Allmän inrikesförvaltning
Allmänna förvaltningstermer
Byggnad, samt väg- och vattenbyggnad
Finans
Gamla Finland
Handel och industri
I och II världskriget
Jord- och skogsbruk
Justitieförvaltning och domstolsväsende
Kyrklig förvaltning
Medeltiden
Militären och försvarsmakten/stridskrafter
Regering och folkrepresentation
Regionalt och lokalt självstyre (inkl. Åland)
Ryssland och Storfurstendömet Finland
Social-, hälso- och arbetskraft
Statsöverhuvud och hov
Trafik- och kommunikation
Undervisning och kultur, samt läroanstalter
Utrikes
Övrig förvaltning
1
Kommission vars medlemmar utsågs av 1675 års riksdag i samband med kravet på en rannsakning av förmyndarregeringens ekonomiska förvaltning. Arbetet slutfördes i oktober 1680 och kommissionen överlämnade till kungen en relation om sitt arbete och om förmyndarstyrelsens medelsförvaltning.
Den lagrevision i svenska riket som ersatte den medeltida lagstiftningen. Lagen stadfästes 23 januari 1736 och trädde i kraft den 1 september samma år. Översättningen till finska slutfördes 1738, men publicerades först 1759. 1734 års lag var indelad i nio balkar: giftermålsbalken, ärvdabalken, jordabalken, byggningabalken, handelsbalken, missgärningsbalken, straffbalken, utsäkningsbalken och rättegångsbalken.
Manifest som den ryske kejsaren utfärdade 1890 i Finland och som påbjöd att det finska postväsendet därefter sorterade under ryska post- och telegrafverket. Telegrafväsendet hade ända sedan 1855 då det inrättades i Finland lytt under ryska post- och telegrafverket.
2
På våren 1916 uppställd bataljon inom den tyska armén bestående av finska frivilliga soldater.
A
Benämning på en medeltida skatteenhet i östra Finland. I Kexholms södra län förekom från 1600-talet aatra som skatteenhet ända in på 1900-talet.
Överlåtelse av gods och räntor från kronan till enskilda personer. Under 1600-talet skilde man mellan abalienationer som inte medförde arvsrätt (förläningar) och sådana som gavs med arvsrätt (donationer).
Avyttra fast egendom genom donation, köp eller förpantning. Termen användes särskilt om avyttring av kronans egendom.
Sedan 1700-talet föreståndarinna för en (av ett sekulariserat kloster uppkommen) försörjningsstiftelse för ogifta adliga fruntimmer.
Föreståndarinna i ett nunnekloster. Titeln användes ursprungligen endast i kloster som följde benediktinregeln och utsträcktes sedan till cisterciensnunneklostren, kanonissorna av augustinorden, klarissorna samt birgittinerorden. Abbedissan hade administrativ och ekonomisk bestämmanderätt över klostret och hade därför ett eget ämbetssigill. Hon hade också andlig myndighet över nunnorna. Abbedissan i Vadstena kan sägas ha haft Nordens främsta kvinnliga värdighet efter drottningen. Hon innehade i princip ämbetet på livstid. Om hon missbrukade sin ställning och bröt mot klosterregeln kunde hon dock avsättas, vilket skedde 1403.
Föreståndarinna och ledare för klarissornas konvent. Abbedissan utsåg tillsammans med konventet dess råd av discretae, priorinna och andra funktionärer. Valet av abbedissa utfördes av systrarna och stadfästes av franciskanernas generalminister och provinsens förmän.
Under 1600-talet ibland beteckning för föreståndare för ett fattighus, senare också om föreståndaren för en stiftelse som skapats när ett kloster sekulariserats.
Föreståndare för ett munkkloster. Abboten var både klostrets världsliga och andliga ledare. Han var präst, själavårdare och domare för munkarna. I viktigare frågor måste han höra de äldre munkarnas åsikt, men han avgjorde frågorna ensam. Vanligen utsågs abboten genom val av klostrets munkar. Abboten utsågs på livstid.
Beteckning för icke-utsatt namn, ersattes senare av N.N (lat. =nomen nescio).
Alfabetiskt ordnad anteckningsbok, omnämnd första gången 1635. Boken motsvarar landsskrivarens inventarium.
Gosse som var abecedarie och höll på att lära sig bokstäverna eller de första grunderna till boklig kunskap.
Avsägelse eller nedläggande av ett ämbete eller värdighet, huvudsakligen avsägelse av regeringsmakt och krona, under svenska tiden drottning Kristinas tronavsägelse 1654 och Gustav IV Adolfs tronavsägelse den 10 maj 1809.
Elev som är redo att lämna ett läroverk eller gymnasium, men som ännu inte avlagt studentexamen.
Avgångsexamen, mognadsprov som avslutar ett läroverk eller gymnasium (vanligen för annan och högre utbildning, särskilt vid ett universitet).
Läroanstalt för handikappade barn. År 1888 fanns sex abnormskolor i Finland: läroanstalterna för dövstumma i Åbo, Borgå, Kuopio och Pedersöre samt läroanstalterna för blinda i Helsingfors och Kuopio. Abnormskolorna förestods av ett skolråd. De större skolornas tjänstemän var föreståndaren och skolans första, andra och tredje lärare och så vidare. De mindre skolornas tjänstemän utgjordes endast av föreståndaren och en lärare eller lärarinna. Läsåret 1905–1906 verkade åtta dövstumskolor, tre blindskolor och en privat anstalt för andesvaga. Från 1892 fanns en förordning om att staten skulle överta undervisningen för döva och blinda. Abnormskolornas verksamhet övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen, där en inspektor över abnormskolorna var anställd.
Myntnominal ursprungligen präglad i Åbo under 1400- och 1500-talen, motsvarade enligt 1478 års myntordning en halvörtug. År 1436 nämndes i en penningstadga att aboescer penninge skulle gälla 4 penninge så att 6 abon var = 1 öre i stället för som tidigare när abon var = 6 penningar och 4 abon = 1 öre.
Nedläggningen av ett åtal eller en förundersökning av särskilda orsaker. Den misstänkte eller åtalade blir då befriad från straff, eftersom ingen dom har blivit avkunnad.
Från och med 1700-talet och under autonoma tiden av revisionsdomstol utfärdad skriftlig handling som innehöll beslut på att ett åtal eller en brottsundersökning nedlagts. Termen användes också om utslag rörande straffeftergift i en dom som vunnit laga kraft.
Förkortning, sammandrag, utkast.
Ord- eller bokstavsförkortning (till exempel ds=deus, scs=sanctus).
Upphävande: inom justitieförvaltningen av lag, förordning eller författning. Inom utrikesförvaltningen om unilateral handling för att avsluta eller annullera en internationell förpliktelse.
Böter för uteblivande från domstol utan laglig orsak. Om absentieböter stadgades i 1734 års lag. Sedan autonoma tiden kallas de utevaroböter.
Absolution, absolvering, avlösning (i kyrklig mening), syndernas förlåtelse. Anmärkning i kommunionböcker om verkställd bikt.
Under pennalismtiden den handling då pennalen förklarades vara fullmyndig student. Absolution innebar en av vissa ceremonier åtföljd uppflyttning från de yngres underordnade klass (bland studenter).
Skogsmark som inte kan användas för andra ändamål.
Beslut att på ett internationellt forum avstå från att använda sin röst för eller emot ett resolutionsförslag.
Benämning på Lunds universitet.
Benämning på universitetet i Dorpat när det år 1699 flyttades till Pernau. Den var verksam till år 1710.
Högskola som år 1576 upprättades i Stockholm av Johan III. Lokalerna fanns i gråmunkeklostret på Riddarholmen. När universitetet i Uppsala år 1593 återupprättades, förflyttades högskolans professorer dit.
Skriftligt mottagningsbevis, kvitto, särskilt om skriftligt erkännande av att något (myndighetsbrev, postförsändelse, växel) har mottagits. Före 1800-talet kallades det vanligen recepisse, resipit.
Godkännande av en växel, räkning eller ett anbud, genom ett på dokumentet antecknat godkännande som innebar en förbindelse att inlösa eller betala densamma.
Tillkomst, tillväxt, huvudsakligen en term inom folkrätten som innebär att en stat ansluter sig till ett traktat eller fördrag som redan undertecknats av andra stater. Accession förekom redan på 1700-talet.
Förteckning över ett biblioteks, museums eller arkivs successivt tillkomna förvärv.
Utmärkelse vid tävlingar i akademier och vetenskapliga samfund, mindre belöning, andra pris eller hedersomnämnande vid pristävlingar. Ordet betyder ”han har kommit nära” målet.
Anteckning i folkbokföring eller kyrkböcker som innebar att en person hade kommit eller inflyttat till en gård eller församling.
Benämning på en tjänstemans tillfälliga inkomster, biinkomster. Termen används vanligen i pluralis: accidentier. Den ersattes småningom med sportel, sportler.
Från 1500-talet i Sverige indirekt konsumtionsskatt, som vid tillverkningen eller försäljningen lades på vissa, i regel inhemska, varor, exempelvis öl, vin, tobak, tändstickor och sötsaker. Acciserna tillföll staten eller städer. I Ryssland förekom från slutet av 1600-talet skatter på vissa viktiga konsumtionsvaror som brännvin och salt. Även i Gamla Finland uppbars accisavgifter.
I Gamla Finland benämning på anställd vid landtull- och accisförvaltningen.
Ersättning som staden betalade till staten för att stadens borgare fick ta ut accis på till exempel bryggares, slaktares, månglares och fiskköpares varor. I Sverige: ersättning till staten för den förlust den fick vidkännas genom avskaffandet av den så kallade saluaccisen, som i flertalet av Sveriges städer tidigare erlades av bagare, bryggare, slaktare, fiskköpare, ättikstillverkare samt idkare av mångleri och handel med ”nålstolskram”. Frågan om denna avgifts avskaffande samt om tullfrihet för lantmännen att till försäljning i städerna införa kött, bröd och dricka m.m. väcktes vid 1830 års riksdag. Accismedlen avlades av städerna till Statsverket, då accisen upphörde. De städer som medgavs full frihet åt handel med dessa varor befriades från denna avgift, som helt upphörde år 1862, i Stockholm redan med 1847 års slut.
Tullnär, statlig tjänsteman som uppbar tullen vid stadsporten. Han kontrollerade också de lager som fanns hos hantverkare och köpmän vars varor var belagda med accis.
Specialdomstol i anslutning till magistraten i stapelstäder. Accisrätter omnämndes 1664, organiserades efter 1672 och började inrättas från 1689. Accisrätten behandlade brott mot lanttull- och accisförfattningarna och hade jurisdiktion över stadens eget område och de närmaste marknadsplatserna. Ändring i domslutet kunde sökas av Kommerskollegium. Accisrätten bestod av en högre tulltjänsteman, tullinspektorn, som ordförande och två ledamöter från stadens magistrat. Accisrätterna avskaffades senast 1811 i och med att man slutade uppbära lilla tullen och husbehovsaccisen. Accisrätten ersattes med sjötullrätten i stapelstäderna, i övriga städer med rådstugurätten. Accisrätter fanns också i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men i praktiken var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som blev instans för ändringssökande.
Lön på accord, lön för en viss arbetsprestation i sin helhet.
Under 1700- och början av 1800-talet benämning på förlossningssjukhus. De användes ofta också som undervisningssjukhus för barnmorskor och medicinestuderande i obstetrik. Det första accouchementshuset grundades i Åbo 1816 och flyttades 1833 till Helsingfors där det blev en avdelning inom universitetets undervisningssjukhus.
Förlossningsläkare. Den första befattningen grundades i Finland 1816 vid Finlands första förlossningssjukhus, Åbo accouchementshus.
Högljutt bifall, allmänt bifall, bifallsrop vid val utan omröstning. Att avgöra genom acklamation: enhälligt beslut utan omröstning.
Genom hävd använt och på 1700-talet legaliserat sätt att förvärva en tjänst genom att köpa den av föregående innehavare.
Att godvilligt uppge och överlämna en fästning.
Sedan 1800-talets senare del, överenskommelse om återbetalning av skuld vid konkurs eller företagsrekonstruktion. Ackord innebar att fordringsägarna avstod en viss del av den ursprungliga fordringen.
Skriftlig försäkran om att varken betala eller ta emot ackord för en tjänst.
Köpa sig en tjänst, dagtinga.
Av staten ägd häst som var avsedd för militärt bruk under övningsperioder.
Inlösning av ackord när tjänsteköpen avskaffades. Inlösningen skedde vanligen med lånade medel. Tjänsteinnehavarna kunde sedan amortera lånen i mindre rater.
Förslag på försäljning av tjänst till viss person eller på skulduppgörelse vid en konkurs.
Den summa som betalades för ett tjänsteköp.
Ge fullmakt, ofta till ett sändebud. Proceduren då ett sändebud från en sändande stat överlämnar sitt kreditivbrev till den mottagande statens statschef kallas ackreditering.
Förfarande varvid den avsändande statens sändebud accepteras som diplomatisk representant för den avsändande staten. Ett sändebud är ackrediterat när han eller hon överlämnat sitt kreditivbrev till den mottagande statens statsöverhuvud.
Rättegångsordning i vilken två fristående och likställda parter i civil tvist står mot varandra eller åtalsförfarande under brottmålsprocess som innebär att åklagaren driver åtalet. Domaren leder förhandlingarna och registrerar processen.
Manlig medhjälpare vid förlossning.
Före och delvis också efter 1723, benämning på vanligen utbildad barnmorska eller erfaret kvinnligt förlossningsbiträde. För en outbildad barnmorska användes ofta benämningar som jordemor eller jordegumma.
Ämbetsman som verkade som åklagare och som skulle föra kronans talan vid kommissionerna mot Karl XI:s förmyndare, rådet och kollegierna. Med undantag av Aktorats- och ersättningskontoret var uppdraget personligt. Antalet actores causae var förhållandevis stort.
Ett av inledningsorden till datumformeln. Actum et datum eller datum et actum var den vanligaste datumsformeln på diplomen under medeltiden.
”Till handlingarna”, innebär att skrivelsen läggs i akten eller arkivet. ”Ad acta” var en notation på diverse myndighetshandlingar.
Begäran om att utomstående ska gå in som part i en tvistemålsrättegång. Käranden instämmer en tredje person (adcitaten) i ett vid domstol redan anhängiggjort tvistemål. Denna person ska tillsammans med den förutvarande svaranden svara i målet.
Tillägg till birgittinregeln. Addiciones uppsattes i enlighet med Birgittas önskan av Petrus Olavi och stadfästes definitivt år 1420.
Officiellt tillägg eller bihang till tidigare fastställda beslut, författningar eller statsrättsliga fördrag, särskilt om det av ständerna 1660 gjorda tillägget till regeringsformen från 1634, vilket stärkte ständernas inflytande och slog fast att riksdagen skulle sammanträda vart tredje år.
Högsta samhällsståndet med ärftliga ekonomiska, sociala och politiska privilegier. Beteckningen började förekomma för frälset under 1500-talet och medförde titel och vapensköld. Adeln har inte avskaffats i Finland, fastän den har förlorat sina privilegier. Adelsätternas medlemmar registreras i adelsmatrikeln.
Den privilegieurkund i vilken en person tillerkänns adelsskap.Adelsbrevet utfärdades av regenten.
Militär tjänstebeteckning för ung adelsman som var lägre i rang än en underofficer men högre än en vanlig soldat.
Rytteristyrka uppsatt genom den adliga rusttjänsten under Vasatiden. Namnet adelsfanan togs i bruk 1571 och utgjorde en del av kavalleriet till 1809. Adelsfanan var uppdelad i sex kompanier. Förutom regementsstaben fanns livkompaniet, överstelöjtnantens och majorens eget kompani samt tre sydsvenska kompanier. Årliga mönstringar genomfördes fram till 1729. Den sista mönstringen genomfördes 1743. Adelsfanan miste sin betydelse när det indelta rytteriet infördes. Befälslönerna indrogs till staten 1809.
Periodiskt utkommande förteckning över levande medlemmar av landets adel.
I Ryssland från 1766 lagstadgad korporation av adeln i varje guvernement, vars status reglerades 1785. Alla de som tillhörde den ärftliga adeln i guvernementet var medlemmar i adelskorporationen, som leddes av en guvernementsadelsmarskalk. Medlemmarna av den ärftliga adeln skulle inskrivas i korporationens adelsmatrikel, som fördes av den adliga deputeradeförsamlingen, och de hade rätt att delta i allmänt adelsmöte. Även i kretsarna skulle det finnas adelskorporationer. I Gamla Finland, det vill säga i Viborgs ståthållarskap/guvernement och Finländska guvernementet, fanns enbart en adelskorporation för guvernementet, vilken inledde sin verksamhet senast 1788 och upphörde 1812–1816.
Förteckning över landets adel. Matrikeln över den finska adeln fördes 1626–1810 i Riddarhuset i Stockholm och 1818–1919 i Riddarhuset i Finland.
I Ryssland från 1785 matrikel över den ärftliga adeln i guvernementens (eller kretsarnas) adelskorporation. Matrikeln fördes av adliga deputeradeförsamlingen och var indelad i sex avdelningar, enligt klasserna för den ärftliga adeln. Matrikeluppgifterna skulle sändas till Häroldmästarkontoret för att uppdatera dess register. Över adeln i Gamla Finland upprättades 1788–1812 adelsmatriklar, i vilka endast en del av de sex klasserna var företrädda.
Efter 1626 de introducerade adelsätternas årsmöte på riddarhuset. I Sverige hade adelsmötet rikspolitisk betydelse fram till 1869, i Finland till 1906. Efter 1918 sammankallas adeln till adelsmöte vart tredje år. Adelsmötet är högsta beslutande organ för ridderskapets och adelns intresseorganisation Riddarhuset.
Under medeltiden adelsståndets gemensamma möten som bevakade adelns intressen i rikspolitiken.
Studentnation för adelsmän vid Uppsala universitet. Den var verksam mellan åren 1768 och 1780. Adliga studenter berördes inte av den obligatoriska nationstillhörigheten. Kronprins Gustav besökte Uppsala 1767 och föreslog då, i egenskap av universitetets kansler, att en särskild nation för de adliga studenterna skulle bildas. Följande år besökte han universitetet på nytt och bestämde då att nationen skulle grundas. Innehavaren av den skytteanska professuren utsågs till inspektor. Konsistoriet uppmanade de adliga studenterna att ansluta sig, men många valde att bli kvar i sina tidigare nationer. Verksamheten upphörde 1780. Sex år senare gjordes ett misslyckat försök att återuppliva verksamheten.
De särskilda förmåner, friheter och rättigheter som tillkom adeln 1569–1809 som korporation såsom omistligt adelskap, skattefrihet och ekonomiska förmåner, rätten till höga ämbeten och att bli dömd av likar. Den svenska adelns första sammanfattade privilegieurkund gavs 1569. Då lättades rusttjänstskyldigheten och adelns jord befriades från flera ekonomiska bördor. Rätten till sakören reglerades. Samtidigt lades också grunden till privilegiet att en adelsman inte fick fängslas utan dom eller dömas av andra än sina likar. Nya privilegier tillkom 1612 och 1617 såsom uteslutande rätt till rikets alla höga ämbeten, rätt att tillsätta kyrkoherde i sin församling och viss rättsmyndighet över landbor och tjänare (patronatsrätt), fullständig rätt till sakören, utsträckta friheter från skatter och besvär för vissa frälsegods samt noggrant bestämda friheter vid utnyttjandet av alla ekonomiska näringskällor. Gustaf Adolfs riddarhusordning (1626) bekräftade rusttjänstens undanskjutande: rusttjänsten bibehölls visserligen, men kunde försonas med böter, och nytt adelskap erhölls endast genom kunglig utnämning. Adelsprivilegierna 1723 poängterade de personliga rättigheterna, som rättigheterna till vissa ämbeten, medan de ekonomiska fördelarna betydde mindre. Privilegieutjämningen genomfördes nästan fullständigt vid 1809 års revolution, då rätten till ämbeten blev lika för alla stånd, likaså rätten att besitta jord, även ypperligt frälse, och adeln åtog sig nya ekonomiska bördor. Det finska riddarhuset organiserades 1818. Rätten att uteslutande besitta säteri och frälsejord upphävdes 1864. År 1869 reglerades adelns privilegier på nytt. Utom sin ”självskrivenhet” hade adeln kvar endast få privilegier (bl.a. frihet från inkvartering).
Benämning på en medlem i adelsfanan.
Under 1700- och 1800-talet förekommande benämning på adlig yngling som har tjänst vid hov motsvararande en pagetjänst.
Heraldisk symbol som utgjorde ett släktmärke och fördes av en frälseman. Adelsvapen fördes dels av uradeln, dels av vissa ätter som kunde åberopa frälsebrev och slutligen sköldebrev.
Skatteenhet vid uppbörden av jordeboksränta i de södra delarna av Kexholms län, motsvarade arviohuvud i andra delar av Kexholms län. Adern utgick i penningar, spannmål, smör, hö, humle, levande boskap samt dagsverken. En ader ansågs på 1700-talet motsvara ett mantal.
Protokoll över överenskommelse, avtal, om anslutning.
På personlig basis. Då personliga egenskaper lyfts fram i en argumentation vilka inte har relevans för det diskuterade ämnet.
Tills vidare. Tillfälligt förordnande eller arrangemang, t.ex. ”chargé d’affaires ad interim”.
Tillägg, komplettering: vanligen till (av) akt, protokoll, artikel, traktat.
Under autonomin benämning på hög ämbetsmans närmaste medhjälpare, ämbetsbiträde (till exempel hos generalguvernören, ministerstatssekreteraren och lotsdirektören samt hos en mängd ryska ämbetsmän).
Tillerkännande genom dom, särskilt i samband med en delningsprocess (skifte, arv) eller under en exekution (till exempel tvångsförsäljning på auktion).
Tjänsteman som är tillkallad som biträde, förordnad som tillfällig ledamot. Vid hovrätt användes termen om sekreterare som från och med 1682 tillfälligt utsågs till ledamot, om hovrätten i annat fall inte hade varit beslutsför. Efter 1707 skulle hovrättssekreteraren ges företräde vid adjungering, framom andra hovrättstjänstemän.
Att tillfälligt uppta någon som biträde för att fullgöra ett myndighetsuppdrag eller förordna till en tjänstemans vikarie för viss tid eller tills vidare. Adjungering förekom i kommittéer, ämbetsverk och domstolar, dock inte vid senatens justitiedepartement. Justitiedepartementets ledamöter var de enda domarämbeten som inte kunde adjungeras.
Ordinarie lärare vid fem- och treklassiga högre läroverk, motsvarande kollega i trivialskolor och pedagogier. Enligt skolstaterna fanns 1729 tre kolleger vid Åbo katedralskola.
Prästvigt biträde åt en kyrkoherde. Benämningen användes ofta om en hjälppräst som förordnats på grund av kyrkoherdens sjukdom, ålderdom eller stora arbetsbörda. Adjunkten tillsattes av domkapitlet på ansökan av den berörda prästen, mot att denne betalade en av domkapitlet fastslagen lön till adjunkten. Adjunkter förekom även i församlingarna i Gamla Finland.
Förordnande av en person att tills vidare eller för viss tid vara ledamot av ett kollegialt ämbetsverk, en kommitté och dylikt eller att verka som hjälppräst åt ordinarie präst (kyrkoherde eller kaplan).
Arvode som utgick till biträde eller hjälpreda, särskilt det arvode som betalades till hjälppräst eller biträdande lärare av den ordinarie tjänsteinnehavaren för att han inte på grund av sjukdom, ålderdom eller arbetsbörda klarade av alla sina tjänsteåligganden.
Boställe för prästerliga adjunkt. Adjunktsbostället finansierades, beroende på adjunktens anställningsförhållande, vanligen av den präst som adjunkten hjälpte eller av församlingen.
En adjunkts befattning eller tjänst.
Militär eller civilmilitär inom krigsmakten som biträdde en högre officer eller en civilmilitär i tjänsten eller en militär expedition. Adjutantens befattning reglerades i en instruktion för infanteriet 1751 och för generalstaben 1788.
I Ryssland från och med 1716 officerare (rangklass 6–14), som biträdde kommendörerna för truppförband och cheferna för militära administrativa ämbetsverk eller som fungerade som handläggare vid staber eller inom militärförvaltningen. Adjutanter förekom i Gamla Finland hos sådana ämbetsmän på högsta nivå vilkas åligganden omfattade även militära funktioner. Under autonoma tiden hade generalguvernören adjutanter, och sedan självständigheten har statsöverhuvudet adjutanter som personliga medhjälpare.
Stiftelse som består av i stiftelsen, mot en inträdesavgift, inskrivna ogifta adelsdöttrar (stiftsfröknar, stiftsjungfrur) vilka vid behov kan bli beviljade en jungfrupension, ursprungligen också en fri bostad. Stiftelsen inrättades officiellt på 1738–1739 års riksdag under namnet Vadstena jungfrustift och ställdes under riddarhusdirektionen 1758. Efter riksdelningen grundades ett jungfrustift i Finland 1817 som sedan 1856 förvaltas av riddarhusdirektionen.
I Ryssland särskilt 1775–1796 om av den lokala adeln för en treårsperiod vald medlem (rangklass 7–10) i flera domstolar och andra organ. Även i Gamla Finland valdes sådana under ståthållarskapsperioden 1784–1797, dock i mindre omfattning än i Ryssland på grund av adelns fåtalighet. I vissa domstolar kallades de även assessorer.
I Ryssland från 1785 permanent organ vid ett guvernements adelskorporation, med uppgift att föra adelsmatrikel över adeln i guvernementet och att utfärda intyg rörande adeln, samt att förse Häroldmästarkontoret med matrikeluppgifter. De adliga deputeradeförsamlingarna utsågs av guvernementens allmänna adelsmöte och lydde under Dirigerande senatens häroldsdepartement. I Gamla Finland fanns en adlig deputeradeförsamling 1788–1812.
Benämning på den förordning från 1762 som fastslog att endast adliga släkter hade privilegiet att föra öppen hjälm och som samtidigt gav det adliga vapnets utformning ett juridiskt skydd. Förordningen bekräftade också borgerliga vapen.
I Ryssland från 1775 ämbetsverk i kretsstäderna, med uppgift att sköta egendom som tillfallit ärftliga och personliga adelsmäns änkor och föräldralösa barn, att lösa tvister rörande deras jordegendomar samt att utse och övervaka adliga personers förmyndare. De adliga förmyndarskapsämbetena verkade i anslutning till övre lanträtten eller kretsrätten. De hade en guvernementsadelsmarskalk som ordförande och kunde inrättas även för större områden. I Gamla Finland fanns 1784–1812 ett adligt förmynderskapsämbete för hela guvernementet i Viborg i anslutning till kretsrätten.
Efter uppdrag, på befallning.
Tjänare, tjänarinna, biträde.
Avdelning i centralsektionen inom skyddskårens överstab. Avdelningen behandlade ärenden som angick skyddskårens allmänna förvaltning, budget och avlöningsfrågor och ärenden av rättslig natur.
Avdelning vid Järnvägsstyrelsen vilken 1922 ersatte byråavdelningen. Administrativa avdelningen ansvarade för järnvägsförvaltningens organisation och personal i allmänhet samt för lagberedning och andra juridiska spörsmål som berörde järnvägarna. Vid avdelningen fanns ett kansli och en juridisk byrå.
Från 1927 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen. Avdelningen ansvarade för ärenden som rörde post- och telegrafförvaltningens organisation, bevakandet av juridiska frågor och frågor som gällde post- och telegrafförvaltningens personal. Administrativa avdelningen leddes av en direktör. År 1937 ersattes administrativa avdelningen av kansliavdelningen.
Juridiska tvister som enligt gällande lagar och författningar avgörs av den förvaltande myndigheten, ämbetsverket.
Samlande beteckning för den domsrätt som ämbetsverk, kollegier, kommissorialrätter, länsstyrelser, magistrater och vissa specialdomstolar (tull-, post-, hallrätt) hade i förvaltningsjudiciella mål och vissa administrativa mål av mera privat natur (klago-, besvärs- och ansökningsmål samt tvister som berörde förvaltningen). Administrativ lagskipning stadgades i 1734 års lag för fiskala mål, men förekom redan från 1615 och särskilt efter 1634. Den följde en egen processordning från 1689/1695. Ändring i dessa mål kunde sökas hos justitierevisionen respektive justitiedepartementet, i svårare tjänsteförbrytelser hos konungen (eller rådet) eller kejsaren. Administrativ lagskipning tillämpades under perioden 1852–1879 också på besvär mot fattigvårdssamhälles beslut som riktades till guvernören (landshövdingen) och senatens ekonomiedepartement i högsta instans.
Civilt, militärt eller kyrkligt offentligt styresorgan som i huvudsak idkar (lokal eller central)förvaltning.
Geografiskt område för den civila förvaltningen som inte utgjorde ett härad. Området kunde vara detsamma som länsmanssocknen och den fiskaliska socknen (jordebokssocknen).
Den tjänsteman som av ärkebiskopen tillsattes för ett stift i det fall att domkapitlet försummade förvaltningen under den period då biskopsstolen var ledig.
Upptagningsceremonier som ingick i domkapitlets godtagande av nya medlemmar.
Tillträde, audiens, antagande, i det kyrkliga språkbruket speciellt att ge någon tillåtelse att delta i nattvarden.
Lämna tillträde åt, låta undergå en examen, låta begå Herrans nattvard.
”Han framsläpps”: examensbetyg.
Påminnelse, förmaning, varning, tillrättavisning.
Kadettkår för adelsmän som grundades i Stockholm 1748. Kåren upplöstes 1756 på grund av brist på medel för dess underhåll.
Under Adolf Fredriks regeringstid (1751–1771), benämning på en silverkaroliner präglad under perioden 1664–1755.
Till fromma ändamål, vanligen använt om hemman anslaget för välgörande ändamål: kyrka, skola, hospital, barnhus, krigsmanshus, akademi och gymnasium. Hemmanet kunde vara av krono- eller frälsenatur, och hade överlåtits av kronan eller privatperson. I allmänhet fick ad pios usus-hemman inte säljas eller överlåtas till annat bruk.
Fråga som inte förut är behandlad. I fall då en diplomat accepterat ett beslut eller slutit en informell överenskommelse utan uttryckliga instruktioner och att denna ståndpunkt sålunda är beroende av utrikesministeriets godkännande.
Byrå vid polisinrättningarna i de största städerna vilken ansvarade för adressregister, passutgivning och allmän upplysningsverksamhet rörande polisväsendet. Byrån förestods av en föreståndare med poliskommissariekompetens.
Av postmästare utfärdat meddelande till föregående postmästare vid en postrutt att posten, särskilt den rekommenderade, har ankommit och emottagits av adressaten. Advisbrevet medföljde postkartan. Allteftersom brevmängderna ökade, blev advisbrevet närmast en formalitet. Breven kunde då ligga kvar på postkontoret, trots att advisbrevet om dess mottagande hade sänts ut till föregående postmästare.
Fogde som förde befäl över ett medeltida slottslän. En advocatus för Tavastehus omnämndes 1297. Advocatus kom under medeltiden ofta att kunna indikera en lägre ställning än praefectus och capitaneus, vilka i högre grad betecknade de militära uppgifter som förknippades med Åbo och Viborg.
Lekmannatjänsteman som i egenkyrkosystemet skulle finnas för alla biskopsstift och kloster. I Norden uppstod inte något egentligt egenkyrkosystem och det fanns endast spår av ämbetet i den äldsta kyrkan. I stället inskränktes inrättarens rätt till patronatsrätten. De sysslomän och fogdar som tillsattes av kyrkor och kloster får därför inte sammanblandas med advocatus ecclesiae.
Befälhavare på Åbo slott och åtminstone tidvis högsta styresman över de finska slottslänen. Begreppet användes första gången 1315. Beteckningen användes parallellt med praefectus och capitaneus, vilka i högre grad användes för att understryka de militära uppgifterna.
Omtalas 1327 i Borgå, eventuellt ståthållare i Borgå.
Fungera som advokat, föra annans talan inför rätta, begagna juridiska eller retoriska grepp för att genomdriva en sak.
Privaträttslig funktion som juridiskt utbildad sakförare vid domstol, känd sedan rättegångsordningen 1615. Under 1600-talet författade ofta advokaten juridiska skrivelser till förmån för en enskild person inför en förestående domstolsbehandling, medan han kallades prokurator under själva rättegången. Under senare delen av autonoma tiden blev advokaten en person med juridisk examen och advokatexamen. Han gav juridiska råd och hjälpte till i juridiska angelägenheter.
Tjänsteman med vissa polisiära befogenheter vid en hovrätt sedan 1615, i Finland 1623. Advokatfiskalen bevakade det allmännas rätt och förde talan i besvärsmål. Under autonoma tiden var han dessutom chef för hovrättens kriminalavdelning. Under perioden 1918–1993 var han specialåklagare vid hovrätten, med ansvar för övervakningen av lagligheten i de allmänna underrätterna. Advokatfiskalsämbeten fanns också vid vissa exekutiva ämbetsverk under svenska tiden och autonomin.
Ämbetsman i Kammarkollegiet och Kammarrätten som förde kronans talan inför domstol och övervakade kronans arrendatorer och bokhållare. Advokatfiskaler med motsvarande uppgifter fanns också i andra verk.
Organ vid förvaltningen av Hedvig Eleonoras livgeding. Advokatfiskalkontoret väckte åtal mot försumliga fogdar och redogörare inom livgedingslänen. Kontoret utgjorde en motsvarighet till Advokatfiskalkontoret vid Kammarrevisionen.
Enhet vid Kammarkollegium vilken kan härledas till 1627 då en kammarfiskal uppfördes på räknekammarens stat. Hans uppgift var att företräda kronan inför rätta mot den som orättmätigt slagit under sig kronans ränta och rättighet. En vice advokatfiskalstjänst förekom 1640–1720. Tjänsten inrättades på nytt 1758 och existerade till 1830. År 1646 utfärdades nya instruktioner och förutom att svara för tillsynen över kronans arrendatorer och bokhållare skulle advokatfiskalen övervaka danaarv och kronans rätt vid godstransaktioner med adeln. Från 1694 skulle advokatfiskalen övervaka arbetstidsbestämmelserna vid Kammarkollegium. Åren 1722–1726 och från 1744 var advokatfiskalstjänsten förenad med actor causaetjänsten.
Under svenska tiden en statlig befattning i större härader, vid hovrätterna och i Kammarkollegium och Kammarrätten, under autonoma tiden också vid bl.a. Tullstyrelsen. Advokatfiskalen utövade tillsyn och kontroll över statstjänstemännen och hade åtalsrätt vid tjänstefel och försummelser.
Skriftlig edlig förklaring inför myndighet.
Stadfästelse, bekräftelse.
Jakande, bekräftande till exempel om bevisning och beslut.
Lagbud som stadgar om positiv intervention, sedermera lagbud som tillåter positiv särbehandling. Termen användes under autonoma tiden, men det är oklart i vilka sammanhang. Motsats: negativt lagbud.
Ombud för handelshus, brandstodsbolag m.m. som ansvarade för intressebevakningen inom ett visst distrikt.
Sedan 1800-talet om skola där undervisning meddelas på kvällen till personer som på dagen är upptagna av annat arbete.
Predikant som i stad ansvarade för de gudstjänster som hölls under kvällstid (aftonsången).
Kyrkohandbok eller gudstjänstordning i bokform. Under 1800-talet kunde också en annotationsbok eller resejournal kallas agendebok.
Benämning på diplomatiskt ombud från eget eller främmande land som bevakar ett hovs, en regerings, en stats eller politisk persons intressen. Agenterna benämndes under 1800-talet efter rang såsom konsularagent, konsul och generalkonsul.
Under autonoma tiden, tjänsteman vid större poliskammare som i egenskap av polisens bulvan (polisagent) agiterade bland brottslingar och uppviglade dem till brottslighet som han sedan polisanmälde.
Sedan 1700-talet benämning på mellanskillnad vid utbyte av myntsorter och värdepapper. Begreppet användes också om prisskillnad mellan bättre och sämre myntsorter eller mellan klingande mynt och pappersmynt.
Person som driver aktie- och penninghandel.
Samtycke, auktorisation. Det förfarande med vilket en avsändande stat i förväg inhämtar den mottagande statens godkännande av kandidaten till posten.
Forskningsanstalt inrättad 1898 i Ånäs i Helsinge med självständiga avdelningar och forskningsstationer för växtodling och redskapsprovning, växtförädling, entomologi, växtpatologi, agrikulturkemi, mossodling och agrikulturfysik, husdjursskötsel och husdjursförädling. Försöksväsendet leddes från 1923 av en centralkommission under Lantbruksministeriet, vilken 1957 ombildades till Lantbrukets forskningscentral. Lantbruksekonomiska försöksanstalten verkade i anslutning till Helsingfors universitets lantbruksundervisning och under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
I Helsingfors grundat privat laboratorium för undersökning av kvaliteten på foder- och gödselmedel. Laboratoriet beviljades statsstöd 1880 och underställdes från 1898 Lantbruksstyrelsen. Undersökningarna och övervakningen intensifierades när den första förordningen om kraftfoder och konstgjord gödsel utfärdades 1901. Förordningen innehöll också bestämmelser om handel med utsäde. Laboratoriet sammanslogs 1906 med Frökontrollanstalten och förstatligades, med uppgiften att förse jordbruket, handeln och industrin med upplysningar och råd samt att utföra undersökningar på näringsområdet. Frökontrollverksamheten avskildes 1919 från laboratoriet och bildade Statens frökontrollanstalt. Laboratoriet ombildades 1924 till Statens agrikultur- och handelskemiska laboratorium.
Ämbetsexamen i jordbruk, mejerinäring eller trädgårdslära som från 1845 avlades vid Mustiala lantbruksinstitut, från 1898 vid Helsingfors universitet och den sedermera grundade agrikultur- och forstvetenskapliga fakulteten.
Från 1858 tjänsteman vid Överstyrelsen för lantmäteriet. Agronomen ansvarade för upplysning och rådgivning inom lantbruket, särskilt i fråga om utdikning av ängsmarker. Tjänsten förutsatte agronomämbetsexamen.
Ambulerande skolor i Tammerforstrakten under förra hälften av 1800-talet, uppkallade efter assessor Gabriel Ahlman (1737–1799), som testamenterat medel för ändamålet till Finska hushållningssällskapet. De två första skolorna inrättades 1811 i Birkala och Messuby, den sista omnämns 1855.
Delvis med lagstadgat statsstöd verkande lungsots- och tuberkulossanatorium i Tavastehus grundat 1932. Förestods av en överläkare och två underläkare.
Skriftlig redogörelse i form av sammanfattning för en regerings ståndpunkt. Överlämnas av en diplomatisk representant till en tjänsteman vid värdlandets utrikesministerium.
Att avbryta tillfälligt och flytta behandlingen av ett ärende framåt till en annan tidpunkt.
Tjänstebeteckning för professors biträde vid universitet. Akademiadjunkten verkade också som professorns ställföreträdare, ifall adjunkten var uppsatt på ordinarie lönestat.
Apotek som 1755 inrättades av akademin i Åbo. Apoteket flyttade med akademin till Helsingfors efter Åbo brand och bytte namn till Universitetsapoteket. Apoteket sköttes av en föreståndare. År 1828 intogs i universitetets statuter att universitetets apotekare var tvungen att bestrida kostnaderna för underhållet av två sjuksängar på Kliniska institutet. Han var också skyldig att för inköpspris lämna de apoteksdroger som behövdes i det kemiska laboratoriet samt tillåta att studenterna fick öva sig i farmaceutiska operationer i apotekets laboratorium.
Kollektiv beteckning för personal vid akademierna.
Tjänsteman vid Uppsala universitet med tillsyn över universitetets jordegendom.
Alexanders-universitetets i Finland byggnadsfond, grundad 1827, detsamma som Kungliga Akademien i Åbos fond eller Akademins byggnadsfond. Akademifonden fick lagstadgade inkomster från bl.a. andel i tullavgifter för utskeppning av vissa varor (t.ex. ved, bräder, beck och tjära).
Hemman anslaget för ad pios usus. Akademihemmanen var antingen skänkta av kronan eller enskild person med full äganderätt till universiteten eller som bidrag till avlöningen av lärare och tjänstemän (prebendehemman). Alla akademihemman var befriade från ränta och tionde, skjutsningsbesvär m.m.
Ett universitets högsta styresman.
Benämning på lärare vid universitet, ledamot av en akademi.
Titel för en av de aderton ledamöterna i Svenska Akademien efter 1786.
Fond för upprättande och underhåll av Kungliga Akademiens byggnader (Åbo). Byggnadsfonden ombildades 1827 till Kejserliga Alexanders-universitetet i Finlands nybyggnadsfond. Den erhöll understöd bl.a. från uppburna tullavgifter för vissa varor.
Titel på akademins (universitetets) rektor.
Till akademistaten hörande tjänsteman som ansvarade för universitetets drätsel. Tjänsten inrättades på 1600-talet. Med den följde självskrivet medlemskap i universitetets drätselnämnd och säte i såväl det större som det mindre konsistoriet i ekonomiska frågor.
Chefen för kansliet vid universiteten i Uppsala och Lund samt Kungliga akademien i Åbo. Akademisekreteraren tillsattes av Kgl. Maj:t.
Första rättsinstans för en akademi (universitet), stadgad 1477, i Finland 1640–1928. Domstolen dömde studenter, anställda och deras tjänstefolk med rektorn som domare och konsistoriets övriga medlemmar som ledamöter. Den ersattes med universitetets domstol.
Den fjärdedelstimme som enligt hävdvunnet bruk vid universiteten får förflyta utöver utsatt klockslag, innan till exempel en föreläsning inleds.
Styrelseorgan för universitet som även fungerade som domstol i rättegångsmål som hörde till universitetets jurisdiktion. Konsistoriets bisittare utgjordes av vissa av universitetets professorer och tjänstemän.
Benämning på en akademis styresmän, lärare och tjänstemän samt till institutionen anslagna medel. Ordet akademistat användes ännu på 1830-talet trots att akademin bytt namn till universitet.
Ursprungligen en liturgisk funktionär som mottagit den högsta av de fyra lägre vigningarna. Senare blev akolyt en beteckning för kyrkotjänare.
Dokumentsamling angående visst ärende hos administrativa och judiciella organ. Akten var vanligen också sammanhäftad.
Offentlig förrättning (till exempel avslutnings-, begravnings-, depositions- , disputations-, hyllnings-, inaugurations-, installations-, inställelse-, introduktions-, invignings-, kommunions-, krönings-, promotions-, smörjelse-, val- och visitationsakt).
Ställande under tilltal för tjänstefel.
Inleda en aktion, inom statsförvaltningen under 1700- och 1800-talen särskilt om att å statens vägnar åtala en ämbets- eller tjänsteman för tjänstefel eller tjänsteförsummelse.
Ledande organ inom den finska motståndsrörelsen under första världskriget. Kommittén bestod av representanter bl.a. för olika politiska partier, Militärkommittén och studenterna. Aktionskommittén organiserade jägarvärvningen, grundade skyddskårer och skaffade vapen.
En stads tillstånd (privilegium) att bedriva sjöfart till utlandet och där utländska fartyg hade rätt att besöka hamnen. Den aktiva stapelrätten inbegrep även rätten att motta, lagra och distribuera varor för import eller export.
Tjänsteman som å ämbetets vägnar verkade som allmän åklagare vid domstol. Från och med 1918 kallades han allmän åklagare. Termen användes under svenska tiden och autonoma tiden ibland också som synonym till ombudsman, fullmäktig, advokat.
Bisyssla eller uppdrag som aktor, övergående senast 1918 i betydelsen befattning med uppdraget att väcka allmänt åtal eller brott som lyder under allmänt åtal. Motsats: defensorat.
Benämning på advokatfiskalernas arvode för kopiering av offentliga dokument, mer allmänt om uppbärande av lösen för kronoavlönad befattning eller för uppdrag som aktor.
Kontoret skapat av actor Jonas Schönberg som 1685 utnämndes till actor causae vid Reduktionskommissionen för att bevaka kronans rätt i mål som rörde ersättningar för de abalienerade donationsgodsen. Hans mandat utökades med aktoratet vid exekutionen av Stora kommissionens domar i Likvidationskommissionen. År 1687 övertog han också aktoratet vid Likvidationskommissionen över Stora kommissionens domar angående kollegierna i mål som rörde Kammarkollegium och Reduktionskollegium. År 1693 övertogs de två första aktoraten av Peter Franc. Uppdraget fick karaktären av ett fast ämbete som blev Ersättningskontoret eller Aktorats- och ersättningskontoret. Kontoret lades under Kammarkollegium och aktorstjänsten indrogs 1722. År 1726 återinrättades aktoratet vid Aktorats- och Ersättningskontoret. Verksamheten upphörde 1744 då aktorstjänsten sammanslogs med tjänsten som advokatfiskal i Kammarkollegium.
Skriftlig handling, dokument. Begreppet användes endast inom justitieförvaltningen specifikt om den handling som innehöll uppgifter om (fysiska) bevis.
Tjänsteman i vissa statliga eller kommunala verk. Aktuarien tog emot, registrerade och lämnade ut handlingar. Han skötte vanligen diarieföringen. Han kunde också ha arkivaliska och statistiska uppgifter. Aktuarier förekom redan på 1600-talet, men blev vanliga på 1700-talet. Aktuarietjänster fanns bl.a. i hovrätterna och i magistraterna och rådstugurätterna i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg. Sådana fanns också i senatens ekonomiedepartements justitieexpedition, i Statistiska byrån och i skol-, forst-, järnvägs-, industri- och poststyrelserna. I Ryssland fanns från 1720 till slutet av århundradet tjänsteman (rangklass 14) vid centralförvaltningen med liknande uppgifter. Även i Gamla Finland förekom aktuarietjänster.
Tjänsteman vid Kunglig Majestäts kansli vilken skulle motta och förvara handlingar och akter som kom in till kansliet samt förvara koncepten över avsända handlingar. Aktuarien förde också statistik över handlingarna.
Tjänsteman i centralt ämbetsverk som hade till uppgift att mottaga och förvara till verket inlämnade handlingar eller akter. Dessutom skulle han registrera från verket utlämnade handlingar eller akter.
Tjänsteman som skötte allmänna aktuarieuppgifter vid ett universitet. Dessutom ansvarade han för inskrivningen av studenter, bokföringen av studieprestationer samt registreringen av avlagda examina.
Ett delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt sanatorium för vård av bl.a. tuberkulospatienter, grundat 1913. Förestods av kommunlaläkaren.
Efter Finlands självständighet namnet på det tidigare Kejserliga Alexanders-universitetet, fram till att beteckningen Helsingfors universitet togs i bruk 1919.
Förbud mot att avyttra egendom. Den kanoniska rätten utgick ifrån att en kyrklig institutions egendom inte fick avyttras. Förbudet gällde både fast och lös egendom. Förbudet kunde överträdas i vissa fall: tvingande nödvändighet, uppenbar nytta och kristen kärleksgärning. Till den första typen räknades brist på mat och kläder åt en präst eller behov av reparationer eller nybyggnation. Nyttomotivet kunde vara byte av egendom ofta med kontant mellanskillnad eller avyttring av egendomar som var till nackdel på grund av ringa storlek eller avstånd. Kärleksgärningen innebar lösen av fångar. Tillstånd för avyttring skulle ges av biskop i samråd med domkapitlet.
Underhåll, underhållsavgift.
Finländskt statligt bolag som hade ensamrätt att sälja alkoholhaltiga drycker. Bolaget inledde sin verksamhet 1932 när riksdagen upphävde förbudslagen. Företaget var en del av Alko-bolagen Ab till 1999, då alkoholtillverkningen överfördes till ett särskilt bolag, Altia Abp. Samma år ombildades bolaget till ett självständigt statsägt bolag med ensamrätt att sälja alkoholdrycker starkare än 4,7 volymprocent, undantaget inhemska gårdsviner på högst 13 volymprocent.
Tjänsteman vid Socialstyrelsens nykterhetsavdelning 1918–1922, därefter i Socialministeriets nykterhetsavdelning, senare avdelningen för nykterhets- och alkoholärenden. Kompetenskravet var kemistingenjörs- eller filosofiekandidatexamen med högsta vitsord i kemi.
Under svenska tiden epitet för vissa av Guds eller Hans (Hennes) Majestäts handlingar. I fråga om handlingar givna i kejsarens namn användes i samtida översättningar vanligen formen ”nådig” på svenska och ”armollinen” på finska.
Allra nådigaste. Epitet som har använts vid tilltal av monarker. Användes under svenska tiden om regerande konung eller drottning, i Gamla Finland och under autonoma tiden för vissa kejserliga åtgärder och handlingar bl.a. i fråga om benådningar.
Uttryck som användes i handlingar, bl.a. i samband med underskrifter, med vilka undersåtarna i Ryssland och även i Gamla Finland vände sig till kejsaren. I samtida svenskspråkiga texter användes uttrycket ”underdånig”, t.ex. ”underdånig framställning”, i finskspråkiga texter ”alamainen”, t.ex. ”alamainen esitys”.
Uttryck som användes i underskrift till skrifter med vilka undersåtar i Sverige, Ryssland och även i Gamla Finland vände sig till den manliga regenten. I Sverige lydde underskriften ”allerunderdånigste tropligtigste tjenare och undersåte”, i skrifter med överskriften Stormäktigste, Allernådigste Konung. ”Tjänare” användes endast av tjänstemän med kunglig fullmakt, i annat fall och i skrifter med överskriften Stormäktigste, Allernådigste Drottningen ”undersåte”.
Ett äkta pars sammanställda vapen. Den heraldiskt högra skölden tillhör alltid mannen. Alliansvapen användes mångsidigt under medeltiden. Ibland betecknade de ett donatorspar och fick utmärka ett dyrbart föremål eller en byggnad. I Finland är alliansvapen vanliga på kyrkomålningar från senare hälften av 1400-talet.
Begrepp som ingår i Alsnö stadgar och innebar befrielse från alla ordinarie skatter men inte från extra gärder och pålagor. De skulle formellt utgå efter bevillning. Under 1200- och 1300-talen betalade både andligt och världsligt frälse lika stora extra pålagor som skattebönderna. Senare blev det praxis att frälsebönderna erlade hälften i jämförelse med skattebönderna. Samtidigt blev sätesgårdar och de landbönder som gjorde dagsverken till dem helt befriade från extra pålagor.
Var och en, allmänheten: menige man.
Folk, menighet, den stora massan av befolkningen som saknade undantagsförmåner (privilegier). Med ”allmoge” avsågs ursprungligen de politiskt myndiga männen inom ett juridiskt eller kyrkligt avgränsat område som en domsaga, en lagsaga eller ett rike. Efter uppkomsten av det andliga och det världsliga frälset användes uttryck som ”menige allmogen” om de skattskyldiga samhällsklasserna i motsats till de privilegierade stånden. Ännu under senmedeltiden skilde man inte alltid mellan allmogen på landet och allmogen i städerna. Först när borgarståndet blivit etablerat avser ”allmogen” uttryckligen den skattskyldiga befolkningen på landsbygden.
Beteckning för menige man, förekommer i flera medeltidsbrev från 1300- och 1400-talen. Menige man utgjorde den ena parten i överenskommelser om kyrkliga avgifter. Senare bekräftades dessa av världsliga myndigheter. Allmogen representerades av socknens tolvmän. Detta framkommer i brevet om kungavalet den 15 februari 1362 och allmogens trohetsförsäkran efter ett uppror i Satakunta 1439.
Barmhärtighetsgåva. Under medeltiden utgjorde allmosorna grunden för fattigvården. De kunde i testamenten ges till barmhärtighetsinrättningar eller fördelas direkt bland de fattiga.
Tiggare och fattiga samt de som var för sjuka och bräckliga för att arbeta för sitt uppehälle. De var befriade från mantalspenningar efter 1643.
Officiell beteckning för statlig anstalt under Socialministeriet som vårdade alkoholister eller en motsvarande kommunal (eller privat) anstalt som blivit godkänd av statsrådet. Anstalten vårdade alkoholister som var farliga för sig själva eller andra, och alkoholister vilkas vård inte hade kunnat säkerställas på annat sätt.
Under undantagsförhållandena 1918 och 1939–1944 skyldighet att utföra arbete för landets försvar och livsförnödenheter. Den allmänna arbetsplikten administrerades 1918 av Socialstyrelsen med biträde av länens arbetsbyråer, kommunala arbetsförmedlingsbyråer eller andra kommunala myndigheter. Åren 1939–1941 administrerades arbetsplikten av Folkförsörjningsministeriet, därefter av staben för hemtrupperna, kommissionen för arbetspliktsärenden och Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, genom distriktsbyråer i arbetskraftsdistrikt och arbetskraftsnämnder i kommunerna.
Bevillning som utgick av alla skattskyldiga. Namnet ”allmän bevillning” uppkom i mitten av 1700-talet, men själva skatten fanns långt tidigare. År 1680 kallades den ”extra ordinarie bevillning”, 1699 ”kontribution” – en benämning, som återupptogs i slutet av 1700-talet – och år 1734 ”försvarshjälp”.
Domstol som är behörig att ta upp och behandla alla mål som inte genom speciallagstiftning för specialdomstolar har avskilts från dess domsrätt, i allmänhet tvistemål, brottmål och ansökningsärenden. Benämningen avsåg under svenska tiden och autonomin i första instans häradsrätt, kämnärsrätt och rådstugurätt, i andra instans hovrätten, och i högsta instans Justitierevisionen, Konungens högsta domstol respektive Regeringskonseljens och Senatens justitiedepartement.
Farvatten där envar hade rätt att låta flottgods löst framflyta, för flottning av timmer använd eller inrättad allmän vattenväg.
Hölls i Finland första och enda gången i Helsingfors 1876.
Benämning på det datum som den värnpliktige förordnats att inträdde i aktiv tjänst. Trupperna och vapenslagen hade skilda allmänna inställelsedagar, vanligen två eller tre per år.
Benämning till år 1905 på sammankomst för de röstberättigade medlemmarna i ortodox församling för behandling av ärenden rörande främst församlingens egendom och ekonomi men även bl.a. barnundervisning.
Ursprungligen väg som låg under konungens särskilda beskydd, härväg. Sedan 1500-talet allmän landsväg och den väg längs vilken konungen färdades på sin eriksgata, med gästgivargårdar med jämna mellanrum. Allmänna landsvägar löpte genom landet, mellan stapel- och uppstäder. De byggdes och underhölls med statliga medel och kallades vanligen kungsvägar. En allmän landsväg skulle enligt reglementet 1735 vara minst 10 alnar bred. I den finska delen av svenska riket löpte kungsvägen längs med kusten från Åbo i väster till Vederlax i öster.
Från 1907 om a) medborgares skyldighet att delta i den allmänna grundläggande utbildningen (ursprungligen folkskolans sex klasser) och b) statens ansvar att erbjuda avgiftsfri grundläggande utbildning till medborgarna. Lagen om läroplikt från 1921 förpliktade alla att gå i skola eller åtminstone förvärva kunskaper och bildning som motsvarade folkskoleundervisningen.
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen.
Gemensamt namn på sådana ingenjörsarbeten som utfördes för det allmännas eller statens räkning eller med understöd av statsmedel.
Avdelning i vissa ministerier och centrala ämbetsverk vilken ansvarade för de allmänna förvaltningsuppgifterna inom ministeriet och sådana funktioner som betjänade ministeriets alla avdelningar. Som chef verkade vanligen ministeriets kanslichef. Avdelningen kunde vara uppdelad på byråer. Allmänna avdelningen gick i vissa mindre ministerier under namnet Allmänna byrån.
Avdelning vid Järnvägsstyrelsen. År 1922 delades banavdelningen vid Järnvägsstyrelsen upp i allmänna banavdelningen och konstruktiva banavdelningen. Allmänna banavdelningen ansvarade för ärenden som rörde bevakning, utveckling och underhåll av de trafikerade banorna. Vid avdelningen fanns en Banbyrå. Under allmänna banavdelningen sorterade bansektionerna vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. År 1932 slogs allmänna banavdelningen och konstruktiva banavdelningen på nytt ihop till banavdelningen.
En 1775 i Stockholm upprättad anstalt med uppgiften att som välgörenhetsinrättning motta och vårda barnaföderskor samt att som läroanstalt undervisa i barnförlossningskonst för medicine studerande och barnmorskelärlingar.
Kategori inom befolkningsskyddsväsendet under andra världskriget. Allmänna befolkningsskyddet omfattade allmänna skyddsåtgärder, till vilka hörde bl.a. reglering av den offentliga belysningen, anläggande av maskerings- och skenanordningar samt skyddsdimbildning. Till det allmänna befolkningsskyddet hörde även alarmtjänst, brandvärn, räddningstjänst, röjning, oskadliggörande av bomber som inte exploderat samt anläggande av skyddsrum för allmänna ledande organ och skyddande av offentliga minnesmärken.
Äldre benämning för allmän beskattning. Även om allmän fråga eller allmänt klagomål i Sveriges ståndsriksdag.
Riksdagsutskott under frihetstiden. Allmänna besvärsdeputationen gjorde upp förslag till resolutioner på ståndens allmänna besvär.
Utskott vid lantdagen under autonoma tiden som behandlade allmänna besvärsmål och ansökningsärenden, tidvis också fullmaktsärenden.
Försäkringsbolag som bildades 1782 efter att frågan om en brandförsäkringsreform diskuterats på riksdagen 1778−1779. Fonden leddes av en direktion med chefen för Överintendentsämbetet som ordförande. Brandförsäkringsfonden erbjöd en allframtidsförsäkring, som gällde för all framtid efter att premien hade erlagts. Försäkringstagaren skulle betala en avgift under tre års tid och sedan vara befriad från vidare premier. Betalningsperioden förlängdes dock på grund av det bristande intresset. År 1788 begränsades betalningstiden till tolv år och efter sex år halverades premien och den sammanlagda premiesumman låstes till en viss nivå. Allmänna Brandförsäkringsfonden bytte 1808 namn till Allmänna Brandförsäkringsverket för byggnader å landet. Eftersom städer var mera utsatta för bränder delades fonden då upp i en stadsfond och en landsfond. Stadsfonden drabbades av stora skadeersättningar efter Åbo brand 1827 och upplöstes.
Försäkringsbolag som bildades 1808 då Allmänna Brandförsäkringsfonden delades i två delar: en stadsfond och en landsfond. Fonden verkade enligt samma principer som sin föregångare. Brandförsäkringsverket avvecklade sin verksamhet 2009.
Avdelning vid Intrikesministeriets central för omvårdnad av den evakuerade befolkningen som 1940–1944 planerade och administrerade folkförflyttningarna från de evakuerade områdena.
Byrå som lydde under Krigsministeriets centraldepartement åren 1918–1921.
Fond som delade ut bidrag till nödställda, ålderstigna eller sjuka soldater. Fonden grundades 1796 av Stockholms stads borgerskap och magistrat. Avsikten var ursprungligen att grunda ett hospital, men i stället kom fonden att dela ut bidrag till behövande.
Benämning på fastigheter för allmänna behov, uppförda och underhållna av alla hemmansägare på landsbygden. Till allmänna hus hörde bl.a. kyrka, kyrkogård, prästgård och tingshus samt i vissa fall också gästgivargård och tiondebod.
Avdelning vid Krigsministeriet och dess efterföljare Försvarsministeriet. Allmänna krigsdepartementet bestod av Organisationsbyrån, Mobilisationsbyrån, Remontbyrån och Uppbådsbyrån.
Benämning på fiske i havsområde som låg utanför byalagens och hemmanens rår och som fick nyttjas av hela landets befolkning.
Direktion som övervakade kronans magasinsväsende, kronobagerierna, fältproviantmagasinen samt ansvarade för att hålla trupper och fångar med bröd.
Från 1889 benämning på militiefonden, då allmänna militiekassan, militieboställskassan och krigsmanshuskassan slogs ihop till en gemensam fond, som en följd av att den indelta armén avskaffades och värnplikt infördes.
Under autonoma tiden förekommande benämning på den kassa som bestred militiestatens allmänna utgifter. Den löd under Militieexpeditionen, tidvis under Finansexpeditionen. Den sammanslogs 1889 med krigsmanshus- och militieboställskassan till allmänna militiefonden och bestred sedan tillsammans med dem utgifterna för värnpliktsarmén. Kassan erhöll sina inkomster från den indragna finska indelta arméns inkomster, exempelvis räntor och tionden, boställsarrenden, vakansavgifter, knektfrihetsmedel, lots- och båkinrättningsavgifter, brännvinsförpaktningen, inkvarteringstolag och karelska jägarfondens avkastning. Ursprungligen uppbars kassans inkomster av regementsskrivarna. Efter 1818 uppbars medlen av regementsskrivarna och kronofogdarna. År 1830 övertog kronofogdarna uppgiften.
Underavdelning till Patent- och registerstyrelsens avdelning för patent och varumärken.
Skyldighet att göra arbetsinsatser för samhällets behov, exempelvis att delta i skjutsning eller i byggande och underhåll av landsväg. Allmänna onera skiljde sig från skatter genom att de inte kunde ersättas med pengar eller persedlar. Skyldigheten kunde gälla kronan, socknen eller församlingen.
Ordinarie posten, riksposten. Termen användes förr särskilt i fråga om det indelta postverket med posthemman och postbönder i motsats till klockarpost, kronobrevbäring, kurirpost och liknande som befordrades vid behov.
Centralt ämbetsverk 1824–1923 för kontroll av statsfinanserna genom revision och laglighetsövervakning samt specialdomstol för behandling av anmärkningar mot statsmyndigheternas räkenskaper. Allmänna revisionsrätten lydde under Kammarexpeditionen, senare Finansministeriet, och hette fram till 1824 Kammarrätten. År 1846 förestods Allmänna revisionsrätten av en överkommissarie och två revisionsrättsassessorer med biträde av en sekreterare, två kanslister och två kopister. Under revisionsrätten verkade ett revisionskontor. Allmänna revisionsrätten ombildades 1923 till Revisionsverket.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänst utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Nylands länssjukhus grundat 1861 i Helsingfors för såväl vården av sjuka som praktisk undervisning av medicinestuderande, barnmorskor och sjukssköterskor. Där sköttes i mån av möjlighet patienter från hela landet. Sjukhuset skapades då Nya Kliniken, som var ett undervisningssjukhus, och Nylands länslasarett (Gamla Kliniken och Barnbördshuset i Helsingfors) slogs ihop till en administrativ enhet för den akademiska undervisningens behov. Alla senare tillkomna universitetskliniker (Gynekologiska kliniken, hud- och könssjukdoms kliniken (1905-), ögon-, näs- och halskliniken (1907-), barnkliniken m.m.) anslöts till detta sjukhus som år 1958 ombildades till Helsingfors universitetssjukhus (HUS). Sjukhuset leddes av en sjukhusstyrelse. Som ordförande verkade generaldirektören för Medicinalverket. Ledamöter var föreståndarna för sjukhusets fem avdelningar: medicinska avdelningen, kirurgiska avdelningen, patologisk-anatomiska avdelningen, förlossningsavdelningen och syfilitiska avdelningen. I början av 1900-talet tillkom ytterligare en oftamologisk avdelning och en barnavdelning samt avdelningen för öron-, näs- och strupsjukdomar. Sjukhusets tjänstemän var två assistentläkare, fyra amanuenser, en kamrerare och sjukhusets syssloman. Professorerna i medicin var avdelningsläkare med undantag för avdelningen för veneriska sjuka. Där skulle senatens finansexpedition utse en ansvarig på förslag av generaldirektören för Överstyrelsen för medicinalverket. På sjukhuset ansvarade en underläkare för utbildningen av barnmorskor. År 1937 bestod sjukhuset av fem avdelningsgrupper som var och en förestods av en överläkare, en assistentläkare och en översköterska. I den första avdelningen fanns 1:a medicinska avdelningen, den neuropatologiska, syfilo-dermatologiska och oftamologiska avdelningen. I den andra fanns Andra 2:a medicinska avdelningen, medicinska polikliniken, strålbehandlings- och örn-, näs och strupavdelningen. I den tredje fanns 1:a och 2:a kirurgiska avdelningen och kirurgiska polikliniken. I den fjärde avdelningen verkade barnavdelningen och i den femte 1:a och 2:a gynekologiska avdelningen och barnbördsavdelningen. I anslutning till sjukhuset verkade Helsingfors förberedande sjuksköterskeskola.
Av Medicinalstyrelsen övervakat distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Av Medicinalstyrelsen övervakat distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte på heltid utan kombinerades med andra tjänster.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet statligt distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Statligt distriktssjukhus i Uleåborgs län. Det förestods av distriktsläkaren och en deltidsanställd ekonom.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Statligt distriktssjukhus i norra Lapplands län där det saknades ett länssjukhus. Förestods av distriktsläkaren och en deltidsanställd ekonom.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus.Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Statligt distriktssjukhus i Lapplands län där det saknades ett länssjukhus. Det förestods av distriktsläkaren och en deltidsanställd ekonom.
Instans som skötte utveckling och förvaltning av det allmänna undervisningsväsendet, så länge området saknade eget ämbetsverk. Ursprungligen var verksamheten ideell men mellan 1760 och 1801 handhades uppgiften av en särskild uppfostringskommission under Kanslikollegiums översyn, 1801–1809 av Kanslersgillet under kansliets översyn. Syftet med Allmänna uppfostringsverket var att verkställa de i olika repriser sedan 1724 utfärdade skolförordningarna, utarbeta nya förordningar för både högre och lägre skolor samt framta och kontrollera allmänna skolböcker och kunniga lärare.
Pensions- och bidragskassa för änkor och barn grundad i Stockholm 1784. Varje svensk undersåte, under 60 års ålder samt med avseende på hälsotillstånd och i övrigt av direktionen prövad till försäkring antaglig, kunde där bereda pension på 100–1 000 kr årligen åt efterlevande hustru och barn samt åt fader eller moder.
Före storskiftet om skogs-, mark- eller vattenområde som ägdes av samfällighet och som fick nyttjas samfällt av befolkningen i området. Innebörden av allmänning varierade under medeltiden.Allmänningar förekom som krono-, by-, socken-, härads- och landsallmänning. De första reglerna finns i landskapslagarna och gällde stora skogar och mark invid åar. I östra Finland dominerade det halvnomadiska svedjebruket i de stora råskogarna. I sydvästra Finland hade man fasta åkrar med ägande som var baserat på personer.
Mark som ägts samfällt och inte befunnit sig i enskild ägo. Innebörden av allmänning varierade under medeltiden. I östra Finland dominerade det halvnomadiska svedjebruket i de stora råskogarna. I sydvästra Finland hade man fasta åkrar med ägande som var baserat på personer.
Bonde som hade anlagt hemman på allmänning, vanligen med ständig besittningsrätt till jorden.
Fiske i insjöar, kronoskogars fiskevatten och vid kronoholmar som inte var kronan förbehållet. De som bodde i häradet eller socknen inom vars rår fiskeläget fanns, fick med landshövdingens tillstånd idka fiske mot en årlig avgift till kronan.
I stad en allmän, troligen personlig, pålaga från medeltiden till 1500-talet. Motsvarande pålaga kallades på landsbygden allmänningsöre.
Landbo som bodde på allmänning utan besittningsrätt till jorden.
Under 1700-talet om granskning av huvudsakligen allmänningsskogarnas tillstånd och huruvida någon hade gjort intrång på dem. I synnerhet granskades om kringboende hemmansägare olagligt anlagt torp eller uppfört backstugor och dylikt i den allmänna skogen. En förordning utfärdades den 10 december 1793.
Torp anlagt på en bys allmänning. Allmänningstorp förekom under 1600-talet och fick grundas endast om samtliga bybor godkände det.
Vatten som ägdes av kronan men fick nyttjas samfällt av befolkningen inom ett visst område.
Gammal benämning på ett slags allmän skatt, möjligen 1 öre per hushåll. Allmänningsöret erlades ”för varje näsa” (nässkatt) som offergåva och kungsskatt. Eventuellt handlar det om samma avgift som i Västgötalagen kallades allmänningsgäld. Den förekom även som biskopsskatt på kunglig förläning.
Tjänst vid Finska Hushållningssällskapet. Ploginstruktörer förekom i övrigt som lärare vid vissa lantbruksskolor eller som konsult med uppgift att erbjuda undervisning, råd och upplysning om plogkonstruktioner.
Av Poststyrelsen utfärdad stadga för reglering av förhållandet mellan postverket och allmänheten.
Tjänstebeteckning för referendariesekreterare och chef för Kejserliga senatens allmänna kansli 1809–1892. Den allmänna referendariesekreteraren hade i uppgift att, med biträde av prokuratorn, bereda senatens plenum, plenumärendena och att sköta senatens arkiv samt sådana utnämningar, befordringar och avsked som slutgiltigt avgjordes av kejsaren. Tjänsten indrogs 1892 när plenums maktbefogenheter begränsades och merparten av uppgifterna överfördes på departementen.
Allmän revision kallades den skattläggning som 1719 under stora ofreden verkställdes av den ryska ockupationsförvaltningen i Åbo generalguvernement och som gick ut på att registrera böndernas och även andra jordbrukares utsäde och husdjursbestånd, i en del av generalguvernementet även tjänstefolket.
Fram till 1865 självstyrelseorgan i städer i vilket borgarskapet, det vill säga de stadsinvånare som ägde burskap, var berättigade att delta. Borgmästare och råd ingick också i allmän rådstuga. Dess viktigaste uppgift var att välja lägre befattningshavande och förtroendemän på begränsad tid, särskilt taxeringsmän. Allmän rådstuga var städernas motsvarighet till sockenstämma, senare kommunalstämma. I städerna i Gamla Finland hölls allmän rådstuga med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797, då det däremot förekom allmänt statsråd.
Ämbetsexamen 1871–1894 för administrativa ämbeten och tjänster inom domstolsväsendet, vissa tjänster inom landstaten och ordinarie tjänster vid senatens departement samt kejsarens och generalguvernörens kanslier. Allmän rättsexamen avlades vid Alexanders-universitetet. Den innefattade prov i juridisk encyklopedi, den romerska civilrättens grundbegrepp, folkrätt och nationalekonomi, Finlands stats-, finans- och politirätt samt vissa avsnitt om civil-, straff- och processrätt. Därutöver krävdes bevis från universitetets konsistorium på att examinanden hade de erforderliga kunskaperna i rättsfilosofi och nordisk historia samt nöjaktiga kunskaper i ryska och franska.
Benämning på kronoskog sedan storskiftet. Allmän skog kunde enligt förordningen 1886 upplåtas till enskilt hemman eller skifteslag på villkoret att skogen förblev i samfällt bruk och sköttes enligt en plan som fastställdes av landshövdingen.
I Ryssland från 1785 organ för medlemmarna i guvernementens och kretsarnas adelskorporationer, med uppgift att välja guvernementsadelsmarskalk och adlig deputeradeförsamling samt adliga ledamöter och bisittare till domstolar och ämbetsverk.
Av domstol eller annan myndighet förordnat arbete för statens räkning i fängelse eller fängelseliknande miljö, känt i Stockholm från 1630-talet, allmänt från 1698 och i Finland från cirka 1750 och särskilt 1883–1936. Termen användes även om allmännyttigt arbete i fångkoloni och ersattes 1936 med termen tvångsarbete. Under svenska tiden och första delen av autonoma tiden var allmänt arbete huvudsakligen ersättningsstraff till böter som inte kunde betalas (exempelvis av lösdrivare, sinnessvaga förbrytare och tjuvar samt interneringsfångar och rannsakningsfångar). Uppgifterna var allmännyttigt arbete under någon tjänstemans eller av honom utsedd persons uppsikt. Allmänt arbete kunde bestämmas till minst tre månader och högst ett år, återfallslösdrivare till minst sex månader och högst tre år.
Grad av skattefrihet på frälsejord. Allmänt frälse omfattade den frälsejord som uppkommit efter de vanliga frälsereglerna. Den var befriad från jordeboksränta och från 1644 från större delen av de pålagor som tillkommit i slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet och som bildade den fasta mantalsräntan. Allmänt frälse skulle av mantalsräntan endast utgöra boskaps- och skjutsfärdspenningar, en del av konungshästarna samt hälften av besvär som inkvartering, kungs- och kronoskjuts.
Fängelse som under autonoma tiden tog emot fångar från hela landet, ursprungligen bara fängelset på Sveaborgs fästning.
I Ryssland 1775–1798 och från 1801 ämbetsverk, som i ett ståthållarskap/guvernement organiserade och övervakade skolväsendet samt de statliga inrättningarna inom hälso- och socialvården, det vill säga sjukhus, fattighus, hem för värnlösa barn, arbets- och korrektionsinrättningar samt apotek. I Gamla Finland var Allmänna försörjskollegiet i Viborg verksamt 1784–1813.
Tidning avsedd för allmänheten och där lokal- eller statsförvaltningens offentliga meddelanden kungjordes eller utlystes.
Insjöfiske vid kronoskogar och kronoholmar, som kronan inte hade förbehållit sig som sin enskilda egendom. Med landshövdingens tillstånd hade alla som var bosatta inom häradet rätt att mot en årlig avgift både fiska och uppföra en fiskebod där.
Kyrkomötet i den form och med de lagskipande befogenheter som stadgades i kyrkolagen 1869. Det skulle sammanträda under ärkebiskopens ordförandeskap minst vart femte år och bestå av alla biskopar, trettio ordinarie inom stiften valda präster, en lekman för varje prosteri, en representant för senaten, en för varje hovrätt, en för den teologiska och en för den juridiska fakulteten. Allmänt kyrkomöte föreslår förändringar av och förklarar den gällande kyrkolagen.
Köpkort avsett för inköp av ransonerade tobaksfabrikat, i rökfria hushåll tilläggsranson av socker under fortsättningskriget (1941–1944) och en tid in på efterkrigstiden. Köpkortet beviljades åt 21 år fyllda män och 25 år fyllda kvinnor, under förutsättningen att de inte tidigare, olovligen, hade överlåtit ett dylikt kort åt annan person. Köpkortet var försett med beteckningen Y1 eller Y2 samt kortets ordningsnummer.
Möte med samtliga stifts alla präster. Ett dylikt hölls första gången 1572 i Uppsala.
Ursprungligen ett av Medicinalstyrelsen övervakat regionalt sjukhus, grundat i Helsingfors 1841 för specialistvård. Sjukhuset förestods av en läkare och en syssloman som skötte tjänsten som bisyssla. Från 1910 användes begreppet om statligt eller av kommunförbund upprätthållet distriktssjukhus i län som saknade ett länssjukhus, främst i Uleåborgs och Lapplands län. De förestods av distriktsläkaren och en deltidsanställd ekonom. Allmänna sjukhus grundades 1910 i Björneborg, Joensuu, Jyväskylä, Kajana, Lovisa, Nurmes, Nyslott, Rovaniemi, Sordavala, Tammerfors, Torneå och Åland (Godby) och 1937 i Hyrynsalmi, Ivalo, Joensuu, Kittilä, Kuhmo, Kuusamo, Muonio, Pelkosenniemi, Petsamo, Pudasjärvi, Puolanka, Sodankylä och Turtola.
I Ryssland 1785–1798 och från 1802 organ inom stadssjälvstyrelsen bestående av sammanlagt tolv företrädare för de sex invånarklasserna och valda för treårsperioder av folkförsamlingen. Dess viktigaste uppgift var att välja medlemmar representerande de sex invånarklasserna till sexmannastadsrådet. I städerna i Gamla Finland förekom allmänna stadsråd 1787–1797 under ståthållarskapsperioden, i vilka endast fyra av de sex invånarklasserna var företrädda. Dessa stadsråd valde fullmäktige till fyramannastadsråden.
Vattenområde som ligger utanför fastighetsindelningen.
Juridisk term införd 1918 om åtal som anförs av åklagare, med eller utan medverkan av målsägande. Allmänt åtal förekom dock redan under svenska tiden och autonoma tiden under benämningen aktorat och väcktes ursprungligen endast i majestätsbrott, sedan 1700-talet i vissa grova brott.
Allmän väg som vintertid drogs över vattendrag, sanka marker och dylikt. Vägen måste utstakas av varje by och (från 1643) utmärkas på karta. Vintervägarna övervakades av häradsfogden på landsbygden. Efter stort snöfall ålåg det även allmogen på landet och invånarna i staden att skotta de allmänna landsvägarna eller gatorna. De övervakades av borgmästare och råd gemensamt samt kronobetjänterna på landsbygden. År 1786 begränsades ansvaret till markägaren eller det hemman (den gård i staden) som pålagts ansvaret (i häradsrätten) att utstaka och skotta (eller vid rådstuga) att skotta viss väg- eller gatsträcka. År 1790 inrättades ploglag på landsbygden som gemensamt ansvarade för plogning och skottning av viss vägsträcka, under landshövdingens översyn.
I kyrkolagen från 1869, den del av biskopsvisitationen som omfattade hela församlingen. Den innehöll gudstjänst, katekesförhör, kristendomsförhör med ungdomen, möte med kyrkostämman, kyrkorådet och kyrkvärden samt med prästerskapet.
Allmän benämning på väg som av vederbörande myndigheter prövats vara nyttig och nödvändig för den allmänna samfärdseln. Allmän väg underhölls av ett härad, senare av ett väghållningsdistrikt.
Benämning på lagfäst system för uttagning av vapenföra medborgare. Allmän värnplikt infördes i Finland formellt 1878, i praktiken 1881. Den avskaffades i början av 1900-talet och ersattes med en avgift som Finland betalade till den ryska staten. Allmän värnplikt återinfördes under inbördeskriget 1918 av den vita sidan och blev en grund för det självständiga Finlands försvarsorganisation.
Tjänsteman som från och med 1918 ansvarar för att väcka åtal i brott som lyder under allmänt åtal. Den allmänna åklagaren leder förundersökningen, beslutar om tvångsmedel och anför åtalet vid domstolen. Under svenska tiden och autonomin utfördes uppdraget som bisyssla av en tjänsteman (då kallad aktor).
Bok förd vid Kammarkollegium över alla allodialdonationer. Allodialboken utgjorde basen för verksamheten vid Allodialundersökningskontoret.
Donation som medförde oinskränkt äganderätt till det donerade, huvudsakligen kronans gods eller skatter från kronobönders jord i ett visst område, gällde främst de donationer som följde Norrköpings beslut 1604. Motsats: förläning på behaglig tid.
Skattefri frälsejord som innehades med full ägande- och arvsrätt, särskilt benämning på ett gammalt arvegods.
Ärftligt skattefritt släktgods, till skillnad från förlänat gods som återgick till kronan.
Odaljord, jord som innehades med full ägande- och arvsrätt, i motsats till förlänad, arrenderad eller förpantad jord.
Besittningsrätt till kronans gods eller räntor som medförde oinskränkt äganderätt. Allodialrätten gällde både adelsmän och städer.
Säteri som innehades med full äganderätt på evig tid. Det var emellertid vanligt att kronan fick en tredjedel av skatterna. Bärande träd och malmstreck tillhörde dock säteriets ägare och inte kronan.
Kontor i Kammarkollegium som under ledning av en kamrerare ansvarade för utredningarna gällande allodialdonationer.
Den handling varigenom ett län förvandlades till fri egendom, allod.
Egendom med full ägande- och arvsrätt.
Under 1800-talet i historiska arbeten skapad benämning på det allmänna riksting som antas ha funnits i Sverige under forntiden. Har inte kunnat verifieras.
”Den hulda modern”, benämning på universitet.
Ensamrätt att utge almanackor. När Sigfridus Aronus Forsius (1560–1624) utsågs till kunglig astronom 1613 bestod hans lön av ensamrätten att utge almanackor i Sverige. Privilegiet var personligt och förföll efter hans död. Akademin i Åbo började trycka almanackor år 1660. Den första almanackan på finska utgavs 1705. Traditionen att trycka almanackor i Åbo bröts år 1747 när Kungliga Vetenskapsakademien fick ensamrätt att utge alla almanackor i Sverige. Åren 1809 och 1810 beviljade generalguvernören ensamrätt åt akademin i Åbo att utge almanackor i Finland. Alexander I gav universitet almanacksprivilegium år 1811. Almanacksprivilegiet fortsatte efter 1917 och avskaffades först 1995.
Allmosehjon, fattighjon. Benämningen användes under 1600-talet.
Almosehjon, tiggare. Benämningen användes under 1500-talet.
Armbågslängd, längdenhet av varierande storlek, indelad i 4 kvarter eller 24 verktum. En aln motsvarade ungefär 0,93802 m. Längdenheten avskaffades när metersystemet infördes den 22 november 1875.
Skattetekniskt arealmått för åker- och ängsmark i sol- eller tegskiftad by. Tegarnas bredd uppmättes per aln och med stång av viss längd. Aln- och stångtal var också ett gammalt skattetal för beräkning av särskilt jordeboksräntan.
Medlem av de lägre kleresiet, som utförde kulthandlingarna på domkyrkans sidoaltaren och som ofta också hade skyldigheter i huvudkoret. Altarprästerna var inte fullberättigade kapitelsledamöter.
Av präst utfärdat intyg över nattvardsgång, i Skåne från och med 1723 synonym till flyttningsbevis.
Medlem av de lägre kleresiet, som utförde kulthandlingarna på domkyrkans sidoaltaren och ofta också hade skyldigheter i huvudkoret. Altarvikarierna var inte fullberättigade kapitelsledamöter.
Princip om att förvandling av skatteuttaget i persedlar till penningar inte fick resultera i en summa som var mer än dubbelt så stor som kronovärdet. Principen gällde byggningshjälpen.
Ofta en lägre tjänsteman vid universitet, domkapitel, arkiv och museer sedan 1600-talet.
Hovorden vid drottning Kristinas hov, aktiv 1653–1654, och en sällskapsorden instiftad i Stockholm 1760 med samma namn och med anknytning till drottning Kristinas orden. Ordet amarant kommer från grekiskans amaranthos, oförvissnelig, växt med blomställningar som inte vissnar. Det är en metafor för odödlighet. Drottning Kristina instiftade Amaranthorden som en del av en hovfest. När drottningen abdikerade och lämnade Sverige 1654 upphörde dess verksamhet. Den 1760 instiftade sällskapsorden hade inte kungligt ursprung. De första medlemmarna var ämbetsmän och poeter i Stockholm.
En stats diplomatiska beskickning av högsta rangen i en annan stat. Ambassad används också som beteckning på den byggnad där en permanent beskickning har sitt högkvarter, som ibland också inrymmer ambassadörens residens. Ambassaden leds av en ambassadör.
Under tiden då diplomatiskt sändebud av högsta rang från en regering till en annan (1532–1809). Efter Finlands självständighet 1918 landets högsta diplomatiska representant i ett annat land. Ambassadören ackrediteras till värdlandets statschef och är chef för beskickningen.
Diplomatisk representant av högsta rang. Finlands första ambassadör tillträdde i Stockholm 1918. Ambassadören ackrediteras till värdlandets statschef och är chef för beskickningen.
Postanstalt som var flyttbar. De var inrättade exempelvis i en järnvägsvagn (postkupéexpedition) eller på ett fartyg.
Undervisningssystem som innebar att samme lärare genom skolans alla avdelningar lämnade undervisning i samma ämne.
Småskola för landsbygdens (fattiga) barn, inrättades först i Kimito 1694, något senare i Lojo och i Saltvik. Sedan 1840-talet var ”ambulatorisk skola” det officiella namnet på en flyttbar skola i vilken en och samma lärare under olika perioder av läsåret meddelade undervisning på olika stationer eller orter inom ett visst bestämt område (pastorat, socken, by). Ambulatoriska skolor gav elementarundervisning vid sidan av folkskolorna ända in på 1930-talet.
Sjuksköterska som var anställd på landet av en kommun eller en församling. Arbetsgivaren kunde från 1899 få statsstöd för kostnaderna. Förutsättningen var att sjuksköterskan hade genomgått sjuksköterskekurs samt att det i kommunen fanns en kommunalläkare eller en annan läkare som utförde motsvarande uppgifter.
Person som hade till uppgift att resa omkring och utföra smittkoppsvaccineringar. De ambulerande vaccinatörerna utsågs i början av 1800-talet av Finska Hushållningssällskapet, som vid behov också anordnade utbildning. De fick reseersättning för två hästar och innehade samma dagslön som en provinsialläkare. Dessutom erhöll de en ersättning för varje framgångsrikt utförd vaccinering.
I parlamentariskt språkbruk varje ändring i ett till behandling föreliggande förslag vilket förbättrar huvudförslaget. Rättigheten att framställa amendemang ska egentligen betraktas som en särskild form för representantens rätt till initiativ och har också i vissa författningar varit betydligt inskränkt.
Skepp som kommenderades av en amiral. Benämningen användes under 1500-talet.
Beteckning på den högsta befälhavaren för en flotta, motsvarar general inom armén. Titeln togs i bruk i Sverige 1522. Under senare delen av 1500-talet kallades den högsta befälhavaren för örlogsflottan i Sverige för översteamiral och från 1602 för riksamiral. Ordet amiral kan beteckna såväl en fullvärdig amiralsgrad som lägre amiralsgrader. I den svenska flottan har förekommit generalamiral, amiralgeneral, underamiral, storamiral, överamiral, riksviceamiral, amiralgenerallöjtnant, amirallöjtnant, schoutbynacht och konteramiral. Som benämning på särskilda befattningar har även befälhavande amiral, skeppsgårdsamiral, holmamiral och varvsamiral förekommit. I Ryssland utgjorde amiral den andra rangklassen i den militära rangtabellen.
Amiralsgrad inom svenska flottan. Graden inrättades 1681 då den tilldelades Hans Wachtmeister. Graden förekom inte efter Wachtmeisters död 1714. Amiralsgeneralen var näst efter presidenten den högsta befattningshavaren i amiralitetskollegiet och rangen var likställd med fältmarskalk.
Amiralsgrad inom den svenska flottan i slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet.
Under 1600-talet samlande benämning på dem som utövade flottans högsta ledning innan flottans styrelse fick sin fasta organisering som ett kollegium. I toppen fanns riksamiralen och rikstygmästaren som från och med 1620-talet var riksråd. Amiralitetet, som motsvarade högsta krigsledningen till lands, hade ansvar för sjöförsvaret och flottans samtliga personal. Det var även en inofficiell benämning på amiralitetskollegiet och samlande benämning på sjöförsvaret och dess byggnadsbestånd, samt på flottans samtliga amiralspersoner.
Tjänstebeteckning på en apotekare som försåg flottan med läkemedel. Amiralitetsapotekaren hade Kungl. Maj:ts fullmakt på tjänsten och lön på flottans stat. Den första amiralitetsapotekaren tillsattes 1655 i Stockholm och den första i Karlskrona 1676. Till amiralitetsapotekarens uppgifter hörde bl.a. att inventera läkemedelsförråden på kronans fartyg som gick till sjöss. Fr.o.m. 1700 hade amiralitetsapotekaren ensamrätt att förse amiralitetet med läkemedel.
Tidigare benämning på amiralitetskrigsmanskassan.
Namn på amiralitetskrigsmanskassan 1642–1791.
Medel i amiralitetskrigsmanskassa.
En av fyra avdelningar inom amiralitetskammarverket. Kontoret grundades 1691 och befattade sig med flottans artilleri och ammunition.
Lagfaren ledamot av svenska amiralitetsrätten.
Kassa med vilken man underhöll amiralitetsbarnhuset och amiralitetets barnhusskola i Karlskrona.
Lägre tjänsteman i amiralitetets eller flottans tjänst.
Person som yrkesmässigt tillverkade block och svarvade trissor av trä för flottan.
Amiralitetets räkenskapsbok.
Riksdagsutskott under frihetstiden, ansvarade för frågor som berörde flottan.
Vid amiralitetet verkande fiskal. En dylik var upptagen på amiralitetskollegiets stat 1729.
Benämning på manskapet vid svenska flottan under 1600-talet och i början av 1700-talet.
Benämning på icke-territoriella militärförsamlingar vars medlemmar bestod av soldater tillhörande flottan samt deras anhöriga. Amiralitetsförsamlingar grundades under 1600-talet i Stockholm och i Karlskrona.
Namn på den myndighet som ansvarade för flottans ekonomiförvaltning, inklusive krigsmanshuskassan. Kommissariatet förestods av en direktör, med biträde av en överkommissarie. Amiralitetskommissariatet grundades 1722 som en efterföljare till Amiralitetsstats- och kammarkontoret. År 1728 förlorade kommissariatet sin självständiga roll och började lyda under Amiralitetskollegiet. Kommissariatet upphävdes slutligen 1732 och dess befogenheter tilldelades Amiralitetskollegiet.
Ledande tjänsteman vid Amiralitetsgeneralkommissariatet under 1700-talet.
Hospital grundat av drottning Kristina 1646 i Stockholm för sjömän.
Benämning på amiralitetsöverrätten 1717–1797.
Huvudbyggnad för amiralitetet på Skeppsholmen i Stockholm. Huset stod klart 1650. Det inrymde amiralitetets kansli och sammanträdessal samt på översta våningen segelmagasin. Efter att flottan flyttade 1680 till Karlskrona blev Amiralitetshuset ett arkiv.
Kassa instiftad 1739, ur vilken kostnaderna för inkvartering av amiralitetet bekostades. Ett amiralitetsinkvarteringskassekontor skötte utbetalningarna och redovisningen av dem.
Kontor i Amiralitetskollegiet inrättat 1739 för att övervaka, redovisa och utbetala ersättningar för inkvarteringen av amiralspersoner.
Lagfaren ledamot av amiralitetsrätten.
Ämbetsman inom Amiralitetskollegium. Amiralitetskammarråd blev ordförande för amiralitetskammarrätten från och med 1732. Över amiralitetskammarrådet stod amiralitetsråden och kollegiepresidenten. Under honom verkade amiralitetsbetjänte: sekreterare, notarie, aktuarie och kopister.
Domstol i anslutning till Amiralitetskollegium 1695–1811 som hanterade alla finansmål rörande flottans räkenskaper samt tjänsteförsummelser i anslutning till dem. Rätten bestod av amiralen som ordförande, med direktören för Amiralitetsgeneralkommissariatet som viceordförande (1721–1735) och ett antal assessorer. Som ordförande verkade amiralgeneralen men från och med 1732 ett amiralitetskammarråd.
Förvaltningsmyndighet som behandlade ekonomiska spörsmål som gällde den svenska flottan. Amiralitetskammarverket uppdelades 1691 i fyra avdelningar: amiralitetskammarkontor, varvskontor, artillerikontor och sjömiliskontor. År 1692 skildes Amiralitetskammarverket i de flesta delar från Amiralitetskollegiet och verkade under Amiralitetsstats- och kammarkontoret.
Räkenskapsförande tjänsteman i Amiralitetskammarkontoret under 1700-talet.
Sjöofficer vid svenska flottan under 1600–1700-talet. Tolv dylika var upptagna på Amiralitetskollegiums stat 1729.
Kollektivbenämning på det till amiralitetet hörande prästerskapet. Under förra delen av 1700-talet också beteckning för amiralitetskonsistorium.
Från 1617 centralt ämbetsverk för marinförvaltningen och flottans överstyrelse i såväl militära som ekonomiska ärenden. Det ersattes 1791 med Generalsjömilitiekontoret. Under kollegiet verkade Generalkommissariatet i Karlskrona, Stockholmska och Göteborgska amiralitetet och eskader. Amiralitetskollegium fick kollegial form 1634. Riksamiralen verkade som president. Ledamöter var två riksråd (amiralitetsråd) och fyra viceamiraler eller skeppskaptener, under 1700-talet ytterligare två amiralitetskammarråd. Amiralitetskollegium ansvarade för flottans användning, skötsel och underhåll, rekrytering och utbildning av manskap, beväpningen, kronans ekskogar, fyr- och lotsväsendet samt båtmanshållet. Det övervakade amiralitetskammarrätten (1695–1791). Kollegiet var förlagt till rikets främsta flottbas, ursprungligen i Stockholm, från 1679–1776 i Karlskrona, 1776–1791 i Stockholm, där det 1791–1794 ersattes med Generalsjömilitiekontoret, 1794–1797 av de två storamiralsämbetena med kommittéer. År 1803 återupplivades Amiralitetskollegium under namnet Förvaltningen av sjöärendena.
Efterföljare till Amiralitetsstatskammarkontoret med uppgift att indriva, förvalta och disponera amiralitetsmedlen. Kommissariatet grundades 1717 och verkade under Amiralitetskollegium fram till 1719 då dess uppgifter övertogs av det återupprättade Amiralitetsstatskammarkontoret.
Tjänst inrättad 1687 vid amiralitetskonsistoriet. Notarien förde protokoll över konsistoriets sammankomster, upprättade skrivelser till högre myndighet, expedierade beslut, vårdade arkivet, uppbar och redovisade kollekt- och stamboksmedel m.m. Han verkade från 1791 också som konsistoriets uppbördsman.
Flottans domkapitel 1644–1826, som till 1682 var detsamma som kyrkorådet i amiralitetsförsamlingen i Karlskrona som leddes (till 1864) av en högre marin representant, vanligen örlogsstationens chef. Konsistoriet ombildades 1682 under en amiralitetssuperintendent. Som medlemmar verkade fyra amiralitetspredikanter och en av kyrkoherdarna i amiralitetsförsamlingarna utanför Karlskrona, under förra delen av 1700-talet predikanten på Kungsholmens och Drottningskärs kastell. Också kyrkoherden i Tyska församlingen var en tid ledamot av amiralitetskonsistorium. Under konsistoriet sorterade skeppsgosseskolan. Målen som avgjordes av konsistoriet fick överklagas till amiralitetsrätten.
Pensionsinrättning för den svenska flottans personal, grundad 1642.
Benämning på huvudboken över ett amiralitetskrigsmanshus räkenskaper.
Svenska flottans pensionskassa bildad 1642 efter frivillig överenskommelse mellan personal som hörde till amiralitets- och sjöstaten. Kassan var indelad i två fonder: pensionsfonden och gratialfonden som utdelade gratial till änkor och omyndiga barn. Under perioden 1642–1691 hette kassan amiralitetsarmbössan. De flesta tjänstemännen och betjänterna vid amiralitetet bidrog med en fyrk på varje daler av lönen. År 1646 stiftade amiralitetskassan ett hospital i Stockholm för orkeslösa sjömän.
Kontor som skötte om utbetalningen och registreringen av pensionerade båtsmän i den svenska flottan.
Sjöofficer vid svenska flottan under 1600-, 1700- och 1800-talet.
Ansvarade för sjukvården på flottstationerna.
Predikant vid svenska sjökrigsmakten och medlem av amiralitetskonsistorium 1644–1826, också om den präst som åtminstone tidvis på 1700-talet var upptagen på hovstaten för amiralitetets behov. Av heder och värdighet stod amiralitetspredikanten näst efter de ordinarie hovpredikanterna. Efter 1793 kallades amiralitetspredikanterna vanligen amiralitetspastorer, ifall de verkade som kyrkoherdar i en av flottans församlingar. Efter 1800 fick de rätt att söka tjänst i regala pastorat. Amiralitetssuperintendenten ersattes från 1837 också med amiralitetspastor.
Person som hade ansvaret för livsmedelsförsörjningen och proviantförrådet inom flottan.
Bisittare i Amiralitetskollegium 1617–1791.
Domstol som tillkom 1644 och hade i uppdrag att handlägga mål rörande sjökrigsmakten. Dess föregångare kallades holmrätten. Amiralitetsrätten avlöstes 1717 av amiralitetsunderrätten och amiralitetsöverrätten.
Sjukhus som grundades vid örlogsstationen i Karlskrona i slutet av 1600-talet.
Under 1600-talet de till amiralitetet anslagna medlen. Från 1696 var amiralitetsstat också en sammanfattande benämning på officerare, tjänstemän och manskap vid flottan.
Ämbetsverk som 1692–1722 skötte den svenska flottans ekonomiförvalning. Kontoret bildades 1692 då ekonomiförvaltningen skildes från Amiralitetskollegium. Kontoret ställdes direkt under amiralgeneralen och leddes av överkommissarien och kamreraren. År 1715 ställdes amiralitetsstatskammarkontoret under Amiralitetskollegium och bytte 1717 namn till amiralitetskommissariatet. Amiralitetsstatskammarkontoret återupprättades 1719 men ersattes 1722 av amiralitetsgeneralkommissariatet, som hade en starkare självständig ställning än det tidigare kontoret.
Ordförande för amiralitetskonsistorium i Karlskrona och högsta ledare över de till amiralitetet hörande församlingarna, som 1644–1826 utgjorde ett speciellt stift inom svenska kyrkan. En amiralitetssuperintendent utnämndes första gången 1682 av Karl XI och skulle tillika vara kyrkoherde i Karlskrona storkyrkoförsamling. Han kallades stundom också pastor primarius. Tjänsten indrogs 1826 när konsistoriet införlivades med Lunds stift.
Första rättsinstans för sjöstridskrafterna 1717–1797, med en sammansättning som var beroende av det behandlade målet. Som ordförande verkade kommendören och som bisittare en auditör samt minst fyra militärer från både befäl och manskap.
En av fyra avdelningar inom amiralitetskammarverket. Kontoret grundades 1691 och skötte om anskaffandet, tillverkandet, förvarandet och utdelandet av förnödenheter för skeppsbyggen och flottans utrustning.
Hög tjänsteman i sjömilitiekontoret 1791–1794 med uppgift att biträda statssekreteraren för sjöärendena i den ekonomiska och tekniska förvaltningen av svenska örlogsflottan. Amiralitetsöverkommissarien förestod ett amiralitetsöverkommissariekontor.
Sjökrigsmaktens högsta domstol 1717–1791 med Krigskollegiums president eller ett amiralitetsråd som ordförande. Amiralitetsöverrätten uppgick 1791 i Krigshovrätten.
Sjöofficer med amiralsgrad.
Befälstecken på fartyg fört av amiralsperson som utövar befäl eller på vilket han själv i tjänsteärende färdas.
Benämning på amiralsämbete eller amiralsvärdighet. Amiralskap betecknade även en avdelning av örlogsflottan eller en konvoj av handelsfartyg som seglade tillsammans för att skydda sig mot sjörövare.
Flaggskepp över en flotta eller eskader där befälhavande amiral för sin flagg.
Kontor som förmedlade, besiktigade och övervakade ammor.
De lägre tjänstemän som under övervakning av Krigskollegiums Fortifikationskontor vårdade krigsförnödenheterna.
Den kvantitet ammunition som tilldelas ett örlogsfartyg.
Benådning av en viss kollektiv grupp genom regeringsbeslut. Amnesti förutsätter ingen åtgärd från dem som amnestin berör.
Sällskap i Lovisa 1786–1812 med syfte att dels väcka kärlek till dygd och ära hos sina medlemmar, dels vårda och uppfostra värnlösa barn till dugliga tjänare. Sällskapet upprätthöll en skola där pojkar och flickor undervisades i skrivning, handarbeten och andra färdigheter som krävdes av tjänstefolk.
I allmänhet varje förvärv, särskilt fastigheter, av kyrkan eller en andlig institution. En åtgärd mot amortisationen har varit de stora kyrkogodsens sekularisation. I Sverige indrogs kyrkogodsen redan under Gustav Vasa.
Avlägsna, avsätta från ett ämbete.
Arbetsledare, gårdsfogde. Benämningen förekom på 1600-talet. Amtman var också en titel för en ämbetsman i Sveriges tysktalande besittningar.
I Ryssland från 1785 verkställande organ för skråhantverkarnas självstyrelse i städerna som även hade domstolsfunktioner. Motsvarande dömande uppgifter utövades i städerna i Gamla Finland 1785–1797 under ståthållarskapsperioden av den domstol som kallades ”Amtsgericht” och som var underställd stadsmagistraten.
I räkenskaper: till kredit av.
Tjänsteman med uppgift att bistå den professor som vid ett universitet utförde dissektioner.
Rätten att få räkna lägre tjänstemans och tjänsteinnehavares tjänsteår (och därmed knutna förmåner) till godo vid rangordning av tjänsteansökningar och tjänsterang. Ancennitetsberäkningsrätten infördes inom statliga tjänster under 1700-talet.
Den tid eller de år en person varit i tjänst. Kunde påverka vid tillsättning av tjänster.
Regel för avgörande kriterium vid tjänstetillsättningar (med eller utan kunglig fullmakt). Anciennitetsregeln infördes 1720 och upphävdes den 12 november 1766. Skicklighet och förtjänst skulle mätas i antalet tjänsteår.
Den domsrätt som var förbehållen kyrkan och som utövades av innehavare av ett kyrkligt ämbete eller en kyrklig institution, under medeltiden till cirka 1527, formellt till 1686 i alla civil- och brottmål på kyrkans marker. Därefter användes begreppet närmast om kyrkotukt, successivt avskaffad i Finland efter 1848, och om den rätt att disciplinera som en biskop och ett domkapitel har över präster och andra kyrkliga befattningshavare. Andlig domsrätt utövades under medeltiden främst av påven, sedan reformationen av domkapitlen och biskoparna. De felande kunde åläggas botgöring (penitenser) och skamstraff eller uteslutas ur nattvards- och kyrkogemenskapen. Från och med 1439 omfattades också kyrkans landbönder av andlig domsrätt, vilken avskaffades vid reformationen. Domsrätten i alla äktenskapssaker och mål rörande ocker kvarstod formellt till 1686, men i praktiken avskaffades den successivt efter reformationen. Rätten att utdöma (vissa) skilsmässor kvarstod till 1734, varefter kyrkan bara fick utfärda skiljebreven.
Parallell benämning på andlig styrelse inom ortodoxa kyrkan. Se andlig styrelse.
Parallell benämning på andlig styrelse.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1720-talet kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig domstol för delområden inom biskopsstiften underlydande respektive andligt konsistorium. Erhöll uppgifter som tidigare skötts av flera olika organ som lytt under biskopen. Benämningen andlig styrelse infördes 1744. De andliga styrelserna var lägsta instans för rättegångsmål hörande till den ortodoxa kyrkans rättsskipning. Ändring i en andlig styrelses domslut kunde sökas hos vederbörande andligt konsistorium. För den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland inrättades efter freden i Åbo 1743 en andlig styrelse i Viborg; tidigare hade för Gamla Finlands vidkommande en motsvarande mellaninstans under stiftsförvaltningen saknats. Andliga styrelsen i Viborg lydde till 1764 under det andliga konsistoriet i Novgorod, därefter under konsistoriet i S:t Petersburg. Andliga styrelsens verksamhet fortsatte under den autonoma tiden ända till år 1896, då det andliga konsistoriet inledde sin verksamhet i Viborg.
Kyrkans befrielse från världsliga utskylder. En prästs befrielse från ledung och ledungsskatt ingår 1296 i UL. I andra landskapslagar ingår bestämmelser om den gård som ska anslås till prästens underhåll och att den ska vara fri från utskylder. Kungens beviljande av kyrkliga privilegier är belagt från 1185. År 1281 utfärdade Magnus Birgersson ett privilegiebrev som gällde hela kyrkan. Enligt det skulle all kyrklig egendom vara befriad från alla ordinarie skatter samt från sådana som i framtiden kunde bli pålagda. Penningböter som utdömdes av personer som brukade kyrkojord skulle erläggas åt biskoparna. Privilegierna blev svåra att upprätthålla och privilegiebrevet 1281 ansågs gälla enbart om det stadfästes av efterträdaren. År 1302 borde privilegierna ha bekräftats och året blir gränsår för gammal och ny kyrkojord. I stort sett kunde kyrkan behålla sin ställning under senmedeltiden. Margaretas räfst bekräftade det andliga frälset indirekt eftersom den enbart gällde gods som gått förlorade för kronan efter 1362. Kyrkans privilegierade ställning försvann i och med reformationen.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan enligt tyska och svenska förebilder 1721/1722 inrättad kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig överdomstol i ett biskopsstift. Det andliga konsistoriet var underställt biskopen i stiftet och lydde under Heliga synoden. Hos det andliga konsistoriet kunde ändring sökas i andlig styrelses domslut. I de andliga konsistoriernas domslut kunde ändring sökas hos Heliga synoden. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet och lydde under dess konsistorium, därefter under metropoliten och konsistoriet i S:t Petersburg. Ett ortodoxt biskopsstift inrättades i Finland 1892, men det andliga konsistoriet med det officiella namnet ”Andliga konsistorium” inledde sin verksamhet i stiftet först 1896. Andliga konsistoriet indrogs 1918 när den ortodoxa kyrkan i Finland omorganiserades och kyrkostyrelsen inrättades som högsta förvaltningsorgan för den ortodoxa kyrkan.
Tjänstebeteckning för handläggare vid byrå i ämbetsverk eller ministerium sedan självständighetstiden, av lägre rang än första aktuarie. Andra aktuarier fanns från 1922 bl.a. vid Justitieministeriets straffregisterbyrå.
Avräkningskontoren bevakade kronans fordringar och skulder och kontrollerade statens utgifter. De fungerade också som utredande organ. Verksamheten inleddes på 1630-talet och upphörde 1800. Andra avräkningskontoret granskade hovstatens, Krigskollegiums, amiralitetets och sjöexpeditionens huvudböcker med tillhörande räkningar. Det granskade räkenskaperna för Vadstena krigsmanshus och Amiralitetskrigsmanshuset, stallstaten, Stockholms slott och magasin, Klädkammaren, Husgerådskammaren samt anslag till faktorier, salpetersjuderier, extra ordinarie resor och kommissioner. Ytterligare granskade kontoret i krig förda räkenskaper och räkenskaperna från Sveriges tyska provinser. Andra avräkningskontoret gjorde löneuträkningar för bl.a. värvade förband, bearbetade ärenden som berörde de tyska provinserna samt skötte Kammarkollegiums och vissa andra myndigheters expensmedel. Det övergick 1800 i civil- och militieavräkningskontoret.
Lägre tjänsteman vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland i S:t Petersburg 1809–1892 då benämningen ändrades till expeditionssekreterare. Han emottog och expediterade finska ärenden som föredrogs för kejsaren.
Finskt värvat sjöförband som bildades 1853 i samband med Krimkriget. Ekipaget lades ner efter kriget 1856.
Samlande benämning på muntligt eller skriftligt anförande, uttalande, föredragning m.m.
Indelning av jordtyp i grader användes i den österbottniska och den nyländska skattläggningsmetoden för beräkning av geometriskt tunnland enligt avkastningen. Avkastningen från första gradens åkerjord skulle i medeltal vara ”femte kornet”.
Avdelning i generalpostkontoret som ansvarade för den konkreta övervakningen av rapporteringen från rikets alla postkontor och granskningen av deras räkenskaper, under ledning av en kamrer och med biträde av några kammarskrivare.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Andre arkitekterna var år 1897 också föreståndare för länsbyggnadskontoren i Tavastehus, Viborg, Åbo och Kuopio län.
Tjänst vid direktionen för Kungliga Teatrarna vilken utvecklades ur uppgiften att sköta teaterns ekonomi. Sysslan var ursprungligen (1772–1804) knuten till kungens handkassa och bestriden av tjänstemän som var kungens handsekreterare. Att tjänsten som kungens handsekreterare och som andre direktör för teatrarna var förenade berodde på att teatern var ekonomiskt beroende av kungens personliga handpenningar och inte bekostades med offentliga medel.
Räkenskapsförande tjänsteman i ämbetsverk sedan autonoma tiden, i tjänsteställning under förste kammarförvant, och mellan kamrerare och kammarskrivare. Tjänstebeteckningen ändrades 1922 i ministerierna till yngre regeringssekreterare.
Från 1802 tjänstebeteckning för ett läns ordinarie lantmätare, som under autonoma tiden kallades yngre kommissionslantmätare.
Regementsofficersbefattning som infördes i de värvade förbanden 1743 och i de indelta förbanden 1756. Befattningen avskaffades 1875.
Benämning på viss enskild egendom i Savolax under 1500-talet. Redan i 1561 års jordebok hade många anek i Savolax flera innehavare och jorden var samfälld besittning.
Civilperson som informerar myndigheter om verkliga eller påstådda brott.
Andel som tillkom den person som gjort en angivelse som medfört att att myndigheterna kunnat göra ett beslag på basis av tullagen. Under åren 1918–1920 betalades angivareandelar enbart i områden som var i krigstillstånd. Andelarna fastställdes till hälften av värdet på de beslagtagna varorna.
Inom tullväsendet: Då ett fartyg inkommit med gods skulle ägaren avlämna angivningsinlaga inom åtta dagar från den dag då märkrullan ingavs till tullkammaren på lossningsorten eller, om godset ankommit från annan tullplats genom omedelbar transitförsändning, från ankomstdagen. Därefter skedde undersökning och tullbehandling av godset och om det var fråga om tullpliktiga varor, uträkning och debitering av tullavgifterna.
Lägga fram ett klagomål eller en ansökan för en ämbetsman eller myndighet, vid domstol att göra en stämningsansökan i tvistemål eller brottmål.
Ovanlig benämning på straff, förekom under 1700-talet.
Rymdmått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar om våta varor, fastslogs formellt 1739 och särskilt då i relation till andra våta måttenheter. Ett halvt ankar höll 7 ½ kanna, ett ankar 15 kannor, medan en tunna höll 48 kannor och således 3 1/5 ankar.
En av de tolagsavgifter som uppbars av fartyg som anlöpte Uleåborg (inga andra finska städer uppbar avgiften). Utländska fartyg betalade 24 kopek per läst, ryska och finska fartyg betalade 8 kopek silver per läst.
Pålaga, skatt, kontribution; särskilt den skatt (an- och tolaga) på alla slags varor som infördes av Karl X Gustav i hans preussiska guvernement år 1657.
Av häradsrätten fastställt beslut att ett nytt hemman fick anläggas. Detta antecknades i jordeboken, enligt instruktion från 1830, och innebar skattefrihet under ett visst antal år.
Till exempel skriftlig anmälan till handelsregistret.
Anteckning om en elevs förseelse i en dagbok eller anmärkningsbok, i skolor använt straff innebärande klander, även i betyg gjort klander mot elevs uppförande.
Efter kollegiums beslut gjort meddelande om att en auskultant eller lärjunge måste förkovra sig (i ett visst ämne).
Skriftligt påpekande om oegentligheter i en tjänstemans eller myndighets ekonomiförvaltning. Konkret: anteckning, annotation, klander.
Bok för lärares anmärkningar om vilka lektioner eleven försummat samt övriga förseelser. Varje elev hade en anmärkningsbok som företeddes läraren.
Penningar som tjänsteman befunnits skyldig att återbetala efter (reviderande myndighets) anmärkning av offentlig räkenskapsföring. Anmärkningsmedlen tillföll staten.
Protokoll fört av räkenskapsreviderande tjänsteman eller myndighet under svenska tiden och autonoma tiden om uppdagade brister i en viss finansförvaltning på grund av tjänstefel, -försummelse eller tjänstemans bristande kamerala kunskaper. Memorialen fördes under svenska tiden av bland andra Kammarkollegium och riksdagen, under autonoma tiden av Ekonomiedepartementets expeditioner och lantdagen.
Ärende rörande brister eller fel i en tjänstemans eller förvaltningsmyndighets finansförvaltning, också om mål rörande bristande kamerala kunskaper hos kollegiernas respektive senatens auskultanter och lärjungar.
Den andel en reviderande tjänsteman (revisor) har rätt att få ut som sportel för av honom i tjänsten uppdagat fel i räkenskaperna vilket ökar medlen i statens eller annan allmän kassa. Summan erlades vanligen i procent av det influtna beloppet och ur allmänna medel. Om anmärkningen varit föranledd av grövre försummelse eller vanvård, måste den felande betala både själva anmärkningsbeloppet och procenten.
Kronologiskt uppställda årsböcker som fördes i kloster. Annalerna sammanställdes i klostrens skrivarstugor och utgjorde ett slags stomme för en mer utvecklad historieskrivning.
I vid betydelse: alla de avgifter som vid besättandet av ett kyrkligt ämbete tillkom påven, de egentliga annaterna och de så kallade servituterna. I inskränkt betydelse: den inkomst av ett ämbete, särskilt lägre icke konsistoriellt, som under första året efter att ämbetet hade besatts med en ny tjänsteinnehavare skulle tillkomma påven. Annaterna upphävdes 1527, varefter kungen uppbar första årets inkomst från ett ledigblivet kyrkligt ämbete. I Sverige betalade flera domkapitelsdigniteter annater i mitten av 1300-talet. Åbo stift kom lindrigt undan på grund av sin allmänna fattigdom. Hela uppbörden av påven Johannes XXII:s tvååriga annater erlades av domprosten i Åbo och uppgick till 3 mark silver.
Den kanoniska benämningen på en kyrka som förenats med en annan socken eller kyrklig institution och som betjänas av dennas präst.
Bonde som arrenderar ett annexhemman.
Bihang. En detaljerad bilaga till ett fördrag.
Mindre del av ett pastorat som förestods av en kaplan. Annexförsamlingen hade rätt till egen kyrkbokföring och var fritagen från vissa pålagor till moderförsamlingen, såsom underhåll av moderförsamlingens kyrka.
I annexförsamling belägen jordegendom som efter 1694 skulle anslås till kaplanens underhåll.
I författningarna från 1694 förekommande samlande beteckning på stödhemman till präststomhemman eller prästboställe i annexförsamling, motsvarande militärens augmentshemman.
Sedan 1623 benämning på pastorat som var förenat med en biskops- eller lärostol och som vanligen sköttes av en vikarie. Annexpastoraten utgjorde ett avlöningssystem för biskopar och lärare vid akademi- och gymnasiestaterna, till exempel för den äldste professorn vid Filosofiska fakulteten vid akademin i Åbo enligt akademins gamla stat (1640). Annexpastoraten var fritagna från andra pastorats utlagor så länge de innehades som annex. De infördes i jordeboken under socknens prästgård, ibland även under kolumnen för ordinarie räntan.
Skyldighet att ställa egendom i jord eller kapital till ett prästgälls eller en kyrkan närstående ämbetsinnehavares förfogande (såsom universitets- och gymnasielärare) som lön eller löneförbättring. I Finland kallades annexskyldigheten prebendeskyldighet.
Årsfest, särskilt själamässa som inom den katolska kyrkan firades på årsdagen av en persons begravning. Anniversariet var en viktig inkomstkälla för den katolska kyrkan.
Året (det och det) efter världens skapelse.
Året (det och det) efter världens återlösning, efter Kristi födelse.
Under det förflutna året.
Året (det och det) efter Kristi födelse.
Under det förflutna året.
I den återvunna salighetens tid (det vill säga efter Kristi födelse).
Under regeringsåret (det och det).
Anteckningsbok, notisbok, särskilt för anteckningar av mera officiell art: räkenskapsbok, protokollsbok m.m.
Tillintetgöra, utplåna, upphäva, förklara ogiltig.
Det första årets inkomst av ett beneficium. Av- och tillträde av beneficium var noggrant reglerat. Det var vanligt att det första årets inkomst togs i anspråk för olika ändamål, för företrädarens arvingar, för biskopen eller för påven.
Beslut om att en viss inkomst, vissa hemman eller deras avkastning skulle användas till en särskild utgift. Beslutet hade ofta formen av en myndighets skriftliga order om verkställandet av betalning. Begreppet kunde också användas om själva förrättningen då en betalning gjordes.
De medel som var öronmärkta för att täcka kronans utgifter för en viss utgiftspost inom förvaltningen. Begreppet användes också om själva sammanställningen av sådana öronmärkningar. Reglementet avskaffades 1747.
Arbetare vid ett anrikningsverk inom till exempel metallindustrin.
Benämning på att döma enligt gällande lag.
Skriva, skriva upp, anteckna, uppföra under viss rubrik, notera (i räkenskaper), bokföra, inregistrera, uppskriva (en summa på någon eller på någons räkning).
Anvisning av penningmedel, anvisad summa. Beviljat penningbelopp av folkrepresentation (i kommun, region, stat) till en styrelses, stiftelses eller enskild persons förfogande för bestridande av utgifter för visst ändamål. Anslagssumman kan fastställas att utgå en gång, årligen eller under en längre tid.
Skriftligt tillkännagivande av en ämbetsmyndighets beslut på offentlig plats. Underrättelsen om beslutet fästes på någon för allmänheten tillgänglig plats inom ämbetsverkets lokal (till exempel anslagstavla) eller (i fråga om domstolar) på rättens dörr. Olovligt borttagande av dylikt anslag var belagt med bötesstraff.
Benämning på förordnad tid för ett offentligt tillkännagivande.
Penningmedel för extra utgifter.
Förkunna, tillkännage, fastslå, offentliggöra (i fråga om uppsättandet av en skriftlig handling på en viss plats för att tillkännage den).
Stora uppfostringsanstalters eller skyddshems styrelser på 1930-talet. De bestod av en av Socialministeriet utsedd ordförande, anstaltens föreståndare, överläkare och delar eller hela anstaltens lärarkollegium. Anstaltråd förekom vid Kotiniemi, Käyrä och Kylliälä uppfostringsanstalter samt vid Koivikko skyddshem.
Uppskjuta (tills vidare), förbli öppen, oavgjord.
Uppehåll, uppskov eller frist i fråga om till exempel avgörande, beslut, domslut, vittnesmål eller betalning.
Stillestånd, vapenvila. Även uppehåll, uppskov eller frist i fråga om till exempel avgörande, beslut, domslut, vittnesmål eller betalning.
Förrätta, inrätta, anordna, inom domstolsväsendet om att anställa till exempel förhör, rannsakning eller bouppteckning.
Anstalter, åtgärder; instruktion.
Tjänstemans svaromål, räkenskap eller redovisning, till exempel om att fullgöra uppbördsskyldighet vilket inkluderade kontrollen och redovisningen av denna skyldighet. Försummelse innebar ersättningsskyldighet.
Innebär att aktieägarna vid bolagsstämman i till exempel ett aktiebolag godkänner styrelsens och verkställande direktörens skötsel av företaget under det gångna året. Genom att bevilja ansvarsfrihet avstår aktieägarna från möjligheten att begära skadestånd av styrelsen och verkställande direktören. I vissa fall kan ansvar ändå utkrävas om nya uppgifter kommer fram efter bolagsstämman.
Inom den ryska förvaltningen organisationsenhet vid ämbetsverk för ett speciellt fackområde samt även självständig fackmyndighet för ett speciellt kompetensområde.
Äldste underofficer vid styrmansstaten ombord på ett örlogsfartyg. Ansvarsstyrmannen hade närmaste ansvaret för fartygets navigering.
Meddela någon något, muntligt tillkännage, omtala, kungöra, anmäla. Ansäga dag = fastställa, utsätta eller överenskomma om en viss dag för något. Benämningen förekom på 1600- och 1700-talet.
Utsaga, uppgift, muntligt tillkännagivande.
Den period inom vilken en ansökan ska lämnas till en myndighet.
Ärende som hade anhängiggjorts genom ansökan eller anmälts till förvaltningsmyndighet eller allmän domstol. Vanligen extraordinärt rättsmedel.
De oindrivna kronoutskylder som från 1711 vid en häradsfogdes avgång skulle indrivas av den tillträdande häradsfogden.
Förteckning över förskott ur kronans medel som betalades ut till tjänstemän som verkställde viss förvaltning (till exempel för brev- och postavgifter samt resekostnader).
Göra en skriftlig anmärkning.
Sedan 1700-talet om att förse en handling med tidigare datum än det datum då handlingen skrevs.
Förtida uppbörd, förtida indrivning.
Förteckning över förskott som hade betalats ut till tjänsteman inom statsförvaltningen för resekostnader eller andra utgifter som han skulle komma att ha vid utförandet av ett tjänsteåliggande.
Mässbok med de i gudstjänsten brukliga kyrkosångerna. Antifonariet föranstaltades av Gregorius den store. Enligt den medeltida Smålandslagen skulle varje kyrka äga ett sådant.
Centralt ämbetsverk under Kanslikollegium 1692–1686, därefter Vitterhetsakademien. Arkivet bevarade rikets gamla handlingar och arkivalier och samlade in den gamla isländska och norska litteraturen, källorna till Sveriges äldre historia och rättsvetenskap samt kyrkohistoria och genealogi, under 1700-talet också mynt och medaljer. Det ombildades av Antikvitetskollegium 1692 under en sekreterare som samtidigt fungerade som riksantikvarie. Det var i ställning jämbördigt med Kungliga biblioteket (KB) och Riksarkivet (RA), med en gemensam styrelse med KB 1751–1767. Verksamheten upphörde när samlingarna 1780 överfördes till KB och RA. Arkivet indrogs när ansvaret för fornsakerna, myntsamlingen och medeltida manuskript överfördes till Vitterhetsakademien 1793. År 1850 flyttades handlingarna från KB till Vitterhetsakademin, medan en del fortfarande finns på Riksarkivet.
Fornsaks- och myntsamlingarna inom Antikvitetskollegium, föregångare till Statens historiska museum. År 1666 uppmanades prästerna att sockenvis uppspåra och förteckna alla slags fornminnen. Det upprepades 1676 och utökades inom kort med skyldigheten att till kronan mot hittelön avstå dyrbarare fornfynd.
Centralt ämbetsverk grundat 1630 för att förvalta de sedan detta år insamlade forntida minnena i riket, att utvidga samlingen samt att ägna sig åt den gamla isländska och norska litteraturen, källorna till Sveriges äldre historia och rättsvetenskap samt kyrkohistoria och genealogi. Antikvitetskollegium fick instruktion 1667. I praktiken var det en form av lärd akademi knuten till Uppsala universitet, under ledning av en direktör och sex assessorer med vetenskapliga ämbeten som gav dem deras levebröd, och som sådan verksamt till 1737. Själva verksamheten sköttes från 1692 av Antikvitetsarkivet.
Svar. Termen förekom på 1500-talet.
Överlämna, lämna (till exempel i någon annans vård).
I Ryssland 1775–1796 lägre övervakare av lagligheten vid regionalförvaltningens domstolar, ofta som prokuratorsbiträde (rangklass 8-10). Anvalterna fungerade ofta som allmänna åklagare. I Gamla Finland fanns sådana tjänstemän under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Allmän beteckning för meddelande, uppmaning, order av diverse slag, särskilt rörande penningtransaktion.
Andra delen till Pharmacopoea Fennica editio secunda, utgiven 1851.Till den bifogades en latinsk-svensk specialordbok över orden i farmakopén.
Andraga, framställa eller framföra (ärende), anhålla om, göra ansökning om någons antagande och anställande i tjänst (som t.ex. soldat eller skådespelare).
I Gamla Finland och under autonoma tiden bonde som brukade hemman tillhörande apanagegodsen.
I Ryssland från 1797 centralt ämbetsverk direkt underställt kejsaren för att sköta förvaltningen av apanagegodsen. Under Apanagedepartementet lydde apanageexpeditionerna och apanagekontoren. Apanagegodsen i Gamla Finland lydde under Apanagedepartementet och adminstrerades från 1808 på lokalnivå av en apanageprikas.
I Ryssland 1797–1808 regionalt ämbetsverk för förvaltningen av apanagegodsen med vissa domstolsuppgifter i anslutning till kameralhoven i sådana guvernement där det fanns apanagebönder. Apanageexpeditionerna var underställda Apanagedepartementet och efterträddes av apanagekontoren. Någon apanageexpedition fanns inte i Gamla Finland.
I Ryssland från 1797 benämning på de gods, även kallade taffelgods, från vilka inkomsterna var anslagna för det kejserliga husets underhåll. Apanagegodsen kallades före nämnda år slottsgods och deras hemman brukades av apanagebönder. Apanagegods fanns även i Gamla Finland. Dessa lydde under Apanagedepartementet och administrerades från 1808 på lokalnivå av en apanageprikas.
I Ryssland från 1808 regional myndighet för förvaltningen av apanagegods, vilken efterträdde apanageexpeditionen och lydde under Apanagedepartementet. Apanagekontor fanns inte i Gamla Finland.
I Ryssland från 1797 apanageböndernas självstyrelseorgan på lokalnivå inom ramen för apanageförvaltningen, vars högsta centrala organ var Apanagedepartementet. Apanageprikasen hade i uppgift att fördela pålagor och onera, samt att uppbära skatter, upprätthålla välfärdsinrättningar och fungera som domstol i mindre tvistemål rörande apanagebönderna. Apanageprikasens arbete leddes av en prikasförman som biträddes av prikasstaroster och kronostaroster. Apanageprikaserna lydde till en början under apanageexpeditionerna och från 1808 under apangekontoren. I Gamla Finland fanns 1808–1812 en apangeprikas för apanagegodsen i området.
Räknemästare, räknelärare, lärare i apologistklass eller apologistskola, efter 1649 i katedral- och trivialskola, eventuellt också i pedagogi. Apologisterna studerade vanligen själva vid akademin.
Särskild klass vid lägre trivialskola (pedagogi) som från 1649 utbildade elever i särskilt naturvetenskaper. Under perioden 1809–1841 innebar apologistklassen utbildning i naturhistoria, geografi, mätningslära (geodesi), räkning och andra ämnen som var nyttiga i det dagliga livet och som tillgodosåg borgerskapets bildningsbehov. Efter reformationen fanns i Sverige så kallade skriv- och räkneskolor. En motsvarighet till detta skapades 1649 med trivialskolan vars första klass var gemensam för alla elever. Sedan delades eleverna på två linjer: en lärd, bestående av trivialskoleklasserna II–IV, och en borgerlig, bestående av ”skriv- och räkne-klassen”. Den senares lärare kallades ”apologisten”, i 1724 års skolordning även ”räknemästaren”, och genom 1807 års skolordning erhöll klassen namnet ”apologist-klassen”.
Tillägg till en urkund eller ansökan, även anmärkning eller glosa i kanten av en skrift. Också för skriftligt tillägg efter namnunderskriften i ett brev.
Den samling av det indelta manskapet som ägde rum vid kyrkornas högmässa till minnet av en apostel. Apostladagsmötena infördes av Karl XI på 1680-talet och återupplivades 1736 och 1781.
Inom romersk-katolska kyrkan, den kedja av prästvigningar som slutar i biskopsämbetet och som härstammar ända från apostlarna. Successionen förmedlades av biskoparna ända tills systemet bröts genom reformationen.
Titel för påvens ställföreträdare i länder utan katolsk biskop och för utomordentliga påvliga sändebud. Under medeltiden insattes ofta ärkebiskopar till apostoliska vikarier för något bestämt land och de fick då varaktigt vissa privilegier som annars endast tillkom påven.
Anstalt för framställning och försäljning av läkemedel och andra för medicinskt bruk avsedda ämnen, som sedan 1500-talet i det svenska riket och från 1809 i storfurstendömet Finland samt från 1917 i republiken Finland förutsätter statligt tillstånd och äger rum under statlig övervakning. Det första apoteket inrättades i Finland 1689. Verksamheten vid apoteken regleras av farmakopéer, medicinaltaxor, apotekarreglemente och andra förordningar. Ett kungligt skyddsbrev för Stockholms apotekare 1625 blev 1635 utsträckt till hela riket. Det gav apotekarna ensamrätt till all läkemedelsförsäljning. Under 1700-talet hade dock vissa provinsialläkare tidvis rätt att hålla provinsialläkarapotek. Veterinärernas rätt att bereda och försälja medicin upphävdes 1920. Då stadgades att veterinärer är berättigade att vid behov för behandling av sjuka djur sälja färdigt tillredda läkemedel, men inte i större mängd än vad som i varje särskilt fall var påkallat. Apoteken övervakades sedan 1663 av Collegium medicum. Efter 1809 riktades anhållan om att grunda nytt apotek till regeringskonseljen. För övervakningen av de finska apoteken utfärdades instruktioner för Collegium medicum i Åbo 1816. Från 1830 övervakade Överstyrelsen för medicinalverket apoteken genom årliga apoteksvisitationer och tillfälliga inspektioner. År 1928 bestämdes att tillstånd för grundandet av ett nytt apotek skulle ges av statsrådet. Apoteksrättigheten var personlig och en apotekare fick enbart inneha ett apotek. År 1877 fanns det sex apotek i Helsingfors, fyra i Åbo och Viborg, två i Uleåborg, Tavastehus, Tammerfors, Kuopio, Gamlakarleby och Björneborg och ett i mindre städer samt större orter på landsbygden.
Bemyndigande, utfärdat från och med 1700-talet av Collegium medicum, senare av Medicinalstyrelsen, att inneha apotek för den som erhållit apoteksprivilegium samt avlagt apotekarexamen eller motsvarande samt avlagt apotekareden. Termen användes också om av Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen, utfärdat dokument som bevisar avlagd apotekarexamen.
Person som har till yrke att bereda och tillhandahålla läkemedel och andra för medicinskt bruk avsedda ämnen, ofta enbart om personer som på grund av erhållet apoteksprivilegium är innehavare av ett apotek. Sedan 1688 var en examen förutsättning för apoteksprivilegium. År 1786 fastställde Collegium medicum ett reglemente för rikets apotekare. Reglementet förkastades och först 1799 fastställdes ett nytt reglemente av konungen. Apotekare är sedan 1800-talet en person som av Medicinalstyrelsen legitimerats efter att ha uppvisat intyg över godkänd apotekarexamen. Apotekarna benämndes efter verksamhetsområde såsom akademi-, amiralitets-, brunns-, distrikts-, fält-, hop-, instruktions-, lands-, landsorts-, lasaretts-, liv-, sjukhus-, stads- och överfältapotekare. Reglementet från 1799 gällde i Finland under större delen av 1800-talet. Från 1830-talet inleddes vissa reformer och förändringar. År 1897 ersattes den del av reglementet som gällde utbildningen av apotekare med en förordning av det farmaceutiska undervisnings- och examensväsendet. Då fick också ogifta kvinnor rätt att idka apoteksrörelse på samma villkor som män. Enligt apotekslagen 1928 skulle en apotekare vara finsk medborgare, åtnjuta medborgerligt förtroende, råda över sig själv och sin egendom samt vara behörig att inneha apotek.
Ed som senast från och med 1700-talet avlades inför Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen, efter godkänd apotekarexamen. Eden måste avläggas av apotekare som fått privilegium på att inneha ett apotek. Den kunde också avläggas inför magistraten i ifrågavarande stad. År 1757 infördes ett fastställt edsformulär. Då bestämdes också att den som vägrade att avlägga eden skulle inom 24 timmar avlägsna sig från staden och inom åtta dagar ur riket. År 1825 utfärdades nya edsformulär.
Sammanslutning för apotekare i Sverige. År 1675 utfärdades privilegium för apotekarna i Stockholm att preparera och försälja läkemedel. År 1683 utsträcktes1675 års privilegium till att omfatta alla rikets apotekare. Societeten hade en privat karaktär och försökte 1776 förändra sin verksamhet och bli en av överheten godkänd myndighet. Försöket misslyckades. År 1792 utarbetades av överståthållaren Projekt till reglemente för Apothekare Societeten i dess oekonomiska angelägenheter. Någon ordningsstadga kom dock inte till stånd.
Examen som berättigade till utövande av apotekaryrket eller att förestå apotek. Apotekarexamen inrättades 1688 och avlades inför Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen. Den ersattes 1897 av provisorsexamen som efter erhållen undervisning vid farmaceutiska inrättningen avlades inför Medicinalstyrelsen. Apoteksexamen krävdes för att erhålla apoteksprivilegium. Enligt medicinalordningen 1797 skulle den blivande apotekarens kunskaper i språk samt Chemica Physica undersökas. I vissa fall avlades apotekarexamen inte inför Collegium medicum. Efter en anhållan hos Collegium medicum fick J.M. Tingelund rätt att avlägga examen inför den medicinska fakulteten i Åbo 1747. Johan Jakob Lydeman erhöll apoteksprivilegium 1763, efter att han köpt apoteket i Åbo. Han underkändes i sin examen av Collegium medicum och avlade därför en efterexamen inför provincialläkaren i Åbo. Många finska apotekare avlade examen inför medico-kirurgiska akademin i Petersburg. Efter att Collegium medicum inrättats i Åbo 1811 skulle apotekarexamen avläggas där. En farmaciekandidat behövde inte alltid avlägga provisorsexamen före apotekarexamen, utan kunde anmäla sig direkt till den senare om han kommit i besittning av apotek. År 1834 blev det obligatoriskt att först avlägga provisorsexamen innan man kunde admitteras till apotekarexamen. För att kunna anmäla sig krävdes förutom provisorsbrev också ett köpekontrakt som bevisade att aspiranten på laglig väg kommit i besittning av ett apotek. År 1845 förordnades att en farmaciestudiosus som kommit i besittning av ett apotek direkt fick anmäla sig till apotekarexamen, utan att ha avlagt provisorsexamen. År 1870 beslutade Collegium medicum att dispens från apotekarexamen i vissa fall kunde beviljas. Medicinalstyrelsen tillämpade beslutet från 1878 så att dispens beviljades om aspiranten hade ganska nöjaktiga eller högre vitsord i sin provisorsexamen. Om vitsordet var lägre måste aspiranten genomgå en förnyad examen, antingen helt eller partiellt.
Förmåner, införda i Stockholm 1675 och i hela landet från och med 1683, som främjar apotekaryrkets utövande (till exempel tullfrihet för medicinalier, vissa kvantiteter vin och brännvin, frihet från staden tillkommande avgifter för yrkesutövning, inkvartering m.m.).
Person som hade avlagt Pharmacie Studiosi-examen och arbetade på ett apotek men ännu inte hade undergått apotekarexamen. Efter fullgjord examen skulle apotekargesällen bli kvar hos samma apotekare i ett år. Under vissa förhållanden kunde lärotiden förlängas. Efter det året kunde han med tre månaders uppsägningstid söka sig annorstädes. Under gesälltiden skulle gesällen fördjupa sina kunskaper i språk, naturalhistoria och apotekarekonsten. Efter fyra års arbete och studier kunde han anmäla sig hos Collegium medicum för att antingen som provisor förestå någon annans apotek eller som apotekare upprätthålla sitt eget. Då fick Pharmaciae Studiosus titeln Pharmaciae Candidat.
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen. Avdelningen bestod av ett apoteksråd som chef och en apoteksvisitator. Avdelningen handlade alla frågor rörande apoteksväsendet, droghandeln, apoteksvaruhandeln samt handeln med giftiga ämnen.
Specialskatt som årligen betalas av apoteken till staten. Avgiften infördes 1857. År 1857 bestämdes att alla apotek som skulle grundas i fortsättningen samt att de befintliga apoteken, när de övergick till en annan ägare, skulle påläggas en årlig avgift till kronan. Apoteken indelades i sex klasser. Avgiften skulle i första klassen utgå med 300 och i den sjätte klassen med 50 rubel silver om året. År 1874 tillkom en sjunde klass med en årlig avgift på 100 mark. I privilegiebreven för de personliga apoteken skulle införas ett tillägg om till vilken klass apoteket skulle hänföras, skatteavgiftens storlek samt tiden från vilken den borde gälla. År 1874 tillkom bestämmelser om apotekarnas möjligheter att anhålla om nedflyttning från en högre till lägre klass. Då infördes också att skatterna reglerades vart femte år. År 1925 indelades apoteken i nio klasser. Till grund för beskattningen lades recepturens storlek, så att till första klassen hörde apotek med över 45 000 recept och till den nionde apotek med under 2 500 recept. Universitetsapoteket, militärapoteken och apotek vid sjukhus eller sanatorier var befriade från denna skatt. År 1924 utgick giltighetstiden för samtliga apotek med personliga privilegier. De prolongerades för fyra år och nya privilegiebrev utfärdades 1928. De belades med stämpelskatt som varierade mellan 2 000 och 25 000 mark.
Filial till apotek som apotekare med Medicinalstyrelsens tillstånd var berättigad att inrätta på ort som saknade apotek.
Underbefäl vid de 1889 inrättade fältlasaretten med uppgift att underställd apoteksföreståndaren delta i skötseln av lasarettets apoteksverksamhet.
Civil tjänsteman vid de 1889 inrättade fältlasaretten med uppgift att förestå lasarettets medicinförråd och dess apoteksinventarier.
Person som av Medicinalstyrelsen förordnats att förestå ett apotek då apotekaren var förhindrad att göra det.
Fastighet som inrymmer ett apotek. År 1688 bestämdes att varje apotek skulle vara försett med officin, materialkamrar; örtkammare, källare och laboratorium. I senare författningar tillkom dekoktorium.
Mindre medicinförråd på landsbygden som upprättades av apotekare i början på 1800-talet.
Elev på ett apotek. Enligt reglementet för apotekare 1798 skulle lärlingen vara minst femton år, grundligen undervisad i kristendom, ha goda seder och röja håg till arbetsamhet, kunna skriva läslig stil och räkna. Dessutom skulle han vara så kunnig i latin att han väl kände grammatiken och kunde översätta från latin till svenska. Lärotiden inleddes med en prövotid på sex månader och varade mellan tre och sex år. Under lärotiden skulle lärlingen bl.a. studera tyska och sammanställa ett herbarium. Han skulle också lära sig kemins grunder och de göromål som förekom i apotekets laboratorium. Under det sista läroåret skulle han få ledighet för att bevista föreläsningar i naturalhistoria och farmasi, om sådana ordnades på orten. Lärotiden avslutades genom att apotekaren anmälde lärlingen till Pharmacie Studiosi-examen.
Av regeringen beviljat tillstånd 1688–1928 att inneha ett visst apotek på viss ort. Privilegiet förutsatte apotekarexamen. Det ersattes 1928 med apoteksrättighet och 1987 med apotekstillstånd. Kungligt tillstånd att inneha apotek förekom från och med 1500-talet. Erhållandet av apoteksprivilegier reglerades 1688 och beviljades av Kgl. Maj:t, efter 1809 av senaten och 1917 av statsrådet från och med 1987 av Medicinalstyrelsen. Apoteksprivilegierna var ursprungligen reala, det vill säga innehavaren var berättigad att överlåta apoteket, stamapoteket, genom arv, försäljning eller annat laga fång. De reala apoteksprivilegierna upphörde i slutet av 1968 med undantag av Helsingfors universitetsapotek. Efter 1837 beviljade apoteksprivilegier är personella, de innehöll inte rätt att överlåtas åt enskilda, även om dispens i detta avseende länge beviljades.
Chefen för apoteksavdelningen vid Medicicinalstyrelsen sedan 1927. Han var också ledamot i Medicinalstyrelsen. Kompetensvillkor var avlagd provisorsexamen. Chefen för apoteksavdelningen skulle utfärda förordnande för apoteksvisitatorn att verkställa de på denne ankommande visitationer, granska upprättade visitationsprotokoll, dra försorg om att lediga apoteksrättigheter, studie- och reseunderstöd blev lediganslagna, utfärda förordnanden för temporära föreståndare för apotek och apoteksfilialer, besluta om beviljande av högst tre månaders ledighet från skötseln av apotek, godkänna till apoteken antagna apotekselever samt granska apoteksräkningar till statens inrättningar. Om ett ärende vari avdelningschefen hade beslutanderätt var av vittgående eller av principiell betydelse skulle det underställas generaldirektören eller plenum för avgörande.
Statsunderstöd till apotek. Direkta penningstöd började utbetalas i slutet på 1700-talet till apotek på avlägsna orter med ekonomiska svårigheter. Direkt understöd tillerkändes inte apotekare efter 1816 förrän på 1880-talet, då apoteket i Kittilä efter ansökan beviljades sådant. Då beviljades hyresmedel och fri bostad. År 1894 fick Kittilä-apoteket ett årligt understöd som beviljades för fem år i taget. I början av 1900-talet beviljades också vissa andra apotek understöd. År 1931 utbetalades statsstöd åt 22 apotek.
Inspektion av ett apoteks verksamhet och dess skötsel. Förrättades från 1688 av Collegium medicum, senare även av provinsialläkarna. Under storfurstendömets tid sköttes inspektionen av provinsialläkarna samt Medicinalstyrelsen. Efter republiken Finlands tillkomst av särskild apoteksvisitator vid Medicinalstyrelsen och av provinsialläkarna.
Tjänsteman vid apoteksavdelningen vid Medicinalstyrelsen. Till apoteksvisitatörens uppgifter hörde att vid behov vidta visitationer i apotek, läkemedelsfabriker, droglager och -affärer samt butiker för försäljning av giftiga ämnen. Kompetensvillkoren var avlagd provisorsexamen. Protokoll fördes över visitationerna och skulle tillställas Medicinalstyrelsen. Tjänsten grundades provisoriskt 1903 och blev ordinarie 1927.
Som visar sig eller framträder, träder i dagen, uppenbar, tydlig.
Benämning på något som tillhör en fastighet och kan användas av den, men som inte är en del av den totala egendomen (till exempel skatte- och kronokvarnar). Appartinent hade betydelse för beräkningen av vissa utskylder och skatter (exempelvis kyrkobyggnadsavgiften).
Skriftlig vädjan eller besvär till högre instans om granskning av och beslut i hela sakfrågan jämte bevis- och rättsfrågor i ett mål som hade avgjorts i lägre instans. Appeller riktades 1614–1980 till hovrätten. Termen användes huvudsakligen under svenska tiden och autonoma tiden; sedermera användes termen ändringsansökan. Allmänt brukar ”appell” dock användas enbart om vad, besvär från en lägre rättsinstans till en högre domstol (appellationsdomstol, appelldomstol).
Under svenska tiden samlande benämning på den som vädjade en lägre instans beslut till högre instans, för granskning och beslut i sak-, bevis- och rättsfrågan. Under autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden kallades apellanten vanligen klagande, senare ändringssökande.
I Ryssland från 1710-talet, så även i Gamla Finland, benämning på olika slag av rättsmedel med vilka ändring kunde sökas i domstolars domslut men även i administrativa myndigheters beslut. Appellation ägde rum under olika former beroende på rättegångsmålens och ärendenas natur.
Rättsmedel som innebar att hela sak-, bevis- och rättsfrågan i ett avgörande i en lägre instans togs upp till prövning och beslut i högre instans. Appellationen förutsatte appell, ändringsansökan.
Avgift som erlades under 1700-talet i lotterispel.
Under svenska tiden och autonoma tiden om dokument som bekräftade att en ansökan om ändring av lägre instans beslut (appell) hade lämnats in till högre instans för granskning och beslut i sak-, bevis- och rättsfrågan och att den avgift som utgick för dylika appellationer hade blivit erlagd. Appellationsbevis förekom också i Gamla Finland och kallades under svenska tiden också appellationsattest.
Överdomstol som kan pröva och ändra en lägre domstols beslut i hela sakfrågan, inte bara i rättsfrågan, vilket kunde innebära framtagning av mera bevis och vittnesförhör. Hovrätten var appellationsdomstol 1614–1980, lagmansrätterna i (vissa) ekonomiska tvistemål cirka 1630–1868.
I Gamla Finland avgift som erlades av ändringssökande som genom vad sökte ändring i vissa typer av domslut hos Dirigerande senaten. Denna avgift var en skild avgift vid sidan av vadepenningen.
Allmänt om myndighet som enligt vanligt besvärsförfarande kan pröva och ändra beslut som fattats av en lägre instans.
Ordning för vädjande till högre domstol eller högre myndighet.
Bihang, tillägg, supplement, särskilt det till landslagen 1608 som gjorde delar av Gamla Testamentets Moseböcker till gångbar lag och kom att gälla tills 1734 års lag togs i bruk.
Tillbehör, inom lantmäteriet under 1700–1800-talet om hemman underlydande lägenhet, ägolott eller område som omfattades av särskilda skiftesregler.
Avslutande bön om kungörandet av innehållet i ett medeltida diplom. Ofta kan den vara mycket kortfattad av typen: ”Alleluja eller det klassiska ”feliciter”. Den ingår som ett element i eschatokollet.
Under 1800-talet och fram till början av 1900-talet benämning på formellt godkännande, särskilt behörighet; om till exempel militärer eller sjukvårdspersonal att personen i fråga hade de personliga egenskaper och kunskaper som krävdes för tjänsten. Sedermera autorisation.
Mönstring för att godkänna eller kassera soldater.
Godkänna (enligt tidigare beslut), särskilt i fråga om officiellt godkännande i högre instans av en lägre instans beslut som hade hemställts till den högre instansen för prövning.
Mönstring som genomfördes för att godkänna soldater eller hästar.
Ytmått på 100 kvadratmeter för uppmätning av jordområden, bland annat ledungsskattens beräkningsgrund i den medeltida Upplandslagen.
De indisk-arabiska siffrorna började spridas i Europa i mitten av 1200-talet. I Sverige börjar de förekomma i början av 1300-talet. Enligt en sen uppgift stod årtalet 1291 skrivet med arabiska siffror vid nordportalen till Uppsala domkyrka. Det första säkra belägget är från en handling som berör Uppsala domkyrka samma år. Den blivande ärkebiskopen Nils Alleson skrev ”4or”, det vill säga fyra.
Benämning på straffarbete. Uttrycket hänvisar till den järnplatta försedd med en kunglig krona i relief som bars av straffångarna under 1600-talet.
Tjänsteman vid yrkesinspektionen som verkade som biträde åt en yrkesinspektör i ett visst yrkesinspektionsdistrikt, med särskilt ansvar för inspektionen av arbetares arbetsplatser. Arbetarassistenterna ersattes 1925 av biträdande yrkesinspektör och 1927 av arbetarinspektör.
Kassor som omfattade både sjukkassor och pensionskassor och som inrättades för att täcka arbetsgivarens försäkringsplikt gentemot arbetare som i arbetet drabbats av en kroppsskada, som ledde till att arbetaren för en kortare tid eller beständigt helt eller gradvis förlorade sin arbetsförmåga.
Tjänsteman vid yrkesinspektionen som ansvarade för inspektioner av sådana arbetsplatser som sysselsatte arbetare. Tjänsten tillsattes på viss tid, efter att vederbörande yrkesinspektionsdistrikts åsikt hade inhämtats. År 1927 ersattes arbetarassistenterna av arbetarinspektörer. Kompetenskravet var efter 1927 åtminstone folkskoleutbildning, med erfarenhet av minst fem års yrkesarbete och kunskaper om arbetarskyddslagstiftning.
Läroanstalt avsedd att genom i synnerhet populärvetenskapliga föredragsserier ge de arbetande klasserna möjlighet att förkovra sig i allmännyttiga kunskaper.
Folkrepresentationen i det röda Finland under inbördeskriget 1918. Till rådet invaldes 40 medlemmar som representerade arbetarföreningar, Finland svenska arbetarförbundet, fackförbunden och röda gardet. Rådets betydelse blev marginellt på grund av folkkommissariatets stora maktbefogenheter.
Grundades den 8 november 1917 av det socialdemokratiska partiet och Finska Landsorganisationen. Centralrådet utlyste och organiserade en generalstrejk den 14 november 1917. Under centralrådet verkade lokala distrikts- och kommunalråd.
Lag som upprättades för att i första hand skydda kroppsarbetare mot alltför ofördelaktiga arbetsförhållanden, liksom mot de ekonomiska följderna av arbetslöshet eller arbetsoförmåga.
Den ersättning som en intern på en tvångsarbetsanstalt fick för det arbete han utförde åt staten. Av lönen fick hälften användas till understöd av anhöriga. Den andra hälften skulle internen använda för sina egna behov.
För vården av lösdrivare inrättad statlig anstalt eller kommunal eller privat anstalt som godkänts som arbetsanstalt av Socialministeriet. Arbetsanstalten förestods av en direktion och en föreståndare.
Från slutet av 1920-talet avdelning vid Socialministeriet, vilken tidigare ingått i arbets- och välfärdsavdelningen. Arbetsavdelningen ansvarade för att övervaka yrkesinspektionen, skogs- och flottningsarbetarhärbärgen och arbetsförmedlingsverksamheten i landet.
Vid arbetskonflikt sedan senare delen av 1800-talet om tillfälle då arbetsgivarna inställer arbetet för att arbetstagarna inte går med på deras önskemål.
Under 1800-talet samlande benämning på arbetsledare, arbetsledarskapet.
Muntligt eller skriftligt avtal genom vilket en person förbinder sig att åt en annan, mot överenskommen ersättning och under vissa villkor, utföra ett visst arbete. Arbetsbetinget, även kallat entreprenad, upplöses när prestationen är slutförd.
Under autonoma tiden legitimationsbetyg för person som sökte arbete utanför sin hemkommun. Betyget utfärdades av poliskammare, magistrat, ordningsrätt eller kronolänsman. I slutet av 1800-talet användes termen också om betyg över en arbetares duglighet i ett visst arbete, vilket utfärdades av arbetsföreståndaren. Arbetsbetyget skulle innehålla uppgifter om innehavarens namn och hemort, giltighetstiden (högst ett år) och orten dit han var på väg.
I Ryssland från 1809 benämning på militärt organiserade enheter under trafikdistrikten med uppgift att bygga, förnya och underhålla kommunikationsleder, såväl lands- som vattenvägar. Även i Gamla Finland fanns en arbetsbrigad.
I varje län tillsatt särskild byrå för förverkligande av den allmänna arbetsplikten 1918. Arbetsbyrån skulle först med hjälp av en kommunal myndighet uppmana de arbetspliktiga i varje kommun att frivilligt anmäla sig till arbete. Ifall de frivilliga var för få bemyndigade Socialstyrelsen byrån att utfärda arbetsplikt börjande från yngsta åldersklassen i kommunen. Vid behov utvidgades sökningen av arbetspliktiga till nästa kommun inom arbetsbyråns verksamhetsområde.
Tjänsteman vid Helsingfors stads byggnadskontor. År 1897 fanns inte arbetschefer i någon annan av de finländska städerna.
Område inom vilket ett visst arbete, till exempel järnvägsbygge, utförs.
Specialdomstol grundad 1946, verksam från 1947, för att behandla tvistemål gällande arbetsavtal, tjänstekollektivavtal och arbetsfred, som rests i domstolen av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationer. Arbetsdomstolens beslut kunde inte överklagas. Domstolen bestod av tio lagfarna ledamöter valda på tre år, varav två oberoende parter, samt ordföranden (sedermera presidenten) som utnämndes av republikens president.
Fånge som blivit dömd till tvångsarbete: tvångsarbetsfånge. Begreppet användes tidigare också om till straffarbete dömd förbrytare; straffånge.
Ursprungligen spinnhus för kvinnor. Det omorganiserades till ett fängelse för män som öppnades i Villmanstrand 1882 och blev under 1900-talet ett centralfängelse. Fängelsets direktion bestod av fängelsedirektören, predikanten och läkaren. Andra tjänstemän var (1897, 1910) en läkare, en bokhållare, en lärare och en arbetsledare. År 1937 bestod fängelsestyrelsen av direktören, en pastor, en läkare, ekonomiföreståndaren, arbetsledaren och en lärare.
Fängelse och arbetsanstalt för personer som hade förordnats eller dömts till allmänt arbete för statens räkning, senare tvångsarbete. Till dem hörde huvudsakligen lösdrivare, tjuvar och oansvariga underhållsskyldiga som inte ville göra bättring, från 1936 också alkoholister som vägrade ta emot vård. Arbetsfängelser förekom redan från 1600-talet vid kronans fästningar. Under autonomin förekom de ofta i kombination med korrektionsinrättningar och straffängelser.
Tjänstebeteckning för arbetsledare inom fångvården.
Avdelning vid Socialstyrelsen 1918–1922 som bestod av en avdelningschef som var förtrogen med arbetarnas yrkesförhållanden och två arbetsförmedlingskonsulenter. Arbetsförmedlingsavdelningen övervakade arbetsförmedlingarna i landet. Den uppgick 1922 i Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning.
Kommunal anstalt under stads- eller kommunalfullmäktige, senare arbetskraftsmyndigheterna, som från 1917 förmedlade arbete åt arbetssökande, biträdde vid avtalsslut och allmänt tillhandahöll arbetsgivare och arbetstagare med information om utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingsbyråer kunde ursprungligen också upprätthållas av en förening och förestods av en ombudsman.
Juridiskt bevandrad tjänsteman vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare arbetsavdelningen, som från 1922 till slutet av 1930-talet ansvarade för övervakningen av privata och offentliga arbetsförmedlingsbyråer. Arbetsförmedlingsinspektören utnämndes av republikens president på statsrådets framställning. Innehavaren skulle ha högre rättsexamen eller juridisk examen eller filosofiekandidatexamen med vitsord i ämnen som hörde till tjänsten.
Från 1918 tjänsteman vid Socialstyrelsens arbetsförmedlingsavdelning och från 1922 till slutet av 1930-talet vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, sedermera arbetsavdelningen. Arbetsförmedlingskonsulenten ansvarade för rådgivningen och övervakningen av arbetsförmedlingarna i landet.
Kommunal eller samkommunal arbetsinrättning av mera friare slag än arbetsanstalt. Arbetshem grundades i mitten av 1920-talet för någorlunda arbetsföra interner på kommunalhemmen och sådana arbetsföra vuxna som genom arbete skulle betala tillbaka den fattigvård de eller deras familj hade fått av kommunen.
Samlande benämning på diverse (mindre) förbättringsanstalter för personer som på grund av mindre förseelser, lösdriveri eller arbetslöshet hade förordnats eller dömts till allmänt arbete för kronans räkning. Arbetshusen ersattes under autonoma tiden huvudsakligen med arbets- och korrektionsinrättningar.
Avgift som uppbars till förmån för en korrektionsanstalt för lösdrivare eller en välgörenhetsanstalt för arbetsföra, arbetslösa personer. Avgiften är belagd under 1700-talet. År 1818 fick Finlands Allmänna Stats-, Fattig- och Arbetshusfonder i uppgift att insamla avgifterna och fördela medlen.
Samlande byråkratisk beteckning för statlig anstalt som höll arbetsföra fattiga i samhällsnyttigt arbete med början från 1773. Under autonoma tiden räknades också förbättringsanstalter för lösdrivare, uppfostringsanstalter för minderåriga förbrytare och välgörenhetsanstalter för ofrivilligt arbetslösa till arbetshusinrättningarna, vilka sysselsatte internerna med samhällsnyttigt arbete.
Benämningen ”ropottimies” användes om dem som i Viborgs kommendantskap av de ryska ockupationsmyndigheterna under stora ofreden blev ålagda att utföra arbetsprestationer för ockupanten inom ramen för skatteuttaget.
Diverse- eller grovarbetare av mera tillfälligt slag. Arbetskarlarna var efter 1773 befriade från alla personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Enhet för arbetspliktiga inom försvarsmakten. Arbetskommandon förlades skilt från andra truppenheter. De som av religiös övertygelse kategoriserats som arbetspliktiga organiserades inte i arbetskommandon.
Till tjänsten som indelt soldat hörde, förutom de regelbundet återkommande excerciserna och övningarna, också att bli arbetskommenderad. Arbetskommenderingen kunde gälla militära byggnadsarbeten såsom dock- och befästningsarbeten samt civila byggnadsprojekt som kanaler.
För att verkställa uppgifterna som ankom förvaltningen av arbetskraftsärenden med anledning av införandet av allmän arbetsplikt under andra världskriget indelades landet 1942 i arbetskraftsdistrikt. Tidigare hade dessa ärenden skötts inom ramen för folkförsörjningsdistrikt. I varje arbetskraftsdistrikt fanns en distriktsbyrå som lydde under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena och leddes av distriktets arbetskraftschef.
Kommunal nämnd som 1942–cirka 1944 övervakade tillämpningen av arbetspliktslagen i kommunen som verkställdes under ledning av kommunens arbetskraftschef. Tidigare hade kommunens folkförsörjningsnämnd skött dessa ärenden. Arbetskraftsnämnden förde med biträde av ett arbetskraftsdistrikts arbetskraftschef bok över och skaffade fram arbetspliktiga i kommunen samt fastställde de arbetspliktigas löner om arbetsgivaren och arbetstagaren inte kunde enas. Arbetskraftsnämnden valdes av kommunalfullmäktige och bestod av en ordförande som inte företrädde vare sig arbetsgivar- eller arbetstagarparten, en viceordförande som saknade rösträtt och ett antal ledamöter, av vilka hälften representerade kommunens arbetsgivare, andra hälften arbetstagarna. Arbetskraftsnämnderna verkade även som högsta lokala myndighet för ärenden som gällde krigsfångar.
Tjänstebeteckning för den person som ledde fångarnas arbete vid ett arbetsfängelse eller ett straff- och arbetsfängelse.
Överenskommen ersättning för utförandet av ett bestämt arbete.
Stadsbetjänt som utförde grovsysslor i en stad. Arbetsmännen utsågs av borgmästare och råd.
Från 1600-talet om en fattiggård eller ett fattighus i en församling, senare en kommun eller ett fattigvårdssamhälle, som samtidigt fungerade som en arbetsanstalt för lösdrivare.
Specialsjukhus i Helsingfors för patienter som var intagna på stadens arbets- och fattighus. Sjukhuset underlydde Medicinalstyrelsen. År 1897 fanns på sjukhuset en underläkartjänst.
Tvångsarbetsinrättning för manliga lösdrivare i Viborgs län, grundad 1831. Anstalten avskaffades 1882 då länsfängelset i Viborg började uppföras. Det stod färdigt 1884.
Statligt arbetsfängelse och korrektionsinrättning för lösdrivare, vanartiga och försvarslösa 1829–1882. Det fanns separata inrättningar för kvinnor och män. Dessa utförde arbete och fick elementär undervisning. Inrättningarna uppgick senast 1882 i länsfängelserna. Inrättningen förestods av en direktion med landshövdingen (guvernören) som ordförande och representanter från orten, församlingen och länet samt rättsväsendet och medicinalverket. Som tjänstemän verkade sekreterare, läkare, predikant, bokhållare och inrättningens ekonomiansvariga uppsyningsman.
Präst vid arbets- och korrektionsinrättning. Predikanten förordnades av vederbörande domkapitel, på förslag av inrättningens direktion. Arbets- och korrektionspredikanten förde kyrk- och kommunionbok över korrektionshjonen och undervisade dem i gudsfruktan, flit och moralisk bättring genom kristendomsundervisning och flitiga andaktsövningar under ledning av inrättningens vaktmästare. Han höll också regelbundna prediko- och katekesförhör samt högmässor.
Avdelning i Socialministeriet vilken ansvarade för arbets- och fattigvårdsfrågor. Avdelningen var en fortsättning på Socialstyrelsens yrkesinspektions-, arbetsförmedlings- och fattigvårdsavdelning, samt barnskyddsbyrå. Avdelningen var uppdelad i en arbetsbyrå och en välfärdsbyrå som i slutet av 1920-talet bildade två skilda avdelningar. Därtill fanns vid avdelningen yrkesinspektionen, Fattigvårdsbyrån och Barnskyddsbyrån. Vid delningen följde yrkesinspektionen med arbetsavdelningen och Fattigvårdsbyrån och Barnskyddsbyrån med välfärdsavdelningen.
Schema, ordningsstadga eller plan för arbetet på en arbetsplats eller institution.
Benämningen ”ropottirahat” användes om den penningskatt som de ryska ockupationsmyndigheterna under stora ofreden utkrävde i Viborgs kommendantskap i anslutning till uttaget av arbetskarlar inom ramen för den pålagda arbetsskyldigheten.
I september 1918 stiftades i Finland en temporär lag ”om av undantagsförhållanden påtvingad allmän värnplikt”, som med vissa undantag gällde varje man och kvinna i åldern 18–55 år. Lagen var tänkt att förbättra statens möjligheter att motarbeta livsmedelsbristen och den militära osäkerheten. Den allmänna arbetsplikten skulle verkställas av Socialstyrelsen med biträde av länens arbetsbyråer, kommunala arbetsförmedlingsbyråer och andra kommunala myndigheter. Lagen var i kraft fram till oktober 1919 men på grund av den förbättrade livsmedelssituationen kom den aldrig att tillämpas.
Benämning på värnpliktig som var skyldiga att utföra arbete till gagn för försvaret eller tjänstgöra i annan statsinrättning. Benämningen togs i bruk i värnpliktslagen från år 1922 och ersatte den tidigare benämningen arbetssoldat.
Bestod av värnpliktig som av en domstol var förklarad att ha förlorat sitt medborgerliga förtroende. Arbetspliktiga av III kategorin fick under fredstid fullgöra sin tjänstgöringstid i form av arbetstjänst i arbetskommandon.
Bestod av värnpliktiga som på sannolika skäl misstänktes vägra fullgöra de skyldigheter som hörde till den värnpliktige och tjänstgöringstiden. Arbetspliktiga av II kategorin fick under fredstid fullgöra sin tjänstgöringstid i form av arbetstjänst i arbetskommandon.
Bestod av värnpliktiga som på grund av samvetsskäl, grundad på religiös övertygelse eller andra vägande samvetsskäl, inte förmådde avtjäna värnplikten. Arbetspliktiga av I kategorin fick under fredstid fullgöra sin tjänstgöringstid i form av arbetstjänst som direkt eller indirekt gagnade försvaret. Den aktiva tjänsten var sex månader längre än den ordinära tjänstgöringstiden.
Under inbördeskriget 1918 beordrade Finlands folkkommissariat allmän arbetsplikt för alla män i åldern 18–55, en order som även kunde utsträckas till att omfatta sysslolösa kvinnor. Ordern fick liten effekt i och med den röda sidans förlust.
Egentligen lagen om allmän arbetsplikt under krigstid, en krislag stiftad 1939 för att trygga folkförsörjningen och militärens behov av materiel och förnödenheter under krig eller uppror. Arbetspliktslagen verkställdes av folkförsörjningsförvaltningens, senare arbetskraftsdistriktens, distriktsbyråer och de kommunla folkförsörjningsnämnderna, senare arbetskraftsnämnderna.
Permanent rådgivande organ i arbetarskydd, vilket lydde under Socialministeriet och verkade i nära samarbete med yrkesöverinspektören. Arbetsrådet bestod av minst åtta medlemmar som utsågs av statsrådet för tre år i sänder. Statsrådet utsåg Arbetsrådets ordförande.
Skola för obesuttna barn som lärdes upp i något praktiskt yrke. Skolan lydde under fattigvårdsinspektören, från 1918 under yrkesinspektionen. Arbetsskolorna kallades också arbetshem.
Från 1700-talet skyldighet att utföra dagsverken och dylikt, senare även om arbetstagarens skyldighet att utföra de arbetsuppgifter som fastställts av arbetsgivaren eller i arbetsavtal.
Benämning på arbetspliktig före värnpliktslagen från år 1922.
Värnpliktig som före eller efter inträdet i tjänst på sannolika skäl misstänktes för att inte vilja slutföra sina krigsmannaskyldigheter och avhölls från vapentjänst. En arbetssoldat av II kategorin kunde under tjänstgöringsperioden, övningsmöten och mobilisering användas i arbete som direkt eller indirekt gagnade försvaret. Arbetssoldaten av II kategorin kvarstod i aktiv tjänst och överfördes till reserven och lantvärnet i likhet med övriga värnpliktiga. Benämningen ersattes med arbetspliktig av I kategorin i värnpliktslagen 1922.
Värnpliktig som av en domstol var förklarad att ha förlorat sitt medborgerliga förtroende. En arbetssoldat av I kategorin kunde inkallas för maximalt 18 månader till arbete som direkt eller indirekt gagnade försvaret. Arbetssoldater av I kategorin sammanfördes vid inkallandet till tjänst i särskilda arbetsavdelningar. Benämningen ersattes med arbetspliktig av I kategorin i värnpliktslagen 1922.
Föreskrift om vilka regler och påbud som gäller på en arbetsplats.
Straff som innebar allmänt arbete, senare tvångsarbete.
Arrendator av en jordlägenhet som under 1600-talet hade ett torp som lön för dagsverkena på huvudgården.
Samlingsterm om åtgärder vars syfte är att underlätta för personer med handikapp att få eller behålla ett arbete. Under andra världskriget i Finland avsågs med termen det statliga skadestånd som arbetsföra krigsinvalider och krigsänkor var berättigade till. Arbetsvården gick ut på att staten bekostade arbetsplaceringen, omskolningen till annat yrke eller utbildning inom eget yrke till sådana arbetsuppgifter som lämpade sig för krigsinvaliden eller krigsänkan samt arbetsredskap. En arbetsgivare som tränade upp och sysselsatte krigsinvalider fick ersättning av staten och betecknades arbetsvårdare för krigsinvalider. För krigsänkor förekom det också statligt garanterade studielån.
Arbetsgivare som enligt beslut av Arbetsvårdsverket för krigsinvalider tränade upp och sysselsatte arbetsföra krigsinvalider, mot en ersättning som betalades kvartalsvis av staten.
Avdelning vid Arbetsvårdsverket för krigsinvalider, vilken behandlade ansökningar om skadestånd i form av arbetsvård. Besvär över besluten riktades till Arbetsvårdsrådet. Efter 1945 flyttades Arbetsvårdsbyrån till Socialministeriets välfärdsavdelning. Där skötte man förutom frågor om arbetsvård för krigsinvalider och krigsänkor även ärenden som rörde arbetsvård för andra invalider. Byrån leddes av en arbetsvårdsinspektör.
Ledande tjänsteman vid Socialministeriets arbetsvårdsbyrå som ansvarade för enhetens verksamhet och inspektionen av de arbetsplatser som var knutna till arbetsvården av krigsinvalider, krigsänkor och andra invalider.
Avdelning vid Arbetsvårdsverket för krigsinvalider som behandlade besvär över avslag på skadestånd i form av arbetsvård och som fastställde läroplanerna för den undervisning i arbetsvård som erbjöds vid diverse utbildningsinrättningar och som specialkurser. Arbetsvårdsrådet bestod av direktören för Arbetsvårdsverket och minst tio ledamöter, av vilka en skulle vara läkare, en ha domarkompetens, två vara krigsinvalider och två ha erfarenhet av vården av krigsinvalider. De övriga ledamöterna representerade arbetsgivarna och myndigheterna. Statsrådet förordnade ledamöterna och utnämnde ordförande och viceordförande.
Provisoriskt ämbetsverk som lydde under Försvarsministeriet och som beslöt om och behandlade besvär rörande skadestånd i form av arbetsvård för krigsinvalider. Arbetsvårdsverket för krigsinvalider leddes av en direktör och inrymde två byråer, Arbetsvårdsbyrån och Arbetsvårdsrådet. Ärenden om arbetsvård för krigsänkor och krigsvärnlösa behandlades under Socialministeriets tillsyn. Efter 1945 övertog Socialministeriet Arbetsvårdsbyrån, medan övriga enheter upplöstes.
Beroende av godtycke, gottfinnande, förfaringssätt inom förvaltningen, särskilt hos dömande myndigheter under 1600-talet och i början av 1700-talet.
”Att döma efter samvete”, om av domare fritt avdömt straff utan stöd av klar lag eller på grund av målets säromständigheter. Arbitration förekom huvudsakligen under 1600-talet, med början från 1608, vid hovrätterna huvudsakligen 1614–1684, men blev mera ovanligt efter införandet av 1734 års lag. I modern tid avgörande av en konflikt genom skiljedom eller av tredje part på basis av internationell rätt.
Om viss jurisdiktion i tjänstebrott vid de allmänna underdomstolarna som innebar att man under vissa förhållanden kunde rätta straffet efter lokala intressen och behov. Arbiträr jurisdiktion avskaffades successivt efter 1738/1739 års riksdag, som riktade hård kritik mot förfarandet.
Stadga från 1561, i vilken man slog fast gränserna mellan den kungliga och den furstliga makten i de av Gustav Vasa inrättade hertigdömena 1561–1599. De inskränkta maktbefogenheterna i hertigdömena väckte ont blod. Artiklarna togs ur bruk av Karl IX under hans tid som riksföreståndare och de facto-regent.
Spåman, hednisk präst. Benämningen förekom 1534 i ärkebiskop Makars i Novgorod herdabrev och har använts i Östkarelen.
Bågskytt som tillhörde den i Stockholm 1667 upprättade beridna nattvakten.
Inom den ortodoxa kyrkan; hederstitel för vissa diakoner vid lavrakloster och andra stora kloster, i vilken mån sådana fanns i Gamla Finland är oklart.
Föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet i regel kloster av första och andra klassen.
Under 1800–1900-talen: skatt som beräknades enligt storleken på en yta (areal), vanligen ett jordområdes.
Den första delen av den egentliga texten i ett medeltida diplom. Avsikten var att redogöra för orsakerna till skrivelsen.
Läkemedel med en hemlig sammansättning, som inte var registrerade av Collegium medicum. År 1675 var det tillåtet för kvacksalvare att sälja arkana på marknadsplatser. Arkana förbehölls apoteken 1683. Förbuden mot obehörig försäljning upprepades bland annat 1816. År 1910 inrättades en byrå för meddelande av upplysning om bedrägliga läkemedel och läkemetoder. År 1931 skärptes kraven på import av medicinska preparat. Bestämmelser för tillverkning av inhemska specialpreparat saknades.
Soldat beväpnad med hakebössa.
Statligt organ som övervakade bevarandet av fornminnen i Finland. År 1884 grundade senaten Arkeologiska Byrån eller Arkeologisk Kommission, som från 1908 hette Arkeologiska kommissionen. Ursprungligen leddes kommissionen av statsarkeologen och övriga ledamöter utgjordes av representanter för Kejserliga Alexanders-universitetet, Finska Vetenskapssocieteten, Finska Litteratursällskapet, Historiska samfundet och Finska fornminnesföreningen. År 1893 förenades de viktigaste kulturhistoriska museisamlingarna och blev Statens historiska museum, vilka underställdes Arkeologiska kommissionen, likaså Finlands nationalmuseum 1916. Kommissionen lydde från 1918 under Undervisningsministeriet och omvandlades 1972 till Museiverket.
Titel för svenska kungens livläkare 1570–1856, senare också förlänad till andra läkare som en utmärkelse. Från 1736 var arkiatern preses i Collegium Medicum. Från 1928 är arkiater den högsta hederstiteln för läkare som presidenten förlänar till en person i taget, medförande samma rang som ovannämnda befattning. I Finland har värdigheten burits av tolv läkare, av vilka sex har innehaft den sedan den instiftades på nytt i det självständiga Finland.
I Gamla Finland tjänstetitel för en av kaplanerna i Viborgs svensk-finska lutherska lands- och stadsförsamling och för kaplanen vid Fredrikshamns lutherska församling.
Hederstitel för föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet och 1800-talet i regel kloster av första och andra klassen. Ingen av klosterföreståndarna i Finland hade före 1950 denna värdighet.
Tjänsteman vid ämbetsverk eller kommun, vilken var förtrogen med byggnadskonsten och gjorde upp eller granskade ritningar till offentliga eller enskilda byggnader. Ursprungligen utövade arkitekten också tillsyn över åtskilliga av kronans hus och byggnader. Sedan slutet av 1800-talet utbildades arkitekter vid Polytekniska skolan, senare Polytekniska institutet och Tekniska högskolan.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnader med ansvar för bl.a. sjukhusbyggnader. Förutom planeringen av nya sjukhusbyggnader skulle arkitekten också inspektera redan befintliga byggnader. Tjänsten inrättades 1892 för sex år, en tidsperiod som sedan förlängdes. Ett par år senare anställdes en assistent.
Urkundsamling i byggnad eller rum, där urkunder och handlingar förvaras. Begreppet används även om ämbetsverk som vårdar dylika handlingar.
I arkiv bevarade eller för arkiv avsedda handlingar, aktstycken och urkunder m.m.
Tjänsteman som förestod ett arkiv eller förvaltade akter vid en hovrätt, ett ministerium eller annat ämbetsverk, eller som tjänstgjorde i högre arkivbefattning under stats- eller riksarkivarien. I Ryssland var en arkivarie från och med 1720 en tjänsteman (rangklass 14) vid administrativa och kyrkliga ämbetsverk som förestod ett ämbetsverks arkiv. Arkivarietjänster fanns även i förvaltningen i Gamla Finland.
Tjänsteman vid statssekretariatets arkiv i S:t Petersburg med uppgift att bevara de handlingar som förvarades i statssekretariatet. Han föredrog arkivärendena direkt för ministerstatssekreteraren och var inte underställd expeditionschefen. Innehavarna hade huvudsakligen andra uppgifter än arkivariens. Tjänsten var obesatt 1882–1896 och 1908–1910, varefter arkivgöromålen blev innehavarens huvudsakliga uppgift. Tjänsten fick en egen instruktion 1911. Därefter förestod arkivarien också statssekretariatets bibliotek.
Avgiften för inlöst bevis tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna efter 1818.
Det område som lydde under ett landsarkiv. Arkivdistrikten fastställdes av Undervisningsministeriet.
Byrå som lydde under avdelningen för administrativa ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Arkivet och registratorskontoret hade i uppgift att ordna, katalogisera och registrera ministeriets arkiv, införa inkommande och utgående skrivelser och expeditioner i diarierna, sköta inköp till ministeriets bibliotek samt leda och övervaka skötseln av beskickningarnas och konsulatens arkiv och bibliotek.
Benämning på de exemplar ”av allt vad som tryckes”, vilka en boktryckare var skyldig att utan betalning avlämna till vissa offentliga bibliotek. Ursprungligen (1707–1866) inlämnades exemplaren till Riksarkivet som distribuerade dem till biblioteken (därav namnet arkivexemplar).
Under senatens ekonomiedepartement verkande tjänsteman grundat 1817.
Chef för Kammararkivet 1617–1838.
Årligt sammanskott av samtliga kyrkoherdar i landet till bildandet av en ständig kassa för inrättandet av prästeståndets arkiv i anslutning till riksdagshuset. Arkivmedlen fastställdes på synodalmötet 1759 och på lantdagen i Borgå 1809. De uppbars under svenska tiden redan från och med 1756, under autonoma tiden från och med 1812, ifrån vart tionde mantal av kyrkoherdarna på landsbygden och som en viss summa av kyrkoherdarna i städerna.
Beteckning på riksarkivarien, chefen för Riksarkivet i Sverige, 1618–1822. ”Arkivsekreterare” förekom också som benämning på en tjänsteman som skötte förvaltningen av akter i en expedition eller ett ämbetsverk.
Äldre benämning på förråd av vapen och krigsmateriel, i synnerhet artillerimaterial. Före en mer utvecklad militärförvaltning indelades rikets vapenförråd i stora och lilla arkliet.
Kollektiv beteckning för personal vid arkli.
Person som förestod ett arkli och därmed ansvarade för vården av sin militära enhets eller kronans krut-, salpeter- och svavelförråd, samt annat artilleri- och krigsmateriel. Arklimästarna lydde under Krigskollegiums fortifikationskontor och räknades 1729 till militiestatens ammunitionsbetjänte. Det fanns bl.a. krigsarklimästare och skeppsarklimästare. På 1500- och 1600-talen var en arklimästare en befälsperson inom artilleriet eller med uppsikt över artilleri- och annan krigsmateriel. Överstearklimästare var under senare hälften av 1500-talet och början av 1600-talet överbefälhavare för artilleriet, motsvarades senare av rikstygmästaren. Arklimästare blev senare lägsta underofficersgrad vid svenska flottans artilleristat. Beteckningen försvann då Finland skildes från Sverige. Motsvarande tjänst fanns också inom hovjaktvarvet.
Civilmilitär bokhållare för förråd av krigsmaterial, särskilt för artilleriet.
Sparbössa för allmosor vid kyrka eller fond för understödjande av hjälpbehövande.
Benämning på ett lands landstridskrafter, även benämning på en större självständig enhet inom landstridskrafterna bestående av en eller flera armékårer. Flera arméer bildar en armégrupp.
Benämning på större enhet inom landstridskrafterna. En armékår består av två eller flera divisoner medan flera armékårer bildar en armé. Under 1920- och 30-talet bestod Finlands fredstida försvarsmakt av en armékår. Vid mobiliseringen 1939 ökades antalet till fyra och vid mobiliseringen 1941 till fem armékårer.
Landstridskrafternas högsta ledning under fredstid. Armékårsstaben grundades den 1 juli 1933 i samband med införandet av territorialorganisationen och hade tre divisionsstaber samt staben för kavalleribrigaden under sig. De truppförbandskommendörer som tidigare varit underställda befälhavaren för krigsmakten underställdes armékårskommendören.
Den skärgårdsflotta som grundades efter lilla ofreden. Skärgårdsflottan lösgjordes 1756 från örlogsflottan och lydde under Krigskollegium. År 1760 fick flottan det officiella namnet Arméns flotta. Flottan bestod av två eskadrar galärer, Stockholms eskadern och Finska eskadern, och dess huvudstationer fanns i Stockholm och Sveaborg. År 1823 slogs arméns flotta samman med örlogsflottan.
Överdomstol för Arméns flotta. Den grundades cirka 1760 och verkade fram till 1797, då den ersattes av krigshovrätten, som var gemensam för hela krigsmakten.
Representantskap för armén som grundades i samband med inrättandet av arméns pensionskassa 1756. Arméns fullmäktige bestod av 16 personer av vilka två var generaler, sex regementschefer och åtta kaptener eller ryttmästare. Representanterna var valda arméfördelningsvis och fullmäktige höll sammanträde i regel vart femte år. Tillsammans med Kungliga Krigsbefälet utgjorde Arméns fullmäktige Arméns pensionskassas överstyrelse med ansvar för arméns pensionskassa.
Pensionskassa inrättad 1756 för svenska arméns militära och civila tjänstemän. Kassan stod under överinseende av armén genom Kungliga krigsbefälet eller arméns fullmäktige, vilka gemensamt kallades Arméns pensionskassas överstyrelse.Kassan ersattes i storfurstendömet Finland av Pensionsstaten för finska militären.
Benämning på den organisation inom försvarsmakten som organiserar och medverkar i soldaternas religionsutövning. Inom den vita armén 1918 var arméns själavård underställd huvudkvarterets etappavdelning och leddes i stort av väst- och östarméns stabspräster och fältprästerna på regements- och kompaninivå. Under fredstid fokuserade arméns själavård på undervisning av kristen lära och dygd medan själavården under vinter- och fortsättningskriget var mer inriktad på personlig närvaro och psykologiskt stöd för frontsoldaterna.
Befattning vid generalstaben för den finska armén. Tjänsten inrättades 1918 och lydde under Krigsministeriet fram till 1921 då tjänsten flyttades till staben för krigsmakten, som 1925 blev en del av generalstaben.
Chef för sanitetsväsendet för den vita armén 1918 och medlem av den temporära Medicinalstyrelsen. Till överläkarens uppgifter hörde att sköta om det militära sanitetsväsendet till vilket bl.a. hörde att övervaka truppernas hälsotillstånd och sjukvård, utse sanitärer och sjuksköterskor till truppenheterna samt att föra statistik över sårade, sjuka och avlidna. Fältläkarna och sanitärerna var underställda överläkaren.
Fattighus. Benämningen förekom på 1600-talet.
Tullavgift införd 1647 på inkommande och utgående gods. Armpenningen levererades till amiralitetsarmbössan (från 1696 kallad krigsmanskassan) under Amiralitetskollegiums förvaltning, från 1777 till tullarrendesocieteten som erlade en viss avgift till armbössan för understöd åt amiralitetets sjuka och fattiga sjömän. Avgiften indrogs 1797.
Försäljare av kemiska och medicinska produkter.
Person som innehar jordegendom på arrende eller förpaktare som på arrende övertagit någon del av kronans inkomster, särskilt tullinkomster, även om föreståndare vid ett järnbruk.
Officerare eller tjänsteman som av kronan erhållit en arrendeförläning samt adelsman som av en donatarie arrenderade ett donationsgodskomplex.
Person som arrenderade en kungsgård under svenska tiden År 1799 bestämdes att arrendetiden var 30 år. Arrendatorn skulle betala ett fixerat belopp i spannmål för den fasta åkerjorden medan andra förmåner auktionerades ut för en penningavgift. Arrendatorn var skyldig att underhålla karaktärsbyggnaden som ersättning för säterifrihet. Han skulle också hävda och vårda kungsgårdens alla ägor. Fram till 1784 hade kungsgårdsarrendatorerna rätt att använda kronans räntedagsverken av de hemman som låg inom två mils avstånd från gården. Arrendatorn ansvarade för brännvinsarrendeavgift, djäknepenningar, kyrkobyggnad med därtill hörande byggnader, dulgadråpsböter, sockenfattigas underhåll, skallgång, brandstod samt prästerskapets tionde och andra rättigheter.
Upplåtelse av nyttjanderätt till jord mot lega. Arrende förutsatte ett skriftligt avtal såvida parterna inte nöjde sig med muntligt avtal. Arrenden ingicks för en viss tid, högst 50 år, eller under arrendatorns livstid, undantagsvis också under upplåtarens livstid (till exempel fideikommiss). Arrendet, vanligen i penningar eller naturalster, samt dagsverken till jordägaren fastslogs i arrendeavtalet och skulle betalas senast tre månader före arrendeårets utgång. Även nyttjanderätten (till exempel jakt och fiske, skog och torv) fastslogs i avtalet.
Auktion som innebar att kronans egendom (till exempel en kungsgård eller ett boställe) utbjöds till arrende. Arrendeauktionerna förvaltades under svenska tiden av Kammarkollegium, efter 1809 av senatens finansexpedition eller landskansliet. Auktionen utlystes tre gånger och minst fyra månader före i allmänna tidningar och från predikstolarna i länet där egendomen låg samt i de angränsande länen. Den högstbjudande måste genast anställa borgen för ett års arrende.
Borgen för arrendevillkors fullgörande.
I Gamla Finland 1796–1811 använd form för avsöndring av kronans jordskatter från kronohemman. Arrende av detta slag innebar att arrendatorerna fick dispostionsrätten till kronointäkterna från kronohemmanen för livstid, behaglig tid eller för ett visst antal år mot att de betalade kronan jordskatterna i penningar enligt det för dem fördelaktiga kronovärdet. I gengäld fick de uppbära jordskatterna in natura och kunde sälja spannmålen med vinst.
Kontor vid Kammarkollegium som hade att göra med de utarrenderade kronogodsen och lägenheterna, under ledning av en kamrerare.
Räkenskaper som enbart innehåller redovisning för den skatt som en förpaktare skulle leverera till kronan. På 1620-talet började arrenderäkenskaperna ersätta fogderäkenskaperna.
Medel som erlades för enskilt eller samfällt bruk av under kronans omedelbara disposition varande kungsgårdar, fiske, holmar och obebyggda lägenheter. Arrenderäntan utgick till ett belopp som överenskommits i kontraktet mellan kronan och arrendatorn. Den ingick i den årliga specialuppbördsboken som färdigställdes för skatteindrivningen under uppbördsstämmorna.
Spannmål som erlades i arrende.
Fånge i löst bevakat häkte under själva domstolsbehandlingen, i väntan på att straffet skall verkställas eller fången flyttas till annat fängelse. Begreppet användes inte formellt om militära fångar vilka kunde bli straffade med arrest.
Straffkategori inom försvarsmakten.
Ryskt längdmått motsvarande en aln, efter 1875 0,711 meter. Enheten användes i Finland bland annat inom krigsväsendet under 1800-talet. Termen används även om motsvarande turkiskt och persiskt längdmått.
Större förvaringsställe för krigsförnödenheter av alla slag samt benämning på dockor för nybyggnad och reparation av fartyg. Ibland betecknar termen förvaringsplatsen för gamla militära segertecken, rustningar, vapen m.m.
Byrå som lydde under Krigsministeriets fälttygsmästaredepartement.
Kollektiv beteckning för personal vid vapenförråd.
Förrådsförvaltare vid en truppenhet eller militärt förband, vanligen av fanjunkares rang. Arsenalsrustmästarna räknades i militiestaterna 1729 till ammunitionsbetjänte och lydde under Krigskollegiums fortifikationskontor.
Övervakare av fångars kosthållningsbolag.
Benämning på de kröningsartiklar som Laurentius Petri på Johan III:s uppdrag utarbetade inför dennes kröning 1569.
Interimistisk kyrkoordning som 1540 utarbetades av Georg Norman. Den förverkligades dock aldrig. Avsikten var att den skulle ersätta regelverket för den svenska protestantiska kyrkan i Västerås ordinantia 1527.
Medeltida myntenhet i Baltikum. 1 mk = 4 ferdingar = 36 skillingar = 144 artigar.
Del av en lagtext eller ett internationellt avtal, ofta i fredsavtal.
Militärjurist vid artilleriet under svenska indelningsverkets tid.
Benämning på grundenheten inom artilleriet, motsvarar ett kompani inom infanteriet.
Kollektiv beteckning för personal inom artilleriet.
Samlande benämning på de lägre tjänstemän i Krigskollegium som arbetade för artilleriet, till exempel kamrerare, bokhållare och vissa tygmästare.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygmästaravdelning. Den sammanslogs 1928 med Trängbyrån och bildade Artilleri- och trängbyrån.
Byrå som lydde under Krigsministeriets fälttygsmästaredepartement.
Militär läroanstalt som grundades i februari 1943 i byn Suvi-Kumsa i Fjärrkarelen. Skolans målsättning var att förbättra artilleriofficerarnas tekniska och taktiska kunnande. Skolan stängdes den 11 juni 1944 i och med Sovjetunionens storanfall.
Militär läroanstalt som inrättades den 6 augusti 1942 i Vasa på grund av det stora behov av artilleripersonal som uppstod under fortsättningskriget. Skolan verkade fram till december 1944 varefter verksamheten överfördes till den återupprättade Artilleriskolan.
I Ryssland expedition vid Krigskollegiet, under vilken fortifikationsförvaltningen och ingenjörsdepartementen lydde 1797–1802. Artilleriexpeditionen efterträddes av ingenjörsexpeditionen.
Kapten upptagen på Amiralitetskollegiums stat.
Avdelning vid Krigskollegium och vid Amiralitetskollegium 1690–1773, som skulle sköta räkenskaperna rörande artilleri och ammunition. Vid Krigskollegium skulle artillerikontoret också ha den ekonomiska översikten över stycke- och krutbruken, gevärsfabriker och salpetersjuderi. Artillerikontoren förestods av en kamrerare.
Sjöofficer vid svenska flottan under 1600–1700-talet. Två dylika var upptagna på Amiralitetskollegiums stat 1729.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygmästaravdelning. Byrån grundades 1928 genom en sammanslagning av Artilleribyrån och Trängbyrån.
Civil lärare som ansvarade för högre undervisning vid artilleriet.
Under Karl XI:s tid sammanfördes alla kringspridda artilleriavdelningar och kompanier som bildat Fältartilleriregementet till ett regemente som fick namnet Artilleriregementet. Enheten delades 1794 i fyra nya regementen: Kungliga Svea artilleriregemente, Göta artilleriregemente, Wendes artilleriregemente och Kungliga finska artilleriregementet.
Militär läroanstalt för utbildning av artilleribefäl. Artilleriskolan grundades 1941 i Helsingfors och verkade i Nylands kasern. Fortsättningskriget avbröt verksamheten men efter kriget återupprättades Artilleriskolan 1944 i Helsingfors. År 1969 flyttades skolan till Niinisalo.
Grundades av den vita armén i början av det finska inbördeskriget 1918. Greve Adolf Hamilton utnämndes den 13 februari 1918 till chef för artilleriskolan och de flesta befälsposter fylldes med svenska frivilliga officerare. Manskapet i skolan bestod av värvade soldater. Fram till början av april 1918 hade artilleriskolan skickat 18 batterier till fronten. Senare under kriget flyttades skolan till Tammerfors.
Sammanfattande benämning på den personal och budget som hörde till artilleriet.
Benämning på sjöartilleriets egen tygmästare. Tjänsten tillkom 1650. Artilleritygmästaren skötte om ammunition och vapen inom sjöartilleriet och var underställd rikstygmästaren.
Benämning på den äldsta artillerikonstapeln ombord på ett örlogsfartyg. Artilleriuppbördskonstapeln ansvarade för kulor, krut och kanoner som fanns ombord.
Kvarlåtenskap som enligt lag övergått till annans ägo på grund av släktskap eller på grund av testamente efter förre ägarens död.
Kommission under ständerna som uppgjorde bouppteckningen och förrättade arvskiftet efter änkedrottningen Hedvig Eleonora (1636–1715). Kommissionen leddes av generalguvernören över drottningens livgeding och en av statssekreterarna.
I Ryssland centralt ämbetsverk 1722–1786, största delen av tiden i Moskva, med uppgift att administrera ärenden som rörde adelsgods och en tid även att verkställa lantmäteriförrättningar på gods tillhörande enskilda. Arvegodskollegiet fungerade fram till 1775 även som överdomstol i rättegångsmål rörande adliga gods. Kollegiet efterträddes av Arvegodsdepartementet. Donationsgodsen i Gamla Finland hörde tidvis till dess kompetensområde, men huvudsakligen under Arvegodskontoret.
I Ryssland central myndighet 1722–1782 som verkade i S:t Petersburg och som utgjorde en avdelning vid Arvegodskollegiet för de västra delarna av Ryssland, inklusive Gamla Finland. Kontoret hade likadana uppgifter som Arvegodskollegiet.
Fast egendom på landet, förvärvad genom arv, i motsats till avlingejord. Under medeltiden var jord det viktigaste man ärvde och den fick inte säljas utan att först hembjudas åt släktingarna.
En enskild samefamiljs ”jordegendom”. Under vintern samlades hela stammen till talvsid, men sommartid befann sig samefamiljen för sig själv på sin arvelott.
Arvsrätt till frälsejord.
Till den svenska kungliga och ryska kejserliga titulaturen hörande värdighet, införd i Sverige för samtliga prinsar i Gustav Vasas successionsordning 1556. Titeln bars av hans söner. Den återinfördes vid Adolf Fredriks trontillträde 1751, förutom för kronprinsen. I Ryssland var arvfurste en titel för kronprinsen fram till 1918. Ryska arvfurstar var under autonoma tiden Nikolaj (1843–1865), Alexander (1865–1881), Nikolaj (1881–1894) och Aleksej (1904–1918).
Tronföljdsordning, successionsordning enligt överenskommelse mellan kung och ständer eller enligt lag. Begreppet infördes 1544 och användes till 1809. Det användes tidigare också för andra än kungliga i betydelsen att överlämna ärftlig förläning eller ärftligt arrende till annan. Betydelsen tronföljdsordning gällde ursprungligen på manslinjen, från och med 1590 på kvinnolinjen ifall manslinjen var utslocknad. Den äldsta svenska tronföljdsordningen är Västerås arvförening från den 13 januari 1544. Efter 1809 användes termen endast undantagsvis för de svenska lagarna angående tronföljden.
Under medeltiden till 1680-talet om ett av konungen förlänat ärftligt jordagods. Termen användes också om adelns, efter 1526 huvudsakligen rådets, ärftliga rättighet att av sina landbönder uppbära konungens andel av böterna, de så kallade konungssakörena.
Under 1600- och 1700-talet, ärftligt arrende, till exempel förpaktad tull.
Värderingsbrev utfärdat åt en bonde i kolonisationsområdena i Savolax under Gustav Vasas tid (1523–1560). Arviobrevet innehöll uppgifter om det område bonden fått som sin enskilda egendom (anekki) med namn och rår samt den skatt som egendomen skulle betala till kronan.
I de delar av Karelen som Sverige erhöll i freden i Stolbova 1617 på 1630-talet införd skatteenhet, enligt vilken arviohuvudräntan utgjordes. Arviohuvud var även skatteenhet i Gamla Finland. Där räknades 15–60-åriga bönder, bondsöner, torpare och nybyggare samt manliga inhysingar som arviohuvud. Det fanns tre kategorier arviohuvud, bonda(arvio)huvud, till vilka bönder och bondsöner räknades, bobuls(arvio)huvud, det vill säga torpare och nybyggare, samt inhysesarviohuvud.
Personskatt, som ingick i den ordinarie räntan i de karelska områden som Sverige erhöll i Stolbovafreden 1617, det vill säga Kexholms län. Arviohuvudräntan infördes på 1630-talet och utgick efter antalet arviohuvud, med olika skattesatser för bönder, boblar och inhysingar. Denna skatt kvarstod i Gamla Finland och uppbars i samma områden som under svensk överhöghet.
I Savolax benämning på avsides liggande, före 1664 vanligen obeskattat, jordstycke som svedjades av ett enskilt hemman eller flera hemman samfällt. Arviolandet kunde ligga inom en annan sockens rågång. Det var ett slags motsvarighet till urfjäll i andra delar av Finland. Äganderätten fastställdes efter 1664 med arviobrev, varvid jordstycket också skattlades. Begreppet försvann med storskiftet.
Arealmått som användes vid beskattning av svedjemarker i Savolax. I allmänhet kunde ett arviopundland besås med tre pund spannmål, eller 280–430 liter. Ett arviopundland indelades i 6 arviospannland. Enheten är belagd 1539 men användes säkert redan tidigare.
Skatteenhet enligt vilken jordeboksräntan betalades i största delen av de karelska områden som Sverige erhållit i freden i Stolbova 1617. Enheten infördes på 1630-talet av de svenska myndigheterna. Arviorubeln kvarstod som skatteenhet i vissa delar av dessa områden till slutet av 1800-talet. Arviorubel förblev skattenhet även i Gamla Finland där fyra eller tolv arviorubel på 1700-talet motsvarade ett mantal.
Arealmått som användes vid beskattning av svedjemarker i Savolax. Arviospannlandet utgjorde 1/6 av ett arviopundland. Enheten är belagd 1539, men användes säkerligen redan tidigare.
Under svenska tiden sedan Gustav Vasa (1523–1560) och i bl.a. Förenings- och säkerhetsakten 1789 använd benämning på kung som erhållit kronan genom arv, inte genom val.
Kungadöme vars monark erhåller kronan genom arv, inte val.
Godsmassa som tillhörde Gustav Vasa som privatperson till skillnad från kronans bestånd. ”Arv” syftade på de gods som kungen hade ärvt och ”eget” på de gods han förvärvat genom köp, byten eller på annat sätt. Godsmassan utökades genom arvsprocesser och beslagtaget kyrkogods. År 1560 bestod den av omkring 5 000 gårdar. Godsmassan ärvdes 1560 av kungens söner och senare vissa av deras söner. Under Erik XIV:s regering sammanslogs största delen av godsmassan med kronogodsen. Godsmassan skiftades mellan Gustav Vasas söner. År 1622 samlades arv och eget på nytt hos kungen. En del donerades till Uppsala universitet. De som kvarstod förvaltades av kronan och utgjorde en särskild jordebokskategori till 1696 då de betecknades som kronohemman i jordeböckerna.
Benämning på betalning för utfört arbete eller visst slag av avlöning av tjänsteman, särskilt åt vikarie (den som förrättar annans tjänst) och person som under vakans sköter en tjänst.
Extraordinarie befattning, i motsats till ordinarie befattning, med avlöning bestående av arvode. Befattningarna upphörde med tjänstemannalagstiftningen 1949.
Extraordinarie tjänst, i motsats till ordinarie tjänst, med avlöning bestående av årsarvode. Tjänsterna upphörde med tjänstemannalagstiftningen 1949.
Lägre extra ordinarie tjänsteman under svenska tiden och i början av autonoma tiden. Arvodisten arbetade på års- eller månadsarvode och skötte sysslor som ingen ordinarie tjänstemän hann med. Arvodister förekom inte i Finland under senare hälften av 1800-talet och på 1900-talet.
Riksdagsutskott under frihetstiden som avslutade arvskiftet efter änkedrottningen Hedvig Eleonora (1636–1715).
Sedan svenska tiden om arvskifteshandling, till exempel bouppteckning, testamente eller släktutredning. Arvskiftesinstrumentet måste uppvisas vid domstolen som ett bevis på arvsrätt.
Den inkomst hospitalen fick genom att den egendom en intagen person hade eller senare ärvde alltid tillföll hospitalet. Efter 1801 skulle den som blev intagen på ett hospital ha med sig en med kyrkoherdens påskrift försedd förteckning över dels den lösa egendom som medföljde, dels den egendom som blev kvar i hemmet samt den egendom som i sinom tid skulle tillfalla den intagne genom arv. Arvsmedlen förvaltades av hospitalets syssloman. Efter 1882 tillföll inte längre de intagna kroniska patienternas förmögenhet hospitalet.
Skatt på övergång av egendom eller förmögenhet till följd av dödsfall.
I Ryssland från och med 1717 medlem av lägre rang (rangklass 7–8) i kollegiala ämbetsverk och domstolar. Assessor användes också som titel för avdelningsschefer och handläggare som inte tillhörde ämbetsverkets eller domstolens kollegium. Assessor kallades också adliga bisittare i vissa domstolar 1775–1796. I Gamla Finland var assessorstjänster allmänna vid domstolar och administrativa ämbetsverk under ståthållarskapsperioden 1784–1797 och även därefter till 1811.
Person som genom tjänstgöring och utbildning förbereder sig för en viss tjänsteposition eller medlemskap i en viss kår.
Skriftlig order om att till exempel generaltullförvaltaren skulle få göra vissa inköp för kronans räkning. Assecurationen innehöll en försäkran om att erhålla betalning i ett visst års tulluppbörd. Den kunde också ges vid förskottsbetalning. Termen används i Kammarkollegiums diarier över utgångna handlingar.
Sedan 1614 tjänstebeteckning för de lägst ställda ordinarie domarna i hovrätterna, vid domkapitlen, ursprungligen också vid de svenska kollegierna. Från 1700-talet var assessor en hederstitel för läkare, apotekare och kronofogdar. I det forna Bergskollegiet bar de näst efter guvernören högsta ledamöterna titeln assessor. Från 1878 blev assessor också en tjänstebeteckning för farmakologiskt bildad ledamot av Medicinalstyrelsen. Från 1936 fanns en assessor med högre rättsexamen även vid Byggnadsstyrelsens kansliavdelning.
Ledamot av eller bisittare i Medicinekollegiet. År 1736 inrättades sex assessorstjänster vid Collegium medicum. Assessorerna använde bara en del av sin tid åt kollegiet och livnärde sig på medicinsk praktik eller andra tjänster. Först på 1760-talet blev assessorstjänsterna avlönade.
En av ett domkapitels två i teologi sakkunniga bisittare sedan 1870, vilka tillsammans med biskopen som ordförande och domprosten som viceordförande, jämte stiftsekreteraren sköter den kyrkliga administrationen och verksamheten i stiftet, samt behandlar andra frågor som rör stiftsförvaltningen. Assessorn väljs av prästerskapet i stiftet för tre år. Behörig är präst som avlagt teologie licentiat- eller högre pastoralexamen.
Lagbevandrad ledamot av kollegial dömande förvaltningsmyndighet, exempelvis amiralitetsrätt, bergsrätt eller domkapitel. Under 1600-talet grundades tjänster som assessorer i de allmänna överrätterna, vid Svea hovrätt år 1616 och vid Åbo hovrätt 1627.
Beteckning eller titel för ledamot av eller bisittare i kollegialt ämbetsverk, sedan 1719 i allmänhet om ordinarie ledamot av lägre rang.
Ledamot i Medicinalstyrelsen. Assessorn ingick inte i Medicinalstyrelsens kollegium. Han förutsattes ha avlagt kunskapsproven som föreskrevs apotekare, men fick inte inneha eller förestå apotek. Assessorn hade i uppgift att bereda alla ärenden som rörde apoteksväsendet, samt att på Medicinalstyrelsens förordnande ordna inspektion av apotek. Därtill skulle han verkställa rättskemiska, gift- och andra kemiska undersökningar. Han var berättigad att infordra förklaringar, upplysningar och yttranden av personer som lydde under Medicinalstyrelsen.
Tjänstebeteckning för chefen för Socialstyrelsens kansliavdelning 1918–1922 och ledamot av Socialstyrelsens plenum.
Anvisning genom vilken en person (assignant) uppmanade en annan (assignaten) att åt en tredje person (assignataren) betala en summa pengar inom en viss angiven tid. Assignationer tjänade tidvis också som betalningsmedel och motsvarade en check. De användes särskilt vid utbetalning av statstjänstemäns löner om beloppet togs från extra poster, exempelvis indrivna skatteskulder.
Av vissa städer på 1700-talet förd bok över stadssekreterarens eller annan tjänstemans till uppbördsmannen eller -kammaren gjorda anvisningar att ur stadens kassa betala ut arbetslöner, fattigmedel m.m.
Ledamot av förmyndarkammare, särskilt Arvs- och förmyndarkammaren i Stockholm, inrättad 1667. Sedermera en biträdande tjänsteman, ibland anställd bara på viss tid.
Under 1800-talet om biträdande läkare, vanligen på ett allmänt sjukhus. Assistentläkarna graderades i första, andra o.s.v. assistentläkare. Assistentläkare var en benämning på Medicinalverkets tjänsteman under sjukhusstyrelsen för Allmänna sjukhuset i Helsingfors, en praktisk utbildningsanstalt för medicinestuderande vid Kejserliga Alexandersuniversitetet.
Internationell organisation som grundades 1885 och förnyades efter första världskriget. Medlemmar var inte bara järnvägsförvaltningen utan också länders regeringar. Organisationen ordnade internationella kongresser, och en gång per år ordnades en tidtabellskongress, som organiserade transitförbindelser per järnväg, bekräftade internationella tåg- och båtförbindelser samt försökte underlätta övervakningen av tull och pass.
Fri rätt för medborgare att förena sig för gemensamma ändamål, förenings- och församlingsfrihet.
Försäkringsgivare, särskilt om sjöförsäkringar.
Försäkring, avtal om att mot erläggande av en viss premie få ut en ersättning vid möjlig förlust eller skada. Inom postverket användes termen om försäkring av värdeförsändelse till ett av avsändaren fastställt belopp som postverket måste betala ut i fall försändelsen skadades eller försvann, postassurans.
Försäkringsavgift, bl.a. den som erlades till postverket för en värdeförsändelse (postassuransavgift).
Under autonoma tiden om frihet från att behöva ta en försäkring för en värdeförsändelse, gällde framför allt tjänsteförsändelser.
Under svenska tiden och autonoma tiden om av postverket utfärdat skriftligt bevis eller kvitto på att en försäkring hade tagits ut för en värdeförsändelse, rekommenderad försändelse. Beviset kallades också assuransbrev, -sedel och -bevis. Allmänt användes begreppet om en skriftlig handling som innehöll kontrakt mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren, försäkringsbrev.
Med statsstöd verkande vårdanstalt i hemlik miljö för föräldralösa och senare även vantartiga barn. Anstalterna började inrättas under efter ofärdsåren på 1860-talet. Vårdanstalterna förestods av Föreningen för värnlösa barns uppfostran tills föreningen lades ned 1904 och asylerna övergick i statlig ägo. De kunde också ha egennamnet uppfostringsanstalt eller hem för värnlösa flickor eller pojkar.
Fristad. Under medeltiden anslöt sig asylrätten till den kanoniska rätten. Om en dråpare blev bunden till dråpet och vägrade inställa sig vid tinget hade han frid endast i kyrkor och kloster. De kyrkliga myndigheterna skulle besluta huruvida han skulle återförvisas till civil domstol eller om brottet skulle sonas efter kyrkans domslut. Enligt privilegierna 1340 och 1347 hade de svenska bergverken asylrätt för brottslingar med undantag för mördare, tjuvar och förrädare. Den som blev biltog vid ett bergverk kunde inte få frid vid de övriga. Asylrätt fanns också till sjöss under pågående segling. Fören var enligt sjörätten förordnad asyl, där en båtsman ägde skydd.
Det beskydd som en stat kan erbjuda en förföljd person på sitt territorium, vid sin ambassad eller på ett fartyg under sin flagg.
Centralsjukhus för obotliga mentalpatienter, särskilt de som fanns på Själö 1841–1961 (1619–1840 Själö hospital), invid Kexholm 1889–1927 och i Kuppis från 1892.
Centralsjukhus för obotliga sjuka mentalpatienter i Viborgs län.Inrättningen grundades 1889 när det tidigare fängelset omvandlades till sjukhus. Verksamheten leddes av en läkare. Andra tjänstemän var en predikant och en syssloman och uppsyningsman. Inrättningen avskaffades 1927.
De lagar och förordningar som ger skydd mot häktning eller förföljelse av flyktingar. Begreppet används också om en flyktings rätt till dylikt beskydd.
Sedan medeltiden välgörenhetsinrättning eller vårdsanstalt för till exempel värnlösa gamla och barn, psykiskt sjuka och utvecklingsstörda. Efter 1840 blev asylum en vanlig benämning på mentalsjukhus.
Titel på tjänsteman av lägre grad vid en beskickning. Attaché används i det självständiga Finland från 1918 som titel på tjänstemän vid beskickningar eller konsulat i värdländer, eller vid Utrikesministeriet. I början sände man i synnerhet ut militärattachéer, som oftast är en officer med uppgift att följa med värdlandets militära förhållanden och möjligen stödja de bilaterala relationerna mellan ländernas försvarsmakter.
Tjänstemannapraktikant vid utrikesministeriet. Aspirantens meriter granskades av en prövningsnämnd, som prövade hans meriter på nytt efter tjänstgöring under två provår.
Av myndighet utfärdat skriftligt intyg om autenticitet, riktighet, behörighet, befogenhet och dylikt.
Bok eller förteckning över attester.
Om att skriftligen intyga till exempel ett visst dokuments riktighet eller storleken på ett ersättningsbelopp.
Att lyssna eller få tillfälle att bli hörd; att under särskilda formaliteter få företräde hos furstar eller andra högt uppsatta personer. Sedan 1537 används termen i Sverige om att bli emottagen av regenten. Termen avser även det tillfälle då fursten eller dylikt tar emot, en mottagning.
Senmedeltida benämning på en locatus eller hjälplärare vid en katedralskola.
Lagfaren tjänsteman vid krigsmakten sedan 1651 och sakkunnig ledamot av krigsrätt i första instans från cirka 1680-talet. Auditören hade vanligen till uppgift att sammankalla parter och föra protokoll. Benämningen användes också om åklagare vid krigsrätt stadgad 1877 och under perioden 1919–1922. Under svenska tiden var auditör tidvis också en tjänstebeteckning för advokaternas chef vid hovrätt.
Tillökning på, påökning, fyllnad eller hjälp i lön, avkastning eller skatter. Termen förekom inom det civila indelningsverket om lönetillskott, -tillägg, -bidrag, inom militära indelningsverket om hjälp- eller tillskottshemman vars kronoskatter 1680–1886 var anslagna till hjälp åt ett rusthåll.
Bonde som innehade och brukade augmentshemman.
Hemman vars kronoskatter 1680–1886 var anslagna till hjälp åt ett rusthåll, vars egna skatter var lägre än de faktiska kostnaderna för underhåll av häst, ryttare och mundering. Augmenten avskaffades 1886, då rusthållsräntorna indrogs till kronan. De blev därefter vanliga skatte- eller kronohemman.
Benämning på de delar av kronans skatteinkomster från ett augmentshemman som inom ramen för indelningsverket betalades åt ett rusthåll vars egna skatter inte räckte till för utrustning och underhåll av ryttare och häst. Augmentsräntan infördes 1680 och avskaffades i Finland 1886.
Skatteköp av kronans augmentshemman.
Form av försäljning och köp under anbudstävlan mellan närvarande spekulanter där den som erbjuder högst får köpa varan, egendomen eller rättigheten. Begreppet används även om själva förrättningen. Auktion tillgreps bl.a. då exempelvis egendom eller rättighet som (på grund av brottslighet) förverkats till kronan såldes för att kunna fördelas mellan kronan och angivaren, efter 1817 kronan, angivaren och tullkammaren.
Den person som förrättar auktion, i äldre tider också titel på tjänsteman som förrättade arrendeauktion.
Sedan 1700-talet till 1898 om offentligt meddelande om att auktion ska förrättas i auktionskammare. Anslag om arrendeauktioner skulle tre gånger ingå i allmänna tidningar och läsas upp från predikstolarna i det län där egendomen fanns samt i de angränsande länen och minst fyra månader innan auktionen förrättades.
Tjänsteman som ledde verksamheten vid auktionskammaren i större städer. År 1897 var den rådman som stod i tur auktionsdirektör i Helsingfors. En auktionsdirektör fanns också i Åbo, Björneborg och Vasa.
Tjänsteman som ansvarade för verksamheten vid auktionskammaren i en mindre stad.
Stadskommunal inrättning från 1600-talet till 1898 som hade ensamrätt i stad att föranstalta offentliga auktioner på lös och fast egendom. Senare blev auktionskammare också en benämning på privat auktionsinrättning. I Stockholm kallades den Auktions- och addresskammaren, grundad 1674.
Av stad anställd auktionsutropare vid en auktionskammare.
Tjänsteman, eller särskilt förordnad person, vid auktionskammare. Auktionsnotarien förde protokoll vid auktioner.
Protokoll fört vid en auktionskammare under en auktion.
Den del av försäljningspriset som auktionskammaren sedan 1674 och 1680 uppbar vid auktion. Auktionsprovisionen varierade beroende på om auktionen gällde fast egendom, andelar i skepp eller olika varor.
Penningsumma som betalas för att hålla auktion.
Författare, företrädare i en rättighet (till exempel upphovsman, sagesman) eller skyldighet (fångesman, hemulsman).
Sedan 1700-talet benämning på bemyndigande, befullmäktigande, stadsfästande, bekräftelse. I fråga om tjänstemän: approbation.
Titel på person som av centralhandelskammare beviljats rätt att yrkesmässigt utföra krävande räkenskaps- och förvaltningsrevision.
Laglig makt, offentlig myndighet.
Äldre benämning på upphovs(manna)rätt.
Sedan 1600-talet om ett biträde som för sin utbildning var inskriven vid ett ämbetsverk utan lön och som fick åhöra verkets förhandlingar men inte delta i besluten. ”Auskultant” var också en officiell titel för juridiskt utbildade extraordinarie tjänstemän vid hovrätt sedan 1696. Lantmätares biträde som avlagt lantmätarexamen betecknades från 1780 auskultant. Beteckningen förekom från 1788 i Gamla Finland vid Finländska revisionskommissionen. Sedermera har den endast använts om häradshövding- eller lärarkandidat som för sin praktiska utbildning lyssnar till rättegångar respektive lektioner. Särskilt nyblivna jurister skaffade sig under 1600- och 1700-talet yrkeskunskap genom att auskultera några år. Auskultantväsendet fyllde, vid sidan av internutbildningen av särskilt kamerala tjänstemän, behovet av rekrytering av tjänsteinnehavare. Antalet tjänstemän i kollegierna var fastställt i 1696 års stat, men en viss expansion av den centrala förvaltningen tilläts under 1700-talet. Auskultanterna hade rätt att delta i vissa arbeten och att komma i åtanke vid förordnanden och befordringar till fast tjänst.
”Självhövdad”, beteckning på självständig ortodox nationalkyrka, som inte står under en främmande patriark. Den ortodoxa kyrkan i Finland blev autokefal 1925, från att tidigare ha varit en autonom del av Moskvas och hela Rysslands patriarkat och underställd den ryske patriarken.
Rätt att själv stifta sina lagar, självstyrelse (i Finland 1809–1917).
Borgen för betalning med växel eller check.
Under 1800-talet om att förse (till exempel en växel) med aval, teckna borgen.
Under 1800-talet om vinst, behållning, penningförskott, konto.
Avgift som efter 1750 utgick för befordran inom vissa ämbeten (till exempel kollegier, konsistorier, magistrater, Åbo ärkestift och universitetet). Avgiften tillföll vissa statliga allmänna ändamål som sjukhus och korrektionsinrättningar. Efter 1773 erlade var och en som fick fullmakt på verklig tjänst eller karaktär avgiften till kronans kassa. Kvittot på erlagd avgift fungerade som lösen för fullmakten.
Den löneinbesparing som uppkom då en till högre tjänst befordrad tjänsteman fick den nya högre lönen först påföljande år eller sex månader efter befordran. Avancementsbesparing förekom i ämbeten som tillsattes efter förslag och där återbesättandet inte genast behövde ske. Den innebar att den tillträdda tjänstemannen en tid fick nöja sig med sin förra lön. De innehållna lönerna gick till nådårsfonden. De återbetalades i sinom tid till större eller mindre del till den befordrade eller till hans sterbhus som begravningshjälp efter hans frånfälle i tjänsten.
Avgift som efter 1689 utgick av dem som hade befordrats till eller erhållit en högre tjänst eller blivit upphöjda i adlig värdighet. Avancementspenningarna gick till Krigsmanshusfonden.
Hemman som hade brunnit och inte kunde uppbyggas enbart med brandstod. En åbo som åtog sig att återuppbygga ett sådant hemman erhöll befrielse från vissa skatter och avgifter för en viss tid.
En av tre avdelningar som inrättades 1923 vid Ministeriet för utrikesärendena. Avdelningen omfattade tre byråer: Personal- och förvaltningsbyrån, Arkivet och registratorskontoret samt Kamrerarekontoret.
Avdelning inom ministeriet för inrikesärendena. Den grundades den 30 oktober 1939 för att leda befolkningsskyddet. Avdelningen leddes av befolkningsskyddschefen. Statsrådet kunde underställa befolkningsskyddet eller delar därav den militära ledningen för den tid landet var i krigstillstånd.
Tillfällig avdelning som inrättades vid Inrikesministeriet 1944 för att sköta de ärenden som uppstod i samband med evakueringen av den finländska befolkningen, vars marker blev på den ryska sidan av den nya gränsdragningen efter andra världskriget. Avdelningen var en fortsättning på Centralen för omvårdnad om den evakuerade befolkningen och var på samma sätt uppdelad i en byrå för allmänna ärenden rörande den evakuerade befolkningen, en byrå för egendomsärenden i anslutning till evakueringen och en upplysningsbyrå. År 1949 omformades avdelningen för den förflyttade befolkningen till en byrå inom avdelningen för befolkningsskyddsärenden för att helt dras in följande år.
Åren 1945–1947 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för skötseln av ärenden som gällde ersättningar för egendom som förlorats till följd av kriget.
Från 1932 fanns en skild avdelning för gränsbevakningsärenden vid Inrikesministeriet. Gränsbevakningsväsendet hörde sedan 1919 till Inrikesministeriets förvaltningsområde och hade i uppgift att bevaka landets gränser och förhindra olovlig överskridning av gränsen. Avdelningen för gränsbevakningsärenden utgjordes av gränsbevakningschefen med stab som ansvarade för fem gränsbevakningsavdelningar, vars distrikt fastställdes av inrikesministern. Under andra världskriget anslöts gränsbevakningsväsendet till försvarsstyrkorna. År 1946 återinrättades avdelningen för gränsbevakningsärenden i Inrikesministeriet och samtidigt inlemmades sjöbevakningsväsendet som tidigare utgjort en separat avdelning.
Avdelning med ansvar för handelsregistret vid Patent- och registerstyrelsen.
En av tre avdelningar som inrättades 1923 vid Ministeriet för utrikesärendena. En juridisk avdelning hade för första gången förekommit vid ministeriet året innan. Vid avdelningen för juridiska ärenden fanns två byråer: juridiska byrån och byrån för arvs- och ersättningsärenden.
Avdelning vid Lantmäteristyrelsen. Fram till 1928 sköttes kartverksarbeten i ämbetsverkets geografiska avdelning, därefter kallad avdelningen för kartverksarbeten. Avdelningen var indelad i en geodetisk, en kartografisk och en topografisk byrå. Fram till 1953, då avdelningen bytte namn till Kartografiska byrån, skötte den också förvaltningen av Lantmäteristyrelsens stentryckeri och Ljuskopieringsanstalten.
Avdelning för kommunala ärenden vid Inrikesministeriet, inrättad 1943.
Enhet inom etappstaben för den vita armén 1918. Avdelningen med sex underavdelningar grundades i början av maj 1918 för att tillvarata krigsbytet för statens räkning, en uppgift som tidigare skötts av etappstabens intendenturavdelning.
Avdelning vid Patent- och registerstyrelsen, vilken ansvarade för patentregistret och varumärkesregistret. Avdelningen för patent och varumärken var uppdelad i fyra underavdelningar, allmänna och varumärkessektionen, maskinbyggnadssektionen, elektrotekniska sektionen och kemiska sektionen.
Från 1927 avdelning vid Inrikesministeriet, vilken ansvarade för frågor som rörde landets polisväsende. Fram till 1930 omfattade avdelningen även sjöbevakningsärenden, som därefter avskildes till en egen avdelning.
En av tre avdelningar som inrättades 1923 vid Ministeriet för utrikesärendena. Avdelningen för politiska och handelsärenden innefattade fyra byråer: Byrån för politiska ärenden, Byrån för folkförbundsärenden, Handels- och informationsbyrån samt Pressbyrån. Tidigare hade det förekommit en politisk avdelning och en handelspolitisk avdelning vid ministeriet. År 1932 delades avdelningen på nytt upp i två motsvarande avdelningar.
Från 1928 avdelning vid Lantmäteristyrelsen. Till avdelningens ansvarsområde hörde att övervaka lantmäteri-, skiftes- och skattläggningsärenden, samt att föra jordregistret. Avdelningen delades in i byråer, en juridisk och en administrativ byrå samt byrån för skiftesärenden. Administrativa byrån och Byrån för skiftesärenden förestods av en överingenjör.
Från slutet av 1930-talet avdelningen vid Socialministeriet, vilken ansvarade för socialförsäkringsväsendet i landet och övervakade försäkringsinspektionen. Namnet ändrades senare till avdelningen för försäkringsärenden. Tidigare var avdelningen för socialförsäkringsärenden en byrå, Försäkringsbyrå, vid ministeriets allmänna avdelning.
Från 1931 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för ärenden som rörde statsförslaget, det vill säga statsbudgeten. År 1933 överfördes också revisionsavdelningen till avdelningen för statsförslaget som ändrade namn till avdelningen för statsförslaget och bokslutet. Från 1963 heter den Budgetavdelningen.
Avdelning inom högkvarteret för den vita armén 1918. Avdelningen inrättades i slutet av inbördeskriget och till dess uppgifter hörde att säkerställa ordningen i områden som erövrats från de röda, tillfångata rödgardister och organisera fångvården. Avdelningen hade stora maktbefogenheter och till dess chef utsågs etappavdelningschefen. Avdelningen deltog aktivt i det bestraffningsförfarande som även kallats vit terror.
Från 1931 var avdelningen för tull- och skatteärenden en enhet vid Finansministeriet, vilken ansvarade för tull- och skattefrågor. År 1941 delades avdelningen upp i avdelningen för tullärenden (drogs in 1949) och avdelningen för skatteärenden (från 1963 skatteavdelningen).
Temporär avdelning som bildades vid medicinalstyrelsen genom en förordning från den 23 november 1944. Avdelningen skulle övervaka och leda vården av krigsinvalider genom att inrätta och upprätthålla ett nödvändigt antal krigsinvalidsjukhus och krigsinvalidpolikliniker samt fastställa deras sammansättning och verksamhet. Avdelningen var uppdelad i en allmän byrå och en ekonomisk byrå.
Avdelning vid Försvarsministeriet vilken grundades 1928 som en efterföljare till sektionen för krigsorganisationsärenden. Avdelningen bestod av Byrån för organisationsärenden, Byrån för mobiliseringsärenden och Byrån för uppbådsärenden.
Chef för en av avdelningarna inom en institution, lyder vanligen under chefen för hela institutionen. Befattningen fanns vid bl.a. Generalguvernörskansliet och ministerierna.
Om bataljon eller truppenhet avskild från annan eller uppdelad i till exempel rotar. Begreppet användes också om egendomslott som avskilts från stamjord.
I adelsprivilegierna från 1553, adelsmans (ut)gård som inte beboddes och brukades av ägaren själv utan av en fogde i hans ställe, eller en adelsmans ladugård där någon bedrev boskapsavel åt ägaren. Avelsgårdarna kunde på ansökan beviljas samma skattefriheter som sätesgården hade.
Större gård som under medeltiden drev eget jordbruk i stor skala.
Avundsvittne, person som vittnar av ovänskap eller fiendskap.
Under 1800-talet benämning på meddelande, tillkännagivande.
I äldre tider om att politiskt eller religiöst överge den eller det som man hållit sig till, tillhört, tjänat, dyrkat eller hyllat, särskilt om att avsäga sig den evangeliska läran. I modern tid främst om rester, oönskade sopor.
I politisk mening: person som övergår till fiendelägret, överlöpare. I religiös mening (ofta nedsättande): person som har lämnat sin lära eller tro.
Under 1600–1800-talet i bokföringen om att avskriva som ogiltig, efterskänkt eller betald. Inom militären innebär termen att avlägsna någon ur rullan utan att personen i fråga formellt anhållit om eller blivit beviljad avsked, inom domstolsväsendet om nedlagt, avdömt eller uteslutet mål som inte längre ska behandlas. Verbet används även om att ta bort någon från tjänsteförslagsrum.
Eftergift i skatten. Uttrycket förekom på 1500-talet.
Visst belopp av pengar eller varor som betalas för att inneha eller bruka jord, eller för att få del av någon förmån eller rättighet.
Förläning där länsinnehavaren betalade en årlig avgift till kronan för att få inneha länet med dess inkomster. Han behövde inte lämna någon redovisning för skötseln av länet.
Sedan 1500-talet benämning på viss avgift (i spannmål eller annan lämplig naturaprodukt, kallad räntepersedel), som utgick från osjälvständig jordlägenhet till jordägaren eller innehavaren av den lägenhet från vilken jorden blivit avsöndrad. Från 1700-talet användes begreppet också om årlig avgift i pengar (eller varor) för avkastningen eller som ränta av fast egendom eller kapital (till exempel arrendeavgift, avrad).
Före storskiftet om bebyggelse som anlagts på en odal- eller bolbys utmarker och som avskilts som en självständig enhet. Vid skifte av samfällda ägor fick avgärda by hälften mot hemman av motsvarande storlek i bolby. Avgärda by kunde också beteckna ett ensamliggande hemman.
Hemman som fått upptas på bolbyns mark, men som senare kommit att avskiljas från denna.
Samlande beteckning för beslut, dom eller utslag.
Under 1200–1800-talet om underhandling, överläggning eller förhandling som föregår ett avtal.
Under 1500-talet till början av 1800-talet benämning på överenskommelse, uppgörelse, avtal, beslut och kontrakt.
Sedan 1600-talet om skrift som på vetenskapligt sätt utreder ett vanligen mera begränsat ämne, dissertation; ursprungligen också om mindre skrifter än en akademisk.
Slutföra en process eller ett mål.
Kameralt begrepp som innebar att ett hemman fick bli utan åbo för att införlivas med ett annat hemman, som då övertog dess utskylder och besvär.
Vräkning av en åbo från hans hemman. Avhysning var en av kronans rättigheter som inskränkte skatte- och kronoböndernas dispositionsrätt över fastigheter.
Under 1500- till början av 1800-talet, att genom vräkning låta hemman stå utan åbo och byggnader och att förlägga det under annat hemman, som svarade för dess räntor och skattebesvär. Hemmanet upphörde att verka som separat brukningsdel, men kvarstod som skatteenhet. Skattskyldigheten förlades på det hemman med vilket den avhysta marken införlivades.
Hemman utan byggnader som lagts i sambruk med en annan enhet (hemman, stad eller säteri) vilken stod för de därifrån utgående skatterna. Termen användes också om rå- och rörshemman som på motsvarande sätt lades under sätesgård. Det avhysta hemmanet upphörde som egen brukningsdel, men var fortfarande skyldigt att erlägga de utskylder och besvär som tidigare utgått därifrån.
Mark som införlivats med annan enhet (till exempel en stad, annat hemman); också skatteteknisk term.
Från 1500-talet till 1800-talet om att (vanligen mer eller mindre olagligen) lämna något ifrån sig, föryttra, skänka bort, avstå äganderätt till exempelvis anförtrott gods, kronogods och arvegods.
Underrättelse, meddelande, upplysning.
Följebrev som meddelade att uppdraget var utfört och annat som behövde meddelas.
Sedan autonoma tiden en växel som ska betalas vid uppvisandet.
Från 1658 mått för gradering av hemmans jord och skattebärförmåga, enligt avkastningen på utsädet. Att avkasta andra kornet betecknade fördubbling av utsädet, tredje kornet tredubbling och så vidare. Enligt skattläggningsmetoden för Österbotten 1749 avkastade första gradens jord (svartmylla) sjätte kornet. Under autonoma tiden kallades detta gradering och/eller klassifikation.
Benämning på avkastning eller inkomst under svenska tiden och autonoma tiden.
Rättigheten att från en fastighet uppbära en regelbundet återkommande avgift (avkomst), övergående i betydelsen rätten till avkastning av fastighet. Under svenska tiden användes termen om rätten till frälseränta och tomtöre, sedermera om undantag vid jordöverlåtelse varmed den tidigare jordägaren medgavs rätt till fastighetens avkastning eller andra förmåner.
Stryka, efterskänka eller förminska (till exempel skuld, avgifter och skatter).
Minskning av penningars värde, reduktion.
Avskrivning eller efterskänkning av skatter eller avgifter på grund av olika orsaker som exempelvis frihet, förläning, tjänst eller ödeläggelse. Avkortningarna ingick i räkenskaperna som avskrivningar. De kunde vara ordinarie eller extraordinarie.
Benämning på de avdrag i tiondet som gjordes för vissa ämbeten och myndigheter (stater) som bekostades med tionde (till exempel kyrkors underhåll, kleresistaten samt ad pios usus). Avkortningarna togs vanligen ur bestämda socknars eller kyrkohärbärgens tionde, varvid avdrag inte kunde göras vid exempelvis missväxt. De föranledde 1696 ett reglemente för vilka stater som gavs företräde framom andra vid fördelningen av tiondet.
Förteckning som årligen upprättades över de medel som skulle debiteras vid uppbörden, men som av olika lagliga skäl inte hade kunnat indrivas av den skattskyldige, och således kom att avskrivas i räkenskaperna. Separata avkortningslängder började förekomma på 1560-talet. I Finland behövde separata avkortningslängder inte mera åtfölja landsboken efter 1791 och 1795.
Kungörelse, på ett officiellt eller rättsgiltigt sätt underrätta eller notifiera (någon om något), göra (något) allmänt känt, låta (något) komma till allmän kännedom, göra kunnig, tillkännagiva, offentliggöra. Termen förekom i slutet av 1600-talet.
Rätten att förmedla indulgens. Provincialsynoderna och de unionella rådsmötena under senmedeltiden utgjorde goda tillfällen för ombud att förvärva indulgensprivilegier av närvarande biskopar och ärkebiskopar i Norden. Eftersom var och en kunde ge 40 dagars avlat blev det sammanlagda värdet betydande. Sådana brev utfärdades bl.a. i Stockholm 1435, i Lödöse 1442, i Halmstad 1483 och i Köpenhamn 1445 och 1489. Kyrkor och kloster upprättade förteckningar eller tablåer över den mängd avlat som de hade förvärvat.
Jordäga som innehavaren själv hade odlat upp eller köpt. Det kunde också vara fråga om jord som överlåtits som gåva eller genom giftorätt eller jord som någon hade bytt till sig utan att använda arvejord som betalning. Denna jord kunde innehavaren i princip själv bestämma över, till skillnad från arvejord som inte fick säljas eller överlåtas utan släktens tillstånd.
Förklara för avslutad (till exempel en lag).
Avslutandet av häradsrättens tingssession, som innebar att rättegångsfriden upphävdes. Därigenom straffades inte längre personer som gjort sig skyldiga till vissa brott, som våldsgärningar eller förargelseväckande beteende på tingsplatsen, hårdare än normalt.
Spannmål som gavs som lön eller som en del av lön.
En myndighets beräkning av de löneförmåner som tillkom varje löntagare vid ett ämbetsverk, reglemente eller motsvarande.
Benämning på den militär som ansvarar för vaktavlösningen av soldater.
Avgå, särskilt om militärer och sjömän.
Avslutande av tjänstgöring, till exempel på ett fartyg eller i militära sammanhang.
Av magistrat utfärdat protokoll över lossat fraktfartyg, dess last och erlagda tullavgifter. Avmönstringsprotokoll krävdes för att skepparen skulle få ersättning för de tullavgifter han hade lagt ut.
De husesyner som sedan svenska tiden förrättades av synenämnd när en boställsinnehavare tillträdde ett boställe eller lämnade det efter avslutad tjänstgöring. Av- och tillträdessyn förrättades efter 1922 endast på prästboställena (av en boställsnämnd).
Ta till vapen mot det egna riket.
Ursprungligen och främst om en årlig avgift som betalades i natura till jordägaren av den som brukade marken. Under 1600- och 1700-talen användes termen också om arrende för bergs- eller vattenverk, eller andel i avkastningen från fast egendom.
Dag då avrad skall erläggas, enligt äldre arrendelagstiftning på Tomasdagen den 21 december.
Benämning på jord som låg utanför by eller hemman och som innehades mot särskild avrad till kronan. Avradsland förekom huvudsakligen i Sverige (i Jämtland och Härjedalen).
Tjänsteman upptagen på Bergskollegiums vågstat för att föra anteckningar över malmauktioner och register över invägningen vid kopparvågen, under våginspektörens översyn.
Från medeltiden till 1800-talet om årlig avgift som utgick i spannmål från fast egendom (eller bergverk) till egendomens ägare eller ränteägaren (till exempel kronan eller någon annan). Avgiften ingick i jordeboksräntan och landtågsgärden.
Inom räkenskapsföring, bok som innehåller uppgifter om transaktioner, inom reskontra: hjälpbok som består av en inbunden bok eller av lösa blad och innehåller enskilda konton för varje debitor (gäldenär) och kreditor (borgenär).
Kontor i ett kollegium som under ledning av en kamrerare ansvarade för tjänstemännens löner och utredningen av de ekonomiska förhållandena inom förvaltningsgrenen. De första avräkningskontoren grundades på 1730-talet i Kammarkollegium. Senare fanns ett motsvarande kontor bl.a. vid Bergskollegium.
Utmärka ett område så att det avskiljs från en tidigare helhet.
Med lagliga råmärken utmärka och avskilja ett område från en tidigare helhet (till exempel ett hemmans mark från en bys allmänning eller kronoallmänning från skifteslags marker).
Term använd vid jordskiftet (1757–cirka 1870) om jord som inte var uppodlad eller oduglig för jordbruk (till exempel skogsmark eller kärrmark) och som avskildes före skiftet till allmän landsväg och uppfartsväg till åkrar, ängar, kyrkan och kvarnen.
Offentligen tillkännagivet domstolsbeslut.
Korrigering av skatteskyldighet, som kan medföra ny skatteskyldighet. Avskattning gjordes när en tillgångs eller ett hemmans skattemässiga karaktär förändrades.
Av arbetsgivare utfärdat intyg över en tjänstemans avsked från tjänsten.
Av husbonde utfärdat intyg över att tjänare eller tjänstehjon hade lämnat hans tjänst. Betyget skulle innehålla namn, ort och ställe där personen hade tjänat, anställningstiden samt uppgifter om den anställdas alkoholbruk och leverne, arbetets art och den anställdas förmågor. Betyget var betydelsefullt särskilt då en tjänare fyttade till en annan församling. Avskedsbetyget måste uppvisas för kyrkoherden i utflyttningsförsamlingen innan utflyttningen fick ske och ett flyttningsbetyg fick utfärdas.
Under 1600- och 1700-talet om öppet brev varmed en tjänstemans avsked från kronans eller publik tjänst meddelades, sedan 1800-talet om enskilt brev varmed en tjänsteman anhåller om avsked från tjänsten.
Skriftligt betyg om erhållet avsked till en soldat i den indelta armén, även benämning på ett avskedsbetyg varmed tjänstefolk beviljades avsked.
Samling dokument som innehåller kopior av originaldokument. Under medeltiden förekom domkykornas registra samt bundna eller häftade registratur, brevböcker och kopieböcker av växlande slag.
Anteckning i räkenskap eller förteckning om att en skattepost utgår från den plats där den tidigare varit uppförd.
I äldre tider om att från räkning eller bokföring ta bort sådan skatt eller skuld som inte kan indrivas. I modern tid är avskrivning en redovisningsterm som innebär att man i bokföringen redovisar kostnaden för anläggningstillgångars värdeminskning och således redovisar tillgångarnas verkliga värde.
Inom bankväsendet från och med 1657 benämning på depositionskonto.
I äldre tider: skriftligt bevis på avskrivning av skatt, skuld och dylikt. Sedan 1657 användes begreppet också om bevis på att pengar hade lyfts från ett konto i en bank.
Årlig avgift, uträknades från spannmål eller andra räntepersedlar som t.ex. tjära. Också utifrån avkastning av fast egendom eller kapital.
Minskning, under 1700–1800-talet också om auktion, där det utbjudna först uppropades till det högsta priset, och detta pris därefter sänktes tills man fick ett anbud. Numera används termen främst om nekande svar på en anhållan.
Avprägling av myntstamp. Begreppet används ofta om ovanligare avpräglingar, till exempel med oregelmässig vikt, för en annan valör eller för en annan metall än stampen egentligen var avsedd för.
Nekande beslut på en anhållan.
Avslå, inte förorda (till exempel en ansökan).
Negativt utlåtande, utlåtande som avslår till exempel en ansökan.
Avsättning från högt ämbete.
Störtande, fall: om avlägsnande från (hög) värdighet eller om avsättning från ämbete.
Slut- eller förhandsgranskning av löneförmån, särskilt om fast egendom innan den av- eller tillträddes: boställe, åker, äng. Även vid syneförrättning avhända, frånkänna någon något.
Person som yrkesmässigt arbetade som skrivare vid garningsverk. Han kontrollerade att den koppar som skulle vågföras var noga rensad från smuts och jord samt översåg forslingen till garmakeriet.
Äldre benämning på försäljningsskatt.
I enskiftesförfattningarna 1803 och 1807 om att avskilja en del av ett hemmans jord till en egen jordlägenhet, på viss tid eller för alltid, utan att stomhemmanets mantal förändrades. Motsvarande delning av hemman kallades under perioden 1864–1916 parcellering.
Ansökan om att avträda ett arrende.
Överlåtelseavgift för rusthåll. Avgiften skulle betalas inom tre månader och uppgick till en procent av köpe- eller transportskillingen. Den uppbars av regements- eller mönsterskrivaren.
Inspektion i samband med att ett arrende- eller boställskontrakt avslutades.
(Om bränneri och destiIleringsverk) den totala mängd brännvin som en stad fick tillverka, efter att allmän och fri rätt till brännvinsbränning återinförts år 1800.
Rätten till brännvinstillverkning till en viss volym (per mantal på landsbygden, per invånare i staden) inom en viss tid.
Enligt skogsordningen 1683 och storskiftet i Finland efter 1775, överloppsjord som kronan frivilligt överlåtit till enskild eller bysamfällighet, särskilt skogsmark. Avvittringar förekom framför allt i Österbotten.
Arvskifte eller bodelning som från 1686 skulle förrättas mellan den efterlevande maken/makan och den avlidnas arvingar.
Från och med storskiftet om avskiljande av sådan mark som ett hemman innehade utöver sitt hemmantals behov, vanligen skog.
Från 1683 av lantmätare slutgiltigt fastställd gräns mellan kronans jord och privat jord främst i Norrland och Dalarna. Det är osäkert om detta alls förekom i Finland. Från och med 1742 kallades också den åtgärd i Ångermanland varmed kronoallmänningar avskildes från enskildas ägor för avvittring.
Protokoll över skifte, särskilt arvskifte, vid jorddelning, vanligen kallat avvittringsinstrument.
Skriftlig handling över avvittring. Vid bouppteckning och skilsmässa: avvittringsbevis.
Till kronan utgående ersättning för utförd avvittring av jord eller arv.
Tjänstebeteckning för lantmätare som från 1683 hade i uppdrag att slutgiltigt fastställa gränsen mellan kronans marker och en nybyggares marker.
B
Den lägsta akademiska graden vid det medeltida universitetet.
Den lägsta akademiska graden vid det medeltida universitetet, ursprungligen etablerad vid artes-fakulteten vid universitetet i Paris. Graden har motsvariget med den svenska benämningen kandidat.
Sjösoldat som hade tillsyn och vård om bogsprötet, dess tackling, segel m.m.
Stuga på någon annans mark eller på allmänning. Vanligen saknades odlingsmark fastän ett mindre potatisland eller dylikt kunde ingå. År 1762 fastslogs att bönderna skulle uppföra backstugor åt sina gifta anställda. År 1919 fick backstugans innehavare rätt att lösa ut backstugan till sin egendom.
Vanligen medellös person som bodde på ofri grund (annans hemman eller en allmänning) och som betalade för rätten att ha ett litet boningshus på tomten med pengar eller arbete. Efter 1762 var gamla backstugusittare med tre mantalsskrivna barn helt befriade från mantalspenningar.
Examen som en badaregesäll skulle avlägga inför en mästarebadare i stadsläkarens eller kirurgens närvaro enligt föreskrifterna år 1807. Av en badare fordrades 15 års ålder och han skulle ha en oförvitlig vandel samt en sund kroppskonstitution. Dessutom skulle han kunna läsa, räkna och skriva samt kunna lite tyska och lite latin. Han ingick ett skriftligt kontrakt med en mästarebadare och denne skulle ge honom tillfälle att följa anatomiska dissektioner och föreläsningar i medicin. Om den blivande badaren klarade förhöret blev han badare ämnesven och fick rätt att vara verksam tillsammans med en annan badare.
Reglemente som gällde badarskråets verksamhet och som gavs av Collegium medicum 1807. I reglementet fastställdes badarnas uppgifter och vilka färdigheter de skulle ha. Badaren skulle upprätthålla en bastu med olika typer av bad. Han skulle kunna raka skägg, koppa, slå åder, anlägga blodiglar och plåster med spansk fluga, rengöra naglar och liktår, känna till de medel med vilka blod kunde stämmas, kunna ge första hjälpen vid benbrott och färska sår samt känna till smärre kirurgi.
Enhet inom johannitordens organisation. Flera bailliskap bildade ett priorat. Bailliskapen bestod av kommender. Bailliskapet leddes av en baillier. Det nordiska Dacia uppfattades i allmänhet som ett priorat, men den tyska generalpriorn uppfattade Dacia som ett bailliskap.
Frälsegård i Kexholms län på 1500- och 1600-talet.
Skatt till staten för rättigheten att använda bakugn. Bakugnspenningarna lades 1622 på invånarna i städerna och uttogs årligen av varje hushåll efter en graderad taxa som fastställts utgående från stånd och förmögenhet. Bakugnspenningarna avskaffades 1747, men beskattningen på brödförbrukningen i städerna fortsatte i form av den så kallade husbehovsaccisen.
Redovisningar av tillgångar och skulder som ingår i början och slutet av huvudräkenskaper och huvudböcker.
Kommission som tillsattes i länen på 1720-talet för att biträda länets lantränteri och landskontor för att åtgärda bristerna i skatteuppbörden efter stora nordiska kriget.
Kommission som under 1700-talet behandlade kronofogdarnas oegentligheter i balansmål. Utredningen medförde restrannsakningar i häradet då den berörda fogden skriftligen skulle förklara skillnaden mellan den av honom indrivna och beräknade uppbörden. Resultatet jämfördes med landskontorets balansräkning varvid landshövdingen gav sitt utslag. Befanns tjänstemannen ha begått tjänstefel rannsakades saken vid allmän domstol. Hemställdes Kgl. Maj:ts prövning och stadfästelse, samt insändes till senatens ekonomiedepartement.
Konto i bokföringen som visar en organisations tillgångar och skulder.
Om ärende som rör balansräkning eller om mål mot redovisningsskyldig tjänsteman.
Uppställning av en organisations tillgångar och skulder vid ett givet tillfälle.
se Barberare, krigskirurg som från 1685 utbildades och legitimerades av barberarämbetet i Stockholm.
Huvudavdelning i svensk lagstiftning. Indelningen i balkar användes redan i de medeltida landskapslagarna. Balkarna indelades i flockar. Också 1734 års lag var indelad i balkar. I Finland började balkarna ersättas av lagar från och med 1889.
Avgift som tillhörde huvudskatten i Tavastland på 1500-talet. Förutom de persedlar som erlades i natura bestod skatten också av ett kontant belopp som förutom skattepenningar bestod av murmästare-, balka-, näver-, släd- och långfärdsskjutspenningar.
Benämning på ett distrikt inom Tyska orden, som låg utanför Preussen och Livland. Distriktet var direkt underställt tyskmästaren.
Sällsynt benämning på fogde. Benämningen är endast känd en gång då den användes om en person i ett svenskt medeltida diplom.
Sluten omröstning, votering, särskilt vid personval, med kulor eller bollar som röstsedlar. I sin ursprungliga form vid val av en person till ett organ eller en sammanslutning tilldelades var och en av de röstberättigade en svart och en vit boll (kula), vilken de sedan utan insyn för utomstående nedlade i en rösturna, vit boll för ja-röst och svart kula för nej-röst. Inval förutsatte att flertalet avgett en ja-röst, men även andra regler förekom, exempelvis så att en enda svart boll hindrade inval. När valet stod mellan ett flertal kandidater användes bollar med flera färger, så att var och en av kandidaterna blev tilldelad en viss färg, medan vit färg betydde blank röst. Den röstberättigade lade ned i urnan en boll med den färg som hans kandidat hade tilldelats eller en vit boll; den kandidat vars färg var i majoritet bland bollarna i urnan blev invald. I Ryssland blev ballottering allmänt föreskriven vid personval från och med 1720, och användes särskilt vid tillsättandet av ståndsrepresentanter i domstolar och vissa andra organ från och med 1770-talet.
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Avdelningen leddes av en bandirektör och hade i uppgift att bevaka banorna och deras telegrafledningar, samt att uppföra nya byggnader och anläggningar. Från 1905 förekom en banbyrå vid avdelningen och mellan 1922 och 1932 var banavdelningen uppdelad i en konstruktiv banavdelning och en allmän banavdelning.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens banavdelning som fram till år 1922 kallades bankontoret. Byrån, som leddes av en biträdande direktör, utförde bl.a. beräkningar och ritningar för underhålls- och byggnadsarbeten och bokförde banavdelningens utgifter.
Anvisning till betalning av en fordran, som har karaktär av papperspengar, sedan 1657 benämning på av bank utfärdad assignation. Bl.a. poduschnieavgiften skulle erläggas som banco assignation efter 1800.
Ledningen för en bankinrättning. Benämningen användes särskilt om direktionen för Finlands Bank.
Chef för bancofullmäktiges expedition. Bancofullmäktige var ständernas förtroendemän som fått ledningen av riksbankens verksamhet sig anförtrodd.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens banavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Till bandirektörens huvudsakliga uppgifter hörde att se till att banorna och Statsjärnvägarnas byggnader befann sig i behörigt skick.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarna och bandirektörens närmaste medhjälpare som tidigare haft tjänstebeteckningen bandirektörsassistent. Bandirektörsadjointen var från 1904 representant för Järnvägsstyrelsens banavdelning i Statsjärnvägarnas distriktsstyrelse i S:t Petersburg och förestod banavdelningens bankontor.
Bandirektörens biträde vid Järnvägsstyrelsens banavdelning.
Äldre benämning på de byråer vid Järnvägsstyrelsens banavdelning vilka behandlade och expedierade ärenden som hörde till bandirektörens uppgifter.
Under medeltiden i regel en duk fästad på en stång. Baneret kunde dels innebära en viss värdighet, dels vara ett samlande och förenande tecken för en här eller en trupp, eller också för andra världsliga och andliga sammanslutningar.
Ämbetsman av andra graden, en av de så kallade överofficianterna, inom det svenska kungliga ordensväsendet. I allmän betydelse föregångsman, förfäktare, förkämpe eller ledare, märkesman.
Under medeltiden bärare av baner eller märke. Banerföraren var den främsta förtroendeposten, som utdelades av en truppstyrkas ledare. Utmärkelsen att vara rikets, kungens eller riksföreståndarens banerförare tilldelades i allmänhet en riddare av hög börd och stor duglighet.
Riddare som hade rätt att ställa upp en truppstyrka under eget baner.
Ingenjör vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning med uppgift att bevaka järnvägsbanan och dess underhåll. En baningenjör av första eller andra klass förestod från 1922 de regionala bansektionerna.
Permanent beredande organ vid riksdagen 1719–1772 med ansvar för finans- och penningfrågor. Bankdeputationen övervakade Riksens ständers bank och beredde ärenden rörande penningpolitiken för Sekreta utskottet.
Tjänsteman vid Riksbankens huvudkontor med rätt att åtala överträdelse av stadgan för bankens förvaltning. Bankfiskalen var underställd bankokommissarien.
Kontor vid Riksens ständers bank 1681–1864.
Skriftlig och bevittnad fullmakt som ger befogenhet att utföra banktransaktioner för annans räkning, särskilt uttag på bankkonto, borgensförbindelse, pantförskrivning och liknande. Banken behåller alltid originalfullmakten.
Ämbetsverk under Finansministeriet, grundat 1922 för att övervakna affärsbankerna och affärsbankväsendet, inom ramen för lagen om bankrörelse 1886. Bankinspektionen inspekterade banker på eget beslut eller på Finansministeriets anmodan. Styrelsen bestod av banköverinspektören som ordförande, med två bankinspektörer som ledamöter.
Tjänsteman, tidvis vid Kammarkollegium sedan mitten av 1600-talet, vid Stockholms banko 1661–1666 och Riksens ständers bank från 1667. Bankkommissarien verkställde bankfullmäktiges beslut och höll uppsikt över myntpräglingen. Sådana tjänstemän fanns vid Kammarkollegium särskilt under den tid då myntpräglingen var utarrenderad. Bankkommissarie blev sedermera en tjänstebeteckning för avdelningscheferna vid Finlands Bank (grundad 1840).
Under svenska tiden av regenten beviljat handelsprivilegium eller verksamhetsmonopol. Privilegiet utfärdades 1657 åt Växelbanken, under 1700-talet åt Ostindiska kompaniet. Sedan självständighetstiden ett av statsmakten meddelat berättigande att utöva viss ekonomisk verksamhet, som dessförutan inte skulle vara tillåten.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens banavdelning. Kontoret, som leddes av en bandirektörsadjoint, utförde bl.a. beräkningar och ritningar för underhålls- och byggnadsarbeten och bokförde banavdelningens utgifter. Bankontoret bytte år 1922 namn till Banbyrån.
Tjänsteman vid Rikets ständers banks lånekontor.
Tjänsteman vid Riksbankens huvudkontor och chef för bankofullmäktiges expedition.
Permanent utskott vid svenska riksdagen efter 1772. I utskottet var samtliga stånd representerade.
Värde som av bank (särskilt Riksbanken) åsättes egendom vid inteckning för lån.
Fordringsbevis, utfärdat av en bank. Banksedeln var ställd på innehavaren och lydde på en viss summa, vilken banken var skyldig att genast utbetala vid anfordran.
Permanent utskott inom lantdagen och sedermera riksdagen, numera ekonomiutskottet. Till finansutskottets uppgifter hör bl.a. att granska Finlands Banks och de riksdagen underställda fondernas förvaltning samt bereda lagstiftningen gällande landets bank- och penningväsende. I lantdagsordningen från 1906 slogs fast att det vid lantdagen skulle tillsättas ett grundlagsutskott, ett lagutskott, ett ekonomiutskott och ett statsutskott samt ett bankutskott.
Av republikens president utnämnd ledande tjänsteman för Bankinspektionen 1922–1993.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 sorterade banmästarna under linjeförvaltningens bansektion.
Kyrkligt straff. Större bann innebar fullständigt uteslutande från kyrkans gemenskap, mindre bann förlust av medborgerliga rättigheter, kyrkligt ämbete eller sakramentena, särskilt nattvarden. Bann förekom i viss mån inom både kyrklig och världslig rätt också efter reformationen, i Finland till mitten av 1800-talet.
Brott som medför eller förtjänar att bestraffas med bannlysning.
Från predikstolen uppläst särskilt formulär över bannlysning av person, ingick i kyrkolagen 1686.
Bannlyst person: en straffpåföljd för helgdagsbrott under 1700–1800-talet. Användes också för en ännu icke kyrktagen kvinna.
Rätten att utdöma exkommunikationsstraff. Påven kunde döma vem som helst och förbehöll sig rätten att döma i prästdråp och speciellt domsrätten över furstar. En biskop kunde endast döma personer inom sitt eget stift. Den som utdömde ett exkommunikationsstraff hade också rätt att bevilja avlösning.
Sektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, vilken ansvarade för underhållet och bevakningen av banan och järnvägsbroar, anläggningen och vården av signal- och säkerhetsinrättningar och underhållet av byggnader inom sin region. Bansektionerna sorterade under allmänna banavdelningen vid Järnvägsstyrelsen och leddes av en baningenjör av första eller andra klass. Vid bansektionerna fanns också andra baningenjörer, biträdande ingenjörer, byggmästare, banmästare, banförmän, banvakter och trädgårdsmästare.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens banavdelning som 1932 tog över konstruktiva banavdelningens uppgifter och tjänstemän. Byrån leddes av en byråchef och där fanns ett brobyggnadskontor, ett bangårdskontor, ett husbyggnadskontor och ett kontor för säkerhetsanordningar.
Benämning på ryttare utrustad med karbin, förekom i Sverige möjligen under de första åren av Gustav II Adolfs regeringsperiod.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Banvakten hade i uppgift att hålla uppsikt över en viss sträcka av en järnvägslinje. Från 1922 sorterade banmästarna under linjeförvaltningens bansektion.
Benämning på person som skötte läkarvården inom armén före uppkomsten av en mer professionell fältläkarkår. Det förekom såväl kompanibarberare som regementsbarberare. Genom ett reglemente från 1571 ålades barberarna att i händelse av krig skaffa armén och flottan ett behövligt antal fältskärer. Under 1600-talet fick barberarämbetet ett första reglemente i ett försök att höja nivån på läkarvården inom armén.
Person anställd vid ett myntverk, hade möjligen i uppgift att sköta slutjusteringen av randen efter präglingen.
Person som vid sidan av sitt egentliga yrke (rakning och hårklippning) utövade kirurgi i konkurrens med fältskärer och läkare. Bardskärarna bildade skrå på 1500-talet med lärlingar, gesäller och barberarmästare, vilka försåg hären och flottan med kirurger och fältskärer fram till att fältläkarkåren inrättades 1806.
Äldre benämning på garvare. Barkaren var medlem i garvarskrået.
En av de tolagsavgifter som uppbars av fartyg (efter hela lästetal) som anlöpte Helsingfors, Lovisa, Gamlakarleby, Viborg och Fredrikshamn. Avgiften varierade mellan städerna. I Fredrikshamn upptogs barlastpenningar, oberoende av om fartyget intog barlast. Avgiften var för utländska fartyg var dubbelt större än för finska och ryska fartyg. I Lovisa uppbars avgiften enbart av utländska fartyg. I Helsingfors var avgiften lika stor för samtliga fartyg. I Gamlakarleby betalades en större avgift vid lossning än vid lastning. Där skulle också hamnfogden få en viss summa och beroende på lastens storlek skulle det betalas för ett visst antal skottkärror.
Kvinnlig sjukvårdare, ursprungligen medlem av en 1633 grundad fransk religiös orden, vars medlemmar ägnade sig åt sjukvård. Barmhärtighetssystrarna deltog i Krimkriget, där de vårdade sjuka och sårade fransmän. En motsvarande rörelse bildades i Ryssland 1854 och om medlemmarna i den användes också termen ”barmhärtighetssyster”.
Utbildningsinrättning i anslutning till Barnens Borg där man utbildade barnskötare. Skolan grundades 1918.
Förlossningssjukhus under autonoma tiden. Termen användes särskilt om det förlossningssjukhus som fanns i Helsingfors från och med 1834. Det hade flyttats till Helsingfors från Åbo 1833, där det tidigare hade kallats accouchementshuset. I Helsingfors var det först inrymt i Gamla kliniken. Under perioden 1841–1861 var barnbördshuset en avdelning vid Nylands länslasarett, 1861–1878 en del av Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Vid sjukhuset undervisades barnmorskor. Verksamheten som en del av det Allmänna sjukhuset i Helsingfors upphörde 1878 då Barnbördshuset på Fabriksgatan öppnades.
Barnbördshus grundat 1878 vid Fabriksgatan. Det var undervisningssjukhus för medicinestuderande och barnmorskor långt efter 1918. Föreståndare var professorn i barnförlossningskonst och barnsjukdomarnas klinik. Personalen bestod 1897 av en underackuschör som samtidigt var barnmorskelärare, en assistentläkare, två instruktionsbarnmorskor och en syssloman. År 1934 blev sjukhuset en självständig enhet.
Förlossningssjukhus grundat i Tammerfors 1905.
Inrättning för föräldralösa eller hemlösa barn i Helsingfors. Barnets Borg verkade i nära samarbete med universitetets pediatriska avdelning och barnsjukhuset i Helsingfors. I anslutning till Barnets Borg fanns också en barnvårdarinneskola. Barnets Borg fick en egen byggnad på 1930-talet.
Hänvisar till evakueringen av finska barn från Finland till Sverige, Norge och Danmark under vinterkriget och fortsättningskriget. Barntransporter förekom redan under vinterkriget 1939–1940 och sköttes av Nordiska Hjälpcentralen i Finland och Centrala Finlandshjälpen i Sverige. Kommittén för Finska Sommarbarn inledde i maj 1940 transporter av sjuka och undernärda barn för vård och rekreation under sommaren i Sverige. När fortsättningskriget bröt ut vid midsommartiden 1941 hade man hunnit föra över drygt 750 sommarbarn till Sverige och i augusti inleddes barntransporter av främst småbrukar- och arbetarbarn i krigszonen, senare i hela Finland. Under fortsättningskriget strävade man genom barnförflyttningen efter att underlätta återflyttningen till Karelen, lindra livsmedelsbristen och de nödlidandes situation. De förflyttade barnen kom delvis från de områden som drabbats värst under krigsoperationerna. Den svenska Kommittén för Finska Sommarbarn fick en mera officiell status och bytte namn till Hjälpkommittén för Finlands barn, medan förflyttningsverksamheten under fortsättningskriget i Finland organiserades av Barnförflyttningskommittén. Barnförflyttningen upphörde år 1946. Barntransporterna kom att beröra över 70 000 barn.
Från den 3 september 1941 kommitté under Socialministeriet, vilken ansvarade för att dra upp riktlinjerna för och koordinera en organiserad evakuering av finska krigsbarn till Sverige, Norge och Danmark, i samarbete med den svenska Hjälpkommittén för Finlands barn. Barnförflyttningskommittén övertog under fortsättningskriget det arbete som under vinterkriget skötts av Nordiska Hjälpcentralen. Den egentliga förflyttningen genomfördes av Barnförflyttningskommitténs byrå vid Socialministeriet, underkommittéerna och underbyråerna i länen samt lokalmyndigheterna, olika organisationer och upptagningshem. De sista barnförflyttningarna genomfördes 1946. Barnförflyttningskommittén upplöstes 1948 och dess medel och kvarvarande uppgifter övertogs av Kommittén för de från Sverige hemkomna barnens eftervård.
Byrå vid Socialministeriet som enligt Barnförflyttningskommitténs riktlinjer verkställde barnförflyttningen under fortsättningskriget. Byrån bestod av flera avdelningar och samarbetade med underkommittéerna i länen.
Inrättning för fattiga barn. Stockholms stora barnhus grundades 1637. År 1652 anslogs en del av de uppburna kronotionden till barnhuset. År 1660 fastslogs att de socknar som betalade den så kallade barnhustunnan skulle ha rätt att införa sina fattiga barn till barnhuset. År 1785 bestämdes att fattiga barn inte skulle insättas på barnhuset utan omhändertas av fosterfamiljer mot en månatlig avgift. Under autonomin förekom barnhus i Finland.
Kollektiv beteckning för personal vid barnhus.
Till fattiga barns uppfostringshjälp inrättad fond 1810 som fick sina medel från diverse avgifter. Efter 1837 kallades fonden Fattig- och barnhusfonden. Från 1811 skulle uppburna böter för spel och dobbel gå till Barnhusfonden.
Hittebarnshus som finansierades med allmänna medel. Det första anlades 1633 i Stockholm och utvidgades så småningom till ett allmänt barnhus. Anstalten fick efterhand flera privilegier, bl.a. den så kallade barnhustunnan. Den sköttes till 1666 av ett bolag och stod därefter under olika myndigheters överinseende. Under autonomin fanns även barnhusinrättningar i Finland.
Föreståndare på barnhus. Barnhusmästare (1600-tal) var en äldre beteckning än barnhusföreståndare (1700-tal, 1800-tal).
Kyrkotionde som anslogs åt stora barnhuset i Stockholm när det inrättades 1637.
Under svenska tiden avgift som betalades i spannmål för att upprätthålla Stockholms stora barnhus och som utgjorde 40 procent av kronans tiondespannmål från femton län. Under autonomin började man 1810 uppbära barnhustunna som avgift för att underhålla barnhus, ursprungligen endast i de län som hade ett barnhus, efter 1831 i varje län. Från 1837 användes barnhustunnorna också som uppfostringshjälp åt de utackorderade barnen. De administrerades av landskontoren.
Kvinna som var utbildad och hade rätt att yrkesmässigt biträda vid förlossningar. Från 1711 skulle barnmorskorna övervakas av Collegium medicum. År 1711 fastslogs ett reglemente för Stockholms barnmorskor. Efter två års praktik och undervisning skulle de utexamineras i Collegium medicum och inskrivas i skrået. Från och med 1724 gällde detta alla rikets barnmorskor. Barnmorskorna övervakades från och med 1777 av stadsläkaren eller provinsialläkaren, från och med 1860 av Medicinalverket. År 1811 bestämdes att en person som ville bli barnmorska först skulle praktisera ett halvt år hos en auktoriserad barnmorska samt att alla barnmorskor skulle ha två praktikanter. År 1859 fastslogs att utbildningen skulle vara i två år och eleven skulle kunna läsa och skriva. Förutom förlossningskonst skulle en färdig barnmorska kunna slå åder, koppa, ge lavemang, sätta igel, vaccinera, ta tillvara och förvara vaccinationsämnet. Dessutom skulle hon känna igen symptomen på syfilis.
Från 1711, formellt 1777, bevis på genomgången barnmorskeutbildning, från 1860 tillståndsbrev att få verka som legitimerad och edsvuren barnmorska.
Av utbildad barnmorska avlagd ämbetsed. Eden infördes 1777 och avlades till och med 1860 i stad inför stadsläkaren, på landsbygden inför provinsialläkaren då barnmorskan antogs i tjänst, från och med 1860 vid Collegium medicum efter godkänt barnmorskeförhör som legitimerade henne att via Medicinalverket söka tjänst i barnmorskeyrket.
Statligt undervisningssjukhus för barnmorskor i Helsingfors. Institutet utbildade barnmorskor för hela landet. Sjukhusstyrelsen bestod 1937 av överläkaren, de biträdande lärarna i obstetrik och pediatrik, överbarnmorskan, föreståndarinnan för elevinternatet, två instruktionsbarnmorskor och en bokförare. Barnmorskeutbildningen inleddes 1816 i anslutning till Kejserliga Akademin i Åbo. Den flyttades 1833 till Helsingfors där undervisning gavs på Kejserliga Alexanders-universitetets kliniska institut i ett särskilt barnbördshus. Den blev 1861 del av Allmänna sjukhuset i Helsingfors och flyttade 1878 till nya byggnader på Fabriksgatan, under namnet Helsingfors barnbördshus. Då Kvinnoklinikens byggnader stod färdiga 1934 flyttades också barnmorskeutbildningen dit. Samtidigt överfördes förvaltningen av utbildningen från universitetet till Medicinalstyrelsen. Den nya utbildningsinrättningen fick namnet Barnmorskeinstitutet. År 1961 avskildes Kvinnoklinikens förvaltning från Barnmorskeinstitutets och dess undervisningsavdelningar i gynekologi och obstetrik. Institutet flyttades till en egen byggnad i Sofielund. Kvinnoklinikens överläkare kvarstod dock som institutets direktör.
Regler för barnmorskeyrket. De första barnmorskereglementena gavs under svenska tiden 1711 och under autonoma tiden 1860.
Rådgivning i barnvård och barnuppfostran, vilken organiserades av den kommunala vårdnämnden. Barnrådgivningen hade också i uppgift att informera kommunen och avhjälpa missförhållanden inom barnvård och barnuppfostran. Sedermera blev barnrådgivning en obligatorisk kommunal myndighet.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande allmänt sanatorium i Nastola för vård av bl.a. tuberkulospatienter. Sanatoriet förestods av en läkare och en underläkare.
Benämning på barnavdelningen vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors som var beläget i Sörnäs medan de andra avdelningarna samsades på en tomt i Gardesstaden. År 1897 fanns på barnavdelningen en assistentläkare och en syssloman.
Skomakare som tillverkar barnskor. Barnskomakarna bildade från 1730-talet ett eget skrå.
Term inom undervisningsväsendet och socialvården. Från 1936 avsåg barnskydd de åtgärder som vidtogs av en kommunal vårdnämnd och dess barnskyddsnämnd för att skydda och vårda utsatta och föräldralösa barn samt ingripa mot barn som hade försummat sin skolplikt eller begått brott. Sedermera innefattar barnskyddet också stöd till familjerna i syfte att förbättra familjernas förutsättningar att ta hand om sina barn.
Uppfostringsanstalt som upprätthölls av staten, eller kommunal eller privat anstalt för omhändertagna barn, exempelvis barnhem, vars reglemente för verksamheten hade godkänts av Socialministeriet. Socialministeriet förordnade också den myndighet som skulle övervaka barnskyddsanstalten.
Underavdelning till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare välfärdsavdelningen, vilken grundades 1924 för att övervaka verkställigheten av barnskyddet och omhändertagande av barn i kommunerna. Barnskyddsbyrån övervakade också uppfostringsanstalterna samt vård- och utbildningsanstalterna för handikappade. Uppgifterna sköttes tidigare av Skolstyrelsens barnskyddsbyrå. Inspektionen förrättades av barnskyddsinspektörer och kvinnliga barnskyddsinspektörer. Från senare delen av 1930-talet leddes Barnskyddsbyrån av en barnskyddsöverinspektör.
Underavdelning inom Skolstyrelsen som övervakade uppfostringsanstalterna, både statliga, privata och halvstatliga, samt vård- och utbildningsanstalterna för handikappade. Besluten fattades av överdirektören för skolstyrelsen och tre skolråd av vilka två representerade barnskyddet och en de handikappade, samt ett lagfaret skolråd. Barnskyddsbyrån hade föregåtts av Byrån för skyddsfostran vid Ecklesiastik- och undervisningsexpeditionen. Barnskyddet överfördes 1924 på Socialministeriets barnskyddsbyrå.
Examen, inrättad 1930, i barnskyddsarbete, socialpolitik och socialrätt vid Samhälleliga högskolan. Avlagd examen efter ett års studier gav behörighet till tjänster på det sociala området men förutsattes inte vid kommunala tjänstetillsättningar förrän långt senare.
Från 1922 tjänsteman vid Socialministeriets välfärdsbyrå, senare barnskyddsbyrå, vilken informerade om lagstiftning som rörde barnskyddet och övervakade de myndigheter, skyddsövervakare, funktionärer och inrättningar som hanterade ärenden som anknöt till barnskyddet.
Enhet under kommunal vårdnämnd. Barnskyddsnämnder tillsattes vid behov av kommunal- eller stadsfullmäktige för att ansvara för omsorgen om minderåriga barn som hade blivit omhändertagna av kommunen. Efter 1937 förordnades barnskyddsnämnderna av Socialministeriet på kommunal- eller stadsfullmäktiges framställan och efter att vårdnämnden hade hörts. Barnskyddsnämnderna bestod av två medlemmar från vårdnämnden och två övriga, av vilka en skulle vara kvinna. Före 1923 hade barnskyddsnämnderna motsvarats av uppfostringsnämnder och efter 1950 ersattes de med socialnämndernas allmänna avdelning.
Tjänstebeteckning för byråchefen för Socialministeriets barnskyddsbyrå från senare delen av 1930-talet. Barnskyddsöverinspektören övervakade barnskyddsinspektörerna och utnämndes på statsrådets framställning av republikens president.
Barnsköterska, till exempel på barnhus.
Indelt kompani i Österbotten, underlydande major Simon Daniel Barohn (1674–1732, adlad 1731). Kompaniet hörde till Österbottens regemente och var stationerat i Gamlakarleby.
Under medeltiden titel som i Norden användes huvudsakligen i Norge. I Sverige omtalas baron endast en gång år 1305 vid sidan om nobiles.
Skatt som är känd från början av 1500-talet. I en del slottslän erlades skatten i natura medan den i andra hade bytts ut mot penningar. I Nyslotts län omnämndes bastpenningar som bolmansskatt.
Benämning på en underavdelning till ett regemente eller en brigad. Bataljonen består vanligen av fyra kompanier. Under 1400- och 1500-talen betecknade bataljonen en obestämd mängd fotfolk som var ordnad i en sluten fyrkant. Under 1600-talet blev bataljonen en fastställd enhet av infanteriet. I Sverige infördes bataljonen under senare delen av 1600-talet och ersatte då skvadronen. Under karolinertiden bestod den svenska bataljonen av fyra kompanier med 150 man var.
Underofficer som tjänstgör vid infanteribataljonens expedition, med regementsadjutanten som närmaste överordnad chef.
Domare i en krigsrätt, stationerad vid en bataljon.
Chef för större militär avdelning, som i strid opererar som en taktisk enhet (bataljon). Titeln användes ursprungligen för befälhavare för fotfolk men från senare delen av 1700-talet även för befälhavare för kavalleri- och flottbataljon. Bataljonskommendören är av majors- eller generalsrang.
Militär tjänsteman av underofficers rang under svenska tiden. Bataljonskommissarien ansvarade för ett truppförbands beklädnad, förplägning och allmänna hushållning i fält. Titeln förekom även under den autonoma tiden.
Militär befälsperson som ansvarade för underhållstjänsten inom en bataljon.
Tjänstetitel på läkaren som tjänade vid finska militärens bataljoner. Bataljonsläkaren förestod också ett litet bataljonssjukhus.
Kyrkoherde vid den finska militärens värvade och indelta regementen eller bataljoner under autonoma tiden.
Under svenska tiden en präst i predikoämbete vid armé- eller flottbataljon, enligt ecklesiastikstaterna 1729 huvudsakligen vid infanteriet. Under autonoma tiden var bataljonspredikant en mer allmän tjänstebeteckning för krigspräst vid den finska militärens värvade och indelta regementen samt bataljoner. Bataljonspredikanten innehade vanligen löjtnantsgrad och var underställd regementspastorn.
Allmän åklagare i krigsrätt 1877–1905, såvida befälhavaren inte utnämnde någon annan till uppgiften. Bataljonsrustmästarna ersattes 1919 med auditörer.
Militär titel för person som skötte om den militära signaleringen i en bataljon. Titeln var i bruk vid den finska militärens bataljoner under autonoma tiden.
Militärt sjukhus i Helsingfors för de nyländska kompanierna. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt sjukhus i Åbo för kompanierna i Åbo och Björneborgs län. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt sjukhus i Nikolajstad (Vasa) för kompanierna i Österbotten. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt sjukhus i Uleåborg för kompanierna i Uleåborgs län. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt sjukhus i Kuopio för kompanierna i Kuopio län. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt sjukhus i S:t Michel för kompanierna i Uleåborgs län. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt sjukhus i Tavastehus för kompanierna i Tavastehus län.Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt sjukhus i Viborg för kompanierna i Viborgs län. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militär titel på artillerist till sjöss av underofficers grad, som övervakade ordningen och renligheten inom ett batteri ombord.
Temporär avdelning inom Utrikesministeriet. Avdelningen grundades den 25 september 1944 för att sköta om att skyldigheterna i vapenstilleståndsavtalet förverkligades. Avdelningen leddes direkt av utrikesministern och var uppdelad i en diplomatisk byrå och en militärbyrå. Avdelningen avskaffades efter fredsfördraget i Paris 1947.
Den handling, varigenom påven förklarar en avliden för salig. Beatifikationen föregick den egentliga helgonförklaringen.
Titel för påven i suppliker. Däremot kallade han sig själv ”Seruus seruorum Dei”, biskopar ”frater” och övriga män ”filius”.
Överenskommelse, avtal, förbund, allians, under 1700-talet även om skuldförbindelse.
Genom skriftlig handling eller dokument stadfästa eller bekräfta (förbund, försäkran), ge (någon) brev (på något), bekräfta, skriftligen tillförsäkra (någon något).
I Ryssland administrativ viljeyttring som gällde ett enskilt ärende eller en enskild åtgärd. Kejserlig befallning angavs med uttrycket ”po Vysočajšemu poveleniju” som översattes till svenska med ”nådig befallning”, på finska ”armollinen määräys”.
Under 1500-talet och i 1734 års lag: ämbete, tjänst, befattning, särskilt om konungens befallningshavande eller fogden. Begreppet användes också det område som lydde under dylik befallningshavande (fögderi).
Den högsta administrativa och finansförvaltande myndigheten i konungens ställe inom ett län, landshövdingen, tidigare kallad ståthållare. I Finland var konungens befallningshavande en vanlig beteckning för landshövdingen, särskilt från och med 1600-talet. Under stora ofreden förekom det att uttrycket befallningshavande användes om befallningsman, det vill säga fogde.
Ursprungligen kungligt ombud, god man, övergående i allmän benämning på chef för militär enhet. I Finland under svenska tiden och autonoma tiden också länsman. Begreppet användes om konungens fogde över ett visst område (fogati) som samtidigt var kommendant på kronans slott i området. I några svenska landskap var det också en benämning på kronofogden. Benämningen befallningsman användes under stora ofreden som parallell benämning för fogdar som tillsattes av den ryska ockupationsförvaltningen.
Benämning på en båtsman som hade minst tolv månaders erfarenhet till sjöss samt behärskade bruket av kompass. En befaren båtsman ansvarade bl.a. för rorgång och handlodning.
Utnämningsbrev, officiellt skriftligt dokument på utnämning till fast befattning inom statsförvaltningen, infört 1926. Befattningsbrev utfärdades för sådana tjänster eller befattningar som måste vara underkastade särskild kontroll och bestämmanderätt från statens sida, till exempel högre tjänster inom polisen och tjänster vid Finlands Bank.
Organiserad verksamhet som syftar till att skydda befolkningen samt statens, kommunernas och enskildas egendom mot fientlig verksamhet och att begränsa verkningarna av sådan verksamhet. Enligt lagen om befolkningsskydd, som stiftades den 30 oktober 1939, organiserades befolkningsskyddet under Ministeriet för inrikesärenden men underställdes i fall av krig försvarsmakten. Enligt lagen skulle både staten, kommunen och enskilda inrättningar, bolag, fastighetsägare och medborgare samt sammanslutningar dra försorg om de åtgärder som avsåg personskydd och skydd för egendom. Statsrådet fastställde en allmän plan för befolkningsskyddet, vari man bestämde de orter som skulle skyddas. Verkställandet av befolkningsskyddet tillkom en förvaltningsapparatur som bestod av avdelningen för befolkningsskyddsärenden, länsstyrelsen och befolkningsskyddsinspektörer. Befolkningsskyddet indelades i allmänna befolkningsskyddet, skyddet för ämbetsverk och inrättningar samt det personliga befolkningsskyddet.
Tjänst som inrättades 1939. Befolkningsskyddschefen ledde avdelningen för befolkningsskyddsärendena inom Ministeriet för inrikesärenden.
Till länsstyrelsen hörande tjänst som inrättades 1939. Inspektören ledde befolkningsskyddsverksamheten inom länet tillsammans med en biträdande befolkningsskyddsinspektör.
Enligt lagen om befolkningsskydd 1939 kunde kommunen tillsätta en befolkningsskyddsnämnd för att sköta de kommunala befolkningsskyddsuppgifterna. Till nämndens uppgifter hörde att tillsammans med representanter för industriella och andra inrättningar uppgöra en befolkningsskyddsordning.
Benämning på en allmän plan för organiseringen av kommunens befolkningsskydd. I planen skulle framkomma skyddsåtgärderna, kostnadskalkyler samt kostnadernas fördelning. Befolkningsskyddsordningen sammanställdes av kommunens befolkningsskyddsnämnd tillsammans med industriella inrättningar och godkändes av kommunfullmäktige och länsstyrelsen.
Utrymme som skulle skydda invånarna mot byggnadsras, skärvor från bomber och verkningar av lufttryck och gaser. Enligt lagen ”om de befolkningsskyddsåtgärder, som ankomma å enskilda, och kostnaderna för desamma” från den 30 oktober 1939 skulle ett befolkningsskydd inredas i alla minst två våningar omfattande stenhus, som inrymde åtminstone 20 bostads- eller affärsrum. Skyddsrummet skulle byggas i huset eller i närheten. De delades in i fyra kategorier: bombsäkert skyddsrum, lättbyggt skyddsrum, tillfälligt skyddsrum och splitterskydd.
Förflyttning från lägre tjänst till högre tjänst.
Handling om tillsättning av en statlig tjänst, exempelvis landshövdingarnas samlade förslag om befordran av lägre länstjänsteman. Befordringsakterna sändes till Kammarkollegium.
Särskild klass av rättsligen ordnade förvaltningsärenden, där inte enbart det formella förfaringssättet är bestämt, utan även de materiella omständigheter, på vilka myndigheternas beslut ska grunda sig och som därför kallas befordringsgrunder.
Avgift för en militär persons befordran till högre militär grad. Befordringspenningarna erlades till krigsmanshuskassan tills den indrogs 1889, då penningarna kom allmänna militiekassan till godo. De uppbars av regementsskrivarna, efter 1830 av kronofogdarna.
Dels benämning på en legationschef av lägre rang, inte ackrediterad hos statschefen utan hos utrikesministern (ch. en pied), dels beteckning på beskickningstjänsteman som leder beskickningen i beskickningschefens frånvaro (Ch. ad interim).
Dels rättighet och makt att befalla över någon eller något, dels gemensam benämning på den personal som har i uppdrag att leda krigsfolket.
Militär som innehar kommando över större enhet, fartyg eller fästning.
Benämning på den fortifikationsofficer som ansvarade för alla fortifikationsarbeten under ett fälttåg. Benämningen var i bruk speciellt under Karl XII.
Ledde Finlands krigsmakt och ansvarade för krigsmaktens militära försvarsberedskap. Befälhavarposten inrättades 1918 då överbefälskapet övertogs av krigsministern och den tidigare överbefälhavarposten ändrades till Befälhavare för krigsmakten. Befälhavarposten var först underställd krigsministern och från och med 1919 republikens president. Gällande krigsmaktens ledning biträddes befälhavaren av generalstaben och Försvarsministeriets avdelningar och byråer. På grund av omorganiseringen av högsta ledningen under andra världskriget blev Befälhavaren för krigsmakten Kommendör för krigsmakten.
Chef för skyddskårsorganisationen, ledde dess verksamhet tillsammans med skyddskårernas huvudstab. Befälhavaren för skyddskårerna var underställd Överbefälhavaren för Finlands krigsmakt. Fram till 1927 benämndes tjänsten som Överbefälhavaren för skyddskårerna och efter en ändring från den 10 januari 1941 Kommendören för skyddskårerna.
Årligen sammankallad övning för underofficerare och officerare vid den svenska indelta armén. Under befälsmötet, som arrangerades från och med 1781, genomgicks reglementen och utfördes befälsövningar.
Utmärkelsetecken av flaggduk, som förs på en masttopp eller på en vimpelstake för att ange den ombordvarande befälhavarens värdighet.
Fristående byrå inom Försvarsministeriet. Befästningsbyrån ansvarade för planering, övervakning och underhåll av landfästningar och till dem hörande anläggningar.
Medlem i en religiös sammanslutning där kvinnor levde tillsammans utan klosterlöfte. Beginer är kända i Danmark 1263 och på Gotland på 1270-talet. Inga begingårdar är kända i Sverige.
Under 1700-talet fastställt understöd ur nådårsfonden för i tjänsten avlidna tjänstemäns sterbhus. Storleken var vanligen ett halvt års lön. Begravningshjälpen utgick i flera former ännu på 1900-talet.
Utkast till offentlig handling. Begreppet används om till exempel förslaget till unionsakt i Söderköping 1436.
På obestämd tid, tills vidare. Uttrycket förekom sedan 1548 i kameralspråk om till exempel förläningar, i juridisk process- och straffterminologi om till exempel insättning på bekännelse, och i administrativt språkbruk om bl.a. tjänster som tillsattes tills vidare.
Skattefrihet som beviljats för godtyckligt bestämd tid. Den kunde också upphävas godtyckligt av kronan.
Av Kgl. Maj:t efter 1696 på viss tid till kyrkoherde eller annat prästerligt ämbete beviljad rätt att undantagsvis uppbära en del av kronotiondespannmålen som löneförmån. Förläningsspannmålen var en form av stödfinansiering till fattiga pastorat eller pastorat, som var alltför stora eller för krävande för det ordinarie prästerskapet att sköta. Dylika lediga pastorat eller prästerliga ämbeten skulle från 1790, under autonoma tiden 1837, anmälas till regenten av landshövdingen/guvernören för att avgöra huruvida förläningsspannmålen skulle indras till kronan eller användas för efterträdarens avlöning. Konsistoriet hade rätt att yrka på spannmålens bibehållande under förutsättning att det kunde bevisa behovet. Det förutsatte uppgifter om prästgårdens årliga avkastning och andra löneförmåner (tertialen, smör- och kvicktionde samt inkomsterna från begravningar; dop och vigslar samt kyrkogång m.m.). Uppgifterna skulle sändas till senatens ekonomiedepartement.
Ursprungligen den del av vederlagsspannmålen som utgjorde ersättning för präster som betungades av gästning. År 1613 beviljades denna del av vederlagsspannmålen på viss tid åt präster som bodde vid allmänna vägar. Den indrogs till största delen efter 1642 när gästgiverierna började uppföras. Behaglig tids vederlagsspannmål kvarstod dock som ett behovsprövat understöd åt fattiga pastorat fram till 1845.
Benämning på ett upptagande (av juridiska regler, rättssystem m.m.) som sker på grund av att det finns ett uttalat behov av det. Som exempel kan nämnas när Bibeln år 1608 blev lag för att komplettera de gamla medeltida lagarna.
Benämning på nettoavkastning, nettoinkomst under svenska tiden och autonoma tiden.
Kungsladugård eller kungsgård som i slutet av 1600-talet förvaltades direkt av kronan utan att bli utarrenderad.
(Bebott och brukat) hemman som betalade skatt. Motsats: ödehemman.
Den summa mantalspenningen inbringade på landsbygden efter avkortning att de skattebefriades och fattigas andel hade .
Rökar som enligt 1741 års reglemente var skyldiga att erlägga lagmans- och häradshövdingeräntan. ”Behållne rökar” var även en benämning på skattedugliga personer (bönder, hantverkare och ämbetsmän) samt en av två kolumner i mantalslängderna. Motsats: avkortade rökar.
Byrå vid Försvarsministeriets intendenturavdelning. Fram till 1921 gick byrån under namnet Utrustningsbyrån eller Beklädnads- och utrustningsbyrån.
Av kronan från och med 1773 utgående medel för att bekosta en reservsoldats beklädnad. Penningen var en ersättning för skyldigheten att själv hålla sig med släpkläder och föda under exercistiden, vanligen 14 dagar per år i ett kompani.
Avdelning vid Krigskollegium som ansvarade för regementenas beklädningsräkenskaper och upprättade förslagen till militärexpektanternas avlöning. Beklädningskontoret förestods av en kamrerare.
Flagga för fartyg registrerat i en stat till vilken rederiet inte har annan anknytning än att avgifter och förpliktelser är lindrigare än i andra stater.
Under svenska tiden och autonoma tiden en åtalad persons erkännande under en rättegång. Bekännelsen måste ske inför domstol för att ha bevisvärde, frånsett erkännande på dödsbädden eller i samband med ett dödsstraff.
Fånge förordnad av domstol till insättning i fängelse på obestämd tid, tills han eller hon erkände sitt brott. Förfarandet användes i samband med grova brott där den legala bevisföringens viktigaste bevis, bekännelsen, inte kunde fås av den åtalade och fången betraktades som en fara för allmänheten ifall han eller hon gick fri på grund av svårigheter att bevisa brottet. Tillvägagångssättet stadgades i 1734 års lag och avskaffades 1873. I praktiken släpptes de sista bekännelsefångarna ur häktet först 1880.
Deportation från hemlandet eller hemorten.
Skola för mindrebemedlade barn vilken arbetade enligt Bell-Lancesterpedagogiken: äldre elever hjälpte de yngre. Skolan grundades 1820 i Åbo. Läraren arbetade på konstitutorial av domkapitlet.
Benämning på att en viss charta sigillata-avgift bör erläggas för att ett dokument ska vara officiellt (gällde till exempel skeppsdokument efter 1803).
Utskott inom ”stadens äldste”, bildat 1710 för handläggning av inkomna suppliker över för hög taxering och bestyret med båtsmanskompaniets och borgargardets utrustning. Kommissionen omorganiserades 1720 från ett utskott till ett uppbördsverk med tre uppbördskommissarier för de utskylder till staden som vilade på borgarklassen. År 1761 uppdrogs åt kommissionen bestyret med ”militärkompaniet”, sedermera även ”separationsvakten” och 1776 det nybyggda börshuset. Därjämte förvaltades andra borgerskapets fastigheter och dess enskilda medel samt donationsfonder.
Tidigare omtalad eller nämnd, vanlig formulering i myndighetshandlingar under svenska tiden.
Donator, person som gett gåva eller testamenterat jord eller lösöre till kyrkan eller en kyrklig institution. Namnet skulle då antecknas i missalet så att prästen hade det lätt tillgängligt när han läste mässan. Förteckningarna inleddes vanligen med: Pro istis est orandum in ecclesia... (för dessa bör man be i kyrkan).
Medeltida organisationsform i vilken det inte utnämns personer utan upprättas ämbeten med bestämda funktioner, rättigheter och plikter; så att ämbetets kompetens, utveckling och betydelse kan skildras utan hänsyn till de personer som innehaft det vid olika tidpunkter.
Regalrätt, i handlingarna från 1578 om kronans rätt (till något), särskilt rätten till regalt pastorat.
Ämbetsman vilken som biinkomst eller lön hade fått nyttjanderätt till ett beneficiehemman.
Hemman som var anslagna till underhåll åt fattiga, välförtjänta, otjänstbara officerare (vid indelta regementen), för vilka underhåll inte kunde beredas från krigsmanshuset.
Understöd som utbetalades till tjänsteman utan pensionsrätt eller som (av någon orsak) avgick från sin befattning innan han hade uppnått pensionsåldern.
Förmån, benämning på till välgörande ändamål, allmännyttig inrättning (kyrkor, akademier, gymnasier, skolor och hospital) eller enskild person (såsom välgärning) anslagen inkomst, förläning m.m.
Under medeltiden en kyrkorättslig benämning på den intäkt en kyrklig ämbetsman erhöll. Den lyftes inte enligt en bestämd tidtabell utan efter behov. Inkomsten blev inte privategendom utan användningen begränsades av kyrkliga bestämmelser. Biskopen hade rätt att inom sitt stift grunda nya beneficier förutsatt att det fanns ekonomiska resurser. Till beneficium hörde närmast prästgården. Den jord som överläts skulle erbjuda prästen bostad och uppehälle. Den överlämnades av socknen genom skötning till kyrkan.
Kyrkorättslig benämning på den intäkt som en medeltida kyrklig ämbetsman erhöll ifall hans tjänst var förenad med själavård.
Kyrkorättslig benämning på den intäkt en medeltida kyrklig ämbetsman erhöll ifall själavård inte ingick i hans åligganden.
Kyrkorättslig benämning på den intäkt en medeltida kyrklig ämbetsman erhöll ifall han tillhörde en klosterregel.
Kyrkorättslig benämning på den intäkt en medeltida kyrklig ämbetsman, som inte tillhörde en klosterregel, erhöll.
Av regentens välvilja beroende förmån att få ett rättsligt avgörande i andra instans prövat av högsta instans. Förmånen förutsatte en inlämnad böneskrift, i vissa fall också en särskild avgift, och fick sin definitiva utformning för civilmål år 1662 då revisionsinstitutet infördes. I brottmål varierade ansvarsfördelningen mellan hovrätt och Kgl. Maj:t i praktiken under hela 1600- och 1700-talet, trots att Kgl. Maj.t innehade ensamrätt att till livet benåda brottslingar som begått bevisade brott vilka enligt lag förtjänade dödsstraffet.
Ofrälse person som hade rätt att köpa och besitta ett säteri. Rätten beviljades av kronan efter ansökan och var en belöning för goda och nyttiga tjänster. Systemet infördes 1789. Emottagandet av förmånen förutsatte under autonoma tiden avläggande av charta sigillata- och arbetshusavgift, en avgift till Själö hospital samt en avgift till Finska riddarhusets pensionsfond för adliga jungfrur (jungfrustiftelsen).
Regentens, presidentens, tidvis också (en del av) regeringens ensamrätt att efterskänka eller mildra domar som vunnit laga kraft. Benådning förutsatte ansökan av den dömde eller annan person som talade i dennes sak. Benådning formulerades i beslutet som ”av gunst och nåd”. I brottmål varierade ansvarsfördelningen mellan hovrätterna och Kgl. Maj:t i praktiken länge, trots att Kgl. Maj:t hade ensamrätt att benåda till livet allt sedan rättegångsordningen 1615.
Efterskänkande av straff. ”Fred” given av kungen förekom i vissa landskapslagar, men det var inte fråga om någon generell benådningsrätt. Principen var att den allmänna straffrätten inte benådade utan hänsyn till målsägaren. I ME landslag begränsades kunglig benådning till brott mot staten och kungen. En frälseman som mist sitt frälse på grund av att han inte fullgjort sina skyldigheter gentemot kronan kunde inte återfå frälset utan kungens nåd. Fanflykt straffades med förlust av liv och gods om kungen inte av nåd lät den brottslige lösa sitt liv.
Pension till civil eller militär tjänsteman som avgick från tjänsten före uppnådd pensionsålder och som således saknade pensionsrätt.
Skriftligt utslag på abolition, amnesti, restitution eller bevis på beviljad tjänstepension m.m. som sökanden egentligen inte uppfyllde kriterierna för.
Medel för att undanröja alla eller vissa menliga följder av en i lagen straffbelagd handling, vanligen ett eftergivande eller mildrande av ett straff som vunnit laga kraft. Från 1719 användes begreppet också om rätten att upphöja till adligt stånd. Benådningsrätt tillkom den svenska monarken efter 1615, den ryska monarken i Gamla Finland (1723–1809) och under autonoma tiden till 1917, under svenska tiden 1727–1772 i viss mån också ständerna. Sedan 1918 har republikens president benådningsrätt.
Sammanfattningen av de civila och militära tjänstemän som hade beviljats tjänstepension utan att de uppfyllde gängse pensionskriterier.
Bestämmelse, beslut, överenskommelse.
Befattning vid Geologiska forskningsanstalten.
Den regionala gruvförvaltningsmyndighet som först var underställd Generalbergsamtet och senare Bergskollegium. Det var också benämningen på en enhet inom den jurisdiktion där bergsrätten gällde. Enheten leddes av en bergmästare. För de kamerala uppgifterna fanns en eller flera bergsfogdar. Bergmästardömena organiserades på 1600-talet. De var indelade i noll, ett eller flera bergslag. Som mest fanns tolv bergmästardömen. Finland var det elfte bergmästardömet med en bergmästare från 1638.
Tjänsteman som lydde under Bergskollegium. Bergmästaren hade tillsyn över gruvor, masugnar och hammare i ett bergmästardöme. Han skulle också övervaka arrendatorerna samt se till att distriktets skogar inte skövlades. Bergmästarens uppgifter preciserades 1645. Han skulle till bergsamtets höstsession, senare till Bergskollegium, lämna en redogörelse för hur bergsordningarna följdes och bokföra arrendatorernas blåsningar. Han skulle besegla tiondelängderna samt vara domare på bergstinget. Under autonomin fanns en bergmästare vid Bergsstyrelsen.
Föregångare till Bergskollegium 1630–1649 som först och främst skulle övervaka kronans bergsbruk, dra försorg om att sådana gruvor som bearbetas utan bergsfästen och pelare skulle stärkas, samt att ingenting bröts eller bearbetades utan ämbetsverkets vetskap. Enligt en fullmakt 26 februari 1630 skulle generalbergsamtet ha inseende över alla kronans dåvarande och kommande bruk. Fullmakten blev i praktiken en interimsförordning och avsikten var att få ett närmare samband mellan bergslagrens föreståndare. År 1634 väcktes ett förslag att en särskild bergsöverste, vald bland riksråden, skulle ingå. I februari 1637 gavs en ny fullmakt för generalbergsamtet och dess tjänstemän. Ordförande hade titeln Gouverneur. Dessutom ingick fyra assessorer. Med dem adjungerades då en bergskamrerare, riksguardianen, en bergsskrivare, generalkonstmästaren samt en visitateur eller markscheider. Samtidigt utgavs ett memorial med generalbergsamtets skyldigheter och arbeten. Proberkammaren skulle också stå under Bergsamtets uppsikt. Bergsamtet upptog och avdömde rättegångar som angick bergverken. Varje nyår skulle Bergsamtet till drottningen inlämna en skriftlig redogörelse för alla kronans bergsbruk med deras villkor och lägenheter. I Stockholm skulle det ständigt finnas en generalbergsbok med anteckningar om alla bergverksförhållanden.
Ledamot av Bergskollegium, underställd presidenten och i rang efter 1713 under bergsråden. Bergsassessorn skulle från 1720 vara sakkunnig i gruvdrift och annan bergshantering, med från mitten av 1700-talet avlagd bergsexamen. Efter 1770-talet skulle bergsassessorerna vara adliga, varvid kompetenskravet luckrades upp.
Kollektiv beteckning för alla tjänstemän i bergsstaten, ursprungligen såväl högre som lägre, senare endast om lägre tjänsteman på stat.
Lägre tjänsteman i bergsstaten under Bergskollegium och som verkade under bergsmästaren.
Stadga för (viss) bergslag eller (visst) bergverk.
Riksdagsutskott under frihetstiden åren 1723–1772. Bergsdeputationen behandlade ärenden rörande bergsverk och bergslag.
Ämbetsexamen för bergsmän, inrättad 1750 och stadfäst 1828. Bergsexamen avlades vid universitet, senare teknisk högskola, och gav behörighet till tjänst vid Bergskollegium eller i en under Bergskollegium lydande gruva. I Finland omfattade bergsexamen (enligt förordning från den 10 december 1828) juridiskt skrivprov samt prövning i fysik, mineralogi, kemi och metallurgi, matematik, bergslagfarenhet och dess process samt juridisk encyklopedi och civilrättens grundbegrepp. Examen avläggs ytterst sällan.
Tjänsteman i Bergskollegium med ansvar för och åtalsrätt i ett bergsdistrikt. Han hade huvudsakligen judiciella uppgifter, som att se till att alla fullgjorde sina skyldigheter gentemot kronan och att författningarna följdes. Bergsfiskalen övervakade också bergverkens egendom, intäkter och räntor så att de inte försnillades eller förminskades. Tjänsten fanns redan 1641 och tjänstebeteckningen infördes 1649.
Den högste ämbetsmannen i gruvor eller bergslag innan tjänsten bergmästare infördes, därefter dennes biträde. Bergsfogden förde bl.a. bergmästardömets protokoll. Han var föreståndare för ett fögderi inom ett bergmästardistrikt samt åklagare i, tidvis bara ledamot av, bergstingsrätten, före 1756 också vid hammar- och gruvting.
Bergsbruksidkare med frihet från skatter eller arrendeavgifter. Begreppet förekom på 1400-talet i bekräftelser av Kopparbergsprivilegierna av 1347.
Bergslagens polismyndighet.
Gruvförman för vissa bergslager, i synnerhet i Sala silvergruva och Falu koppargruva. Tidigare användes bergshauptman även om viss ledamot i bergsamtet.
Chef för Bergsstyrelsen och dess bergsintendenturkontor. Då Bergsstyrelsen uppgick i Industristyrelsen 1885 ansvarade en intendent för bergsväsendet för motsvarande område under ledning av Industristyrelsens överintendent.
Kontor som lydde under senatens finansexpedition och som inhyste Bergsstyrelsens intendenturämbete.
Centralt ämbetsverk grundat 1649 för tillsynen av den svenska bergshanteringen och hushållningen av den, med den högsta domsrätten över civila tvister eller tvistiga brottmål rörande bergshanteringen, vilka självmant kunde tas upp av kollegiet eller blev hänvisade till kollegiet från gruv-, bergs- eller hammartingen. Ämbetsverket kallades före 1649 Generalbergsamtet. Det handhade enligt instruktionen 1723 alla frågor som rörde gruvor, hyttor och bruk samt hade den högsta domsrätten över gruv- och bergsrätterna, under ledningen av en president, två bergsråd och fyra fackkunniga assessorer (RF 1720) som från mitten av 1700-talet måste ha avlagt bergsexamen. Efter 1756 var bergsråden sex till antalet. År 1766 ändrades sammansättningen till två bergsråd och fyra assessorer, senare till en guvernör och sex adliga assessorer, av vilka en ständigt skulle vistas i Stockholm. De övriga ledamöterna kunde vara bergslagens landshövdingar. Bergskollegium tillsatte bergmästare, guardien, markscheider, konstmästare, malmletare, bergsfogdar med flera tjänstemän. Presidents- och bergsrådstitlarna infördes 1713.
Tjänsteman inom bergsväsendet 1739–1858 som hade i uppdrag att efterforska och undersöka nya malmfyndigheter.
Korporation för privilegierat bergsbruk inom en ort med bergsbruk som huvudnäring. Begreppet användes huvudsakligen om Stora Kopparbergs bergslag som bestod av Falun, Avesta bruk och ett antal socknar. Kollektivt: alla områden med malmgruvor.
Det fullmäktige i Bergslagen som vid behov sammanträdde för att behandla områdets gemensamma ekonomiska ärenden. De deputerade bestod till hälften av bergsmän och till andra hälften av representanter för andra näringsgrenar och tjänstemän i Sala och Falun.
Lagstiftning som gällde för gruvor och bruk.
Benämning på järnvågsvägare i Bergslagen under 1500-talet.
(I vissa bergslag) tjänsteman med uppgift att tillse gruvdriften och bevaka kronans rätt.
Den förste av två sexmän i ett bergslag.
Beteckning för bonde som bebodde ett bergsmanhemman och som ägde andel i en gruva eller andelar i bergslag, som ofta inkluderade en andel i hyttan där tackjärnen blåstes. Han arbetade själv i gruvan, tillsammans med sin familj och sitt tjänstefolk och kunde vara medlem av bergslagens deputerade.
Skatte- eller kronohemman inom ett bergslag. Innehavaren av hemmanet skulle använda sina skogar till kolning och bedriva hyttbruk. Han erlade tiondejärn och var befriad från rotering och vissa andra pålagor.
Från 1690-talet tjänsteman i bergsstaten, vilken ansvarade för att bygga och underhålla mekaniska inrättningar vid bergsbruk. Beteckningen bergsmekanikus användes även om person som arbetade med eller förstod sig på dylika inrättningar. På 1800-talet ändrades beteckningen till bergsingenjör.
Ledamot av nämnd i bergsting, bisittare i bergstingsnämnd.
Tekniskt bildad person som undersökte malmer och metaller. Bergsproberare förekom i finska bergsstaten 1855–1918, även som tjänsteman vid Myntverket med beteckningen mynt- och bergsproberare.
Begrepp som har haft flera betydelser. Det har syftat på kronans äganderätt till alla mineralstreck i riket eller också på kronans höghets- eller förfoganderätt över dessa samt utövande av administrativ myndighet. I ett additament till Kristoffers landslag stadgades att ett malmberg som upptäcktes på allmänningar eller i Uppsala öd tillhörde konungen enskilt. Om det fanns i frälsejord kunde ägaren bruka det mot rusttjänst. Om malmberg hittades i skattejord kunde ägaren bruka det. Om ägaren inte kunde bruka fyndigheten skulle konungen ha rätt att lösa den med Uppsala öd eller annat kronogods.
Ämbetstitel för ledamot av Bergskollegium efter 1713, av högre rang än en fackkunnig bergsassessor, i Finland sedan autonoma tiden titel utan motsvarande ämbete som förlänas åt en mansperson med förtjänster inom bergshanteringen, senare också inom industrin eller industriförvaltningen.
De rättsregler som tillämpades inom olika bergverksområden för ärenden som gällde det bergsbruk som drevs där. De rättssedvänjor som under medeltiden tillämpades i Sverige har inte bevarats i någon systematisk uppteckning utan kan studeras i de äldsta bergverksförordningarna av 1340, 1347 och 1354. Bergverken styrdes av en kunglig fogde och ett råd som utövade både administrativ och judiciell myndighet. Jurisdiktionen utövades på bergstinget.
Bergsmännens förtroendeman vid gruvor och bergslag som hade i uppgift att övervaka gruvans (bergslagets) material, tjänstgöra som uppbördsman och räkenskapsförare samt vara bisittare i bergstings- eller gruvrätten.
Sammanfattning av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom bergsväsendet, även om budgeten för bergsförvaltningen och dess inrättningar.
Centralt ämbetsverk som grundades 1821 för att ersätta svenska tidens Bergskollegium, som förestod bergsbruket i riket, där Finland hade utgjort ett bergslag eller bergmästardistrikt. Bergsstyrelsen leddes av en intendent, vars ämbete var inrättat i ett bergsintendenturkontor som lydde under senatens finansexpedition. Intendenten biträddes av bergmästare, övermasmästare, bergsproberare och bergsingenjörer. Bergsstyrelsen drogs in 1884, då ämbetsverkets ärenden överfördes på den nygrundade Industristyrelsen.
Judiciell och administrativ tillsyningsmyndighet under Bergskollegium i ett bergslag, med samma kompetens som häradsrätterna. Bergstinget bestod av bergmästaren, bergsfogden och geschvorner, samt de tolv äldsta bergsmännen och bergslagens sexmän. Bergstinget dömde i civil- och brottmål, i mål rörande bergshanteringen och de till bruken upplåtna kronoskogarna. Det sammanfördes 1756 med gruv- och hammartingen. Bergsting fanns bara i Bergslagen. Domsrätten överfördes delvis på häradsrätterna 1828 och avskaffades helt 1852.
Benämning på skatt inom bergslag, huvudsakligen in natura, som gick till bergsmästarens och hans tjänares underhåll när bergstinget sammanträdde. Bergstingsgästningen bars upp av bruken för varje härd, knip- och bleckhammare samt masugn.
Skatt som cirka 1719–1809 utgick i reda pengar för varje härd, knip- och bleckhammare samt masugn för att underhålla bergsmästaren och hans tjänare när bergstinget sammanträdde.
De lägre tjänstemän under Bergskollegium som var verksamma i landets olika län.
Vid kungliga stallstaten anställd person med huvudsaklig uppgift att rida in hästar.
I Ryssland under 1700-talet lägre tjänsteman vid de lokala tullförvaltningarna/tullplatserna med övervakningsuppgifter. Även vid tullförvaltningarna i Gamla Finland fanns beridna besökare.
Lantegendom som tillhörde kronan och var skyldig att ställa upp en soldat, ryttare eller båtsman. Oftast var det fråga om om ett säteri som tillfallit kronan genom till exempel reduktion.
Säteri där innehavaren kunde behålla säteriförmånerna mot rusthållsskyldighet. De berustade säterierna var vanligen gårdar som innehafts av adeln, men som kronan övertagit i samband med reduktionen. De uppstod i samband med att det yngre indelningsverket genomfördes efter 1682. Benämningen kvarstod i Finland under autonoma tiden, trots att den indelta armén upplöstes tills vidare 1810. Benämningen försvann 1864.
Regeringens årliga rapport till riksdagen.
Intyga riktigheten av händelseförlopp eller omständigheter inför domstol.
Att anbringa ett sigill på eller under ett dokument för att i stället för underskrift bekräfta eller ge rättslig giltighet åt detsamma.
Person som utför olika typer av inspektioner, till exempel av ankommet gods eller av hushållningen av medel i magasin eller fängelser.
Granskning av de värnpliktiga. Enligt den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919 verkställdes uppbådet för besiktningen av värnpliktiga årligen under februari månad. Besiktningen genomfördes besiktningsområdesvis på ett gemensamt samlingsställe.
Av statsrådets förordnad och kommunvis genomförd granskning av hästar och fordon som vid mobilisering skulle överlåtas till krigsmaktens behov. Besiktningen kunde företas med fyra års intervaller men fick inte verkställas under sånings- och skördetid.
Kostunderhåll av indelt soldat (för ryttare även hästen) under den årliga mönstringen och exercisen inom ett kompani. Besiktningskosten förestods av rote- och rushållare för indelt soldat, av kronan för reserverna. Den bestod av torrt bröd, sovel och drickspenningar.
Av Försvarsministeriet förordnade läkare som tjänstgjorde vid uppbådstillfällen.
Vid länsnämnd eller uppbådsnämnd.
Av landshövdingen utsedd person vars uppgift var att granska de hästar och fordon som i kommunerna inställts till besiktning. Besiktningsmännen utsågs för fyra år i sänder och de fick en av statsrådet fastställd ersättning.
Den nämnd i församlingen som förrättade ekonomisk besiktning av boställena för att till exempel utreda användningen av jordbruks- och skogsmarker samt behovet av nyinvesteringar och reparationer. Besiktningsnämnder fanns efter 1922 endast för prästboställena.
Den lägsta regionala nivån inom uppbådsväsendet i Finland. Besiktningsområdet utgjordes vanligen av en kommun. Större kommuner kunde dock delas i två områden medan mindre kunde slås samman.
Förteckning på granskningar av rekryter, hästar eller dylikt som verkställdes vid ett uppbådstillfälle.
Vid tygstaten anställd civilmilitär tjänsteman som lydde under tygmästaren och biträdde förrådsofficeren. Besiktningsrustmästaren hade ansvar för gevärsverkstäderna och tillverkningen av ammunition.
Skriftlig handling som bekräftade åboskapet på ett kronohemman. Besittningsbrevet utfärdades av landshövdingen och fastställdes under svenska tiden av Kammarkollegium. Det gav åbon och särskilt nybyggare en nära nog ärftlig besittningsrätt.
Kronohemman till vilket åbon (bonden) erhållit evärdelig besittningsrätt (nyttjanderätt) för sig och sina efterkommande. Alla som brukade kronohemman fick denna rätt 1789 varvid denna kategori av kronohemman upphörde.
De mynt som under 1500–1800-talen präglades i de svenska besittningarna i Baltikum och Tyskland. Under trettioåriga kriget präglades också mynt i flera tyska städer som tillfälligt hade erövrats av svenskarna, till exempel Augsburg och Mainz.
Arrendeavgift som jordägare uppbär av åbo m.m. för besittning av hemman.
Rätt att inneha något, ofta en jordegendom, och de rättsliga förmåner som denna rätt medför. Besittningsrätt är inte detsamma som äganderätt. Begreppet förekom som ständig besittningsrätt och som obeständig besittningsrätt. Det förra innebar att besittningsrätten i tid gällde både personen själv och hans arvingar, det senare innebar att besittningsrätten var tillfällig.
Lägga skatt på eller ta skatt av någon, i fråga om krigsskatt: ta tribut.
Lägga skatt på, eller ta skatt av, någon eller något.
Från och med 1920 tjänsteman vid Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena som hade i uppgift att övervaka tillämpningen av lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Myndighets rätt att lägga skatt på varor och tjänster. Myndigheten har rätt att besluta hur den ska samla in de inkomster som behövs för att täcka behoven inom myndighetens förvaltningsområde.
Betyg, skriftligt intyg, pass. I militära sammanhang uppgifter om en truppstyrkas storlek och sammansättning (samlings-, styrke-, dag-, vecko- och månadsbesked).
Bestämma, fastställa, stadga, förordna, ha hand eller vård om. Inom utrikesförvaltningen: att tillsätta och skicka som sändebud.
En suverän stats diplomatiska representation hos en annan suverän stat. Även en benämning på den lokal där permanenta sändebud har sin ämbetsverksamhet. Ambassad och legation är beskickningar. Vid Wienkongressen 1815 fastslogs fyra beskickningsklasser för sändebuden: ambassadör, envoyé/minister, ministerresident och chargé d’affaires. I Wienkonventionen från 1961 jämställdes de två mellersta klasserna envoyé/minister och ministerresident, medan de flesta beskickningar i praktiken klassades som ambassader. Beskickningarnas personal består av legationsråd, legationssekreterare, militärattachéer, marinattachéer och andra attachéer. Tidigare förekom även legationspredikant, auditör och dragoman.
Myndighet (beskickning/legation eller konsulat) som representerar Finland utomlands i en eller flera andra stater, förmedlar kontakter och information mellan Finland och stationslandet samt tilllvaratar Finlands och dess medborgares intressen och rättigheter. I motsats till vissa länder som har en separat diplomatisk och konsulär tjänst utgör utrikesförvaltningen i Finland en helhet med gemensamma tjänstemän, utbildning och karriärgång, som omfattar beskickningar och ministerium.
Sekreterare på diplomatisk beskickning.
Gällande lagstiftning. Termen användes av Gustav Vasa och förekom ännu i 1734 års lag.
Tvångsmedel varmed en myndighet för den tid brottsutredningen och rättegången varar omhändertar ett bevis eller ett föremål som har använts som hjälpmedel vid brott eller ett föremål som någon blivit av med genom ett brott.
Den andel av böterna och det förbrutna godsets värde som sedan 1799 skulle tillfalla den som upptäckte och underrättade myndigheterna om sådana brott i tullmål som ledde till åtal och fällande dom.
Tjänsteman med ansvar för att uppdaga och hindra olaglig handel i städerna.
Allmän domstols avgörande i tvistemål. Numera används termen huvudsakligen om förvaltningsdomstolarnas och vissa specialdomstolars avgöranden. Termen används också om en allmän domstols avgörande i ett ansökningsärende eller om ett avgörande i saker som inte är det huvudsakliga målet.
Under perioden 1826–1918 statssekretariatets förteckning över av kejsaren oavgjorda eller särskilt förordnade ärenden, vilka skulle stadfästas vid följande regentföredragning.
Handhållen hävstångsvåg. Besman fick inte användas i bodar och hus i städer utan endast på torg, marknader och motsvarande handelsplatser samt vid erläggandet av pundräntor. Besman fick dock inte användas för vägning av varor till högre vikt än 2 lispund viktualievikt.
Ryttare som anskaffades genom värvning. De hade årslön och inkvartering. Besoldningsrytttare förekom vid hovfanan, hingstridarna och drabanterna från 1520-talet till början av 1600-talet.
Statsmedel som från 1690 och under autonoma tiden hade inbesparats på grund av (huvudsakligen) obesatta tjänster (vakansbesparing).
Proviantering, förplägning, traktering.
Otillbörlig gåva som gavs för att mottagaren skulle gynna givarens intressen. Sedermera är bestickning brottsrubriceringen för den som ger, erbjuder eller utlovar en muta, i motsats till den som tar emot en muta och kan dömas för mutbrott.
Sköta en tjänst (i allmänhet betyder bestrida ”förneka”).
Motpartens meddelande till domstolen om att han inte godkänner käromålet, åtalet eller de yrkanden som framställs. Motsats: medgivande.
Bevisa riktighet, används i uttryck som ”med vittnen bestyrkt” och ”till riktigheten bestyrkt”.
Benämning under nya tiden i det svenska riket för anställningsförhållande hos staten samt om sådan avlöning av staten som utgick i penningar och inte inbegrep beställningshemman eller förläningar. Termen användes även som synonym för avlöning med beställningshemman, (d.v.s. hemman från vilka räntorna var anslagna som tjänsteförmån åt i kronans tjänst varande personer, särskilt åt den indelta armens befäl).
Från 1536 till 1800-talet benämning på anställningsbrev.
Hemman som ägdes av kronan och vars avkastning och arrendeinkomster var anslagna till avlöning för den indelta arméns befäl. Praxis infördes 1682.
Militärt manskap i tjänstegrenar, som fordrade särskild yrkesskicklighet (såsom sjukvårds-, gevärshantverkar-, hovbeslags- och hantverkssoldater). Beställningsmännen erhöll särskild utbildning och var vanligen av korprals- eller vicekorpralsgrad.
Register över personer som var anställda vid kungens hov, slott och gårdar. Registret upptog för varje person den lön i pengar och natura som beställningen innebar. I registret ingick flera yrkeskategorier. Beställningsregister uppgjordes under perioden 1564–1618.
Sammanfattande benämning på den personal och budget som skötte ett regementes intendenturväsen, i Krigskollegiums artilleristat 1729: tygmästare, tygvaktmästare och tygskrivare m.m.
I Sverige och i Ryssland epitet för bonde som innehade jordbrukslägenhet. Besittningsvillkoren var dock helt olika i dessa riken. I det ryska riket var bönderna i större eller mindre utsträckning bundna till hemmanet utan att äga det och utan eller med mycket begränsad flyttningsrätt, medan de besuttna bönderna i det svenska riket ägde hemmanet de brukade eller innehade det som landbönder mot erläggande av lega (arrende). De besuttna bönderna i Gamla Finland var antingen kronobönder eller donationsbönder med personlig frihet.
Adelsman som hade fast egendom. Begreppet användes också om en adelsman som intog en hög ställning i samhället eller var högt uppsatt.
Allmän benämning på en undre gräns för att hemmansklyvning skulle vara tillåten. Avsikten var att bevara hemmanets skattebetalningsförmåga. Begreppet infördes av Gustav Vasa. Gränsen för besuttenhet varierade. År 1652 förbjöds hemmansklyvning ifall att hemmanen inte blev besuttna. I slutet av 1600-talet gick gränsen vid 1/4 mantal. Under 1700-talet skulle gränsen för besuttenhet vara 3/64 mantal. År 1804 fastslogs att en egendom hade full besuttenhet när ägaren och två vuxna personer kunde försörja sig på avkastningen. År 1848 skulle fem vuxna kunna försörja sig på avkastningen av ett fullt besuttet hemman. År 1895 var gränsen för full besuttenhet ett hemman under 1/300 mantal med minst fem hektar odlad jord. Från 1848 skulle full besuttenhet fastställas av lantmätare och bekräftas av allmän underrätt. År 1916 avskaffades besuttenhet och alla begränsningar för hemmansklyvning.
Om på medborgare eller fastighet vilande skyldighet att utgöra en viss prestation till staten (kronan eller häradet). Benämningen användes under svenska tiden huvudsakligen om de skatter och avgifter som drevs in för att bekosta ett specifikt statsbehov. Besvär förekom som brobyggnads-, byggnads-, båtsmansrustnings-, dagsverks-, fortskaffnings-, frälserusttjänst-, färjhållnings-, gästgiveri-, handräcknings-, indelnings-, inkvarterings-, jord-, kavallerirustnings-, krigs-, krono-, kronobrevbärings-, kronoskjuts-, kungsskjuts-, roterings-, rustnings-, rusttjänst-, skatte-, skjuts-, skjutsnings-, skoghållnings-, stats-, stängsel-, tjänste-, tull-, vägbyggnads-, väghållnings-, väglagningsbesvär m.m.
Ordinarie rättsmedel för sökande av ändring i en domstols eller förvaltningsmyndighets avgörande som inte gällde själva huvudfrågan (domen), utan förfarandet. Motsats: vad eller revision. Begreppet används också om den handling med vilken dylik ändring söks, ofta kallad besvärsinlaga, besvärsskrift. Ändring kunde sökas i högsta besvärsinstans hos Kgl. Maj:t, respektive Justitiedepartementet, i Gamla Finland hos Dirigerande senaten.
Klagomål framställt av ett eller flera stånd till regeringen i samband med svensk ståndsriksdag; vanligen (ekonomiska) klagomål över till exempel utskrivningar eller privilegier. Besvären besvarades med kunglig resolution.
Sedan senare delen av autonoma tiden om skriftlig bilaga till domstols eller förvaltningsmyndighets beslut med anvisningar om sökande av ändring och själva förfarandet. Besvärsanvisningen kallades tidigare besvärsundervisning.
Utskott vid svenska ståndsriksdagen som behandlade besvär under 1726/1727 års riksdag.
Handling för sökande av ändring i ett ärende som inte vunnit laga kraft i domstol eller förvaltningsmyndighet.
Mål som genom besvär eller sökande om ändring dragits inför högre förvaltningsmyndighet eller domstol. Besvärsmålen kallades ursprungligen vademål.
Under svenska tiden och autonoma tiden om rätten att anföra besvär, besvära sig.
Tid inom vilken besvär skall anföras eller ändring sökas, under svenska tiden kallad vadetid.
Under svenska tiden och förra delen av autonoma tiden om redogörelse över besvärsförfarandet, med uppgifter om tid, grunder och besvärsmyndighet, också om själva dokumentet som innehöll en dylik redogörelse. Redogörelsen upprättades av till exempel kollegier, landshövdingar och magistrater, enligt gällande författningar, och ingick efter 1766 i varje utslag över ett ekonomi- och förvaltningsärende (politimål).
Utskott vid lantdagen från 1867 och i enkammarlantdagen från 1907. Besvärsutskottet behandlade besvär och ansökningsmål, ursprungligen också fullmaktsärenden.
Beslagta något som säkerhet, eller arrestera (bysätta) någon för skuld.
Beslagtagning, om att kvarstadsbelägga (lös eller fast egendom).Benämningen förekom på 1500-talet.
Utse en person att inneha en tjänst.
Personalen på ett fartyg eller en borg.
Lägre tulltjänsteman som gick ombord på ankommande fartyg för att övervaka lastningen. Besökaren var utsedd av tullkammaren.Från 1724 hade också städerna egna besökare för att kontrollera accis och andra liknande avgifter för varor och fartyg. Under stora ofreden tjänstgjorde besökare från 1717 vid den ryska tullförvaltningen i Finland under den ryska ockupationen. I Ryssland fanns vid sjötullen och gränstullen från 1720-talet lägre tulltjänstemän som kallades sökare och som hade liknande uppgifter som den svenska motsvarigheten.
Förhållandet mellan alla slag av betalningar från ett land till resten av världen och de betalningar landet tar emot av alla andra länder.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918, motsvarade statskontoret. Eftersom en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Överenskommelse, avtal, (ömsesidig) uppgörelse, om exempelvis betalning för plogning till ett ploglag i en socken eller ett härad.
Under 1700-talet uppkommen kollektiv benämning på betjänande personal i tjänst, befattning, syssla eller ämbete.
Medlem av den lägre tjänstepersonalen, till exempel vaktmästare och biträden. Termen togs i bruk i mitten av 1600-talet i äldre förordningar och användes då exempelvis om relativt höga tjänsteställningar som sekreterare och kamrerare vid kollegierna, advokatfiskal, hovsekreterare, bergmästare, häradshövding, överauditör och direktör av posten. I Gamla Finland var betjänt en benämning på bl.a. underordnat biträde i lantkommissariaten.
Sedan mitten av 1600-talet tjänare i allmänhet, både statsanställda och privata. Från 1700-talet till 1900-talet officiell kollektiv beteckning för statsanställda i underordnad ställning. I Ryssland betecknades som betjänte statsanställda vilkas tjänster och befattningar inte fanns i rangtabellen men även lägre tjänstemän vilkas tjänster var upptagna i rangtabellen.
Samlande beteckning för de inspektörer som övervakade mått och viktväsendet i Svea- och Götaland samt i storfurstendömet Finland och som stod upptagna på Kammarkollegiums stat.
Kringstrykande tiggare, termen förekom i författningar rörande tiggeriet fram till 1800-talet.
Rapport från något av riksdagens utskott. Betänkandet innehåller vanligen ett motiverat förslag till hur riksdagen ska besluta i ett ärende. Det kan också vara en rapport som innehåller ett förslag från någon av statsrådet till utredning eller kommitté.
Tjänstebeteckning för vaktchef vid tukthus eller arbetsfängelse under autonoma tiden.
Dokument inom tullväsendet, särskilt sådant som gjordes upp vid tullbevakningsinspektion.
Benämning på chef för tullbevakningsinspektion, överinspektor.
Del av ett forstrevir som förestods av en forstuppsyningsman.
Av riksdagen eller lantdagen för viss tid stadgad skatt som skulle bestrida sådana statliga utgifter som inte kunde täckas med de medel som inflöt från ordinarie skatter. Dylika skatter var under svenska tiden olika gärder och hjälper, under autonoma tiden bl.a. spelkorts-, brännvins- och humledrycksskatten.
Den speciella avgift eller skatt som var och en på grund av riksdagens eller lantdagens bevillning måste erlägga. Avgiftens storlek var beroende av personens ståndstillhörighet, högst fyra och minst två daler för adelsman, präst eller ståndsperson.
Beredande organ under svenska riksdagen 1719–1767 som hanterade frågor rörande bevillningar.
Område inom vilket en viss bevillning uppbars.
Under svenska tiden om klass som omfattade viss(a) näring(ar), yrkesgrupp(er), tjänstemän eller personer med viss förmögenhet, vilka alla skulle betala en av riksdagen eller lantdagen beviljad skatt till samma belopp.
Taxeringslängd för en viss bevillning, med uppgifter om hur stor avgiften var för olika bevillningsskyldiga.
Penningmedel i statskassan som hade influtit genom bevillning(ar).
Fond som utgjordes av överloppsmedel från indrivna bevillningar. Bevillningsmedelsfonden stadgades under svenska tiden från senare delen av 1700-talet och under autonoma tiden från 1892.
I forskningen förekommande benämning på den nämnd i varje landskap under medeltiden som beslutade om att bevilja konungen särskilda inkomster för specifika ändamål (kröning, eriksgata, krig, försvarsverk och giftermål), utöver statsinkomsterna från Uppsala öd och skatterna till kronan. Bevillningsnämnden bestod av biskopen och lagmannen i varje lagsaga samt sex frälsemän och sex bönder.
Period under vilken en av riksdagen eller lantdagen stadgad bevillning gällde.
Skattskyldig när det gällde en av riksdagen eller lantdagen stadgad bevillning.
Fastställande av en fastighets eller inkomsts värde i relation till den bevillning som skulle utgöras. Bevillningsavgiften kunde sedan beräknas av taxeringsnämnden, på landsbygden kronofogden. Den uppgick i regel till 50 procent av försäljningsvärdet.
Skattetitel för bevillningar.
Utskott vid svenska riksdagen efter 1772 och i lantdagen efter 1863 som beredde ärenden rörande bevillningar. Under frihetstiden (1723–1772) kallades utskottet bevillningsdeputationen.
Dom som bestämde vilkendera parten i ett mål som ägde bevisvitsordet samt hur bevistemat skulle lyda. Landskapslagarna och de allmänna lagarna angav för varje fall noga arten och måttet för erforderlig bevisning. Utan bevisdom var det svårt för parterna att veta vem som skulle ombesörja bevisningen.
Under medeltiden var de viktigaste bevisen inför en domstol följande: svarandens erkännande, partsed, vittnen, nämnd och urkunder. Svarandens inför rätt avlagda bekännelse gjorde övrig bevisföring överflödig. Partseden var vanligen förstärkt med ed av edgärdsmän. Den utgjorde ett bevismedel som skulle presteras av svaranden då denne hade bevisvitsord. Vittnen var huvudsakligen kärandens bevismedel. Ursprungligen användes vittnen för att göra ett brott notoriskt. Vanligen var två vittnen tillräckligt, men också fyra och sex förekom. Nämndens uppgift var ursprungligen att utröna sanningen och deras utlåtande berodde på personlig erfarenhet eller på de bevis som företätts. Urkunder fick rättskraft först under landskapslagarnas tid. Urspungligen hade endast kungens urkunder rättskraft, senare tillkom urkunder som utfärdats av offentliga myndigheter och tjänstemän, sist och i begränsad omfattning privaturkunder.
Kopia på skrift, protokoll, reversal och dylikt, försedd med underskrift av en person som kontrollerat kopians riktighet.
Beteckning för manskap som fullgör sin värnplikt.
Utrustning för en beväring.
Tilläggs- eller bibeslut vid riksdag i ekonomiskt ärende. Biavskedet reglerade ett visst ärende på viss tid tills ärendet återupptogs på annan riksdag för att slutligen fastslås eller avslås. Som exempel kan nämnas biavskedet i november 1660 som 1664 införde charta sigillata-avgiften för privata personers expeditioner till och från domstolsväsendet.
Beslut, avtal eller kontrakt som är beroende av ett annat beslut, avtal eller kontrakt.
Avgift från 1601 på en tunna spannmål som varje församling skulle utgöra. Medlen användes för att trycka biblar. År 1618 utkom en reviderad bibelupplaga. På 1620-talet uppskattades inkomsten av bibeltryckstunnan till 6 000 daler silvermynt årligen. Från 1690-talet användes anslaget till skolväsendet.
Boksamling i enskild eller offentlig miljö. Det förekommer privata, allmänt finansierade, universitets- och forskningsbibliotek. Allmänna bibliotek är tillgängliga för allmänheten och tillåter ofta boklån utan avgift. I Finland började staten stöda biblioteksväsendet från 1921 genom att inrätta en bibliotekskommission. År 1929 trädde en lag om folkbibliotek i kraft.
Ursprungligen titel för person som har vård om ett offentligt eller enskilt bibliotek, sedan 1800-talet om en ordinarie tjänsteman vid bibliotek som ofta är bibliotekets föreståndare eller chef, också en titel för tjänsteman under bibliotekets högsta chef.
Ursprungligen titel för person som har vård om ett offentligt eller enskilt bibliotek. Som tjänstebeteckning känd sedan 1692, då Antikvitetsarkivet inrättades. Endast en bibliotekarie fanns upptagen på Kanslikollegiums stat år 1729. Tjänsten förekom tidigt också vid vissa universitet. Ifall böcker lånades ut från biblioteket användes ofta tjänstebeteckningen lånebibliotekarie. Sedan 1800-talet om en ordinarie tjänsteman vid bibliotek som ofta är bibliotekets föreståndare eller chef, också en titel för tjänsteman under bibliotekets högsta chef.
Tjänsteman av lägre grad eller extra ordinarie tjänsteman vid ett offentligt eller enskilt bibliotek. Bibliotekarieamanuensen biträdde en bibliotekarie, vilket i synnerhet gällde den bibliotekarie som var verksam vid Kanslikollegium eller i det underlydande Antikvitetsarkivet.
Universitetsbiblioteket i Helsingfors, grundat 1828. Biblioteket uppbar sina inkomster från inskrivningsavgifter, promotioner, befordringar inom universitetet och Åbo ärkestift samt kyrkoherdesterbhus inom Åbo ärkestift. Biblioteket leddes av en överbibliotekarie som hade ställning som professor.
Tjänsteman av lägre grad eller extra ordinarie tjänsteman vid ett offentligt eller enskilt bibliotek.
Fond med vilken ett gymnasiebibliotek upprätthölls, exempelvis biblioteksfonden vid Borgå Gymnasium. Fonden erhöll sina inkomster från bl.a. överskottet av det lagligen till kaplansbostället tillfallande spannmålet efter 1818. Viborgs gymnasiebibliotek erhöll sina inkomster från lediga sacellanier samt från vissa präst- och pastoralexamina inom Borgå stift.
Person som skickades ut för att samla in allmosor till ett hospital. Biddaren hade ett tiggarbrev utfärdat av en kyrklig förman. Praxis i Sverige tycks ha uteslutit de leprösas (spetälska) tiggerier. De hölls i stället isolerade på hospital.
Uppdelning av samfälligheter enligt principen att den som särskilt har utnyttjat en viss del av en samfällighet bör vid ett skifte få behålla marken. De andra bygrannarna ska få jämngoda delar som kompensation.
Om tjänsteman: underlydande, biträdande. Om handling eller skrivelse: medföljande, medhavd.
Form av personligt indulgensbrev. Brevet gav innehavaren rätt att välja biktfader och av denne erhålla avlösning från syndastraff. Biktbrev började förekomma från slutet av 1200-talet och från 1300-talet. Då gavs de av påven åt furstar och andra höga personer. De gällde full syndaförlåtelse oftast på dödsbädden. De äldsta biktbreven utfärdades för en person, men under 1400-talet kunde flera personer räknas upp i brevet.
Präst som mottar någons bikt, vanligen den ordinarie prästen i församlingen, vid hovförsamlingen: hovpredikant.
Rätten att ta emot bikt och förmedla avlösning. Enligt Laterankonciliet tillkom biktjurisdiktionen församlingsprästen. Genom påvligt privilegium utsträcktes den också till tiggarordnarnas präster i deras predikodistrikt. Den avgörande regleringen fastställdes 1300 genom Bonifacius VIII:s bulla Super cathedram.
Skillnaden mellan debet och kredit.
Bevis över fartygets byggnad och byggort. Ifall fartyget var köpt eller sålt innehöll bilbrevet också köpebrev på fartyget. Bilbrevet var ett av flera skeppsdokument som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det kastade loss. Det granskades av tullkammaren.
Skriftligt bevis på en fordran i fartyg för pengar som förskotterats till byggande eller reparation av fartyget eller till avlöning av besättning.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 sorterade biljettförsäljarna under linjeförvaltningens trafiksektion.
Under medeltiden om att brottsling förklarades fredlös över hela riket, vilket innebar att vem som helst och helt utan orsak fick dräpa denne. Detta kunde endast motverkas om den biltogne fick ett lejdebrev. Termen övergick under 1600-talet till att betyda förlust av rättsskydd, rättskapacitet samt egendom.
Kyrkorättslig beteckning på en prästs upprepade firande av mässan under samma dag. År 1212 förbjöds binatio med undantag för juldagen då tre mässor firades samt stundom för påskdagen.
Hospital i Rom som utgjorde centrum för de svenska pilgrimerna under medeltiden. Byggnaden skänktes till Birgitta 1353 och efter hennes död 1373 tillföll den Vadstena kloster. Verksamheten leddes av en föreståndare (procurator). Efter reformationen avstannade verksamheten.
Beteckning som under medeltiden användes i Sverige och Norge om ett från häradsjurisdiktionen avskilt område som städer och marknadsplatser. I Dalarna användes uttrycket också om andra från häradsjurisdiktionen avskilda områden.
Erämän, lappfarare och köpmän, som var bosatta i trakterna av Kemi, Torneå, Luleå och Piteå. De hade redan på 1200-talet fått ensamrätt att beskatta samerna. Förmodligen var de ursprungligen finnar, men åtminstone i Luleå och Piteå fanns på 1400-talet också svenskar bland birkarlarna. Institutionen utgick förmodligen från Kumodalen.
Den skatt som birkarlarna upptog av samerna med ensamrätt, för vilken de erlade en liten avgift till den svenska kronan. Avgiften betalades ännu på 1540-talet enligt 1528 års stadga. År 1548 hade förmånerna försvunnit och lappskatten upptogs huvudsakligen av kronans fogde. Skatten upptogs av både fjäll-, havs- och skogslappar. Havslapparna vid Norra Ishavet erlade ännu 1558 skatt till Torneå birkarlar.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen.
Benämning på de äldre medeltida stadsrätterna i Norden. I Finland tyder vissa ortnamn på platser som lydde under birkrätt och där man idkade internationell handel. Sådana var Björkö i östra delen av Finska viken, Pirkkiö vid Torneå och Birkala i Tavastland. Birkrätt anknyts också till birkarlar och till den karvstock, ”pirkkapuu”, som användes vid kreditköp.
Ersättare, förtroendevald eller vikarie för ämbetsman. Professorer och gymnasielektorer kunde fungera som bisittare i domkapitlet. Också städernas råd hade bisittare som avlade domareed.
I Ryssland från och med 1775, särskilt under perioden 1775–1796, medlemmar i domstolar företrädande de olika stånden i domkretsen. Bisittarna valdes i regel för tre år av respektive ståndsmedlemmar i distriktet eller utsågs av myndigheter i fråga om bondebisittare. Sådana bisittare förekom vid myndigheter och domstolar i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Adjungerad (tillfällig) medlem.
Tjänsteman som deltog i ordningsrättens arbete. Antalet bisittare i ordningsrätten skulle vara två. År 1897 omnämns bisittare i ordningsrätten endast i Mariehamn och Kemi.
Sedan 1531 den högsta kyrkliga ledaren för ett stift inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Jämfört med den katolska tiden minskade biskoparnas inkomster och biskopsgårdarna drogs in till kronan. Under en period på 1500-talet kallades ledarna för mindre nybildade stift för ordinarius och under stormaktstiden (1611–1721) för superintendenter. Biskopen dömde tillsammans med konsistoriet i frågor som gällde äktenskap, hade i kyrkliga mål en vidsträckt domsrätt över lekmän och i disciplinära mål över prästerskapet. I 1686 års kyrkolag minskades biskopens domsrätt speciellt i världsliga frågor. År 1731 minskade biskopens inflytande vid utnämningen av kyrkoherdar. Han fick endast komma med förslag, medan församlingen skulle välja. Biskopen var ordförande för domkapitlet, medlem i biskopsmötet och kyrkomötet. Han utförde biskopsvisitationer i församlingarna, vigde präster (och lektorer), installerade ordinarie präster i sina tjänster samt invigde kyrkor och kapell. Fram till år 2000 förordnades biskopen till ämbetet av statsöverhuvudet. År 1950 fanns i Finland sex biskopar, en fältbiskop och en ärkebiskop.
Under medeltiden inom den katolska kyrkan föreståndare för en territoriellt avgränsad delkyrka, vars område var hans stift. Biskopen var apostlarnas efterträdare och som giltig konsekrerad biskop hade han fått biskopsvigning av en annan biskop. Kedjan gick enligt traditionen ända till apostlarna och biskopen var därför delaktig i den apostoliska successionen. Efter 1305 övergick kollationsrätten till påven. I Sverige var biskopen under medeltiden en självskriven medlem av riksrådet och utövade sin andliga domsrätt vid biskopsting och kollegialt i biskopligt konsistorium.
Inom katolska kyrkan kollegial domstol vid biskopens sida, som dömde i första instans i kyrkliga mål (andra instans var metropoliten och tredje påven). Konsistoriet bestod vanligen av både andliga råd (mest domkapitulares) och världsliga och kunde ha antingen bestämmande eller rådgivande votum. Biskopens medhjälpare, generalvikarien, kunde också ha ett konsistorium till hjälp vid stiftets förvaltning.
Benämning inom den ortodoxa kyrkan för innehavare av den högsta prästerliga graden som var den andliga och administrativa styresmannen i ett biskopsstift. Det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland fick en egen biskop 1892 genom inrättandet av ett biskopsstift i storfurstendömet. Den ortodoxa biskopen i det finska biskopsstiftet hade ärkebiskops värdighet. Se biskopsvikarie.
Den samling av jordebrev och andra urkunder som samlats i biskopsgårdarna och som avspeglade biskoparnas ämbetsverksamhet och biskopsbordets framväxt.
(Land)bonde som arrenderade jord som anslagits till avlöning åt en biskop.
Kameralt om inkomst av det som är anslaget till en biskops underhåll, särskilt fastigheter och tionde. Motsvarande inkomster för prästers underhåll kallades prästbord.
Tjänstebostad för biskop med tillhörande jordbruksmarker.
Skatt i Karelen under medeltiden. Enligt en överenskommelse 1331 mellan biskopen i Åbo och Viborgs slottslän skulle varje rök eller hemman på den karelska rättens område utgöra två vitskinn årligen till biskopen. Skatteordningen 1345 fastslog att varje man som bar en båge årligen till kyrkan skulle erlägga ett bågskinn eller en treding spannmål.
Biskops ämbetsområde, stift.
Biskopens ämbetsed avlagd vid biskopsvigningen och stadfäst sedan 1686 i kyrkolagen med ett visst formulär. Ordinanden lovade hörsamma regering och stift, hålla sig till den lutherska läran, sköta sina ämbetsuppgifter, bevara statsskicket och arvkungadömet samt hörsamma konungen. I kyrkolagen 1869 fanns inte längre något formulär för biskopseden.
Under medeltiden den ämbetsed som en nyvald biskop avlade till påven. Det äldsta kända svenska formuläret är från åren 1237–1239. Under medeltiden genomgick edsformuläret endast små förändringar. Biskopen skulle visa påven trohet och hålla sig utanför sammansvärjningar riktade mot den katolska kyrkan och inte röja planer som påven eller hans nuntier hade anförtrott honom. Han lovade också att vara behjälplig i försvaret av påvens världsliga intressen. Han skulle behandla påvliga legater välvilligt, delta i synoder och besöka den apostoliska graven vartannat år.
Skatt som arrendatorer av kyrkogods, vanligen efter mantal, betalade till biskopen i det stift dit godset administrativt hörde. Efter indragningen av kyrkogodsen blev biskopsfodringen en till kronan utgående skatt. Ursprungligen bestod skatten av utfodring av biskopens hästar, senare erlades den i andra skattepersedlar.
Förteckning över uppburen biskopsskatt.
Före reformationen: biskoplig tjänsteman som uppbar biskopen tillkommande avgifter inom sitt tjänstedistrikt. Efter reformationen: kunglig tjänsteman som uppbar avgifter som tidigare hade tillkommit biskopen men som hade indragits till kronan.
Av konungen utfärdad fullmakt på tjänst som biskopsfogde.
Ämbetsområde för biskopsfogde.
Benämning på det underlag åt regeringen för val av biskop som domkapitlet sammanställde enligt bestämmelserna från 1571, 1686 och 1869. De tre präster som hade fått mest röster i biskopsvalet var angivna till namn, ålder och ämbete.
Livsmedelsskatt som en biskop hade rätt att ta ut vid två tillfällen. Gengärd skulle erläggas dels av bönderna vid kyrkoinvigning, dels av prästerskapet under visitationsresor. Böndernas avgifter finns belagda i landskapslagarna. Prästerskapets skyldighet att bevilja gästning reglerades i Skänninge 1248. Varukvantiteterna fastställdes i Tälge 1279. Den del av gengärden som inte förtärdes på stället skulle prästen få behålla. I praktiken varierade förhållandena. I Linköpings stift utkrävde biskopen tidvis inte gengärd. I Finland deltog bönderna i prästernas gengärdsbörda.
Fram till reformationen: biskops jordegendomar med tillhörande byggnader.
Under medeltiden inom katolska kyrkan ämbetssäte för biskop, ägdes av kyrkan eller av biskopen själv. Biskopsgårdarna indrogs till kronan under reformationen och ombildades delvis till biskopsboställen.
De medeltida biskoparnas rätt att erhålla gästning hos prästerna under sina visitationsresor. År 1164 förutsatte påven att gästning tillhörde biskoparnas förmåner. Gästningen reglerades 1248 till förmån för prästerna. Vissa möjligheter till friköp ingick. Biskopen hade också rätt till gästning i samband med invigningen av en kyrka. Gästningen uttogs i regel då som gengärd av allmogen. I Finland kunde avstånden vara långa och prästgårdarna fattiga. Allmogen bistod då vanligen prästen. År 1347 förnyades bestämmelserna för Åbo stift så att allmogen måste dra not för att man skulle kunna förse biskopen och hans följe med fisk för visitationsresan.
Benämning på biskopsgård under 1600-talet.
Sedan reformationen benämning på biskopsboställe eller biskopens familj. Under 1700-talet också sammanfattningen av biskopsämbetena gentemot något annat ämbete, eller biskopsämbetsinnehavarnas familjer gentemot någon annan ämbetsinnehavares familj.
Hästar som tillhörde en biskop och som underhölls genom biskopsfordring av det andliga frälsets landbönder. Skyldigheten ombildades under 1500-talet till en avgift för dylika hästars underhåll.
De tre präster som hade fått mest röster i biskopsvalet. Domkapitlet föreslog att regenten skulle välja en av de tre till biskop för stiftet. Beteckningen blev allmän redan på 1700-talet men förekom inte i författningarna förrän efter 1950-talet.
Ämbetsman med uppgifter som för stiftets behov motsvarade konungskanslern. Ämbetet omnämndes som en fast institution från och med 1300-talet. Biskopskanslern kunde tjänstgöra mycket länge. I Strängnäs var en biskopskansler biskopens ställföreträdare när denne inte personligen som rikskansler bevistade ett rådsmöte. Vanligen var biskopskanslern en ung man.
Sammanskott av penningar från ett stifts kyrkor när en ny biskop skulle ordineras. Skatten utgick under medeltiden och enligt en viss taxa.
Under 1600-talet förekommande benämning på biskopsval.
Biskoparna jämte ärkebiskopen som ett beredande, beslutsfattande och verkställande organ, biskopsmöte.
Officiell benämning inom den ortodoxa kyrkan i Finland från och med 1925 på det organ som består av biskoparna i kyrkosamfundet för beslutsfattande i ärenden som främst är av dogmatisk-kanonisk natur. I vissa situationer kan, då detta för vinnande av fulltalighet är nödigt, en eller flera biskopar från annat ortodoxt kyrkosamfund förordnas att fungera som adjungerande ledamöter. Enligt förordningen från 1925 behandlade och avgjorde biskopskonferensen i främsta rummet ärenden av dogmatisk och kanonisk natur.
Till biskopsstol hörande huvudkyrka; domkyrka, katedral.
Bonde som i egenskap av arrendator brukade ett hemman som låg på biskopsboställets eller biskopsgårdens ägor.
Benämning på länsman inom Åbo stift som under förra delen av 1600-talet för biskopens räkning spanade upp utomäktenskapliga förbindelser, särskilt mellan ogifta personer, och såg till att de drogs inför kyrklig rätt.
Sammankomst av biskopar som omnämndes redan på 1500-talet. I Finland förekom inofficiella sammankomster mellan biskoparna i slutet på 1800-talet. Biskopsmötet fick en officiell status 1908 då det blev ett beslutande organ. Det bestod då av den evangelisk-lutherska kyrkans ärkebiskop, biskoparna och en assessor från varje stift, från 1944 också fältbiskopen. Biskopsmötet besluter i trosfrågor, förkunnelse och verksamhet samt i frågor angående stiftens förvaltning och skötsel. Det har dock inte myndighet över domkapitlen. Biskopsmötet ger förslag och utlåtanden till kyrkomötet, sedan 1944 också till Kyrkostyrelsen och det förstärkta biskopsmötet, för vilket biskopsmötet fungerar som ett beredande organ. Det övervakar också kyrkomöteskassan. Biskopsmötet sammanträder vanligtvis två gånger årligen. Mötets egna medlemmar, kyrkomötet, domkapitlen, Kyrkostyrelsen och kyrkans avtalsdelegation har initiativrätt till biskopsmötet.
Inofficiell benämning på den finska ortodoxa kyrkans biskopskonferens.
Specialenhet vid kyrkostyrelsen som bereder biskopsmötets framställningar och utlåtanden till kyrkomötet och kyrkostyrelsen samt rekommendationer till domkapitlen. Kansliet verkar direkt under kyrkostyrelsens kanslichef. En kanslifunktion förekom redan på 1500-talet, ofta i anslutning till ett pågående biskopsmöte.
Nämnd bestående av tolv personer som under medeltiden sammankallades i en socken i samband med de biskopsvisitationer som gjordes vart tredje år. Biskopsnämnden var behörig i hor, mened, falsk vittnesbörd, kyrkostöld och sabbatsbrott. Dess domslut kunde upphävas av kung och lagman. Edernas riktighet prövades av biskopen. I vissa landskap var nämnden också behörig vid trolldom, blodskam, barnamord och tidelag.
Vissa avgifter till biskopar, eller en avgift som biskopar skulle erlägga till kronan, eller av biskop slaget mynt.
Hemman eller pastorat vars inkomster gick till biskopsämbetet eller användes till att avlöna biskopen.
Under 1500-talet benämning på den styrelse som utövades av biskopar.
Till början av 1600-talet, inkomst av fastighet som hörde till biskopsstol, särskilt det årsarrende som betalades av biskopslandbor.
Domstol där biskop utövade sin domsrätt, domkapitel. Termen användes också om en biskops rätt till böter som hade utdömts vid domkapitel eller den andel i vid häradsrätt utdömda böter som skulle gå till biskopen, biskopssaköre.
Ärende eller världsligt rättsmål som föll under biskopens domsrätt, jämte de inkomster som i dylika ärenden tillföll honom. Termen övergick under 1700-talet till att betyda en angelägenhet eller ett förhållande som bara gällde biskopen eller biskopar.
Böter som tillföll en biskop, huvudsakligen under katolska tiden, i viss mån fram till 1620-talet. Till dessa hörde till exempel de böter som skulle erläggas som straff för utomäktenskapliga förbindelser. Efter 1620-talet betalades dessa kyrkliga böter till kyrkan som organisation.
Sällan använd benämning på katedralskola.
Stad där biskop har sitt säte, stiftsstad.
Biskopsämbete med tillhörande budget och tjänstemannakår. Begreppet användes också om riken som styrdes av biskopar. Även biskopsvärdighet.
Inom den ortodoxa ryska kyrkan benämning på av en biskop administrerat territorium, tidvis endast på metropolit- och ärkebiskopsstift. Fr.o.m. 1764 indelades biskopsstiften i tre klasser. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till S:t Petersburgska stiftet. I Finland inrättades ett ortodoxt biskopsstift 1892, och under självständighetstiden har nya ortodoxa biskopsstift inrättats.
Under medeltiden för biskop avsedd stol i kyrka, biskopstron. Övergående under 1500-talet i betydelsen biskopsämbete som insitution, biskopssäte. Sedan 1700-talet är biskopsstol också en beteckning för enskilt biskopsämbete.
Till biskopssäte hörande hemman.
En biskops ställning och värdighet som stiftets högsta ämbetsman och medlem av kyrkomötet.
Under 1700-talet samlande beteckning för biskopsämbetet med tillhörande tjänsteåligganden.
Från och med medeltiden till 1500-talet beteckning för biskopsstol, både den utsmyckade stolen i koret och själva ämbetet, från 1612 också benämning på biskopsbostället (biskopshus, biskopsgård) och från 1700-talet den stad eller ort där biskop residerar: stiftsstad, biskopsstad, biskopsresidens.
Av stiftsbiskop eller biskopsmöte utfärdade bestämmelser.
Skatt som en biskop betalade till kronan för sina inkomster in natura.
Domstol där biskop utövade sin andliga domsrätt och dömde i ärenden som rörde prästerskapet och kyrkhjonen, samt i brott som hade begåtts på kyrkans marker. Biskopstinget hölls vanligen i samband med en biskopsvisitation. Från 1400-talet började biskopstingen ersättas av häradsting och från 1600-talet med sockenstämmor, vid sidan av den domsrätt som hörde till domkapitlen. Biskopstinget avskaffades formellt 1687.
Biskops andel av kyrkotionde. Bestämmelserna för biskopstionde reglerades i biskopstiondestadga.
Bestämmelser för hur biskopstiondet skulle utgå och uppbäras.
Inom katolska kyrkan skulle efter 1139 valet av biskop förrättas av stiftets domkapitel. Domkapitel instiftades i Sverige efter kyrkomötet i Skänninge 1248 då de samtidigt blev uttryckligen valkorporationer. Valet skulle förrättas inom tre månader, annars övergick devolveringsrätten till högre instans. Valet skulle ske genom omröstning, då majoriteten avgjorde, eller genom kompromiss då de väljande enhälligt överlämnade valet åt en eller flera personer utanför domkapitlet; eller med acklamation. Efter valet hade den valde tre månader på sig att presentera sig för sin ärkebiskop, som hade rätten att konfirmera valet och konsekrera honom. Ifall en postulant hade utsetts skulle denne inom tre månader anhålla om dispans och utnämning hos påven. Efter 1305 övergick kollationsrätten till påven.
Protokollfört val av biskop, som enligt kyrkoordningen 1571 och kyrkolagen 1686 och 1869 skulle förrättas i två steg. Först hölls en sluten omröstning i det berörda stiftets konsistorium, senare domkapitel, och i en av stiftets kyrkor där stiftets alla ordinarie präster (prost, kyrkoherde, kaplan) hade samlats på valdagen. Varje präst nämnde tre biskopskandidater på sin valsedel. Därefter valde regenten till biskop den av de tre präster i biskopsförslaget som hade fått mest röster i valet. Valproceduren förnyades först 2000. Valet skulle efter 1759 förrättas inom sex månader efter att ämbetet hade blivit ledigt. Detta stipulerades inte längre i kyrkolagen 1869.
För att kunna kandidera vid biskopsval krävdes att personen skulle vara av äkta börd, att han var trettio år gammal och en man av goda seder och kunskaper. En ordensman eller en biskop i ett annat stift kunde inte väljas, endast föreslås.
Inom katolska kyrkan den sakrala akt som electus skulle genomgå för att kunna tillträda sitt ämbete och utöva alla dess rättigheter. Biskopsvigningen skulle äga rum inom tre månader efter att påvens eller metropolitens meddelande om stadfästningen av utnämningen hade utgått. Den skedde ofta vid den romerska kurian. Före vigningen avgav konsekranden sin trohetsed till påven eller metropoliten. Om prästvigning saknades måste han också genomgå de nödvändiga prästvigningarna. Genom vigningen fick biskopen sina sakrala befogenheter samt rätten till ponteficalia.
Benämning inom den ortodoxa kyrkan på stiftsbiskops biträde som erhållit biskopsvigning. Innan Finland blev ett ortodoxt biskopsstift hörde det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland till ansvarsområdet för en av biskopsvikarierna i S:t Petersburgska biskopsstiftet. Biskopsvikarier har även funnits i de ortodoxa biskopsstiften i Finland under den autonoma tiden och självständighetstiden.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan övervakningsbesök i församling vilket företogs av biskopen eller av kontraktsprosten på biskopens uppdrag. Genom visitationen verkställde biskopen sitt ämbetes tillsynsuppgift över församlingarnas verksamhet, förvaltning och ekonomi. Biskopsvisitationerna reglerades i kyrkolagen 1686 och 1869. I Gamla Finland förrättades visitationerna av kontraktsprostarna.
Inom katolska kyrkan biskopens inspektionsskyldighet över sitt stift. Under medeltiden utövade biskopen uppsikt över stiftet genom visitationer och stiftssynoder. Visitationerna skulle formellt företas årligen (i praktiken med tre eller fyra års mellanrum). Biskopen skulle granska prästernas yrkeutövning och förvaltning, kyrkornas räkenskaper, förkunna Guds ord och förmana menigheten att föra ett kristligt liv. Biskopen hade rätt till ersättning för förrättningarna. Vid förhinder kunde ärkediakonen, ibland också ärkedjäknen, förrätta visitationen.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan av konsistorienotarien, från 1869 stiftnotarien, fört protokoll över en biskopsvisitation, reglerat sedan kyrkolagen 1686. Protokollet innehåller uppgifter om granskningen av församlingen, dess dokument och förvaltning samt de brister som blivit påtalade. Prästerskapet har rätt att få sin förklaring till bristerna intagna i protokollet.
Biskopsämbete och den värdighet och rang som dylikt ämbete medför.
Det ämbete en biskop innehar inom ett visst geografiskt område och den myndighet han genom detta ämbete utövar.
Vara till hjälp, biträda, underrätta och handleda; vanlig beteckning på biträdandet vid till exempel överordnad ämbetsmans visitationsresa i underordnad ämbetsmans ansvarsdistrikt.
Hovfunktionär som övervakade konungens taffel, omnämnd i ett koncept till hovordning från cirka 1571.
Konsulaten var skyldiga att bistå sjömän på finländska fartyg och andra finländare i nöd.
Befattning som sköttes vid sidan av annan tjänst.
Expeditionssekreterares biträde som ansvarade för författandet och expedieringen av skrivelser om beslut vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland.
Tjänsteman i ett av Forststyrelsens forstrevir, underlydande revirforstmästaren eller revirförvaltaren.
Tjänst som inrättades vid Kolonisationsstyrelsen 1919 för att under ledning och i samverkan med ett kolonisationsråd sköta ärenden som angick kolonisationsverksamheten på privatägda marker. Tjänsteinnehavaren skulle ha en juridisk examen som berättigade till domaruppdrag.
Tjänsteman som bland annat fanns vid Järnvägsstyrelsens administrativa avdelning.
Läkare som förutom provinsialläkaren var anställd inom ett provinsialläkardistrikt. Anställningen av biträdande provinsialläkare föreslogs i Finland 1811. De skulle ha samma kompetens som provinsialläkarna och i sin yrkesutövning följa den instruktion som var fastställd för provinsialläkarna.
Tjänsteman som biträdde stadsfiskalen och som räknades till magistratens och rådstugurättens gemensamma tjänstemän. Under autonoma tiden fanns en dylik endast i Helsingfors.
Tjänstebeteckning för protokollsekreterare eller kanslist i Senatens justitiedepartement under autonoma tiden
Extra ordinarie tjänsteman vid Finlands Banks huvudkontor.
Tjänsteman vid yrkesinspektionen, vilken direkt under yrkesöverinspektören eller den kvinnliga biträdande yrkesöverinspektören övervakade arbetarskyddet inom ett visst yrkesinspektionsdistrikt. Biträdande yrkesinspektörer fanns av högre eller lägre löneklass och de ersatte arbetarassistenterna.
Benämning på truppläger under bar himmel i en situation då omständigheterna inte tillät bruk av byggnader (ofta strax före eller efter ett fältslag).
Ansvarande officer inom bivack som omfattade mer än ett regemente.
Med offentligt postbud befordrad privat väska för post till särskild person eller särskilt ställe utanför den ordinaire postrutten. Sådan post var under 1800-talet belagd med en särskild postavgift.
Utbildningsanstalt för diakonissor som grundades 1941.
Arméförband i Finland, som sattes upp 1626 med Satakunta som rekryteringsområde. Regementet upplöstes 1809.
Inom bankväsendet och handeln: ett öppet godkännande av något, särskilt öppen växel.
Specialdomstol i stad cirka 1704–1816. Den tillsattes vid behov för att behandla mål rörande postväsendet, särskilt brevstölder. Som åklagare fungerade en posttjänsteman. Beslutet kunde under svenska tiden överklagas till kanslirätten och från 1808 till postmästaren i Åbo. De blandade post- och rådstuvurätterna ersattes 1816 med de allmänna underrätterna.
Då olika personer ägde jorden och räntan av frälsenatur. Det gällde dels skattehemman vilkas ränta kronan avstått till enskild person, dels sådana frälsehemman som ägaren avsagt sig mot förbehåll om erhållande av räntan.
Tåg som i lika mån befordrar personer som gods och vars hastighet därför är mindre än persontågets.
Med heraldisk terminologi gjord beskrivning av ett vapens innehåll.
Skola för blinda. Den första skolan för synskadade på svenska grundades 1865 i Helsingfors. Senare blev den finskspråkig med en provisorisk svensk avdelning. Den första finskspråkiga blindskolan inledde sin verksamhet i Kuopio 1870. Blindskolorna var internatskolor. Vid sidan av folkskoleundervisning och yrkesutbildning ingick därför sådan fostran som traditionellt låg på hemmens ansvar. Från 1892 fanns en förordning om att staten skulle överta undervisningen för döva och blinda. Blindskolornas verksamhet övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen.
Finskspråkig skola för blinda i södra och sydvästra Finland, med en provisorisk svensk avdelning. Blindskolan leddes av ett skolråd bestående av skolans tjänstemän och en förtroendevald ordförande.Tjänstemän var 1910–1918 en föreståndare, föreståndarinnan för internatet, en lärare, två lärarinnor, en handarbets- och hantverkslärare och -lärarinna samt två biträdande lärarinnor. Skolan övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet.
Fyr som är en blänkfyr, vars blink varar kortare tid än 2 sekunder.
De åtgärder som genom marint tvång strävar efter att bryta fiendens motstånd. Blockad kan vara av två typer: strategisk fjärrblockad och operativ närblockad. Bägge förekom under medeltiden.
Mindre befästningsverk uppfört av grova stockar vilket vanligen hade formen av ett hus. Det kunde också uppföras av sten och jord.
Det skifte som föregick tegskifte. De särskilda hemmanens åkerstycken bestod inte av långa rektangulära tegar utan av rektanglar eller polygonformiga block. De följde inte någon regelbunden ordning och kunde inte grupperas i vissa skiften eller fall.
Tionde av slaktad boskap.
Förskönande omkrivning till svenska av dokument på annat språk.
Namn på ett mynt som tillskrivs drottning Margareta.
Kontroll- eller betalningsmärke, som ofta användes i förbindelse med handels- och skatteförhållanden, men också i kyrkliga sammanhang.
Antalet dygn en masugn var i gång, grunden för beräkningen av tiondejärnet efter 1686. Ägaren var skyldig att med masugnsmästarens bestyrkan anmäla till kyrkoherden blåsningens början och slut. Han måste också förete bevis på gjord anmälan.
Område i utmarken som tagits i besittning för jakt och som utmärkts med bläckningar, som höggs i träden längs rån. Rågränsen slutade vanligen där den började, och bildade således en ring.
Fyr med en fyrkaraktär som visar regelbundet återkommande blinksignaler, vilka skiljs åt genom släckta perioder som är längre än blinkningarna.
Liten bruksinrättning där myrmalm kunde förädlas till stångjärn utan masugn. År 1793 bestämdes att blästerverk som hade hamrar tyngre än 42,5 kg skulle skattläggas och betala årlig hammarskatt.
I Ryssland till början av 1720-talet person tillhörande det lägre skikt inom den agrara befolkningen som betalade lägre skatter än bönderna, i östra Finland obesutten som saknade eget jordbruk men ofta hade eget boningshus på annans mark. Termen användes också i jordeboken om skattlagda torpare eller nybyggare i Kexholms län och i den karelska delen av Viborgs län.
Skattetal i delar av Kexholm, beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Benämning på ett skattetal i delar av Kexholms län. Bobulshuvud var en beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Hamnpenning eller tullavgift som kronan i Bottenviken krävde av främmande köpmän. Avgiften tillhörde de reformer som Erik av Pommern införde i samband med nyordningen av handeln på Bottniska viken. I skatten från Österbotten omtalades 1542 att bodelegspenningarna utgick för 10 hamnbodar i Kemi, 12 i Ijo och 39 i Uleå.
Räkenskapsförande tjänsteman vid bod i vilken malm förvarades och försåldes, fanns upptagen på bergslagens stat 1729.
Förrådsförvaltare vid Kungliga slottets byggande. Bohagsfogden tillsattes 1727 av slottsbyggnadsdeputationen.
Benämning på vissa boställen av krononatur som under 1700-talet uppkom på grund av landstatens brist på tjänsteboställen. Bohemmanen inrättades vanligen på andra staters indelta hemman. Innehavaren kallades åbo (och var oftast en länsman, häradsskrivare eller kronofogde) och betalade samma skatter och avgifter till kronan som andra kronohemman. Benämningen infördes 1782.
Under medeltiden en krigar- och storgodsägararistokrati i Ryssland. I Novgorod kämpade de rika bojarsläkterna om makten. De förlorade sin ställning på 1470-talet när de ersattes av storfurstens handgångna män, av vilka bojarbarnen utgjorde en viktig grupp.
Grupp i Ryssland vars ursprung fanns i bojarhirderna. I slutet av 1400-talet utgjorde de en stor del av storfursten av Moskvas handgångna män. I skatteboken över voternas femtedel som uppgjordes i Kexholm år 1500 ingår fem bojarbarn och hovgårdsfogdar, vilka utrryckligen sades vara moskoviter.
Auktionskammare som var specialiserad på försäljning av privata personers böcker och boksamlingar. Den första kända bokauktionen hölls i i Leiden 1604 och i Stockholm 1664, under vilken 323 böcker bytte ägare. Akademierna i Uppsala, Lund och Åbo fick under förra delen av 1700-talet privilegium på att hålla bokauktioner och upprätthålla bokauktionskammare.
Under autonomin benämning på biträde till och ersättare för en inom finansförvaltningen underordnad räkenskapsförande tjänsteman vid ett ämbetsverk eller myndighetskontor, till exempel vid finska passexpeditionen i S:t Petersburg. Sedermera (från 1900-talet) användes beteckningen kontorist.
Tjänsteman som förde räkenskapsböcker i ett ämbetsverk. Tjänsten omnämns redan på 1600-talet också som en benämning på landskamreren. År 1897 fanns bokhållare vid Helsingfors stads trafikkontor och vattenledningskontor.
I Ryssland från och med cirka 1720 vid centrala och regionala ämbetsverk, såsom vid tullförvaltningen, tjänsteman (rangklass 14 men även högre) med ansvar för bokföring och redovisning av penningmedel och av naturaresurser. Bokhållartjänsterna i förvaltningen i Gamla Finland var, med undantag av perioden 1784–1797, för det mesta tjänster av svensk typ.
Verksamhet(en) eller konst(en) att föra räkenskapsböcker efter visst system.
Boksamling, bokhandel, även ett slags föregångare till biblioteken.
Bokförd skuld för vilken ingen säkerhet lämnats, utlåning utan att gäldenären lämnat någon skriftlig förbindelse. Bokskulder noterades i räkenskapsboken.
Hopsummering av tillgångar och skulder samt vinster och förluster av bokförda affärer. Bokslut över statens finanser verkställdes årligen av kammarrevisionen 1719–1799, därförinnan av Kammarkollegium. Efter 1809 verkställdes de av senatens ekonomidepartement och efter 1918 av Statskontoret.
Förman vid bergsverk med ansvar för bokning och vaskning av gruva, var åtminstone 1729 upptagen på bergsstaten.
Det kungliga boktryckeriet, som upprättades av Gustav Vasa, hade ett eget märke, det svenska riksvapnet med Vasa-vapnet i hjärtskölden. Boktryckarmärket ändrades när tryckeriet övertogs av Amund Laurensson år 1543.
Chef för malmkrossningens stampanläggning.
Vetenskapligt samfund i Uppsala 1719–1728. Samfundet grundades av Erik Benzelius i ett försök att återuppliva Collegium curiosum. År 1728 upphöjdes samfundet till kunglig akademi och bytte namn till Kungliga Vetenskapssocieteten.
Fram till storskiftet det stycke jord eller mark (inklusive avkastningen) med vilket hemmanen indelades i teglag; bolstad.
Skatteenhet (verokunta) på landsbygden under medeltiden till förra delen av 1600-talet och som innebar att ett visst områdes alla hemman gemensamt ansvarade för att erlägga en viss mängd skatt av diverse slag.
Gård. Termen användes också i betydelsen skattebol, det vill säga skatteuppbördsområden som omfattade vissa grupper av byar. Bolindelningen på 1400-talet följde den finska och svenska rättens uppbördsområden i Egentliga Finland. I västra Nyland omtalades skattebolen i början av 1400-talet. På Åland betydde bol enbart gård.
Bebodd eller odlad jordegendom, som kameral term ett stycke jord, mark eller äng, tidigare också gård, hemman.
Skatteuppbördsdistrikt i Finland under 1500–1600-talet, motsvarande fjärding, treding (tridung), nötslag (Åland) och markabol.
Benämning på en primär, ursprunglig bebyggelseenhet bestående av mera än ett hemman som hade sina marker inom uppgångna rår eller ingick som en sådan bebyggelseenhet i en samfällighet, särskilt i relation till en sekundär bebyggelseenhet, en avgärda by, som anlagts på en bolbys marker.
Bofast man: i Kristoffers landslag 1442 odalbonde, med rätt att vara nämndeman och vittne på tinget. Motsats: landbonde.
Avgifter som ett bol skulle utgöra gemensamt vid sidan av bolskatten på 1500-talet. I Nyland bestod bolgästningen av en mängd olika persedlar, som varierade till beskaffenhet och kvantitet mellan de olika socknarna.
Avgift inom gengärden som i Finland allmänt uppbars av bolmännen.
Det egentliga hemmanet, i motsats till utmarker och avsöndrad jord; stamhemman, stomhemman.
Person som inom ett bol uppbar kronans skatter. Bolmännen valdes av allmogen och var direkt underordnade länsmännen. Bolmän förekom också i Tavastland trots avsaknaden av bol. Där skötte de uppbörden inom sockenfjärdingarna. I Savolax fanns det på 1500-talet fyra bolmän under varje länsman och de uppbar inkomster av varje helskatt. Av den så kallade bolmansräntan måste de avstå dryga taxor både till länsmännen och till kronan. Förutom taxa var bolmannen i Savolax skyldig att hysa dels slottsfogden jämte 34 hästar fyra nätter om året i två omgångar, dels landsfogden fyra gånger två nätter, nämligen först när denne kom för att inkräva restantier, andra gången när han uppbar sakören, tredje gången när han gav ut märke på skattekornet och höet, och slutligen när saköres- och skatteboskap insamlades.
Avgift som erlades i halm och som ingick i huvudskatten i Tavastland på 1500-talet.
Avgift som erlades i hö och som ingick i huvudskatten i Tavastland på 1500-talet.
Den del av varje helskatt som uppbars av bolmännen i Savolax på 1500-talet och som de till en del fick behålla, medan resten fördelades mellan kronan och länsmannen som genom bolmansräntan fick ersättning för sin skyldighet att fyra gånger om året hysa slottsfogden och landsfogden samt lagmannen en gång.
Skatt som erlades av varje fjärding i Tavastland på 1500-talet. I skatten ingick en mängd naturaprodukter som bl.a. råg, korn, fisk, havre, smör och humle.
Från 1600-talet om av kronofogde och häradsskrivare för beskattningen utförd hemmans- och folkräkning, mellan 1794 och 1819 också benämning på själva uppbörden (av jordeboksräntan och andra persedelräntor) och de räkenskaper som uppstod i samband med dylik räkning och uppbörd.
Under medeltiden till 1600-talet, boningsplats: bostad, hus, hem. Tills storskiftet var avslutat också om ett hemmans tomtplats med mangårdsbyggnader.
Ägogräns med eller utan råmärken. I landslagen från cirka 1415, lantmäteriförordningen 1698 och 1734 års lag särskilt om gränsen mellan byar, vars rätta sträckning ofta var mål för tvister. Efter 1883 blev bolstada skäl en officiell lagterm.
Under tegskiftet, teglag. Efter storskiftet, gårdstomt med huvudbyggnader och odlingsmarker.
Syn eller besiktning av rågång och dess sträckning mellan byar. Synen skulle från och med 1732 hållas mellan Valborgmässoafton och Allhelgonadagen.
Avgift som fartyg skulle erlägga i Björneborg.
Den odlade mark för vilken ett hemman blivit skattlagt.
Samlande benämning på bol-, odal-, in- eller stångfallsägor, det vill säga åker, äng eller beteshage som av urminnes tid eller vid skattläggningen obestritt hade ansetts höra till ett visst hemman.
Inbyggare, åbo, jordbrukare, hemmansbrukare, husfar, husbonde.
Årligen vald förtroendeman med ansvar för nycklarna till stadens bommar. I Stockholm hade under medeltiden bomslutaren nyckeln till bommarna i det pålverk som omslöt staden.
Personligt märke som oftast brukades som ägarmärke. Det användes också för att bekräfta handlingar av personer som saknade sigill. Bomärket användes också som märke på vara. Bomärken är i Finland kända från 1400-talet.
Benämning på manliga hemmansbor i åldern 15–60 år som var skyldiga att erlägga arviohuvudräntan i den karelska delen av Viborgs län. Räntan utgick till olika belopp för bondahuvud, boblar (skattlagda torpare och nybyggare) samt för inhysingar.
Allmogeman som brukade ett hemman eller en gård och icke tillhörde herrskapsklassen. Bonde som brukade egen jord var hemmansägare eller skattebonde. Bonden kunde (för egen räkning) bruka av kronan ägd jord och var då kronobonde, eller av andra ägd jord och var då landbonde eller frälsebonde. I Finland ägde 96 procent av bönderna själva sin jord ännu på 1540-talet och endast 4 procent var landbönder. Från senare hälften av 1500-talet och under 1600-talet blev krono- och frälsebönderna allt fler och skattebönderna utgjorde en liten minoritet i Finland i början av 1700-talet. Skattebönderna ökade i antal igen från mitten av 1700-talet genom att det blev möjligt att köpa kronohemman till skatte. Strax efter mitten av 1800-talet var de flesta hemmanen i Finland skatte. Indelningen i skatte-, krono- och frälsebonde förlorade sin betydelse 1925 då jordskatterna avskaffades.
I Ryssland, särskilt under perioden 1775–1796, medlem i sådana domstolar som behandlade rättegångsmål rörande de bönder som inte lydde under adeln. Dessa bisittare valdes/utsågs bland bönder tillhörande denna bondekategori, i regel för tre år. I Gamla Finland förekom sådana bisittare under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Stillestånd som under pågående krig slöts mellan två menigheter på ömse sida om en gräns med löfte om att inte ofreda varandra.Bondefreder slöts i allmänhet under perioder då de statliga banden var svaga.
Arrendator av hemman, som ägdes av en skattebonde. Landbor, som satt på ofrälseland, skulle erlägga skatteavgifter i samma utsträckning som en skattebonde. Strängnässtadgan 1437 försökte i viss mån underlätta bondelandbornas ställning så att en viss lättnad i avgifterna till kronan medgavs.
Räkneenhet och i Raseborgs slottslän kanske också verkliga penningar. Räkningen i bondemarker förekom speciellt i Finland och omnämndes första gången 1378. Relationerna varierade i de olika finska landskapen.
Odlat område av en viss storlek och visst värde som utgjorde grund för skatteberäkning.
Statare som var anställd på ett familjejordbruk.
Ett av de fyra ständerna under ståndsriksdagens tid. Bondeståndet utgjordes till huvuddelen av självägande bönder och bergsmän.
Av riksdagens fyra ståndstalmän vald person med uppdraget att sköta bondeståndets skriftliga ärenden under pågående riksdag.
Sätt att bereda betänketid och tillfälle till prövning av ett ärende innan det avgörs. Handlingarna i saken kringsändes till medlemmarna (i kollegiala ämbetsverk) eller lämnades på bordet i det rum där sammanträdet hölls.
Pagebeställning vid hovet för uppvaktning vid monarkens bord, under hovjunkare.
I Ryssland från 1785 register över stadsinvånarna, vilket fördes av stadsdeputeradeförsamlingen under överinseende av stadsöverhuvudet i varje stad. Borgarboken var indelad i sex klasser enligt de föreskrivna invånarkategorierna. I städerna i Gamla Finland fördes borgarbok från 1787 till början av autonoma tiden.
Ursprungligen borginvånare. Från medeltiden person i en stad som innehade burskap och därför hade rätt att idka handel, hantverk och annan näring. I vidsträcktare betydelse invånare i en stad. Borgarna var medlemmar av borgarståndet vid ståndsriksdagarna och ståndslantdagarna.
Benämning på handlande, handelsman i Lappland under 1800-talet.
Den medeltida borgaren i en stad hade rätt att driva borgerlig näring, att delta i allmän rådstuga, väljas till förtroendeposter i stadens styrelse, att dömas efter stadslag.
Den medeltida borgarens skyldigheter bestod i att göra borgerlig tunga, delta i brandskydd och nattvakt, delta i stadens försvar och att göra kronan krigstjänst.
Förmögenhetsskatt som en borgare betalade till staden och indirekt till kronan.
Grupp bestående av borgare som företrädde den militära styrkan och som vid behov försvarade staden. Åbo och Viborg hade på 1600-talet Finlands största och mest utvecklade borgargarden. Borgerskapet i Åbo var skyldigt att vid behov gripa till vapen för att försvara staden och slottet, särskilt mot anfall från havet.
Sammanfattning av en stadsborgares rättigheter att utöva hantverk eller köpenskap (burskap) i en stad. Sedan skråväsendet avskaffats under 1800-talet användes termen vanligen i betydelsen stadsborgarrätt (medborgarrätt i en stad).
Borgarrätt, burskap, ställning som borgare: borgarståndet vid ståndsriksdagarna. Från 1700-talet även medborgarskap, medborgarrätt.
Riksstånd bestående av i städerna bosatta borgare. Borgarna tillhörde de opriviligierade stånden som erlade alla personliga utskylder. Deras fri- och rättigheter bekräftades 1789.
Under medeltiden hade borgen en mera vidsträckt betydelse än i dag. Vanligast var borgen inom rättsväsendet där straffet oftast innebar böter. Borgen kunde också ersätta häktet. Senmedeltida bråkstakar ålades ofta i samband med strafflindring att skaffa borgen mot att de inte upprepade sina odåd. Borgen skulle också ställas för vinnande av burskap.
En persons åtagande att fullgöra en annans förbindelse ifall den senare inte själv uppfyller densamma.
Garantisystem för ersättning av kronans förlorade inkomster vid tjänstemans förfall eller tjänstefel. Detta gällde särskilt kronofogden som måste gå i godo för att ersätta skattebortfall som uppstod på grund av brister i ämbetsutövningen.
Skrift där ämbetsman förbinder sig att personligen erlägga oindrivna avgifter. Borgenskriften bifogades till ansökan om kronofogdebefattningen.
I Ryssland av stadsinvånarna 1775–1796 för en treårsperiod vald medlem i domstolar för stadsbefolkningen. I Gamla Finland fanns sådana under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Det moderna civiliserade samhället. Språkbruk om den inom förvaltningen rådande synen på det ideala samhället under 1700-talet.
Medborgerlig, samhällelig, statlig avgift eller ekonomisk skyldighet, samhälls- eller statspålaga.
Kvinna med burskap. Enligt de medeltida lagarna kunde endast män förvärva burskap. Källmaterialet visar dock att kvinnor i städer kunde uppnå full rättskapacitet. Tänkeböckerna visar flera burskapsavgifter som har erlagts av kvinnor. Förmodligen hade borgerskorna ärvt och fortsatt av make, fader eller annan anhörig driven yrkesverksamhet.
Kvinna med borgarrätt som borgares hustru eller änka.
Samtliga borgare i en stad, det vill säga de stadsinvånare som ägde burskap. Borgerskapet hade rätt att delta i städernas allmänna rådstuga. De svenska städernas fullmäktige vid riksdagen kallade sig också borgerskapet, fram till att benämningen byttes ut mot ”borgarståndet”. I städerna i Gamla Finland reglerades tillhörigheten till borgerskapet enligt svenska principer fram till 1783, därefter bestämdes stadsinvånarnas tillhörighet av den ryska lagstiftningen.
Avgifter som en blivande borgare måste erlägga för att få burskap. I Sverige krävdes sådana endast av dem som inte var fast bosatta i staden. Magnus Erikssons stadslag stadgade att avgifterna var fem öre och att självständiga yrkesutövare med en viss minimiförmögenhet var skyldiga att söka burskap. Avgiften skulle inte krävas av person som fäst gård- eller jordägande mö eller änka i staden, säkerligen inte heller av andra grundägare.
Person som gått i borgen för någon och åtagit sig att fullgöra en annans förskrivning, i händelse den senare inte själv kan uppfylla densamma.
Högre fridsskydd, som gällde för alla befästa orter och deras närmaste omgivning, och föranledde hårdare straff för våldsgärningar begångna på en kunglig borg. I modernt språkbruk innebär ”borgfred” en överenskommelse mellan två i allmänhet stridande parter om att hålla fred för att kunna bekämpa en gemensam yttre fiende.
Den del av lönen som åt kronans anställda utbetalades i tyg.
Inkvartering av krigsmanskap och dylikt i eller vid en borg eller i ett kvarter för krigsfolk. Under slutet av 1500-talet började skyldigheten att erbjuda inkvartering ersättas med en konstant avgift.
Avgift som betalades som ersättning för skyldighet att erbjuda borgläger. År 1597 fixerades borglägerspenningarna till 8–12 daler årligen beroende på tjänsteår och grad. Benämningen borgläger försvann på 1600-talet.
Ung soldat förlagd i borgläger.
Under medeltiden innehavare av ordförandepost i en stads råd. Säkra belägg återfinns i Stockholm 1323 och Åbo 1324. Borgmästarvalen skedde inom rådskretsen. I vissa städer hade menigheten förslagsrätt. I praktiken utsågs borgmästaren på livstid fastän han kunde avgå eller avsättas. Hans viktigaste uppgift var ordförandeskapet i stadsdomstolen, ur vilka övriga befogenheter utvecklade sig. Ursprungligen arbetade rådet och borgmästaren under en kunglig fogde. Under senmedeltiden stärktes borgmästarens ställning medan fogden försvann. Från 1610 och särskilt efter 1650 blev borgmästaren en stads högste ledare med ansvar för stadens förvaltning och judiciella funktioner. Borgmästaren var ordförande för stadens magistrat och rådstugurätt. I Ryssland var borgmästartiteln från 1699 förknippad med ordförande eller ledande tjänsteman i magistrat, från 1775 med huvudsakligen dömande uppgifter. I städerna i Gamla Finland fanns en borgmästare av svensk typ från 1720-talet till 1811 med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Borgmästarämbetena i Gamla Finland var under denna period av rysk typ, i varje stad fanns då två borgmästare. Under autonomin förrättades borgmästarvalen av rådstugan. Från 1927 förrättades borgmästarvalet av stadsfullmäktige. Av de tre kandidater som fått det högsta antalet röster utnämndes en till borgmästare av högsta domstolen.
Borgmästare var från och med tidig medeltid enligt tyskt mönster benämning på ordförandena för rådet i stad med stadsprivilegier. Stadganden om dem ingick i Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet. Från att ha varit borgerskapets företrädare förvandlades borgmästarna från och med ca 1620 till kronans företrädare genom att statsmakten började utnämna kungliga borgmästare. I städer med två borgmästare presiderade den ena i rådstugurätten och hade från och med senare hälften av 1600-talet benämningen justitieborgmästare. Den andra ansvarade vanligen med benämningen politi(e)borgmästare för de övriga ärendena i magistraten. Sedan rådstuvurätten och magistraten på 1800-talet skilts organisatoriskt från varandra presiderade justitieborgmästaren i rådstuvurätten och politieborgmästaren i magistraten. Denna ordning hade bestånd ända in på andra hälften av 1900-talet.
Det viktigaste administrativa organet i staden. I slutet av 1600-talet började man tala om ”magistrat” vid sidan av ”borgmästare och råd”. Uppgifterna var varierande och rätt så omfattande. Borgmästare och råd var inte enbart en beslutande utan också en verkställande instans. Det fungerade som domstol i staden, det vill säga rådstugurätt. Efter år 1619 hade borgmästare och råd till och med rätt att ge förordningar om den inre administrationen i staden, såvida dessa inte stred mot lagen, kungliga beslut eller stadsprivilegierna. Detta gjorde att varje stad uppvisade vissa säregna drag.
Särskild adlig jurisdiktion av medeltida ursprung. Borgrätten tillkom sannolikt genom danskt inflytande. Karl XI, som strävade efter att skapa likformighet inom rättsskipningen, avskaffade dem 1692. Begreppet användes också om högre eller lägre rättsinstans vid hovet från och med 1687.
Särskild form av borgrätt 1544–1687, med en sammansättning som varierade efter målets art. Borgstämman behandlade bara mål i vilka hovets tjänstemän och tjänstefolk eller hovfolk var parter. Den organiserades 1687 i Övre och Nedre borgrätten. Borgstämma torde inte ha förekommit i Finland.
År 1914 grundat kommunalt sanatorium i Borgå som fick lagstadgat statsunderstöd. Sanatoriet förestods av stadsläkaren. Det kallades även för Rosa och Johan Askolins tuberkulossjukhus.
Biskopsstift inom evangelisk-lutherska kyrkan i Finland med Borgå som residensstad. Borgå stift grundades 1723 när biskopssätet flyttades från Viborg till Borgå. År 1811–1812 anslöts församlingarna i Gamla Finland till stiftet. År 1851 utbröts en del av församlingarna och bildade Kuopio stift. Biskopssätet flyttades 1923 från Borgå till Tammerfors. Stiftsadministrationen leddes av en biskop och bestod 1816 av en domprost och sex andra ledamöter, en konsistorienotarie, en vicekonsistorienotarie och en amanuens. Den skötte stiftets förvaltning och ekonomi, övervakade församlingar med prästerskap och Borgå och Viborgs gymnasium, trivialskolorna i Helsingfors, Kuopio och Lovisa samt krets-, elementär- och flickskolor i Viborg och Kexholm, Fredrikshamn, Nyslott, Villmanstrand och Sordavala.
Biskopsstift inom evangelisk-lutherska kyrkan i Finland som grundades i Borgå 1923. Grunden är inte geografisk utan språklig. Det omfattar samtliga svenskspråkiga församlingar i Finland och de tvåspråkiga församlingar som har svensk majoritet. Också den tyska evangelisk-lutherska församlingen i Finland samt den rikssvenska Olaus Petri församlingen ingår i stiftet.
Skatteenhet, införd på medeltiden i Österbotten, Borgå län och Satakunta, som bestod av bondens boskap, i Borgå län och Satakunta också av hans lösöre.
Förmögenhetsskatt i penningar 1620–1642 på varje tunna utsäde och varje husdjur. Från omkring 1642 blev skatten en från år till år oförändrad årlig penningskatt som utgick per mantal och som försvann med den nya skattläggningen under autonoma tiden.
Typ av lantbruksskatt som borgarna erlade till staden för sitt lantbruk. Förekom i Helsingfors under senare hälften av 1600-talet.
Under 1700–1800-talet benämning på tjänstebostad för personal vid kronans slott och hus, samt över- och underbefäl på garnisonsorter och tjänstemän vid fängelser med flera inrättningar med fast kosthåll. Sedan 1892 används termen också om åt församlingspräst förordnad tjänstebostad.
Byrå som lydde under Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Kommunal tjänsteman med uppgift att utöva tillsyn över bostädernas skick.
Bostad, med eller utan tillhörande jord, som helt eller delvis utgjorde vissa statliga tjänstemäns löneförmån. Tjänstemännen i fråga arbetade utanför huvudstaden och omfattade framför allt landshövdingar, kronofogdar, häradsskrivare och lagmän, inom det militära den indelta arméns officerare och underofficerare och inom kyrkan biskopar, kyrkoherdar, kaplaner och en del klockare. De statliga boställena avskaffades 1809 och indrogs efter den sista innehavarens död. De kyrkliga boställena omvandlades 1892 formellt till prästgårdar och tjänstebostäder.
De arrenden som ursprungligen betalades för boställen som varit anslagna åt befälet vid indelta armén och som efter 1809 och den sista innehavarens avgång tillföll kronan. Boställena arrenderades sedan ut mot en årlig arrendeavgift som tillföll militiestaten.
Bonde som brukar ett boställe på vilket boställshavaren inte bor.Boställsbonden erlade ränta till boställshavaren.
Tjänsteman i ett inspektionsdistrikt under Forststyrelsen som ansvarade för skogsvården på lands- och militiestatens boställen. En egen kategori utgjorde de forstmästare som ansvarade för prästerskapets boställen.
Ämbetsområde för boställsinspektör.
Tjänsteman med jord- och skogsbruksutbildning, vilken lydde under länsstyrelsen och Kammarexpeditionen. Boställsinspektören hade uppsikt över kungsgårdar, prebendehemman samt militie- och civilstatens boställen i ett boställsinspektionsdistrikt, särskilt över deras hushållning. Boställsinspektören biträddes av boställsuppsyningsmän och tillsattes på guvernörens förslag av Senatens ekonomiedepartement. År 1919 underställdes boställsinspektörerna Kolonisationsstyrelsen, som samtidigt övertog kontrollen över statens boställen. Boställsinspektörtjänsten drogs in 1932.
Kassa inrättad 1770 för underhåll av kronoboställen, särskilt för att bekosta corps-de-logi-byggnaderna.
Den kassa som vid prästerskapets lönereform 1922 bildades i församlingarna för att finansiera prästboställenas nybyggnation och reparationer. Boställskassan förvaltades av kyrkvärden under kyrkorådets uppsikt.
Nämnd i en evangelisk-luthersk församling som ansvarade för förvaltningen av de nya tjänsteboställen som uppkom i samband med prästerskapets lönereform 1922. Boställsnämnden förrättade årlig granskning av boställena för beslut om nödvändiga nybyggnationer och reparationer, och övervakade utarrenderade kyrkojordar samt indrev arrendeavgifterna. En boställsnämnd skulle finnas i varje församling som inte hade en kyrkoförvaltningsnämnd. Den bestod av tre eller högst fem medlemmar, som på landsbygden skulle vara kompetenta i jordbruk och lanthushållning, i stad erfarna entreprenörer inom byggnadsbranchen. Nämnden valdes av kyrkostämman på fyra år.
Ersättning som tillkom sådana häradshövdingar som inte innehade boställen. Ersättningen utbetalades kontant.
Statlig nämnd som efter 1918 och särskilt efter 1922 administrerade inlösningen och utarrenderingen av statens boställen: sätes- och ladugårdar, militie- och civilstatens boställen, prebende- hospitals- och bohemman samt donationsstommar och deras skogsmarker. Nämnden verkade under Lantbruksministeriet och i nära samarbete med Kolonisationsstyrelsen.
Ersättning för förlorade boställsinkomster, förekom särskilt under stora ofreden. Präster, häradshövdingar och andra tjänstemän med boställen som hade flytt till Sverige och gått miste om boställets inkomster fick dem i stället assignerade från ett visst svenskt härads restmedel.
Räntefritt lån som beviljades av statsmedlen åt värnpliktig och hans hustru eller hans trolovade för grundandet av ett eget hem. Kravet för lånet var bl.a. finskt medborgarskap och att den värnpliktige efter vinterkrigets utbrott stått i försvarsmaktens tjänst i minst ett års tid. Lånet skulle återbetalas inom fem år men amorteringsbetalningen inställdes för tolv månader varje gång ett barn fötts i äktenskapet mellan låntagarna. Bosättningslånet skulle sökas före utgången av 1946. Lånet beviljades av en bosättningskommission vid Socialministeriet.
Kommission vid Socialministeriet som beviljade bosättningslån åt värnpliktiga och deras hustrur. Kommissionen bildades i november 1944 och bestod av en ordförande och en som viceordförande fungerande ledamot, som valdes av socialministern. De övriga tre ledamöterna valdes på på basis av förslag från Försvarsministeriet, postsparbankens styrelse och Väestöliitto r.y.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Bosättningsrådet motsvarade bosättningsstyrelsen. Medan en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
En av de två hälfter i vilka Vemo socken var delat på 1500-talet.
Sådant gods som finns nedsänkt i vatten och som ingen kan bevisa sig vara ägare till. Efter 1755 skulle bottenfynd omedelbart ges landshövdingen till kännedom vilken ofördröjligen informerade Kgl. Maj:t om godset skulle bärgas på kronans räkning. I annat fall tillföll hälften jordägaren, andra hälften upphittaren. Var det upphittade godset gamla mynt, guld, silver, koppar eller metall- eller andra konststycken hembjöds det först till kronan för att inlösas. Inlöste kronan godset tillföll en åttondedel av värdet den som hittat det.
Sådant gods som hittats nedsänkt i vatten och som ingen ägare inom lagstadgad tid kunde kräva. Enligt Magnus Erikssons lands- och stadslag skulle hälften tillfalla konungen och hälften upphittaren. Hittaren hade rätt till sin andel också i de fall att en ägare kunde hittas.
Gruvdräng som stod beredd att passa bergstunnorna och fylla dem med berg vid särskilt Sala silvergruva.
Manlig invånare från Norr- och Österbottens kusttrakter.
Benämning på de köpmän från Stockholm, Åbo och andra inhemska städer, som sommartid gjorde handelsfärder till hamn- och marknadsplatserna vid Bottenviken. Säkra uppgifter om deras handel finns från 1300-talet. I Ulfsbys privilegiebrev nämndes att stadens innevånare hade rätt att i Österbotten byta ut handelsvaror mot livsmedel. Verksamheten reglerades 1420. Handelsfärderna sköttes ofta av handelsbolag där den rikare handelsmannen investerade kapital medan den fattigare gjorde den egentliga resan.
Knekt från landskapen vid Bottniska viken.
Koncentreringen av handeln på Bottniska viken till vissa bestämda aktörer. Handelstvånget gynnade framför allt Stockholm, men också Åbo. Åbo var befriat från tvånget att handla på Stockholm. Handeln i trakterna kring Kumo älv skulle dock koncentreras till Ulfsby. Det bottniska handelstvånget infördes av Magnus Eriksson. Reglementeringen omfattade också handeln inom Bottniska viken med uppland. Albrekt av Mecklenburg fortsatte reglementeringen. År 1420 utfärdade Erik av Pommern nya bestämmelser. Avsikten var att utestänga hanseater och novgorodiska köpmän. Raumo och Ulfsby hade tidvis rätt att idka utrikeshandel.
Förteckning över ett dödsbos tillgångar och skulder för skattläggningen. Begreppet används också om den juridiska förrättningen då förteckning upprättas för arvskifte. Själva handlingen kallades ursprungligen bouppteckningsinstrument eller uppteckningsinstrument, sedermera bouppteckning eller bouppteckningsprotokoll.
Den skriftliga handling som upprättas vid en bouppteckning.
Avgift som infördes 1752 och som betalades av adel, prästerskap och borgare. Avgiften skulle användas till avlöning av justitiestatens tjänstemän. Den var 1/4 procent av den summa som inventarierna uppskattades till vid en bouppteckning. År 1786 befriades ståndspersoner på landet som inte tillhörde adel, prästerskap eller borgarestånden. År 1778 överflyttades inkomsten till statskontoret.
”Världslig arm”, om världslig myndighets befogenhet att avgöra, utdöma eller verkställa (dödsstraff) i världsliga ting, i motsats till kyrkans andliga överhöghet eller domsrätt. Benämningen användes innan domkapitlens domar fick överklagas till hovrätten 1687.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen. Distriktet bestod av nio skyddskårskretsar och dess centralort var Brahestad.
Ensidiga mynt med mer eller mindre hög relief. Denna typ av mynt slogs i Norden redan under 1100-talet. Under medeltiden hade vissa brakteatrar karaktären av inflationsmynt. Brakteatrar omnämndes i myntförordningar 1449–1527.
Temporärt tyskt krigsförband som insattes i operationerna i södra Finland under det finska inbördeskriget 1918. Detachementet hade sin bas i Reval och dess första enheter landsteg i Lovisa den 7 april 1918. Detachementet på närmare tretusen man leddes av överste Otto von Brandenstein och underställdes den 16 april 1918 Östersjödivisionen.
Ledare för en brandrote, valdes vanligen för en treårsperiod.
Försäkringsbolag i Finland som grundades i Åbo 1816. Bolaget hade skilda fonder för stad och för landsbygd. De som anslöt sig till bolaget behövde inte höra till en brandstodsförening eller delta i häradets brandstod. Bolagets verksamhet upphörde 1833 på grund av Åbo brand.
Soldat som biträdde brandmästaren vid indrivandet av brandskatt under krigstid.
I Ryssland från 1782 kår i anslutning till en stadsdelsförvaltning, vilken hade i uppgift att förhindra och släcka eldsvådor. Brandkommandot leddes av en brandmästare. Det är oklart om sådana kommandon organiserats i städerna i Gamla Finland.
Den medeltida staden indelades i ett varierande antal fjärdingar. Varje fjärding hade två ledare. Vid eldsvåda efter klämtning skulle sex av ledarna för fjärdingarna tillsammans med minst en man från varje gård bekämpa elden medan folket från den mest avlägsna fjärdingen skulle rädda vad som räddas kunde. I varje gård skulle därför finnas en 7 alnars stege, en 12 alnars brandhake, eldyxa, ämbar och vattentunna. Vattentunnan skulle stå ute på gatan. Rivning ansågs vara den viktigaste motåtgärden för att elden inte skulle sprida sig.
Lägre brandbefäl i städer. Brandmästaren skulle mot ersättning driva in brandskatt, förrätta brandsyner, verka för stadens brandsäkerhet och vid eldsvåda leda släckningsarbetet. Senare var brandmästaren befälhavare för en brandkår. Professionella brandkårer började förekomma på 1860-talet i Finland.
Person som vid krigshandlingar ansvarade för skövling, brännande och brandskattning.
I svenska riket och Gamla Finland person som inom ramen för de borgerliga skyldigheterna i en stad var utsedd att leda brandskyddet inom en brandrote.
Ordning eller reglemente med bestämmelser över de åtgärder som skulle företas i händelse av eldsvåda eller vid släckande av eldsvåda.
Avdelat (mindre) område för organisering av eldsläckningsberedskap. Brandrotar förekom både på landsbygden och i städer, även i Gamla Finland. Brandrotarna leddes av en rotemästare eller brandfogde och kunde tillsammans bilda branddistrikt eller brandmästarskap.
I Gamla Finland förekommande benämning på rådman som under borgmästaren ansvarade för organiseringen av brandsyn, brandförebyggande verksamhet och brandbekämpning.
Krigsföringsterm som hänvisar till lösensumman som ett hus, by eller stad var tvungen att betala fienden för att undgå ödeläggelse genom brand.
Stadganden i stadslagen och sedvanor i städerna som avsåg att förhindra eldsvådor. Lagstiftningen gick i hög grad ut på att begränsa användningen av eld. All användning av eld och lyse var förbjudet sedan det ringt i vård. Transport av eld fick endast göras i slutna kärl. Byggandet av stenhus uppmuntrades genom skattefrihet. Varje gård skulle ha utrustning och vatten tillgängligt. Böter utkrävdes av den på vars gård eldsvåda brutit ut. Särskilda brandkårer organiserades.
Befattning i den medeltida staden. Innehavarens egentliga uppgifter förutom eventuellt brandvärdering är okända. Befattningen var oavlönad. Den är med säkerhet känd endast från Arboga.
Den ersättning som varje hemman, brandstodsförening eller -bolag skulle bidra med till ett hemman som genom vådeld förlorat hus och andra byggnader, säd, foder eller boskap, dock inte lösöre eller bastu. Häradsrätten fördelade ansvaret mellan hemmanen efter ansökan från den drabbade. Frälsesäterier, kronans ladugårdar och prästgårdar var befriade från att delta. Brandstod hade medeltida ursprung. I de medeltida gillenas uppgifter ingick ofta bidrag till ersättande av brandskada. Enligt landslagen skulle varje bonde i ett härad bidra med en viss mängd spannmål för att ersätta annans nedbrunna stuga eller lada. Beviljande av brandstod upphörde på 1700-talet, men fortlevde i vissa socknar ännu på 1800-talet.
Frivillig sammanslutning av häradsbor för gemensamt erläggande av brandförsäkring. Systemet infördes ursprungligen i södra Sverige under senare delen av 1600-talet och blev allmänt under senare delen av 1700-talet. Föreningens medlemmar var efter 1770 befriade från den allmänna brandstoden. Föreningen upprättade i landshövdingens närvaro regler för hur mycket för vart och ett nytt hus på helt hemman eller mindre jordlägenheter skulle få ut i brandförsäkring. Då vådeld skett undersöktes skadan av häradshövdingen och av honom utsedda synemän, varefter häradsrätten fastslog skadans omfattning och fördelade ersättningsansvaret mellan de hemman som hörde till föreningen.
Inrättning som på vissa villkor tillförsäkrade en viss ersättning för förluster som uppstått till följd av eldsvåda.
Kår av lägre stadsbetjänter som höll vakt för att förhindra eldsvåda, även om enskilda brandvakter. Brandvakterna upprätthöll också ordningen nattetid. Brandvakten bekostades av stadens tomtägare, också adeln, från 1733 genom brandvaktsavgift. I Gamla Finland fanns både avlönade brandvakter och sådana som utförde vakthållningen inom ramen för borgerlig skyldighet.
Avgift som från och med 1733 betalades i städer för underhåll av brandvakt, utgick per hus(håll). I Stockholm gav erlagd avgift också rösträtt i prästval från och med 1763, på andra håll i landet: själva hushållet.
Soldat på ett mindre militärt fartyg med ansvar för bevakning till skydd mot fientligt överfall.
Den enhet i en stad som skötte släckningsarbeten och bekämpning av eldsvådor, i större städer under ledning av en överbrandmästare med biträde av en underbrandmästare, i mindre städer av en brandmästare. År 1897 fanns ett brandverk endast i Helsingfors.
Allmän beteckning för en skrivelse. För nordisk medeltid används brev synonymt med diplom eller urkund. Urkund har en vidare betydelse. Breven kan kategoriseras efter innehåll. Också kyrkliga statuter och världsliga stadgar har ofta bevarats i form av brev.
Skrivelse av mer eller mindre officiell karaktär där något kungörs eller påbjuds (till exempel reskript, patent, manifest, dokument, aktstycke, ämbetsskrivelse). Under 1500–1700-talet användes termen också om intyg, bevis eller kvitto (till exempel adelsbrev, förläningsbrev, bilbrev, gesällbrev, gratialbrev, donationsbrev och fastebrev).
Av domkapitel förd bok över alla utgående brev och förordnanden. Brevboken infördes med kyrkolagen 1869.
Av klockare förd längd eller bok över varje brevväska eller enskilt tjänstebrev som sändes med klockarposten. I boken noterade klockaren dag och månad då försändelsen gick ut. Mottagaren verifierade sedan försändelsens ankomst med datum och namnteckning, mot ett kvitto. Brevboken infördes 1836.
Kopiebok som huvudsakligen innehöll avskrifter av utgående brev. Begreppet användes ofta under 1800-talet för medeltida kopieböcker. Numera föredras begreppet registratur.
Budbärare som var anställd vid Finländska revisionskommissionen.
Postfunktionär som bar ut posten till enskilda hushåll, till skillnad från postförarna som avlämnade posten på postkontoret där adressaterna kunde avhämta den, sedermera kallat postbox. Brevbärare stadgades under svenska tiden 1636–1643 för adeln, från 1707 och under autonoma tiden 1858 för gemene man mot en avgift, senare gratis. Från 1881 var brevbärare det samma som postiljon.
Under svenska tiden från 1801 om hemman vars innehavare hade skyldighet att befordra kronans brev till och från ämbetsverk och ämbets- eller tjänstemän, mot vissa skattelättnader eller avgiftsfriheter. Brevbärarhemmanet var vanligen ett kronohemman.
Postverkets kontroll av privata fram till 1857 och utländska tidskrifter fram till 1865. Censorn kopierade de avsnitt i breven som han ansåg innehöll komprometterande information och sände dem till postverkets chef. Efter 1736 omfattades breven i princip av rätten till posthemlighet. Censur idkades emellertid i synnerhet under krig och särskilt mot postföring till och från fiendeland. Brev- och tidskriftscensuren överfördes 1865 i sin helhet på Överstyrelsen för pressärendenas ombudsmän.
Uppföljningsregister över korrespondens mellan olika myndigheter.
Beteckning för postförare som på arvode vidarebefordrade kronans post innan det indelta postverket infördes 1636. Brevdragarna hade rätt till fri skjuts med hållhästar och fri gästning hos borgare, präster och bönder. Beteckningen ersattes 1636 med brevbud, brevförare.
Befattning inom Finlands försvarsmakt vid Inspektörens för de tekniska truppernans byrå. Brevduvor förekom inom den finska armén under 1920- och 1930-talet.
Häradspostförare. Brevföraren befordrade häradets tjänstepost till och från kronopostruttens postkontor eller posthåll.
Breviarum (bönbok i vilken tidegärden återfinns) eller kyrkohandbok. Kurian behövde en praktisk samling med tidegärdens olika delar (antifonerna, psaltarpsalmerna, hymnerna m.m.). Breviariet är en av de officiella liturgiska böckerna och innehåller jämte riterna de vanligaste välsignelserna och andra sakramentalier.
Förteckning över försändelsernas adressater. Brevkartan medföljde den förseglade postväskan från en postanstalt till en annan. Postmästaren jämförde brevkartan med postväskans adressater och kopierade från och med 1662 uppgifterna till ”postboken”. Brevkartan sändes varje vecka till postkamreraren i Stockholm för kontroll av postavgifterna.
Ersättning för brevs postbefordran.
Den avgift för brev som erlades för att gälda kanslikostnader. I Upplandslagen stadgades att den som för ett svårt brott ålades vallfart skulle ge biskopen två öre för att utfå brevet. Prästernas avgifter till biskopens kansler för ordinationsbrev, indulgensbrev och kollationsbrev fastställdes 1423. Magnus Erikssons landslag stadgade att lejdebrev skulle lösas av kungens kansler med ½ mark och fridsbrev med 1 mark. Lösen skulle också erläggas för häradshövdings och lagmans fastebrev samt för lagmans dombrev. Fastighetsköp i staden skulle inskrivas i stadens bok och stadsskrivaren ersättas med 2 öre.
Postavgift för brev. Portot tillföll postväsendet för dess upprätthållande och utveckling, inte statskassan. Brevportot övervakades av postkamreraren i Stockholm som varje vecka mottog postkartorna över postförsändelserna.
Av brev bestående postförsändelse, särskilt i motsats till paketpost.
Postbefordran av brev, den del av postväsendet som omfattar brevbefordran.
Skriftligt bevis av Kgl. Maj:t om rätten att få uppbära skatt av någon eller något. Ursprungligen innebar brevet en adelsmans rätt att i kronans ställe uppbära räntan av skattehemman. Från 1720 var brev på skatterättigheter synonymt med bevis på skattemannarätt på jordbruk av skattenatur.
Anhopning av skrivelser som i regel inte har uppkommit på ett så organiskt sätt som ett arkiv. Termen används också för medeltiden om sådana proveniensmässigt enhetliga arkivdelar som huvudsakligen innehåller personliga privatbrev på papper till en person eller släkt, men inte omfattar ägandehandlingar och andra öppna brev.
Förvaringskärl för urkunder. Termen förkommer i senmedeltida inventarieförteckningar. Brev förvarades också i påsar, byttor, kar, askar, lådor och kistor.
Särskild postsäck eller sidoficka på den förslutna postväskan, där postföraren placerade postförsändelser som han hade mottagit under vägen eller till posthållet från en ort utanför den ordinarie postrutten. Det var enligt postordningen 1636 förbjudet för postföraren att ta emot postförsändelser under färden. I praktiken gjorde man ändå så. 1646 års postordning fastslog att postbönderna inte fick lägga brev i postväskan under vägen, utan förvara dem separat tills de vid nästa posthåll blev vederbörligen förtecknade och inlagda i postväskan. Systemet med den så kallade yttersta öppna säcken utformades 1661. Där lades sedan de postförsändelser som togs emot under postföringens gång.
Uppvisare, innehavare av ett brev, en urkund eller dokument.
Term som under 1500- och 1600-talet betecknade infanteriets stridsformeringar, men som senare användes för tillfälliga enheter med kapacitet att utföra självständiga krigsoperationer. Brigadens styrka kan variera stort, men är vanligen mellan 3 000 och 7 000 man. Brigaderna består av infanteribataljoner samt understödande enheter från olika vapenslag. I den finska armén blev brigaderna efter vinterkriget en viktig del av den fredstida arméns nya organisation. Brigaderna, vars antal uppgick till 13 och bestod av två bataljoner, en artillerisektion, ett signalkompani, och ett kanonkompani, hade vid mobilisering till uppgift att skydda uppställningen av fältarmén.
Militär tjänsteställning som chef för en brigad.
Militär titel i Ryssland fram till 1797, tillhörde femte rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokorodie”.
Truppavdelning inom finska armén under fortsättningskriget. Den grundades i juli 1941 och uppkallades efter sin befälhavare Eero Kuussaari. Avsikten var att truppen främst skulle bestå av soldater från Östkarelen och Ingermanland, men deras antal kom att utgöra enbart en tredjedel av totalstyrkan. Brigaden upplöstes i slutet av oktober 1941.
Om säljare eller överlåtare som inte kunde prestera bevis för egen åtkomst av egendom och således inte kunde garantera köparens rätt till densamma.
Övergång eller förbindelseled över ett vatten(drag), en ravin eller sänka som förenar två punkter med varandra ovanför marken.Broarna indelades i socken-, härads- och landsbroar. Indelningen hade betydelse för den skyldighet att underhålla broar som ålåg alla hemman. Broarna övervakades av landshövdingen.
Avgift som uttogs av varje hemmansbrukare i form av skyldighet att uppföra och underhålla allmän bro vid landsväg. Arbetet övervakades av och verkställdes under brofogdens översyn. Skyldigheten utgjorde en del av de allmänna utskylderna på landsbygden.
Allmänna rättsprinciper, regler och domar som under högmedeltiden gavs ut som rättesnöre för domarna och som bildade den tidigaste rättsvetenskapliga litteraturen, före 1500-talets domarregler, samlade prejudicerande rättsskipning och lagberedningar m.m.
Person som ansvarade för tillsynen av broars och vägars underhåll och märkte alla oringade svin inom sitt distrikt. Brofogden kunde förordna brogästning och dra personer som försummat tillsynen av en bro inför rätta. Brofogdesysslan var en bisyssla som förekom från 1600-talet. Den reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att brofogdesysslan skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den fastställdes som en statlig tjänst inom landsstaten 1799 och till- eller avsattes av landshövdingen. Under stora ofreden tillsatte den ryska ockupationsförvaltningen brofogdar, vilka hade som huvuduppgift att medverka vid skatteuppbörden. Brofogdar förekom också i Gamla Finland. År 1801 föreslog allmogen att den skulle avskaffas, men den fastställdes på nytt 1818. Brofogden utsågs för viss tid, vanligen som både bro- och skallfogde eller jakt- och brofogde, inom ett distrikt (exempelvis en församling eller rote).
Tjänsteman vid hallrätt som övervakade förtullningen vid en stadsbro, särskilt den uppsyningsman som var stationerad vid skeppsbron i Stockholm och som såg till att ankommande och avgående fartyg lossades och lastades i föreskriven ordning.
Avgift som bestod av en kappe spannmål (eller motsvarande kontant ersättning) från varje hemman och säteri, som användes för brofogdens avlöning.
Uppsyningsman vid en skeppsbro i en stad, lägre tulltjänsteman (tullbetjänt), besökare eller hallbetjänt. Brokikaren bevakade införandet av tullpliktiga varor.
Andel av skyldighet att underhålla bro. Skyldigheten fördelades preliminärt av lantmätare och fastställdes av häradsrätten. Den övervakades av häradsfogdar, landsgevaldiger, landsfiskaler samt läns- och fjärdingsmän så att vägarna hölls i skick. Den som försummade att hålla sin brolott i skick straffades med böter.
Tjänstebeteckning för den som var ansvarig för byggandet av kronans broar, särskilt sådana som uppfördes för militära ändamål. Bromästaren var en av de äldsta ordinarie byggmästarna vid flottan som fanns upptagen i Amiralitetskollegiums stat från 1600-talet. Allmänt: uppsyningsman vid broar.
I lokalförvaltningen i Finland från och med 1600-talet syssla, där brofogdens och skallfogdens uppgifter var förenade hos en person. Bro- och jaktfogdar tillsattes under stora ofreden av ockupationsmyndigheterna allmänt i Åbo generalguvernement, medan de som i Viborgs kommendantskap uträttade motsvarande värv i regel kallades brofogdar. Bro- och skallfogdar fanns även i Gamla Finland.
Avgift för passerande av bro.
Avgift som betalades av inkommande och utgående fartyg i Helsingfors, Uleåborg, Brahestad, Nykarleby, Kaskö, Kristinestad och Viborg.
Person som var anställd av den medeltida staden som renhållningskarl vid hamnen.
Skrivare i den medeltida stadens hamn. Tjänsten omtalades i Stockholm 1480.
Person som tjänstgjorde som ordningsman i den medeltida stadens hamn.
Förrättning genom vilken myndigheterna kunde granska att broarna var väl byggda och underhållna. Brosyn förrättades häradsvis två gånger årligen av en tolvmannanämnd som hade domsrätt i frågor som gällde brofallsböter och nybygge.
Lagstadgad granskning av bro. En besiktning av landsvägsbroar skulle hållas varje vår. Tidpunkten för besiktningen skulle kungöras i god tid och förrättningen utfördes av en kronans tjänsteman med två medlemmar ur häradsnämnden närvarande. Under besiktningen bedömdes brons skick och huruvida den måste repareras.
Uppsåtlig handling i strid med en (lag)bestämmelse, (i juridiskt avseende) för vilken det är föreskrivet ett straff och där inga objektiva ansvarsfrihetsgrunder föreligger.
Person som inte har förbrutit sig, är oskyldig.
Rättegångsmål, där käranden eller åklagaren yrkar straff åt person som begått straffbar gärning.
Av hovrättsfiskalen årligen förd förteckning över underrätternas till hovrätten underställda brottmål, stadgad under svenska tiden 1754, under autonoma tiden 1834. Förteckningen inleds med oavgjorda mål från föregående kalenderår, varefter följer rättsfallen i den ordning de inkommit. Den avslutas med ett alfabetiskt register över åtalade. Brottmålsdesignationen kallas efter 1910 enbart ”designation”.
Av domare upprättad förteckning över dömda personer i häradsrätt eller i stadens kämnärs- och rådstugurätt. Brottmålslängden innefattar uppgifter om förbrytarens namn, stånd eller karaktär, samt brottet och domen. För tjänstehjon och inhysingar angavs också namnet på det hemman där de senast hade haft tjänst. Brottmålslängden sändes halvårsvis till vederbörande hovrätt för kontroll och till kyrkoherden som förde in brottmålet i kyrkböckerna för framtida flyttnings- och frejdebevis.
Av luthersk församlingspräst förd förteckning över dem som varit anklagade för brott eller förseelse i världslig rätt, med uppgifter om huruvida de hade blivit befriade eller fällda. En av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok. Brottmålslängden avskaffades 1969.
Tjänsteman vid vissa (större) rådstugurätter, särskilt i Helsingfors, under senare delen av autonoma tiden, vars tjänsteåligganden begränsades till brottmål. År 1897 fanns fyra brottsmålsnotarier vid Helsingfors rådstugurätt.
Syn som granskar att jorden är rättvist fördelad mellan byns alla delägare.
Avgift som anlöpande fartyg skulle erlägga till Stockholms stad när de lade till. Avgiften omnämns i Karl Knutssons privilegiebrev till staden 1454.
Avgift som betalades på varor som fördes in till Helsingfors. Penningarna betalades för varje kärrlass varor som kördes upp från stranden. Avgiften var 1 kopek silver för lasset, men stadens egna borgare betalade bara hälften.
I äldre tid, en av två tjänstemannatyper vid tullplatserna, den andra var tullskrivare. Tullskrivarna utgjorde de egentliga förrättningsmännen, medan brovaktarna skötte olika bevakningsuppgifter. Ibland biträdde de vid förrättningarna.
Extra skatt som kungen hade rätt att kräva när någon av prinsessorna gifte sig. Erik XIV utkrävde brudskatt 1562 när hans syster gifte sig och Johan III utkrävde en sådan 1579.
Offergåva till prästen för en vigsel från och med medeltiden till 1681. Brudvigningspenningarna räknades till de så kallade prästpenningarna, vilka skulle utgå till prästen när han förrättade en privat kyrklig akt i prästskrud. De ersattes 1686 med vigselpenningar, en av flera pastoralier som tillkom det ordinarie prästerskapet som lön.
Industrianläggning för förädling av råvaror, ofta järn, koppar eller glas. Bruken började anläggas på 1600-talet. För att få grunda ett bruk krävdes tillstånd och privilegium av kronan. Under autonoma tiden måste en utländsk ägare av ett finländskt bruk vara bosatt i Finland.
Samlande beteckning för anställda vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, i synnerhet för järnvägspersonal av högre tjänstegrad.
Arbetare anställd vid kopparverk, stånghjärnshamrar och hyttor. Bruksarbetarna var efter 1773 befriade från alla personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Patronell församling som bestod av bruksägaren med familj samt personalen och deras familjer.
Förvaltare vid ett bruk, underlydde direkt brukspatronen. Under bruksförvaltaren fanns masmästare, brukssmeder, bruksbokhållare, bruksskrivare m.m.
Bruksarbetare, exempelvis hammarsmed, smeddräng, kolare.
Präst anställd i predikoämbete på ett bruk som utgjorde ett kapellag under moderförsamlingen; brukspräst, brukspastor. Det var i princip förbjudet att hålla brukspräst enligt kyrkolagen 1686, som bara gav adelsmän rätt att hålla huspräster. Brukspredikanter började dock förekomma på bruken under 1700-talet, med tillstånd av domkapitlet. Anställningen gick till på samma sätt som vid anställning av huspredikant. Brukspredikanterna förbjöds 1760 och 1842 att verka i andra församlingar och att överlag blanda sig i andra församlingars ordinarie prästerskaps göromål.
För bruksidkare verkande parallellt informellt forum till ståndsriksdagen. Adliga brukspatroner deltog både i adelståndet i riksdagen och i bruksriksdagen. Synpunkterna på näringsgrenen framfördes till ständerna och den centrala förvaltningen under hela frihetstiden.
Skrivare på ett brukskontor, underlydde bruksförvaltaren.
Under svenska tiden om fiskal vid brunnsort som hade i uppgift att beivra brott mot brunnsordningen. Brunnsfiskalen underlydde brunnsintendenten och den domsrätt som han jämte ett antal redbara män hade över brunnsverksamheten.
Från 1600-talet om föreståndare för hälsobrunn och ordförande för det organ, ”brunnsrätten”, som hade viss domsrätt över brott och förseelser mot brunnsordningen.
Från och med 1600-talet en titel för person som avvägde vattenytor och hade erfarenhet av att göra anläggningar för att ta upp vatten eller dra vattenlinjer. Från och med 1700-talet användes beteckningen särskilt för underordnad tjänsteman vid hälsobrunn som förde bok över brunnsgästerna och ansvarade för deras betjäning.
Term belagd i juridiskt och kameralt språkbruk. Bryggestol innebar ett hemindustriföretag som sålde öl direkt till konsumenten.
Ingenjör som hade utbildning i brobyggnadskonsten. Titeln förekom särskilt som ”beställningsman” vid artilleriet.
Nybyggare. I praktiken en underklass av bönder som bestod av utmarkernas småbrukare. När invånarna i Egentliga Finland 1386 anhöll om lagman, gjordes skillnad mellan brytar och bönder. I Sverige var bryte en allmän beteckning för uppsyningsmannen över trälarna på en gård. Sedan träldomen avskaffats fick bryte betydelsen ”fri man”.
Av Gustav III tillsatt direktion som verkade 1775–1788 med uppgift att ombesörja allt som rörde inrättande och ledning av kronobrännerier.
För brännvinsbränning bestämd tidsperiod plus tre dagar för ”inmäskningen”. Bränningsterminen var av olika längd under 1600-, 1700- och 1800-talet. Bränning under annan tid, utan tillstånd eller i större mängd än den tillåtna ledde till konfiskation av de redskap som användes vid bränningen.
Skatt som tillföll staden och sammanhängde med handeln. Avkastningen skulle användas för avlöningen av tjänstemän. Förekom i Helsingfors under senare hälften av 1600-talet.
Person som förestår brännvinsbränneri. Indelades i förste och andre etc. brännmästare.
(Om brännvinsarrende) en tunna säd: den enhet enligt vilken avgiften för kronoarrendet beräknades i städerna 1775–1800. Bränntunna var även en benämning på en viss kvantitet säd som var avsedd för brännvinsbränning. Avgiften utgick in natura (vanligtvis i råg) eller i gängse mynt efter markegången.
Avgift som 1731 pålades brännvinsförsäljningen i städerna.
Avgift i spannmål som erlades för utarrenderat bränneriprivilegium. Efter 1800 var den en ständig skatt för rätten att bränna brännvin till husbehov utan avseende på hemmanets skattenatur. I städerna kvarstod rätten till förpaktning. Brännvinsarrendeavgiften debiterades enligt en särskild längd på landsbygden. I städerna uppbars avgiften på basis av mantalslängderna så att män betalade dubbelt så mycket som kvinnor.
Förteckning över husbehovs brännvinsbrännings arrendeavgift, som infördes 1787. Den upprättades ännu efter att arrendeavgiften blev en ständig skatt i åtskilliga län. Uppgifterna om byar och hemman antecknades i längden i samma ordning som i jordeboken, medan uppgifterna om åbor och brukningsdelar för varje hemman grundade sig på mantalslängden. I vissa län infördes uppgifterna över brännvinsarrendet i en särskild kolumn i mantalslängden.
Kronoinkomst (till 1772 mot bevillning, från 1775 ett regal) som förpaktades och/eller bedrevs i kronobrännerier, efter 1800 som fri näring mot avgift. Från år 1531 var införsel av brännvin belagd med tull och sedan 1638 var tillverkningen föremål för beskattning. Städerna och hemmansägare (eller delägare) på landsbygden fick efter 1775 småningom rätt att bränna brännvin på tio års arrendekontrakt med kronan, mot en avgift i råg efter mantalet. Bestämmelserna fastslogs 1787 och förnyades 1797. År 1800 infördes fri rätt till brännvinsbränning för husbehov mot en viss avgift. Produktionen reglerades så att spannmålsproduktionen, den tillåtna pannrymden, antalet personer och bränningstiden (ursprungligen åtta månader, vid behov tre) avgjorde bränningsvolymen. År 1829 inskränktes bränningstiden till tre månader, 15.11– 15.12 och 15.2– 15.4. Hembränning förbjöds 1866.
Avdelning för brännvinsärenden vid kameralhovet i Viborg under ståthålla
