Kommittén avslutade sitt arbete när lönereformen var genomförd i stiftet. Efter granskningen gjorde kyrkostämman upp ett löneförslag, varefter kommittén hänsköt det godkända förslaget till domkapitlet för fastställande eller remitterade ärendet till kyrkostämman för ny behandling.
Beskattningssystem där den andel som betalas i skatt minskas om inkomsten ökas.
Rätt till regress, återgång.
Handling som innebär att man på rättslig väg kräver ersättning för utlägg eller förluster, särskilt när en person kräver ut den andel han har betalat för en annan persons räkning, till exempel borgenär av huvudgäldenär.
Den birgittinska ordensregeln. Regeln stadfästes av Urban V 1370 och dess främsta egenart är dubbelklostret. I detta skede innebar bekräftelsen inte att en ny klosterorden skapades utan att ärkebiskopen i Uppsala och två av hans lydbiskopar fick fullmakt att grunda två kloster i Vadstena efter augustinregeln, varvid de i ordensbrevet intagna ordensstadgarna skulle tillämpas. En mera generell form stadfästes 1378. Den nya organisationen stadfästes definitivt 1420.
Lantmätares eller fortifikationsofficers ändring av en irreguljär stadsplan till en stadsplan i geometriskt rutmönster, rutplan. Arbetet inleddes under Per Brahes tid som generalguvernör i Finland (1637–1641 och 1648–1654).
Vanligt domkapitel, i motsats till de sekulära domkapitel som förekom under medeltiden.
Medlem av det andliga ståndet som levde avskilt, utanför världen. Dit hörde munkar, regulära korherrar och tiggarbröder.
Ställföreträdande funktionär inom de religiösa ordnarna som antingen var utnämnd för vissa uppgifter eller som automatiskt tillträdde vid en vakans. Utnämning av vikarien och hans uppgifter bestämdes vanligen av ordensregeln eller konstitutionerna.
Avtal varigenom en tidigare värvad soldat förband sig till förnyad tjänst vid krigsmakten.
Kontor vid Poststyrelsens trafikavdelning, från 1927 vid Post- och telegrafstyrelsens postavdelning, med en (kontors)föreståndare som chef.
Erkännande, vederlag, avgift, konkret om handling eller kvitto som bevisar att någon mottagit något, också om handling som bevisar en beviljad förmån, tjänstefullmakt, konstitutorial, kollationsbrev för ämbete eller tjänst och avskedsbrev av Kgl. Maj:t, efter 1810 av senaten eller andra myndigheter. Rekognitionen skulle inlösas mot avgift.
Avgift som erlades till kronan för varor som upplades på nederlag och inte infördes i landet. Ibland användes termen också om import- eller exportavgifter som erlades för vissa tullfria varor.
Allmänning, ofta skog, som mot en särskild rekognitionsavgift blivit upplåten till en gruva eller ett järnbruk.
Avgift som erlades vid köp av en tidigare ofri tomt i vissa städer. I några fall kallades avgiften ”friskilling”.
Avgift som erlades för rätten att använda de kronoskogar som anslagits till stöd för gruvor och bruk.
Avgift införd 1687 för erkännande av kronans rätt till något som utnyttjas som privilegium (till exempel rekognition på stämplat papper och rekognition på kronans skog för bergsverk och bruk).
Hemman som utstyckades vid avvittring av rekognitionsskog.
Tjänsteman som övervakade inbetalningarna av rekognitionsavgifter. Skyldigheterna preciserades 1723.
Kvitto över erlagd rekognitionsavgift.
Under perioden 1689–1809 benämning på (krono)skog, under åren 1848–1885 om överloppsskog som avskiljdes vid storskiftet och som endast fick avverkas av bergsverk och bruk. Under svenska tiden erlades en särskild avgift enligt mängden avverkade skogsprodukter. År 1809 fick bruken rätt att skattelösa sina rekognitionsskogar.
Järnbruk, som mot en viss årlig avgift till kronan själv hade rätt att fastställa mängden producerat smidesjärn.
Militär fältmätningskår som 1776–1805 kartlade det finska försvaret och de geografiska förutsättningarna för ett förbättrat försvar. Rekognosceringsbrigaden var indelad i Södra och Norra brigaden. Som fältmätare verkade specialutbildade officerare från särskilt Sveaborgs och Savolax brigad. Brigaden uppgick år 1805 i den militära fältmätningskåren.
Karta upprättad vid rekognosering av områden av militärt intresse. Rekognoseringskartor upprättades i Finland speciellt av Rekognoseringsbrigaden, som verkade från och med början av 1770-talet fram till 1805. Under autonoma tiden ansvarade den ryska militären för kartläggningen. Man kartlade sydkusten och södra Finland 1855–1856 och gav 1860 ut en geografisk karta över Finland som byggde på de civila lantmätarnas sockenkartor.
Term inom postverket sedan svenska tiden på 1700-talet som avsåg en försändelse för vilken postverket förband sig att betala ut ett skadestånd om brevet eller paketet försvann eller skadades.
Avgift som utöver portot måste erläggas till postverket för en rekommenderad försändelse. Rekommendationsavgift infördes i början av 1700-talet.
(Mot kvitto och särskild avgift) till postverket inlämnad eller överlämnad postförsändelse för omsorgsfull postbefordran.Rekommenderat brev infördes inofficiellt 1660 för värdepost (till exempel penning-, ädelstens- och värdepappersförsändelser). Det blev officiellt en del av postverkets service delvis 1704, slutgiltigt 1707. På postkartan som följde med varje rekommenderad försändelse skrev postmästaren ”rekommenderas”. Efter 1738 måste en för postmästaren okänd person, som löste ut försändelsen, skriftligen eller med vittnens hjälp måste bevisa sin identitet. Enligt ett kungligt brev från 1746 var stöld av ett till annan person rekommenderat brev eller rekommenderad värdeförsändelse belagd med dödsstraff. Mellan 1758 och 1772 var postmästaren skyldig att ersätta ett försvunnet rekommenderat brev, därefter ersattes skadan av postverket om det gick att bevisa att den skett på grund av försummelse. Skada som skett på grund av postrov ersattes dock inte förrän 1773 då full ersättning infördes. Rekommenderade brev måste försäkras av sändaren 1811–1816 och alla värdeförsändelser mellan 1827 och 1881. Mellan 1793 och 1811 och efter 1875 var postverket ersättningsskyldigt upp till 50 mark om rekommenderade brev försvann på grund av postverkets försummelser. Ersättningen betalades ut till avsändaren mot bevis på rekommendering.
Av svaranden gentemot käranden eller åklagaren framställt yrkande om ansvar (straff eller ersättning) för obefogad rättsåtgärd, till exempel åtal, häktning eller annat tvångsmedel som konfiskation eller husrannsakan.
Benämning på nyvärvat manskap, även soldat som genomgår grundläggande utbildning.
Förse ett militärt förband med nytt manskap som ersättning för det manskap som förlorats i strid eller genom sjukdom eller avgång. ”Rekrytering” används även om anskaffning av nytt manskap till krigsmakten genom värvning eller inkallelse av värnpliktiga.
Offentlig förrättning för antagande av nytt manskap under det militära indelningsverkets tid. Rekryteringsmöten hölls vanligen två gånger om året inför landshövdingen eller dennes ombud samt regementschefen. Mötet skulle godkänna soldatkontrakten som skrivits mellan rotebönderna och soldaten.
I Ryssland från och med 1775 självständiga organ i anslutning till kameralhoven för verkställande av rekrytutskrivningarna. När utskrivningar började verkställas i Gamla Finland 1797 tillsattes där rekrytkommittéer vilka indrogs 1811.
Tjänstebeteckning för föreståndaren för ett universitet sedan 1612 och förste läraren vid ett gymnasium samt högre och lägre elementarskolor med två klasser efter 1756, under autonoma tiden efter 1856. Rektorn övervakade undervisningens lagenlighet och förestod skolans förvaltning och lärarkollegiet. Motsvarande beteckning för kvinna: föreståndarinna, vid dövstum- och abnormskola: föreståndare. Benämningen användes under 1600-talet, i latinsk form, som honorärtitel för vissa föreståndare, exempelvis för Kgl. Klädkammaren (aff rectore), vid vetenskaplig akademi (rector academiæ), för rektorn vid akademierna i Uppsala, Åbo och Lund och gymnasierektorn i Åbo (rector magnificus) och för en till honorär rektor vid ett universitet utsedd, vid universitet inskriven, förnäm adlig studerande (rector illustris). Manliga rektorer utnämndes under autonoma tiden av senaten på Överstyrelsens för skolväsendet framställan medan kvinnliga rektorer utnämndes av Överstyrelsen. I Ryssland var rektor en styresman för universitet (inte andra läroanstalter). Trivialskolorna i Gamla Finland leddes av rektorer 1744–1788.
Ämbetsed som en gymnasierektor avlade inför lärarkollegiet när han installerades i tjänsten. Rektorseder infördes 1724 och avlades också under autonoma tiden. Från och med skolordningen 1856 skulle också rektorer i högre och lägre elementarskolor samt föreståndarinnan (första lärarinnan) vid fruntimmerskolorna avlägga rektorsed.
Framställa en anhållan, anmodan, krav till någon som ska leverera, lämna eller tillhandahålla något eller ställa något till annans disposition, beställa, begära.
Under 1600–1700-talet om den skriftliga rekvisitionen eller det rekvirerade. Från självständighetstiden blev ”rekvisit” en benämning på grunderna till att ett visst beteende ska rubriceras som brott, brottsrekvisit. Man skiljer mellan objektiva rekvisit som rör de yttre, faktiska, omständigheterna, och subjektiva rekvisit som rör gärningsmannens avsikt eller kunskap.
Bok för anteckning av gjorda rekvisitioner.
Sedan 1700-talet en skriftlig handling med vilken något rekvireras, levereras, beställs, sänds eller tillhandahålls. Termen används också om det rekvirerade.
Rätt för medborgarna i en stat att, utan ingrepp från statens sida, bekänna sig till vilken religion eller religiös riktning de själva önskar, och att fritt utöva sin religion. I inskränkt bemärkelse: rätt för anhängare av visst religionssamfund att fritt utöva sin religion, vilket 1741–1809 gällde (protestantiska) utländska medborgare, 1889–1923 protestantiska oliktänkare. Religionsfrihetslagen 1923 innebar religionsfrihet för alla trosinriktningar, också rätten att höra till civilregistret.
Rättegångssak som har med religion eller religiös uppfattning att göra eller är av religiös karaktär.
Rättegång rörande främmande religioner. Religionsprocesser avgjordes alltid av hovrätten.
Religiöst samfund bestående av personer med samma trosbekännelse; trossamfund, kyrka.
Inom myntpräglingen den officiellt tillåtna avvikelsen uppåt och nedåt för genom myntordningar fastställd brutto- och finvikt, eller skrot och korn. I Sverige belagt första gången 1449.
Råda bot på eller göra en ändring eller rättelse, återbörda, också om att undanröja eller rätta det som är föremål för klagomål.
Förrättningsorder, huvudsakligen av landshövdingen till en landsstatstjänsteman.
Skrivelse varigenom en myndighet överförde ett ärende till en annan myndighet. Till remissen bifogades de handlingar som hörde till ärendet. Efter att behandlingen avslutats återställdes handlingarna till den remitterande myndigheten.
Omslagsskrivelse med handlingar. Genom remissakten överfördes ansvaret för ärendets behandling och beslut från en myndighet till en annan.
Första diskussion i riksdagen i samband med att en motion eller regeringsproposition tillkännages.
Expedition rörande remiss.
Löneförmån som tillkom särskilt lanträntmästarna för att de sände kontanta medel till räntekammaren i Stockholm. Förmånen var avsedd som ersättning för omkostnader, besvär och möjliga förluster i missräkning eller genom falska sedlar och dylikt. Den avskaffades i Sverige 1884. Tullkamrarna hade rätt att avföra remisslaget för de medel som de levererade till lantränteriet. År 1823 fastslogs storleken på remisslaget till 1 procent.
Lista över remisser, remissförteckning.
Av landskansli eller landskontor utfärdat utslag, eller utdrag ur protokoll som innehöll ett utslag, i ärende eller enskilt mål som hade remitterats från en lägre myndighet till länsstyrelsen. Remissorialresolutionen kunde lösas ut mot en viss avgift. Avgiftens storlek var reglerad i expeditionstaxan.
(Myndighets)beslut i ett ärende som remitterats från en annan myndighet.
Person som återsände något, i synnerhet om person eller myndighet som återsände ett ärende som han eller den fått på remiss. ”Remittent” användes också om person som översände pengar eller checker till någon eller till någon plats. I fackspråk kunde ”remittent” också avse den person som köpte eller mottog en växel, den person till vilken växelsumman enligt växelns ordalydelse skulle betalas, växeltagare.
Under svenska tiden att återsända ett ärende eller domstolsmål till förnyad handläggning, övergående under autonoma tiden i betydelsen att återsända, skicka tillbaka, skjuta ifrån sig eller hänskjuta något till någon annan som fattar beslut.
Tolagsavgift som i Jakobstad ingick i båkavgiften. Avgiften erlades lika av alla efter fartygets hela lästetal.
Byrå som 1920 lydde under Krigsministeriets allmänna krigsdepartement. År 1921 lydde den under Sanitetsexpeditionen vid samma ministerium och hörde till Veterinärsektionen inom expeditionen.
Enhet inom etappstaben för den vita armén 1918. Remontstyrelsen ansvarade för vården och förvaringen av krigsbyteshästar samt deras vidarebefordrande till trupperna. Remonstyrelsen förfogade över två stall för 200 hästar var. I början av inbördeskriget bestod en stor del av krigsbyteshästarna av ryska arméns hästar.
Tidvis på Kungliga stallstaten upptagen hantverkare som yrkesmässigt tillverkade remmar och utförde vissa sadelmakeriarbeten, särskilt betsel och andra remtyg till hästmunderingar och vagnar.
Stadstjänare som skötte skjutsning av latrintunnor från gårdar som på ett budningskontor hade anmält behov av att få tunnan tömd.
Styrelse som har till uppgift att leda och övervaka renhållningen i samhället. Den lokala verksamheten reglerades av lokal stadga tills kommunalt renhållningsmonopol började införas efter år 1928 i och med att den nya allmänna hälsovårdslagen och hälsovårdsförordningen från 1927 trädde i kraft. Översynen handhades av kommunens hälsovårdsnämnd. Gaturenhållningen skulle övertas av stadsförvaltningen redan 1896 men sköttes i praktiken av entreprenörer, i Helsingfors till 1915.
Utskott vid en stads hälsovårdsnämnd med ansvar för att utreda och verkställa reformer inom renhållningsväsendet. Renhållningsutskott fanns i de större städerna, till exempel i Helsingfors från 1883, i Åbo 1895–1931.
(Kommunal) institution som sköter den offentliga renhållningen i ett samhälle. Det första inrättades i Helsingfors år 1928. renhållningsverken ersatte tidigare vanligen på entreprenad skötta renhållningsverk som verkade under varierande myndighets översyn, i till exempel Åbo, Viborg och Tammerfors byggnadskontoret.
Kopia, avskrift, särskilt om renskriven officiell handling som hade upprättats av en lägre myndighet för arkivering i myndigheten eller för kontroll (och arkivering) hos högre myndighet. Motsats: ordinarie, original eller koncept. Renovation stadgades på 1500-talet för domböcker, från 1600-talet också för andra officiella handlingar, särskilt kartor, och från 1700-talet för uppbud, lagfarter och inteckningar m.m.
Kameral benämning på ett frälsehemman där både äganderätten och räntan tillhörde frälserättsinnehavaren.
Räntetagare; under 1600-talet om en adelsman i hans ställning som uppbärare av kronointäkterna från de landbohemman som lydde under säteriet, övergående under 1700–1800-talen i betydelsen person som lever på inkomsterna (räntorna) av sin förmögenhet. Benämningen användes också om dylik (äldre) person som dragit sig tillbaka från sin (affärs- eller yrkes)verksamhet.
Kameral benämning på ett kronohemman där både äganderätten och räntan tillhörde kronan.
Personella apotek som fått privilegium före den 9 oktober 1883. Denna typ av apotek uppstod genom senatens beslut om överlåtelse av personella apoteksprivilegier år 1893. Enligt ett senatsbeslut 1893 fick överlåtelse av personellt privilegium som meddelats efter den 9 oktober 1883 inte längre medgivas. Överlåtelse av personellt privilegium meddelat före nämnda dag skulle fortsättningsvis tillåtas.
Skadestånd, gottgörelse för politiskt eller moraliskt olämpliga handlingar; fastslås ofta i i vapenstillestånd och fredsfördrag så som mellan Sovjetunionen och Finland.
Tjänstebeteckning för person som förestod en av kronans repslagarbanor, vanligen med biträde av en mästerknekt. Under honom verkade tåg-, segel- och flaggmakare.
Slå sig samman om och dela kostnaderna.
Fördelning av vissa pålagor (onera eller skatter) kallades exempelvis repartitionshö; kontingentering. I Gamla Finland om till exempel gärdehöets forsel, eftersom det ansågs olämpligt att inhysingar besvärades med sådant onus, fördelades ansvaret i stället på krono- och donationsbönder (1787–1811).
Fördelning av vissa pålagor, onera eller skatter mellan de skattskyldiga.
I Gamla Finland höskatt till kronan, från och med 1766 betalad i hö. Denna skatt uppkom genom att skattespannmålen, det vill säga avradsspannmålen, med undantag för deputatspannmålen och den övriga spannmål som tillkom prästerskapet och kyrkan byttes ut till en prestation i hö till kronan.
Biträdande lärare vid ett läroverk (duplikant), lärare av lägre grad vid universitet (docent) och högskola som på arvode repeterade de av de ordinarie lärarna (professorerna) hållna föreläsningarna och förberedde eleverna (studenterna) för examen.
Officer som biträdde lärare vid militärhögskola eller skjutskola.
Benämning på det fartyg som i flotta eller eskader hade till uppgift att repetera signaler från kommandoskeppet (repeterarfartyget), även benämning på befälhavaren på ett repeterfartyg.
Kommun i Östkarelen som under åren 1918–1920 utgjorde ett finskt protektorat med finska gränsbevakningstrupper och finsk civilförvaltning. Området tillföll Sovjetryssland i och med fredsavtalet i Dorpat 1920.
Karelsk truppenhet som bestod av cirka 500 finska frivilliga och som deltog i det karelska upproret i Fjärrkarelen under vintern 1921–1922.
Församling av representanter eller ombud, i synnerhet om folkrepresentation i riksdag, ståndsrepresentation i riksdag eller lantdag, eller representanterna vid kyrkomöte.
Representationssystemets omvandling 1906 från ståndslantdag till en demokratiskt vald enkammarlantdag (från 1919 riksdag) med 200 ledamöter. Det första valet till enkammarlantdagen genomfördes 1907.
Regeringens och/eller monarkens rätt att företräda staten i förhållande till andra stater. Hit hör till exempel rätten att föra krig, och ingå förbund.
Vid repslagning använd lång bana varpå repslagaren rörde sig under tillverkningen av rep och tågvirke.
Politisk påtryckningsorganisation vars målsättning var en republikansk statsform i Finland. Organisationen grundades i mitten av juni 1918 och var indelad i distriktsorganisationer. Som ordförande verkade Oskar Mantere.
Ed som avlades av nytillträdda riksråd och som ersatte landslagens rådsed i slutet av 1400-talet. Den användes ända fram till valet av Gustav Vasa. Den republikanska rådseden innehöll endast fyra artiklar, om trohet emot riket, om råd till rikets bästa, om sekretess samt om avhållande från att delta i övervåld mot någon. Eden förutsatte således inte kungens existens.
Finlands statsöverhuvud. Enligt RF 1919 hade presidenten rätt att utnämna statsrådet, avge lagförslag till riksdagen och stadfästa lagar, leda utrikespolitiken, inneha det högsta befälet över försvarsmakten, utnämna tjänstemän till höga befattningar, benåda brottslingar, upplösa riksdagen, sammankalla urtima riksdag samt öppna och avsluta riksdagen. Till sitt förfogande har presidenten ett kansli som bistår i alla de ärenden som tillkommer ämbetet.
Myndighet som handhar förvaltningsärenden i anslutning till presidentämbetet. Kansliet ansvarar även för personliga tjänster såsom presidentens säkerhet och välfärd. Det leds av en kanslichef och där ingår åtminstone presidentens adjutanter. Från början var kansliet uppdelat i ett civilkansli och ett militärkansli. Storleken och omfattningen på kansliet har varierat från president till president.
Gång. Om brott: första, andra, tredje eller fjärde resans stöld, hor m.m.
Herrelös egendom, övergivna eller kasserade föremål. Om egendom ansågs övergiven av den gamla ägaren övergick den i upphittarens ägo och betraktades således inte som hittegods (till vilket den ursprungliga ägaren hade rätt).
Skriftlig handling som utgjorde bevis på att någon hade rätt att företa en viss resa. Resebetyg användes i synnerhet om intyg som en militär myndighet utfärdade åt en person som överförts till reserven. Denne måste ha med sig resebetyget då han reste från en plats till en annan och visa upp det för militär- eller polismyndighet på ankomstorten.
Postexpeditör under förste expeditören vid en postkupéexpedition. Reseexpeditörerna indelades sedermera i äldre och yngre reseexpeditörer.
Ursprungligen av domstol utfärdat förbud att lämna den ort där man vistades, övergående under autonoma tiden i betydelsen tvångsmedel med vilket rörelsefriheten för en person begränsades.
Tjänsteman inom tullväsendet. En reseinspektor var tillfälligt stationerad i Finland i slutet av oktober 1650.
Handling som berättigade en civilperson att köpa biljett och åka med tåg efter den 17 april 1919. Intyget utfärdades av polisinrättningens passbyrå. Det var personligt och försett med fotografi.
Fram till 1881 tjänstebeteckning för föreståndare för en postkupéexpedition. Resepostexpeditören benämndes senare postexpeditör, expeditör eller postkupéföreståndare.
Präst med uppgift att resa omkring och förrätta gudstjänster, vigslar, dop och begravningar m.m. Resepräster fanns efter 1827 inom grekisk-ortodoxa kyrkan, särskilt i områden som saknade kyrka, och från 1907 inom evangelisk-lutherska kyrkan, där han undervisade dövstumma som inte gick i dövstumskola.
Distrikt inom den ortodoxa kyrkan i Finland. Inrättade synbarligen på 1880-talet som verksamhetsdistrikt för reseprästerna.
Reglemente med bestämmelser om resekostnads- och traktamentsersättning vid resor, särskilt för befattningshavare i statens tjänst.
Förbrytelse eller synd av särskilt svår natur. Sådana kunde i princip avgöras endast av påven, som dock kunde delegera avgörandet.
Muntlig eller skriftlig invändning eller gensaga. En reservation är en ofta i protokoll införd förklaring att man inte instämmer i ett beslut som en majoritet fattat, ett anmält missnöje med ett beslut eller en förklaring att man hyser avvikande mening.
Avgift av rust- och rotehållarna för bestridande av kostnaderna för dugligt manskap, besättande av vakanser bland det ordinarie manskapet och att anskaffa och underhålla reserver. Reservavgift uppbars inte av de till Österbottens regemente hörande rotarna. Skulle efter 1773 uppställas och underhållas av varje rusthåll och rot. Pålagan halverades 1776 då två rusthåll eller roten gemensamt skulle ha en reservkarl. Reservavgiften tillföll i Finland efter 1809 den allmänna militiekassan.
Fond i varje enskild sparbank för deponering av nettovinsten som sedan kan användas för att täcka möjliga framtida förluster i bankrörelsen. Reservfonden räknas till det bundna egna kapitalet, vid sidan av grundkapitalet. Den förvaltades av bankens styrelse, under sparbanksinspektörens, efter 1939 sparbanksinspektionens översyn.
Fängelse för ett visst fångunderlag (rödgardister, krigsfångar, vapenvägrare), grundat av fångvårdsväsendet. Efter 1925 avsåg termen en arbetsanstalt eller ett temporärt fristående arbetsfängelse under centralfängelset för lösdrivare, tiggare, häktade eller dömda som hade förordnats till statligt tvångsarbete. Reservfängelset förestods av en fängelsedirektör, ursprungligen och vanligen med biträde av en pastor och en läkare. Det förekom också provisoriska reservfängelser. För tvångsarbete under mindre strikt övervakning förekom fångkolonier.
Tillfälligt fängelse i Lapplands län som togs i bruk vid behov. Fängelsets styrelse bestod av direktören, en pastor och en läkare.
Hemman vars avkastning helt eller delvis kunde användas till uppbyggande av andra hemman, i synnerhet av officersboställen som förstörts genom vådeld m.m. Termen förekom också inom postväsendet; reservposthemman, extra posthemman.
Årlig avgift från militärens reservhemman som gick till att underhålla karaktärsbyggnaderna på militieboställena. Avgiften gick till militieboställskassan, från 1809 i Finland till Allmänna militiekassan.
Värnpliktig som tillhörde reserven. Reservisterna kallades till repetitionsövningar under två övningsperioder. För reservisterna gällde följande tjänstgöringstider för en övning: manskap maximalt 20 dagar, underofficerare maximalt 25 dagar och reservofficerare 30 dagar.
Militär läroanstalt som utbildar plutonchefer, batteriofficerare och eldledare, vilka efter avslutad kurs tjänstgör som officersaspiranter och före hemförlovningen befordras till fänrikar i reserven. Skolan grundades 1920 i Fredrikshamn. Den hette 1941–1952 Officersskolan och var 1939–1945 verksam i Niinisalo innan den flyttade tillbaka till Fredrikshamn 1948.
Skjutsningsskyldighet som koordinerades av gästgivare och vid behov. Alla de hemman och lägenheter som inte var befriade från onuset (såsom frälse och berustade säterier, rå och rörshemman, kungsgårdar, prebendehemman) skulle utföra skjutsningen på gästgivarens enskilda kallelse.
Gästgiveri som vid behov fungerade som extra skjutsstation.
Årlig avgift som rotarna betalade till kronan för att slippa hålla en reservsoldat. Reservvakansavgiften gick efter 1810 till Allmänna militiekassan. Den övervakades av landskontoret och uppbars med hjälp av kronofogdarna. Avgiften avskaffades 1885.
(Tidsbegränsat eller årligt) reseunderstöd eller -underhåll beviljat för visst ändamål av Kgl. Maj:t och kronan, särskilt om resa i stats- eller studiesyfte. Stipendiet förutsatte att mottagaren erlade en centonalavgift, dock inte rekognitionsavgift.
I Ryssland beteckning för stad som var förvaltningscentrum för större förvaltningsdistrikt (guvernement och liknande). ”Residens” var även beteckning för förvaltningsmyndighets ämbetsbyggnad, för styresmannens tjänstebostad i ett sådant distrikt samt för annan högt uppsatt persons tjänstebostad. I Ryssland var ”residens” beteckning för de båda huvudstäderna S:t Petersburg och Moskva.
Från 1620-talet förekommande benämning på en vid främmande hov eller huvudstad bosatt diplomatisk representant, beskickningschef av tredje klassen, i rang näst efter en minister. Residenten representerade efter 1719 ofta den svenska staten i en stor europeisk handelsstad.
Benämning på de två assessorer som under svenska tiden, särskilt på 1600-talet, upprätthöll ett slags jourtjänst vid hovrätten när den inte var samlad till session. Residentes hade befogenhet att granska underrätternas domar i till hovrätten appellerade lindrigare mål, bl.a. misshandel, förtal och tjuvskytte.
Under 1500-talet benämning på militär ryttare.
Mottagningsbevis, kvitto, särskilt om skriftligt erkännande om att ett myndighetsbrev eller en postförsändelse har mottagits. Inom handeln: bekräftelse på emottagen växel, emottaget lån.
Rättssak som avgjorts genom lagakraftvunnen dom. Därefter kan samma rättsfråga inte längre tas upp till prövning.
Skriftlig handling, undertecknad av konungen, innehållande ett påbud, en kungörelse eller bestämmelse som riktades till en eller flera personer eller myndigheter. Under autonoma tiden var reskript en skriftlig handling som innehöll kejsarens viljeyttring och var riktad till en namngiven person eller namngiven myndighet. Reskripten adresserades av kejsaren till generalguvernören.
Extraordinärt rättsmedel för ändring av dom som vunnit laga kraft. Skäl till resning kan vara att domen strider mot lagen eller att nya bevis har tillkommit. Resning anförs skriftligen vid Högsta domstolen sedan 1918, under autonoma tiden i Justitiedepartementet, under svenska tiden hos Kgl. Maj:t (från 1660-talet–1786 Justitierevisionen, därefter Konungens högsta domstol).
Skriftlig anhållan om att få en laga kraft vunnen dom ändrad, trots att den processuella tiden för sökande av ändring eller besvär har gått ut. Ansökan riktades ursprungligen till Justitierevisionen (med eller utan konung), 1789–1809 till Konungens högsta domstol, 1809–1918 till Senatens justitiedepartement och från 1918 till Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen.
Beslut med vilket återbrytande av laga kraft vunnen dom beviljas.
Beslut eller utslag av lagstiftande församling, regent, central myndighet och domstol, under svenska tiden särskilt Kgl. Maj:ts eller annat ämbetsverks beslut rörande fastställande av underordnad myndighets förslag eller beslut om en anhållen rättighet, dispens m.m. Resolutionen innehåller vanligen ett kort sammandrag av ärendet och de förhållanden beslutet grundade sig på. Den ryske kejsarens beslut i form av beslutsanteckningar på olika typer av handlingar kallades resolutioner.
Avgift som erlades då ett skriftligt beslut fattat av en myndighet löstes ut av den berörda parten. I vissa fall skulle man också erlägga charta sigillata-avgift (till exempel för domstolsbeslut).
Beslutsfattande i ett ärende som genom hemställan hade lagts fram för mellanbeslut eller mellandom i högre instans och som möjliggjorde att ärendet kunde avgöras i den lägre instansen.
Av myndighet utfärdad skriftlig handling som bevisade att någon hade rätt att företa en resa en viss väg eller inom ett visst område och att resenären var ute i lovliga ärenden. Respasset utgjorde samtidigt en rekommendations- och legitimationshandling. Respass förutsatte en passagerareavgift.
Framflyttning av den sista tillåtna tidpunkten när något måste vara utfört.
Officient som försvarade en akademisk avhandling under en disputation. Respondenten skulle betala tryckningskostnader samt en presidieavgift till preses. Under 1700-talet var det vanligt att avhandlingen hade författats av professorn, som tjänstgjorde som preses. I början av 1800-talet blev det obligatoriskt för respondenten att själv skriva sin avhandling.
Den del av avkastningen som skickades till ordensledningen från ett priorat. Till johannitordens ledning var responsionen från Dacia fastställd till 100 mark silver i början av 1300-talet. Den sänktes 1434 till 140 rhenska gyllen.
Återstod, lämning, rest; vad någon resterar med i fråga om betalning av skatt eller annan avgift, till exempel hyra. Restantier infördes i en restlängd. Kammarkollegiums instruktion stadgade 1723 (efter oredan under stora nordiska kriget) att restantier äldre än tre år inte fick indrivas. Kronofogden ”ådrog sig balans” och blev skyldig att ersätta oindrivna skatter, en skyldighet som därefter blev allmän i all skatteindrivning.
Av landshövdingen till Kammarkollegium (efter 1809 Senatens ekonomiedepartement) sänd underrättelse om kvarskatten i länet. Restantierelationen skulle årligen insändas före den 1 oktober, efter 1803 inom oktober månad vid vite för varje dag som berättelsen blev försenad. Resolutionen följde sedan 1784 ett fastslaget formulär uppdelat i kolumner om det löpande skatteårets uppbörd, de tidigare årens kvarskatter, avkortningar, anordnade och indelta räntor, leverering och dylikt. Till berättelsen bifogades vissa verifikationer såsom restlängd, inhibitions- och utslagsförteckning, förteckning över handräckningar, protokollet över slutlikviden, propriebalanser, anställda restrannsakningar m.m.
Återställande av en enligt allmänna rättsregler förlorad rättighet, särskilt om medgivande av undantag från gällande bestämmelser rörande försutten besvärstid, frånvaro från domstol utan eget fel m.m.
Återlämnande av något, särskilt betalning, återbetalning eller återbäring.
Skriftlig handling som avser att återställa en, enligt allmänna rättsregler, förlorad rättighet såsom rätten att besvära sig trots försutten besvärstid eller resning i mål i vilket man (utan eget upphov) blev dömd genom ensidig dom utan att bli hörd.
Längd över kronans fordringar av obetalda kronoavgifter och -skatter. Restlängden innefattade flera års innestående fordringar som inte hade gått att indriva av de skattskyldiga på reststämma, genom pantsättning eller utmätning. I längden upptogs varje restskyldig till namn, by och socken, i den ordning de var införda i uppbördsboken. Olika kronofordringar och sakören uppgavs i separata kolumner.
Av landshövdingen utförd granskning av uppbördsverket i ett härad. Den förrättades vid ett häradsting, vanligen utom ordinarie tingsperiod, i närvaro av kronofogden och andra uppbördsmän försedda med uppbördsboken och restlängden. Protokollet fördes efter 1734 alltid av landshövdingen. Restrannsakning kungjordes från predikstolen 14 dagar före granskningen då de restskyldiga kallades att infinna sig vid granskningen och visa upp sina kvittensböcker och debetsedlar. Efter 1794 skulle restrannsakning alltid göras då skatterestantierna enligt skatteårets summariska uppbördsförslag överskred 500 riksdaler eller 720 rubel silver. Restrannsakning kunde förrättas även vid misstanke om oegentligheter, vanligen på Kammarkollegiums försorg (Kammarkollegium granskade årligen varje läns uppbördsresultat och länsstyrelsens förklaring till underskottet).
Uppbördsmöte för granskning av restlängd och indrivande av de kronoskatter och allmänna avgifter som inte blivit betalda vid den ordinarie stämman. Reststämma var ett slags extra ordinarie stämma för restuppbörd. Den grundade sig inte på lag, men följde samma ordning som ordinarie uppbördsstämmor.
Uppbörd av resterande skatt, avgift eller annan skuld, även om uppbördsstämma för sådan uppbörd.
Äldre benämning på rytteri.
Rätt för en borgenär att till säkerhet för en fordran kvarhålla egendom som tillhör gäldenären; också rätt för hantverkare, transportör, tullnär och kommissionär att innehålla gods i väntan på betalning (i vissa fall får godset också säljas).
Inom finansförvaltningen under 1600–1700-talen förekommande beteckning för intäkt.
Förpliktande dokument, förbindelse, löfte, försäkran, där någon åtar sig en förpliktelse gentemot den person till vilken förbindelsen överlämnas. Termen används särskilt om trohetsrevers mellan en tjänsteman och förvaltningsområdets högsta chef.
Av kronofogden och häradsskrivaren gemensamt undertecknat bevis på beloppet av indrivna skatter och avgifter i häradet (exempelvis djäknepenningar). Reversalen överlämnades till lantränteriet, vanligen i två exemplar.
Kvitto på erlagd avgift, skatt, ränta som skrevs ut i två exemplar av myndigheten ifråga; dubbelt bevis på transaktion. Reversal in duplo förekom i ärenden som skulle komma att leda till även andra händelser än de som skett vid kvittots utfärdande. Kvittot skulle innehålla uppgifter som underlättade bokföringen av medlen under behöriga titlar (bl.a. ränteriets namn och summan som levererades, datum, vilka fordringar summan grundade sig på och varför leveransen skedde). Räntmästaren behöll den ena reversalen och återställde den andra, försedd med underskrift, till leverantören. Därefter annoterade landskamreraren kvittensen i landskontorets kontrollbok och verifierade, enligt reglementet från 1730, detta med sin underskrift, år och datum.
Skriftligen utfästa sig eller lova (att göra något), genom en skriftlig förbindelse bekräfta eller godkänna något. Inom finansförvaltningen och bankväsendet: genom skuldförbindelse erkänna (en skuld, ett lån m.m.) eller lämna kvitto eller mottagningsbevis på något, kvittera ut.
Förvaltningsområde, distrikt.
Forstmästare som var föreståndare för ett av Forststyrelsens forstrevir inom ett forstinspektionsdistrikt.
Ansvarig tjänsteman i ett av Forststyrelsens forstrevir. Revirförvaltaren fyllde inte kompetenskraven för tjänstetiteln forstmästare.
Revisionsrätt av finansiella handlingar, en rätt som under 1500–1800-talen tillkom regenten inom alla förvaltningsområden.
I Ryssland på 1700-talet prövning av lägre domstolars domslut i såväl tvistemål som brottmål. Prövningen utfördes av appellationsdomstolar, i högsta instans av Dirigerande senaten, men även av guvernörer. Särskilt under perioden 1775–1796 skulle lägre domstolars domslut i stor utsträckning rutinmässigt underställas högre instanser för revision. I Gamla Finland gällde dessa stadganden under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Granskning, genomgång, kontroll av räkenskaper.
Ordinarie rättsmedel infört 1615 för prövning i högsta instans av hovrätts eller kanslirätts slutgiltiga avgörande. Revision förutsatte missnöjesanmälan inom utsatt tid och en avgift, revisionsskilling. Revision anhängiggjordes genom ändringsansökning, kopia på domen och bevis på betalning. Den riktades under svenska tiden huvudsakligen till Kgl Maj:t (1786–1809 Konungens högsta domstol), under autonoma tiden till Justitiedepartementet och från självständigheten till Högsta domstolen.
Skriftlig ansökan om revision av hovrätts eller kanslirätts dom i högsta rättsinstans. Revisionsansökningen innefattade ändringsansökning, kopia på domen och bevis på erlagd revisionsavgift.
Från 1931 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för bokslutsärenden. Revisionsavdelningen uppgick 1933 i Avdelningen för statsförslaget, som bytte namn till Avdelningen för statsförslaget och bokslutet.
Bok vari lantmätare sedan 1600-talet antecknade vilka mätningar och dylikt som hade gjorts i samband med revision av karta.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets centralavdelning. Revisionsbyrån grundades 1921 men bytte 1928 namn till Revisions- och statistiska kontoret och 1929 till Revisionskontoret.
Beskrivning av skatteförhållandena i ett visst område, upprättades av Skattläggningskommissionen. Revisionsdeduktionen tillkom under den undersökning som vidtogs för en reglering av skatteförhållandena på 1700-talet, särskilt vid beräkningen av arviohuvudräntan i den karelska delen av Viborgs län.
Vid revisionsdomstol avgiven slutgiltig dom, efter en prövning av rättsprocessen och tillämpningen av berörda lagar. Revisionsdomar skulle efter 1818 inlösas mot en särskild avgift som tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna.
Processrättslig term om den del av rättsväsendet eller den (högsta) rättsinstans som från 1614/1615 till 1980 slutgiltigt granskade lägre domstolars beslut i överklagade ärenden och som fällde obestridbara beslut i själva rättsfrågan (lagtillämpning, rättsnormer, rättspraxis m.m.), i motsats till appellationsdomstol som också granskade bevisföringen och sakfrågan. Motsats: kassationsdomstol.
Jordebok som upprättades vid en skattläggningsrevision.
I Gamla Finland benämning på jordeboksräntan efter att den undergått förändring vid skattläggningrevision.
Tjänsteman vanligen av lägre rang, med uppgift att övervaka revisionen och finansförvaltningen inom diverse centrala räkenskapsförande ämbetsverk, inklusive militärens motsvarande civilförvaltning. Under 1600-talet var ”revisionskommissarie” tjänstebeteckning för föreståndaren för Nedre justitierevionens revisionskontor. ”Revisionskommissarie” var även titel för vissa ämbets- och tjänstemän med revisionsuppgifter inom Kammarrätten och dess föregångare och under 1700-talet för Generaltullarrendesocietetens revisionskontor.
Statlig kommission tillsatt för att revidera eller omarbeta något, särskilt skattläggningen.
Kontor i ämbetsverk för revision av statens räkenskaper och granskning av central- och regionförvaltningen. Föregångare var Räknekammaren och Revisionskammaren i anslutning till Kgl. Maj:t kansli, från 1637 Kammarrevisionen vid Kammarkollegium (vid sidan av dess överordnade organ Revisionskansliet under ständernas revisionsexpedition från 1719). Mellan 1809 och 1917 Revisionskontoret under senatens ekonomiedepartement.
Organ inom Hedvig Eleonoras livgeding med uppgift att revidera räkenskaper.
Kontor i anslutning till Allmänna revisionsrätten. Allmänna revisionsrätten och Revisionskontoret lydde under Kammarexpeditionen, senare Finansministeriet.
Kontor vid Riksens ständers bank. Revisionskontoret leddes av en revisionskommissarie som biträddes av ett antal revisorer.
Tjänstebeteckning för lantmätare anställd vid statlig revisionskommission.
Civilrättsligt mål som hade vädjats till högsta instans för prövning av hovrättens dom eller brottmål som på grund av besvär mot eller genom hovrättens underställning av det av den föreslagna beslutet skulle granskas i högsta instans, under svenska tiden Kgl Maj:t, under autonoma tiden Justitiedepartementet och under självständighetstiden Högsta domstolen.
I Gamla Finland 1728–1729 och 1766–1802 av revisionslantmätare för skatterevision förrättad mätning av jordfastighet. Revisionsmätning förekom också tidvis mellan 1777 och 1891 i S:t Michels, Kuopio och Norra Karelens län. Revisionsmätning förrättades i Gamla Finland huvudsakligen i det område som 1812 blev Viborgs län.
Den procentandel som tillföll statskassan för varje lantmäteriförrättning 1775–1887, ursprungligen för att bekosta direktörens lön, från autonoma tiden revisionskostnaderna. Revisionsprocenten slogs årligen fast i det lantmäterirevisionsutslag som avslutade en lantmätarrevision. Lantmäteriräkningarna sändes in varje år i januari av lantmätaren och granskades efter 1775 av landshövdingen och lantmäteridirektören gemensamt, från 1816 av landshövdingen. Därefter beräknades revisionsprocenten. Den användes huvudsakligen till att bestrida kostnaderna för revision av lantmätares förvaltning och tjänsteförrättningar.
Från 1636 allmän benämning på diverse protokoll fört i revisionsmål vid Allmänna revisionsrätten, från 1695 om protokoll fört vid Kammarrevisionen över revision av diverse ämbetsverks ekonomiförvaltning. Under perioden 1775–1887 användes termen om protokoll fört under lantmätarrevision, också benämnd revisionskarta, med tillhörande beskrivning.
Under svenska tiden titel för ämbetsman som av kungen förordnats till ledamot av Kammarrevisionen, från 1924 titel för ämbetsman med uppgift att leda Revisionsverkets revisionsverksamhet. Efter 1931 betecknade ”revisionsråd” det råd som hade överdirektören i Revisionsverket som ordförande och som utövade den beslutanderätt som tillkom Revisionsverket. Revisionsrådet förekom även i det efterföljande Statens revisionsverk.
Högsta beslutande församlingen i Statens revisionsverk, grundat 1948. Revisionsrådet bestod av verkets domarutbildade generaldirektör med erfarenhet av statsförvaltning, statshushållning och statens räkenskapsväsen, samt av verkets byråchefer. Revisionsrådet utnämndes av presidenten, på statsrådets förslag. Det avgjorde kollegialt, vid behov genom omröstning, anmärkningsärenden och påtalade fel i statshushållningen och dess räkenskaper samt, vid felaktigt förfarande i statshushållningen, överförde ärendet till allmän åklagare. Det hade också funnits ett revisionsråd vid Revisionsverket, som var föregångare till Statens revisionsverk.
Styrelse för Krigstidshushållningsrevisionen, som lydde under Finansministeriet. Rådet bestod av ordförande och fyra ledamöter som utnämnts av republikens president. Kompetensvillkoren för ordföranden var erfarenhet och insyn i domarvärvet samt statshushållning. En av ledamöterna skulle vara en militärperson som var förtrogen med försvarsväsendets hushållning.
Rätten att få vädjat mål prövat i högsta rättsinstans. Ursprungligen avsåg ”revisionsrätt” rätten att anföra klagomål direkt till konungen, från 1615 ordinarie rättsmedel kallat revision.
Tjänsteman vid Kanslikollegium 1647–1801, särskilt i dess expeditioner. Revisionssekreterarna hade till uppgift att bereda och expediera revisionsmål för föredragning inför regenten, riksrådet eller Justitierevisionen, senare Konungens högsta domstol. De bildade 1663 en revisionsdeputation. År 1669 sammanfördes revisionssekreterarämbetena till en revisionsexpedition inofficiellt kallad Nedre justitierevisionen och blev fasta tjänster med lön på stat. Åren 1801–1809 beredde och föredrog revisionssekreterarna justitieärenden under justitiekanslerns översyn vid Nedre justitierevisionen som vid den tiden verkade som kansli i Högsta domstolen.
I Ryssland från och med 1722 mansperson utan åldersbegränsning tillhörande de skattepliktiga klasserna som i revisionsskrivningar inskrevs som skyldig att betala poduschnieavgift. ”Revisionssjäl” var en skatteterm som användes i Gamla Finland under 1700-talet.
I Gamla Finland tidvis under 1700-talet vidtagen värdering av det gamla skatteuttaget, varvid skatteförhållandena preciserades, moderniserades och delvis fördes i riktning mot svensk lagstiftning. Den första skatterevisionen vidtogs 1728–1729 i syfte att jämka skatterna i förhållande till de krigsdrabbade jordbrukens bärförmåga. I slutet av 1700-talet syftade skatterevisionerna närmast till att höja jordräntan och öka donationernas inkomster. Revisionerna var inte helt slutförda då de avskaffades 1802 vilket gynnade bönderna. Skatterevisionerna skärpte i regel beskattningen.
Stadgad avgift för revision av hovrättsdom i högsta rättsinstans, under svenska tiden Kgl. Maj:t, under autonoma tiden Justitiedepartementet och från självständighetstiden Högsta domstolen. Revisionsskilling indrevs under denna benämning redan på 1600-talet. Den stadgades igen 1922, dock inte för fattiga som kunde uppvisa fattigdomsbevis.
I Gamla Finland benämning på tjänsteman vid Finländska revisionskommissionen.
I Ryssland från och med 1719 folkräkning omfattande de skattskyldiga klasserna; benämning på partiell mantalsskrivning i Viborgs guvernement från 1783. Revisionsskrivningen utgjorde grund för debiteringen av vissa avgifter. Den förrättades vanligen vart tionde år, tidvis med längre mellanrum. Revisionsskrivning förrättades över krono- och donationsbönder samt städernas meschanier (småborgare) som skulle betala poduschniepenningar. Skatterevisionerna i Gamla Finland hade annan karaktär än de ryska revisionerna.
Ämbetsverk grundat 1919 i och med regeringsformen för övervakningen av statsfinanserna genom revisionsverksamhet. Revisionsverket inledde sin verksamhet 1924 under Finansministeriet också som förvaltningsrättslig domstol och besvärsdomstol i anmärkningar om statsräkenskaper. Revisionsverket leddes av ett revisionsråd. Revisionsverket ersattes 1948 med Statens revisionsverk.
Ursprungligen titel på person som reviderar eller bearbetar myndighetstext, sedermera titel på en tjänsteman inom vissa statliga ämbetsverk med ansvar för revision av ämbetsverkets och underlydande myndigheters räkenskaper.
Officiell lokal förtroendeman som, ibland i domares närvaro, utförde jordmätning och medverkade vid jordskifte. Revkarl var föregångare till lantmätare.
Från medeltiden fram till 1725 officiellt namn på lantmätning (för skattläggning), jämte karta och beskrivning av ägorna. Enligt Gyldén avsågs ägors avfattande på karta och dessas beskrivning för ekonomiskt ändamål.
Term inom lantmäteriet vilken avsåg mätning och kartläggning av jordområde för betalning av skatt.
Domstol som verkade i de flesta kommuner och städer i det röda Finland under inbördeskriget 1918. Revolutionsdomstolarna skapades i enlighet med den tillfälliga lag som folkkommissariatet utfärdade den 1 februari 1918. Revolutionsdomstolen hörde till civilförvaltningen och motsvarade häradsrätten, men skulle även granska brott mot revolutionen. Revolutionsdomstolarna hade inte rätt att utfärda dödsstraff.
Den ceremoni genom vilken en man utnämndes till riddare. Dubbningar är belagda i Sverige sedan 1285. Kulmen nåddes vid unionsmötet i Kalmar då 133 personer dubbades. Ceremonierna kring dubbningarna hade kontinentala förebilder. Akten var förlagd till kyrkan. Kungen eller någon annan förestavade eden varvid symbolerna för den nya värdigheten överlämnades. Riddarslag kunde också utdelas i samband med en strid. Normalt förlades dubbningen till högtidligheter i samband med kröningar, furstliga bröllop eller kungabesök.
Myndig manlig medlem av förnäm släkt som på grund av sin ställning och sina privilegier förlänade av fursten var skyldig att göra krigstjänst till häst. I Sverige började titeln förekomma speciellt under Magnus Ladulås tid. Terminologin genomfördes konsekvent i Alsnö stadga där gästningsfrälset också omfattade riddare och svenner till vapen. Riddaren dubbades under ceremonier och festligheter efter kontinentala förebilder. Titeln förekommer i uttrycket Ridderskapet och adeln som betecknar adelsståndet. Riddarhus och inom denna institution riddarklassen (andra klassen) är ord som skapats utgående från denna betydelse.
Titel och grad inom ordensväsendet, den lägsta gradbeteckningen inom det svenska kungliga ordensväsendet.
Den ed som en nydubbad riddare avlade vid ceremonin. Enligt uppgifter från Kristoffer av Bayerns kröning 1441 svor de nydubbade riddarna vid den evige med händerna sträckta mot himmelen att de skulle hålla sin ed. Ett danskt edsformulär från cirka 1500 är bevarat. Under påkallande av Gud, jungfru Maria och S:t Knut lovade riddaren att värna om den heliga kristna tron, skydda den heliga kyrkan, stå emot orätt, styrka fred och rättvisa, beskydda föräldralösa barn, jungfrur, änkor och fattiga, vara sin kung trogen och hålla sitt riddarskap efter bästa förmåga, så hjälpe honom Gud och alla hans helgon.
Gradbeteckning inom Kungliga Svärdsorden instiftad av Gustav III 1788, avsedd som belöning för förtjänster i krig. Den skapades inför Gustav III:s ryska krig 1788–1790 och kom till användning genast första krigsåret.
Titel för riddare av Kungl. Serafimerorden som enligt statuterna före utnämningen också måste vara kommendör eller kommendör med stora korset av någon av de andra svenska kungliga ordnarna.
Kommission under ett riksråd eller en annan för ändamålet förordnad ämbetsman, som vidtog en av regenten förordnad syneförrättning i en överklagad lagmanssyn i en ägotvist, särskilt sådan syn som rörde rå och rör. Lagmanssyn som hade överklagats på grund av brister i förfarandet (nullitetsfel) fick avgöras av hovrätten. Riddaresynen avskaffades 1848.
Adelsståndets politiska organisation från 1626, då gamla frälseätter blev introducerade på Riddarhuset under förutsättning att de innehade av konungen utfärdat adelsbrev, nya adelsätter efter nobilisation, varefter de hade stämma och säte vid ståndsriksdagarna, under autonoma tiden 1809–1906 vid lantdagarna. I denna politiska betydelse upplöstes riddarhuset i Sverige 1869, i Finland 1906. Riddarhuset avser också den (korporations)byggnad som uppfördes för ridderskapet och adeln i Stockholm 1641–1674, i Helsingfors 1857–1863 och som fortfarande verkar. Korporationen var under svenska tiden 1626–1762 och 1778–1809 (i Sverige 1810) och under autonoma tiden 1818–1906 indelad i tre klasser. Första klassen (herreklassen) var betitlad adel, den andra klassen (riddareklassen) bestod av ättlingar till riksråd, tredje klassen (svenneklassen) av övriga adelssläkter. Klassindelningen slopades 1762, men återinfördes 1778. Då uppflyttades de trehundra äldsta familjerna inom riddarhusets tredje klass och samtliga kommendörer av de kungliga ordnarna och deras ättlingar till riddareklassen.
Riddarhusets styrelse som, under ledningen av ett antal kollegiala direktörer, förvaltade dess egendom samt indrev och disponerade de medel som indrevs av adeln och ridderskapet. Riddarhusdirektionen behandlade under ståndsriksdagens och ståndslantdagens tid också de ridderskapet och adeln rörande ärenden som låg under politisk behandling. Enligt riddarhusordningen 1918 sköter Riddarhusdirektionen Riddarhusets löpande ärenden. Den består av sju medlemmar och fem suppleanter. Riddarhussekreteraren är direktionens sekreterare.
Var och en av de från början klassvis utsedda medlemmarna av Riddarhusdirektionen.
Tjänsteman vid Riddarhuset med uppgift att fungera som en åklagare mot medlemmar av adelsståndet, och att som dess ombudsman ansvara för ordningens upprätthållande bland ridderskapet och adeln under riksdagsarbetet. Riddarhusfiskalen inkasserade också avgifter och böter m.m.
Tjänsteman vid riddarhus som indrev de till riddarhuset hörande medlen samt beredde och föredrog riddarhusets finanser för direktionen.
Den konstitutionella stadga som från 1626 reglerar ridderskapet och adelns sammansättning och verksamhetsformer inom ramen för ett riddarhus, under svenska tiden också vid ståndsriksdagen fram till 1809 och under autonoma tiden vid lantdagen fram till 1906. I Finland gällande riddarhusordningar utfärdades 1626, 1762 och 1918.
Sekreterare för den politiska korporationen ridderskapet och adeln (adelsståndet). Uppgiften uppkom då adelsståndet 1626 organiserade sig i ett riddarhus under en riddarhusordning. Finlands ridderskap och adel organiserade sig 1818, men hade en riddarhussekreterare sedan lantdagen i Borgå 1809. Riddarhussekreteraren är sekreterare vid adelsmöte och i Riddarhusets direktion.
Den andra klassen inom ridderskapet och adeln.
Titel på militär tjänsteman som verkade som rytterianförare.
Avgift som riddarna och kommendörerna av de svenska kungliga ordnarna betalade till ordenskassan på stora ordensdagen. Avgiftens storlek beräknades utgående från betalarens ålder.Riddarna av Kungl. Vasaorden var befriade från avgifter fram till 1801. Utländska riddare och kommendörer betalade samma avgifter, men dessa gick inte till ordenskassan utan till Serafimerlasarettet.
Socialgrupp som bildade ett stånd med särskilda förmåner vilka fastslogs för första gången 1617. Privilegierna undergick flera förändringar fram till 1723. 1723 års privilegier fastslogs 1772 och 1789. I slutet av 1800-talet började privilegierna avskaffas, och lantdagsreformen 1906 medförde att privilegierna förlorade sin betydelse. År 1919 fastslogs att alla medborgare var likvärdiga. Adeln var befriad från personliga utskylder som mantalspenningar och lagmans- och häradshövdingeränta på landet men erlade slottshjälp och medicinalfond. I staden var adeln befriad från alla andra personliga utskylder utom tomtören om de var på ofri grund, brandvakt och gatuläggning. Efter 1816 gällde bestämmelserna endast de ätter som var introducerade på det finska riddarhuset.
Den ceremoni genom vilken kungen med ett symboliskt svärdsslag dubbade en person till riddare. Riddardubbningar är belagda i Sverige tidigast 1285, 1289, 1298 och 1302. Vid unionsmötet i Kalmar 1397 dubbades 133 personer från hela Norden till riddare. Riddarslag förekom också som tapperhetsbelöning i samband med vissa krigsföretag. Det kunde också utgöra en uppmuntran före slaget.
Benämning på frälseståndet sedan mitten av 1500-talet. Ursprungligen användes uttrycket i betydelsen högadel och lågadel. Ridderskapet och adeln blev det officiella namnet på adeln som korporation och som stånd vid riksdagar och lantdagar.
Ursprungligen ett slags hjälpfogde, senare under 1500-talet en fogde som förvaltade ett fögderi utan att ha ett formellt centrum för sin förvaltning. Ridfogdarna i Åbo län började från 1549 avge egna räkenskaper då antalet fögderier steg. Ridfogdarnas fögderier var förhållandevis små och kunde bestå av några få socknar. I Tavastland förekom ridfogdar i vissa härader. Benämningen ridfogde förekommer ibland som synonym till landsfogde.
Höskatt eller fodring med vilken allmogen, fördelad i fjärdingar eller per mantal, på Åland och i en del av sydvästra Finland underhöll domstolstjänstemännens hästar vid tingsresorna.
Gästning som ridfogden var berättigad till när han sommartid befann sig på resa för att uppbära skatter och böter.
Pagetjänst för unga adelsmän inom Kungl. stallstaten.
Post som befordras med ridande postiljon, en av sex (utanför det ordinarie postverket liggande) särskilda postföringstyper som 1718 officiellt indelades i ständig post, paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post, ridpost och extra post.
Område över vilket en härskare utövar sin makt och myndighet.
Män inom samhällets topp som av Kunglig Majestät hade förlänats titeln och värdigheten ”en av rikets herrar”. Dessa var till sin formella position likställda med riksråden som stod ovan om rang. Titeln skapades av Gustav III 1773 och var i Sverige i bruk till 1868. I Finland brukades titeln inte längre under autonomin.
Svenskt statsorgan inrättat 1789 i stället för riksrådet, hade till uppgift att behandla och föredra de av Krigs-, Kammar-, Handels- och Finansexpeditionens ärenden som tidigare hade föredragits i rådkammaren samt sådana präst- och ecklesiastikmål som inte domstolsvägen kom att sluta i Högsta domstolen. Beslutet stadfästes med konungens underskrift. Beredningen bestod av statssekreterarna och åtta andra tjänstemän: tre tidigare riksråd, hovkanslern, en biskop, två lagmän och ett kansliråd.
Riksdagsbeslut från år 1758, fattat efter kungaparets försök till statskupp 1756. Riksakten redovisade konungens försök att avvika från regeringsformen och kungaförsäkran. Riksakten var också benämningen på den lag som antogs i Sverige 1815 och som fastslog de konstitutionella förhållandena mellan Sverige och Norge.
Amiralsgrad i den svenska flottan, beteckning för svenska flottans administrativa och militära ledare under tiden 1602–1683. Riksamiralen skulle enligt instruktionen 1614 omedelbart under kungen utöva tillsyn över skeppsbyggnaderna, skeppens underhåll och utrustning, förordna skeppskaptener och uppfordra sjöfolk samt vara högste befälhavare när flottan gick till sjöss. Riksamiralen var en av de fem höga riksämbetsmännen i Sverige 1602–1680 och ordförande för Amiralitetskollegium 1617–1791.
Statligt ämbete, omnämnt redan 1599. Från 1630 var ”riksantikvarie” tjänstebeteckning för den som i egenskap av chef för Riksarkivarieämbetet och som sekreterare i Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien utövade högsta tillsynen över rikets antikvarier, senare också kulturhistoriska byggnader. Riksantikvarien var chef för Antikvitetsarkivet 1692–1792, ursprungligen också chef akademiernas samlingar.
Beteckning som användes för den tjänsteman som ansvarade för arkivet vid Kunglig Majestäts kansli under 1500- och 1600-talet, sedermera tjänstebeteckning för chefen för Riksarkivet i Sverige (kallades 1618–1822 arkivsekreterare). År 1939, då Statsarkivet omorganiserades till Riksarkivet i Finland, ändrades titeln för arkivverkets generaldirektör från statsarkivarie till riksarkivarie.
Centralt kollegialt ämbetsverk som ansvarade för myndigheternas arkivbildning. Det bildades 1939 när Statsarkivet fick utökade befogenheter gentemot övriga statliga och kommunala myndigheter. Under Riksarkivet lydde landsarkiven, som förvarade de regionala myndigheternas arkiv i sina respektive distrikt. Riksarkivet leddes av riksarkivarien. Besluten fattades i ett kollegium som bestod av riksarkivarien och arkivråden.
Ämbetsverk under Kunglig Majestäts kansli (Kanslikollegium) som under en sekreterare, senare en arkivarie, ansvarade för kronans arkivalier. Arkivet gick också under benämningen Gamla kansliet eftersom dess uppgift var att bevara rikskansliets handlingar. Kansliordningen 1618 inrättade Riksarkivet formellt som en enhet inom det kungliga kansliet. Arbetet leddes av en arkivsekreterare (riksarkivarie). Arkivets sekreterare var rikshistoriograf, tidigare benämnd riksens historicus, och författade årskrönikor över in- och utrikeshändelser.
Vedertagen benämning på möten med representanter för adel, präster, borgare och bönder som förekom under medeltidens slutskede. Benämningen riksdag är belagd i Sverige från mitten av 1500-talet. Äldre forskning har utpekat Arboga möte 1435 som den första riksdagen. Det framgår dock inte att bönderna skulle ha medverkat, utan det var snarare fråga om ett utvidgat rådsmöte. Riksmöten har dock existerat vid tiden för Engelbrekts uppror, och under 1400-talet uppträdde de lägre stånden som självständiga representanter för sina landsdelar. På 1500-talet hölls oregelbundna riksdagar som på 1590-talet tidvis hade beslutande makt.
Representationsorgan som under svenska tiden företrädde de manliga undersåtar som tillhörde något av de fyra stånden adel, prästerskap, borgare eller bönder. Under självständighetstiden har riksdagen representerat statens myndiga medborgare. Riksdagen befästes som riksstyresorgan 1617–1634 och formaliserades 1660 som ett lagstiftande organ. I praktiken saknade riksdagen beslutande makt 1680–1718. Under perioden 1719–1771 var riksdagen den svenska riksstyrelsens högsta beslutande och lagstiftande organ och skulle samlas vart tredje år. Befogenheterna begränsades i 1772 års regeringsform och i 1789 års förenings- och säkerhetsakt och riksdagen blev ett rådgivande regeringsorgan som vid behov sammankallades av regenten. Detta förhållande gällde även från 1809 för lantdagen i Finland som under autonomin och en bit in på självständigheten ersatte riksdagen. Från 1919 är riksdagen det högsta beslutsfattande och lagstiftande statsorganet i Finland.
Organ tillsatt av riksdagen för att utöva tillsyn över Finlands Banks förvaltning och verksamhet. Det hette tidigare Finlands lantdags bankfullmäktige.
Av lantdagen/riksdagen utsedd delegation som handhade vårdnaden över den statliga konstsamlingen som grundade sig på dr Herman Frithiof Antells testamentariska donation. Delegationen grundades 1894 och upphörde 1977 när dess uppgifter övertogs av Museiverket.
Från 1920 tjänsteman vald och utnämnd av riksdagen för att, vid sidan av justitiekanslern, verka som rikets högsta laglighetsövervakare, riksdagens förtroendeman och åklagare i frågor rörande fel och brister i förvaltningen som drabbar den enskildes rätt. Ämbetet har sitt ursprung i justitiekanslersämbetet som undantagsvis perioden 1766–1772 sorterade under ständerna.
Riksdagens serviceorganisation som skulle skapa goda förutsättningar för riksdagen att fullgöra sina uppgifter i sin egenskap av statsorgan. Kansliet lydde under Kanslikommissionen och hade en sekreterare som högsta tjänsteman. Vid Riksdagens kansli fanns Centralkansliet, Svenska kansliet och Kansliet för tryckarbeten.
Den avslutande skrivelsen om riksdagens beslut under svenska tiden som uppsattes av ständerna själva och som innehöll alla de beslut som de olika stånden hade fattat. Innan riksdagsbeslutet uppsattes hade dock ständerna i regel, i en lång rad av skrivelser till konungen, meddelat om sina beslut.
Under riksdagen och statsrådet gemensamt lydande offentligt bibliotek och riksdagsarkiv, inrättat 1922 vid ombildningen av Statens centralbibliotek för att tillhandahålla och förvalta riksdagsutskottens och de statliga kommittéernas manuskript och ministeriernas, de centrala ämbetsverkens och lagberedningens äldre bibliotek samt litteratur om lagstiftning, förvaltning samt stats- och samhällsvetenskap. Biblioteket flyttade 1931 från Ständerhuset till Riksdagshuset. År 1948 övergick biblioteket helt i riksdagens vård och tillsyn.
Partigrupp i riksdagen. Riksdagsgruppen består av ett visst partis riksdagsledamöter. Riksdagsgrupperna har funnits sedan Finland fick en enkammarlantdag (1907). Fram till 1919 kallades de lantdagsgrupper. De styrs av presidier, som sinsemellan förhandlar om riksdagsgruppernas ståndpunkter.
Representant vid svenska ståndsriksdagen 1523–1809 och vid enkammarriksdagen i Finland från 1919, däremellan kallad lantdagsman.
Grundlag som bestämmer riksdagens organisation och verksamhet. I Finland stiftades 1928 en riksdagsordning, vilken år 2000 ersattes med riksdagens arbetsordning.
Riksdagsutskott under frihetstiden.
Benämning på vissa äldre mynt eller myntenheter, ursprungligen för utrikeshandeln präglat svenskt silvermynt med en (under olika tider något växlande) vikt.
Inrättning som beviljade diskontlån. Riksdiskontverket bildades 1800 och ersatte de tidigare Riksgäldsdiskonten och den privata motsvarande diskontinrättningen i Göteborg. Enskilda hade rätt att ingå till 1/3. På mer avlägsna orter skulle enskilda diskonteringsbolag bildas.
Hederstitel utan särskild tjänstgöring 1569–1614. Riksdrotsen gavs 1612 bestämda ämbetsuppgifter som president för Svea hovrätt som grundades 1614, och stod som sådan främst bland de fem riksämbetsmännen, med ställning som justitieväsendets chef. Under enväldet 1680–1686 var riksdrotsen knuten till kungen i egenskap av Kunglig Majestäts drots, sedan var titeln ur bruk fram till 1787, då den gavs åt justitiekanslern som förordnades till överpresident i alla rikets hovrätter, från 1789 ordförande i Konungens högsta domstol. Riksdrotsämbetet upphävdes 1809 i Sverige. Det brukades inte heller i Finland under autonomin.
Samlande benämning på de ärenden som alltid skulle företas i rådet. Motsatt: privata mål, enskilda angelägenheter.
Kollektiv beteckning för rikets samtliga ämbeten och tjänster.
Titel som användes om Johan Fredebern, som tillhörde lågfrälset. Titeln förekommer endast i ett brev som bevarats i två nästan likalydande versioner från 1438.
Oklart begrepp som förekom både i singular- och i pluralform. Det användes i brev 1408 och i översättning av Birgittas uppenbarelser. I singular form tycks termen ha åsyftat bestämmelser om en jordägares rätt att inlösa småjordar i samma by. Bestämmelserna inarbetades i 1474 års landbostadga.
Det svenska rikets budget. Termen övergick senare i betydelsen den svenska riksbyggnaden (dess ekonomiska och politiska tillstånd).
Benämning på ståndsriksdagen i Sverige 1544–1866, vilken hänvisade till de fyra stånden (adel, präster, borgare och bönder) som en politisk enhet vid riksförsamlingen.
Statlig bankinrättning som lydde under riksdagen. Den var föregångare till Sveriges riksbank. Den grundades 1668 efter Stockholm Bancos eller den Palmstruchska bankens konkurs. Banken fick rätt att utge transportsedlar 1701. Sedlarna skulle dock vara värda minst 100 daler silvermynt. År 1702 fick banken rätt att utge skillingmynt. Efter nederlaget vid Poltava 1709 försökte insättarna lösa in sina fordringar i mynt, men banken kunde inte betala ut insatta medel. Bankens likviditetsproblem bestod under flera decennier, men dess skuldbevis fortsatte att användas som betalningsmedel trots att de inte var konstruerade som sedlar i vanlig mening. Restriktionerna mildrades stegvis, och 1743 infördes sedlar uttryckta i kopparmynt. Statens finanser kom emellertid i obalans och sedlarnas marknadsvärde sjönk. År 1777 sänktes kursen officiellt med 50 procent genom att sedlarna började lösas in till denna kurs. Sedelinlösen inställdes på nytt 1809 och återupptogs först 1834, då till en ännu lägre kurs.
Egentligen högelige ständernas bankodeputerade, de sex–sju av riksdagen förordnade personerna som förvaltade Riksens ständers bank.
Tjänsteman vid ständernas bankofullmäktiges kansli eller expedition sedan 1667, från 1747 sekretariat och expedition. Den närmaste överordnade var bancosekreteraren.
Kommission som tillsattes 1723 för att verkställa den på samma års riksdag beslutade begränsade revisionen av reduktions- och likvidationsmål. År 1735 fick kommissionen också uppdraget att undersöka de ersättningskrav för förlorat arvegods som framförts av ryska familjer i Ingermanland genom freden i Nystad. Kommissionen upplöstes 1748 och de återstående reduktions- och likvidationsmålen övertogs av Reduktionskansliet i Kammarkollegium.
Egentligen Riksens Högl. Ständers Kontor, ett under riksdagen 1719 inrättat finansorgan för likvidering av den under Karl XII uppkomna statsskulden. Kontoret bestod av ett av riksdagen förordnat fullmäktige. Det praktiska arbetet sköttes av en kommissarie med biträde av en bokhållare, räntmästare och notarie samt ett antal kammarskrivare.
Efter 1612 kallad riksskattmästare.
Av konungen utnämnd hög ämbetsman i Kunglig Majestäts kansli under 1500-talet och fram till 1614. Riksfiskalen bevakade kronans rätt och hade i praktiken åtalsrätt i fiskala ärenden som berörde kronans intressen och särskilt i tjänstebrott och brottmål gentemot överheten. Riksfiskalen var föregångare till generalriksschultzen och justitiekanslern.
Chefsämbetsman med ansvar för artilleriet samt vapen- och ammunitionstillverkningen. Titeln förekom från och med 1634 då den ersatte rikstygmästartiteln. Riksfälttygsmästaren var medlem i Krigskollegium. Titeln ersattes 1675 med ”generalfälttygsmästare”.
Titel på temporär eller ställföreträdande statschef i en självständig monarki. Titeln användes 1599–1604 och 1809 av den blivande regenten innan han formellt hade blivit utsedd. Detta gällde den blivande Karl IX (1599–1604) och den blivande Karl XIII (1809) av Sverige. I Finland användes titeln av statschefen under åren 1918–1919.
Benämningen på Finlands statsöverhuvud före instiftandet av presidentämbetet. I maj 1918 bemyndigade den stympade lantdagen senatens ordförande Pehr Evind Svinhufvud att utöva den högsta makten och han verkade de facto som riksföreståndare. På grund av den pågående politiska striden om Finlands kommande statsskick utelämnades den monarkisyftande riksföreståndarbenämningen från lantdagens skrivelse. När lantdagen valde Carl Gustaf Emil Mannerheim till Svinhufvuds efterträdare i december 1918 bemyndigade man honom att utöva den högsta makten i egenskap av riksföreståndare. Genom regeringsformen (RF) 1919 och instiftandet av presidentämbetet upphörde riksföreståndarskapet i juli 1919.
Titel som, enligt Karlskrönikan, började användas 1436. Den föregicks i viss mån av titel rikshövitsman. Titeln knöts då inte till något ämbete. Ännu på 1450-talet placerades titeln efter annan hög ämbetstitel. Vid regentvakans övergick regeringsmakten till rådet, som ansåg sig ha rätt att utse en eller två hövitsmän som skulle stå för styrelsen till en ny konung hade utsetts. År 1471 lät Sten Sture ett riksmöte bekräfta rådets val av honom till riksföreståndare. Efter Brunkeberg utsträckte kyrkan Execrabilistadgandet från 1270-talet att inte gälla enbart krönt konung utan också enhälligt vald och lagligt insatt riksföreståndare. Den som tillfångatog, fördrev eller dödade riksföreståndare skulle bannlysas. År 1474 blev således titeln en terminus technicus och tillkom den som valts att fungera som regent under perioder då en erkänd kung saknades. Åren 1504 och 1512 utsåg rådet riksföreståndare med folkrepresentanternas samtycke. Om valet 1521 är endast känt att det skedde på ett riksmöte.
Kansli inrättat den 1 januari 1919 för att bereda ärenden som riksföreståndaren hade möjlighet att besluta om utan föredragning från ministerier. Kanslipersonalen utgjordes av en expeditionssekreterare och två kanslister. Kansliet avskaffades i och med upphörandet av riksföreståndarskapsämbetet med den nya regeringsformen 1919.
Militärkansli som utgjorde en del av riksföreståndarens interimistiska kansli och skötte om till ämbetet hörande militära förvaltningsärenden. Kansliet bestod av en kanslichef, tre adjutanter och befattningsofficer. Militärkansliet hade verkat redan 1918 men omfattades i statens utgiftsregel från och med januari 1919. Kansliet verkade till september 1919 då det ersattes med Presidentens militärkansli.
Statligt ämbete infört 1796 för att befrämja geografisk kännedom om svenska riket. Ämbetet innehades endast av Gustav Fredrik Linniehielm (1757–1819) och blev obesatt efter hans död.
Under medeltiden var klara gränser ovanliga. Riksgränsen var i bästa fall ett landamäre utmärkt av stenar med särskilda namn eller andra gränsmärken vid lämpliga ställen. Den östra gränsen försköts i olika etapper, genom krigståg och kolonisation. Den första verkliga gränsen fastställdes 1323 i Nöteborg, då Novgorod avstod Savolax, Jääskis och Äyräpää till Sverige. I traktaten uppräknas rårna från Systerbäck till Kajanska havet. Endast beträffande dragningen på Karelska näset har det rått enighet.
Under 1600-talet tillsynsman över guld- och silversmederna i landet. Riksguardianen övervakade också kronans myntverk och metallhalten i rikets mynt. Med biträde av en riksjusterare godkände han landets mätverktyg och vikter. Under åren 1725–1732 kallades han myntvärdie. Ämbetet uppgick 1752 i Kontrollverket.
Styrelse för administration av statsskulden 1778–1789. Förvaltningen av statsskulden sköttes före det av Riksens ständers kontor 1719–1764, därefter av en avdelning vid Statskontoret kallad Riksgäldskontoret som 1778–1789 verkade som ett självständigt ämbetsverk under en direktion som bestod av fyra höga ämbetsmän. Ämbetsverket omorganiserades 1789 till Riksgäldskontoret som ställdes under ett fullmäktige under Ständernas kontor.
Statligt bolag 1792–1800 som beviljade diskontlån. Enskilda delägare fick delta till 1/5. År 1800 ersattes inrättningen av Riksdiskontverket.
Fond vars medel användes för att betala av statsskulden.
Under svenska tiden styrelseorgan för ständernas riksgäldskontor från 1789, vilken var ansvarigt endast inför riksdagen, bankoutskottet och riksdagens revisorer. Riksgäldsfullmäktige bestod till 1792 av nio ledamöter, tre ur adelsståndet och två från vartdera av de övriga stånden. Efter 1792 utsågs tre riksgäldsfullmäktige ur varje stånd. Uppgiften övertogs under autonoma tiden av Senatens ekonomiedepartement, i det självständiga Finland av riksdagens bankfullmäktige.
Statsfinansiellt ämbetsverk under ständernas fullmäktige, inrättat 1789 för att administrera den statsskuld som konungen hade ådragit riket. Riksgäldskontoret ersatte Riksgäldsdirektionen och dess föregångare.Riksgäldskontoret hade rätt att vid behov ge ut kreditivsedlar, så kallade Riksdaler Riksgälds till 1834.
Under riksens ständer verkande ämbetsverk 1765–1778 och 1789–1866, med uppgift att sköta förvaltningen av statsskulden och sedelutgivningen, under riksgäldsfullmäktiges översyn, 1778–1789 sköttes uppgiften av Riksgäldsdirektionen. Förvaltningen av statsskulden sköttes 1809–1875 av Finansexpeditionens växel-, låne- och depositionskontor, från och med 1875 av Statskontoret och från och med 1940 av dess statsskuldsavdelning.
Ämbetsman i Sverige 1734–1953 med uppgift att övervaka heraldiska frågor, sedermera också grunden rörande vapen för till exempel fanor, mynt och offentliga byggnader. Riksheraldikern fick ingen lön utan en ersättning enligt en av Kgl Maj:t fastställd särskild taxa.
Tjänsteman vid Kanslikollegium 1618–1713 och 1719–1834, med uppdrag att skriva den svenska rikshistorien, tidvis, även tidigare,en bisyssla för förtjänta lärda med andra ämbeten kallad riksens historicus (historicus regni). Redan under 1500-talet gavs historiografiska uppdrag åt män inom kyrkan. Under perioden 1560–1632 tilldelades sådana uppdrag dels sekreterare inom kansliet som studerat vid tyska universitet, dels personer av utländsk härkomst med hög humanistisk bildning. I 1626 års interimistiska kansliordning bestämdes att den sekreterare som skulle biträda ”custos archivi” i Riksarkivet också skulle vara ”riksens historicus”. Därefter inledde den förste aktive innehavaren av ämbetet sin tjänstgöring. Denne sekreterare skulle författa årskrönikor över in- och utrikes händelser. Under 1600-talet var förbindelsen mellan historiografämbetet och en professur vid universitet stark. Från och med 1699 knöts historiografen starkare till tjänstgöring vid kansliet och arkivet. Under 1600-talet och fram till enväldets slut 1720 gick ämbetet under beteckningen kunglig historiograf, historiographus regius, efter 1720 rikshistoriograf, historiographus regni. Enligt kansliordningen 1720 skulle rikshistoriografen vara en infödd svensk. Rikshistoriografämbetet indrogs i Sverige 1835. Under autonoma tiden förekom ingen sådan tjänst i Finland.
Hovets högsta tjänsteman vid sidan av hovmarsken fram till 1607, då dessa ämbetsuppgifter överfördes på en och samma person. Drottning Kristina tillsatte en rikshovmästare 1653. Rikshovmästaren hade till uppgift att förestå regentens hov och hushållning samt kronans gods och inkomster, i vissa fall även att vara kungens ställföreträdare i berörda ärenden.
Huvudbok för hela rikets inkomster och utgifter.
Ämbete av lägre grad inom svenska ordensväsendet skapat av Gustav III 1780 med uppgifter i anslutning till Serafimerordens stambok (matrikel), ordensriddarnas vapen och kungliga ceremonier.
Benämning på person som 1436–1521 verkade som regent och högsta härförare under krigstillstånd, utan att vara en fullmyndig regent. Under resningen mot Erik av Pommern utsågs Engelbrekt på riksmötet i Arboga till rikets hövitsman. På riksdagen i Arboga 1436, där man svor Erik tro och lydnad, utsågs marsken Karl Knutsson till rikshövitsman, ett ämbete som han delade med Engelbrekt till 1438, varefter han utnämndes till riksföreståndare. Av de följande riksföreståndarna kallades flera rikshövitsmän (till exempel Kettil Karlsson). Den siste rikshövitsmannen var Gustav Eriksson, som före mötet i Vadstena 1521 där han utnämndes till riksföreståndare kallade sig ”hövitsman över Sveriges allmoge” eller ”utvald hövitsman till Sverige”.
Chefen för jägeristaten 1635–1682 som ansvarade för förvaltningen och verksamheten i anslutning till kronans skogar, jaktparker och djurgårdar. Han skulle också se till att man inte försummade jakten på björn och varg, att bärande träd inte höggs ner och att bok- och ollonskogar användes till nytta. Riksjägmästaren räknades till de lägre riksämbetsmännen. Tjänsten drogs in 1682 då den ersattes av fyra jägerifiskalstjänster.
Riksrådets funktionär under senmedeltiden. Ämbetet omnämndes första gången 1474 och rikskanslern var redan då identisk med biskopen i Strängnäs, vars säte samtidigt var Rikskansliet. De sista medeltida Strängnäsbiskoparna kallades officiellt också rikskansler. Rikskanslern förvaltade rikssigillet och rikets viktigaste handlingar. Han expedierade alla statsakter av vikt och ombesörjde Riksrådets formliga protokoll. Som ersättning hade Rikskanslern Adelsön i förläning.
Ämbete och hög funktionär som hade till uppgift att förestå Kunglig Majestäts kansli eller leda riksrådet samt sköta de utrikespolitiska förhandlingarna med andra länder. Rikskanslern räknades som fjärde i rang av de fem höga riksämbetsmännen. Rikskansler förekom från 1538 men ämbetet blev permanent först från 1612 då rikskanslern blev föreståndare för Kanslikollegium. Rikskanslern var president för kansliets beslutsfattande kollegium Kanslirådet och bistods i sina uppgifter närmast av rikskanslirådet. Rikskanslersämbetet avskaffades 1680 och ersattes med en kanslipresident. Ämbetet återinrättades tillfälligt 1792–1797.
Den del av Kunglig Majestäts kansli som förestod de aktuella samtida kansliärendena, medan Riksarkivet eller Gamla kansliet bevarade äldre handlingar. Indelningen i Rikskansliet eller Dagliga kansliet och Riksarkivet eller Gamla kansliet gjordes i kansliordningen 1626.
Rikskanslerns, senare kanslipresidentens, närmaste ämbetsman i Kanslikollegium 1626–1783, ursprungligen som extraordinarie, efter 1720 som ett fast ämbete. Under frihetstiden (1719–1772) var rikskansliråd titel för den, vid sidan av kanslipresidenten, enda kollegieledamoten som också var medlem av Riksrådet. Rikskansliråd motsvarade ämbetstiteln riksråd i de övriga kollegierna.
Benämning på det stora rikssigillet med S:t Eriks bild från 1439. Sigillet användes inte efter 1526. Riksklämman förvarades av kanslern. Anskaffningen torde ha påverkats av den unionsakt som utarbetades 1436, i vilken det föreslogs att varje rike skulle ha en av kungen utnämnd överste kansler med ”riksens insegel till saker som därtill höra”.
Privat bolag för diskontering som bildades i Stockholm 1773 med statliga lån. Bolaget ersattes 1787 av Generaldiskontkontoret.
Politisk rådsförsamling 1719–1772 som verkade som rikspartiernas ledande beslutsorgan, under perioden 1809–1816 myndighet som överlade (och beslutade om) regeringsärenden.
Det samlade prästeståndet under riksdagarna, upphävdes av Karl XI. Rikskonsistorium utövade utan lagstadgad rätt högsta myndigheten i frågor rörande kyrkan och ärenden av judiciell natur. Det mottog vad från domkapitlen.
Den europeiska uppfattningen om kungens skyldighet att stifta och ändra lag nådde under 1200-talet Sverige. Kungamaktens uppgift var inte enbart att nedteckna och redigera landskapslagarna utan också att med stöd av sina stormän genomdriva förändringar av hävdvunna lagar och seder som moderna kristna förhållanden krävde. Knut Långe stadgade förbud mot självtäkt och Birger jarls edsöreslagstiftning gällde hela riket. Under Magnus Erikssons tid utgavs en rad viktiga stadganden som kulminerade med landslagen och stadslagen. År 1357 och 1360 tillkom kompletterande stadgor. Kristoffers landslag stadfästes 1442 men den äldre landslagen tillämpades fortsättningsvis. Under 1500-talet blev det regel att rikslagstiftningen utövades av kung och riksdag.
Benämning på rikets högste militära ämbetsman 1634–1676 som även var president i Krigskollegium. Riksmarsken hörde till de fem riksämbetsmännen.
Det högsta ämbetet inom kungliga hovet. Riksmarskalken övervakade och ledde hovets olika avdelningar, var ordförande i Borgrätten, senare i Övre borgrätten och överexekutor vid hovstaten. Ämbetet inrättades första gången 1607. År 1634 ersatte riksmarskalken hovmarskalken i ledningen för kungliga hovet med ansvar för hovets ceremonier, ekonomi och säkerhet. Under tiden 1682–1772 användes benämningen överstemarskalk för detta ämbete. Befattningen räknades till lägre riksämbeten och innehades efter 1634 alltid av ett riksråd. År 1617 infördes en riksmarskalksstav som riksmarskalken bar vid högtidliga tillfällen och ceremonier. Riksmarskalken var chef för Hovexpeditionen (Riksmarskalksämbetet) och hade i uppgift att för kungen föredra frågor rörande hov, etikett, ceremoniel och dylikt samt val av hovämbets- och tjänstemän. Han utnämndes till ämbetet av kungen personligen.
Kopiebok i vilken de från det Kungliga kansliet utfärdade skrivelserna infördes. Riksregistraturen upplades på 1300-talet och förvarades i Strängnäs. Den bortfördes från riket under Kristian II:s regering och kan sista gången spåras i Nederländerna på 1530-talet. Också riksföreståndarna under sturetiden förde riksregistratur. Handlingarna bildar stommen i det bestånd som senare har kallats Sturearkivet. De bortfördes också under Kristian II:s regering, men återbördades till Sverige 1929.
Riksrådet framträder första gången på 1220-talet men har kontinuitet först fr.o.m. 1280-talet som en inre krets bland de till kungen genom trohetsed bundna stormännen. Stadganden om rådets sammansättning och befogenheter ingick i Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet. Enligt lagen bestod rådet av ärkebiskopen, andra biskopar och prelater samt ett fastställt antal riddare och svenner. Rådets medlemmar verkade som rådgivare åt kungen. Det utövade högsta myndighet i riket under medeltida kungars minderårighet och avsaknad av regerande konung. Sedan Vasaätten 1523 bestigt tronen blev rådet beroende av konungen och prelaterna blev uteslutna. Under förra hälften av 1600-talet knöts riksrådet till centralförvaltningen genom att cheferna för kollegierna, de höga riksämbetsmännen, jämte andra medlemmar utnämndes bland riksråden, vilket fastställdes 1634. En division inom rådet verkade som högsta domstol. Då kungen var i fält samt under regenternas minderårighet på 1600-talet utövade rådet eller en trängre krets inom det den högsta regeringsmakten. Genom enväldets införande år 1680 miste rådet sin självständiga ställning och namnet ändrades 1682 till kungligt råd och uppgifterna begränsades huvudsakligen till justitieärenden. Genom regeringsformerna år 1719 och 1720 återställdes rådets ställning före enväldet och det återfick sitt gamla namn, men sambandet med centralförvaltningen återställdes inte; funktionen som högsta domstol kvarstod. Kungen blev beroende av rådets beslut medan rådet blev ansvarigt inför ständerna. År 1772 blev riksrådet helt beroende av kungen och genom förenings-och säkerhetsakten 1789 avvecklades riksrådet, varvid Högsta domstolen, Konungens högsta domstol, inrättades för justitieärenden. Som rådgivande organ ersattes riksrådet av en godtyckligt sammansatt konselj.
Medlem av riksrådet. Enligt Skarastadgan 1335 hade riksrådens änkor och barn rätt att åtnjuta frälsefrihet och enligt Skänninge stadga 1284 hade riksråden rätt att färdas med större följen än andra frälsemän. Enligt Magnus Erikssons landslag utsågs riksrådets medlemmar av kungen efter valet. Ärkebiskopen var självskriven. De övriga riksråden kunde vara biskopar, andra klerker, riddare eller svenner. Riksrådet hade tystnadsplikt. Han fick inte bysättas och lasteligt tal mot honom var förbjudet. Han skulle vara infödd svensk, en bestämmelse som inte alltid följdes.
Korporation som under medeltiden regerade tillsammans med kungen. Rådet omnämns i ett brev från 1225, då det fungerade som förmyndarregering. Det förekom inget riksråd 1280, men kort därefter organiserades ett råd och fragment av en stadga om rådets sammansättning från 1282 har bevarats. Utförliga bestämmelser om riksrådet ingick i Magnus Erikssons landslag. Enligt dessa utsågs rådet av kungen och bestod av ärkebiskopar, så många biskopar som kungen ansåg nödvändigt, andra klerker samt högst tolv världsliga riddare och svenner. Riksrådets uppgift var att råda kungen och stöda honom i uppgiften att hålla rikets lag. Rådets samtycke krävdes formellt endast då drottningens morgongåva skulle utses. I praktiken krävdes ofta rådets samtycke vid utnämningen av nya riksråd och högre ämbetsmän, utfärdandet av förordningar och skatter, utrikespolitiska frågor, den kungliga domsrätten samt förläningspolitiken. Rådsmedlemmarna hade tystnadsplikt. År 1483 slogs det fast att klagomål mot kungen skulle göras hos riksrådet. Under 1400-talet utövade rådet ofta kungens domsrätt och andra funktioner i dennes frånvaro. Landslagens rådsed ersattes med en republikansk rådsed. Under 1500-talet förlorade riksrådet sin mellanställning mellan kung och folk. I stället blev det en konselj vid kungens sida.
Brev som under medeltiden utfärdades av riksrådet, speciellt under de perioder som saknade inhemsk kung. Bland utfärdarna uppräknades först ärkebiskopen och övriga biskopar, sedan riksföreståndaren, riddarna och svennerna. Endast de som infunnit sig på rådsmötet eller skickat sina sigill till rådsmötet angavs som utfärdare. I viktiga fall efter 1439 vidhängdes riksklämman.
Under medeltiden var övergripande riksräkenskaper okända. Fragmenten av Erik av Pommerns skattebok från 1413 kan uppfattas som ett första försök för centralmakten att få en bild av rikets inkomster. Från slutet av medeltiden har ett par länsregister bevarats. Deras innebörd är inte klar, men målet har varit att erhålla en summa i pengar för alla skatteavgifter i landet samt avrad av kronolandbor. Ett första finansöverslag föreligger i form av ”Undervisningen om rikets ränta 1530–33.
Specialdomstol grundad 1922 för att behandla åtal som väckts för lagstridigt tjänsteförfarande mot medlem av statsrådet, justitiekanslern och ledamot av Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen. Riksrätten sammanträder vid behov. Justitiekanslern eller riksdagens justitieombudsman fungerar som åklagare, vid särskilda fall (till exempel åtal mot justitiekanslern) en av presidenten särskilt utnämnd person. Ändring i riksrättens beslut kan inte sökas, men benådning kan ske på riksrättens framställning. Riksrätten bestod ursprungligen av 15 medlemmar, senare 12, med Högsta domstolens president som ordförande och Högsta förvaltningsdomstolens president som vice ordförande. Andra ledamöter är de tre i tjänsteår äldsta hovrättspresidenterna, ursprungligen alla sex hovrätters presidenter, en juridikprofessor från Helsingfors universitet och hans personliga ersättare samt sex andra medlemmar och deras personliga ersättare, valda av riksdagens elektorer i proportionella val för fyra år i sänder.
Ämbetstitel för en av de fem högsta riksämbetsmännen i Sverige 1602–1684 med uppgift att förestå skatteuppbörden och finansförvaltningen. Riksskattmästaren var chef för Räknekammaren eller Kammarkollegium och kallades 1571–1602 för riksens överste räntmästare. Ämbetet lämnades obesatt efter 1684 tills det cirka 1697 ersattes med kammarpresident i Drätsel- och Kammarkollegium, från 1723 med president i Kammarkollegium.
Hög hovämbetsman som förestod Kungliga stallstaten och ansvarade för kronans stuteriverksamhet 1612–1673 och 1772–1800. Uppgifterna förlades 1673 på riksmarskalken men avskildes 1772 till eget ämbete med tillhörande kontor och egen riksstallstat. Riksstallmästaren räknades till de lägre riksämbetsmännen och verkade som chef för bland andra överhovstallmästaren och hovstallmästaren.
Avdelning inom kungliga hovet 1772–1800 som leddes av riksstallmästaren med biträde av en sekreterare.
Samlande beteckning för personal- och anordningsstaterna samt generaldepositionerna.
Avdelning eller klass av medborgare, enskild furste, prelat eller korporation i ett rike som lydde omedelbart under regenten och riket. Ett riksomedelbart stånd hade vanligen rätt att genom ombud delta i riksförsamlingar. I fråga om svenska förhållanden användes ”riksstånd” ofta utan tanke på riksomedelbarhet om en avdelning eller klass av medborgare som genom ombud hade rätt att delta i ståndsriksdag, eller om sammanfattningen av ett sådant stånds representanter vid ståndsriksdag. I Sverige utgjorde adel, präster, borgare och bönder riksstånd.
Chefsämbetsman som ansvarade för artilleriet och vapentillverkningen. Titeln förekom från 1602 då den ersatte överstetygmästartiteln. Rikstygmästaren var fältmarskalkens ställföreträdare och hörde till de lägre riksämbetsmännen. Från 1634 kallades rikstygmästaren riksfälttygsmästare.
Heraldiskt vapen som representerar ett rike. I regel har riksvapnet ett enkelt innehåll, medan ett kungavapen kan representera flera riken. Förekomsten av riksvapen i Sverige kan indelas i fyra perioder: 1100:s slut till 1275 innebar varierande emblematik och heraldik, under perioden 1274–1364 dominerade folkungalejonet och 1364 infördes trekronorsvapnet som nationell symbol.
Näst högsta flaggmans- eller amiralsgraden i Sverige 1610–1614 och 1653–1657. Riksviceamiralen var riksamiralens ställföreträdare och närmaste man.
Sedan 1600-talet den officiella övervakaren av de ädla metallernas rätta och tillåtna lödighet i riket. Riksvärdien kontrollerade guldsmedsämbetena i städerna. Han skulle formellt också före 1667 kontrollera måltunnor och vikter.
Hög funktionär som innehade ett riksämbete. De fem högsta riksämbetsmännen var riksdrotsen, riksmarsken, riksamiralen, rikskanslern och riksskattmästare. Ytterligare tillkom lägre ämbeten som riksmarskalk, rikstygmästare, riksstallmästare och riksjägmästare. Före 1634 hade riksämbetsmännen vanligen inga verkliga funktioner. De blev permanenta först under Gustav II Adolfs regering. 1634 års regeringsform gjorde de fem högre riksämbetsmännen till chefer för kollegierna. Under regentens omyndighetstid tillkom ytterligare riksförmyndaren som ett riksämbete. Samtliga riksämbeten avskaffades av Karl XI 1680. Riksdrots- och rikskanslervärdigheterna återuppstod under korta perioder i slutet av 1700-talet.
Klot omgivet av en korsformig ring. Riksäpplet hör till rikets regalier och användes vid kungakröningar.
En av Regementsstabens tre avdelningar efter införandet av det yngre indelningsverket 1682. Ringare staben bestod i mitten av 1700-talet av krigskassören, regementsskrivaren, expeditionsregementsskrivaren, fyra mönsterskrivare, tre fältskärsgesäller, regementsväbeln, tre profosser och regementstrumslagaren.
Institution för förståndshandikappade i Skogby i Esbo. Institutionen grundades av Helsingfors diakonissanstalt 1927 och verksamheten skedde då i Helsingfors. Flyttningen till Skogby i Esbo gjordes 1939 där en föreståndarinna ansvarade för verksamheten. År 1959 omorganiserades Rinnehemmet och verksamheten övertogs av en egen stiftelse.
Under autonoma tiden tjänsteman i uppgifter rörande planering och kartritning vid Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna, Lantmäteri(över)styrelsen och Järnvägsstyrelsen.
Under svenska tiden tjänsteman som ritade av bl.a. fornsaker, gamla mynt och medaljer, senare också byggnader. Ritare fanns åtminstone vid Antikvitetsarkivet.
Ett hemmans särskilda tomt för en ria. Ritomterna låg vanligen i utkanten av byn, separat från de egentliga hemmanstomterna.
Inom den svenska tullförvaltningen från och med början av 1700-talet anställd som tjänstgjorde som besättningsman på tullförvaltningens båtar. Även i Gamla Finland fanns roddare vid tullbevakningen, förlagda till de lokala tullplatserna.
Betalning till lejd roddare och för resa eller transport i båt.
Skatt som förekom i Savolax och erlades i hö. Den omnämndes 1539 och kan eventuellt vara samma skatt som år 1542 kallades bolemans rokarotzi renta.
Avgift som under 1500-talet skulle betalas av både utländska och inhemska skepp, efter storlek.
Det förslag till revision av landslagen som, på beslut av riksdagen i Norrköping 1602, utarbetades under ståthållaren Ture Håkansson Rosengrens ordförandeskap och som lades fram i en handskrift 1608. Också hovkanslern, jurisdoktor Nils Chesnecopherus, utarbetade en version. De två lagförslagen kom att ställas mot varandra, med resultatet att inget av dem vann ständernas bifall. De kom dock att ligga som grund för lagarbetet under 1600-talet.
Benämning på den minsta truppavdelningen i en formering eller ett förband. Under 1500-talet kunde en fänika vara indelad i kvarter och rotar eller enbart i rotar på 10 till 15 man. Efter omorganiseringen av den svenska armén under Gustav II Adolfs tid bestod en rote av 6 till 10 man, uppställda rakt bakom eller bredvid varandra och under befäl av en rotemästare. Fyra rotar bildade ett korpralskap. Från och med 1800-talet består en rote av två man.
I Gamla Finland benämning på en kontingent revisionssjälar om 500 eller 100 själar med särskild övervakare inom ramen för organiseringen av rekrytutskrivningarna.
Ursprungligen en grupp män av vilka en uttogs till krigstjänst. Senare användes benämningen om ett antal gårdar som efter att indelningsverket införts anskaffade och underhöll en soldat. I allmän bemärkelse avsåg ”rote ”ett av flera mindre administrativa distrikt i en stad, socken, kyrksocken eller församling som så rättvist som möjligt fördelade olika typer av ansvar på de olika hushållen. Det förekom husförhörsrotar, soldatrotar, fattigrotar, postrotar, skjutsningsrotar, brandrotar, brandstodsrotar och båtsmansrotar.
Under stora ofreden organiserades av ockupationsmyndigheterna i Viborgs kommendantskap för utgörande av skatter och andra pålagor skattelag, rotar. De bestod av ett varierande antal hemman, vilka kunde uppgå till ett sextiotal. Ett eller flera sådana skattelag sammanfördes till ett verksamhetsområde för en starost. I vissa delar av Viborgs kommendantskap benämndes rotarna ”kymmene”.
Den andel i rotens åligganden som varje rotehemman skulle utgöra. Termen används också om var och en av de egendomar som tillsammans bildade en rote. Eftersom rotemantalet fastslogs innan man beslutit om vilka hemman som skulle höra till en rote, kom en del rotar inte att motsvara det rotemantal som uppgavs i roteringsverket. Roteandelen måste då fastställas genom jämkning så att varje hemmans prestation motsvarade den verkliga andelen i roten. Debiteringen av detta onus blev därför svåröverskådlig för allmogen och en orsak till besvär.
Avgift till statsverket som erlades av en rote.
Benämning på en bonde i en rote inom det ständiga knekthållet.
Utbyte av rotedelar mellan olika rotar, även om överförande av roteringsskyldigheten från en egendom inom en rote till en annan eller flyttning av soldat (eller båtsman) till annat rotenummer inom ett visst kompani (regemente m.m.) eller byte av rotenummer mellan två rotesoldater.
Båtsman vid flottan som uppsattes och underhölls av en rote. Från och med 1680-talet utgjordes båtsmännen av rotebåtsmän och indelningsbåtsmän/rusthållsbåtsmän.
Avgift till statsverket som betalades årligen för hemman som inte ingick i någon rote. Avgiften existerade under åren 1789–1834.
Den avgift som uppbars för befrielse från rotering vid Österbottens regemente och i Kajana län. De rotar som var större än 1½ mantal skulle avlägga avgiften för det överskjutande mantalet. År 1815 pålades avgiften också oroterade landstatsboställen. Beloppet var bestämt i roteringsverket. Efter 1826 gick medlen till Allmänna militiekassan. Avgiften uppbars fram till 1830 av regementsskrivarna och därefter av kronofogdarna.
Fattighjon som underhölls av fattigrote, ofta genom att turvis underhållas av bönderna som ingick i fattigroten.
Sammanfattande benämning på de hemman som tillhörde en viss rote, även sammanfattande benämning på alla de rotar som upprätthöll den indelta armén med soldater.
Person tillhörande en viss rote som hade till uppgift att uppsätta och underhålla en soldat eller båtsman.
Benämning på de enskilda hemman som gemensamt bildade en rote eller de personer som tillsammans bildade en fattigrote.
Jämkning för att fördela roteringsbördan mera rättvist mellan olika rotar och rotedelar. Den första jämkningen förrättades av landshövdingarna i länen från år 1756, år 1804–1806 av rotejämkningskommittéer förutom för Savolax regemente. Syftet var också att i mån av möjlighet öka roteringsskyldigheten, vilket även skedde. Jämkningen ledde till ett nytt roteringsverk. Däremot lyckades man inte helt uppnå en rättvisare fördelning av roteringsbördan. En ny jämkning vidtogs endast för Österbottens regemente år 1811 för att fördela den upplösta indelta arméns vakansavgifter till Allmänna militiekassan på rotenas faktiska bärförmåga.
Vid svenska arméns flotta, fanns inte i Finland.
Kontrakt mellan kronan och roteringsskyldiga hemman under indelningsverkets tid. I kontraktet bestämdes de skyldigheter som ankom roten och soldaten/båtsmannen.”Rotekontrakt” var även benämning på det soldatkontrakt som uppgjordes mellan soldaten och rotebönderna.
Kansliförteckning över ärenden, mål eller handlingar som hörde till en viss tjänstemans ansvarsområde. Termen användes även om den bok i vilken tjänstemannen antecknade dylika ärenden för föredragning eller handläggning. Sedermera har termen använts om en avdelning av ämbetsverk som handlägger ärenden av ett visst slag och om den lokal där avdelningen håller till; vid hovrätt om avdelning för civila ärenden i motsats till kriminella sådana.
Medlem av eller delägare i en rote.
Ledig plats för fattig som skulle försörjas av fattigrote, besattes vid fattigvårdsstyrelsens årliga mönstring av församlingens fattigrotar.
Ursprungligen om mantal på roterad jordegendom, sedermera om den andel som ett rotehemman hade i rotens roteringsskyldighet och som beräknades genom jämförelse mellan de i roten ingående hemmanens mantal. ”Rotemantal” användes även om det sammanlagda antalet mantal i en rote.
Föreståndare eller ledare för en rote. Ursprungligen var rotemästaren en befälsperson av lägsta graden vid en fana (fänika). Under 1500-talets senare hälft var det den knekt som stod främst och förde befäl över den andra av två rotar som lydde under överrotmästaren. Rotemästaren vakade på sockennivå över rotens allmänna ordning och deltog i tiondetaxeringen, övervakade reparationer och underhåll av församlingens byggnader samt hade vissa polisiära uppgifter i samråd med länsman och kyrkans sexmän. Rotemästarna utsågs på socken- och stadsnivå av roten. ”Rotemästare” användes även om förmannen för vardera av de matlag (backlag) vari besättningen på ett örlogsfartyg indelades, samt om den person som soldatroten utsett till ombud gentemot soldaten/rotebåtsmannen eller myndigheterna. Rotemästaren ägde ofta rotens största hemman där soldattorpet låg.
Medel som tillsköts från alla utskrivningsskyldiga skatte- och kronohemman inom en rote för att årligen rusta och beväpna en av dem utsedd soldat till den indelta armén.
Kameral beteckning för a) kaplanshemman som var roterat under knekt- eller båtsmanshållet eller b) kronohemman som var anslaget till kaplansbol och som därmed också kunde överföras på tjänsteman av annan lönestat. Roterat kaplansbord hade från 1689 och 1691 rätt till den årliga jordeboksräntan, lanttågsgärden och byggnings- samt salpeterhjälpen.
Gällande fattigvården; indelning av församling i fattigrotar och rotehjons vistelse på fattigrote. Gällande krigsväsendet; indelning av män i rotar för uttagning av fotsoldater eller båtsmän, och indelning av hemman i rotar för knekt- eller båtsmanshåll. Det ständiga knekthållet inrättades successivt från början av 1680-talet. Befriade från roteringen var bl.a. säterier, boställen, rusthåll och prästgårdar.
År 1682 bestämdes att allmogen skulle befrias från utskrivningar, men i stället anskaffa en viss mängd ständigt manskap, så att ett visst antal hemman bildade en rote med ansvar för en soldat. I Finland skulle allmogen hålla sex infanteriregementen med soldater. Roteringsbesvär infördes i Åbo och Björneborgs län 1694, Tavastehus och Nylands län 1696, Savolax och Nyslotts län 1695, Österbottens län 1731.
Förteckning över alla män som bildade en rote och som var lämpade för utskrivning. Förteckningarna upprättades på basis av mantalslängderna.
Benämning på det allmänna besvär som uppställande och underhåll av en soldat innebar för de roteringsskyldiga.
Indelning av hemman i rotar med roteringsskyldighet och själva förteckningen där varje hemmans roteringsskyldighet uppgavs, om det av Karl XI under 1680-talet genomförda och 1810 avskaffade system för underhållandet av en stående armé (och flotta) som bestod däri att manskapet uppsattes genom rotering.
Spannmål som ingick i den avlöning som soldaten eller båtsmannen uppbar av roten.
Möte med samtliga gårdar som hade att hålla soldaten/ryttaren och soldaten. Vid detta möte beslutades vad de olika gårdarna skulle stå för när det gällde soldatens lön.
Om förhållandet att ett rotenummer stod vakant. Rotevakans kunde uppstå till exempel om en soldat eller en båtsman avgått eller om roten i fråga fått en särskild befrielse från att uppsätta och underhålla en soldat.
Årlig avgift som varje rote efter 1741 skulle betala för att befrias från att uppställa och underhålla en soldat. Den betalades i natura till kronan och redovisades i landsboken som tillfällig vakansavgift. I Finland fortsatte vakansavgifterna för rote- och rusthållen även efter 1809, som penningavgifter till Allmänna militiekassan. Vakansavgiften avskaffades vid 1885 års lantdag då det fastställdes att rotehållarna utan ersättning till statsverket skulle befrias från avgiften.
Av universitet under medeltiden upprättad lista över de lärda som rekommenderades få inkomster av nominella kyrkliga tjänster.
Ryskt mynt, ursprungligen i form av en silverbarr med olika vikt och värde beroende på ursprungsorten (Novgorod eller Moskva). Från början av 1700-talet hade rubeln formen av ett präglat mynt (vanligtvis av silver, med växlande vikt och värde, i vissa fall även av guld eller koppar), i senare tid trycktes även sedlar. Rubeln var gångbar i Finland 1809–1917. Den ersatte de svenska mynten 1841.
Grundskatt som räknades ut efter det antal arviorubel som fastställdes för ett hemman.
Antal rubel, benämning på den del av skatten som utgick i penningar vid sidan av spannmålen.
Förteckning, lista, längd, register, vanligen om en mera omfattande förteckning som förs av myndighet eller befattningshavare enligt föreskrifter i lag eller stadgar.
Sammanfattande namn på alla anordningar som kan rulla längs rälsen, såsom lok, vagnar, motorvagnar och dressiner.
Från trettioåriga krigets tid bruklig benämning på en militär värdighet vars innehavare sorterade under generalgevaldigern (överprofossen) och som, i motsats till denna, hade i uppgift att utom kvarter och läger beivra och straffa förseelser. Rumormästaren fick instruktion 1621, och denna upptogs oförändrad i krigsartiklarna 1683. Någon rumormästare omnämns inte längre i 1700-talets krigsartiklar. Senare titel på tjänsteman vid hälsobrunn eller brunnsort, med polisiära uppgifter som att upprätthålla ordningen bland brunnsgästerna, organisera och leda brunnsdrickningen samt bistå ”brunnsrätten”, det organ som med brunnsintendenten som ordförande och brunnsfiskalen som tjänsteman hade viss domsrätt över brunnsverksamheten.
Tjänsteman vid hälsobrunn eller brunnsort, med polisiära uppgifter som att upprätthålla ordningen bland brunnsgästerna, organisera och leda brunnsdrickningen samt bistå ”brunnsrätten”, det organ som med brunnsintendenten som ordförande och brunnsfiskalen som tjänsteman hade viss domsrätt över brunnsverksamheten.
Anställd specialist vid ett myntverk med uppgift att klippa ut myntämnena till en cirkelrund form.
Aktiebolag för radioverksamhet, grundat 1926. Rundradions tekniska expertis fanns 1927–1934 vid Post- och telegrafverket. Rundradion blev 1944 ett under riksdagen verkande offentligrättsligt bolag för publika radiosändingar, som till största delen ägs av staten.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt sanatorium för lungsjuka beläget i Ruovesi, grundat 1910. Sanatoriet förestods av kommunalläkaren.
Ett kommunalt sjukhus som grundades 1881. Sjukhuset fick en egen byggnad 1886.
Hemman med skyldighet att hålla en utrustad ryttare för kavalleriet, i vissa trakter båtsman, mot rätten att få uppbära kronans ränta av hemmanet, rusthållsränta, samt ibland också räntan från ett augmenthemman.
Gemensam benämning på vissa 1940 grundade rikssvenska organisationer, som ekonomiskt stödde familjer till och enskilda svenska frivilliga som deltog i vinterkriget. Traditionen fortsatte i Sverige under resten av andra världskriget, och rusthåll blev benämningen på frivilliga kassor som inrättades på arbetsplatser för att ekonomiskt stöda inkallade och deras familjer.
Ägare av ett rusthåll, som hade skyldighet att underhålla häst och ryttare, i vissa trakter båtsman för kronans behov. Rusthållaren var befriad från rotering och åtnjöt vissa andra skattelättnader som befrielse från jordeboks- och mantalsränta. Han hade rätt att ha en hästhage på byns gemensamma marker. Ibland användes termen rusthållare också om en rusttjänstskyldig adelsman.
Avgift som erlades vid byte av åbo eller ägare på ett rusthåll med eller utan säterifrihet. Rusthållsavgiften skulle erläggas inom tre månader efter tillträdet och tillfalla krigsmanshusfonden. Vid förfall utfästes efter 1778 böter som även de tillföll denna fond. Avgiften övervakades av häradsskrivarna som årligen avfattade utdrag ur mantalslängderna över nytillträdda rusthållare och tillställde det landskontoret som sände förteckningarna med sin påskrift till Krigskollegium inom juli månad påföljande år. Denna kontroll avskaffades år 1789, och uppgiften övertogs då av regementsskrivarna vid varje indelt kavalleri som därefter årligen bifogade mantalskommissariernas uppgifter till de övriga räkenskaperna som övervakades av Krigskollegium. Uppgifterna överfördes på kronofogdarna när regementsskrivartjänsterna indrogs 1830.
Kontrakt mellan indelningskommissariatet och rusthållaren om ömsesidigt ansvar och skyldighet för rustningsbesväret. Rusthållsbrevet förband rusthållaren till skyldigheten att såväl i freds- som i krigstid anskaffa och underhålla ryttare och häst samt delta i trossens underhåll, mot befrielse från jordeboks- och mantalsräntor samt rotering. Rusthållsbrev upprättades senare även för rusthållare på kronohemman av för ändamålet utsedda kommissarier.
Båtsman som hörde till ett indelningskompani och tjänade enligt rusthållssystemet under det militära indelningsverkets tid. Kategorin uppstod i samband med grundandet av Karlskrona örlogsstation och dess behov av en stor mängd båtsmän inom omedelbar närhet.
Del av det militära indelningsverket. Rusthållsinrättningen infördes på 1680- och 1690-talet för att garantera finansieringen och rekryteringen av ryttare och hästar till kavalleriet. I Finland frikallades rusthållen från rusthållsskyldigheten 1810 men rusthållsinrättningen indrogs officiellt först på 1880-talet.
Rusthållshemman bebott av rusthållare, som vid rusthållsindelningen, och prövning av hemmanets bärförmåga, ansetts lämplig att bära rustningsbördan. Rusthållsstammarna bildade grundvalen för kavalleriets indelningsverk. Om rusthållsstammen inte var tillräckligt stor för att bära rustningsbesväret, anslogs till dess understöd räntor även från andra så kallade augmentshemman.
Årlig avgift för att befrias från rustningsskyldigheten, att uppställa och underhålla häst och ryttare för kavalleriet med alla utgifter som hörde därtill. Rusthållsvakansavgift infördes 1790 och betalades i natura. I Finland fortsatte vakansavgifterna för rote- och rusthållen även efter 1809, som penningavgifter till Allmänna militiekassan. Vakansavgiften avskaffades vid 1885 års lantdag då det fastställdes att rotehållarna utan ersättning till statsverket skulle befrias från avgiften.
Vaktmästare eller (vapen)hantverkare vid kunglig rustkammare.
Byggnad för förvaring och reparation av vapen, rustningar och krigsmateriel, också benämning på förrådsrum eller byggnad där rusthållaren förvarade ryttarens och hästens utrustning. ”Rustkammaren” kan även syfta på Kungliga rustkammaren.
Vid rustkammare belägen smedja, där (civilmilitära) tyghantverkare, under en rustmästare, förfärdigade och reparerade vapen och sköldar för hovet eller för artilleriet. Fanns upptagen på hovstaten eller militiestaten.
Från och med början av 1600-talet underofficersgrad i den svenska armén. Rustmästaren ansvarade för ammunitionen, vapnen och vapenvården inom ett kompani. Även den främste vapenteknikern vid ett artilleriförband hade rustmästargrad. ”Rustmästare” kallades även person som hade överinseende över vapnen i en rustkammare eller ledde arbetet vid de till en rustkammare hörande smedjorna. Under autonoma tiden var rustmästare en underbefälsgrad i den finska militären. Under självständighetstiden var rustmästare en befattning i den finska armén med ansvar för ett förbands intendenturmateriel.
Att förse soldater eller stridskrafter med vapen, utrustning och krigsmateriel, förberedelse för krigföring.
Benämning på skyldigheten för en innehavare av ett rusthållshemman att utrusta en man och en häst för det svenska kavalleriet. Rustningsskyldigheten infördes i samband med införandet av det yngre indelningsverket på 1680-talet. Indelningsverkets rustningsskyldighet var inte detsamma som adelns rusttjänst.
Rusthåll som efter förnyandet av indelningsverket hade inspekterats av en särskild kommissarie. Rusthållet befanns ha förmåga att bära rustningsskyldigheten och innehavaren blev skyldig att mot en viss avkortning på skatten fullgöra de skyldigheter som hörde till rusttjänsten. Om rusthållsstammen inte ansågs vara tillräckligt stor anslogs till dess understöd räntor från augmentshemman. Rusthållsinrättningen var genomförd 1695.
Frälsepersons personliga skyldighet att ställa upp ryttare och häst till det tunga rytteriet, mot att han erhöll skattefriheter av kronan. Bestämmelser om den rusttjänstskyldiges förpliktelser reglerades 1345, och under 1400-talet blev rusttjänstskyldigheten i högre grad bunden till jordinnehavets storlek. Rusttjänsten reglerades 1562 då antalet ryttare och hästar ställdes i proportion till frälsegodsets inkomster. Skyldigheten överfördes 1569 på frälsejord och förläningar. Under 1600-talet blev rusttjänstskyldigheten endast formell och avskaffades 1741.
Bevillning (överenskommen gärd) utgående i proportion till rusttjänstskyldigheten, särskilt om den penningskatt som avlöste utgörandet av rusttjänst med man och häst (in natura).
Förteckning över rusttjänstskyldiga, deras gods och antalet rusttjänstmark.
Enhet för angivande av värdet av de i räntan av ett frälsegods och dylikt ingående rusttjänstpersedlarna. Enligt adelsprivilegierna 1772 skulle av frälsejord utrustas en beriden karl för varje 580 mark ränta.
Avgift som adeln erlade förutom skyldigheten att göra rusttjänst. Rusttjänsträntan infördes 1644. Avgiften varierade enligt adelns utfästelser under de följande riksdagarna. Vid 1657 års landsortsmöten lovade adeln att betala samma avgift (förutom rusttjänsten) som 1644. Samma kontribution gavs vid 1660 års riksdag.
Längdmått (0,593 m) döpt efter Rydaholm socken i Kronoberg, användes inom lantmäteriet under storskiftet. Måttet kallades också Stockholmsalnen.
Benämning på Gamla Finland som användes även i Ryssland under senare hälften av 1700-talet.
Öknamn på den ryska dubbelörnen.
Skolkommitté för inrättande och övervakning av ryska skolor i Finland, verkade i anslutning till Generalguvernörskansliet 1879–1917.
Välgörenhetsförening för ryska undersåtar i Finland som verkade i anslutning till Generalguvernörskansliet 1876–1914.
Benämning på ryska varor till råämne och förädling som fördes från ryska hamnar till Finland. Ryskevarorna var befriade från tullavgifter från 1812, under förutsättning att detta var särskilt stadgat om en viss produkt eller om varans ryska produktion kunde styrkas med verifikat.
Den förplägning som ryska sändebud erhöll i Finland på sin väg till Sverige och svenska sändebud på väg till Ryssland. Den är belagd på 1500-talet men utgått förmodligen redan på medeltiden. Den erlades vanligen av kronans skatter antingen på Viborgs, Raseborgs eller Åbo slott, ibland på kronans ladugårdar. Den är uppförd i fogderäkenskaperna. Ibland upptogs också en särskild hjälpskatt av bönderna för ändamålet. Den är belagd i Äyräpää 1557.
Inofficiell benämning på de finska officerare som hade fått sin utbildning i den ryska armén före 1918. Benämningen användes vanligen i kompremetterande syfte.
Den avgift som under medeltiden utkrävdes i de lagliga hamnarna vid Bottniska viken av de karelare som kom längs älvarna i sina färdebåtar eller hopar.
Ryttarenhet som utgjorde grundvalen för ryttarförbandet i ett visst militärt distrikt.
Post som befordrades av militär ryttare, en av sex särskilda postföringstyper som förekom i den poststadga som gällde under större delen av år 1718. De övriga var: ständig post, paketpost, rännpost, ridpost och extra post.
Av biskopen till ett ryttarregemente eller -kompani inom stiftet ordinerad krigspräst.
Beridet truppslag som använde hästar för förflyttning och strid.
Under 1500-talet befälhavare för ett rytterikompani, sedan 1600-talet titel för kompaniofficer av högsta tjänstegraden vid kavalleriet med tjänsteställning mellan löjtnant och major (motsvarande kapten vid andra truppslag). Ryttmästaren tjänstgjorde vanligen som chef för rytteristyrka som till storleken ungefär motsvarade en skvadron. I Ryssland utgjorde ryttmästargraden den nionde rangklassen i den militära rangtebellen och tilltalades ”Vaše blagorodie”.
Gränslinje mellan härader, socknar, byamarker eller jordegendomar som tillhör olika skifteslag. Rån skulle utmärkas med råmärken. Den kunde också anges med en upphuggen gata i en skog, eller ett vattendrag.
Under autonoma tiden förekommande benämning på utstakning av rågång eller gräns.
Av lantmätare ritad rågångskarta med beskrivning (protokoll) över en viss rågräns, också om häradsrättens fastställelse av dylik gräns, som antecknades i tingsprotokollet.
I Ryssland från och med 1775 tjänstemän (rangklass 6), som hörde till ståthållarskapsregeringens, guvernementsregeringens, kameralhovets samt civil- och kriminaltribunalens kollegium. Sådana tjänster fanns även i Gamla Finland 1784–1811.
Sedan medeltiden till 1736 självstyrelseorgan för en stad. Enligt Magnus Erikssons stadslag hade rådet rätt att stifta egen stadslag och att verka som domstol och ämbetsverk. Rådet kunde inte döma utan att fogden var närvarande. Domsluten kunde överklagas hos kungen. Rådet skulle bestå av sex borgmästare, av vilka en verkade som ordförande, samt trettio rådmän, av vilka hälften (till 1471) skulle vara tyskar. Det utsågs för en period på två år, dock så att endast hälften satt råd under ett år, den andra hälften därpå följande år. Efter 1736 förrättades rådmansval.
Beteckning för rådets sammanträdesdagar sedan medeltiden, vanligen varje måndag, onsdag och lördag, delvis i, delvis utanför rådhuset. Deltagandet i stadsdomstolens sessioner var under medeltiden obligatoriskt för rådmännen. De straffades med böter för sen ankomst och förfallolöst uteblivande.
Den byggnad i vilken stadens råd sammanträdde under medeltiden. I Finland saknas uppgifter om medeltida rådhus, men sådana torde ha byggts i Åbo och Viborg redan under 1300-talet. Utanför rådhuset stod vanligen stadens skampåle. Från 1600-talet var rådhuset vanligen ämbets- och sammanträdeslokal för stadens rådhusrätt med fängelselokal (rådhushäkte). Sedermera blev rådhus en offentlig kommunal byggnad i en stad som inhyste ämbetsverk och andra inrättningar (till exempel polismyndighet).
Det högsta beslutande organet i en stad utan stadsfullmäktige. Rådhusstämman bestod av stadens alla röstberättigade medlemmar. Termen avsåg även konkret sammanfattningen av alla deltagare i en rådhusstämma.
Lokal där en rådplägande församling samlades till överläggningar som en (riks)institution; under 1500-talet till 1789 särskilt den lokal där rådsherrarna eller riksråden eller kungliga råden eller rikets herrar höll sina sammanträden. I ordinarie staterna 1729 användes benämningen (höga) Kungliga senaten eller Rådkammaren i Stockholm, i hovkalendern 1784 Kungliga Majestäts rådkammare.
I Ryssland från 1721 medlem av magistrat och rådstuga med administrativa och dömande uppgifter, enligt svenska och andra utländska förebilder. Rådmännen valdes för tre år av stadsbefolkningen. Från 1775 hade rådmännen endast domaruppgifter. I Gamla Finland baserade sig 1721–1784 och 1797–1811 rådmännens ställning och uppgifter på svenska författningar. Utifrån deras uppgift hade de särskilda epitet, såsom byggherre, inkvarteringsherre, kassaherre, byggnadsrådman, kassa- och inkvarteringsrådman, kvartersrådman, politirådman, justitierådman, brandrådman och ämbetsrådman. De tillhörde rangklass 12–13, senare rangklass 9. Under ståthållarskapsperioden 1784–1797 var rådmanstjänsterna i Gamla Finland av rysk typ enligt 1775 års stadganden. Däremot förekom under samma tid rådmän med polisiära uppgifter vid stadsfogdeämbetena. Dessa rådmän som valdes för tre år hade på annat håll i Ryssland börjat förekomma 1782, och de var medlemmar i stadsfogdeämbetets kollegium och i stadens muntliga rätt.
Sedan medeltiden medlem i stadens råd, senare magistrat. Fram till 1471 skulle hälften av rådmännen vara tyskar och två av rådmännen sköta rättsskipningen på stadens torg. Rådmännen bistod borgmästaren i stadens förvaltning och i rättsskipningen vid kämnärsrätt och/eller rådstugurätt. De rådmän som hade juridisk bildning betecknades från 1600-talet som litterata, medan de som saknade sådan bildning betecknades illiterata. Beroende på uppgift eller kompetensområde kunde de också ha andra epitet, såsom politirådman eller justitierådman.
Ämbetsed (domared) som avlades av rådman, en i stadslagen formulerad ed. Eden avlades av varje nyvald rådman inför kungens fogde den första maj vid ämbetsperiodens början.
Den ersättning som den i övrigt oavlönade rådmannen uppbar under medeltiden.
Val av rådmän till en stads råd, vilket gemensamt under en borgmästares ordförandeskap styrde stadens förvaltning. Rådmansval hölls åtta dagar före S:t Valborgs dag. Fogden måste vara närvarande och om enighet inte kunde uppnås, utsåg han ensamt rådmän och borgmästare. Rådmansval förrättades även vid val av bisittare till gruvrätten.
Från och med 1634 benämning på rådets maktbefogenheter i rikets styrelse och förvaltning. Rådet skulle biträda konungen i riksstyrelsen och sköta rikets förvaltning genom chefsskap eller som bisittare i de kollegiala ämbetsverken. Maktbefogenheterna begränsades 1682, varefter endast ett mindre antal rådsherrar tjänstgjorde i kollegierna. På chefsposterna i kollegierna placerades i stället presidenter, i Kanslikollegium kanslipresidenter eller chefer med annan titel.
Under medeltiden en form av medverkaransvar vid dråp, som innebar att den dräptes eftermälande hade rätt att åtala ett visst antal personer.
Ed som ett riksråd skulle avge när han inledde sin uppgift. Eden ingick i Magnus Erikssons landslag. Den ändrades till den republikanska rådseden i slutet av 1400-talet. Denna rådsed ersattes av en ny i samband med kungavalet av Gustav I.
Under 1200–1500-talen benämning på vanligen riddare av frälseätt som utan ämbete fungerade som konungens personliga rådgivare, ibland mot att han innehade kunglig förläning; också om denna utanför de fasta ämbetena verkande korporation av frälsemän (rådsherrar). Under 1200–1350-talet kallades rådsherre också kungligt råd, och ersattes 1602 med riksråd.
Sedan medeltiden det rum, i regel på rådhuset, där stadens råd (borgmästare och rådmän) sammanträdde i egenskap av stadens högsta styrande och rättsskipande organ, efter 1619 också benämning på forum för överläggningar mellan magistrat och borgerskap, tills stadens äldste på 1700-talet blev en remissinstans för magistraten. I Ryssland var ”rådstuga” 1727–1775 tidvis officiell, tidvis parallell benämning på de stadsadministrativa organ vilkas officiella benämning största delen av nämnda period var stadsmagistrat. ”Rådstuga” var även efter 1775 parallell benämning på de då introducerade stadsmagistraterna av ny typ. I Gamla Finland till 1811 var det benämning på magistraterna i de städer i vilka antalet borgmästare och rådmän 1790 reducerades med hälften.
Från 1619 en stads allmänna domstol i brottmål och tvistemål i lägsta instans, förutom i städer med kämnärsrätt. Där var rådstugurätten fram till 1868 allmän domstol i andra instans för tvistemål och mindre brottmål, men fortfarande lägsta instans för grova brottmål. Ändring i rådstugurättens domslut kunde sökas i hovrätten. Som rådstugurätt fungerade magistraten, det vill säga borgmästaren och rådmännen, eller i större städer en särskild avdelning sammansatt av justitieborgmästaren och justitierådmän. I städerna i Gamla Finland fungerade rådstugurätter enligt svenskt regelverk 1721–1783 och 1797–1811.
Notarie med arbetsuppgifter i rådstugurätten.
Gata genom skog, upphuggen för att markera rågång eller gräns. Rågata drogs upp av lantmätare mot ersättning. Genom skogsmark skulle den vara 6 fot (1,78 m) bred och ha en visare på högst 1000 fots (296,8 m) avstånd.
Måttkärl fyllt med råge, vilket innebar att torra varor fylldes över kanten. Användningen av rågat mål var ett sätt att bestrida utgifter för skatteuppbörd eller transporter. Åren 1683 och 1723 fastslogs att alla utgifter av kronotionden förutom prästerskapets vederlag och armébefälets löningsspannmål skulle utmätas med rågat mål. År 1739 fastslogs att av de fyra kappar som för varje tunna skulle ersätta rågat mål, skulle två kappar tillfalla kronan och de övriga tiondetagaren.
Skatt till biskopen, uppbars i råg. Den överläts i mitten av 1200-talet till kungen.
Under medeltiden de stora skogar i östra Finland där fångstnäringar och svedjebruk dominerade. Rågskogarna utgjorde en form av allmänning. Under 1500-talet förklarade Gustav Vasa att de allmänningar som låg utanför byskogarna skulle utgöra konungens allmänning.
Med skiljemärken dragen gränslinje för skifteslag, förvaltningsområde som län, härad, socken, by eller nyttjanderätt i gruva, vattenområde, kronojord eller allmänning. Avsikten är att skilja landområden från varandra. I vid bemärkelse används benämningen också om de märken som lagts ut för att markera en dylik gränslinje. Rågången indelas i flyttbara rår och rörstenar med uteliggare och fasta råmärken, som av gammalt erkänts som laga skillnad. ”Rågång” används också om själva förrättningen som ursprungligen utfördes av revkarlar. Från 1725 skulle rågång alltid utföras av lantmätare i de berörda personernas närvaro.
Skillnaden mellan byar eller med byar i kameralt hänseende likställda jordområden. Kristoffers landslag stadgade att när två byar tvistade om bolstada skäl skulle byamännen vid ägandesyn försöka komma överens i godo. Annars skulle bymännen på häradstinget utse häradssyn om tolv personer, hälften från vardera byn. Klagan mot häradssynen skulle göras på följande landsting, vars beslut inte kunde överklagas.
Beskrivning av rågångarna omkring en fastighet och av de råmärken med vilka dessa markerades. Beskrivningen gjordes upp vid en rågångsförrättning.
Jämkning av rågång eller gräns vid stridigheter om rårnas läge eller äganderätten till mark, ifall de stridande parterna inte kunde bevisa sina krav med äldre kartor eller laga kraft vunna skiftesinstrument. Från och med 1848 utfördes råjämkning av lantmätare biträdd av gode män eller häradsrätten. Råsträckningen utmärktes genast ifall parterna godtog lantmätarens tentativt dragna gränslinje (pretentionslinje). Om parterna var missnöjda hänsköts ärendet till häradsrätten.
Från och med 1848 i författningarna om rålinje, rågång, rågata.
Benämning som angav att hemman, by eller härad låg inom fasta (utmärkta) märken och rågator.
Landbohemman som tillhörde det ypperliga frälset. De hade samma friheter som det säteri, vilket de lydde under. Enligt adelsprivilegierna 1612 och 1617 gällde detta alla de hemman som låg på säteriets marker. Privilegierna omfattade också eventuella nyanlagda hemman och torp. I praktiken räknades alla säteriet tillhörande hemman i samma by som säteriet. I Finland räknades också säteriets hemman i grannbyn, trots att detta var förbjudet 1638.
Landmärke i naturen som tjänar som råmärke, vanligen där rågångar möts eller skär varandra.
Råmärke som utmärkte en gräns (rå) mellan landskap, härad, socknar, byar eller egendomar som tillhörde olika skifteslag.
Rågång, gränslinje, gräns.
Benämning på en baltisk skilling. 1 mk = 4 ferdingar = 36 skillingar = 144 artigar.
I rättsliga former företagen, grundlig undersökning av brott (eller till exempel samhälleligt missförhållande) eller granskning av till exempel myndighets eller ämbetsmans förvaltning, rannsakning; även om avhjälpande av missförhållande eller upprensning i samband med sådan undersökning; även om dom eller straff i samband med en sådan undersökning. Termen används även om bl.a. undersökning eller granskning i syfte att åstadkomma en indragning till kronan av donerade eller förpantade gods eller räntor, reduktion.
Benämning på en samling processrättsliga regler under medeltiden som ingick i de svenska landskapslagarna, den första i Östgötalagen cirka 1280.
Under 1500–1600-talet person som skötte en räfst (reduktion), särskilt om av konungen befullmäktigad person som höll räfsteting.
Ursprungligen en del av den kungliga domsrätten. Ännu i Magnus Erikssons landslag gjordes ingen åtskillnad mellan räfst- och rättareting. År 1413 stadgade Erik av Pommern om räfsteting i Linköpings stift. De skulle hållas två gånger årligen i Linköping och en gång i Kalmar. Räfstetinget bestod av lagmannen, representanter för kyrkan och kungen. Det fanns möjlighet att vädja till kungen fastän räfstetinget gav konungsdom. Enligt Kristoffers landslag skulle lagtima räfsteting hållas en gång per år i varje lagsaga. Räfstetingets nämnd valdes av kungen bland lagsagans landmän. Sammansättningen från 1413 med delegater från kyrka och domkapitel, lagmannen och två av rikets råd bibehölls. Det är osäkert huruvida bestämmelserna följdes.
Den högsta dömande myndigheten i Sverige från folkungatiden till rättegångsreformen 1614. Den hade olika namn under olika perioder: konungsräfst, räfsteting, rättareting eller konungsnämnd m.m. Termen användes dels om urtima ting som enligt Magnus Erikssons (1347) och Kristoffers landslag (1442) skulle hållas av konungen eller hans domhavande för att döma i svårare brottmål, dels om ting som enligt beslut på Linköpings riksdag 1600 skulle hållas en eller två gånger om året och vid vilket rikets råd samt lagmän, häradshövdingar och deras ställföreträdare skulle avdöma mål som inte hade kunnat avgöras vid härads- eller lagmansting samt sådana civila mål som var av allmänt intresse, till exempel allmogens besvär över skatter och utskrivningar.
Avdelning inom (det provisoriska) Livsmedelministeriet. En räkenskapsavdelning, som bestod av en kamrerare och en kammarförvant, fanns även vid Byggnadsstyrelsen.
Avdelning inom Försvarsministeriet som ansvarade för ekonomiförvaltningen. Avdelningen bestod av Kamrerarbyrån och Revisionsbyrån.
Avdelning som förvaltade och redovisade de medel som skyddskårsorganisationen beviljats av staten. Räkenskapsavdelningen hörde till centralsektionen inom skyddskårernas huvudstab.
Byrå som lydde under Krigsministeriets intendenturdepartement. Inrikesministeriets allmänna avdelning hade från 1935 även en separat räkenskapsbyrå.
Byrå som 1934 ersatte Kamrerarkontoret vid Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning. Byråns huvudsakliga uppgift var att under ledning av en kamrer sköta räkenskaper och annan ekonomisk förvaltning.
Direkt under kronan hörande län. Innehavaren skulle göra räkenskap till kronan över alla utgifter och inkomster. Överskottet togs av kronan. Jämför fataburslän.
Den period för vilken redovisning görs för årligen återkommande inkomster och utgifter av samma slag. Under medeltiden och 1500-talet förekom olika längd på räkenskapsåret. Åldermannen i Helga Lekamens gille i Stockholm gjorde räkenskap med ojämna mellanrum. Magnus Erikssons stadslag föreskrev att stadens räkenskapsår omfattade perioden från den 1 maj till den 30 april. I början av 1540-talet utgjorde kronofogdarnas räkenskapsår vanligen ett kalenderåre. Från 1547 skedde dock en förskjutning till räkenskapsåret som löper från Mikaelis (den 29 september) till Mikaelis.
Tjänsteman vid Statistiska centralbyrån som biträdde aktuarierna när man utförde statistiska räkneoperationer.
Från 1634 avdelning vid länsstyrelsen som ansvarade för länsräkenskaperna.
På 1500-talet avdelning inom den så kallade Kammaren där konungens och kronans medel mottogs och förvarades. Till Räknekammaren inlämnades bl.a. tullräkenskaperna för granskning och kontroll.
Från 1618 en av Kammarkollegiums tre avdelningar som ansvarade för revisionen av kronans inkomster och räntor, 1628–1683 också för lantmäteriet.
Av rådstuga utsedd person med uppgift att räkna stående sädesskylar för tiondetaxeringen.
I Finland från medeltiden till början av 1600-talet förekommande benämning på en bonde som samlade in skatterna i ett skatteuppbördsdistrikt och vidarebefordrade dem till kronans fogde. Han behövde inte vara skrivkunnig men han skulle ha gott minne och kunskap om skatteenheterna för varje hemman och de kvantiteter av olika slags persedlar som skulle utgöras. Till stöd för minnet användes en stav, på vilken varje hemmans skatteenheter var utmärkta med skåror, högst antagligen godkända av bönderna med deras bomärken.
I de svenska trivialskolorna från 1600-talet lärare i apologistklass, apologist. I Gamla Finland lärare i räknemästareklassen vid katedralskolan i Viborg.
Namn på Kammarkollegium cirka 1530–1602 då ämbetsverket fick sin kollegiala form. Den kallades också Kortare kammaren.
Den person som inom ett marklag ansvarade för beräkningen av hur utskylderna skulle fördelas på de skattskyldiga bönderna. Efter fördelningen skulle räkningemannen uppbära skatten och leverera den till fogden. Systemet förekom på Åland på 1500-talet.
Benämning på lätt beväpnad beriden soldat, vanligen en budbärare.
Postföring som sköttes springande, vanligen längs vägar som låg utanför den ordinarie postrutten. Rännposten var en av sex (utanför det ordinarie postverket liggande) särskilda postföringstyper som 1718 officiellt indelades i ständig post, paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post, ridpost och extra post.
Avgift för innestående skuld. Om ränta i skuldförbindelser under medeltiden är nästan ingenting känt. År 1505 försökte Svante Nilsson mot god betalning låna pengar av Åbo domkapitel i väntan på sommarskatten. Domkapitlet avslog på grund av tidigare beviljade med inte betalda lån.
Sedan medeltiden gällande gemensam beteckning för på skatte- och kronoböndernas jord vilande utlagor, skatter och avgifter till kronan. Ränta uppkom först som lösen för de skyldigheter gentemot konungen och kronan som vilade på allmogen såsom gästning och uppställande av krigsfolk. Med tiden blev de forna skyldigheterna förvandlade till stående skatter som utgick oberoende av behov.
Bonde som är skyldig att betala räntor eller skatter. Termen användes speciellt i relation till mottagaren, till exempel omtalas Akademins räntebönder på 1700-talet.
Dagsverke på kronans egendom som utgjorde en del av skatteprestationen. Räntedagsverke berörde vanligen de hemman som låg inom två mil från egendomen.
Benämning på fogde med uppgift att indriva, motta eller förvalta räntor.
Om lån eller skuld som helt, eller under viss tid, inte löper med ränta eller på vilken ingen ränta beräknas.
En av jordeboksräntans och gärdens skatter som utgick av allmogen i havre. Den erlades efter 1748 i penningar enligt markegången, vid behov in natura. För den indelade räntehavren om den inlöstes i penningar utgick även forlön.
Den del av skatten till kronan som allmogen erlade i hö. Höet skulle transporteras till indelningshavaren, lagsagans kronobod eller den ort där kronan behövde det. Efter 1756 kunde avgiften också erläggas i penningar till indelningshavare. År 1772 tilläts förvaring på det egna hemmanet, tills kronan kunde anvisa vart höet borde föras. Från 1777 kunde höet ersättas med havre, som var lättare att forsla från avlägsna trakter.
Förteckningar upprättade av den kungliga räntemästaren (Kammararkivet), som innehåller månadsvisa besked om vad olika befallningsmän eller arrendatorer levererade i ränta (naturauppbörd).
Ursprungligen Kammarens kassa, förlagd till Stockholms slott och ledd av en räntmästare. Förutom den centrala räntekammaren fanns också räntekammare för särskilda ändamål. Räntekammaren var en statsfinansiell enhet under Statskontoret som under ledning av en kunglig räntmästare insamlade och deponerade i Riksbanken eller Riksens Ständers bank överskottet från kronans silver- och kopparbergsverk, arrendena från stora sjötullen och småtullarna samt de summor som hade influtit från lantränterierna. Medlen insattes i Riksens Ständers bank 1722–1772, i Riksbanken under 1600-talet och efter 1772. Räntekammaren gav på Statskontorets anvisning order till banken om utbetalningar, så kallade utanordningar. Någon rikshuvudbok fördes inte, utan Statskontorets memorialböcker ger en överblick av alla konton med anteckningar om inkomster och utgifter. Banken registrerade utbetalningen och använde den kvitterade anvisningen från Räntekammaren som verifikation.
Skattemått för ordinarie kronoskatt som allmogen erlade i hö.
Vara som uppbars som skatt, till exempel spannmål, fisk, tjära och ved.
Ränteförenkling, i synnerhet om en ränteförenkling som genomfördes i Finland 1850.
Restskatt, kvarskatt; obetald (del av) arrendeavgift. Ränteresten indrevs genom till exempel förpantning, försäljning av lösöre eller av själva hemmanet. Om det inte gjordes något köpanbud tillföll hemmanet kronan vid kvarskatt, räntetagaren vid ogulden ränta.
Räntekammare vid centralt eller regionalt ämbetsverk och universitet. Benämningen användes särskilt om lantränteriet, som en underavdelning till landskontoret vid länsstyrelsen, som hade till uppgift att verkställa länsstyrelsens uppbörd och utbetalningar.
Av landshövdingen månatligen förrättad inventering av ränterikassans inkomster och utgifter i närvaro av landskamreraren, landsräntmästaren och borgmästaren eller annan av magistraten utsedd person i länsstyrelsens residensstad. Ränteinventariet grundade sig på den inventering som räntmästaren gjort dagen före inventeringen samt utförda kassainventarier och landskontorets kontrollbok. Det undertecknades av samtliga närvarande kassamän och sändes till Kammarkollegium, efter 1809 till senatens ekonomiedepartement
Ett läns kontanta kassa. Ränterikassan inrättades 1694 för emottagande av alla kontanta medel som inflöt till statskassan från länet och för utbetalning av statsutgifter inom länet. Ränterikassan förestods av länsräntmästaren och förvarades efter 1739 bakom tre lås i ränteriet. Landskamreraren, lanträntmästaren och borgmästaren eller någon av magistratens ledamöter i länsstyrelsestaden hade nyckel. Alla tre måste närvara då penningmedel sattes in eller togs ut. Kassan inventerades månatligen av landshövdingen i nyckelpersonernas närvaro. Överskottsmedlen deponerades på Riksbanken, senare Finlands Bank, eller överfördes till andra ränterier. Deponeringen föregicks av korrespondens mellan landshövdingen och kollegierna, efter 1816 senatens expeditioner, och redovisades månatligen.
Nyckeln till kassaskrin i vilket statliga medel förvarades. Samtliga innehavare av sådana nycklar skulle med sin underskrift intyga att de medel som upptogs i kassainventariet faktiskt fanns i kassan.
Räkning som lantränteriet vid länsstyrelsen utfärdade för debitering av vissa medel.
Om den för olika lånetransaktioner differentierade storleken på räntan för ett kapital, uttryckt i procent av kapitalet.
Titel för lägre tjänsteman vid ränterikontor med uppgift att sköta uppbörd av räntor och andra ekonomiska angelägenheter.
Skatt som utgick i spannmål.
Person eller samfällighet som uppbar ränta eller hade rätt till vinst, avkastning eller annan fördel av naturtillgång eller realkapital. Benämningen användes särskilt om uppbärare av indelt ränta eller tiondeanslag.
Skattepersedel (på landbohemman) beräknad i lass kluven ved.
Tjänsteman med uppgift att förvalta offentliga kassor, ursprungligen högre ämbetsman inom statsförvaltningen, exempelvis i Kammaren. Senare användes beteckningen om högre tjänsteman inom länsstyrelsen (exempelvis lanträntmästare) och föreståndare för drätselverket vid universitet m.m.
Sammanfattningen av allt handlande och tänkande som ger uttryck åt eller grundar sig på begrepp om, eller känsla för, vad som från moralisk eller juridisk synpunkt är rätt eller rättvist. Rätt används ofta om det begrepp om, eller den känsla för, rättvisa som präglar den allmänna uppfattningen i ett samhälle och som tar sig uttryck i ett samhälles lagar och i samhällsordningens uppbyggnad eller om utövande av sådan rättvisa. Rätt används även om det tillstånd eller den ordning som råder i ett samhälle då rättvisa är gällande eller utövas.
Tjänsteman i stad med uppgiften att avdöma mål i torgrätten. Rättafogden var ofta föregående års kämnär. Torgrätt förekom under medeltiden åtminstone i Stockholm. Rättafogdarna räknades till det sittande rådet. Efter sitt ämbetsår blev de vanligen skottherrar för nästa år.
Person med uppgift att (där gästgivargård saknades) hänvisa resande till gårdar där de mot betalning fick mat, foder och härbärge. Rättaren utsågs av häradshövdingen. Uppgiften omformades under 1700-talet till uppdraget att förse resande med nya hästar och hållkarlar genom att i bestämd ordning uppbåda bönderna till uppgiften. Rättaren kallades vanligen sockenrättare.
Lägre befattningshavare med uppgift att ansvara för ordningen, uppbörden och annan handräckning till kronan inom ett visst (rättar)distrikt och som (i stad) kontrollerade spann och vikt. Rättaren kallades vanligen kronorättare. Från och med industrialiseringen blev ”rättare” en allmän benämning på förman för arbetsfolk.
I kung Kristoffers landslag om ting som hölls av konungen själv eller av personer till vilka konungen hade upplåtit sin domsrätt. Beteckningen infördes med Telge stadga 1345. Rättareting kunde utlysas av konungen och skulle sammanträda två gånger om året på den plats och vid den tidpunkt han bestämt. Nämnden valdes av häradshövdingen bland de män som var bosatta i häradet där tinget hölls.
Under 1500-talet om fogde vid rättarting eller rättsfogde, fogde som verkade vid allmän underrätt, särskilt i Stockholm, också om kämnär i stad som ansvarade för judiciella ärenden.
Från cirka 1540 process, det förfarande som tillämpas då en domstol bereder och avgör tvister och prövar ansvar för brott.
Under medeltiden hade domsmakten vid folkdomstolarna övergått från tingsmenigheten till särskilda domare. Domsrätten skulle dock fortsättningsvis utövas i tingsmenighetens närvaro. Någon instansordning fanns i praktiken inte. Allmänt gällde att ett mål skulle handläggas av domstol på svarandens hemort. Senare uppkom stadganden enligt vilka domstolen på orten för ett brott avgjorde brottsmål. Ursprungligen saknade gift kvinna och omyndig person förmåga att vara part i processen. Under senmedeltiden tillerkändes de i allt högre grad partshabilitet.
Avgift till statsverket för rättegång. Rättegångsavgift erlades av part som drev mål eller ärende till domstol dels som stämpelavgift för utfärdade domstolshandlingar, dels i reda pengar, såsom centonal-, krigsmanshus- och fattig-, arbetshus- och spinnhusavgiften. Efter 1920 används termen endast om stämpelskatt som uppbärs för domstolsprotokoll, beslut och andra rättshandlingar. Den bör inte förväxlas med ”rättegångskostnad”.
Den nionde och sista avdelningen i 1734 års lag som behandlar domstolsväsendet och handläggningen av mål och ärenden vid allmänna domstolar. Med vissa genom åren gjorda ändringar är den fortfarande gångbar lag i Finland, medan Sverige fick en ny rättegångsbalk 1942.
Person som hjälper part att föra sin talan, men som bara kan handla för part om denne är närvarande. Rättegångsbiträden förekom redan under autonoma tiden.
Fullmakt åt rättegångsombud, sakförare eller rättegångsfullmäktig så att denna kan föra fullmaktgivarens talan under en viss rättegång eller vid rättegångar i allmänhet, ifall denne inte är närvarande. Fullmakten kan vara både muntlig och skriftlig.
Äldre benämning på rättegångsombud, en person som har fullmakt att föra huvudmannens talan i en rättegång, utan att denne själv är närvarande. Motsats: rättegångsbiträde.
Lagbestämt förfarande som ska iakttas under en rättegång.
Förmån som part enligt lag hade rätt till under rättegång, ursprungligen fattigsakförare eller befrielse från rättegångsavgift.
Skriftlig handling som gäller ett rättegångsmål; processhandling. I äldre tider användes termen också om åtgärd som utgjorde ett led i rättegången.
Parts kostnad för rättegången, det vill säga rättegångsavgifter, rättegångsbiträdets eller -ombudets eller advokatens arvode, resekostnader för vittnen och andra stämningskostnader m.m. Rättegångskostnader stadgades tidigast i 1734 års lag.
Ersättning för de kostnader som en rättegång innebär för parterna och som den förlorande parten i ett mål sedan 1734 måste betala till motparten, senare alternativt till statsverket. Ersättningskravet skulle och ska ges skriftligt till domstolen innan domen fälls.
Sedan självständighetstiden officiell beteckning för det material som ligger till grund för domstolens avgörande av ett mål eller ärende, huvudsakligen parternas yrkanden, grunderna för dem, bevisen, erfarenhetssatser och rättsnormer.
Mål eller ärende som upptagits till behandling vid domstol enligt i lag stadgat förfarande: rättegångssak, rättegångsärende. Ett rättegångsmål kan vara civilrättsligt eller kriminalrättsligt.
Från senare delen av autonoma tiden om person som har bemyndigats att företräda en part under rättegång. Rättegångsombud skiljer sig från rättegångsbiträde genom att ombudets huvudman inte är personligen närvarande vid rättegången. Ursprungligen kallades ombudet rättegångsfullmäktig.
Domstolsorganisation, särskilt om den som gavs 1593 under benämningen rättegångsordinata, rättegångsordinans. Rättegångsordinantien förtydligade instansordningen mellan befintliga rätter. Termen användes också om den ordinantie som gavs 1614 och som innebar att man började inrätta hovrätter.
Lag eller förordning rörande rättegångsväsendet och dess organisation, från 1700-talet också processordning. Den första rättegångsordningen gavs 1614 och skapade hovrätten som en besvärs- och appellationsdomstol mellan underrätterna och Kgl. Maj:t.
Tjänstebeteckning för protokollföraren vid Amiralitetsunder- och överrätten 1717–1791, vid Amiralitetsöverrätten också kallad handlingsskrivare. Rättegångsskrivare var också en allmän benämning på civil militär tjänsteman vid krigsdomstol sedan 1600-talet som upptecknade och renskrev rättegångshandlingarna.
Sammanfattande term för de ämbetsverk och institutioner som skötte rättegångsärenden, övergående under 1800-talet i termen rättegångsväsen(de), samtliga domstolar. ”Rättegångsverk” var också förled i juridisk ämbetsexamen, införd 1749–1750.
Vid krigsdomstol under svenska tiden tjänstgörande befattningshavare som stämde eller kallade parterna till domstolen och fungerade som åklagare. Från senare delen av 1700-talet biträdde väbeln domstolens ledamöter i diverse löpande ärenden och skötte städningen och uppvärmningen av rättslokalerna.
Sammanfattande om allt som har samband med rättegångar och processväsende, särskilt med tanke på de regler som avser rättegången och de institutioner som handlägger rättegångsärenden. Termen användes redan på 1600-talet.
Sedan autonoma tiden om en i lag angiven möjlighet att begära förnyad granskning av beslut i samma instans som har fattat beslutet, inte av en högre instans som vid överklagande. Termen användes under 1500–1600-talet också som synonym till en föreskrift eller en bestämmelse som skulle ”tjäna till (efter)rättelse”.
Mätning i syfte att rätta fel, särskilt av lantmätare utförd mätning som avsåg att rätta till ofullständig eller föråldrad karta. I enlighet med Generallantmäterikontorets instruktioner från år 1843 skulle bostäder, odlade områden, skogsmarkens huvudtyper, gränser, vattendrag och färdvägar uppmärksammas i kartmätningarna. Kartorna skulle förses med rubrik, längdgrad och skala. De utarbetades enligt tecken- och färginstruktionerna från år 1825 med syfte att i stora drag framställa fastighetsindelningen och terrängen.
Benämning på indelt spannmål som var avdelat för en ämbets- och tjänstemans avlöning eller en myndighets verksamhet, exempelvis akademier och hospital. Om uppmätning av rättighetsspannmål bestämdes 1737.
Äldre benämning på rättsväsende, särskilt om den institution som fastställde och skyddade rättsordningen i samhället, det vill säga staten genom regering och folkrepresentation.
Under 1700-talet mera tillfälligt om rättsbetjänter i lägre befattning inom rätts- eller polisväsendet.
Kollektiv benämning på lägre befattningar inom rätts- och polisväsendet fr.o.m. slutet av 1600-talet. Rättsbetjänten var i städerna vanligen en vaktmästare vid domstol, på landsbygden länsmannens biträde. Han övervakade den allmänna ordningen, efterspanade och grep ogärningsmän, förvarade och förflyttade fångar samt verkställde exekutioner.
Samlande beteckning för bemyndigad person (ombud, fullmäktig) som bevakade eller företrädde någons intressen vid domstol. Dylika arvodesbefattningar fanns inom förvaltningen sedan slutet av 1600-talet, särskilt för att bevaka kronans, ett regementes eller domkapitels rättigheter. Rättsbevakare förekom också privat.
Icke officiell uppteckning av den gällande medeltida rätten, ibland också en privat sådan. Termen användes vanligen om lagmannens privata nedteckningar av gällande sedvanerätt.
Juridisk ämbetsexamen 1895–1921 som avlades vid universitetets juridiska fakultet och gav behörighet till domarämbeten, som tidigare hade krävt domarexamen, och till tjänster vid senatens ekonomiedepartement på extra ordinarie stat eller med domarkompetensvillkor och till sekreterartjänster vid domkapitlen. Rättsexamen ersattes 1922 med högre och lägre rättsexamen.
Sedan autonoma tiden om ärende eller mål som hänskjutits till domstol eller annan dömande myndighet för behandling och beslut.
Under autonoma tiden om förfarande, institution och (rätts)regel i eller inom en rättsordning.
Under autonoma tiden organisation av rättsförhållanden i samhället, inkluderande själva rättsinstitutionen med dess rättsinstanser. ”Rättsförfattning” ersattes i början av 1900-talet med termerna rättsinstitution och rättsinstitut.
Benämning på rättsområde under svenska och autonoma tiden, ett område som i rättsligt avseende bildar en enhet eller område med samma rättssystem. Termen har ibland också använts om det förvaltningsområde som rättsväsendet utgör.
Giltig i enlighet med gällande lag och rätt, ursprungligen också enligt vad som betraktades som (sedvane)rätt och godtogs som rättsuppfattning eller det allmänna rättsmedvetandet.
Skriftlig handling eller viljeuttryck som medför rättsliga konsekvenser.
Under autonoma tiden en samlande beteckning för rättegångsbiträde och rättegångsfullmäktig, sedermera om juridisk rådgivning åt enskild under rättegång eller utanför domstol, och ekonomiskt bidrag för sådan rådgivning genom rättshjälpsbyrå, ursprungligen fattigsakförare.
Byrå huvudsakligen för fattigsakförare, anställd(a) av en eller flera stadskommuner. Rättshjälpsbyråer fanns under förra delen av självständighetstiden i vissa städer.
Term för den specifika placering i över-, mellan- eller underdomstol som en domstol har i den lagligen fastställda ordningsföljden för domstolar som behandlar rättsprocesser eller annat rättsligt förfarande. Termen rättsinstans infördes under svenska tiden genom rättegångsordningen av år 1614. Från självständighetstiden används vanligen termen instans.
Tjänst inrättad 1920 vid Medicinalstyrelsen. Rättskemisten hade i uppdrag att utföra rättskemiska och rättsmedicinska undersökningar.
Sedan autonoma tiden om att vara rättsligt bindande eller ha rättslig giltighet, sedermera om den bindande verkan som en domstols eller förvaltningsmyndighets avgörande har i en senare rättegång eller behandling. Rättskraft innebär i princip att en dom inte längre kan överklagas på vanlig väg (formell rättskraft) och att det som är avgjort inte kan bli föremål för en ny rättslig prövning utan nya bevis (materiell rättskraft).
De verktyg i teorin och praktiken som en jurist använder för att lösa rättsliga problem (lagar, rättspraxis, doktrin, förarbeten; under svenska tiden och autonoma tiden också lagkommissionernas arbeten).
Sedan självständighetstiden rättsligt samarbete mellan rättsliga myndigheter, ett specifikt tjänstebistånd domstolar emellan under vissa delar av en domstolsbehandling. Rättslig hjälp omfattar särskilt hörande av vittnen. Sedermera har termen också använts om motsvarande hjälp åt utländsk domstol. Specialdomstolar och förvaltningsdomstolar kan få rättslig hjälp av allmänna domstolar.
Uttryck som förekom i landskapslagarna vid vissa mindre grova brott som processuell tredska, skadegörelse medelst eld, olovligt bruk av annans arbetsdjur eller redskap, tjuvmjölkning, åkertramp och nedbrytande av gärdesgård. Att dömas rättslös innebar att den skyldige förlorade en del av sin manhelgd, vilket medförde förlorat anseende.
De möjligheter som i lag anvisas för att få ett rättsligt avgörande prövat på nytt innan eller efter att domen har vunnit laga kraft. Rättsmedlen indelas i ordinärt rättsmedel (vad, besvär, revision) och extraordinärt rättsmedel (resning, sedermera kallat återbrytande).
Den medicinska inriktning som inom domstolsväsendet avsåg att klargöra rättsfrågor genom likbesiktning, obduktion vid misstanke om en onaturlig död, stadgad i kyrkolagen 1686 och i 1734 års lag. Från 1776 används termen också om den del av rättsvetenskapen som omfattar de medicinska författningarna och deras tillämpning, ursprungligen kallad medicinallagfarenhet.
Benämning på rättegångsmål, rättssak under svenska tiden.
Teoretiska och praktiska rättsregler som gäller i ett visst rättssystem, närmast lagar och statuter samt den av en domstol uttolkade varianten av dessa genom rättspraxis, förarbeten till lagar eller doktriner. Rättsvetenskapliga synpunkter på en doktrin kan också betraktas som rättsnormer.
Från och med svenska tiden om rättssystem som bygger på samhällets alla rättskällor, rättsnormer och rättspraxis, samt de regler och förordningar som stadgar om dessas tillämpning. Rättsordningen utgör samhällslivets hörnsten och upprätthåller samhällsfreden.
På 1500-talet förekommande benämning på rättsskipning, övergående under 1600-talet i benämningen rättsskipan, vanligen i det tautologiska uttrycket lag och rättsskipan.
Sammanfattningen av stadganden varigenom sådana handlingar förbjuds som (utan att själva innebära egentlig rättskränkning) kan leda till brott mot rättsordningen eller mot gällande lag och rätt. Termen förekom bara under autonoma tiden
Inom förvaltningen sedan 1700-talet benämning på var och en av de regler som gäller i ett visst rättsområde och rättssystem. Rättsreglerna inkluderar lagar och statuter samt de uttolkningar av dessa som domaren i sin (domstols)praxis gör med stöd av förarbeten till lagar samt doktriner.
Benämning på sammanslutning som i rättsligt avseende bildar en enhet, särskilt om ett samhälle som kännetecknas av medborgarnas i lag och rätt garanterade frihet och rättssäkerhet, en rättsstat.
Skipande av lag och rätt. Den myndighetsverksamhet som avsåg att upprätthålla rättsordningen, dels genom arbete med lagstiftningen, dels genom domstolarnas rättegångar, och särskilt om det arbete domstolarna utförde för att under en rättegång fastställa vad som var juridiskt rätt i ett visst rättsmål.
Från och med autonoma tiden om geografiskt eller rätts(vetenskap)ligt område för domstols jurisdiktion.
I Ryssland från och med 1720-talet laglighetstecken bestående av en tresidig prisma, som stod upprätt på en axel och var krönt av en dubbelörn, med tre ukaser från 1722 och 1724 på sidorna. För att myndigheternas och domstolarnas beslut skulle vara giltiga skulle detta laglighetstecken vara placerat i sessionsrummen och domsalarna på ämbetsbordet som var täckt med rött kläde.
Statistik som belyser verksamheten på olika rättsområden, vanligtvis domstolarnas, polisens och de verkställande myndigheternas verksamhet. Rättsstatistiken insamlas sedan 1922 av Justitieministeriet, ursprungligen under autonoma tiden av prokuratorsämbetet. Statistiken analyseras av Statistiska centralbyrån.
Rättsgrund som möjliggör förvärvandet av en rättighet. Termen användes från slutet av 1700-talet och under autonoma tiden särskilt som synonym till den äldre termen laga fång.
Sedan slutet av svenska tiden en rätts(på)följd i den del av en rättsregel som uttrycker konsekvensen av ett visst sakförhållande, till exempel straffet för ett visst brott. Termen används också om rättskraft eller rättslig giltighet hos ett skriftligt dokument.
I vid bemärkelse statens ansvar att organisera domstolsväsendet, justitieförvaltningen, ansökningsförfarandet m.m. Rättsvården indelas i tvistemålsrättsvård (jurisdictio contentiosa) och frivillig rättsvård (jurisdictio voluntaria). I inskränkt bemärkelse används termen om den del av verksamheten vid en domstol som inte rör handläggning av brott- och tvistemål utan till exempel inskrivnings- och bouppteckningsärenden.
Ursprungligen sammanfattningen av allt som hörde till rättsordning och rättsskipning, senare den helhet som domstolarna utgjorde, inklusive deras uppgift att ansvara för rättsskipningen. Sedermera används termen om den helhet som utgörs av domstols-, fång-, advokat- och åklagarväsendet samt utsökningsmyndigheterna.
Skatt i penningar som ersatte den gamla skattepersedeln rävskinn som ingick i jordeboksräntan, exempelvis i delar av Åbo och Björneborgs län.
Organisation som grundades i Finland 1877 för att ta hand om vården av krigsfångar, sjuka och sårade soldater. Då organiserade Röda korset i Finland ett krigssjukhus i kriget mellan Ryssland och Turkiet. I slutet av 1870-talet ordnade Röda korset kurser för utbildning av sjuksköterskor. Röda korset i Finland anslöt sig till internationella Röda Korset år 1922 när Finland ratificerade Genévekonventionen. Finlands Röda kors deltog med ambulanser också i rysk-japanska kriget 1904–1905, på östfronten i första världskriget 1914–1917, i Abessinien 1936 och i Norge 1940. Under inbördeskriget 1918 skötte Röda korset sårade från bägge sidor. Under vinter- och fortsättningskriget organiserade Röda korset fältsjukhus, skötte evakuerade och krigsinvalider samt organiserade rehabilitering och yrkesutbildning av krigsinvalider. Efter kriget övervakade Röda korset utdelningen av utländskt återuppbyggnadsbidrag. År 1948 övertog Röda korset ansvaret för blodtjänsten, som grundats av scouterna 1935.
Rysk orden för kvinnor instiftad i två klasser 1878 av kejsar Alexander II. Röda korsets orden utdelades som belöning för vård av sårade och sjuka krigare.
Inofficiell benämning på Statspolisen åren 1945–1948. I samband med den politiska omorienteringen efter vapenstilleståndet 1944 övertogs ledningen av Säkerhetspolisen av finska kommunister. Verksamheten tog en ny vändning och riktades mot övervakningen av den politiska högern och centern, de organisationer som upplösts efter kriget, de krigsansvariga, de internerade, återbördandet av sovjetmedborgare, flyktingarna från det gamla Ryssland och sovjetmedborgarna i Finland. Röda Stapo har även kallats det ”nya Stapo” och ”Stapo II”. Politiska omständigheter ledde till att den statliga polisen lades ner 1948 för att ge utrymme åt det nya organet Skyddspolisen.
Inom Röda Stapo grundades en militärbyrå som var verksam åren 1945–1948. Byrån hade i uppgift att undersöka och förebygga stats-, lands- och krigsförrädiska företag som var riktade mot Finlands försvarsmakt och militära mål i Finland.
Internationell organisation som grundades i Genéve 1914 för att utbilda och underhålla veterinärmedicinsk vård av djur under krig. Den finländska organisationen grundades 1918 och deltog i striderna i Estland, Fjärrkarelen och Ingermanland.
Hemman till vilket besittningsrätten hade förvärvats genom stubbe- och/eller röjselrätt på tidigare obrukade kronomarker eller ett vidsträckt enskilt hemmans obrukade marker. Denna typ av hemman förekom särskilt i Lappmarken.
Under medeltiden matlag, hushåll, gård; kameralt om grund för en viss skatt eller pålaga på landsbygden. Under medeltiden var röken det dominerande skattetalet i Egentliga Finland och Satakunta. Beräkningsgrunden för röken varierade. Ursprungligen räknades till en rök de som innehade ett jordbruk, utan avseende på storlek eller avkastning. Från 1741 utvidgades beräkningsgrunden till att gälla samtliga personer på landsbygden, som fick sin utkomst ifrån jordbruk, lovlig näring eller ämbete. Till en rök räknades inte tjänstefolk, spannmålstorpare, bakstugusittare och inhyseshjon. Röken fastslogs på nytt 1829 och förekom då som grund för vissa skatter på landsbygden, bl.a. tingsgästningspenningar.
Summariskt extrakt ur mantalslängderna över alla rökar och dessas skyldigheter i en socken. Röklängden fördes efter 1741 av häradsskrivaren och tillställdes landshövdingen för hovrättens bruk, eftersom lagmans- och häradshövdingeräntan samt tingsgästningspenningarna uppbars per rök. Röklängden avskaffades före 1830-talet.
Skatt som utgick efter rök, också om (konsumtions)skatt för tobak under 1700-talet.
Indelningen i rökar som grund för utgörandet av en viss skatt eller pålaga, vanligen jordeboksräntan. I Finland ökade röktalen under 1500-talet på grund av upprepade skattläggningar.
Samlande benämning på diverse efter röktal utgående avgifter eller skatter, exempelvis häradshövdinge- och lagmansräntan.
Större eller mindre hög av (jämförelsevis stora, uppstaplade eller hopkastade) stenar på marken, stenröse, som utmärker en rågräns, utgör ett gränsmärke.
Polisiär enhet som 1930 grundades vid Helsingfors polisinrättning. Avsikten var att skapa en smidig, rörlig polisenhet för att övervaka och stilla oroligheterna som förekom på olika håll i landet. Oroligheterna berodde på det spända inrikespolitiska läget samt den pågående djupa ekonomiska depressionen. Enheten bestod vid grundandet av 50 poliser och var militärt organiserad. År 1933 växte organisationen till drygt 300 man. Rörliga polisen fick från första början också ta hand om polisernas grundutbildning, vilket fortgick till 1961. Under förbudslagstiden utvidgades rörliga polisens verksamhet. Den övervakade alkohollagstiftningen, bekämpade spritsmuggling och övervakade den allmänna ordningen, speciellt på nöjesplatser. Enheten utgjorde också en riksomfattande polisiär reserv. Trafikövervakningen inleddes 1935 och blev med den ökade bilismen så småningom en av Rörliga polisens huvuduppgifter. 1944 överfördes ansvaret för presidentens säkerhet på den rörliga polisen. Då grundades också Presidentens säkerhetsenhet. Den rörliga polisstyrkan uppgick då till 3000 man. I slutet av 1940-talet minskades den till 800 man.
Utstakning av rågångar eller rågränser med råmärken.
Om vid lantmäteriförrättning uppgjord beskrivning av rårna kring fastighet, by eller härad och de råmärken varmed dessa angivits på marken.
Förteckning över röstberättigade personer.
Rätt att genom en individuell viljeakt i viss form medverka till ett kollektivbeslut. Rösträtten kan delas in i valrätt och voteringsrätt. Den förra formen avser val av person till en viss uppgift, medan den senare avser avgörandet av en sakfråga.
Skala enligt vilken en persons röstantal beräknas i val med olika antal röster per röstberättigad.
